onsdag 30 januari 2008

"Vad Är Att Råna En Bank Mot Att Grunda En?"

På ekonominyheterna kan de ibland lägga ut det för oss som är verkligt och sakligt. Företagen går med rekordhöga vinster, men arbetslösheten är fortfarande hög och aktierna går ibland rekordbra, ibland sker det korrigeringar från marknaden (det går skitdåligt). Analytiker från börsen förklarar i efterhand varför det gått som det gått. Ibland varför de egentligen hade så in i helvete fel. (Ibland diskuteras allt i olika reportage. Warum? Finns det ingen koppling? Ingen alls?) Och bankernas rekordvinster basuneras ut som om det vore något bra. Går det inte att ha någon annan åsikt? Ingen alls?

Bankerna har gått med enorma miljardvinster de senaste åren. 250 miljarder. Banker som när det barkar åt helvete blir statliga för att rädda de rika, och privatiseras när man går bra. Nordea höjde naturligtvis styrelseersättningarna med en femtedel och extra styrelsemöten med 75 % så fort man såg hur stora vinsterna blev. (Så är det: förlusterna förstatligas, vinsterna privatiseras.)

Uppdrag Granskning idag visade på hur fonderna mest verkar vara till för bankernas egen skull. För profitens skull. Ju fler som sparar i fonder, desto bättre går bankerna. Men den kritiska granskningen av bankerna har uteblivit. Få, men bla Johan Ehrenberg har varit starkt kritiska, men honom lyssnar nästan ingen på.

Bankerna gör dyr reklam för sig själva. Man måste nå ut till folket, till alla dessa potentiella kunder. De slåss om oss, med olika knep. (Och har ju av någon besynnerlig anledning alltid ett stort förtroende från det svenska folket.) Men varför skulle man få en bok när man gick in på Föreningssparbanken och diskuterade sitt orangea kuvert, som man kunde för något år sedan innan det blev Swedbank? Vad har det med saken att göra?

Det påminner mig om två saker: dels något jag läste av Slavoj Zizek, när han beskrev något liknande, dessa bonuserbjudanden som dyker upp, när man ska köpa något, att man ska få något mer utöver det man egentligen inhandlar: “the function of this ‘more’ is to fill in the lack of a ‘less’, to compensate for the fact, by definition, a merchandise never delivers on its (phantasmic) promises.”

Vi blir inte nöjda. Men erbjuds vi något mer, som egentligen inte alls har något med huvudprodukten att göra, ökar möjligheten att vi ska nappa. Men vi blir aldrig nöjda, det ligger inte i detta löftes natur.

Sen så minns jag hur jag för ett par år sedan fick ett löfte av någon bank om en tryggad framtid om jag valde deras tjänster. Om jag svarade tillräckligt snabbt skulle jag dessutom få en snabbhetspremie: en klocka! Som om en tryggad framtid i sig inte skulle vara nog!

Detta förefaller vara någon form av symbolisk ironi. Tick-tack. Men, det är ju förståeligt. Framtiden är ju sen, den är ju aldrig nu: så en snabbhetspremie, i form av en klocka, passar ju alldeles utmärkt i en slit- och- slängvärld där oförmågan att tänka framåt, är ett tecken i tiden och där löftena inte är värda pappret de är tryckta på. Passa på nu! Sen kan det vara för sent, och om din framtid inte blir bra, kom då ihåg, klockan du ändå fick, som en för tidig kompensation. Men därutöver borde ju DN-liberalerna vara oroliga. En trygg ålderdom? Finns det något värre. Då kanske inte folk jobbar. Som tur är, är ju löftet ett bedrägeri.

tisdag 29 januari 2008

Suhartos Död: Det Är Inte Hans Död Vi Sörjer, Utan Hans Liv

Suharto dog nyligen. Hans regim mördade en miljon människor med stora delar av den fria världens goda minne. Naturligtvis var även här USA:s ambassad inblandad i det smutsiga arbetet. (Som det latinamerikanska skämtet går. Varför har det aldrig varit någon statskupp i USA? Därför att USA har ingen ambassad där.) Men Storbritannien var inte heller oskyldiga.

John Pilger frågade Alan Clark, ansvarig under Thatcher-eran för vapenleveranser till Suharto: "Did it bother you personally that you were causing such mayhem and human suffering?"
"No, not in the slightest," svarade Alan Clark: "It never entered my head."

John Pilger förtydligar varför han frågar: "I ask the question because I read you are a vegetarian and are seriously concerned with the way animals are killed."
"Yeah?"
"Doesn't that concern extend to humans?"
"Curiously not."

Det finns ju en liten textrad som ibland pryder dödsannonser. Det står: "Sörj ej över att jag är död. Gläds åt att jag har levt." I Suhartos fall kan det bli:

"Sörj ej över att jag är död. Sörj över att jag har levt."

söndag 27 januari 2008

Med Michel de Montaigne Som Tröst

Häromdagen, medan jag väntade på att en demonstration skulle börja, fördrev jag lite tid bland böckerna på Pocket Shop. Ibland kan det var frustrerande för att det finns så mycket man vill läsa, och så mycket man vill ha läst (men inte känner för att läsa.) Jag höll Eberhards I trygghetsnarkomanernas land i min hand, utan en tanke på att köpa den. Bredvid stod en farbror i uppskattningsvis 80-årsåldern. Plötsligt sa han lågmält men tydligt: - Det finns ingen mening med någonting längre.

Jag sneglade lite mot honom. Han höll en bok i handen, och en käpp. Det var nästan så att mitt hjärta brast. Jag fylldes av vemod, men också av hjälplöshet. Han hade en lätt krökt hållning men såg för övrigt ut som en vanlig äldre farbor. Han sade ingenting mer. Kanske skämdes han när han upptäckte att han sagt det högt.

Ibland när människor pratar högt för sig själva, tror man att det är någonting sjukt med dem. Det händer också att människor ibland undslipper sig någon mening för sig själva, och sedan nästan rodnar, när de märker att de sade det högt, rädda för att bli tagna för att vara psykiskt störda. Vi vill inte utmärkas på fel sätt. Där i Pocket Shop brukar Montaignes Essayer finnas, och kanske skulle jag ha rekommenderat lite läsning av Montaigne till farbrorn. Montaigne var ju djupt ödmjuk, och bland alla bisarra anekdoter finns även mycket man känner igen än idag. Michel de Montaigne var ju en 1500-tals människa.

"Om det inte vore så att man framstod som en galning om man gick och pratade för sig själv skulle det inte gå en dag utan att jag hördes muttra "Djävla dumskalle" till mig själv. "

Den ödmjuka inställningen, som av vissa kan tolkas som jantelag kanske, tycker jag om - en form av självdistans-, om den inte går till den överdrift som gör människor handlingsförlamade, för Montaigne skriver även på annan plats att …"av våra sjukdomar är den mest barbariska den att förakta vår existens och vårt väsen." Kanske var den 80-åriga mannen i sökande efter den typ av tröst Montaigne fann i böckerna. En form av igenkännande.

Jag betraktade mannen av och till under de minuterar som förflöt på Pocket Shop. Borde jag varit en medmänniska? Gjort något, sagt något? Jag ville nästan krama honom. Äldre kan ju drabbas av ålderdomens livsleda, vilket kommer sig av bristande intresse för saker, bristande motivation. Ofta på grund av ensamhet. Och vad kan göras åt det?

Jag hoppades att det han sa var en rad ur en bok. Jag hoppades lite att det handlade om något politiskt, eller kulturellt. Som om farbrorn blivit postmodern på gamla dagar. Eller helt enkelt anammade den klassiska pensionärssloganen: "Det var bättre förr." Men det lät liksom inte som så när han yttrade orden. Jag kom att tänka på att han stod vid Kropp och Själ hyllan. Där en del mumbo-jumbo böcker med Deeprak Chopra står. En man som försöker sälja mening, genom att hävda saker som att åldrande är inlärt beteende. En klåpare som lyckas sälja böcker mycket tack vare att Oprah hittade honom.

Jag tappade till slut bort farbrorn. Hoppas han mår bra.

Fotnot: Själv tar jag fram mina slitna Essayer då och då. Bläddrar lite i dem som religiösa bläddrar i bibeln. Å andra sidan, citaten tog jag ut ur, Filosofins Tröst av Alain de Botton.

Förintelsens Dag

Heinrich Himmler höll ett tal den 4:e oktober 1943 där han sade följande:

"En grundprincip gäller varje SS-man - att vara ärlig, anständig, lojal och kamratlig mot männi­skor av vårt eget blod och inga andra. Om andra folk lever i välstånd eller dör av hunger intresserar mig endast i den mån vi kan använda dem som slavar för vår kultur... Jag vill nu i all öppenhet ta upp ett mycket svårt ämne... judeevakueringen, utrotningen av det judiska folket. Det hör till de saker som är lätt att säga... Men då vet man inte vad det betyder... att stå inför hundra, femhundra eller många tusentals lik. Att ha uthärdat detta och - frånsett några fall av mänsklig svaghet - ha förblivit anständiga har gjort oss hårda. "

Förblivit anständiga...

Och så ett vittnesmål från en som tvingades delta, med:
"Att hjälpa människor att klä av sig nakna i rummet utanför döden. Att se människor i ögonen innan de går in i gaskammaren, att möta sina släktingar där. Att lyfta på betonglocket så att tysken kan kasta in Zyklon B. Att dra ut kropparna. Att rengöra väggar och golv från blod, avföring, urin, spyor. Att klippa av de dödas hår. Att dra ut deras guldtänder. Att föra in kroppar i elden. Att krossa bäckenben och andra större ben som inte bränts sönder och blanda dem med askan. Att hålla i någon medan tysken skjuter och se till att blodet inte stänker upp. Att se kroppar brinna i gropar i marken. Att dra ut en gnyende tvåmånadersbaby som överlevt gasen vid sin döda mammas bröst och se tyskarna skjuta den. "

fredag 25 januari 2008

Så Reagerade Ett Par Liberaler När Deras Favoritmur Föll

Så kan man ju göra, när man som liberal inte vill dela glädjen med andra människor när de river en mur och kan handla nödvändigheter och befria sig för en kort stund; man ställer sig frågan: Var fick de alla pengarna ifrån? "Få frågade sig varifrån de nyss så isolerade och utblottade Gazainvånarna fått alla pengar." Var inte palestinierna fattiga och utblottade? De ljög! Så kan man göra när man inte respekterar alla människors lika värde, man frågar: Hur kunde de handla? De kanske inte ens var isolerade? (Jag undrar om det är besvikelse över att de kunde handla, eller om det är glädje över att man på så här vis kan hävda att Israels blockad mycket väl kan fortsätta. De har ju pengar.) Man blundar för friheten, för överlevnaden, för desperationen.

Oh la la. Det kan inte vara lätt att kalla sig liberal och ogilla liberalism. Men så är det: för våra liberaler räcker inte liberalismen till för alla människor. Det är inte mat och vatten och skog som det måste hushållas med, utan liberalism tydligen.

Fotnot: Jag orkar inte ta reda på fler reaktioner. Jag är rädd att min helg förstörs av deras kalla hjärtan.

När Rubriken Säger Något, Och Artikeln Något Annat

På sätt och vis är det komiskt.

I torsdagens Expressen gick Johan Ehrenberg ut i en helsidesartikel och med fet rubrik hävdade ”ÄNTLIGEN EN VETTIG FINANSMINISTER”. Men det var ju i huvudsak långt ifrån sant. Rubriken var naturligtvis inte heller Johans egen.

När Johan ville ha en rättelse, så svarar PM Nilsson: ”Att du inte delar Borgs åsikter i många andra frågor är så välkänt att ingen behöver sväva i ovisshet även efter att ha läst Expressens rubrik”. Som om det bara var något helt oskyldigt.

Vad Ehrenberg ville säga som var positivt var alltså egentligen bara att han tyckte att Anders Borg diskuterade inflationen en aning mer nyanserat än tidigare.

Tillägg: Apropå rubriker och Expressen. Först kommer rubriken i den här högintressanta artikeln om onani på arbetet som säger något, sen kommer en text som betvivlar sanningshalten i rubriken.

Sen kan man ju undra en del angående arbetsonanister. Det här är säkert en artikel som är upphetsande för Svenskt Näringsliv, för arbetsnarkomaner är ju okej, men när det gäller onanister, vill man nog ha trygghetsonanister och inga arbetsonanister. (Och de kristdemokratiska vill nog inte ha några onanister alls. Gud blir kanske ledsen i ögat eller nåt.)

onsdag 23 januari 2008

Börsoro Och Seriös Sifferanalys

Oro på börsen och ett gäng klåpare som pratar men som säger ack så lite. Kan någon säga något vettigt? Jorå.

Johan Ehrenberg skriver:

Börserna går dåligt på grund av att det finns för mycket pengar som inte används till vettiga saker. Enkelt uttryckt, investeringarna är för dåliga jorden runt. Alldeles för mycket pengar ligger och ”väntar” på att användas till något reellt. Väntan består i olika typer av spekulation.Liksom i den svenska kraschen på 90-talets början, är det bankerna som är huvudaktörerna. Det är banker som lånat ut pengar till andra bolag som i sin tur lånat ut dem till en bostadsspekulation i USA. En spekulation som blev så absurd att man lånat ut pengar till fattiga som aldrig kan betala dem, med en förhoppning om att stigande fastighetspriser ändå ska kunna ge dessa fattiga möjlighet att betala räntor och amorteringar genom – nya lån.

Johan Croneman i DN förvånas liksom jag över experternas tomma prat. Men han minns något från svunna tider:

I Göteborgs-Tidningen (GT) hade de på 80-talet en journalist, ja, en snubbe i alla fall, som skrev om Lotto. Det är sant. Han hade varje vecka en krönika om förra veckans Lotto-spel, och en hel del nya idéer om den kommande veckans spel. Ibland tyckte han att femman var i fin form, den skulle man kanske spela på, ibland trodde han till exempel inte alls på tolvan eller trettiotrean, för de hade dragits ett par gånger nu. Så höll han på, år efter år. Jag kommer ihåg när ettan var i toppform i flera veckor!

Allvarligt talat: Plocka in den killen igen. Det är dags för lite seriös sifferanalys.

Vems Tolkningsföreträde?

Smaka på dessa små Nathan Shachars visdomsord från dagens DN där han försöker analysera problemet Gaza och hur det skall lösas och visar prov på objektiv journalistik a la DN:

Skulle Israels dras in i Gaza blir dess stora huvudvärk hur det skall kunna dra sig ur och vem man då skall lämna över till. Det finns inget annat alternativ än PLO och Fatah.

Skulle Israel dras in... Blir dess stora huvudvärk... Och vem man då ska lämna över till.

Som om Gaza bara var något som måste lösas för Israels skull. Som om det är palestinierna som tvingar in Israel i Gaza. Som om palestinierna är oförståndet personifierat och det är upp till Israel att bestämma vilka som ska vara palestiniernas ledare. Som om palestiniena vore mindre värda. Och dras in? Jag menar dras in?

Prison Break: Gaza - 23 Jan 07

Det bästa avsnittet av Prison Break.

När palestinierna spränger muren mot Egypten. Vad handlar det då om? Det handlar om överlevnad, om frihetslängtan, om motstånd på en grundläggande nivå. Det är helt enkelt så jävla vackert. Mer sånt. Mindre raketer mot Sderot.

Man skulle kunna tro att det handlar om alla människors lika värde när liberaler talar om exempelvis individer. Så verkar det ju inte vara. Man sållar bland människor. Man sållar bland folk. Man väljer vilka människor som ska få sina rättigheter. Kanske är det som man tänker med kapitalismen och den osynliga handen. Om de rika får först sin del av kakan, den största delen, så ska det sippra ned lite smulor även till dem längs ned. Är det så man tänker med rättigheterna i Israel/Palestina? Om bara Israel får sitt lystmäte mättat först, så kan palestinierna sen få några skärvor av land här, och några rättigheter där. Bara Israel får sitt först. Ibland skulle man vilja påminna en del liberaler om vissa saker. Många liberaler tror ju trots allt att barndomen är väldigt viktig. I Gaza är 48 % av befolkningen under 15 år. Hur formas deras framtid av deras upplevelser i ghettofängelset Gaza? Visst, liberalerna skyller på den utbildning de får i teorin, att skolböckerna och TV-programmen de ser är fyllda av hatpropaganda. Men det rent praktiska då? Den dagliga upplevelsen.

För det är ju tämligen uppenbart: om man accepterar Israels murbyggande, ockupation och kollektiva bestraffande samt statsterror, så är man ju inte liberal. Punkt jävla slut.

söndag 20 januari 2008

Men Barnen I Gaza Då?

Nathan Shachar skriver: På lördagen började bussar föra bort barn från staden Sderot till centrala Israel.

Detta på grund av raketerna som skickats iväg mot Sderot. Men började allting med raketattackerna mot Sderot?

Och Nathan, vart ska barnen i Gaza ta vägen? Vem för barnen i Gaza till trygghet?

Att Bara Utföra Sin Rätt Att Glida Fredligt Omkring På Ockuperat Vatten

Hormuz-incidenten som fick ganska mycket medial uppmärksamhet (Undrar varför?) har blivit någorlunda pinsam för USA. Men varför ge upp? Varför inte peka på andra incidenter. Varför inte visa på ett mönster av iranska provokationer i det här området? Är det inte för tragikomiskt med ett land som helt tappat förmågan att kunna leva sig in i hur man i andra länder kan se på USA:s närvaro i mellanöstern?

Our captain tried to defuse the situation by telling the Iranians over the normal commercial radio channel that we were simply exercising our right to navigate Iraqi waters, had no intention of entering Iranian territory and did not seek a confrontation. The Iranians responded by a string of obscenities in heavily accented, broken English.

Notera även hur artikelförfattaren, en man som tjäbstgjorde i marinen i Irak 2003, finner det nödvändigt att poängtera brytningen. Notera hur man hävdar sin rätt att navigera på irakiskt vatten (som om det vore en rättighet, och inte en provokation i sig). Det intressanta är hur man överlag ser provokationer från Iran fastän den egna närvaron skall ses som fredlig. Hur mycket kan man ljuga för sig själv?


...Och det är väl sen gammalt att US-amerikaner inte använder sig av obscent språk, är allmänt artiga och beter sig respektfullt mot barn och delar ut godis och inte beter sig provokativt.

Winning hearts and minds, så att säga.

tisdag 15 januari 2008

Fredsprocess À La Israel

Klockan är 19:13. Jag slår på text-Tv. Där står det under notiser: 15 döda i Gaza-offensiv.
Smaka på den rubriken under notiser. Det är en Gaza-offensiv. Det är väl bara att säga som det är. Slaktandet av palestinier är trots allt inte lika farligt som exempelvis tillfångatagande av någon enstaka israelisk soldat. Och stackars, stackars Olmert pressas från flera håll. Några av de massakrerade var studenter och bönder. Civilia och milismän: same, same but different för Israel.

Abbas tycker att det här underminerar "fredsprocessen". No shit, Sherlock.

Rawia Morra skriver om hur man på Västbanken börjar bygga 60 nya bostäder i Ras al-Amoud i ockuperade Östra Jerusalem. "Denna bosättning är bland de farligaste då den kommer att definitivt bryta vägen för palestinierna mellan Västbanken och al-Aqsamoskén. "

Så fredsprocess? Någon?

Ps! Hamas kanske någon gång borde ändra taktik. Men vad vet jag. Jag är ingen militant motståndsman. Men man kanske inte ska skylta så mycket med vad man är. Man lär bara så länge man lever.

En Rubrik Att Klippa Ut Och Spara

"Jan Björklund drabbad av intellektuellt sammanbrott"

Edit: Det intellektuella sammanbrottet har drabbat fler, med tanke på den ursprungliga rubriken på detta blogginlägg. "Klistra ut." Gör om, gör rätt, så att säga.

måndag 14 januari 2008

Zionism: The Volvo Way


Keren Manor/Activestills
Alla företag har sina djupa värderingar. Sina etik-dokument. Volvo har sin. The Volvo Way. Lite kärnvärden. Respekt och mångfald. Ni vet sånt där. Oumbärligt. Sånt som visar varför kapitalismen är så fin och varför den fungerar. Orden är rätt många. Man har säkert 999 ord.
Och Volvo menar att man i kategorin Human Rights, ändå: Within its sphere of influence, the Volvo Group supports and respects the protection of internationally proclaimed human rights and ensures that it is not complicit in human rights abuses.
Fotnot: På den där länken under the Volvo Way är det en bild på två leende vita människor som är ute och seglar. Det fattar jag inte. Diversity? Volvo? Vad syftar man på? Försöker man säga att Volvo har vind i seglen? Att med en man bakom rodret kan det inte gå fel? Att man rullar över framgångens vågor? De har dock sina flytvästar på sig, tror jag, era trygghetsnarkomaner där.

söndag 13 januari 2008

Det Bush säger om Iran...

... skulle lika gärna kunna sägas om Israel.

Idag var han ju i Abu Dhabi, och på Rapport kunde man se Bush tala och det lät faktiskt som om det kunde handla om Israel. Visst inte allt kanske: men så här lät det delvis idag när han höll ett tal. (Det nedan är vad Rapport tog med.)

It seeks to intimidate its neighbors with ballistic missiles and bellicose rhetoric. And finally, it defies the United Nations and destabilizes the region by refusing to be open and transparent about its nuclear programs and ambitions.

I talets inledning felsurrar Bush om "en ny era", och inte vilken era som helst. Är det den som kommer efter Condi Rice´s födslosmärtor?

A great new era is unfolding before us. This new era is founded on the equality of all people before God. This new era is being built with the understanding that power is a trust that must be exercised with the consent of the governed -- and deliver equal justice under the law. And this new era offers hope for the millions across the Middle East who yearn for a future of peace and progress and opportunity.

Så nu vet vi. A great new era är på väg. Ha bara tålamod. Och be en bön eller nåt.

lördag 12 januari 2008

TV 4, Alamo och US-amerikansk Rasistisk Propaganda

Kära TV 4. Är vita människor mer värda än svarta? Är frihet något som definieras ur den vite mannens synvinkel? Jag bara undrar med tanke på filmen The Alamo som gick på TV4 natten mot lördag.

Om en av de viktigaste händelserna i amerikansk historia. Våren 1836 slåss en handfull män för Texas frihet med sina liv som insats. De lyckas mot alla odds att hålla fortet Alamo i San Antonio mot tusentals anfallande mexikanska soldater. Försvaret leds av den unge översten William Travis som vid sin sida har kämpen James Bowie och Davy Crockett. Männen på Alamo har svurit på att slåss för ett fritt Texas.

Så beskrivs filmen The Alamo som gick på fyran i natt. Vilken underbar historierförfalskning. Är det inte intressant att filmer kan beskrivas på detta vis, så länge historieförfalskningen inte trampar på fel tår? Texas frihet? Vilkas frihet? Männen som slogs vid Alamo slogs för att bland annat kunna bibehålla slaveriet, alltså för den vite mannens herravälde. Männen slogs för rasisternas rätt. James Bowie handlade med slavar, han ägde slavar, köpte och sålde slavar: gjorde profit på andra människors lidande. Detta är en av filmens hjältar. Det är också US-amerikansk propaganda när den är som mest accepterad. Men det är trots allt en anti-amerikansk film, eftersom den förfalskar historien om Amerika.

Fotnot:
De slogs för denna konstitution:
"All free white persons who emigrate to the republic...shall be entitled to all the privileges of citizenship.'
"All persons of color who were slaves for life previous to their emigration to Texas, and who are now held in bondage, shall remain in the like state of servitude... Congress (of Texas) shall pass no laws to prohibit emigrants from the United State of America from bringing their slaves into the Republic with them...nor shall Congress have the power to emancipate slaves; nor shall any slaveholder be allowed to emancipate his or her slave or slaves...no free person of African descent either in whole or in part shall be permitted to reside permanently in the Republic without the consent of Congress
."

Ps! På skoj skickade jag ungefär detta inlägg till TV4:s tittarombudsman.

torsdag 10 januari 2008

Dagens Ironi

Peter Wolodarski skriver idag en liten notis i DN på ledarsidan under rubriken "Dagens Ironi". Där påpekar han att han tycker det är märkligt att moderaternas Per Schlingmann kallas för PR-proffs av Dagens Industri, med tanke på alliansens låga siffror.

Det är alltså misslyckad propaganda som gör regeringens opinionssiffror låga. Ingenting annat. Man skulle också kunna tolka att ett parti som moderaterna som trots allt rent ideologiskt inte företräder mer än ett par procent av landets befolkning ändå ligger på runt 20% i opinionen som en propagandaframgång.

Å andra sidan: var inte "årets arbetare" en propagandaframgång så säg.

onsdag 9 januari 2008

Att Göra En Popova

Allt fler djurarter dör ut. Teamet bakom TV-serien Planet Earth har själva skrämts av detta och man nämnde detta i dagens TV-program. Forskarna är oroade. Många av djuren de skildrat är utrotningshotade och riskerar dö ut. De stora fiskarna är till 90 % utrotade.

Hur skulle Susanna Popova reagera månntro? Hur kan man popova upp detta till något positivt? Det finns 10 goda skäl. Minst.

  1. Färre djurarter är lättare att räkna.
  2. Utbildningstiden för zoologer blir kortare och man spar därmed pengar.
  3. Med färre djur finns det synergifördelar. Till exempel behöver man inte förklara vad det är för grodart. Man kan helt enkelt säga att det är en groda.
  4. Man kanske lär sig uppskatta de djur som finns mer. Vissa djur drunknar ju i det enorma utbudet. Nu kan vissa djur kliva ut ur anonymiteten. Visa vad de går/hoppar/simmar/flyger för.
  5. Kan vara bra ur säkerhetssynpunkt. Många djur är ju som bekant farliga.
  6. Våra svenska djurs varumärken stärks.
  7. Det ekonomiska värdet för de utrotningshotade djuren ökar.
  8. Det insamlade värdet för de djur som utrotats har ändå inneburit att de inte dött förgäves om det under utrotandet har intjänats pengar.
  9. Det här minskar risken för återkomsten av programmet "Hur Gör Djur".
  10. Eftersom vi blir allt fler människor och vi får allt större problem med vattentillgången är det bra med färre konkurrenter om vattnet.

    Vad gäller torsken?
    Äh. Den är väl ändå inte så god. Och nu kanske det våras för surströmmingen!

måndag 7 januari 2008

"USA In I Iran!"

Tonkinbukten. Varför tänkte jag nyss på Tonkinbukten när jag läste det här?

In a confrontation in the strategically important Strait of Hormuz on Sunday, five Iranian fastboats took aggressive actions around three United States naval vessels, a Pentagon spokesman said Monday, calling the brief standoff “reckless and dangerous.”

Med en dårens envishet försöker man skapa fienden Iran. USA blir nu alltså provocerade ett stort antal mil hemifrån: är inte det för fantastiskt? Men å andra sidan hör jag MUF och Fredrik Malm euforiskt skandera: ”USA in i Iran! USA in i Iran!”

Och kanske, variera med: ”Ropen skalla, bomber ska falla” eller ”Krig är fred, en USA-sed.”, eller bara helt enkelt skandera den enkla men ack så utrycksfulla: ”USA! USA! USA!”

Där kan man vandra mot USA:s ambassad, och säga, vi är inte emot: vi är inga nej-sägare: nej vi är för: vi är ja-sägare. Vi säger ja! Ja, till mer krig! Vi är optimister!

Besvikelsen över att Iran inte var så nära kärnvapen som man hoppats är nu kanske över. Kanske har man ännu inte givit upp. Hoppet lever!

Det handlar inte om att befria Irans folk. Det vet vi alla så väl. Dessutom är beviset på okunnigheten och propagandans roll besattheten vid Ahmadinejad. För vissa är han i och för sig den nye Hitler. Men han är inte Irans viktigaste politiska figur. Irans diktatur står inte och faller med honom. Men han är den ack så viktiga personifierade symbolen för Ondskan.

Hör mig ut, med alla dessa försök: Se Olbermann trasha Bush och hans försök att göra Iran till världens farligaste land. Intressant är att notera förändringen i retoriken. Det har vi också sett förr.

Nu även i DN.

söndag 6 januari 2008

I Genren, "Nämen Det var Ju Oväntat"; Ett Trolleritrick: Nu Finns Det Inga Pengar Kvar

Så nu ska studiemedlet inte höjas.

- Det finns inga pengar för att genomföra en höjning just nu. Det är bara miljöpartiet och kommunisterna som vill höja, och de vill ju chockhöja skatterna. Det är ingen bra metod, säger Mats Gerdau, (m), utbildningsutskottet.

Smaka på dessa små ord, och som tillsammans bildar någon form av ideologisk mening. Det finns inga pengar. Chockhöja skatterna.

Varför finns det inga pengar? Inga pengar? I beg to differ. Så oväntat, att ett rikt land som Sverige, helt plötsligt inte skulle ha några pengar. Men borgare har ju sina prioriteringar. Studenterna får väl börja städa hemma hos överklassen eller nåt. Fast en del gör väl redan det. Det är ju arbetslinjen som gäller. I Stockholm höjer man snart också SL-kortet.

Alliansfritt Sverige säger så här om det här.

Mer Charlie Chaplin - Moderna Tider

Idag gick ju Charlie Chaplins Moderna Tider på SVT. Det är en lysande film. Man kan faktiskt ”youtuba” sig igenom hela filmen.

Det är stundtals lite slapstick. Men det är politisk sådan. Det här är humoristisk samhällskritik när den är som allra bäst. Har man inte sett den, så är det faktiskt bara att göra som följer: se filmen.

lördag 5 januari 2008

Charlie Chaplins Odödliga Ord

Say no more.

Skapar Israels Kärnvapen Hörselproblem Bland Presidentkandidaterna?

Den demokratiska presidentkandidaten John Edwards talar här om faran för att Iran ska kunna skaffa sig kärnvapen. Det skulle kunna sprida sig i regionen. Kärnvapen i den regionen vore farligt menar Edwards. Intervjuaren frågar: Men Israel då. De har ju kärnvapen? Edwards talar vidare om faran för att länder som Egypten och Jordanien skulle skaffa sig kärnvapen. Intervjun fortsätter och Edwards tvingas ta fram sitt allra bästa retoriska knep.

SH: But you are not acknowledging that Israel has nuclear weapons! Senator, you’re not acknowledging that Israel has nuclear weapons!

JE: Excuse me, I can’t hear him. I’m sorry. …

Nyckelordet i valet behöver inte vara förändring. Det kan mycket väl vara nyckelord som: selektiv hörsel och selektivt seende. Eller är det så att Israels kärnvapen skapar hörselproblem?

"What possible combination could be more comfortable for the state of Israel? So why would I gamble on what might be?"

Olmert säger helt enkelt som så att det är ett underbart internationellt klimat för Israel att förhandla i om hur det framtida Israel och Palestina ska se ut. Anledningen är att Israel aldrig haft bättre vänner (vilket per automatik betyder att det ser sämre ut än någonsin för palestinierna.) Det är nästan som så, menar Olmert, att Gud åter måste ha ett finger med i spelet.

"It's not merely Bush's presidency. It's a concidence that is almost 'the hand of God:' that Bush is president of the United States, that Nicolas Sarkozy is the president of France, that Angela Merkel is the chancellor of Germany, that Gordon Brown is the prime minister of England and that the special envoy to the Middle East is Tony Blair."

"What possible combination could be more comfortable for the state of Israel? So why would I gamble on what might be?"

Olmert känner pressen. Förvisso går det ju, bevisligen att beröva andra människor rättigheter och stjäla deras mark, men bara för att det går nu, och har gått bra hittills (med liberalernas goda minne) behöver det ju inte gå hur länge som helst.

fredag 4 januari 2008

Reine Och Mimmi I Fjällen

Jag har inte sett filmen. Jag har inte läst boken. Jag såg aldrig TV-serien. Men jag har läst filmtiteln. Det räcker så.

Det är redan för mycket. (Jag vet liksom inte vad som är värst: att man gör en film om Reine och Mimmi i fjällen eller att man döper filmen till det.)

torsdag 3 januari 2008

Som Man Frågar Får Man Svar

http://israels60thbirthday.com/2008/01/02/carlos-latuff-60th-anniversary-of-the-nakba/
Nathan Shachar hade ju som en huvudfråga om Hamas skulle förstöra fredsprocessen i mellanöstern. Nu har "den nyproklamerade fredsprocessen gått på sin första mina" enligt Nathan Shachar i en artikel i DN som inte finns på nätet.
Och det handlar naturligtvis inte om något Israel har gjort. Det handlar om att två värnpliktiga bosättare dödats och att dess mördare skulle vara statligt avlönade palestinier.
Det står klart att när historien om den här fredsprocessens död ska berättas av Nathan Shachar kommer dess skurkar att vara palestinier.
Och så något som är väl värt att läsa om en annan fredsprocess, om Israels "generösa erbjudanden" vid Camp David: Ungenerous occupier: Israel's Camp David exposed

Religionens Roll

Valet närmar sig. Hillary är nog lite skakis. Hon leder inte i opinionsundersökningarna.

En bisarr detalj i hela den här val-cirkusen är den onekligen ökande islamofobin som alltmer märks i det politiska sammanhanget i USA. Eller, om man så vill, den ytterligt ytliga kunskapen och synen på muslimer och islam. (Inte för att jag är någon expert på islam.) Förvisso har en muslim slagit sig in i kongressen, Keith Ellison, men detta skedde inte utan att vissa journalister ställde frågor om han skulle ”jobba med fienden.” Religionen spelar en väldigt stor roll i US-amerikansk politik. Mitt Romney som är en republikansk presidentkandidat är mormon och detta ses som något väldigt negativt av delar av USA:s befolkning. Men det är betydligt värre att vara muslim eller ateist. Kanske är det därför inte så konstigt att flera försöker spela på Barack Obamas uppväxt och hans mellannamn (Hussein.)

När Barack Obama nu presenteras som ett alternativ till presidentposten finns det en viss fokus på en speciell del av hans bakgrund: Han är delvis uppväxt i ett muslimskt land (och har mer eller mindre anklagats för att vara smygmuslim av bla Fox "News") och detta kan vara:
a) Bra: det ger honom mer cred bland världens araber och muslimer. Det kan lindra ilskan bland världens unga muslimer att bara se Barack Obamas ansikte.
b) dåligt: det misstänkliggör honom. Vad lärde han sig där i den där ”madrassan”?

Men vad gäller det första. Som en skriver i Washington Post

That boy is angry at the United States not because its presidents have all been white. He is angry because of Washington's unconditional support for Israel; because the United States has more than 150,000 troops in Iraq; because the United States gives the dictator of his country some $2 billion a year in aid, the vast majority of which goes toward supporting a police state. He is angry at the United States because he thinks it has hegemony over almost every aspect of his world.

På sätt och vis ligger det här i problemet med personval. Problemet med en form av vulgärindividualism, där tonvikten ligger väldigt mycket på själva kandidatens person och moraliska karaktär, där religionen spelar en betydande roll. För egentligen: Det är inte presidenten i sig som är det avgörande. Inte hur han ser ut, inte vad han säger, inte vad han läser. Det är den politik som landet kommer föra under den administration som officiellt leds av den mer eller mindre valde presidenten.

Vad gäller ”anklagelserna” (egentligen ska det inte vara citationstecken, eftersom han faktiskt blivit anklagad för att vara muslim) om att Obama skulle vara muslim så har Obama själv kraftigt dementerat att han skulle vara muslim. Han vill ju vinna valet.

Obama-lägret har ju tidigare dementerat olika saker. Men just det här med att han skulle vara muslim. Det är att gå för långt. Det är ett slag under bältet. Bibelbältet.

Barack Obama Is Not and Has Never Been a Muslim. Obama never prayed in a mosque. He has never been a Muslim, was not raised a Muslim, and is a committed Christian who attends the United Church of Christ.