torsdag 30 augusti 2007

Kriget Mot Terrorismen Eller Kriget Mot Iraks Kvinnor

Det är sen gammalt. Kvinnor drabbas hårt i krig. Ibland våldtas de som ett medel i kriget. Eller så drabbas de av krigets följder och verklighet (inte av bombliberalers utopi). I Irak tvingas kvinnor fly. Ibland tvingas de till prostitution. Och ibland övergår till ofta. Över 50 000 kvinnor av de som flytt har tvingats till prostitution. Många blir till knulldockor för män som motsatte sig kriget. Men även de kvinnor som finns i Irak kan tvingas till det av rena överlevnadsskäl. Med ett ofantligt stort antal änkor utan socialt skyddsnät, blir de istället till en form av marknadslösning. Kanske kommer en del serva ockupationssoldaternas begär. Där finns även den skam som följer. (Men skammen att utnyttja kvinnornas desperation är uppenbarligen inte lika stor. Logiken följer av mannens tolkningsföreträde till kvinnans kropp.) Lägg därtill att det blivit allt farligare att bli gravid och föda barn i Irak. Dödstalen stiger med den försämrade vården och hygienen.

http://www.zmag.org/content/showarticle.cfm?SectionID=15&ItemID=13636

(Men kanske borde man ändra det här budskapet. Det klagas ju från ett speciellt håll på att rapporteringen från Irak är för negativ. Budskapet kanske kan bli likt det Homer säger till sin son, när Bart har sagt att "This is the worst day of my life." Homer tröstar med armen om sin son: "This is the worst day of your life, so far.")

onsdag 29 augusti 2007

Framtidens Skola

…Och i Bromma satsar man inte på skolan trots att löftet var att man skulle satsa på skolan. "Skola för kunskap." Rektorer tvingas tvärtom dra in på tjänster för att klara budgeten. Man har dragit ned på personal som framförallt riktats mot barn som behöver mer stöd.
- Situationen är tuffare än någonsin, säger rektor Lars Gustafsson på Nya Elementar. Hans skola använder sig av vikariestopp till hösten och man börjar fundera ”intensivt på olika sätt att öka skolans intäkter.”

Dock beror detta på "skevheter" i budgeten enligt Lotta Edholms pressekreterare. Låter lite som när man hör att tåget står stilla på grund av signalfel när man sitter på tåget. Jamendåså. Då vet vi.

Källa: Mitt i Bromma

Borgerlighetens Stalinister Eller Indoktrinera Mera

Obehagligt? Svar: Ja. Oväntat? Svar: Nej. Intellektuell ohederlighet? Svar: Ja.

Åsa Linderborg tar ton i biblioteksfrågan i Brännkyrka och är i vanlig ordning lysande. Andra hävdar att kommunismens brott försöks tystas ned. Naturligtvis vet vi att det inte handlar om det. Det handlar om propaganda.

För säkerhets skull: Stalin var en kallblodig massmördare och Gulag var ett mänskligt skapat helvete.

I liberal yttrandefrihetsanda ska vi kanske varje morgon i skolan istället för en bön börja med att prisa kapitalismen och ondgöra kommunismen. Och historielektionerna bör naturligtvis påvisa att Karl Marx var den onde fan som startade det hela. Jag menar att hävda saker som att var och ens frihet är förutsättningarna för allas frihet eller att vi skapar våra egna liv men inte under förutsättningar som vi själva valt. Brr...

tisdag 28 augusti 2007

Pajasen Ahmadinejad

Ahmadinejad är något av en pajas. Han är en nyttig idiot. Det han säger får mycket utrymme. För mycket? Ja. Det skulle jag nog vilja påstå. Det finns säkert människor som ogillar Israel och dess politik som gillar Ahmadinejad. Till dessa riktar jag följande uppmaning: tänk om.

Även det han inte har sagt får utrymme. Än en gång upprepas bluffen om att han ska ha sagt att Israel ska utplånas från kartan.

Än en gång skulle man vilja påstå att fokus riktas från mångas håll för mycket på teckningar och karikatyrer.

Men Ahmadinejad är ett hot. Mot den iranska befolkningen. Mot demokratiska och humanistiska värderingar.

Är Ahmadinejad hotfull mot Israel? Ja. I ord och retorik. Han är mycket väl både anti-sionist och anti-semit. Men det medför inte att Iran i praktiken är ett hot mot Israel. Ord och handling är olika saker. I praktiken har exempelvis Hamas erkänt Israels existens. Israel har i praktiken inte erkänt Palestina. I praktiken är Israel ett mycket, mycket större hot mot freden i området än Iran. Hur förbannat demokratiskt liberalerna än anser landet vara.

Norman Finkelstein Versus Israellobbyn.

För ett tag sedan såg jag en debatt som handlade om huruvida Israels lobby var för stark i USA eller inte. Debatten ägde rum i Oxford och sändes på BBC. På sidan som argumenterade för att israellobbyn var oproportionerligt stark och hade stort inflytande fanns Andrew Cockburn och Norman Finkelstein, på den andra sidan befann sig, det vill säga den som hävdade att den inte hade speciellt stort inflytande, en journalist från London Times, David Aronowitz, och en företrädare för AIPAC. Debatten avslutades med en omröstning. De som ansåg att lobbyn var för inflytelserik vann överlägset. Men kanske är den här historien med Norman Finkelstein ändå ett större bevis för vem som har rätt. Akademisk frihet? Yttrandefrihet?

När israellobbyn vinner förlorar yttrandefriheten och de sanna demokratiska värderingarna. Det är sen gammalt.

Gränslöst Möte Med Palestinier

Tittade på det här programmet ikväll. Gränslöst möte med palestinier. "En personlig reseskildring av Nadia Jebril, journalist. Hon är en ung svenska med palestinska rötter som följer med organisationen Clowner utan gränser, till Libanon och Jordanien. Slutmålet är att besöka Västbanken. Även 29/8 i Kunskapskanalen"

Clowner utan gränser som får lidande barn att skratta. Ikväll fick man se hur de roade palestinska flyktingbarn. Det är alltid underbart att se och höra barn skratta. Men in i Västbanken fick man inte resa. Rasiststaten Israel tillät inte Clowner Utan Gränser. Man ville inte låta palestinska barn skratta. Två deltagare ljög sig in. Nadia frågar sig när hon besöker Shatila om det verkligen är clowner barnen behöver men besvarar frågan själv på slutet.

"För att vara människa behöver man skratta." Jaget befrias på sätt och vis från sig självt. Man får en paus från det som tynger. Man får kraft. Clowner utan gränser är värda all beundran.

söndag 26 augusti 2007

Om Beslut Som Fattas Utan Hänsyn Till Politiska Eller Historiska Realiteter

I DN idag konstaterar DN-liberalerna att det som orsakade kaoset i bland annat Vietnam var det faktum att USA lämnade landet. Inte att man bombade sönder Vietnam, Laos och Kambodja och dödade miljoner med människor. Det handlar om Irak: "Som i Indokina för dryga 30 år sedan väntar kaos och förtryck runt hörnet. Och som i Indokina beror det på ett beslut som en gång fattades utan hänsyn till politiska eller historiska realiteter. "

Ungefär som att man på DN:s ledarsida skriver utan hänsyn till politiska eller historiska realiteter då.

Alla "Liberalers" Diktator

...Och så även Daily Show. I ett program i veckan kallade Jon Stewart Hugo Chávez för en av områdets craziest motherfuckers. Han sade även som ett skämt angående att Chavez och Venezuela ska köpa in vapen för ett antal miljarder för ett eventuellt försvarskrig mot USA. "Varför skulle USA invadera ett oljerikt land med en diktator?... Ay Caramba!"

I Sverige är också Chávez en diktator för de som kallar sig liberaler. Åsa Linderborg skrev för ett par dagar sedan. "Få gör liberalerna så nervösa som Venezuelas folkvalde president Hugo Chávez. I söndagens Expressen beklagar ledarredaktionen att den nya författningen tillåter att ”vänsterdiktatorn” Chávez väljs om ”i all oändlighet” (19 aug).
Men i så fall är Sverige också en diktatur, eftersom Reinfeldt kan sitta på livstid om han väljs tillräckligt ofta. Jo, ibland kan demokratin verka skrämmande. "


Demokratin kan inte bara verka skrämmande utan förvirrande. Liberalerna som de kallar sig såg det som ett bevis för Chávez diktatorfasoner att han inte förlängde en TV-stations kontrakt och därmed tillgång till marknätet. Kanalen sänder fortfarande i Venezuela. Bara inte via marknätet. För liberaler är det därmed inte problematiskt att yttrandefrihet går att äga via pengar och rikedom. Under statskuppen 2002 deltog liberalernas favvokanal hjärtligt. Medierna var, som en general sade det, ett dödligt vapen. Nödvändig. 80 % av TV-kanalerna är privatägda och nästan alla 118 tidningskoncerner är privatägda.

Det är okej att äga yttandefriheten med hjälp av pengar enligt liberalerna, varav flera, naturligtvis på daglig basis kan njuta av detta faktum genom att skriva i så kallade oberoende liberala medier.

Samtidigt skriver John Pilger och låter först en man med erfarenhet av krossade drömmar berätta:

Under åren med Allende hyste vi ett hopp om att den mänskliga anden skulle triumfera”, sa Roberto. ”Men i Latinamerika beter sig de som tror sig vara födda till att härska med en sådan brutalitet för att försvara sina rättigheter, sin egendom, sitt grepp om samhället att det inte ligger långt från verklig fascism. Människor som är välklädda, vars hus är fyllda med mat, går ut på gatorna och slår på kastruller i protest, som om de inte hade någonting. Detta såg vi i Chile för 36 år sedan. Detta är vad vi ser i Venezuela i dag. Det är som om Chávez vore Allende. Det väcker många minnen hos mig.”

Propagandan lever vidare. Och som alltid med hjälp av de liberala och demokratiska krafterna. Det finns inget som skrämmer de privilegierade liberalerna så mycket som folket.

"Propagandan som riktades mot Allende och, i ett senare skede, mot den sandinistiska vänsterregeringen i Nicaragua, har stora likheter med dagens kampanj mot de växande folkliga demokratiska rörelserna i Latinamerika. Kampanjen tar först och främst sikte på Venezuela, och i synnerhet Chávez, och själva hätskheten i angreppen antyder att något spännande håller på att hända - och så är det verkligen. Tusentals fattiga venezuelaner får nu träffa en läkare för första gången i sitt liv, deras barn blir vaccinerade och de får dricka rent vatten.
Mer än 25 000 kommunala råd har upprättats vid sidan om de gamla korrumperade lokala byråkratierna. Många utgör levande exempel på fungerande gräsrotsdemokrati. Talespersoner väljs, men alla beslut, idéer och utgifter måste godkännas av en rådsförsamling."


För de som inte har tillgång till någon yttrandefrihet utan bara rösträtten, en rätt som tidigare i grund och botten mest varit teoretisk, har Chávez trots allt inneburit ett lyft. En minskad fattigdom. En större frihet.

...Och propagandan har alltså nått Jon Stewart som förvisso även tidigare drivit med Chávez. Det är naturligtvis helt i sin ordning, men när en man och ett program som kallar sig progressivt och liberalt, kallar den flerfaldigt folkvalde Chávez diktator då delar man säng med hökarna i USA. Ett eventuellt krig, eller statskupp, mot Venezuela kommer därför att bli lättare att acceptera.

Inte för att jag tror att USA kommer att attackera Venezuela. Inte heller för att jag tror lika gott om Chávez som exempelvis John Pilger. Men det är tragiskt att det inte finns några liberaler längre.

fredag 24 augusti 2007

Kinky Kristna.

Parodi eller inte parodi är frågan. Porr? S&M? Nej. Det handlar om att disciplinera sin fru med lite smisk. Welcome to Christian Domestic Discipline. Loving Wife Spanking In A Christian Marriage. Och faktiskt: enligt Ann Friedman är det inte parodi utan på fullt allvar. Oh my God!

torsdag 23 augusti 2007

Let´s Bogey All Night Long

Japp. Världen går sannerligen framåt. Vi ser det varje dag, kanske framförallt om man ser med typ Johan Norbergs ögon. De rikare blir ju allt rikare. Men vad kan man göra med sina pengar då? Därutöver: Om golfen behöver någonting mer för att bevisa klasskillnadernas fördelar, (lite för mycket kreti och pleti på banan nuförtiden) varför inte skaffa sig lite eskortcaddies.

(Inom parantes sagt: jag har läst olika insändare som hånat undersökningar som visar att fattiga och ensamma och utsatta mår sämre än såna som inte är fattiga och ensamma och utsatta, så minns jag en annan undersökning som fick rätt stort genomslag och det var att man spelade mindre golf i förorter som Rinkeby jämfört med förorter som Danderyd. Sverige stod stilla i förundran den dagen.)

Aftonbladet skriver om det:
” 'Eye Candy Caddies', som firman heter, hyr ut välsvarvade fotomodeller som sällskap till golfare på utvalda banon i England.
Eskorten kan bland annat köra golfbilen, bära bagen, servera drinkar och tilltugg till ett rätt saftigt pris.
För 3000 svenska kronor kan man få sällskap under 18 hål för att senare runda av med en drink i klubbhuset. ”

Så vitt jag vet så är nog meningen att man ska låta företagen betala det hela. Så i ärlighetens namn kan problemen med att göra av med pengarna kvarstå. Ta lite tilltugg, ta dig en caddie. Detta betalar företaget. Detta är affärer. Surra lite gubbsurr i baren efteråt. "Du vet vad de säger om fotboll. Att det inte bara är 90 minuter. Det är livet. Vi kan säga så här om golf. Att det handlar inte bara om arton hål."

Our Caddies will give you, your colleagues and customers a day to remember and, as well as joining you on the course, can also support player registration and prize-giving presentations. Who says golf isn't sexy!”

Vem säger att golf inte är sexigt? Tja... Jag.

torsdag 9 augusti 2007

Manu Chao! Me Gustas Tu!

Imorgon vid ungefär den här tidpunkten. Strax innan elva. Dyker han upp. Lyssna! Älska njut! Dansa! Manu Chao! Han är på folkets sida. På livsglädjens sida. Imorgon, ungefär vid den här tidpunkten, sjunger han om Fallujah, om Palestina, om flyktingar, om människor, om frihet, säkert om Tijuana, om clandestina, om Bobby Marley, marijuana, kanske om det vill sig väl, även om Mala Vida. Imorgon vid ungefär den här tidpunkten är jag lycklig. Och inte bara jag. Manu Chao är här. Äntligen!(Även om här kommer att betyda Göteborg.)

(Låten är från hans kommande album. Bra som fan. Eller hur?)

onsdag 8 augusti 2007

Tvåstatslösning? Vems tvåstatslösning?

Amira Hass i Haaretz om en speciell taktik: Det är etnisk rensning via utnötning. Står ni ut? Vi tänker fortsätta jävlas med er! Vi tänker inte sluta! Vi kommer fortsätta att trakassera er. Och vi har världens alla liberaler på vår sida! Säger vi: att vi försvarar oss eller att vi har en rätt att existera, så nickar de förstående.

Amira Hass berättar först om två mäns trakasserier. Och visst! Det går att säga att de bara är två stycken individer. Men:

"Harassment and sabotage of a much more serious nature than what we experienced has become routine for the Palestinian shepherds and farmers in the area. As a result, about 850 of the 3,500 or so inhabitants of the area known as Masafer Yatta (Yatta's periphery) have left their habitations, in caves and tent encampments. Sometimes it is their access to water sources that is damaged, sometimes their herds, other times themselves. They have piles of papers attesting to the police complaints they have submitted. Until they stopped filing complaints."

Och vidare: "It is easy to blame the two men, or those like them. But they practice terrorizing Palestinians because Israeli authorities let them do so. In their own way, they do the same thing the "legitimate" occupation authorities do: They drive the Palestinians off their land to make room for Jews. In other words, they are following orders. "

Så hur lyckas man få liberalerna med sig? De blundar medvetet. "......There is a huge gap between what is said because we want to hear it (local withdrawals, easing of travel restrictions, removal of one checkpoint out of 20, a change of tone) and what is being done on the ground, which we don't want to see (interlinking of settlements, construction of bridges and tunnels, encirclement of Palestinian towns, expropriation of land, destruction of houses). Some would describe that gap as duplicity, others as ambiguity. The gradual encroachment happens out of sight of the cameras, without causing a stir and without an explicit colonial diktat. Nobody makes a formal complaint, even supposing they can find out what's going on - difficult if you haven't grown up locally. Israeli maps and school textbooks refer to the West Bank as Judea and Samaria and, following the Knesset's recent rejection of a proposal from a Labour education minister, obliteration of the 1967 green line is now a legal fait accompli."

Och nej. Det är ingenting nytt. Det är en gammal framgångsrik taktik. Det är inga hemligheter. Konflikten är trots allt välbevakad. Ingen konflikt är lika dokumenterad. Israels övergrepp är väldokumenterade. Men liberalerna fortsätter blunda. Ibland blir de optimistiska. Det är när de får för sig just att Israel gjort någonting som visar på god vilja samtidigt som palestinierna tvingats förödmjukats lite till.

Så liberaler säg mig: är det inte dags för Israel att i praktiken erkänna palestinernas, tja, rättigheter?

Så liberaler säg mig: tvåstatslösning, vems, vad och hur?

Så liberaler säg mig: vad anser ni om det här? Eller det här? Och så vidare...

Dagens Födelsedagsbarn: Cornelis Vreeswijk 70 år: - För Han Har Inte Gått Ur Tiden


Idag skulle Cornelis fyllt 70 år om han levt. Men det ville sig inte. Han dog pank och fysiskt utsliten 50 år gammal, idag är han rikare och kanske populärare än någonsin. Hans texter och musik lever i sanning vidare. Se: ”han har gått ur tiden” är en icke adekvat beskrivning av Cornelis frånfälle.

Ja, hans texter lever vidare, och musiken, är odödlig. Han hade en sån där naturlig bluesröst som river tag i låten. Han behövde inte mer än en gitarr. Han kunde se bluesen i dikter. Han var något av en revolutionär när han kom. Han var något av en revolutionär rakt igenom sitt liv.

Presente, ja. Och jag fortsätter kampen i andanom.
Fast jag tycker mig ofta se stora svampen framför mig eller bakom.
Och ibland vill man bara spy, Victor Jara, utan avbrott i fjorton dar.
Och dom tycker att jag borde fly, Victor Jara.
Men jag tänker stanna kvar
.” (Blues För Victor Jara)

Hans skiva där han översatt Victor Jara till svenska är en av hans bästa skivor. Han var en utomordentlig uttolkare av låtar. Victor Jara var hans typ. En man som stod på småfolkets sida. Han såg sig som en konstnärlig bror till Victor Jara: och beskrev sig själv i låten tillägnad Victor Jara med orden ” en man utan tro, utan hopp och utan fosterland.” Han blev ju aldrig svensk medborgare. Delvis därför att myndigheterna krävde ett språktest av Cornelis och Cornelis vägrade. Cornelis var i grund och botten anti-auktoritär. Kanske var det därför han bara för en kort stund jobbade inom socialt arbete. Han ville hjälpa människor men såg inte hur det var möjligt. (Han ansåg inte heller att det rent konstnärligt sett gav honom någonting).

Cornelis Vreeswijk hittade inte inspiration från sin tid på socialen. Socialvården var en stor bluff verkar han mena: ”Ja, inte hittar grabben en människa på andra sidan skrivbordet. En människa med ögon och öron och förnuft och alla sinnen. Det blir ingen kontakt. Och alla dessa socialvårdstjänstemän som graderar människovärdet – de är inte bättre än nazister. Alla dom som rycker på axlarna varje gång de misslyckas och säjer att det är ju i alla fall bara frågan om pack. Fy tusan. Om det är nånting man måste lära sig när man har med människor att göra, människor som behöver hjälp, så är det att misslyckas.” (Från biografin : Ett Bluesliv av Klas Gustafson)

Allt var dock inte skit. Äldre kvinnor: ”Dom måtte veta mera om hur en människa fungerar.” Detta kanske utmynnade i låten Polarn Pär hos det sociala.” En låt där Pär lackar ur på socialassistenten men blir lugnare på Fredens Lokal. Cornelis hade en viss anarkistisk ådra.

På en skiva från 1982 i låten ”Ta en moralkaka till” går ett par rader, (och tankarna går till folkpartiet):

Skolagan måste vi nog ha tillbaka, ungarna gör ju precis som de vill.
Ordning och reda! Säg skulle det smaka med en moralkaka till.”


Texten fortsätter senare med (och tankarna fortsätter gå till folkpartiet men kanske lite mer till centern):

Dottern min skriver från Argentina
där hon är gift med sin make Mats
Där har dom reda på gatorna sina
Och där vet alla minsann sin plats.
Två hembiträden, chaufför och en kocka.
Nog finns det tjänstefolk bara man vill.
Inte behövs det någon sån stämpelklocka.
Ta en moralkaka till.


Nog är det skillnad på oss och på packet.
Ge de ett finger så tar dom din hand.
Maken han har ett elände med facket.
Tänk att vi ska ha ett sånt i vårt land.
Men vi ska kämpa och vi ska vinna!
Sen får de strejka så mycket de vill.
Smaka på sherryn, min söta väninna.
Ta en moralkaka till!”

När jag gick på gymnasiet skrev jag mitt specialarbete om Cornelis. Det hette Dödslängtan och Livsglädje. Jag vill inte dra några djupare växlar av det. Min analys är väl förhållandevis enkel. Det var dock något av an av de få saker jag ansträngde mig åt att göra på gymnasiet. (Min svensklärare ville dock att jag skulle skriva om existentialismen, då han tyckte det skulle passa mig och mitt språk. Han blev dock väldigt nöjd ändå.) Cornelis hade båda det mörka och ljusa i sig. Han ansåg att för att bli en bra poet var man tvungen att vara desperat. Livet kunde inte bara vara vackert och lyckligt.


Han söp för mycket och bör det väl sägas hade ett humör som under berusning faktiskt gjorde att han kunde slå sina kvinnor och han fick även sitta i fängelse några månader för misshandel (ej för de slag han riktat mot kvinnor dock). Hans texter förändrades dock över tiden.

Men han hade en distans till sig själv, han var mycket generös och verkade tycka om att leva ett fritt liv. (På flera sätt påminner han om Manu Chao, som för övrigt äntligen kommer till Sverige. Jag ska se Manu Chao på fredag i Göteborg.)

Han spelade för VPK vid en valturné, men det var något han kom att ångra. Han togs inte på tillräckligt allvar. Cornelis tyckte inte om när han inte respekterades. Han kallade sig förvisso kommunist under en period och var medlem i VPK men gick ur. Han gjorde konstant motstånd.

Cornelis sjöng för knarkarna. Han sjöng för och om människorna på samhällets botten. Han sjöng för att ge dem ett ansikte. En värdig existens. I Polarn Pär kan man se hur han såg på solidariteten. Den som har pengar pröjsar.

I Turistens Klagan som är en av hans populäraste låtar, och kanske något sönderspelad i Sommarprogrammen, finns både det mörka och det ljusa med i låten. Det ljusa står barnen för. Vem blir inte glad av barnrösterna och de där skratten som kontrasteras mot en ensam man.

Han själv ogillade Brevet Från Kolonien, och i ärlighetens namn, den är inte speciellt bra, eller ens särskilt rolig. Det roligaste med den låten är att höra hur publiken håller på att göra på sig av skratt när raden om ett barn som gör på sig infaller. Han drev med präster, med borgare, med makten. Men han skrev också vackra kärlekslåtar. Han hade en poetisk ådra och såg sig själv mer som poet än som vissångare. Och han såg sig inte som aktivist. Han ville bara vara sig själv. Leva ett fritt liv, och det önskade han alla andra med.

Mina fem Cornelis favoriter i detta nu:
1. Fredrik Åkares Morgonpsalm
2. Grimasch Om Morgonen
3. Till Jack
4. Saskia
5. Ballad om en gammal knarkare.

Lägg granris vid min grav.
Låt inga präster höras.
Gör vad som måste göras.
Marskalkar bryt min stav.
Så faller det till sist dock
Tre skovlar på mitt kistlock.
Nu får jag ge mig av.
/:Lägg granris vid min grav.:/ (Fredrik Åkares Morgonpsalm)


Edit: Ser att Åsa Linderborg också hyllar mannen. Ser också att AB:s urval av låtar var en smula väntade. Ingen av mina fem var med.

tisdag 7 augusti 2007

Journalistik I Sitt Esse

Tittade på nyheterna. Fick höra att det har hänt ett par incidenter på Arlanda. Efter två relativt allvarliga markkrockar med flygplan, men utan personskador i sommar är nu säkerheten på Arlanda ifrågasatt.

Arlandas operativa chef Claes Hagström får flera svåra frågor att besvara. De avslutande frågorna är journalistik när den är som bäst.

- Är du oroad på något sätt?
- Nej.
Och så denna följdfråga efter det svaret:
- Bör passagerarna vara oroliga?
Arlandas Operativa Chef svarar mycket oväntat: - Nej. Inte alls. Inte alls.

Giuliani Hjärta Nineeleven

Rudolph Giuliani är republikanernas troliga kandidat. Han skiljer sig från Bush. Så långt är det sant. Men mannen som utnyttjar nine-eleven mer än Bush rent retoriskt är heller inte älskad av alla New Yorkare om man nu tror det. Via en artikel i ETC läser jag också hur hans mer liberala sidor i abortfrågan bland annat kan jämföras med hans mindre liberala sidor där det framförallt handlar om att exploatera nine-eleven. (Vad gäller hans mer toleranta sidor tror jag man också måste se det ur den synvinkeln att han faktiskt varit New Yorks borgmästare. New York skiljer sig kraftigt från stora delar av USA.) Giuliani är ingen fredsvän. Han kan mycket väl stå bakom en attack mot Iran.

Följande utdrag från The Economist den 13:e maj i år är intressant:
"He is famously and foolishly intolerant of criticism: when New York magazine ran ads on the city buses claiming that it was “Possibly the only good thing in New York Rudy hasn't taken credit for,” Mr Giuliani forced the buses to drop the ads, and was then embarrassingly beaten in court. And even Mr Giuliani's admirers admit he can sound callous. Of another young black man mistakenly shot by police, he said: “He's no altar boy.” It turned out he had been."

Giuliani ligger dock sämre till jämfört än med Hillary Clinton enligt vissa opinionssiffror. Mycket tyder på att det blir demokratiskt styre. Å andra sidan: låt mig få använda den slitna klyschan, pest eller kolera. (Eller: not a dime worth of difference.) Fördelen med om Giuliani och republikanerna vinner skulle väl i varje fall vara att då kan man ju alltid hoppas på Demokraterna.

(Inom parantes kunde jag notera att Per Ahlin skrev i morse att ett aktivt USA behövs. För några dagar sedan skrev förutspådde jag detta. Nu beror det inte på mig utan på DN:s förutsägbarhet. " ...jag är redan nu förbannad på nästa US-amerikanska president. Jag är kanske ännu mer förbannad redan nu på de löjeväckande inför-valet ledarartiklar jag kommer att läsa på den så kallade oberoende liberala ledarsidan på DN. Där kommer man tålmodigt försöka intala människor, men framförallt sig själva, över vilka de relevanta skillnaderna är på kandidaterna och att USA behövs på den internationella scenen. USA behövs. Bara USA kan ställa allt till rätta och skapa fred. Problemet just nu är att Bush har valt helt fel taktik. Thats all."

Kina, OS Och Mänskliga Rättigheter

Ett år till OS i Kina. Landet som kapitalisterna älskar och som liberalerna älskar att i ord kritisera. Men där man avrättar folk som vanligt, även om antalet tydligen gått ned. Begår övergrepp mot människor som protesterar mot sådana saker som OS. (Jag läste för övrigt att var fjärde fånge i världen finns i USA. Jag tror att det är fel. Även om USA har oproportionerligt många människor fängslade tror jag att just siffran var fjärde bland annat beror på att vissa länder helt enkelt för felaktig statistik. Kina kan mycket väl vara ett. Man tillhör sådana länder som gärna ljuger om vissa saker. Som HIV och AIDS även om man öppnat sig på senaste tiden.)

I den senaste utvärdering av situationen i Kina gjord av Amnesty har man dokumenterat att ett stort antal människorättsaktivister i Peking fortfarande sitter i så kallad ”husarrest” och står under hård polisbevakning. De förhindras därefter att resa utomlands eller inom landet och varje steg de tar kontrolleras av myndigheter. Samtidigt är aktivister i andra delar av landet utsatta för ökade övergrepp och trakasserier. Därutöver drabbas uighurerna av "kriget mot terrorismen".

...Och i den olympiska andan: Ye Guozhu was sentenced to four years' imprisonment in 2004 for his opposition to forced evictions in Beijing associated with construction for the Olympic games. It emerged during 2006 that Ye had been tortured while in detention. He was reportedly suspended from the ceiling by the arms and beaten repeatedly by police in Dongcheng district detention centre, Beijing, and also reportedly tortured in another prison in the second half of 2005.

OS medför en form av socialt arbete. Man städar upp bland obekväma människor. OS må vara en form av globalt nöje men ger också något av en falsk illussion av att vi alla har chansen. OS-medaljerna går i regel till de rika och mäktiga, som ofta även är de som har medel att fuska. (Och i gamla DDR var det mer fusk än idrott. Mer propagandamedel än sport.) Och de som kan beskåda det hela på plats är de privilegierade.

fredag 3 augusti 2007

För Vi Vet Väl Hur En Skurk Ser Ut

Från London Review of Books, en recension, och ganska kritisk sådan, av Jeremy Scahills bok om Blackwater, den privatiserade "armén";Blackwater: The Rise of the World’s Most Powerful Mercenary Army :


The founder and owner of Blackwater, Erik Prince, the 38-year-old heir to a fortune made by his father (a Michigan entrepreneur who invented the illuminated car sun visor), is not, legally, a villain. It doesn’t make him a villain that he is a privately educated, avowedly devout Roman Catholic, a former member of US Navy special forces and the father of six children. It doesn’t make him a villain that he has declared: ‘Our corporate goal is to do for the national security apparatus what FedEx did to the postal service.’ It doesn’t make him a villain that he is part of the right-wing Republican DeVos-Prince dynasty of Michigan, which has bankrolled radical Christian evangelical movements that campaign against homosexuality, abortion and stem-cell research. The fact that he was an intern in the administration of the elder President Bush, but found him too liberal and backed the extreme right-winger Pat Buchanan to replace him, doesn’t make him a villain; nor does the fact that he has given a quarter of a million dollars in campaign contributions to Republican politicians. It doesn’t make him a villain that he donated half a million dollars to an organisation set up by Charles Colson, a felon convicted for his role in the Watergate scandal, to get prisoners to become born-again Christians in exchange for better jail conditions (in 1996, Colson floated the possibility of a Christian coup against the re-elected President Clinton). Nor does it make Prince a villain that, in the immediate aftermath of Hurricane Katrina, when survivors were desperate for food, drinking water, shelter and medical supplies, his company flew ammunition into New Orleans to supply the groups of heavily-armed mercenaries it had rushed to the disaster zone. It is true that he helps fund campaigners against high taxation and welfare spending, while the hundreds of millions of dollars Blackwater has taken in fees since 2001 have come almost exclusively from the US taxpayer. Yet this does not make him a villain.


Nej. Sant som det är sagt. För vi vet ju vilka skurkarna är, eller hur? Och hur kan han vara skurk. Han har ju det perfekta alibit:

"In the eyes of American law, Prince has done nothing villainous; on the contrary, he is a patriot and a Christian, which is to say, a good man."

Han kunde ha tillagt: en rik entreprenör. En kapitalist. En vit man. As good as they come. (Nu googlade väl Johan Staël von Holstein fram det här inlägget. Entreprenör.)

En Kvinnas Val

All denna förnedring.

They asked me to enter a disgusting-looking house and told me to wait. A rude man came into the room and bluntly told me that I had two choices: have sex with him and get my husband released or return to my home and never see Ahmed again.

Hon "valde" i sin förtvivlan att ha sex med honom. Vad hon inte visste var att hennes man tvingades se på. Mannen släpptes och krävde skilsmässa. Kvinnan valde sin man, sina barns far, före sin stolthet. Han valde tvärtom.

All denna sorg.

Alla dessa uppoffringar. För ingenting. För ingenjävlating.

Till Syrien flyr irakier i massor. Många kvinnor "väljer" för sin överlevnads skull att bli prostituerade. Över 50 000 har kastats in i en värld av prostitution. Kvinnornas valmöjligheter är mer begränsade än männens. Och männen i de olika länderna, dit kvinnorna flyr, har ingenting emot att andra kvinnor tvingas förnedras för sin överlevnads skull. Männens lustar står över kvinnornas stolthet. Männens stolthet måste dock alltid vara intakt. Kvinnans kropp är mannens vid behov. "Sexuality is to feminism what work is to marxism: that which is most one’s own, yet most taken away.” (MacKinnon)

onsdag 1 augusti 2007

Om Den Palestinska Vänstern

Artikeln finns dessvärre inte på nätet. Men i den senaste Arbetaren, som ska komma ut varje torsdag till prenumeranter, (men som hos mig utkommer lika ofta på fredagar, måndagar tisdagar som när den ska) finns en mycket bra artikel av Andreas Malm om den palestinska vänstern. Det bortglömda, fattiga tredje-alternativet för palestinierna. PFLP, den socialistiska folkfronten för Palestina, har svårt att hitta sin plats. Att göra sig hörd. Men en sak verkar man vara övertygad om hos PFLP: PLO måste återuppbyggas och bli en levande stark kraft att räkna med igen.

I artikeln beskrivs hur detta behövs, hur denna röst dock saknar medel att göra sig hörd. PFLP har sitt starkaste fäste i flyktinglägret/stadsdelenYarmouk, i Damaskus.

I artikeln intervjuas bland annat Feryal Ali som tillhör PFLP:s kvinnoorganisation och hon fördömer både Hamas och Fatahs aktioner den senaste tiden. De måste båda ta sitt ansvar. Och hon menar att det är kvinnorna som har en extra betydelsefull roll i det hela. ”Det är alltid vi som håller ihop vårt folk”. Hon säger även: ”Idag bedrivs motståndet inne i Palestina. Men vi är ändå en del av det, vi utbildar våra barn i deras identitet, i deras tillhörighet till Palestina, i deras rätt att återvända. Det är också en form av motstånd.”

PFLP drabbades även de av Hamas våldsaktioner i Gaza. Bland annat så ska tydligen en medlem ha dödats av Hamas-medlemmar för att ha varit ateist. Därutöver har även deras kontor plundrats av Hamas.

Samtidigt har Hamas skapat lag och ordning i Gaza. Dessutom så har två män har anhållits för hedersmord.

Den palestinska vänsterns minskande roll har även beskrivits av Ramzy Baroud. Den palestinska vänstern svek också den demokratin och det palestinska folket menar han: When Hamas entered into rounds of talks with Palestinian 'socialist' groups, I was most certain that the latter would appreciate the intensity of the challenge and would take part in a unity government even if a union with a religious grouping stands at odds with its overall principals. I thought, the situation is too grave for superficial manifestos and party programs to stand in the way. I was wrong.

Socialisterna befinner sig på den akademiska nivån inte bland folket: The bizarre twist is that Hamas, by a practical definition, is much closer to socialist principals than the urban 'socialist' intellectuals.

Baroud tecknar en dyster bild över den palestinska vänstern. Den kunde ha spelat en roll. Man kunde ha sagt något när man fick möjlighet att tala. Den kunde ha skapat sig en plats för att få folket med sig, att stå för den palestinska saken: they lost the only opportunity that could've made them relevant, and now they continue to pander to the status quo, yet posing as the wise ones in an ocean of dim-witted multitudes: the precise definition of intellectual elitism.

Så när kommer de goda nyheterna?

Federleys Hån

Federley allstå. Vilken stjärna. Han gick i konkurs med sin salladsbar löjeväckande kvickt. Men det ska ju gå fort med saker och ting. Fort ska det gå. Och lägg därtill: Hans CV växte.
Men först ett par frågor till historiens egen lilla hjälte: (Från SVD.)

Vad har du lärt dig av den här erfarenheten?

- Fantastiskt mycket om en av de svåraste branscherna man kan verka i som småföretagare. Det krävs verkligen 100 procent närvaro, och därför var det nog dömt att misslyckas när man som jag och Dominika har 150 andra heltidssysselsättningar.

(Detta är värt att begrunda. Han upptäckte att det gick inte att ha 150 andra heltidssysselsättningar. 1. Det klagas ibland på att vi jobbar för lite i Sverige framförallt från nyliberalt håll. En heltidssysselsättning för Federley är uppenbarligen inte som en heltidssysselsättning för vanliga Svenssons. 2. Han hånar mer eller mindre öppet småföretagare när han trodde att det här var egentligen ganska enkelt. Federley är helt enkelt inte en seriös företagare. Såna behöver inte den här branschen. Man kan också säga det så här: det är lätt att vara efterklok eller fördum.)

Hur har er relation med facket varit?

- De har inte ens visat sig här. Men de vet väl att jag inte hade gett mig och eftersom de bara ger sig på personer som de vet att de kan knäcka så har de inte dykt upp här. Men jag hade gärna bjudit dem på kaffe.

(Federley som ser facket som något som bara är ute efter att knäcka småföretagare ser inte ens den lustiga lilla ironin här. Om facket bara är till för att knäcka människor, insåg väl facket helt enkelt, att Federley inte behöver knäckas. Hans egen inkompetens kommer knäcka honom. Och hur länge varade försöket? Tragiskt nog kan man också se i svaret en bristande självinsikt. Och vittnar om att det han i första hand ville göra var att utmana facket, inte att hjälpa småföretagare eller vara småföretagare i en salladsbar. Men bläcket hann aldrig torka på fackets papper innan Federleys utmaning självdog.)

Jinge har en elak liten kommentar om det hela.