fredag 30 januari 2009

Om Palestinas Rätt Att Existera

Omvärlden borde kräva att Israel erkänner Palestinas rätt att existera i teorin men framförallt, än viktigare, att låta Palestina existera i praktiken. Annars är det lika bra att ta till enstatslösningen.

Så här tycker Likud (plattform skriven 1999) om Palestinas rätt att existera.

Self-Rule
The Government of Israel flatly rejects the establishment of a Palestinian Arab state west of the Jordan river.
The Palestinians can run their lives freely in the framework of self-rule, but not as an independent and sovereign state. Thus, for example, in matters of foreign affairs, security, immigration and ecology, their activity shall be limited in accordance with imperatives of Israel's existence, security and national needs.


Kritiserar man Israel för deras ockupation och belägring och dess etniska rensning bör man vara medveten om att man innan man får kritisera Israel måste man erkänna Israels rätt att existera, deras rätt till självförsvar och så vidare. Ni känner till ramsan.

För Israel-vännernas fundamentalism är närmast oöverträffad. Deras försvar för Israel kan vara hur ihåligt som helst men det spelar ingen roll. De får med sig varje makthavare av vikt ändå. Det handlar om propaganda, det handlar om makt, och det handlar om att det finns tillräckligt många människor som är villiga att arbeta principlöst, hjärtlöst och själlöst för kolonialmaktens rätt att vara just en hjärtlös kolonialmakt. Med propaganda är hur Israel tror sig vinna. Mantrat att palestinierna, och just nu Hamas, måste erkänna Israels rätt att existera är ett av standardargumenten. Att Hamas förvisso i praktiken erkänner att Israel existerar är inte av intresse. (oavsett vad vi tycker om det råder det ju ingen tvekan: Israel existerar som stat, är en av medlemmarna i FN och som vi alla vet skiter högaktningsfullt i att respektera just FN, medan Palestina inte existerar som stat. Redan här kan man ju tycka: "Vänta ett tag. Ska vi erkänna Israels rätt att existera? Existerar inte redan Israel?"). Det man kräver av Hamas är att erkänna Israels rätt att existera: Skriftligt, muntligt, antagligen helst knäböjande.

Hur står det då till med Israels erkännande av Palestina? Som vi vet: så är det ju i praktiken illa. Man har haft olika skäl, alla lika usla, att förneka palestinierna sin stat. Ett av skälen har varit att palestinierna inte erkänner Israels rätt att existera på stulen mark.

Men om man läser vad de israeliska partierna anser om palestiniernas framtida stat så kan man ju fråga sig än en gång om inte hela debatten är bakvänd. En i realiteten existerande, suverän palestinsk stat står inget av de tre stora partierna bakom.

Laborpartiet är vänligast av de tre stora partierna. År 2006 ville de inte helt avskriva en palestinsk stat med begränsat självstyre.

Så vilka ska erkänna vilkas rätt att existera? Egentligen?

Hyscha Inte, Strimla Skiten

Ser man på. Källmaterialet är förstört till Rosengård och extremism-rapporten. Men det finns tydligen en rationell anledning till att akademikerna från Lund tycker att detta är dåligt. Och det har inte alls att göra med att själva källmaterialet är förstört.

"Lars Nicander besvarar kritiken med att säga att forskarna från Lund är "akademiskt svartsjuka", eftersom de inte själva fick göra rapporten."


Trots alla brister med rapporten verkar en del vara nöjda med rapporten. Det är inte svårt att lista ut varför, då det passar de liberala åsiktspoliserna. Dessvärre kan många också reagera enligt den bedrövliga "ingen rök utan eld"-teorin. Så för islamofoberna är även usel forskning bra forskning.

Läs gärna Bulten I Bo:s underhållande inlägg i frågan.

För de som minns Gillberg och Damp-debatten (Bulten nämner den också), så handlade det även då, om förstört källmaterial. Även då ville forskare från Lund ta del av forskningen. Många ansåg att Gillberg, ansedd som fan, var utsatt för smutskastning trots att han och hans grupp medvetet förstörde forskningsmaterialet. Källmaterialet låg till grund för den svenska diagnosen Damp (användes ej utanför norden). Idag, mina damer och herrar, kan vi konstatera att diagnosen Damp inte längre används (men det kan användeas som ett uttryck för "kidsen" i meningar som: "Jag tror jag dampar ur". ) Man har gått vidare till ADHD.*


* En diagnos som jag är mycket kritisk emot.

torsdag 29 januari 2009

"Huvudsyftet Med Studien Är Att Belysa Den Islamistiska Extremismen"

En rapport om Rosengård och våldsbejakande extremism och radikalisering har lämnats in till regeringen, skriven av bland annat terrorklåparen Magnus Ranstorp. Efter att igår kväll läst igenom den, men inte haft tid att läsa den alltför noga, går det ändå att konstatera dess uppenbara brister och undermålighet. Frågorna i undersökningen är ställda till sammanlagt 30 personer, inga boende i området, utan "har varit fördelade på följande sätt: två representanter från polismyndigheten i Skåne län, tre representanter från Säpo, två representanter från närpolisen i Rosengård, fem representanter från socialtjänsten, fyra representanter från skolan, fem representanter från akademiska världen och slutligen nio representanter från områden som arbetar mot utsatta ungdomar och brobyggande verksamhet."

Om
Huvudsyftet med studien är … att belysa den islamistiska extremismen.”
blir det svårt att ställa andra frågor än frågor som:

"Är radikalisering ett problem i Malmö och kan man precisera vad det största radikaliseringsproblemet i Malmö är?"

Denna fascinerande (ur forskningssynpunkt) tudelade fråga, där den inledande frågan alltså besvaras redan i det andra ledet i samma mening, bevisar att huvudsyftet är att bekräfta något man redan ”vet”. Rapporten är med andra ord till för att skrämma oss.

I vilken utsträckning är radikalisering ett problem i er stad?

…Är en annan liknande fråga. Men det är en logisk följd av en studie vars huvudsyfte är att belysa den islamistiska extremismen.

Är grupper som härstammar från konfliktdrabbade länder mer benägna än andra att bli radikaliserade, eller är det konvertiter som utgör den största gruppen?"

Lägg märke till den här frågan. Ur forskningssypunkt är den förkastlig. Det är även intressant att man använder ordet radikalisering definierat som ett problem. Detta samtidigt som man i rapporten pekar på att radikaliseringen kommer sig av bland annat Irak-kriget och Palestina-frågan. Men, det är invandrarnas kulturer som är problemet: ”Kommunerna har en nyckelroll för att motverka kulturer som kan utgöra grogrund för våld och terrorism.” som det står i debattartikeln i SVD som sammanfattar rapportens budskap. I samma artikel skriver man inledande, med betoning på ledande,: ”Är det okej att plädera för att människor ska isolera sig från demokratiska värden, jämställdhet och samhällsliv – till exempel att inte gå och rösta – samt att trakassera dem som inte efterlever sådana påbud? ” Minns ni att man nämnde palestina-frågan som ett exempel på radikalisering? Där har den västerländska "kulturen" bestämt sig för att trakassera det palestinska folket för att de röstade fel.

Att problem med extremism kan dyka upp må förvisso vara sant. Arbetslöshet, hopplöshet och stämplandet av en hel grupp som en problemgrupp skapar denna segregation.

I rapporten understryks följande (kursivering i originaltext.): Nyinflyttade familjer som aldrig varit speciellt religiösa eller traditionella uppger att de levde friare i hemlandet än i Rosengård.

Denna rapport kan med andra ord brukas och nyttjas så väl av Sverigedemokraterna som av Folkpartiet och ledande borgerliga islamofober.

Via Bulten I Bo

onsdag 28 januari 2009

...Och Nu Till Något Verkligt Intressant

På det blogginlägg som jag nu länkar till följer ett verkligt stimulerande utbyte av tankar i kommentarsfältet. Håll i er. För nu lyfter vi.

(Inom parantes sagt. Jag misstänker dock att det enda blogginlägget på den bloggen har haft fler läsare än samtliga mina 7232 inlägg...)

...Och Nu Till En Verklig Anti-Semit

Är det inte något ironiskt att en man som är biskop och tror på Gud sitter och förnekar förintelsen på rent vetenskapliga grunder och att han anser att det råder brist på historiska bevis?

Israelvännerna Förkunnar: Vi Har Inga Argument Kvar

Först lite om rasism:

Residents of the Zeitun neighborhood who returned to their homes once the offensive in the region was over discovered that their walls had been sprayed with slogans such as "Die you all," Make war not peace," "Death to Arabs," "Arabs must die," and "One down, 999,999 to go."

På fotbollsmatch i Israel, en ny ramsa:

"Why have the schools in Gaza been shut down?" "Because all the children were gunned down!"

Vi har sett bilder på israeler på krigsutflykter. Vi har hört om det israeliska stödet att bomba sönder Gaza. Samtidigt som stölden av Västbanken fortgår i det tysta (på Västbanken där de goda infödingarna bor). Vi vet att palestinerna bestraffas kollektivt för att de är palestinier. Är det verkligen endast anti-semitism vi ska tala om i den här konflikten?

Med kolonialism följer rasism. Om man bygger en stat där fienden alltid är ens granne, där den andre alltid är hotfull, alltid är farlig, alltid är ond, så kommer rasismen (det har inte att göra med judarna eller judendomen - utan att göra med den kolonialistiska tanken om ens eget högre värde). Med kolonialismen följer dess apologeter. Och då föds hat och förakt. Rasismen. Och motstånd. För oss som kämpar mot ALLA former av rasism måste därför en kamp mot rasism och anti-semitism med nödvändighet innehålla en kamp mot sionismen. Med nödvändighet.

Om detta vill inte Magnus Sandelin tala. Det han vill säga: Det var ju inte Israels rasism vi skulle diskutera. Nå låt oss återgå, till den viktiga rasismen: anti-semitismen. Låt oss prioritera rätt. Låt oss åter försöka glömma ockupationen av Palestina.

Israelvännernas argument har blivit rent löjeväckande usla denna Israeliska våldsvända. Faktum är att man nu kan samla en bok med liberal fördumning som saknar motstycke som tema. Kanske tänker man: det har ju fungerat förvånansvärt väl i USA att använda anti-semitismkortet. Låt oss idiotförklara det svenska folket. Låt oss tysta rösterna som talar för de ockuperade, bestulna, kollektivt bestraffade, belägrade, bombarderade och etniskt rensade. Låt oss tysta dessa röster i den selektiva frihetens och liberalismens namn.

Dilsa Demirbag-Sten började i en kort debatt på radio med Andreas Malm tala om anti-semitismen och nämna dess uppgång i samband med finanskrisen. Vem är anti-semiten nu? Vem tog upp det? Vem har nämnt judarna som syndabock i samband med finanskrisen? Vem i palestinalägret har gjort det? Ingen. Vem har gjort det bland de sanslöst förvirrade Israel-vännerna? Dilsa Demirbag-Sten.

Men, Israel-vänner, denna gång har ni gått för långt. Er idoti, er rasism, ert försvar för kolonialt våld är bevarad på internet, där era röster figurerar som dåliga skämt, till försvar för apartheid. Till försvar för praktiskt utförd rasism.

Jag avslutar med Gerald Kaufmans citat, dedicerat till de som i sanning blandar ihop Gaza med förintelsen: "My grandmother did not die to provide cover for Israeli soldiers murdering Palestinian grandmothers in Gaza."

tisdag 27 januari 2009

"Hevenu Shalom Aleinu" (We Brought Peace Upon Us) - "Ma Ana Ajmal Min Salam" (There is Nothing More Beautiful Than Peace).

Läs gärna info texten vid sidan om med sin UPDATE. Det är inte tid att sjunga fredslåtar, det är tid att organisera.

Ps! Annars är det väldigt tragiskt att läsa de rasistiska, anti-semitiska kommentarerna under denna fredslåt.

Och här ett annat lästips:

In Gaza, Palestinians have once again been blamed for their own deaths. The British made a similar argument 151 years ago when they killed thousands of Indian civilians -- 1,200 in a single village -- in response to the largest anti-colonial uprising of the 19th century. If Israel truly desires peace with the Palestinians and safety for its citizens, it should look back to one of the greatest, and misunderstood, independence movements in history.

Radhika Sainath,
http://electronicintifada.net/v2/article10245.shtml

söndag 25 januari 2009

"Fredsdemonstration", Som Om Det Vore Ett Kapitel Ur Orwells "1984"

Det är som ett cyniskt skämt.

En demonstration för ockupantmakten Israels rätt att försvara sig, medan folk ännu dör i Gaza av sviterna efter Israels våldsamma attack mot Gaza, kallas för fredsdemonstration. Detta sker medan skadorna och såren och sorgen inte ens börjat läka för de överlevande Gazaborna, medan husen står i ruiner.

Det är ett mycket, mycket cyniskt och på ett mänskligt plan, obehagligt skämt.

(Samtidigt måste det väl sägas att det är beklagligt att motdemonstranterna tog till våld. Det gynnar absolut inte deras egen sak, eller allas vår sak. )

Även Anders Svensson

Fotnot: Minns hur klusterbomberna som Israel lät regna över Libanon fortsatte ta död på civila efter Libanon-kriget sommaren 06. Minns hur den övriga världen fick städa upp efter Israel efter Libanon-kriget sommaren 06. Minns. Och glöm aldrig, så att lögnerna aldrig, aldrig får fäste.

Förebild, Hjälte, Denis Mukwege

Denis Mukwege är gynekologen som arbetar med våldtagna kvinnor i östra Kongo. Han får årets Olof Palme-pris. Onekligen välförtjänt.

I motiveringen till varför Mukwege får årets Olof Palme- pris så heter det att "hans arbete är ett lysande exempel på vad mod, ihärdighet och bärande hopp kan uträtta för mänskliga rättigheter och värdighet i en tid då dessa värden tycks vara som mest avlägsna."

Han har fått andra priser för sitt arbete, årets afrikan 2009 och FN:s stora pris för mänskliga rättigheter. Han själv säger att ”Priserna tillhör de våldtagna kvinnorna.” På frågan i dagens DN Söndag (ej nätet) om hur män kan vara så grymma säger han att ”detta våld har väldigt lite med sexualitet att göra, utan är ett politiskt verktyg att skapa politiskt kaos med. " Detta för att riva ned hela samhällsstrukturen så att de rivaliserande arméerna och miliserna kan få fritt spelrum att stjäla Kongos naturresurser. Redan april 2001 sa en internationell expertpanel att parterna i kriget förlänger kriget för att kunna plundra guld-, diamant-, timmer- och coltantillgångarna i Kongo. (Turner, 2007) Coltan är en malm med tantal som används för bland annat mobiltelefoner. USA protesterade, men bland andra så menade Kongo att plundringen var en drivkraft och inte bara en följd av striderna. Flera nationer, där bland andra Rwanda och Uganda pekades ut liksom privata företag. Och vilka fick lida värst? Kvinnorna.

De senaste fem åren har över tio tusen kvinnor behandlats med specialistvård på sjukhuset för svåra skador efter gruppvåldtäkter. Men det handlar inte bara om komplicerade operationer, läkarvård och medicinering utan även om terapier, bland annat familjeterapi för att kvinnorna skall accepteras av sina män.

Kvinnornas kamp för att överleva är min drivkraft. Jag vill dedicera resten av mitt liv till dem och alla som vi hittills inte lyckats rehabilitera.”

Den 30:e januari delas priset ut.

Ett Vittnesmål Från Gaza

Ur DN:

- Hela familjen var hemma och skulle äta lunch när en granat slog ner i vardagsrummet där två av mina barn befann sig. Allt började brinna och jag hörde två av barnen skrika "eld, eld" medan min åttaårige son ropade att han ville be till Gud. Min man var redan död, hans huvud hade slitits av.

- Sedan hörde jag ingenting förrän en ny granat exploderade framför mitt ansikte och brände upp min lilla dotter som jag höll i famnen för att amma. Jag kunde inte se något mer, jag trodde att jag hade blivit blind. När jag hade torkat ögonen såg jag att hela min kropp brann.

En brorson och två andra unga man försökte dra ut henne ur huset. Två av dem sköts till döds från en israelisk stridsvagn utanför huset och den tredje fick tre kulor genom handen. Sabah Salima Abu Halima förlorade sin man och fyra av sina sex barn. De två som överlevde vårdas på sjukhus i Turkiet för brännskador i ansiktet och på benen.

Hon har idag förlorat all lust att leva, vilket dessvärre är ganska enkelt att förstå.

Ps! Enligt uppgift så sitter Lisa Bjurwald för närvarande och googlar.

lördag 24 januari 2009

Feltänk Som Leder Till Felbeslut och Felsurr

Arrangemang på Förintelsens dag skall ställas in i Luleå. Skälet är Israels massmord i Gaza.

Miriam Mozel Öström är judinna och bor i Luleå. Hon är upprörd över beslutet. Vad har Gazakriget att göra med Förintelsen, undrar hon.

Hon har rätt i att bli upprörd av beslutet. Det har vi alla rätt i att bli. Det borde naturligtvis inte blandas ihop. Det finns ingen anledning till att ställa in ett sådant arrangemang. Judarna som förintades är inte ansvariga för sionismens illdåd. Man besudlar minnet av offren med ett sådant beslut. Man ökar polariseringen i samhället. Gör om, gör rätt.

Men svenska dagbladets Sanna Raymans upprördhet bygger tydligen på något annat. Hon skriver:

Vad, exakt vad, är det som gör att det plötsligt är olämpligt att minnas Förintelsens offer? Kom igen! Säg det då! Jag är trött på det här smygandet nu.
Jag vill att ni säger det. Så att vi vet
.

Vilkar är ni? Vad ska "ni" säga? Jag vill att du förklarar dig, Sanna. Så att jag vet. Jag är trött på det där smygandet.

(Svensson skriver också.)

Socialbidrag, Skam Och Klassamhälle

Sen är vi där igen.
Socialbidragsfusket.

Jag önskar att man någon gång kunde få läsa ett annat perspektiv någon gång om socialbidrag.
Jag talar då inte om fusket i relation till annat fusk.

Tänk att någon gång få läsa om samhällets behov av socialbidraget (eller ekonomiskt bistånd eller försörjningsstöd - vilken term man nu vill använda).
Man skulle kunna se socialbidraget hur det vuxit fram ur klassamhället.
Men även hur pass många det är som inte söker eller får socialbidrag fastän de är berättigade till socialbidrag. Det finns även en trög byråkrati som ibland gör att människor ger upp, alternativt får felaktiga avslag på sina ekonomiska ansökningar.

I socialbidraget finns det en form av strukturell skam inbyggd som förhindrar många att söka. Att gå till en socialtjänst kan innebära en stor förlust för en persons självkänsla, känslan av att vara misslyckad kan förstärkas av känslan att uppleva en misstro från samhället. Denna fokusering på socialbidragsfusk blir ännu ett led i det hela. Istället för att bli till ett stöd, riskerar socialtjänsten att bli en kontroll och disciplineringstjänst. Misstron, kommer inte från socialsekreterarna (även om det naturligtvis kan vara även så) utan från själva systemet. Går man till socialtjänsten, ligger man samhället till last, är den gängse uppfattningen. Och det måste vara något fel på den här människan som halkat så här långt ned.

Dessa människor kan i sin tur bli dyrare i längden (om vi nu nödvändigtvis ska tala om människor som kostnader och problem) för samhället.

För vad är alternativen? Man lånar pengar av familjer, vänner, släktingar och av mindre hederliga människor. Andra ägnar sig åt kriminalitet, tiggeri eller prostitution.

Det finns människor som på olika sätt undviker socialtjänsten i många år. Ett utanförskap (om vi nu nödvändigtvis ska tala om utanförskap) som skapas av samhällets normer och moralism och det är själva frukterna av klassamhället.

Men, om detta ska vi, inte tala. Tydligen. Det sopar vi under mattan. Istället för att förfäras över alla människor som inte får den hjälp de är berättigade att få, skall vi förfäras över det fåtal människor på den nedre klasshalvan som fuskar till sig lite mer pengar.

fredag 23 januari 2009

...Och Nu Till Något Helt Annat (Varför Israel-vännerna hellre diskuterar off-topic)

På den ena sidan har vi de ockuperade, belägrade, kollektivt bestraffade, dagligen förödmjukade, militärt underlägsna, fattiga och etniskt rensade flyktingarna utan en egen stat och som saknar vänner med makt.

På den andra sidan har vi den militära supermakten och ockupanten, den faktiskt existerande staten Israel som har militärt, politiskt samt ekonomiskt stöd från USA.

På den ena sidan har vi 1340 döda (and counting) och över 6000 skadade (skadade i olika hög grad.) samt ytterligare tiotusentals traumatiserade barn och raserade städer.

På den andra sidan har vi tretton döda och ett fullt fungerande vardagsliv.

Tacka fan för att Israelvännerna pratar om något annat, som exempelvis anti-semitism. (Israel-vännerna vars intresse för anti-semitism i första hand inte är kopplat till att bekämpa anti-semitism utan till att försvara apartheidstaten Israel, vilket är synnerligen kontraproduktivt för oss sanna anti-rasister som tar hatet mot judar enkom för att de är judar på allvar) Tacka fan för att israelvännerna inte vill diskutera fakta på marken eller massakern i Gaza utan hellre ägnar sig åt felsurr, desinformation och diverse Dilserier. (Replik av Jinge).

De pliktskyldiga krokodiltårarna till trots, det är ingen slump, att Israel-vännerna och diverse liberaler när Israels namn självförvållat åter dras i smutsen tycker att det som är absolut viktigast att diskutera är vänsterns anti-semitism. Ju större övergrepp från Israel, desto desperatare blir Israel-vännerna. Att man själva inte inser det djupt farliga med hur man försvarar Israel är beklämmande ur en intellektuell såväl som mänskliga aspekt. Det gäller förvisso även för de dårar som skyller på judarna för vad Israel gör och eller/attackerar judar/judiska församlingar eller kyrkogårdar.

Liberaler, Israel-vänner: ni måste kanske inte överge kampen mot anti-semitism, men om ni blandar ihop begreppen är det bättra att överlåta den till oss som anser att alla människor är lika mycket värda, för ni gör mer skada än nytta. Kampen mot anti-semitismen samt rasismen måste göras samtidigt med kampen mot Israels historiska, pågående och framtida brott mot palestinierna. Kampen mot anti-semitismen och rasismen måste vara en kamp mot kolonialismen och imperialismen. Kampen mot rasism och anti-semitism går hand i hand med teorin om att var och ens fria utveckling är förutsättningen för allas fria utveckling, teorin om alla människors lika värde.

tisdag 20 januari 2009

Hur Många Gånger Ska Det Behöva Sägas? (En Samling Lästips)

Joseph Massad säger det självklara:

The logic goes as follows: Israel has the right to occupy Palestinian land, lay siege to Palestinian populations in Bantustans surrounded by an apartheid wall, starve the population, cut them off from fuel and electricity, uproot their trees and crops, and launch periodic raids and targeted assassinations against them and their elected leadership, and if this population resists these massive Israeli attacks against their lives and the fabric of their society and Israel responds by slaughtering them en masse, Israel would simply be "defending" itself as it must and should.

Andra bra artiklar:
Ali Abunimah: Why Israel Won´t Survive
Noam Chomsky: "Exterminate All The Brutes" Gaza 2009
Stephen Lendman: History of Israeli Terror Killings (Här finns också en sammanfattning om vad som hände där de goda infödingarna bor, på Västbanken, under tiden Israel bombade sönder Gaza.)
Jonathan Cook: Israels Doctrine Of Destruction
Uri Avnery: The Boss Has Gone Mad
Från redaktörerna på London Review of Books.
Eduardo Galeano (vars artikel dedikeras till hans judiska vänner som mördades av latinamerikanska regimer stöttade av Israel)
Samt Gaza-borna skyller inte på Hamas.
Här finns en sammanfattning samt ännu fler länkar.

Bloggar: Angry Arab, Ali Esbati, Motbilder, Svensson, Pasteys Plats, Rawia Morra, Jinge, Anna Wester, Roya Intersektionalen, Gaza; Peace 'N Freedom

måndag 19 januari 2009

LRA Satte Eld På Kyrka Fylld Med Människor

Enligt rapporter har nu LRA (Herrens motståndsarmé) från Uganda satt eld på en kyrka i nordöstra Kongo så att hundratals människor brann inne. Därefter fortsatte man att lika vedervärdigt brutalt som tidigare attackera andra civila människor med olika tillhyggen och yxor. Man attackerar byar brutalt och lämnar få oskadda civila efter sig.

LRA:s mördarturné främst i östra Kongo fortsätter med andra ord. Det var under julen som man satte igång sin senaste mördarsvit. Från en by, nära den sudanesiska gränsen, vittnade en 72 årig man, som kom sent till sin jullunch om terrorn. Han kunde ifrån sitt gömställe se hur hans fru, hans barn och hans barnbarn brutalt slaktades. Han begravde sedan många av de dödade från byn. Han sade sedan till Human Rights Watch att endast 6 personer överlevde attacken i byn.

Flera arméer är nu på jakt efter LRA. LRA har därför splittrats upp i flera smågrupper.

Björnbrum om Kongo.

söndag 18 januari 2009

"Och om någon mår dåligt av det så är det bara jag."

Vi lever i en otäckt cynisk värld. En värld där svaghet och fattigdom bestraffas och utnyttjas.

I mitt arbete kom jag vid ett tillfälle relativt nyligen i kontakt med en kvinna som inte mådde bra. Hon var i behov av hjälp. Hon sökte sig till socialtjänsten med hjälp av uppsökare.

Hon var i 30-årsåldern. Hon hade ett barn som inte var så gammalt och som hon saknade och älskade. Barnet bodde hos fadern. Hon var prostituerad sedan många år tillbaka. Hon sov runt hos kunder. Hon ville dock inte ta avstånd från prostitutionen. Hon ansåg att det var ett yrke som alla andra. Det var helt och hållet hennes eget fria val som ingen skulle moralisera över. (Vilket vi absolut inte heller gjorde.) Hon hade blivit inlockad i det genom en vän som sade att hon, som var adopterad, hade ett exotiskt utseende som kunde vara lönsamt i branschen.

Hon berättade att hon blivit sexuellt utnyttjad som barn och så sa hon att hon var en ”slampa” i 14-15 års åldern. Men hon ansåg inte att detta egentligen påverkade hennes ”yrkesval”. Det var ett bra sätt att försörja på sig. Som ingen led av.

Och som hon tillade: - Och om någon mår dåligt av det så är det bara jag.

…Så är det bara jag… Det gör ont i hjärtat när man möter en sådan människa vars sorg och smärta och utsatthet är så uppenbar. Men jag tänkte på henne när jag läste en bok av Sheila Jeffries ("The Industrial Vagina. The Political Economy Of The Global Sex Trade. 2009”) I boken skriver hon bland annat om en kvinna, vid namn Kate Holden som även skrivit en bok om prostitution, som började prostituera sig för att finansiera sitt heroinmissbruk. Men som prostituerad måste man anpassa sig till ett hårt förnedrande klimat. Här beskriver kvinnan hur hon kämpar för att kunna vara kvar i yrket:

Control, not to squeal when a man grabbed my breast hard enough to make it twinge. Control to keep my legs stretched in the air when they were trimbling, Control to brace against pounding from behind, as my face mashed into the pillow and my arms shuddered and my spine jarred with every thrust. Control, not to gag at a slimy tongue in my mouth, burrowing wetly into my ear, licking at my throat. Control not to twitch whwn a fingernail suddenly dug into my anus, when a cock scraped into my vagina against burning skin and I felt my face go pale with pain.”

Den här kvinnan är dock inte emot prostitutionen som sådan, utan tvärtom. Det ovan handlade inte om att visa på det vidriga med att tvingas prostituera sig, utan istället hur hon skaffade sig speciella färdigheter för att uthärda sina möten med sina kunder. Samtidigt är det ganska naturligt att kvinnor i prostitution måste utveckla vissa överlevnadstekniker: inte bara fysiska utan även psykiska och motiverande.

Ett av problemen med dagens samhälle är att valmöjligheterna för kvinnor är så begränsade i jämförelse med valmöjligheterna för män. Detta leder till att flyktingströmmar och trafficking för kvinnor ofta, om långt ifrån alltid, kan innebära prostitution. (Monzini, Paola: Sex Traffic: Prostitution, Crime and Exploitation, 2006) Det är en anledning anser jag till att legalisering och avkriminalisering för prostitution måste motarbetas, därför att med kriminalisering skapas det ett tvång för samhället att öppna samhället för kvinnorna. Med legalisering av prostitution kommer samhället sakna motivation och incitament för att förändra de grundläggande strukturerna som skapar prostitutionen som legitim bransch och som en vanlig försörjning för de prostituerade kvinnorna (och männen). Med legalisering är antalet kvinnor i prostitution dömt att öka, speciellt i kristider. Andra saker som kan hjälpa kvinnor och män att slippa prostituera sig är även starka fackförbund, starka sociala skyddsnät och små ekonomiska klyftor, samt tidiga insatser för barn som blivit utsatta för övergrepp och en satsning på socialt arbete med prostituerade.

Som Offer Duger Palestinierna För Kritiskt Granskande Journalister

Det som berättats i medierna, i den så kallade objektiva nyhetsförmedlingen har man fokuserat på två saker:
Varför Israel agerat som man har gjort och det palestinska lidandet. Man har här gett Israel fritt utrymme när det gäller tolkningsföreträdet för själva "konfliktens" ursprung. Detta leder till att den gängse meningen bland människor är att Israel har överreagerat, man har använt sig av kraftigt övervåld, men att man samtidigt förstår Israel utifrån det faktum att Israel har blivit attackerade.

Den objektiva och neutrala nyhetsrapporteringen är därmed skev. Vi får ta del av israeliska företrädare som berättar varför man handlar som man gör. Det som ifrågasätts av journalisterna är alltså inte varför Israel startade kriget, utan på sättet man gjorde det och varför man förhindrar journalister att göra sitt jobb.

Det innebär att de ockuperade och belägrade nästan måste ägna sig åt body count för att få sympatier. Hamas anklagas för att spela på martyrskapet och att man använder sig av de döda barnen i propaganda (det finns en annan aspekt på detta: barnen blir inte bara offer, utan en del i kampen – i sorgen: stolthet). Samtidigt som det leder till det närmast perversa men den definitivt rasistiska slutsatsen att man inte bryr sig om sin egen befolkning så är dessvärre detta nästan palestiniernas enda legitima vapen i kampen för sitt land. Lidandet. De får mediautrymme baserat på sina döda. Inte baserat på sina rättigheter eller det faktum att även palestinierna har en historia, med poeter, musiker konstnärer med mera, men att alla dessa lever under ockupation som präglar allt de gör. Förtrycket och ockupationen började inte igår, den är inte avslutad. Den pågår och pågick innan Israel attackerade Gaza. Detta är inte palestiniernas fel. Det är medias fel som för varje krig som startas lyssnar på vad Israel anger för förklaring till kriget och godtar detta som startpunkten. Den kritiskt granskande journalistiken är sorgligt frånvarande.

Man lyssnar mer på palestinierna som döda än som levande. Man ser bilderna. Men detta kräver alltså ett så pass stort lidande, att det blir ett nyhetsvärde av det. För att palestinierna ska bli uppmärksammade krävs något mer än själva ockupationen. Den dagliga ockupationen, den självklara grunden för allt elände, är normaliserad. I de små faktarutorna som förklarar kriget och gör en sammanfattning åt oss läsare är skapad utifrån vad Israels regering och militärledning anger för skäl: det vill säga, den ena sidans ord. Samma sak skedde sommaren 06. Men då fanns det faktiskt två syndabockar. I exempelvis DN, var det den ena dagen Hamas, och andra dagen var det Hizbollah. Det var upp till Israel vilket som gällde.

Ett annat exempel är en intervju i dagens DN (ej på nätet, s 28 del ett). En palestinsk man vid namn Ramez al-Shorafa berättar om flykten från Gaza och om allt elände han upplevde där. Han får sedan frågan om Hamas och vad han tycker om att de vägrar erkänna Israels existens.* Här har vi alltså ännu en fråga: rakt upp och ner beställd av Israels stat och vidarebefordrad och saluförd av världens okritiskt granskande journalister och medier. Frågan i sig skulle däremot behöva belysas. Vad innebär det att erkänna någon stats rätt att existera? Varför ställer Israel det kravet? Och hur viktig är den frågan i praktiken? Och, har någon lyssnat på varför Hamas vägrar göra detta? Alltså vad de själva har sagt i frågan, utan att gå till Israel, Memri, AIPAC, eller Svensk Israel-Information för att få veta vad Hamas tycker. Och i ärlighetens namn är det rätt läge att ta upp detta nu? När Israel har försökt utplåna Hamas?

Hamas skulle också behöva kritiskt granskas, men inte utifrån liberal demonisering baserad på Israels propagandamaskin, utan utifrån sin politik, sin utveckling som rörelse, sin påstådda anti-semitism (som i varje fall, har varit ett problem, ), sin syn på demokrati.

* I dagens DN har Clas Barkman missat att det Israel vill är att Hamas erkänner Israels rätt att existera, inte enbart Israels existens.

Lästips: Angry Arab summerar (om än kanske lite tidigt, men ändå läsvärt.)

Det Har Gått Över Förväntan, Sa Krigsförbrytaren

Israel upphör med sina attacker för en stund. Olmert är nöjd. Det har gått ö-v-e-r förväntan. Fullträff, med Nathan Shachars, uttryck.

Man drar sig inte helt tillbaka. Israel kommer att attackera och bli attackerade. Vi kommer inte att kunna sammanfatta antalet döda och lemlästade palestinier än.

Israel, som den kolonialstat man är, kommer under en stund att ägna sig åt diplomati med sig själva. Palestinierna får invänta Israels beslut. Sedan skall man döma palestinierna. Som den kolonialstat man är, är man förundersökningsledare, åklagare, domare och bödel. Som den kolonialstat man är, är hängningen redan över, nu återstår rättegången.

Imorgon: Oläsbara liberala "analyser" i våra morgontidningar. Allt utifrån det israeliska tolkningsföreträdet. Vad kommer man tro att Israel har vunnit under sin massakerorgie? En sak är säker: Israel är mer hatat än någonsin. Så liberalerna kommer att få mer rätt än förut i det i varje fall. Israel är omgivet av människor som hatar Israel. Dess behov av USA större än någonsin. Dess behov av lögner, medlöpare och rasism är större än någonsin.

Israelpropagandisten Nathan Shachar avslutar sin artikel om Israels eldupphör på följande vedervärdiga sätt:

Lika intressant blir den långsiktiga reaktionen från krigsoffren i Gaza. Kommer de alla, som Hamas hävdar och hoppas, att sluta upp sjufalt starkare på det väpnade motståndets sida? Eller kommer några av dem, när återuppbyggnaden väl är i gång, att se saken i annat ljus?

Palestina kommer dock inte att bli fritt. Kampen fortsätter.

lördag 17 januari 2009

En Kompost Av Liberala Ursäkter

Av alla ursäkter. (De är så många, och så usla, att jag blir alldeles vimmelkantig. Desperationen ökar bland israelvännerna. Nu kommer anklagelserna om kvinnofientlighet, anti-semitism. De vet att de håller på att förlora debatten och använder sig av det kolonialismapologetiska bottenskrapet.) Av alla jävla undanflykter för att rättfärdiga Israels massmord på palestinier. Av alla korkade liberala förvrängningar av verkligheten är det just nu en som florerar som är så utstuderat korkad att man börjar undrar om inte Jan Björklund till viss del har rätt. Något är fel med den svenska skolan. Det är den här ursäkten om att Gaza inte är så tätbebyggt som folk vill få det till. Ungefär som Umeå är det vissa som säger, bland annat Fredrick Federley.*

Säg att Jan Björklund vill fly med sin familj från Umeå (en stad med lite mer än 100 000 invånare). Han kan göra det med bil, flyg, cykel, trampbåt, segelbåt, tåg, buss, färja, motorcykel, joggingskor, skateboard, husbil, segelflyg och han kan ta sig till i stort sett alla platser i världen. Ja, inte Gaza, då förstås. Inte för att det slaktas palestinier där just nu och därmed är ett olämpligt resmål för vita människor, utan för att Gaza har sedan länge varit ett fängelse bland annat för människor som begått det ohyggliga brottet att födas av palestinier.

Till de exceptionellt, närmast utstuderat korkade liberala individer som letat upp just denna ursäkt ur komposten bland alla andra stinkande ursäkter: hur tänker ni? Äter Hannibal Lecter långsamt upp era hjärnor? Har magsyra förgjort era hjärtan? Man kan inte ens fly från Gaza som i andra krig. En gång till: Umeå kan man lämna. Till och med om man vill begravas någon annanstans. Gaza kan man inte ens lämna som död

Och hör ni förresten, de annalkande liberala krokodiltårarna. En viss nervositet har börjat drabba vissa liberaler. Man vill åtminstone med någon rad här, och någon rad där, visa att man inser att palestinierna i varje fall lider (även om det i det stora hela fortfarande är deras eget fel). Palestinierna behöver er med största sannolikhet inte. De vill inte ha ert godkännande, eller er herrefolksliknande mentalitets medlidande. Deras röster har ni aldrig lyssnat på, varför ska de lyssna på er, med era "råd"? De behöver inte vita västerländska liberalers godkännande för hur en "inföding" ska bete sig. De låter sig inte behandlas som untermensch. En palestinier är inget offer. Inte någon slav. En palestinier, om hans namn ej är Abbas, kryper inte för att få något godkännande. Det är vad jag tror. För det verkar inte så. De har kämpat i över 60 år. Bara för att få leva. Inte för att dö martyrdöden som vissa liberaler verkar tro.

*Ett inlägg av Federley som är vidrigt på så många sätt att jag mår fysiskt illa. Men inlägget visar också på hur inåt helvete fel det kan bli på ett sådant kort inlägg som går ut på att försvara Israels massmord på ett ghettofängelse.

Ett Par Frågor Till En Ambassadör

Michael Winiarski, DN, intervjuar Israels ambassadör:

Alla bilder på brinnande FN-hus och massakrerade barn, gör inte de att ni förlorar i den allmänna opinionen?

För varje bombattack ökar stödet för Hamas och vreden mot Israel, och det ser ut som om islamisterna och Iran vinner poäng på konflikten. Är de militära vinsterna värda de politiskt långsiktiga kostnaderna?

...Och låt så den israeliska ambassadören få köra sin propaganda utan att ställa följdfrågor, såsom Winiarski brukar intervjua människor tillhörande den starka västerländska eliten. Problemet här är alltså alla dessa "bilder på brinnande FN-hus och massakrerade barn", inte det faktum att man faktiskt har bombarderat FN-hus och massakrerat barn. Stackars Israel förlorar i propaganda på grund av detta.

Dessutom borde en journalist kunna ifrågasätta Israels motiv, inte alltid ha Israels tolkningsföreträde, som utgångspunkt för intervjun.

Han låter ambassadören få säga följande, exempelvis:

Men se vad Hamas gör: de använder civila som mänskliga sköldar. Vi har bildmaterial som visar hur de placerar sina barn med gevär framför dem. Det har att göra med hur de bedriver krig, de bryr sig inte om sina medborgare, de offrar dem och använder det in sin propaganda.

...utan att ifrågasätta detta. Det finns ju dessom flera källor på det motsatta från exempelvis Amnesty (Amnesty anklagar även Hamas för att strida bland civila, men inte för att använda de som mänskliga sköldar). Tidigare källor från tidigare "krig" visar att Israel använder sig av mänskliga sköldar. Man har även använt sig av det på ockuperade områden förr. Israel visar ingen hänsyn till palestinsk civilbefolkning, det har visat sig så många gånger genom åren att det knappast borde behöva upprepas.

torsdag 15 januari 2009

Lästips

Från nedanstående bloggpost rekommenderad läsning: Mounin Rabbani: Birth Pangs Of A New Palestine

"As in previous Israeli wars, the premeditated and deliberate infliction of massive civilian suffering and wholesale physical destruction is an integral component of this campaign. If Operation Cast Lead does not produce a popular revolt against Gaza’s present rulers, so the thinking goes, the scale of the disaster -- including the slaughter of entire families, the shelling of the UN school in Jabalya and assorted other horrors -- will produce a post-war reckoning in which Hamas’s support will atrophy while its opponents become increasingly emboldened and popular. More importantly, once confronted with the terrible consequences of challenging Israel, it is presumed that no one in Gaza who lived through this assault will dare raise his voice again; the fool who does will immediately be drowned out by the desperate cries for self-preservation by friends, neighbors, even comrades."

Vidare:

...when all is said and done, two issues rise head and shoulders above the rest: the urgency of beginning the process of reversing Israel’s impunity in its dealings with the Palestinian people, and the equally dire need to address the fundamental issue of occupation, without which ceasefires, sieges and code-named calamities like Operation Cast Lead would be unnecessary.

En kort kommentar: Sionisternas etniska rensning runt 1948 byggde mycket på att skapa fruktan för Israel och deras terrorgäng. Antalet dödade vid slakten vid Deir Yassin överdrevs av sionisterna själva för att skapa panik bland den icke-judiska befolkningen. (Detta senare faktum skulle faktiskt av många israel-vänner idag tas som intäkt för en form av godhet från Israels sida, eftersom man alltså valde att inte döda alla. Ungefär som man idag hävdar Israels godhet för att de i den del fall varnar före bombningarna - och tvingar folk att fly till skolor och FN-byggnader där de likt förbannat kan dö i en israelisk attack.)

Israels Smarta Bomber

Dagens Nyheter sammanfattar på förstasidan på nätet dagens israeliska fullträffar (för att låna lite språkbruk av Nathan Shachar):
Israel sätter Gaza i brand. Ett sjukhus. Ett mediecenter. FN:s högkvarter för nödhjälp.

Palestinska barn - de som dör, de som överlever. Bomberna som förgör drömmar. Om man inte kan krossa Hamas, kan man alltid försöka krossa hoppet, gnistan till motstånd. Skapa rädsla. Ställ inga krav! Gör inte motstånd!

Jag tror inte att detta bara är dödsstöten för tvåstatslösningen, det är i än högre grad dödsstöten för enstatslösningen. Allt fler palestiner började luta åt enstatslösningen av det skälet att man såg hur sin framtida stat blev allt mindre till ytan, hur Israel på olika sätt förstörde möjligheterna och saboterade tvåstatslösningen med nya krav. För varje palestiniskt förhandlingsnederlag, för varje gång man förnekades arbeta, studera, eller åka till sjukhus, för varje förnedring för att man var palestinier på ockuperad mark, blev allt fler palestinier intresserade av enstatslösningen. För ingenting hände ju med den egna staten. Det lovades. Det blev aldrig av.

I två böcker som handlade om frihet för alla människor fanns lösningen i just enstatslösningen.
Den ena boken av rent ideologiska skäl, Joel Kovels, och den andra av rent praktiska skäl, Ali Abunimahs.

I Ali Abunimahs bok ”One Country. A bold proposal to end the Israeli-Palestininan impasse tittar en man ut i den dagliga verkligheten. Han ser hur judarna får röra sig fritt. Han säger det rent ut. Han bryr sig inte om en palestinsk stat. Han vill bara ha samma rörelsefrihet som de på andra sidan. Så han kan få ett liv. ”I just don´t care anymore about the palestinian flag… I just want to have the same rights as those settlers across the street. I want to be able to drive down this road, I want to be able to send my kids to the hospital or go on vacation whwn I want to go on vacation.”

Hur ska han inte kunna bry sig om den palestinska flaggan idag?

I avslutningen till Joel Kovels bok/uppgörelse med sionismen Overcoming Zionism. Creating a single democratic state in Israel/Palestine låter han en palestinsk man tala, en man som han haft som guide: ”What I am struggling for now is to see this universe without borders, so that people can move without stopping you to ask where are you from, where are you going now, who are you, Christian, Muslim or Jew.”

Hur ser detta universum ut idag för honom? Kommer hans barn, när de får höra hur Israels befolkning, och då den judiska, stod bakom massakern på palestinierna i Gaza, eller när de får se bilder på glada israeler som har picknick och ser på när Gaza bombas sönder och samman, kommer de nära samma dröm som deras far?

Med denna massaker dör kanske enstatslösningen. På så vis har Israel onekligen vunnit. Rasismen och hatet också.

Ps! Jag hoppas dock att enstatslösningen får ökat stöd. Just nu känner jag dock mest sorg och ilska.

I övrigt: Svensson (rubriken sammanfattar bra), Jinge (rubriken sammanfattar bra), Björnbrum Motbilder

I övrigt 2: Norman Finkelstein , samt en veckas gammal och lång men mycket läsvärd artikel från Middle East Report: Rabbani.

Ännu En Fråga Som Kommer Att Få Goddag Yxskaft Som Svar

"If there were militants in our compound, why weren´t we told?" Chriss Gunness, FN.

Demonisering Pågår För Att Rättfärdiga Brott Mot Folkrätten

"Civila dör på Gaza i första hand för att martyrskapet är Hamas strategiska val i kampen mot Israel. " Eli Göndör i Dagens Nyheter.

(I första hand? Menar Eli då att Israel gör Hamas en tjänst? Men samtidigt bombas sjukhus, FN-kontor och naturligtvis där de få kvarvarande journalisterna är. De arabiska journalisterna som är på plats under bombardemanget försöker ta sig därifrån, men vågar inte. Journalister för övrigt som tydligen inte räknas som journalister i västvärldens medvetande, eftersom vi i väst fortsätter hävda att det inte finns några journalister på plats. Ingen plats är trygg. Ingen plats är trygg.)

I den liberala och israeliska propagandan går mycket ansträngning åt till att visa en irrationell religiöst fundamentalistiskt sida hos palestinierna och den fiende som Israel för närvarande håller som huvudfiende, nämligen Hamas. Nu handlar det närmast om att mytologisera Hamas. Det är viktigt att avpolitisera Hamas. Det är viktigt att avhumanisera Hamas. Men även att dekontextualisera Hamas, genom att frånta Hamas det faktum att man är en befrielserörelse, en motståndsrörelse skapad utifrån vissa speciella förutsättningar (hur religiösa man än må vara, hur mycket besläktade man än är med Det Muslimska Brödraskapet, hur pass negativ deras kvinnosyn än är). Det senare är på sätt och vis självklart: för om de skulle framstå som en motståndsrörelse, ges Hamas en form av legitimitet och det skulle inte gagna Israel. Man tar även ifrån Hamas-rörelsens möjlighet att tala för sig själva. Deras röster skall först filtreras så att vi får vissa delar tilldelade oss. Man väljer den charter, hur gammal och passé den än må vara för Hamas själva, som passar in i kolonialisternas bild. Allt detta sker inte för att skapa en berättelse som går att förstå för oss människor, utan enbart utifrån ett syfte: att försvara Israels politik. Man tror att om man upprepar samma sak, oavsett sanningshalt i källorna eller ens tillgång till det, så blir det en sanning.

Det här är naturligt för alla kolonialmakter. Motståndarna skall demoniseras. Framstå som oresonliga. Våld är det enda deras motståndare förstår.

Hamas har dessutom utan tvekan genomgått en politisk mognad, även om detta inte gör de till ett parti en vänstermänniska skulle rösta på, så verkar detta vara ett faktum (ett exempel, från att ha varit motståndare till att delta i val, till att delta i val – även om man, eller det palestinska folket, knappast fått någon cred för detta…). Den israeliska propagandan med det efterföljande västeuropeiska själslösa, hjärtlösa ekot hanterar dock inte en annan historia än den fördummande. För så fort man börjar diskutera Hamas, inte utifrån en kolonial utgångspunkt så framkommer en mer komplicerad bild. Det går att förstå Hamas motstånd utan att stödja Hamas i det vardagliga politiska livet. Det vi ser nu är inte bara ett humanistiskt och moraliskt förfall bland israel-vännerna utan även ett intellektuellt. För faktum är att det går att vara mycket kritisk mot Hamas utan att hänge sig åt demoniseringar. Men det kräver förvisso en viss form av intellektuell hederlighet och stringens.

En annan poäng i det hela är naturligtvis det självklara: Hamas är det enda lilla skydd man har för sina brott. Genom att fokusera på det ohyggliga, omänskliga Hamas försöker man skyla det uppenbara: Palestina är ockuperat och belägrat. Palestinierna är bestulna på sina rättigheter.

Esbati.

måndag 12 januari 2009

Så Länge Gräset Gror Eller Vattnet Rinner; Så Länge Olivträden Blommar På Västbanken Eller Vågorna Slår Mot Gazaremsans Strand

Det där aldrig infriade löftet. Det där med den palestinska staten, låter alltmer som Jacksons löften till choctawindianerna och cherokeserna på 1800-talet: ”Där bortom gränserna för varje stat, i besittning av sitt eget land, skall de äga det så länge gräset gror eller vattnet rinner. Jag försvarar dem nu och i framtiden och skall vara deras vän och fader.”

…Så länge gräset gror eller vattnet rinner… Kan det finnas en variant av det löftet till palestinierna?

Då liksom nu: man lovade De andra att de skulle få sitt land. Man gav de landremsor. Längre bort. Inte här. Utan där borta. En tidningsredaktör beskrev dessa löften som att man ”bara skjuter upp indianernas öde. Om ett halvt århundrade är deras situation bortom Mississippi densamma som nu på denna sidan. Deras utplåning är oundviklig.”

Då liksom nu fanns det en pöbel. Som attackerade indianerna. Då liksom nu fanns det de som protesterade och som ville leva sida med sida med indianerna och som visade att det gick. Då liksom nu fanns det dock krafter som var starkare än välvilligheten, men som ändå var en annan kraft än själva pöbeln: det var ”civilisationen” som kom bland annat med sin militär. Och ursprungsbefolkningen var det som förlorade. Även inbördes strider påbörjades. Och mer land kunde stjälas. Svältande indianer attackerade vita, gjorde ibland grymma räder och blev till "barbarer" och "vildar" i de vitas ögon, vilket också skapade förståelse bland de vita för de räder som gjordes mot indianerna. Indianerna var helt enkelt okunniga människor av en mindre ädel ras: presenterade som förövare eller offer. De avindividualiserades. Då liksom nu fanns det apologeter för brotten. Då liksom nu fanns det modiga röster som protesterade.

Men man fortsatte att lova indianerna mark. En 100-årig desillusionerad creekman höll ett tal som handlade om Andrew Jacksons förflyttningspolitik och han var uppgiven: Han menade att det ”började och slutade alltid så: ’Flytta er lite, ni är för nära mig’”.

En senator som försvarade indianerna sade till senaten under förflyttningsdebatten 1829. ” Vi har trängt samman stammarna på några få eländiga markbitar vid vår södra gräns. Det är allt som de har kvar av sin en gång gränslösa skog. Ändå ropar, likt en blodsugare, vår omättliga snikenhet: ge, ge!... Sir… är det så att rättvisans bud ändras med hudfärgen?”

…Och löften finns där alltid. Man lovar. Men krav ställs på de förtryckta. ’Gör det här för oss först…’ Sen kan man ge tillbaka. Men det föds motstånd ur förtryck, rasism och brutna löften.

Olika indianstammar använde olika taktiker. Seminolindianerna använde våld (vilket skapade stora svårigheter för kolonialmakten även om man till slut besegrade seminolindianerna genom sin numerära och materiella överlägsenhet). Cherokeserna övergick till icke-våldsmotstånd. Regeringen bestämde sig då för att börja spela ut cherokeserna mot varandra. Samtidigt som man berövade indianerna rättigheter som vita hade. Intern splittring var det koloniala knepet för att besegra cherokeserna. Till slut började även delar av cherokeserna att ta till vapen. Men förgäves. År 1838 gav man cherokeserna, som dock inte hade något att säga i saken, ett fördrag som innebar att de måste flytta till land väster om Mississippifloden. Men eftersom fördraget inte hade godkänts av cherokesernas stamråd eller merparten av cherokeserna, så rättade man sig inte efter det. Då beordrade presidenten Martin Van Buren federala trupper att samla ihop de 17 000 cherokeser som fanns i olika läger och tvångsförflytta dem längs med Tårarnas Väg, där det dog tusentals cherokeser. Idag skulle det kallas etnisk rensning. (Folkmord hade redan skett på andra håll.)

Men den vite mannen var nöjd. President Van Buren sammanfattade åtgärderna 1838: ”Det bereder mig ett sant nöje att underrätta kongressen om den fullständiga förflyttningen av cherokesindianfolket till dess nya hem väster om Mississippi. De åtgärder som sanktionerades av kongressen vid dess förra sammankomst har haft ett mycket lyckat resultat.”


Nu är det Israel som lovar, med samma koloniala heder och ärlighet. Man säger: Ni ska få er stat. Vi lovar, och löftet ska hållas. Så länge olivträden blommar på Västbanken eller vågorna slår mot Gazaremsans strand. Vi lovar. Vi ska bara…

Källa: Det Amerikanska folkets historia av Howard Zinn. (Som av anti-journalisten Nathan Shachar skulle kallas för en anti-amerikansk bok. )

Ps! Jag vill understryka att jag inte gör exakta jämförelser.

Lästips i övrigt: Klas Sandberg, DN-intervju med de norska läkarna, varav den ena "har anklagats för att skildra situationen partiskt" som det står i den tidning där Nathan Shachar är den som bevakar "konflikten/kriget/massakern". Är inte det för underbart att det bör fogas in i artikeln? Karln har arbetat med att försöka rädda livet på människor som alla har attackerats av Israel. På ett sätt är det självklart att han är partisk. Det personliga är politiskt.

Ett Barn Är Begravet I Gaza


Ett barn är begravet i Gaza.

En yttersta deportation.

Hans kropp ligger svept i en trasa.

Han avled av ockupation.


Med samma förlamande fasa

som barnen vid Auschwitz´station

han såg när de började gasa

och skjuta helt utan pardon


Så lätt kan ett livsprojekt rasa

Så krossas en världsillusion

Ett barn är begravet i Gaza

förgjort av en herrenation.


Mats Nörklit (aktuell igen och igen och igen...)
Fotnot: Publicerade denna sak för nästan ett år sedan.

söndag 11 januari 2009

Det Är Barnprogrammens Fel




"A million and a half Palestinians are learning the hard way that democracy isn't so good if you vote the wrong way. In 2006, they elected Hamas when the US and Israel wanted them to support the more-moderate Fatah. As a result, having long ago lost their homes and property, Gazans have endured three years of embargo, crippling shortages of food and basic necessities, and total economic collapse." Via Angry Arab.
- Varför hatar de oss? undrar kanske de här israeliska ungdomarna ovan som valt att ha en picknick och titta på när Gaza bombas sönder och samman. - Det är på grund av de där hatiska barnprogrammen som Hamas gör, svarar den intellektuelle i gruppen.
(Inom parantes sagt: samtidigt ökar rasismen i intensitet. För varje nytt illdåd kommer hatiska, djupt rasistiska kommentarer på diverse bloggar. För varje nytt dödsfall ökar hatet hos dem som står på mördarnas sida. Men det liberala intellektuella och medmänskliga förfallet har ännu inte sett sitt slut. Vad är det som händer?)

Vittnen Till Brott: Ni Kommer Att Bli Googlade


"– Det som råder i Gaza nu är en humanitär katastrof som är djävulsk. Här ger sig armén till och med på byggnader som man vet är till för att hjälpa folk i nöd. Det råder ingen tvekan om att de visste att detta var en klinik, säger Christer Åkesson. "

Christer, jag varnar dig, Lisa Bjurwald is going to google your ass.
Bilden ovan är från en pro-israelisk demonstration i San Francisco.


Imorgon Börjar Idag

Det finns en dag av frihet imorgon
Och den börjar idag

Den börjar när vi ser varandra
som jämlikar
När vi trivialt nog bara inser varandras blotta mänskliga existens
Det finns en dag imorgon

Vi kan säga det så här;
Om det nu måste vara nödvändigt
dessvärre verkar det simpla
rent ut sagt pinsamt uppenbara
Vara nödvändigt att yttra:
En annan värld är möjlig
Den är möjlig
Men inte utan erkännandet av Den andre som en fullt likvärdig människa

Det finns en dag i morgon
Och den börjar idag
Den måste, den bara måste, börja idag
För om den inte börjar
Idag
När börjar den då
Sen?
Då kan det vara för sent
Då kan det vara för sent
Att tillsammans
skapa
”en värld där var och ens fria utveckling är en förutsättning för allas fria utveckling."

Det låter bara svårt
för dem som tillåter det omöjliga
Låt oss börja med det enkla:
Befria Palestina!
Ja, du hörde rätt:
Befria Palestina!

Imorgon börjar idag.

lördag 10 januari 2009

Ur Den Juridiska Aspekten

Ur den juridiska aspekten, som en del liberaler gärna vill försvara Israel med: (Från Electronic Intifada. )

Two weeks into the Israeli offensive, many international lawyers are raising their voices to condemn Israeli actions from every perspective, challenging Israeli claims to be acting in lawful self-defense. That is, even before examining the unlawful way Israel has deployed its military might, lawyers assessing the self-defense arguments of Israel have found as many holes as in the Gazan ground: Israeli actions were not taken as a last resort, as a necessary response to attacks. Before using force in self-defense a state must need to do so in response to an armed attack, having found no other realistic method of redress or resistance.

Demonstrera Mera!

Efter att ha blivit en aning modfälld och nedslagen inte bara av Israels fega attack mot ghettofängelset Gaza, den uppblossande nationalismen i Israel som följer av krig och västvärldens (inte bara västvärlden för den delen) undfallenhet mot Israel samt svenska mediers pinsamma inställning* som är en förolämpning mot förnuftet, var det idag glädjande att se så många som engagerade sig och gick i detta demonstrationståg för alla människors rätt att leva i frihet och trygghet. Man fick lite hopp om framtiden. Förvisso är jag en sådan här person som tycker att vi borde ha varit ännu fler. Framförallt som jag vet att vi är betydligt fler som hyser medkänsla med palestinierna och som samtidigt inser att Israels krig är orättfärdigt på så många nivåer.

Andreas Malm svarar idag i DN, pappersupplagan, påhoppet och försöket till karaktärsmord av Lisa Bjurwald. Han skriver att hennes kritik mot honom ... "bara är ett sätt att gravsätta kärnfrågan: har ett fördrivet, ockuperat, instängt, ockuperat, utsvultet och sönderbombat folk rätt att göra motstånd? Om ja, måste motståndet rimligtvis vara rättmätigt även när det bedrivs av Hamas. " Han avslutar så här: "I Sverige uppfattas det som ultraextremistiskt att uttala sitt stöd till ett palestinskt motstånd som under innevarande krig hittills dödat 11 israeler varav en majoritet soldater. Att stödja den stat som under samma tid dödat över 700 palestinier, varav en tredjedel barn och en majoritet civila ses däremot som en allmänborgerlig sedlighet."

Via Bulten I Bo hittar jag även delar av en längre intervju med Hamas-ledaren Khaled Meshal:

Är Hamas villigt att acceptera en tvåstatslösning om Israel drar sig tillbaka till 1967 års gränser?
Meshal: För att ena palestinierna kring en politisk ståndpunkt kom vi överens om en politisk plattform 2006, i ett dokument som vi undertecknade. Vi kallade det Nationella Försoningsdokumentet . I dokumentet sa vi att vi accepterade en palestinsk stat baserad på 1967 års gränser, inklusive Jerusalem, utan bosättningar och med rätt för flyktingarna att återvända. Detta är en plattform som vi kom överens om. Men vi i Hamas har en annan mycket viktig ståndpunkt, att inte erkänna Israel. Men att inte erkänna betyder inte krig med Israel. Vad vi vill ha är en palestinsk stat med 1967 års gränser. Då kommer det att råda vapenvila mellan oss och Israel. Vi säger att internationella relationer mellan stater inte alltid upprättats på en grundval av ömsesidigt erkännande. Och då en palestinsk stat har upprättats, kommer den att precisera nivån på relationerna med Israel. Den stora utmaningen för oss alla i dag är att ge palestinier en chans att leva i fred. Problemet i dag är att det palestinska folket är offret. Hälften lever under Israelisk ockupation under dödliga omständigheter. Resten är flyktingar i lägren, utan ett hemland. Och så ber man offret här – det palestinska folket – att erkänna Israel! Detta är orättvist.

Du menar, de säger "Erkänn Israel nu!" De ber palestinierna säga: "Det är okej att gå vidare och stjäla vårt land, vi förlåter er."

Meshal: Naturligtvis.

Naturligtvis ska ett gäng avhumaniserade låtsasliberaler samlas för att stödja Israel i denna svåra stund. Jag kan höra rasismen eka inne i kyrkan redan nu.

torsdag 8 januari 2009

LRA Fortsätter Mörda - Nu i Sudan

Joseph Kony och hans terrorgäng i LRA våldtog över 80 kvinnor i två städer i nordöstra Kongo som samtidigt har terroriserats på andra sätt. LRA-mördarna har bränt över 800 hus, skolor, hälsocentrum under sin räd i Kongo. Samtidigt som rena mord och kidnappningar har skett.

LRA har nu även attackerat byar i Sudan, med över 40 människor dödade. Till Sudan har LRA antagligen flytt efter angreppen i Kongo. Angreppen är mycket brutala, de flesta har klubbats ihjäl med klubbor eller med machete. Det är svårt att se att de själva tar till sig de tio budorden som annars ska vara viktiga för denna "Herrens motståndsarmé".

Våldtäkt som vapen har annars använts länge i krig. Men den typ av sexuella terrorism som pågår i Kongo har skett nu under många år utan att det tagits på tillräckligt stort allvar.

I slutet av förra året skrev Katrine Kielos på Dagens Arena om det sexuella våldet i Kongo.

"Kvinnor våldtas systematiskt av polis, militär och olika beväpnade milisgrupper. Efter våldtäkten har gärningsmännen ofta stuckit upp trädgrenar i underlivet och knivskurit yttre och inre könsorgan med bajonetter. Skadorna blir så svåra att kvinnors matsmältningssystem helt förstörts. En ny medicinsk term har uppfunnits för tillståndet: vaginal destruktion. "

...Med En Enkel Googlesökning

Med en enkel googlesökningshänvisning försöker nu DN-liberalen Lisa Bjurwald till och med ta ifrån palestinierna de som vittnar om deras lidande. De är ju extremister. Läkare som med risk för att förlora livet försöker rädda andra människors liv, deras namn, skall nu släpas i smutsen för att skydda förövarna. Sedan handlar artikeln om att fördöma vänstern för att de manar palestinierna till motstånd. Inte med ett ord nämner hon det elände som Israel åsamkat palestinierna. Inte med ett ord. De belägrade, ockuperade och etniskt rensade palestinierna har naturligtvis ingen sympati att hämta från människor som sympatiserar med kolonisatörerna. Men man blir ändå alltid lika bedrövad över det skoningslösa förakt som liberala människor visar palestinierna där man berövar de allt! Dessutom finns det en slentrianmässig okunnighet om Hamas* som gör att man väljer demonisering före fördjupning. Denna demonisering som bara är till för att försvara Israels ockupation, belägring och ständiga mördande av palestinier. Det får vara nog nu! Det får fan vara nog nu!

(Men naturligtvis är det avskyvärt att attentat görs mot judiska församlingar. Det är sionismen som är fienden, inte judarna eller judendomen. Det får aldrig glömmas bort.)

*Debattartikel skriven av Hamas-ledare.**
Kort beskrivning av situationen kring Hamas just nu.

**Det finns en intressant fråga gällande Västbanken som han tar upp i artikeln. Om man skulle tro liberalerna borde dessa palestiner belönas för sitt icke-våldsamma motstånd. Men så sker alltså inte. Man dödar de bara i färre antal.

Samt: Artikel från professor som tjänstgjort för Israel. :How Israel brought Gaza to the brink of humanitarian catastrophe
Jonathan Cook: Israel’s aim: To make the Gazan prison even more secure

tisdag 6 januari 2009

Angående Den Moraliska Och Etiska Kollapsen Bland Israelvännerna

Israel har attackerat en skola där de flyende söker skydd.

Det finns ingen återvändo för dem som har valt att försvara Israels massmord.
Det finns ingen återvändo.
Ni har avhumaniserat er själva
i er iver att avhumanisera offren.

Ni har valt mördarnas sida.
Och som om denna skam inte vore nog:
valt att skylla detta på offren.
Likt våldtäksmannen som skyller på den våldtagna.

Ni har gjort er själva inte bara till medlöpare här och nu.
Ni har skrivit in er i historieböckerna.

Det finns antecknat. Av er själva. Vi vet vilka ni är.

Inga ursäkter kan rädda er nu.
När krutröken lägger sig
och era samveten upplöses i bakgrunden
bär ni med er detta.
Allt medan palestinierna sörjer de sina.
Det finns nedtecknat. Av er själva.

Det finns ingen återvändo.

Vi vet vilka ni är.

Samtidigt På Café Belägring

En vanlig dag på caféet Belägring.
Israel öppnar sin mun. Sitter i ena hörnet. Långt borta från utgången, men nära disken. Skriker till sina ovänner efter att ha utsatt de för trakasserier sedan de kom in:
- Erkänn, nu min rätt att vara här.
Och stäng av era barnprogram så att era barn inte lär sig att hata mig.
Förvirrade, småilskna, cafégäster tänker, men vågar inte säga det högt: ”Vad felsurrar Israel om. Har han fått storhetsvansinne?”
Israel ser detta: är inte dummare än så. Ser sig själv i spegeln.
Blir lite ledsen, fäller tårar av självömkan, spiller lite blod till tröst. Sen. En kort sekund av självinsikt. Men det gör ont. För det gör ont när tanken slår en.
- Jag har ingen moral.
Men, kompisen USA, ställer som alltid upp:
- Det gör inget. Jag har dubbel.
EU säger inget, så har EU ingenting sagt. Fyller på deras glas, fastän EU inte jobbar där. Vill stå lite utanför, men ändå vara med. Vara lojal och bästa kompis, men samtidigt självständig och rak i ryggen. Men har böjt sig så mycket att han har fått kroniskt ryggskott. Han försöker skapa sig en identitet. Vidga sina vyer. Men har svårt att se ut genom fönstret, då fönstret sitter för högt. Objektivitet, tänker man då, måste vara det här: Båda parter har fel säger man, men Israel blänger ilsket och USA harklar sig och EU tillägger: - Men Israel har rätt. Israel har ganska mycket rätt men också lite fel. De andra har bara fel. Båda får be varandra om ursäkt. Kan ni inte skaka hand med varandra nu, så blir allt bra? Israel är inte helt nöjd.
- Vi kan gå till mitt harem, säger USA som vill trösta Israel.
- Egypten lär vara där, har jag hört, säger Israel.
USA ler. – Bara man betalar för det så.
Det skymmer ute. Det är snart stängningsdags på Café Belägring. Man ska öppna ett nytt Café. Vad det ska heta vet man ännu inte.

måndag 5 januari 2009

Ilsket inlägg

Jag har upptäckt att för att vara Israel-vän dessa dagar så underlättar det att vara a) rasistisk historierevisionist b) en komplett idiot med bristande läsförståelse och c) inte ha tillgång till 1) TV/radio - men möjligtvis IDF-You Tube- eller 2) ett hjärta.

Och jag förutspår också att nästa gång något barn i Palestina visar anti-israeliska yttringar så kommer det av Israel-vännerna förklaras vara produkten av ett TV-program av Hamas.

Därutöver fascineras jag av liberaler som nu försöker göra sken av att vara objektiva genom att säga saker som att båda parter har fel i den här konflikten men Israel har en rätt att försvara sig. Båda har fel, men bara Israel har rätt.(Som sagt: ju dummare man gör sig, desto lättare blir det att vara Israel-vän.) Annie Johansson försöker dessutom, genom devisen: det personliga är politiskt, visa att hon är tillräckligt insatt och neutral i frågan eftersom hon har besökt både Västbanken och Israel. Vad fint, Annie. Bosätt dig på det ockuperade Västbanken (där de för närvarande av väst bedömda goda infödingarna bor), så får du stöta på värre liberala inskränkningar än FRA. Och att du har skålat för Israel är en skam. Ingenting annat. Och hennes inlägg heter: "Hamas är definitivt inga fromma lamm." Nähä? Vem har påstått det? Kommer ni ihåg de tiderna när Israel stöttade Hamas och Fatah var de onda? Inte?

Palestina är ockuperat och belägrat.

Eftersom min ilska förhindrar denna dedikation att vara något välformulerat inlägg hänvisar jag nu till: Motbilder.

(Inom parantes sagt: bland mina borgerliga vänner visar de flesta fullständig förståelse för palestinierna. Varför är inga av dessa politiker eller borgerliga ledarskribenter? Dock vill de inte gå i demonstrationståg, eftersom det är så uttalat vänster.)

Ps! Hur man kan försvara det som sker i Gaza nu övergår dessvärre inte mitt förstånd.

söndag 4 januari 2009

Det Var En Gång En Annan Blockad Och Ett Annat Krig

Alla krig behöver ett rättfärdigande. När Gaza blev, så att säga israeliskt, 1967 genom sexdagarskriget gjorde Israel det genom att hävda att man var utsatta för en blockad. Det var skäl för att starta ett krig.

Från den officiella, av Knesset godkända historien om sexdagarskriget:

"Egyptian President Gamal Abdel Nasser blockaded the Straits of Tiran on May 21st and 22nd to all shipping from and to Eilat; the area was open to Israeli ships under UN supervision since 1957, and Israel repeatedly stated that such a blockade will be considered as casus belli (justification for acts of war).""

Same, same but different, så att säga.

Carl Bildts Empatiska Sida

Det finns de som menar att Carl Bildt är arrogant och kylig. Men han kan visa empati med andra människor.

"Det är lätt att köra in stridsvagnar i Gaza, men vad gör man när de stackars skrämda soldaterna sitter inne i sina stridsvagnar mitt inne i hatiska människomassor i detta jättelika flyktingläger. Inget gott kan komma ut ur det." Carl Bildt om ett område där 1,5 miljoner människor trängs varav 50 % är under 15 år.

Carl Bildt är alltså emot markoffensiven. Men ... Å andra sidan finns det israeliska vänsterliberaler som menade att "The air force is generally only the appetizer - the first course. But tasty as it is, it is not enough. "* och svenska militärer (och experter) som förklarar markoffensiven med att: "Nu är det slutlekt".

Palestinska liv som leksaker och förrätter och huvudrätter. Humanism - ditt namn är icke militärism eller sionism.

*Samme man skriver i samma artikel: I will not conceal my enjoyment of the flames and smoke rising from Gaza that have poured from our television screens.

(För övrigt är det bråda dagar för statsterrorapologeterna på DN. Man anstränger sig verkligen för att rationalisera detta brott mot mänskligheten. )

Extremismen Som Blöder


I ett litet, litet hörn av världen

där extremisterna bor

bombas denna extremism nu bort

genom kirurgisk precision

vägarna där extremisterna färdas

grönsaksstånden där extremisterna handlar

husen där extremisterna bor

lekplatserna där extremisterna leker

skolorna där extremisterna skolas
fågelfarmar där extremisterna föder upp fåglar

sjukhusen där extremisterna vårdas

moskéerna där extremisterna ber

kyrkogårdarna där extremisterna begravs


bara mot extremisterna

och för er som tvivlar;

beskåda här triumfen, fullträffen om ni så vill, i all sin prakt

- skräms inte av bilderna, ni känsliga liberaler

det här är bara bilder på extremismen som blöder-:

http://www.slide.com/r/nSmCldaW7z-wg0gm30DZgFcY5gpira4A?cy=bb

lördag 3 januari 2009

De Värsta Storbolagen 2008

...Och apropå Kriminella tankemönster...

Året 2008: De 10 värsta storföretagen.

Liberaler, Israel och Kriminella Tankemönster

Kriminella människor får ofta när de genomgår behandling syna sina kriminella tankemönster. Detta görs ofta med ett program framställt av Gunnar Bergström. Han har även skrivit en bok som heter Kriminalitet Som Livsstil, där han beskriver åtta olika tankemönster. (För några år sedan var jag genom min utbildning till socionom med på en kriminalitetsvecka på ett behandlingshem, där man använde sig av detta program. Det var kanske bland det mest fascinerande jag har upplevt. Huruvida det i praktiken verkligen fungerar är en annan sak.)

Dessa kriminella tankemönster bör ses utifrån specifika samhälleliga och sociala villkor. De är till synes ofta irrationella. Men är nödvändiga i det grundläggande försvaret för de kriminella handlingar man gör eller vill förklara. Kriminella tankemönster är: rättfärdigande, avskärmning, utvaldhet, sentimentalitet, makt/kontroll, superoptimism, intellektuell lättja och osammanhängande tankemönster.

När man lyssnar på Israel och deras liberala försvarare, ofta så kallade journalister, hör man dessa åtta kriminella tankemönster upprepas om och om igen. Ibland blir det närmast obehagligt tydligt hur man använder sig av dessa kriminella tankemönster för att rättfärdiga det Israel gör. Dessvärre är det inte heller så märkligt. Kolonialismen var brottslig, är brottslig, och precis som de kriminella vi vanligen pratar om så är det inte alltid lätt för dem som är inne i det ”tänket” att förstå dessa kriminella värderingar. Kolonialismen kräver helt enkelt kriminella värderingar. Dessa värderingar är en andra mur i Israel/Palestina-konflikten.

Jag hör rättfärdigandet: Detta är det första steget i själva medierapporteringen. Intressant är att man i väst närmast kopierar vad kolonialisten hävdar. Omvärldens historiska anti-semitism har ofta angetts som skäl till Israels utsatthet och varför Israel agerar som det gör. Israel är attackerat utifrån. Man hotas konstant om utplåning. Denna gång var det bekant Hamas som attackerade. Varje hot, påhittat eller verkligt, används som rättfärdigande i det dagliga förtrycket mot palestinierna. Israel försvarar sig. Bara så att ni vet det när bilderna kablas ut från det sönderbombade Gaza. Det är Israels skäl vi får höra.

Man ändrar historien så att det passar den egna världsbilden. När exempelvis Wall Street Journal vill förklara för sin läsare vad de ska tycka berättar de en historia som låter så här:
"The chronology of this latest violence is important to understand. Israel withdrew both its soldiers and all of its settlers from Gaza in August 2005. Hamas won its internal power struggle with Mr. Abbas' Fatah organization to control Gaza in 2006. Since 2005 Hamas has fired some 6300 rockets at Israeli civilians from Gaza, killing 10 and wounding 780."

Per Ahlin i DN har i grund och botten haft samma sätt att diskutera Gaza. (Han kan dock, som empatiskt utrustad liberal, förstå "frustrationen" hos palestinierna, även om han sen direkt fortsätter i gammal god DN-stil. Det är Hamas fel.): Israel har lämnat Gaza och har inte fått ut någonting positivt ut av det. Det är synd om Israel som inte har vunnit något på sina eftergifter. Men det är inte sant. Israel har helt enkelt gjort strategiska förändringar i ockupationen. Man kontrollerar dessutom Gaza, bland annat dess luftutrymme. Och man har gått in i Gaza när det har passat den israeliska armén. Samtidigt har fler bosättare än vad som fanns i Gaza bosatt sig på Västbanken under detta ”tillbakadragande”. En omflyttning har gjorts. (Detta är intressant. Det ”fredligare” västbanken har alltså förlorat mark, samtidigt som det ”fientliga” området Gaza har ”vunnit” mark.)

När moskéer och universitet bombas får vi veta att det är Hamas universitet eller att det kanske till och med handlar om terrormoskéer. Så att vi inte ska missförstå Israels goda intentioner. När så infrastrukturen i Gaza ska bombas blir det i liberala New York Times till Hamas infrastruktur. Inte infrastrukturen för hela det palestinska civila samhället. Som om man verkligen bara skulle kunna bomba Hamas.

Barack Obama, den blivande presidenten i USA, tog till sina egna döttrar i försvarandet av Israels agerande. Risken att unga kvinnor dör är dock större på de palestinska områdena.

Jag hör avskärmning: Man stänger av det palestinska lidandet. Tonar ned det. Detta är ett viktigt liberalt tema. Man väljer att inte se ockupationen i sin helhet. Man kan blunda för vad det är som sker med Palestina. Detta är liberalernas variant av Kejsarens Nya Kläder. Man skärmar av. De olika tekniker som används för att förtrycka palestinierna tonas ned eller blir till en olycklig slump. Palestiniernas attacker sker helt utan koppling till det Israel gör. Därför blir den liberala berättelsen ganska märklig, och historierevisionistisk. Man väljer konstant det israeliska tolkningsföreträdet. Varje uppblossande av våld beror enbart på att Israel reagerar på vad deras fiender gör. Ibland lyssnar man på Hamas och palestinierna. Men det är i regel när Hamas-ledare talar bombastiskt om hämnd, eller om Gud, som DN gjorde idag. Man lät ett litet utryckt citat från Hamas finnas på ledarsidan. (Så att palestinierna kan låta som intoleranta fundamentalister. ) Då fungerar detta även som ett rättfärdigande. Hur ska man kunna tala med oresonliga fundamentalister?

Avskärmning, som när Israels utrikesminister Livni sa: “Det finns ingen humanitär kris i Gaza-remsan och därför inget behov av en humanitär vapenvila.” Den humanitära krisen är omedelbar och akut och var det redan innan Israel startade sina bombningar. Detta vet journalister som blir insläppta i Gaza, det vet människorättsorganisationerna. Detta vet FN.

Avskärmning är det även när man godtar att trafikpoliser ses som giltiga mål. Döda trafikpoliser räknas inte in i den civila kolumnen av döda, utan är därmed godkända likvideringar. Allt som har någon som helst koppling till Hamas räknas bort från det civila. På så vis kan antalet likvideringar utökas. Hamas utropar medierna, som om denna varböld kanske går att operera bort. Problemet kan vara att Hamas blir starkare. (Även det är ju märkligt. Så mänskliga är liberalerna på sin höjd: problemet är alltså att vi kanske hugger av hydrans huvud, inte att Israel dödar människor.)

Jag hör utvaldhet. Man är det enda landet som ska få ha kärnvapen i mellanöstern. Israel ska få ta det de vill ha. Man har lidit som ingen annan, och det här är i biblisk mening, deras land. Det är en form av omvänd anti-semitism. Samtidigt som man använder sig av omvärldens historiska anti-semitism för att förstå varför Israel måste få försvara sig. Man är hatade för att man är judar. Därför måste man också försvara sig. Glöm aldrig förintelsen! (Problemet är också att genom denna berättelse som Israel valt, kan det aldrig bli en verklig fred, eftersom anti-semitismen är evig och oförklarlig*. Det kan bara bli en form av vapenvila. Detta är sionismens ofrånkomliga tragedi.)

Sionismen har även nödvändiggjort rasismen. Palestinierna blir till untermensch. Till ett infödingsfolk som man i grund och botten har rätt att behandla hur som helst, som man kan stjäla ifrån. Palestinierna är ett folk i andra hand. Det israeliska perspektivet gäller.

Jag hör makt/kontroll: Israel är besatta av att kontrollera sin omgivning. Inget annat land får kränka sina grannars gränser såsom Israel. Man är som sagt det enda landet som ska få ha kärnvapen, och detta används, i makt/kontroll syfte.

Det förödmjukande kravet att få alla palestinier att erkänna Israels rätt att existera, är ett sätt att utöva denna makt och kontroll. Även den förödmjukande hanteringen av Yassir Arafat under hans sista dagar är ett annat exempel. Detta accepteras utan problem av västerländska medlöpare som legitim politik.

Jag hör sentimentalitet: Israel är mellanösterns enda demokrati. Detta upprepas som ett mantra. Som om det var sant, och även om det vore sant som om det skulle ha någon egentlig betydelse för palestinierna. Palestinierna är alltså ockuperade: fråntagna rösträtten av Israel och deras liberala medlöpare. Man existerar inte som stat. Ändå talar man om Israel som mellanösterns enda demokrati. I sammanhanget irrelevant.

Därtill försöker man noga förklara för alla att Israel försöker undvika att döda civila. Nathan Shachar på DN berättar om hur man försöker förvarna människor på olika sätt innan man bombar. Detta visar på omtanke som Israels fiender saknar. Israel riktar minsann inte in sig på de civila. Och när man dödade den högt uppsatte Hamas-ledaren nämndes inte i lika hög grad det faktum att hans familjemedlemmar också dödades. Men, även här: skulden är Hamas. Hade han inte befunnit sig hos sin familj, hade de ju inte dött. Familjen dog för att den var i hans närhet.

Jag hör superoptimism: Israel överskattar sin förmåga. Man gör det om och om igen. Man förnedrades i Libanon 2006 på grund av detta. Man tror att murbyggandet skall ge landet mer land och säkerhet. Man tror att man kan hålla på i evighet med detta. Det är uppenbart att det inte kommer att gå. En del israeler inser naturligtvis detta. Om palestinierna inte får en stat, kommer ockupationen att fortsätta, och i längden är detta ohållbart. Men så kommer valkampanjer i vägen. Med hjälp av brutalitet och nationalism vill man vinna valet. Därutöver tror man att det är med hjälp av PR och bloggar som man ska vinna över människors förtroende för Israel.

Superoptimismen innehåller kanske det mest elementära bluffen av alla. Man tror att man kan kuva palestinierna. Men det lyckas man inte med.

Jag hör intellektuell lättja: Oh, vad jag hör intellektuell lättja! Den intellektuella lättjan består i att man tror bekämpandet av terrorism sker med hjälp av att helt enkelt vara mycket brutalare än sina motståndare. Man försöker dessutom förneka palestinierna sin historia. De fanns inte, och finns egentligen inte. Man tror att man kan utradera historien, men som Mahmoud Darwish skrev: allting finns nedtecknat.

Den intellektuella lättjan innehåller självklart även rasism. Med den rasistiska synen på palestinierna underskattar man palestinierna. Men i rasismen finns även andra ursäkter för att inte kunna förhandla med palestinierna. Som när vissa tar till åsikter som att palestinierna hatar Israel och judarna mer än de älskar sina barn, vilket även det skulle göra palestinierna mindre mänskliga.

De palestinska motståndsmännen gömmer sig bakom civila och det är därför civila dör. Men ingen av som tar upp detta skäl kan heller förklara var Hamas eller motståndsmännen skall uppehålla sig. Hur ska de bedriva sitt motstånd ur en rent taktiskt synpunkt? Israels militär är överlägsen när det kommer till det rent militära. Motståndsmän måste försöka överleva för att kunna göra motstånd.

Jag hör osammanhängande tankemönster: ” Betecknande för ett osammanhängande tankemönster är oförmågan att se samband mellan olika händelser. Motgångar, bakslag och hinder ses ofta som en fientlig omvärlds medvetna sabotage när det i själva verket mestadels handlar om rimliga konsekvenser av det egna kriminella beteendet.”

När motståndet blossar upp och tendenser av hat gentemot Israel sipprar fram genom medierna skyller en del Israel-vänner exempelvis på barnprogram som Hamas gjort. Man föringar palestinierna: de vuxna, barnen och ungdomarna till och med förmågan att känna och tänka och uppleva själva. Israelvännerna menar att palestinierna är utsatta för en form av hjärntvätt, oberoende av Israels faktiska handlande. Det Israel gör mot dessa människor skall alltså inte ha någon betydelse när det gäller motstånd och känslor. Israel-vännerna väljer istället att tala om anti-semitism. Man förnekar palestinierna sin historia och ger de en närmast genetisk orsak till sitt motstånd mot Israel: en medfödd anti-semitism: och en kulturell förklaring: palestinierna är infödda i en våldsdyrkande kultur och religion. Det är i sig en märklig historieförklaring att för varje gång våldet blossar upp, det alltid har att göra med hur Israel blir attackerat. Libanonkriget 06 var intressant ur den aspekten, då det faktiskt fanns två förklaringar. Den ena var att det var Hamas fel och den andra var att det var Hizbollahs fel.

Detta är olika tekniker som används för att försvara Israel. Men till slut kommer muren att rämna.

* För säkerhets skull vill jag poängtera att detta är en kritik mot sionismen. Inte mot judarna eller judendomen. Jag tror inte anti-semitism är ett påhitt eller är rättfärdigat. Detta tillägg görs på grund av alla dessa Internettroll som är på skattjakt efter anti-semitism.