För Att Vi Måste Tala Om En Enkel Och Greppbar Princip

En enkel och greppbar princip.

Det är ingen ny idé.

Känns sympatiskt, naivt måhända, men hoppfullt inte desto mindre och som ett alternativ när det kan verka som inga alternativ finns.

Vi talar om enstatslösningen. Inte enbart för att tvåstatslösningen av olika skäl inte blir av, utan av djupt etiska och humanistiska skäl. Liberala om ni så vill.

En konferens i skuggan av skådespelet i Annapolis.

Ilan Pappé omtalad som knäppgök av Svensk Israel-Information säger det så här alltså:

– Vi måste tala om en enkel och greppbar princip. En människa en röst, i hela landet Palestina. Vi måste utmana den internationella politiska elit som låter rasism ligga till grund för en fortsatt så kallad “fredsprocess" och bara vill intensifiera delningen i samma rasistiska anda: en klyvning av Västbanken i två delar, där den ena överlämnas till Israel, och cementeringen av det stora öppna fängelse som är Gaza. Vår vision om en sekulär, demokratisk stat vill ersätta denna rasism. Vi vill arbeta för historien – inte emot den.

Och ett dokument, en deklaration, från den konferensen med några viktiga punkter, bland andra:

• The historic land of Palestine belongs to all who live in it and to those who were expelled or exiled from it since 1948, regardless of religion, ethnicity, national origin or current citizenship status;
• Any system of government must be founded on the principle of equality in civil, political, social and cultural rights for all citizens. Power must be exercised with rigorous impartiality on behalf of all people in the diversity of their identities;

Egentligen. Visst det är inte enkelt. Men ska det vara så svårt att förstå? Kan vi inte diskutera det i varje fall? För att förstå desperationen bland palestinierna. Hur utelämnade de är till det israeliska övertaget och tolkningsföreträdet och USA.

Diskutera, såsom Abunimah och Kovel gör i sina böcker. (Och även andra Victoria Tilly.)

Artikel ur Arbetaren. Läs här.

Annapolis. Den Sista Chansen?

Det sägs så bland en del, att Annapolis kan vara sista chansen. Och många är inbjudna. Inte vissa relevanta palestinska grupper men dock. Stora protester mot konferensen sker på de palestinska områdena. Kommer skulden också att läggas än en gång på palestinierna för att det inte blev mer än ett samtal?

Israel - Med Rätt, Till Skillnad Från Andra, Att Existera, har kanske mer att förlora än de själva tror. Palestinierna som måste erkänna Israels rätt att existera har snart ingenting att förlora. Och det verkar vara det som oroar många liberaler.

Kanske är det precis så här palestinierna måste gå sin stat. Man ska inte tala om palestiniernas rättigheter. Man måste få Israel att förstå att det är för deras eget bästa palestinierna måste få sin frihet. Samma sak gäller våra svenska liberaler. Om Israel ska kunna fortsätta existera så måste palestinierna få sin stat, alltså inte för palestiniernas skull. Man kanske måste tvingas ta till rasismen för att få våra svenska liberaler och västvärlden att agera för att palestinierna ska få sin stat. Man får säga: ”Ja, Israel är viktigare än Palestina. Judarna i Israel är mer värda än araberna, men just därför måste palestinierna få sin stat.” Det påminner mig om en historia ur en av Michel de Montaignes Essayer. Montaigne övertalade en man ur adeln eller med kungligt blod att göra en viss sak, men enbart genom att tala till den blåblodiga mannens fåfänga, till dennes egoism och självupptagenhet.

Judarna med europeiskt påbrå är väl mer lika oss eller nåt. Å andra sidan, är inte det vägen till en bättre värld. Jag delar visionen om att en annan värld är möjlig. En bättre värld. Mindre nationalistisk, rasistisk och anti-semitisk.

Men om detta är sista chansen för en tvåstatslösning. Säg mig vad återstår då? Enstatslösningen? Palesreal som Joel Kovel ville kalla den. Om inte det blir en tvåstatslösning, säg mig vad återstår då? En stat, där bara hälften har rätt att rösta. Hur demokratisk är mellanösterns enda demokrati, och enda stat med en rätt att existera? Egentligen? Hur pass mycket mer rätt att existera har en stat än individerna har en rätt att ha okränkbara rättigheter? Är en stats rättigheter större än individernas? Ur en rent liberal aspekt alltså?

(Inom parantes sagt. USA är som bekant nyckeln till fred för våra kära liberaler. Tillåt mig småle.)

Fotnot: Av någon anledning har vi människor förbannat svårt att tro annat än att just vi lever i avgörande skeden. Historien lär oss tydligen inte alltid så mycket. Det är väl en form av hybris och fantasibrist (visionbrist måhända). Det här är naturligtvis inte sista chansen för en tvåstatslösning. Dessutom kan det mycket väl sluta med en enstatslösning. Men vi kanske inte lever då. Den mänskliga historien är inte förutsägbar, men den är inte heller obegriplig.

Tidens Tempo

Vad är de ute efter?
Tid, säger de själva.
Vad ska då tiden de vinner användas till?

Vad är de ute efter? Det har jag ofta undrat. Köpa tjänster för att vinna tid. Tid man redan förlorat. Återta mark. Lite som när palestinierna ska förhandla med Israel. Israel erbjuder palestinierna fredsavtal där man i grund och botten erbjuder att inte stjäla mer mark. Och så får den liberala pressen det att låta som om det är Israel som är den förlorande parten.

Jag minns hur en del naiva människor pratade om hur teknikens under skulle ge oss mer tid över. Men hur tänkte de då? Missade de att vi lever i en kapitalistisk värld?

Meningen är inte att vi ska ha tid över. Det är improduktivt. Producera! Konsumera! Har du tid över? Producera mera! Konsumera mera!

De segrar som gjorts för att vinna tid, har varit arbetarklassens segrar mot kapitalet. Det är sen gammalt. Vilka har varit emot ökade semestrar? Kortare arbetsdagar? Vilka har jobbat för längre semestrar? Kortare arbetsdagar? Det är inte några tiotusenkronorsfrågor direkt.

Medelklassen är bra politiskt naiv.

Mysteriet Om Det Saboterade Fredssamtalet

Israel fortsätter med sin systematiska utnötning av det palestinska tålamodet. Man gör det allt svårare för palestinierna och för hjälporganisationer att hjälpa palestinierna.

Men man säger att det delvis handlar om, ja, det motsatta när man bygger nya checkpoints:
"The idea of building these big crossings is to streamline the process, to make them user-friendly. The idea is to help facilitate movement and access."

Det handlar om ökad bekvämlighet för palestinierna?

Men en FN-representant tells it like it is: "An insidious new regime to limit freedom of movement is threatening to further stifle economic activity and smother social interaction between villages and towns in the West Bank,"

Från Israels sida fortsätter man att bygga ut på Västbanken, samtidigt som man ökar kraven på vad det är för stat palestinierna ska erkänna. Alltså inte bara Israels rätt att existera på bekostnad av palestinierna, Israel ska också erkännas som en judisk stat. Kanske beror det delvis på det motsägelsefulla i att när man bygger muren för att skydda sig mot palestinsk terror "råkar" bygga muren så att över 50 000 palestinier hamnar på fel sida, Israel, med jorden de bor på. Eller för att förklara det hela på ett annat sätt. Marken hamnar på rätt sida. Palestinierna hamnar på fel sida.

Och bara som en liten bonus från Israel. Only 18 percent of some 30,000 West Bank farmers who used to work the lands cut off by Israel's separation fence now have Israeli permits to reach their fields, the United Nations said in a report on the lives of some 230,000 Palestinians in 67 communities close to the fence.

Gaza blir allt fattigare. Man släpper inte ut sjuka människor så att de kan få riktig vård och man ser till så att det blir allt svårare för Gazaborna att få exempelvis rent vatten. Belägringen av Gaza hårdnar.

Medan allt detta görs från Israels sida så säger en talesman (av många) för Israel inför det kommande fredsmötet i Annapolis:
"There is very clear information that the people who want to torpedo Annapolis and any renewal of talks want to upgrade their activities and this is a time when we have to be cautious,"

Clear information, indeed.

Att Inte Ha Tid Att Vara Sjukskriven

Det talas ibland om det utbredda fusket. Det låter ofta lite som det vore en KRIS. Och det vill man ju att det ska låta som. För att kunna göra förändringar, ideologiska reformer, behöver man visa på att systemet är i kris. Det kan handla om statsskulder, det kan handla om bidragsfusk. Om hur många som plankar på tunnelbanan. Man visar siffror på det skandalösa slöseriet. För mig är inte det här (läs!) oväntat eller något nytt. Det känns som vi har hört det förut. (Vi har ju haft löpsedlar som också ropat ut statsskuldsbluffen och visat en bild på en bebis och en siffra på hur mycket han är skyldig. Det är skrämselpropaganda naturligtvis och som vissa tar till vara på.) Det är en ständig kris som ständigt behöver lösas. Vi har inte råd med vår välfärd annars, säger man och ler lömskt som kejsar Nero.

Ideologiskt anpassade siffror. Först med krisen kan man göra något. Fusket behövs. Det är krokodiltårar av ilska som fälls av högern. Man blir teatraliskt upprörda. Först med krisen kan man tvinga fram högervridningar, framförallt om man får det att se ut som att det är själva välfärdssystemets fel.

Man pekar på människor som fuskar med sjukintyg. Man pekar på socialbidragsfuskarna. Det är speciellt en viss form av fusk man betonar.

Men aldrig på det motsatta. De som uthärdar. Det finns människor som är berättigade till socialbidrag men som inte söker. Andra väljer det kriminella levernet. Och vissa av dessa som inte är berättigade till socialbidrag eller som inte söker, plankar på tunnelbanan av krassa ekonomiska skäl.

Det finns människor som går till sin arbetsplats utan att må bra. Många dör i förtid. De räknas inte. Människor som inte räknas. Det kan handla om att man inte har råd, det kan handla om att man inte vill "svika" sina kollegor, det kan handla om att man inte vill framstå som svag, det kan handla om någon form av stolthet. Det kan handla om tid.

På min arbetsplats blev en kvinna sjukskriven i två veckor. Läkaren ville sjukskriva henne i fyra veckor. Kvinnan är sönderstressad av alltför hög arbetsbelastning och har drabbats av högt blodtryck med sömnproblem och yrsel som följd. Hennes svar på vad läkaren ville? ”Det har jag inte tid med.”

Men dessa problem, rent mänskliga, och för att tala liberalska, individuella problem har trots allt strukturella anledningar. Besparingar och ökade kontrollkrav gör inte att människor mår bättre. Det skapar inte ett tryggare samhälle med friskare individer. Ett samhälle som lite för ofta skuldbelägger de sjuka och individerna, drabbar i slutändan individerna. Och så samhället.

Sen kommer de som talar om Sverige som ett land med trygghetsnarkomaner. Detta föraktfulla ord. Tämligen odefinierat. Och de som använder sig av begreppet är i regel de som känner sig som tryggast och har sitt på det torra.

Dessutom, ärligt talat. Vi lever i en värld, där det sägs att tid är pengar. Och att tiden är dyrbar. Så gör så här. Köp dig lite tid. Sjukskriv dig imorgon.

Vi behöver tid att ta hand om oss själva också. Det är inte fusk. Vi har trots allt bara ett liv. Det är onödigt att dö i förtid. Slöseri på resurser så att säga.

Har Ekdal Telefonnumrets Andra Del?

Ekdal tycker att vänstern är förvirrad och korkad och förklarar världen så här djupsinnigt i Dagens Nyheter:

”USA är inte i Asien för vare sig Israels, oljans eller terrorismens skull, än mindre för att sprida anarki. USA är där för att ett antal länder har drabbats av nervösa sammanbrott.”

Problemet med Israel/Palestina sammanfattar och förklarar han så här: ”Två folk med olika religion som ryker ihop när britterna lämnar, flyktingtragedier och 60 års bitter konflikt, med inslag av kärnvapenutrustning.” Två folk som ryker ihop, mina damer och herrar, när britterna lämnar, thats all. Sionismens terror och agenda lämnas därhän.

Ekdal menar att det är en konspirationsteori om man tror att USA hjälper Israel att förtrycka palestinierna. Oh really? Man kan bara ta sig en extra sekunds utblick för att se att USA praktiskt, ekonomiskt och politiskt stödjer Israel. Och att Israel förtrycker palestinierna är ju en ren sanning. Till Ekdals försvar utvecklar han detta lite senare med att tillägga att förhållandet mellan Israel och USA ”är allt annat än okomplicerat.” Det räcker liksom så.

Fast även om britterna skapade en del problem, och det stundtals, förr, handlade om råvaror, så bidrog britterna till en hel del gott. Kolonialismen är inte oskyldig till det mesta här i världen. Men det är lite fördel vs nackdel och i slutändan går det jämt upp. I en kapitalistisk värld gör inte de mest framstående kapitalistiska länderna längre något för egen vinnings skull. Tillbaks till USA och anledningen till att USA har stött en del despoter. ”Felet var att stödja Saddam Hussein på 1980-talet, som man stött så många andra despoter i stabilitetens namn, inte att utmana honom 20 år senare.”

Det har dock ingenting med olja att göra. Ingenting med ekonomiska intressen att göra.
Aldrig någonsin har USA gjort något för egen vinnings skull. Varken i Sydamerika, mellanöstern eller Asien. Det verkar enbart vara en slump att det sammanfaller så ofta, i stort sett undantagslöst med ekonomiska intressen. När man hjälpt till att störta demokratiskt valda ledare? Ingenting? Tidigare har han förklarat USA:s felsteg med att man har svårare att navigera i vissa områden. Han pekar på Naomi Kleins chockteorier. Men egentligen är det ingenting märkligt att det ofta är kriser som kan tvinga fram de nyliberala ekonomiska reformerna som högern anser behövs. Att det första Bremer utropade i Irak var: "Irak är nu öppet för affärer" och inte att Irak nu var fritt för irakierna är i mitt tycke rätt talande. Kapitalismen lever alltid i kris för övrigt, vilket öppnar för möjligheten till ökade privatiseringar och minskad ekonomisk demokrati.

Jag håller med om att USA inte ville ha ett sådant Irak som det är idag. Jag håller med om att man i grunden vill ha en stabil värld. Men man vill i första hand ha stabila länder som blint lyder USA. Man vill inte att länder någonstans på den här planeten och framförallt inte i ekonomiskt viktiga regioner har en annan ekonomisk politik än den USA vill att de ska ha.

De neokonservativa hade till hälften rätt när man gick in i Irak skriver Ekdal och fortsätter att: " Det är lika meningsfullt som att ha ett halvt telefonnummer." Har Ekdal den andra halvan? Tveksamt. Jag tycker det vekar som han inte har många siffror rätt.

Veckans Felsurr: En Ung Centerpartist

"Vi tror på knutna nävar för friheten. Vi tror inte på människor som talar om vem som är arbetar-, medel- eller överklass. Vi tror att alla håller hög klass." Magnus Andersson, CUF.

Ja, det är tillåtet att småle.

Via Alliansfritt Sverige.

Vågar man påstå att detta "manifest" hade ett underhållningsvärde som var av rätt hög klass? Eller borde jag ta dumheterna mer på allvar?

Vi tror att alla håller hög klass. Fucking amazing. Men då finns klassamhället, eller?

Två Böcker Om Enstatslösningen: Det Handlar Om Frihet. Del Ett.

Snart är det dags igen. Så kallade fredssamtal skall äga rum, denna gång i Annapolis. Färre än någonsin tror nog på en lösning. För hur ska det blir fred? Men medan man gör ett nytt försök till att få till en palestinsk stat vid sidan om den prioriterade staten Israel, så sker en annan konferens lite innan och i medial skugga. Det är en alternativ lösning. Enstatslösningen.

Enstatslösningen är naturligtvis behäftad med en massa förhinder och problem. I detta nu måste det ju ses som djupt orealistiskt. Tvåstatslösningen är den lösning som har det politiska stödet. Men hur skall dödläget brytas?

För min del handlar det inte så mycket om två alternativ utan att snarare inse att det i realiteten handlar om en stat. Bosättningarna på ockuperade mark tillhör Israel, och allt som görs på den ockuperade marken görs för att förbättra rörligheten för ockupanterna och för israeler. Detta på en självklar bekostnad av palestinierna. Hur bygger man fred då?

Ali Abunimah inleder sin bok ”One Country. A bold proposal to end the Israeli-Palestininan impasse” så här: ”What will it take to make peace between Israelis and Palestininans? Some say we must forget the past. I think we have to start remembering it.” I gårdagens DN förordades något liknande på ledarsidan. Men tolkningsföreträdet står Israel för. Det är Israel som får berätta varför saker och ting sker. Det är Israel som existerar genom att man måste försvara sig från terror, forntida, nutida och framtida.

En annan enstatslösningsförespråkare Joel Kovel i sin bok ”Overcoming Zionism. Creating a single democratic state in Israel/Palestine” pekar på det ironiska i detta. Israels bakgrund är byggt på myter och inte minst terror. Tre av landets premiärministrar kan man rakt upp och ner utan problem anklaga för att vara rena terrorister.

Kovel skulle kunna ha lagt till följande:

Bomber i caféer: först använda av sionister i Palestina den 17:e mars 1937 in Jaffa.

Bomber på bussar: först använda av sionister i Palestina 20 augusti – 26:e september 1937.

Bomber på marknadsplatser först använda av sionister den 6:e juli 1938 i Haifa.

Bomb på hotell: först använda av sionister den 22:a juli 1946 i Jerusalem.

Bombande av utländsk ambassad, den brittiska,: först använd av sionister den 1:a oktober 1946 i Rom.

Brevbomber: först använd av sionister i juni 1947 gentemot brittiska mål i Storbritannien.

Minering av ambulanser först använd av sionister den 31:a oktober, 1946 in Petah Tikvah.


Sedan kom massakrerna på araber i byar som Deir Yassin. Massakrer skedde även på judar från arabiskt håll. Våldet var otäckt och övergrepp skedde från båda håll. Men det fanns araber som öppnade sina hus för att skydda judar från förföljelsen. På så sätt om man berättar det också kan man lyfta fram möjligheter, genom att visa att mänsklig solidaritet kan kliva över religionsgränser. Det finns inga anti-semitiska gener. Eller rasistiska.

Tvåstatslösningen har bara nyligen accepterats av palestinierna. När PLO gick med på en
tvåstatslösning gjorde man det därför att man trodde sig inte se någon annan väg. Man erkände inte bara staten Israel utan sitt eget nederlag. Det handlade om att rädda det som räddas kunde. Det är också intressant att notera hur Israel i väntan på nya fredskonferenser fortsätter expandera Israels område på Västbanken och hur muren fortsätter att byggas ut. Varför skulle detta göras om man skulle acceptera en palestinsk stat på ett visst område? Förvisso skulle en palestinsk stat behövas ur judisk-demografisk synpunkt. Abunimah pekar på hur Israel må i ord säga att man accepterar en palestinsk stat med vissa viktiga förbehåll naturligtvis men hur man i praktiken omöjliggör en sådan stat. Det är detta som är kärnan i Abunimahs bok. Tvåstatslösningen existerar inte längre annat än som en dröm. Det kommer inte att bli någon riktig palestinsk stat.

Abunimah menar att i teorin skulle en judisk stat som Israel kunna fungera, men i praktiken blir den allt annat än demokratisk. Hade det bara funnits judar på platsen från början hade detta varit naturligt, men så har aldrig varit fallet.

Abunimah ser hur Israel politiskt sett drar sig allt längre högerut. Han ser detta som ett tecken på rädsla, på hur man i slutändan även från vanliga israelers synsätt slutar tro på tvåstatslösningen. In kommer en känsla av hopplöshet. Men något måste man tro på. ”In such a hopelss situation, clinging to the prospect of peace through a twostate solution becomes a valuable placebo against a painful reality, even if no serious effort is made to implement it.” Av tvåstatslösningen återstår inget annat än en vag dröm: en fantasi att massera lidandet, smärtan och rädslan med. Men problemet menar Abunimah är att med dessa grusade förhoppningar eskalerar våldet, extremismen och lidandet. Därför bör man söka nya lösningar.

Kovel instämmer. Med tanke på det traumatiserade Israel/Palestina måste man försöka finna en radikalt bättre lösning. Joel Kovels egen grundideologi är marxistisk och anti-sionistisk. Ockupationen av Västbanken och i realiteten Gaza är inte problemet. Problemet är sionismen. Han anser inte att stater kan ha en rätt att existera. Det är folket som måste bestämma. Han skriver att säga att ”any state has an inherent right to ’exist’ is to deny the power of humanity to become conscious, responsible for history and able to overcome injustice.” Stater är inte odödliga, och upplysningens storhet, låg i att stater måste följa människans rättigheter. Här finns ju naturligtvis ett närmast oöverstigligt problem. Den judiska befolkningen i Israel vill absolut inte ha en delad stat. Själva idén med Israel skulle då försvinna. Men för både Abunimah och Kovel är detta inte ett så stort problem, man menar att det är inte att staten i sig självt, som det judiska bör beskyddas. I samhället skulle det judiska kunna fortleva precis som förr. Det finns inget som säger att man inte skulle kunna låta tillfredsställa alla andliga, nationella och kulturella behov utan en specifik judisk stat vid namn Israel.

Dessutom skulle ett erkännande av staten Israels rätt att existera som judisk stat också omöjliggöra ett av palestiniernas krav. Flyktingarnas rätt att återvända. Men detta kommer i alla fall inte ske. Detta är faktiskt bara ännu ett hinder för en tvåstatslösning. Om inte palestinska förhandlare helt lägger ned den tanken.

Varken Abunimah eller Kovel begär att dagens judar skall skickas i sjön eller utplånas. Det må kännas som överdrivet att behöva skriva det, men dagens försvarare av Israel är så plågsamt torftiga och enögda och bygger sitt försvar på anti-semitiska platityder så att man ibland kanske tvingas säga det självklara. Ytterst få människor på den här planeten önskar att judarna skall utplånas. Abunimah och Kovel har båda ett intresse för att alla människor ska kunna få möjlighet att leva på denna lilla yta av vår planet. Det kräver en del av båda parter. Även om det för att den binationella staten skulle fungera i sanning skulle kräva mer uppoffring av judarna och Israel. Palestininerna å sin sida har inte längre så mycket att förlora. Men detta är ett problem som i så fall måste diskuteras mer ingående.

Att palestinierna varit emot tvåstatslösningen från början är inte alls svår att förstå. Man bodde ju liksom där. Varför ska man dela något som tillhör de själva? Varför tvingas acceptera något så omoraliskt och oetiskt? Men för skapandet av Israel krävdes naturligtvis etnisk rensning. Detta övergrepp måste erkännas. Detta är en teoretisk självklarhet och en praktisk realitet. Benny Morris har i sina verk beskrivit detta med den etniska rensningen. Men samtidigt menar han idag, med otvetydig rasism, att denna inte gjordes tillräckligt grundlig.

I avslutningen till Joel Kovels bok/uppgörelse med sionismen låter han en palestinsk man tala, en man som han haft som guide: ”What I am struggling for now is to see this universe without borders, so that people can move without stopping you to ask where are you from, where are you going now, who are you, Christian, Muslim or Jew.”

I Abunimahs bok tittar en man ut i den dagliga verkligheten. Han ser hur judarna får röra sig fritt. Han säger det rent ut. Han bryr sig inte om en palestinsk stat. Han vill bara ha samma rörelsefrihet som de på andra sidan. Så han kan få ett liv. ”I just don´t care anymore about the palestinian flag… I just want to have the same rights as those settlers across the street. I want to be able to drive down this road, I want to be able to send my kids to the hospital or go on vacation whwn I want to go on vacation.”

Böckerna handlar med andra ord främst om ett ord, ett begrepp, som borde vara bekant för liberaler världen över. Frihet.

Kanske Sista Chansen För Fred Hävdar DN-Liberaler Och Hyllar Världens Enda Stat Med En Rätt Att Existera

De kommande fredssamtalen kan vara den sista chansen för fred skriver man på DN:s ledarsida. Jaså? Den påstått liberala ledarsidan diskuterar sedan vad som krävs för en lösning på konflikten. En diskussion som man för inte oväntat utifrån en prosionistisk synvinkel.

Det är onekligen så menar denna påstått liberala ledarsida att skulden är delad. I viss mån. Det ursprungliga problemet är att araberna inte var lika pragmatiska som sionisterna och godtog den uppdelning av mark som gjordes över huvudet på araberna. Dessutom var det Yassir Arafats fel att det inte blev en palestinsk stat förra gången. Visst är det för skönt? Man har ingen som helst fantasi att förstå det bisarra i att man från arabiskt håll skulle godta denna uppdelning som situationen var vid den tidpunkten 1948. Man tar ingen som helst hänsyn till vad det var för palestinsk stat Arafat skulle godta. Med denna grundinställning tar ledarsidan sig sen till Sydafrika för att hämta inspiration till en sanningskonferens.

För sen. Läs och begrunda: En väsentlig del av konfliktens asymonetri [?] ligger ju i att bägge sidor identifierar sig som offer och projicerar sina värsta historiska minnen på motståndarna. Med en gemensam bild av det förflutna, och erkännande av ömsesidiga oförrätter, kunde fredsprocessen åter komma på spåret. Detta kan aldrig åstadkommas om starka krafter står bredvid och obstruerar. Syrien har visat sig kallsinnigt till toppmötet. Hamas är inte inbjudet.

Detta är ju en smula intressant. Nu ska gemensamma oförrätter erkännas. Denna gemensamma bild är nödvändig. För det första: som om förbrytelserna ens var på samma nivå. Men det kommer hur som helst knappast att ske. Förnekandet av nakban i Israel är välomvittnad. Det mesta har gjorts för att förstöra palestiniernas historia. Förneka den. Man har med alla medel försökt cementera myterna om Israel, även om vissa är döda, som Golda Meirs "det finns inga palestinier" eller den gamla sionistiska slagdängan från "pragmatikernas" tid: "ett folk utan land, ett land utan folk". Lägg därtill att de starka krafterna som obstruerar är ju de sionistiska krafterna. DN blundar som vanligt för hur extremt Israel-vänligt det politiska USA är. Det handlar inte bara om Bush och hans administration. USA är alltid hoppet för DN.

DN tycker för övrigt, som vi alla vet, att Israel är ett föredöme. Som kommit att vara det västerländska liberala ljuset i det arabiska mörkret. Om det bara inte var för den där attans ockupationen.

"Bortsett från ockupationen av palestinsk mark är Israel ett lysande föredöme i området, med öppet samhälle, hög ekonomisk tillväxt, integration av invandrare och framgångsrikt miljöarbete. Den dag fokus riktades mot dessa succéer snarare än mot vapenskramlet vid tröstlösa checkpoints skulle stora saker kunna hända. "

Bortsett från.

Dessutom: Som om ockupationen i sig är något fristående från staten Israel. Något oturligt som inte alls har med sionismen att göra, som om det bara är en följd av olyckliga omständigheter. Som om problemet dessutom bara har med 1967 att göra. Som om den etniska rensningen och den palestinska flyktingvågen 1947-1948 var irrelevant. (DN-liberalerna anser dessutom att de största och viktigaste bosättningarna på Västbanken ska vara kvar. Så bortsett från och bortsett från... )

Israel – Staten Med Rätt Att Existera har ju trots allt kommit till genom att skapa utrymme för judar, på samma sätt, som man skapar utrymme för bosättare på Västbanken, som man skapar rörelsefrihet för judarna, på det område som är Palestina – Staten Som Kan Få Lov Att Existera Om Så Israel Behagar och På Israels Villkor. Men annars. Om detta nu är den sista chansen, vilket i sig är en smula dödfött att påstå eftersom både Israel och USA gått ut och sagt att det inte kommer att förhandlas om fred, hur har DN då tänkt att det skall lösas? Antagligen med det sedvanliga liberala ointresset för de mest utsatta. För Israel, Staten Med Rätt Att Existera, existerar ju, och är ju med DN:s ord ett föredöme, medan palestinierna, folket utan stat och som oturligt nog bara är utsatta för det enda felet med perfekta Israel: ockupationen. Det är nästan som om man på DN:s ledarsida tycker synd om Israel. Om det bara inte var för ockupationen. Bortsett från ockupationen.

Men igen. Hur tänker DN om detta är den sista chansen? I helgen hålls en konferens om en Enstatslösning? Vore inte det, det mest liberala alternativet. En stat för alla religioner. Där alla kan röra sig fritt över större ytor. Men för DN-liberalerna går en stats rätt att existera före alla individers rättigheter.

Dessutom. Idag handlar det om en stat. Det kanske inte är alternativet. Det är realiteten. Överge tvåstatstänket. Palestinierna börjar i varje fall alltmer misströsta. Men det är ju å andra sidan bara palestinierna. De har ju ingen stat som har en Rätt Att Existera.

Supermänskliga Moderater

Cecilia Verdinelli i veckans pappersupplaga av Arbetaren: ”Det är supermänskligt att fela om man är moderatpolitiker. Det är mänskligt att fela om man tillhör medelklassen. Det är ett hot mot vårt samhälles själva grundvalar om man tillhör arbetarklassen eller den arbetslösa klassen.”


Jag tänker på det citatet när jag läser Göran Skytte. Jag tänker på det citatet när jag hörde Catarina Elmsäter-Svärd beklaga sig över granskningen av moderater.

Det handlar faktiskt också om klass. Om klasser med mycket pengar och om klasser med betydligt mindre. Göran Skytte är ännu en i raden av privilegierade människor som gärna sparkar nedåt. Och naturligtvis, slickar uppåt. För det är uppenbarligen skillnad på fusk och fusk.

Visst. Det finns människor som får fel bidrag. Visst. Människor fuskar. Men, det finns också, de som inte får det de är berättigade till. Det finns ett underutnyttjande av socialbidraget som forskning visar, men det är forskning, ingen politiker eller liberal tidning vill ta upp. Det finns också människor som mer eller mindre tvingas ta svartjobb. Sen, naturligtvis, finns de som drygar ut kassan med svartjobb. Men är det inte värre, i ärlighetens namn, att rika människor fuskar av rent giriga skäl? Eller av politiska om man nu tror att det handlar om det. Men, en politisk handling som ingen känner till och som man sen ber om ursäkt för, är inte mycket till politisk handling.

(Men jag vill också tillägga att vi lever i ett samhälle där varje individ nu förväntas arbeta mer och effektivare, stressa mer det vill säga och om arbetsgivaren så kräver: jobba över. Min poäng: det är en samhällspolitisk fråga som gäller mer än fusk.)

Annars är det uppenbart att vi vet att fusket finns. Ju mindre solidariskt ett samhälle blir desto större anledning finns det att fuska, ju större klassklyftorna blir desto mindre blir solidariteten. Sen blir det fusk som vi bestämmer och tycker är fusk. Men ur den borgerliga moralens synsätt är alltid de värsta skurkarna de som har det sämst. De ska kontrolleras, disciplineras och om så behövs bestraffas. Det är sen gammalt.

American War Paar Da! (Look at that American War!)

Läs lite mer här.

http://mrzine.monthlyreview.org/america051107.html

När Vänstern Får Utrymme I DN

Ja, då ser rubrikerna ut ungefär så här. Jag minns hur man strax innan valet presenterade något förslag om just skolan. Rubriken blev då en folkpartists sågning av förslaget. Det var dock på nyhetsplats.

Annars brukar vänsterpartister kunna få utrymme av Dagens Nyheters självgoda debattredaktion, fast då helst när man har något internt gräl.

I den här debattartikeln är Lars Ohly förvisso självkritisk, men dels använder han inte ordet förlegad som är med i rubriken och dels är den mer ett angrepp på borgerlig skolpolitik.

Nåväl.

Nu Dör Vi Igen

Katterna må ha nio liv, men vi människor har ta mig fan flera tusen. Nu är det grillkorv som tar kål på oss. Eller barnen. Men vad hände med chipsen och den stekta potatisen? Vad tar död på oss nästa gång? Det är ju kört för rött kött. Är det dödfött att äta alls?

När är det kokta fläsket stekt egentligen? När har vi satt vår sista potatis? Kanske efter att vi har ätit vår sista grillkorv.

När Man Inte Trodde Att von Holstein Kunde Sjunka Lägre I Mina Ögon...

...Då gör fanskapet just det... Det är väl inte direkt jätteoväntat i och för sig. Det ligger ju i linje med vad han tidigare har uttryckt för åsikter.

Johan Staël von Holstein. Han är väl inte värd det. Egentligen. Uppmärksamhet menar jag. Men han bereds utrymme i Metro där han förpestade min morgon. Metro: Där han bereds utrymme för sina människovidriga åsikter. Han vill sänka lönerna i Sverige till Dubais nivå. Han vill skapa arbetsförhållanden liknande de i Dubai. Det här är supernyliberala Johans paradis. Johan bevisar mer än andra nyliberaler vems frihet han talar om.

Han hyllar Dubai. Sverige borde göra som Dubai menar denne man. Dubai? Han hyllar:

Detta Dubai: "They still wake before dawn in desert dormitories that pack a dozen men or more to a room. They still pour concrete and tie steel rods in temperatures that top 110 degrees. They still spend years away from families in India and Pakistan to earn about $1 an hour. They remain bonded to employers under terms that critics liken to indentured servitude."

Detta Dubai: Att sparka arbetare, vilket för dem ofta är detsamma som att bli deporterad, är både enkelt och vanligt i Förenade Arabemiraten. Fackliga rättigheter existerar knappt. Det är förbjudet att organisera sig fackligt, det är förbjudet att kollektivt förhandla om lönen, det finns inga lagar mot diskriminering och de få fackliga lagar som faktiskt finns efterlevs inte alls eller mycket dåligt. Alla arbetsgivare beslagtar dessutom sina anställdas pass, vilket gör det omöjligt att söka sig någon annanstans.

Detta Dubai: Women from Asia and Africa often sign contracts to work as maids, waitresses, hairdressers and secretaries, only to have employers confiscate their passports and force them to work as prostitutes, the U.S. report said. Others work excessive hours under the threat of mental, physical or sexual abuse until they can pay off recruitment costs.

Det här är ett land där människorättsaktivister trakasseras. För ett land, en stad, där rättigheter undertrycks, för att en elit ska kunna frottera sig och pengar ska tjänas slutar det med övergrepp, förakt och vidriga förhållanden för den arbetande befolkningen: den som ska underhålla byggnaderna, överklassen och skapa vinstutrymmet för de rika. Därtill: Att bara pressa lönerna nedåt leder inte till välstånd vilket Johan tycks tro. Johan vill skapa ett större utanförskap, och en slum i Sverige.

Men där rör sig inte Johan. Han rör sig med de enda människor som har rättigheter i hans värld. Överklassen. När han ser sånt här, när han läser sånt här, reagerar han så här: So? Såna och sånt som skulle ge människorna som bygger överklassens rikedom och frihet på sin bekostnad rättigheter hatar Johan.

Johan har en märklig tilltro till entreprenörskap. Den existerar i ett socialt, ekonomiskt och mänskligt vakuum.

Ps! Alla människor är individer. Inte bara entreprenörerna.

A-Kassa Och Replokaler - Att Få Plats I Tid Och Rum

Christian Kjellvander säger något i Dagens Nyheters kulturdel som borde få ledarskribenter som Hanne Kjöller att hoppa till av förskräckelse och indignation. Han säger, och jag hoppas att alla liberaler satt ner när de läste det, att framgången för svenska band utomlands berodde inte på den kommunala musikskolan. ”Det handlar snarare om replokaler och a-kassa, att folk får tid på sig att bli bra.”

Va? Tid på sig? Det betyder ju att det finns tid över? A-kassan och sjukersättningar är väl inte till för individers hobbyverksamhet och kreativa skapande? Uppdrag Liberal Granskning måste till här med. Och hur många blir bra då? Va? Det är säkert bara en bråkdel. Det framgår inte.

Jag har hört det där förr. Det där med a-kassan. Oroväckande nyheter för liberaler och högern. Det är dags att stämma i bäcken så färre stämmer gitarrerna på den tid de har över.

En Liten Notis I DN

I en liten notis i Dagens Nyheter får vi läsa om att ännu ett människoliv är över. Han var 25 år och hängde sig i en cell på Kronobergshäktet. Han hade hamnat där för stöld och skulle utvisas. Mer om honom får vi inte veta. Troligtvis får vi aldrig veta något mer om honom. Han blev en anonym notis.

Han hade hängt sig med en sladd som han hade hittat i cellen. Så hur ska man förhindra sån här desperation?
- Man kan sätta alla i isoleringscell, med bara en madrass på golvet, men hur humant är det?

Hur humant är det så att säga.

Runt om i Europa dör allt fler människor den anonyma döden. Det är människor som inte behövs. De dör i containrar, de dör efter att båtar ha kantrat, de tar sina liv i olika läger. Färre söker asyl i Europa, men fler dör i jakten på att få komma hit. Nya rekord slås i antal döda.

Vi kanske kan göra murarna högre, kontrollera haven mer, göra straffen hårdare för människosmugglare, men humant är det?

Hanne Kjöller Presenterar: Konsten Att Dra En Ideologiskt Passande Slutsats

När Hanne Kjöller skriver baxnar jag (gammalt Paolo-ordspråk):

Ju högre andel tjänstemän med vänstersympatier, desto högre ohälsotal. Hur blev det "vänster" att tycka att människor inte behövs, att de inte har något att bidra med?

Ja, Hanne Kjöller. Visst är det för konstigt. Man kliar sig förbryllat i huvudet. Personligen tror jag inte att det har att göra med någon inre stalinistisk ondskegen. Eller; Hör mig ut: så blev det "vänster" i samma stund som du bestämde dig för att "så måste det vara". "Min slutsats av detta seminarium blir att vänstern inte tycker att människor behövs. Ah. Nu mår jag genast bättre."

Att säga att människor inte behövs är annars mycket riktigt knappast vänster. Det är på så sätt en märklig slutsats som hon drar. Och människor kan bidra utanför arbetet: andra kan kanske inte bidra i arbetet i det tillstånd de befinner sig i. Men framförallt, måste man väl också ta hänsyn till individen. Ett arbetsliv där stressen ökar. Bördorna ökar. Det är exempelvis besparingstider. Och vinsttider. Få saker görs för att få de som arbetar att må bättre på själva arbetsplatserna. På många arbetsplatser tror man inte att individerna kan bidra utan kontroller. Det finns även en misstro från arbetsgivare. Samtidigt kräver man att varje individ ska kunna hantera samma mängd stress. Man ser inte till grundläggande orsaker. Man ska rehabilitera individerna. Var Och En För Sig. Sen ska de kriga om lönerna. Det finns ett ansvar för arbetsgivarna som Hanne Kjöller blundar för.

Hanne Kjöller anser också att det finns en bakvänd tillit från staten gentemot medborgarna. Jag har ofta ansett att det finns en bakvänd tilltro till individen från liberaler. Man vill gärna att de ska konsumera och välja fritt bland fonder, telebolag, elbolag och kläder. Så att kapitalet rullar vidare. Man har även en tilltro till individer när det gäller miljöfrågor. Individerna ska tänka och handla miljömässigt. Individen vet väl själv sitt bästa. Samtidigt ser man en fuskare bland varje arbetare och medelsvensson. Man förfäras över att folk ringer och beställer tandläkartid på arbetstid. Skattefusket ser man inte riktigt lika allvarligt på. Det har ju sin naturliga förklaring. Det är ju en form av folkligt motstånd mot en enorm orättvisa. Det är pragmatiskt handlande i en Pol-Potsk skattedjungel där man måste göra allt för att överleva.

Vidare:
Om man helt plötsligt inte ligger i koma kan man inte vara utbränd verkar Hanne Kjöller mena. Om man vågar sig på att göra något som sjukskriven ska man ut och arbeta. Omedelbums. Oavsett om grunderna för utbrändheten kan kvarstå. Hanne Kjöller blir låtsasuppriktigt förvånad över att de utbrända efter ett tag ger sig på saker som att exempelvis måla. Något för Uppdrag Liberal Granskning. Avslöja de ej sängliggande.

Hanne Kjöller är en typisk liberal, där det personliga är politiskt. Hon lever sitt privilegierade liv. Har sin trygghet på Dagens Nyheters oberoende liberala ledarredaktion. "Vad klagar de för? Jag mår ju bra."

(Inom parantes sagt. Jag tror själv att det är viktigt att bryta människors isolation och alienation. Vi är sociala varelser. Arbetet har här en viktig roll. Men tilltron till individerna är också viktig.)

Fotnot: Hanne Kjöller var på ett heldagsseminarium som Försäkringskassan anordnat. Jag har en känsla av att man väljer de seminarier där man tror sig få möjlighet att bekräfta sin egen världsbild. Å andra sidan kan nog Hanne Kjöller hitta nackdelar med fackföreningar i en fackföreningslös sweatshop. Man ser ofta det man vill se.

Euskefeurat Littorin Humpa

För ett par kvällar sedan var jag tillsammans med mina föräldrar och min syster och såg Euskefeurat. En grupp som mest kan betraktas som ett mycket lokalpatriotiskt vänsterband, även om ödmjukhet är deras ledord. De är inte, som Beatles säger, bättre än Jesus, men däremot fler än Jesus, enligt Ronny.

Jag tycker att de fungerar som bäst rent musikaliskt när man rör sig någonstans i folkrock/bluegrass. Men samtidigt är humorn och det politiska minst lika viktigt. Låten ovan är kanske inte deras bästa kanske, och ljudkvalitén lämnar en del att önska. Men den handlar om en man som en gång var en oerhört energisk arbetare men som en dag tappade lusten.

LITTORIN HUMPA
När väckarklockan ringer, så där nån gång vid sju

Då vägrar jag att kliva upp ur sängen
Då kommer du för sent till jobbet säger kanske du
Javisst det är ju det som är poängen

När jag väl kommit dit

Gör inte jag ett skit

Då är jag inte flitig som en myra
När jag slutar klockan fem

Har jag redan hunnit hem

Då har jag varit hemma sedan fyra
Förr när klockan ringde, då klev jag upp direkt
O var på jobbet bland dom första för det mesta
Flitens lampa lyste, den var aldrig släckt
Jag streta på och gjorde jämt mitt bästa
Jag gjorde aldrig bruk
Av att anmäla mig sjuk
Inte ens den gång jag slitit av menisken
Men nu sjukskriver jag mej
Fast jag känner mig okej
För nuförtiden vågar inte jag ta risken

För jag vill inte äta lunch med Sven-Otto
Nej då väljer jag hellre en diet
Som består av gammal uppvärmd risotto
Fast risotto är den värsta mat jag vet

Till Och Med Pensionärerna Var Bättre Förr

Här om dagen läste jag en liten insändare i DN där en man beklagade sig över att dagens unga gick för långt i våldet. Hur kan man sparka på folk som ligger? Däremot, menade han, ingick det i processen för en pojke att bli en man att slåss med andra. (Är inte det lite jante-varning på det? Att slåss lagom menar jag.)

Senare samma dag såg jag hur Citys löpsedel formade orden: ”Trots massiva protester. 26 misshandlade i helgen.”

Jag är också jätteförvånad. Verkligen. Jag menar. Vi protesterade ju mot våldet? Flera tusen samlades i Kungsan och på Facebook med. Vi gjorde ju det. Protesterade. På arbetsplatser landet runt diskuterades det onödiga våldet. På ledarsidor och i tv-soffor. Hade vi inte gemensamt avskaffat våldet?

Och varför kan de inte lära sig att knyta näven i fickan och låta den vara kvar.

Men sen kom en annan man. Berth Milton, en så kallad porrkung, och menar att han som ikon kan tala AIK:s huliganer till rätta. Det måste sägas: att det är passande att en porrkung lurar sig själv och försöker lura sin omgivning. Att en porrkung har Hybris. Make porn, not war.

Min far berömmer annars förr. Just för att på Den Goda Tiden fanns det inte några huliganer. Alla tyckte om varandra förr tydligen.

Jag hörde hur en del verkar vara förvånade över våldet. Hur rått det har blivit. Ett par pensionärer beklagade sig häromdagen också. De satt bredvid mig. Pensionärerna är sällan nöjda med dagens ungdom. Skolan har helt enkelt förlorat sin disciplinerande roll. Idag kan ju unga göra Precis Som De Vill.

Men vänta ett tag. Har man inte läst om gamla elaka människor. Har man inte stött på dem. De tränger sig i köer, de kör som dårar och gnäller. Jag har en granne som inte hälsar. Andra ligger på vårdhem och blir grova i munnen. Andar slåss med näbbar och klor och käppar. Till och med pensionärerna var bättre förr.