Efter att det svenska bandet Movits! varit med på Colbert Report i förrgår lär de nu uppmärksammas rätt rejält. (Det syns på kommentarerna i varje fall...)
Sjunger gör man på svenska men det verkade inte ha haft någon negativ inverkan. Låten man spelade på Colbert Report var dock inte denna, utan låten En Annan Del Av Gården.
Man blev även intervjuade av Colbert och fick naturligtvis frågor om socialiststaten Sverige. Bandmedlemmarna hade humor och Colbert som vill ha nobelpriset skulle bli presenterade för kungen om Colbert kom till Sverige.
onsdag 29 juli 2009
MOVITS! - Äppelknyckarjazz
tisdag 28 juli 2009
Tre Viktiga Artiklar Om Israel/Palestina Som Kräver Empati Och Läsförståelse (Inget För Rabiata Israelvänner)
Först ut är Jonathan Cook om ett tilltagande förakt för palestinierna och dess historia i Israel:
Officials announced last week that they were sending out special “national anthem kits” to 8,000 schools, including those in the separate Arab education system, in time for the start of the new academic year in September. The kits have been designed to be suitable for all age groups and for use across the curriculum, from civics and history classes to music and literature lessons.
The anthem, known as Ha-Tikva, or The Hope, has long been unpopular with Israel’s Arab minority because its lyrics refer only to a Jewish historical connection to the land.
Mr Saar’s initiative is widely seen among Israel’s 1.3 million Arab citizens as a further indication of the rising nationalistic tide sweeping policymakers. Last week the ministry also announced that textbooks recently issued to Arab schoolchildren would have expunged the word “nakba”, or catastrophe, to describe the Palestinians’ dispossession at Israel’s founding in 1948.
Sen ger jag er Ben White som skriver om alla rapporter som kommit ut om det palestinska lidandet, men att det palestinierna behöver är inte mer rapporter:
What the Palestinians ultimately need is not more reports, but action. The investigations are invaluable, of course, helping to show up the Israeli spin for what it is. But unless there is action by both the same civil society producing the evidence of war crimes, as well as the politicians, then we can be sure that more Palestinian names will be added to those of the Olaiwa family, and the hundreds more who perished in Gaza.
Och avslutningsvis en viktig artikel: Avväpna Israel skriver Ilan Pappé i en medvetet utopisk artikel:
In Israel, as in the West, the vision of a demilitarized Palestine is accepted as feasible scenario where it would be regarded as totally insane and unhelpful to imagine a peace based on the demilitarization of Israel as well. This disparity in the attributes of statehood is part of a much larger imbalance in the international community perception of, and attitude towards, Israel and Palestine...
...The Zionist movement appeared in central and eastern Europe in the late nineteenth century as a movement propelled by two noble impulses. The first was a search by Jewish political leaders for a safe haven for a community that was exposed increasingly to a hostile environment and anti-Semitic ideologies and which had the potential in escalating to something worse - as indeed it did in the genocide of the European Jews in the Second World War. The second impulse was a wish to redefine Judaism, the religion, in a new secular form, inspired by the spring of nations around them when so many cultural, religious and ethnic groups redefined themselves in the new intoxicating way of nationalism. As mentioned the search for security and new self determination was noble and normal at the time. However, the moment these impulses were territorialized, namely gravitated towards a specific piece of land, the national project of Zionism became a colonialist one.
Ilan Pappé menar att vi måste analysera sionismen som projekt. Förstå dess historia och bakgrund och vad det inneburit för palestinierna. För fredens skull.
Officials announced last week that they were sending out special “national anthem kits” to 8,000 schools, including those in the separate Arab education system, in time for the start of the new academic year in September. The kits have been designed to be suitable for all age groups and for use across the curriculum, from civics and history classes to music and literature lessons.
The anthem, known as Ha-Tikva, or The Hope, has long been unpopular with Israel’s Arab minority because its lyrics refer only to a Jewish historical connection to the land.
Mr Saar’s initiative is widely seen among Israel’s 1.3 million Arab citizens as a further indication of the rising nationalistic tide sweeping policymakers. Last week the ministry also announced that textbooks recently issued to Arab schoolchildren would have expunged the word “nakba”, or catastrophe, to describe the Palestinians’ dispossession at Israel’s founding in 1948.
Sen ger jag er Ben White som skriver om alla rapporter som kommit ut om det palestinska lidandet, men att det palestinierna behöver är inte mer rapporter:
What the Palestinians ultimately need is not more reports, but action. The investigations are invaluable, of course, helping to show up the Israeli spin for what it is. But unless there is action by both the same civil society producing the evidence of war crimes, as well as the politicians, then we can be sure that more Palestinian names will be added to those of the Olaiwa family, and the hundreds more who perished in Gaza.
Och avslutningsvis en viktig artikel: Avväpna Israel skriver Ilan Pappé i en medvetet utopisk artikel:
In Israel, as in the West, the vision of a demilitarized Palestine is accepted as feasible scenario where it would be regarded as totally insane and unhelpful to imagine a peace based on the demilitarization of Israel as well. This disparity in the attributes of statehood is part of a much larger imbalance in the international community perception of, and attitude towards, Israel and Palestine...
...The Zionist movement appeared in central and eastern Europe in the late nineteenth century as a movement propelled by two noble impulses. The first was a search by Jewish political leaders for a safe haven for a community that was exposed increasingly to a hostile environment and anti-Semitic ideologies and which had the potential in escalating to something worse - as indeed it did in the genocide of the European Jews in the Second World War. The second impulse was a wish to redefine Judaism, the religion, in a new secular form, inspired by the spring of nations around them when so many cultural, religious and ethnic groups redefined themselves in the new intoxicating way of nationalism. As mentioned the search for security and new self determination was noble and normal at the time. However, the moment these impulses were territorialized, namely gravitated towards a specific piece of land, the national project of Zionism became a colonialist one.
Ilan Pappé menar att vi måste analysera sionismen som projekt. Förstå dess historia och bakgrund och vad det inneburit för palestinierna. För fredens skull.
söndag 26 juli 2009
"Zlatan Bjöd På Ett Bländande Leende Och Gör Tummen Upp Flera Gånger"
Ursäkta mig, men tillåt mig för ett ögonblick att bli lite Johan Croneman-gnällig, men det här är sportreportage när det är som ja, sportreportage tyvärr ofta är. Det vill säga patetiskt, hysteriskt men samtidigt intetsägande. Anna Brolin följde Zlatans första timmar. I tre (3!) timmar har han varit i Barcelona och vi får detta närmast fullständigt okritiska och rövslickande direktreportage. Anna Brolin ser Zlatan på avstånd och gör bedömningen att han ser harmonisk ut och att han därmed har tagit rätt beslut. Ty: "Zlatan bjöd på ett bländande leende och gör tummen upp flera gånger."
När Anna Brolin dessutom säger att hon har talat med "presskåren" har hon intervjuat redaktören för Barca TV. Redaktören för Barca TV är nöjd med nyförvärvet får vi veta till vår fullständiga förväntan.
När Anna Brolin dessutom säger att hon har talat med "presskåren" har hon intervjuat redaktören för Barca TV. Redaktören för Barca TV är nöjd med nyförvärvet får vi veta till vår fullständiga förväntan.
Demokratilektion: Välj Dina Vänner Med Omsorg
Honduras president Zelaya får alltså höra av USA:s utrikesminister Hillary Clinton att han är dumdristig för att han försöker ta sig in i det egna landet. Ett eventuellt blodbad skulle med andra ord vara hans fel. Den avsatte presidentens fel. Demokrati blir svårt för de privilegierade när man på något vis konfronteras med människor vars åsikter inte stämmer med elitens åsikter. Dock skall det sägas att USA har med stor sannolikhet agerat en aning kraftfullare än vad som varit fallet om detta skett under Bushs tid eller om John McCain suttit vid makten.
I de nedan länkade artikelarna beskrivs Hugo Chávez som USA-fientlig. Kommer Hillary Clinton att kunna beskrivas som Venezuela-fientlig? Palestina-fientlig? Iran-fientlig? Och så vidare. Nej, naturligtvis inte. Med epitetet USA-fientlig menas något objektivt negativt, men samtidigt som något grundlöst, en anti-amerikanism grundat på ett oresonligt hat. Det är även så i vår globaliserade, fria värld att det är samma artikel som florerar runt på våra redaktioner i Sverige. DN, SVD, GP och SVT: text har köpt in samma artikel. Med andra ord skall vi alla veta när vi läser en objektiv artikel om statskuppen Honduras, att den "USA-fientlige" presidenten i Venezuela är en viktig ingridiens i det hela (utan att någon närmare förklaring ges) och att Honduras avsatte president mer eller mindre får skylla sig själv. Personligen tycker jag nog att USA-kritisk hade varit ett bättre epitet. Detta är dock ingenting mot hur medierna i syd och centralamerika och främst nu då i Honduras förvrider verkligheten.
Och visst. Ur ett historiskt perspektiv har det alltid varit dumt att utmana den privilegierade eliten, framförallt i central och sydamerika, om man vill behålla makten. Det har nästan aldrig varit gynnsamt att som i Honduras utmana storbolagen och som i Zelayas fall höja minimilönen med 60 %. Det försvar för statskuppen som florerar bland liberala och högerapologeter som handlar om att skydda demokratin är ett bevis för det folkförakt högern ärver ideologiskt.
Varje maktkamp är även en kamp om språket, om definitioner. Det borde vara journalisternas sak att utmana de styrandes tolkningsföreträde.
Läsvärt: Nikolas Kozloff om Chiquita och Centralamerika. Democracy Now.
I de nedan länkade artikelarna beskrivs Hugo Chávez som USA-fientlig. Kommer Hillary Clinton att kunna beskrivas som Venezuela-fientlig? Palestina-fientlig? Iran-fientlig? Och så vidare. Nej, naturligtvis inte. Med epitetet USA-fientlig menas något objektivt negativt, men samtidigt som något grundlöst, en anti-amerikanism grundat på ett oresonligt hat. Det är även så i vår globaliserade, fria värld att det är samma artikel som florerar runt på våra redaktioner i Sverige. DN, SVD, GP och SVT: text har köpt in samma artikel. Med andra ord skall vi alla veta när vi läser en objektiv artikel om statskuppen Honduras, att den "USA-fientlige" presidenten i Venezuela är en viktig ingridiens i det hela (utan att någon närmare förklaring ges) och att Honduras avsatte president mer eller mindre får skylla sig själv. Personligen tycker jag nog att USA-kritisk hade varit ett bättre epitet. Detta är dock ingenting mot hur medierna i syd och centralamerika och främst nu då i Honduras förvrider verkligheten.
Och visst. Ur ett historiskt perspektiv har det alltid varit dumt att utmana den privilegierade eliten, framförallt i central och sydamerika, om man vill behålla makten. Det har nästan aldrig varit gynnsamt att som i Honduras utmana storbolagen och som i Zelayas fall höja minimilönen med 60 %. Det försvar för statskuppen som florerar bland liberala och högerapologeter som handlar om att skydda demokratin är ett bevis för det folkförakt högern ärver ideologiskt.
Varje maktkamp är även en kamp om språket, om definitioner. Det borde vara journalisternas sak att utmana de styrandes tolkningsföreträde.
Läsvärt: Nikolas Kozloff om Chiquita och Centralamerika. Democracy Now.
Lästips För Förläggare (Och Valfri Medmänniska): Två Böcker Att Översätta
Hur ska den första boken beskrivas? Eduardo Galeanos Mirrors – Stories Of Almost Everyone (Nation Books 2009).* På ett sätt påminner den om hans tidigare Bakvända världen. Lekfullt språk, med en tillbakahållen ilska: med humoristiska glimtar om en elak värld. Det är en bok om en värld som inte bara är möjlig att förändra utan nödvändig att förändra.
Men hur ska denna ändå rätt märkvärdiga bok beskrivas? Som en väldig massa korta anekdoter och små sagor – tidigare berättade och nedtecknade av andra- , och om människor vars röster inte får höras, och om Gudar vi inte längre tillber, även om det framförallt även kryllar av berättelser om välkända historiska figurer. Det är en bok utan källhänvisningar, skriven med historisk ärlighet men lekfullhet, och med Galeanos ändlösa empati för de röstlösa och fattiga och förtryckta – men därmed inte svaga. Han avskyr utan förbehåll rasismen och fattigdomen – orättvisor av människan skapade, för med det kommer en rädsla som kastrerar oss som människor, som förminskar oss som människor, som berövar människor på sin potential. Men det är just där hoppet ändå finns.
Ett utdrag:
The Devil Is Poor
Todays cities are immense jails holding prisoners of fear, where fortresses masquerade as homes and armor as clothing.
A state of siege. Do not get distracted, do not let down your guard, do not ever trust, say the lords of the world, masters of impunity who rape the environment, kidnap countries, extort wages, and murder by the throng. Watch out, they learn, the bad guys are right there, huddled in miserable slums, chewing on their envy, resentfully licking their wounds.
The poor: the raggamuffins for all bondage, the dead for all wars, the flesh for all prisons, the bargain-basement hands for all jobs.
Hunger, which kills silently, kills the silent. Experts speak for them, poorologists who tell us what the poor do not work at, what they do not eat, what they do not weigh, what height they do not reach, what they do not have, what they do not think, what parties they do not vote for, what they do not believe in.
The only question unanswered is why poor people are poor. Could it be because we are fed by their hunger and clothed by their nakedness?
En annan bok jag vill se översatt nu, inte senare, är Chris Harmans A Peoples History Of The World (Verso 2008), och titeln beskriver även vad boken utger sig för att vara. En bok om folkens historia. En bok om varför vi är där vi är, om hur vi formas med hjälp av den mänskliga historien. En bok ur marxistisk synvinkel: det vill säga en historia som är mer komplicerad än en historia mellan gott och ont, en historia som bygger på mer än enstaka historiskt viktiga individer och enstaka stora händelser. Det är en tjock men läsvärd och lättläst bok på cirka 50 relativt korta kapitel. För att kunna förstå världen måste vi känna till historien bakom. (Jag läste några rader på Newsmill hur en konservativ man förklarade hur han blivit konservativ. Han var formad framförallt av två händelser. Göteborgskravallerna och nineeleven. Med ett sådant fattigt narrativ är det kanske inte så konstigt om man blir moderat eller kristdemokrat, men det han själv inte förstår, är att han själv har formats så att det för honom är lätt att välja ut just dessa två händelser som viktiga för honom. Hans egen konservativa bakgrund gjorde det lättare att skapa sig en förenklad förståelse av vår komplexa historia och värld. Vi måste bli medvetna om vår historia. Vår gemensamma historia för att verkligen kunna förändra något till det bättre. )
Det finns i båda dessa böcker trots en massa nedslående nedslag i den mänskliga historien en gemensam nämnare: vi kan bättre, vi förtjänar bättre. En annan värld är inte bara möjlig, den är nödvändig.
Den unge Alexander erövrade Indien.
Han ensam?
Caesar slog gallerna.
Hade han inte åtminstone en kock med sig?
Filip av Spanien grät när hans flotta gått under.
Grät ingen annan än han?
Fredrik den andre segrade i sjuårskriget.
Vem segrade mer än han?
På varje sida en seger.
Vem lagade festmåltiden?
Vart tionde år en stor man.
Vem betalade omkostnaderna?
Så många berättelser.
Så många frågor
Brecht: Ur Frågor från en arbetare som läser
* Översatt för US-amerikansk publik från spanskan eftersom fotboll är översatt till soccer. Alltid en nagel i ögat på mig.
Men hur ska denna ändå rätt märkvärdiga bok beskrivas? Som en väldig massa korta anekdoter och små sagor – tidigare berättade och nedtecknade av andra- , och om människor vars röster inte får höras, och om Gudar vi inte längre tillber, även om det framförallt även kryllar av berättelser om välkända historiska figurer. Det är en bok utan källhänvisningar, skriven med historisk ärlighet men lekfullhet, och med Galeanos ändlösa empati för de röstlösa och fattiga och förtryckta – men därmed inte svaga. Han avskyr utan förbehåll rasismen och fattigdomen – orättvisor av människan skapade, för med det kommer en rädsla som kastrerar oss som människor, som förminskar oss som människor, som berövar människor på sin potential. Men det är just där hoppet ändå finns.
Ett utdrag:
The Devil Is Poor
Todays cities are immense jails holding prisoners of fear, where fortresses masquerade as homes and armor as clothing.
A state of siege. Do not get distracted, do not let down your guard, do not ever trust, say the lords of the world, masters of impunity who rape the environment, kidnap countries, extort wages, and murder by the throng. Watch out, they learn, the bad guys are right there, huddled in miserable slums, chewing on their envy, resentfully licking their wounds.
The poor: the raggamuffins for all bondage, the dead for all wars, the flesh for all prisons, the bargain-basement hands for all jobs.
Hunger, which kills silently, kills the silent. Experts speak for them, poorologists who tell us what the poor do not work at, what they do not eat, what they do not weigh, what height they do not reach, what they do not have, what they do not think, what parties they do not vote for, what they do not believe in.
The only question unanswered is why poor people are poor. Could it be because we are fed by their hunger and clothed by their nakedness?
En annan bok jag vill se översatt nu, inte senare, är Chris Harmans A Peoples History Of The World (Verso 2008), och titeln beskriver även vad boken utger sig för att vara. En bok om folkens historia. En bok om varför vi är där vi är, om hur vi formas med hjälp av den mänskliga historien. En bok ur marxistisk synvinkel: det vill säga en historia som är mer komplicerad än en historia mellan gott och ont, en historia som bygger på mer än enstaka historiskt viktiga individer och enstaka stora händelser. Det är en tjock men läsvärd och lättläst bok på cirka 50 relativt korta kapitel. För att kunna förstå världen måste vi känna till historien bakom. (Jag läste några rader på Newsmill hur en konservativ man förklarade hur han blivit konservativ. Han var formad framförallt av två händelser. Göteborgskravallerna och nineeleven. Med ett sådant fattigt narrativ är det kanske inte så konstigt om man blir moderat eller kristdemokrat, men det han själv inte förstår, är att han själv har formats så att det för honom är lätt att välja ut just dessa två händelser som viktiga för honom. Hans egen konservativa bakgrund gjorde det lättare att skapa sig en förenklad förståelse av vår komplexa historia och värld. Vi måste bli medvetna om vår historia. Vår gemensamma historia för att verkligen kunna förändra något till det bättre. )
Det finns i båda dessa böcker trots en massa nedslående nedslag i den mänskliga historien en gemensam nämnare: vi kan bättre, vi förtjänar bättre. En annan värld är inte bara möjlig, den är nödvändig.
Den unge Alexander erövrade Indien.
Han ensam?
Caesar slog gallerna.
Hade han inte åtminstone en kock med sig?
Filip av Spanien grät när hans flotta gått under.
Grät ingen annan än han?
Fredrik den andre segrade i sjuårskriget.
Vem segrade mer än han?
På varje sida en seger.
Vem lagade festmåltiden?
Vart tionde år en stor man.
Vem betalade omkostnaderna?
Så många berättelser.
Så många frågor
Brecht: Ur Frågor från en arbetare som läser
* Översatt för US-amerikansk publik från spanskan eftersom fotboll är översatt till soccer. Alltid en nagel i ögat på mig.
onsdag 22 juli 2009
David Eberhard Skyller Sin Egen Brist På Tankeverksamhet På Staten
David Eberhard är populär på DN:s ledarsida. Eller bland högern överlag. Det är inte så konstigt. Eberhard står för en liberal dumvulgärindividualism med en utgångspunkt i sig själv – det personliga är ju politiskt. Det här är inte forskningens man, han hänvisar i sina skrifter som vanligt inte till någon empiri. Han talar om ett Sverige som inte finns. Med en omvärld som han inte verkar tror finns. Han hävdar att Sverige är ett trasigt land: problemen ligger i skatterna och välfärden. Det är en borgerlig tradition som aldrig sinar. Och utrymme får dessa privilegierade människor för att uttrycka sina substanslösa åsikter. Flera av de problem han själv talar om, finns dock dessutom mystiskt nog även i många länder utanför Sverige.
Typiska Eberhardtska insikter innehåller spott och spe om fördelningspolitik, om skatter, om trygghet.
”Människan är inte född till trygghet.” skrev han en gång i en hyllad, men i praktiken en helt intetsägande, och substanslös debattartikel. Frågan är om han längtar tillbaka till en stenålder? Eberhard är precis som andra liberaler som spyr floskler om trygghetsnarkomani en mycket privilegierad man, som har det tryggt rent socioekonomiskt. Det är inte hans trygghet som är problemet.
I hans senaste bok haglar dumheterna – sånt som känns man skriver i ren ilska, jag vet hur det kan kännas- som om boken vore delvis en blogg på fyllan: ”Vi skattar bort i stort sett allt vi tjänar”.
Och detta, kära medborgare- fåtaliga läsare, släkt och vänner, känner ni igen er i detta: ”Vi kämpar för idealet att få vara sjukskrivna när vi bryter nyckelbenet eller när vi snortat kokain en kväll förra veckan”. *
För, snälla, snälla, någon. Hjälp mig att förstå, hur man kan låta följande mening publiceras i en bok som redigerats om hur det är i dagens Sverige : ”Det har under så lång tid varit förbjudet att tänka själv”. Det är inte staten Sverige som har gett dig det förbudet, David. Det är du själv.
Det som gör just detta citat extra märkligt/komiskt/idiotiskt/ogenomtänkt är i skenet av det faktum att han anser att vi borde acceptera att livet är en tävling i anpassning. Han skrev i en debattartikel förut, där han bland annat raljerade i att det var förbjudet att tävla i Sverige: ”den sunda tävlingen om att passa bäst in i samhället är förbjuden”. Vad pratar du om David? Hur fan ska du ha det?
Men nog nu – för mitt raljerande- : låt Ann Charlott Altstadt stå för den sågning han så väl förtjänar:
Å ena sidan trumpetar Eberhard i olika tonarter, precis som högerns ideologiproducenter gjort de senaste decennierna, att vi bebor världens sämsta samhälle med de mest kyliga avundsjuka jantelagspassiviserade bortskämda människor på jorden.
Å andra sidan kan han inte förstå hur svenskarna som har det så bra inte kan uppskatta – och vara nöjda – med det de har.
Eberhards förvirrade alster är praktexempel på att näringslivets satsade miljarder på propagandaverksamhet är en succé, frågan är bara om han är en nyttig idiot på riktigt eller om han av kommersiella skäl bara fejkar?
* Tillåt mig även säga detta utan att säga för mycket, låt mig få göra en David och ta fram någon erfarenhet ur mitt arbetsliv. Jag har i dagarna fått ta del av ett avslag från Försäkringskassan av en man som har mycket stora hjärtproblem, han är snart i pensionsålder – det återstår cirka två år. Sjukintyget är mycket starkt. Han är dessutom kraftigt överviktig och lider av diabetes och har svårt att ta sig fram mer än 100 meter. Han går även, enligt uppgift med käpp. En kollega har sagt att hon inte har träffat en sjukare klient. Försäkringskassan anser att mannen i fråga kan ställa sig till arbetsmarknadens förfogande bara han får ner övervikten. För detta krävs en operation som dock läkarna säger inte kommer att bli av, då mannen har för stora hjärtproblem för att opereras.
Typiska Eberhardtska insikter innehåller spott och spe om fördelningspolitik, om skatter, om trygghet.
”Människan är inte född till trygghet.” skrev han en gång i en hyllad, men i praktiken en helt intetsägande, och substanslös debattartikel. Frågan är om han längtar tillbaka till en stenålder? Eberhard är precis som andra liberaler som spyr floskler om trygghetsnarkomani en mycket privilegierad man, som har det tryggt rent socioekonomiskt. Det är inte hans trygghet som är problemet.
I hans senaste bok haglar dumheterna – sånt som känns man skriver i ren ilska, jag vet hur det kan kännas- som om boken vore delvis en blogg på fyllan: ”Vi skattar bort i stort sett allt vi tjänar”.
Och detta, kära medborgare- fåtaliga läsare, släkt och vänner, känner ni igen er i detta: ”Vi kämpar för idealet att få vara sjukskrivna när vi bryter nyckelbenet eller när vi snortat kokain en kväll förra veckan”. *
För, snälla, snälla, någon. Hjälp mig att förstå, hur man kan låta följande mening publiceras i en bok som redigerats om hur det är i dagens Sverige : ”Det har under så lång tid varit förbjudet att tänka själv”. Det är inte staten Sverige som har gett dig det förbudet, David. Det är du själv.
Det som gör just detta citat extra märkligt/komiskt/idiotiskt/ogenomtänkt är i skenet av det faktum att han anser att vi borde acceptera att livet är en tävling i anpassning. Han skrev i en debattartikel förut, där han bland annat raljerade i att det var förbjudet att tävla i Sverige: ”den sunda tävlingen om att passa bäst in i samhället är förbjuden”. Vad pratar du om David? Hur fan ska du ha det?
Men nog nu – för mitt raljerande- : låt Ann Charlott Altstadt stå för den sågning han så väl förtjänar:
Å ena sidan trumpetar Eberhard i olika tonarter, precis som högerns ideologiproducenter gjort de senaste decennierna, att vi bebor världens sämsta samhälle med de mest kyliga avundsjuka jantelagspassiviserade bortskämda människor på jorden.
Å andra sidan kan han inte förstå hur svenskarna som har det så bra inte kan uppskatta – och vara nöjda – med det de har.
Eberhards förvirrade alster är praktexempel på att näringslivets satsade miljarder på propagandaverksamhet är en succé, frågan är bara om han är en nyttig idiot på riktigt eller om han av kommersiella skäl bara fejkar?
* Tillåt mig även säga detta utan att säga för mycket, låt mig få göra en David och ta fram någon erfarenhet ur mitt arbetsliv. Jag har i dagarna fått ta del av ett avslag från Försäkringskassan av en man som har mycket stora hjärtproblem, han är snart i pensionsålder – det återstår cirka två år. Sjukintyget är mycket starkt. Han är dessutom kraftigt överviktig och lider av diabetes och har svårt att ta sig fram mer än 100 meter. Han går även, enligt uppgift med käpp. En kollega har sagt att hon inte har träffat en sjukare klient. Försäkringskassan anser att mannen i fråga kan ställa sig till arbetsmarknadens förfogande bara han får ner övervikten. För detta krävs en operation som dock läkarna säger inte kommer att bli av, då mannen har för stora hjärtproblem för att opereras.
Stödmarsch För De Belägrade Människorna I Gaza
Ett första möte hölls i New York den 13:e juli för att organisera en stor stödmarsch för människorna i Gaza. Man har påbörjat organiseringen men man har inte kommit så långt än. Många frågor återstår att lösa. (Och i ärlighetens namn, för ett sådant här projekt känns tiden knapp.) Man ska försöka samarbeta med George Galloways Viva Palestina som ska göra en ny resa till Gaza den 27:e december. Demonstrationen/marschen skall ske på den egyptiska sidan mot Erez gränsövergång.
Demonstrationen är planerad för den sista veckan under 2009. Den grundläggande tanken eller idén bakom det hela är att samla ihop en blandning av olika internationella rörelser och samordna en marsch med folket i Gaza i en flerkilometerlång marsch till Erez gränsövergång via Egypten. Inspirationen är hämtad från Gandhi, medborgarrättsrörelser och den palestinska traditionen av ickevåldsmotstånd. Detta skall även försöka koordineras med israeliska fredsdemonstranter på den israeliska sidan. Desto fler, desto bättre. Idén är att bli tillräckligt många för att kunna tränga igenom buffertzonen och komma till gränsen.
Men detta är bara inledningsskedet. Mer info (och frågeställningar) här.
Demonstrationen är planerad för den sista veckan under 2009. Den grundläggande tanken eller idén bakom det hela är att samla ihop en blandning av olika internationella rörelser och samordna en marsch med folket i Gaza i en flerkilometerlång marsch till Erez gränsövergång via Egypten. Inspirationen är hämtad från Gandhi, medborgarrättsrörelser och den palestinska traditionen av ickevåldsmotstånd. Detta skall även försöka koordineras med israeliska fredsdemonstranter på den israeliska sidan. Desto fler, desto bättre. Idén är att bli tillräckligt många för att kunna tränga igenom buffertzonen och komma till gränsen.
Men detta är bara inledningsskedet. Mer info (och frågeställningar) här.
måndag 20 juli 2009
Coalition to End the Illegal Siege of Gaza
Coalition to End the Illegal Siege of Gaza:
Draft Statement of Purpose and Principles
Amnesty International has called the blockade of Gaza a “form of collective punishment of the entire population of Gaza, a flagrant violation of Israel’s obligations under the Fourth Geneva Convention.”
Human Rights Watch has called the blockade a “serious violation of international law.”
Former U.S. president Jimmy Carter has said the people of Gaza are being treated “like animals,” and has called for “ending of the siege of Gaza” that is depriving “one and a half million people of the necessities of life.”
The world’s leading authority on Gaza, Sara Roy of Harvard University, has said that the consequence of the siege “is undeniably one of mass suffering, created largely by Israel, but with the active complicity of the international community, especially the U.S. and European Union.”
The law is clear. The conscience of humankind is shocked.
Yet, the siege of Gaza continues.
It is time for the people to act!
The Mile-Long March toward Freedom
The Coalition to End the Illegal Siege of Gaza will dispatch thousands of people from around the world to Gaza.
On January 1, 2010 we will march the Long Mile across Erez checkpoint alongside the people of Gaza in a nonviolent demonstration that breaches the illegal blockade.
The march draws inspiration from Mahatma Gandhi.
Gandhi called his movement Satyagraha—Hold on to the truth. We hold on to the truth that Israel’s siege of Gaza is illegal and inhuman.
Gandhi said that nonviolence requires more courage and is more effective than violence. We want to prove the truth of Gandhi’s beliefs with our deeds.
We are not afraid, we won’t turn back, we won’t let Gaza die.
Gandhi said that the purpose of nonviolent action is to “quicken” the conscience of humankind. We want to bring humankind not just to deplore Israeli brutality but actively to stop it.
Those of us residing in the United States also draw inspiration from the Civil Rights Movement.
If Israel devalues Palestinian life then—just as northern whites went down South during Freedom Summer—we must interpose our bodies to shield Palestinians from Israeli brutality.
If Israel defies international law then—just as federal marshals were sent in to enforce the law of the land against racist southern sheriffs—we must send nonviolent marshals from around the world to enforce the law of the international community in Gaza.
We take no sides in internal Palestinian politics. We side only with international law and basic human decency.
We conceive this march as the first step in a protracted nonviolent campaign.
The siege is illegal.
The wall is illegal.
The settlements and house demolitions are illegal.
The closures and curfews are illegal.
The roadblocks and checkpoints are illegal.
The detention and torture are illegal.
The truth is that if international law were enforced the occupation would be unsustainable.
The march can succeed only if we arouse the conscience of humanity.
If we bring thousands to Gaza and millions more around the world watch the march on the internet, we can end the siege without a drop of blood being shed.
If the whole world is watching, Israel can’t shoot.
Please join us.
Draft Statement of Purpose and Principles
Amnesty International has called the blockade of Gaza a “form of collective punishment of the entire population of Gaza, a flagrant violation of Israel’s obligations under the Fourth Geneva Convention.”
Human Rights Watch has called the blockade a “serious violation of international law.”
Former U.S. president Jimmy Carter has said the people of Gaza are being treated “like animals,” and has called for “ending of the siege of Gaza” that is depriving “one and a half million people of the necessities of life.”
The world’s leading authority on Gaza, Sara Roy of Harvard University, has said that the consequence of the siege “is undeniably one of mass suffering, created largely by Israel, but with the active complicity of the international community, especially the U.S. and European Union.”
The law is clear. The conscience of humankind is shocked.
Yet, the siege of Gaza continues.
It is time for the people to act!
The Mile-Long March toward Freedom
The Coalition to End the Illegal Siege of Gaza will dispatch thousands of people from around the world to Gaza.
On January 1, 2010 we will march the Long Mile across Erez checkpoint alongside the people of Gaza in a nonviolent demonstration that breaches the illegal blockade.
The march draws inspiration from Mahatma Gandhi.
Gandhi called his movement Satyagraha—Hold on to the truth. We hold on to the truth that Israel’s siege of Gaza is illegal and inhuman.
Gandhi said that nonviolence requires more courage and is more effective than violence. We want to prove the truth of Gandhi’s beliefs with our deeds.
We are not afraid, we won’t turn back, we won’t let Gaza die.
Gandhi said that the purpose of nonviolent action is to “quicken” the conscience of humankind. We want to bring humankind not just to deplore Israeli brutality but actively to stop it.
Those of us residing in the United States also draw inspiration from the Civil Rights Movement.
If Israel devalues Palestinian life then—just as northern whites went down South during Freedom Summer—we must interpose our bodies to shield Palestinians from Israeli brutality.
If Israel defies international law then—just as federal marshals were sent in to enforce the law of the land against racist southern sheriffs—we must send nonviolent marshals from around the world to enforce the law of the international community in Gaza.
We take no sides in internal Palestinian politics. We side only with international law and basic human decency.
We conceive this march as the first step in a protracted nonviolent campaign.
The siege is illegal.
The wall is illegal.
The settlements and house demolitions are illegal.
The closures and curfews are illegal.
The roadblocks and checkpoints are illegal.
The detention and torture are illegal.
The truth is that if international law were enforced the occupation would be unsustainable.
The march can succeed only if we arouse the conscience of humanity.
If we bring thousands to Gaza and millions more around the world watch the march on the internet, we can end the siege without a drop of blood being shed.
If the whole world is watching, Israel can’t shoot.
Please join us.
torsdag 16 juli 2009
Övergångsregering?
Den honduranska övergångsregeringen återinförde på onsdagen utegångsförbudet från midnatt och hänvisade till hot om oroligheter från anhängare till den störtade presidenten Manuel Zelaya.
"Efter att fortsatt ha mottagit öppna hot från grupper som försöker störa ordningen och skydda människor och deras egendom, har regeringen beslutat att införa utegångsförbud från midnatt, säger regeringen i ett uttalande som sändes i tv.
Landets folkvalde president blir väckt mitt i natten av militären och utskickad ur landet. De som står bakom kuppen kallas sedan av Dagens Nyheter för övergångsregering. Är inte det för härligt med oberoende liberala morgontidningar?
Visst är det även fint att få det att låta som om det är den folkvalde som står för hoten och oordningen, inte kuppmakarna.
"Efter att fortsatt ha mottagit öppna hot från grupper som försöker störa ordningen och skydda människor och deras egendom, har regeringen beslutat att införa utegångsförbud från midnatt, säger regeringen i ett uttalande som sändes i tv.
Landets folkvalde president blir väckt mitt i natten av militären och utskickad ur landet. De som står bakom kuppen kallas sedan av Dagens Nyheter för övergångsregering. Är inte det för härligt med oberoende liberala morgontidningar?
Visst är det även fint att få det att låta som om det är den folkvalde som står för hoten och oordningen, inte kuppmakarna.
onsdag 15 juli 2009
Konsten I Att Fokusera På Det Väsentliga
Om Stockholmsprogrammet skriver många andra bättre, tex Alliansfritt Sverige. Men det som fascinerar mig med den här artikeln är rubriken. "Lugn demonstration i Humlegården." Är det verkligen det som var det mest intressanta med demonstrationen?
När nu polisen börjar rusta inför diverse protester har media börjat göra kopplingar till Göteborg 2001. Det är det borgerliga tolkningsföreträdet som gäller. De borgerliga inskränkingarna av yttrandefriheten som då gjordes med hjälp av polismakten nämns inte (och många av de borgerliga som är förbannade idag över Stockholmsprogrammet, FRA med mera, var inte några av de som försvarade yttrandefriheten 2001.) De övergrepp som gjordes mot våra gemensamma demokratiska rättigheterna av poliserna nämns inte. Så vad ska vi med media till? Är media till för att försvara de privilegierade, de med rätt åsikter? Den grävande journalistiken är för dyr och det krävs för mycket mod för att inta en annan inställning.
Dessutom lyckas man med fokuseringen på våldet, dels förmiska legitimiteten i protesterna men framförallt lyckas man skymma anledningarna till demonstrationerna. Sakfrågorna dränks i action.
Ps! Dock har den del av vänstern som tagit till våld i sina demonstrationer en del i skulden. Det är lätt att fråga sig om den våldsbenägna vänstern analyserar sin kamp någonsin. Gör någon form av utvärdering. Det skulle vara förbannat spännande att ta del av en sån utvärdering. Jag tror dock att man mest "skiter i."
När nu polisen börjar rusta inför diverse protester har media börjat göra kopplingar till Göteborg 2001. Det är det borgerliga tolkningsföreträdet som gäller. De borgerliga inskränkingarna av yttrandefriheten som då gjordes med hjälp av polismakten nämns inte (och många av de borgerliga som är förbannade idag över Stockholmsprogrammet, FRA med mera, var inte några av de som försvarade yttrandefriheten 2001.) De övergrepp som gjordes mot våra gemensamma demokratiska rättigheterna av poliserna nämns inte. Så vad ska vi med media till? Är media till för att försvara de privilegierade, de med rätt åsikter? Den grävande journalistiken är för dyr och det krävs för mycket mod för att inta en annan inställning.
Dessutom lyckas man med fokuseringen på våldet, dels förmiska legitimiteten i protesterna men framförallt lyckas man skymma anledningarna till demonstrationerna. Sakfrågorna dränks i action.
Ps! Dock har den del av vänstern som tagit till våld i sina demonstrationer en del i skulden. Det är lätt att fråga sig om den våldsbenägna vänstern analyserar sin kamp någonsin. Gör någon form av utvärdering. Det skulle vara förbannat spännande att ta del av en sån utvärdering. Jag tror dock att man mest "skiter i."
tisdag 14 juli 2009
"If you can't convince 'em, accuse 'em."
Ett 140-sidigt hemligt dokument har läckt ut gällande pro-israeliska strategier för att få US-amerikaner mer välvilligt inställda till bosättningarna på Västbanken. Det är den US-amerikanska lobbygruppen The Israel Project som står bakom skriften.
Det bästa argumentet sägs vara att anklaga de som vill få bort de ockuperande bosättarna för att vilja genomföra en etnisk rensning. Är inte det något av en ödets ironi? (Som verkar ha flugit författarna till propagandamanualen rakt över huvudet.)
Argumentet har egentligen redan använts av Netanyahu som förklarade för Tysklands utrikesminister att man inte ville gå med på det palestinska kravet att göra Västbanken ”judenrein”. Ordvalet är naturligtvis ingen slump, eller i vilket sammanhang det sades. Inte heller stämmer det, i så måtto att palestinierna i grund och botten inte har något emot att dela landet med judar så länge som rättigheterna är delade.
Hur man ska inleda en konversation gällande den här frågan är viktigt, menar författarna till manualen. Det är viktigt att få det att låta som om man visar empati med båda sidorna. Och framförallt ska man också tala om barnen. Manualen har speciella sektioner med ”ord som fungerar”. Palestinierna säger man, behöver böcker inte bomber. Även det är ett argument, vars ironiska twist, verkar lämna författarna oberörda, med tanke på att Israel i år har bombat Gaza, och skolor i Gaza och därefter förhindrat böcker och papper att komma in i Gaza genom sin belägring av Gaza.
Man pekar också på hur man måste variera argumenten utifrån vem man pratar med, hur den personen står rent politiskt. Problemet med manualen är så uppenbart att det är dömt att misslyckas. Man vinner inga moraliska slag i längden med samordnad propaganda. Men kampen om språket och tolkningsföreträdet pågår, och Israel har faktiskt ledningen.
The Israel Project´s 2009 Global Language Dictionary heter manualen naturligtvis.
Det bästa argumentet sägs vara att anklaga de som vill få bort de ockuperande bosättarna för att vilja genomföra en etnisk rensning. Är inte det något av en ödets ironi? (Som verkar ha flugit författarna till propagandamanualen rakt över huvudet.)
Argumentet har egentligen redan använts av Netanyahu som förklarade för Tysklands utrikesminister att man inte ville gå med på det palestinska kravet att göra Västbanken ”judenrein”. Ordvalet är naturligtvis ingen slump, eller i vilket sammanhang det sades. Inte heller stämmer det, i så måtto att palestinierna i grund och botten inte har något emot att dela landet med judar så länge som rättigheterna är delade.
Hur man ska inleda en konversation gällande den här frågan är viktigt, menar författarna till manualen. Det är viktigt att få det att låta som om man visar empati med båda sidorna. Och framförallt ska man också tala om barnen. Manualen har speciella sektioner med ”ord som fungerar”. Palestinierna säger man, behöver böcker inte bomber. Även det är ett argument, vars ironiska twist, verkar lämna författarna oberörda, med tanke på att Israel i år har bombat Gaza, och skolor i Gaza och därefter förhindrat böcker och papper att komma in i Gaza genom sin belägring av Gaza.
Man pekar också på hur man måste variera argumenten utifrån vem man pratar med, hur den personen står rent politiskt. Problemet med manualen är så uppenbart att det är dömt att misslyckas. Man vinner inga moraliska slag i längden med samordnad propaganda. Men kampen om språket och tolkningsföreträdet pågår, och Israel har faktiskt ledningen.
The Israel Project´s 2009 Global Language Dictionary heter manualen naturligtvis.
söndag 12 juli 2009
Vem är Barack Obama, Egentligen?
The Daily Show har det något oväntade svaret.
Jag vill påstå att det finns en likhet till. Bagatelliserande av den historiska kontexten. Barack Obama var i Afrika och hyllade Ghana. Han sade även att det nu inte finns någon anledning att lägga skulden på kolonialismen för de problem som finns i Afrika. Nu är Afrika en stor kontinent, problemen härrör från många faktorer –lokala, regionala och globala - , men kolonialismen är en mycket viktig aspekt (och neokolonialismen lever och frodas). Men att bortse från kolonialismen är rent apologetiskt. Obama säger att han inte är en "believer in excuses" men det handlar inte om att skylla allt på kolonialismen, eller se det som en ursäkt för korruption, men det handlar om att inse och förstå dess faktiska betydelse för Afrika. Cliff Huxtable eller i varje fall, Bill Cosby, har även han förminskat den koloniala aspekten.
Både Obama och Huxtable/Cosby har också tvingats till en anpassning av retoriken och omvärldsanalysen för att göra den vita mannen mindre rädd för i varje fall för sig själv som en svart man för popularitetens skull. Under valkampanjen så fick :“Obama ... high marks by the media for his Bill Cosby-styled swipes on blacks.”
Obamas smekmånad världen över fortsätter. Han framstår som humanare, intelligentare och mer tolerant än sin företrädare. Förvisso inte direkt en svår uppgift - som att vara underhållare och komma efter Lars Lagerbäck. Barack Obama håller hyllade tal. Men i slutändan måste det till mer än ord. Annars kommer det att framstå som Bill Cosby-svammel som lät bra i början, men som slutade i rappakalja.
Jag vill påstå att det finns en likhet till. Bagatelliserande av den historiska kontexten. Barack Obama var i Afrika och hyllade Ghana. Han sade även att det nu inte finns någon anledning att lägga skulden på kolonialismen för de problem som finns i Afrika. Nu är Afrika en stor kontinent, problemen härrör från många faktorer –lokala, regionala och globala - , men kolonialismen är en mycket viktig aspekt (och neokolonialismen lever och frodas). Men att bortse från kolonialismen är rent apologetiskt. Obama säger att han inte är en "believer in excuses" men det handlar inte om att skylla allt på kolonialismen, eller se det som en ursäkt för korruption, men det handlar om att inse och förstå dess faktiska betydelse för Afrika. Cliff Huxtable eller i varje fall, Bill Cosby, har även han förminskat den koloniala aspekten.
Både Obama och Huxtable/Cosby har också tvingats till en anpassning av retoriken och omvärldsanalysen för att göra den vita mannen mindre rädd för i varje fall för sig själv som en svart man för popularitetens skull. Under valkampanjen så fick :“Obama ... high marks by the media for his Bill Cosby-styled swipes on blacks.”
Obamas smekmånad världen över fortsätter. Han framstår som humanare, intelligentare och mer tolerant än sin företrädare. Förvisso inte direkt en svår uppgift - som att vara underhållare och komma efter Lars Lagerbäck. Barack Obama håller hyllade tal. Men i slutändan måste det till mer än ord. Annars kommer det att framstå som Bill Cosby-svammel som lät bra i början, men som slutade i rappakalja.
torsdag 9 juli 2009
Fredrik Reinfeldt Och Förorten
Så Fredrik Reinfeldt har gjort en klassresa? Det var en nyhet värdig Expressen. Reinfeldt är mig veterligen uppväxt i Bromsten och i Täby. Till det allt annat än fattiga Täby flyttade han när han var 11 år. Så, nej, inga ghetton direkt. Jag själv är född och uppväxt i Bromsten, i Spånga i norra Stockholm. Om man undantar industriområdet med sina kriminella graffitimålningar var det ett snällt medelklassområde, mestadels bestående av villor och svenskfödda vitingar (Nere vid Bromstens plan fanns de så kallade Marabouhusen där det i och för sig bodde en del finskättade människor i hyreshus.) Bromsten gränsar till Rinkeby och Tensta. Det avgränsas med gröna fält, så att ingen kunde ta miste. En diskret men ändå fullt synlig skiljelinje mellan två olika klassbaserade områden.
Fredrik bodde förvisso i ett radhus i Bromsten. Ingen 400 kvadratsmetersvilla, med andra ord. Han var därtill tvungen att dela vägg med två andra hus. Så visst han bodde inte i de dyrare och finare delarna av Spånga eller Stockholm, just då. Det måste ha varit en tuff uppväxt för honom. Han ska även ha spelat basket i Tensta, vilket han nog vill ha streetcred för (och låt oss ge honom det). Dessutom tror jag även att Lars Ohly är från Bromsten och det antar jag i Reinfeldts värld talar för en ghettoiserad barndom.
Jag växte som sagt var också upp i Bromsten. Men jag föddes ungefär samtidigt som han ”bytte upp sig”. Faktum är att jag är uppväxt i samma radhusområde som Fredrik. Av min egen pappa har jag fått en anekdot om Fredrik. Inget att hetsa upp sig för, inget att kontakta redaktionerna för, inget att hålla er vakna med - eller?- (men för all del: fortsätt läs). Det handlade om när ett annat barn i området såg två maskar omslingrade om varandra. Hon sa att maskarna kramades. Fredrik hade redan då det världsvana i sig. Han visste att det inte alls förhöll sig på det viset. ”Det gör de inte. De knullar.” *
Sånt språk lär man sig bara i förorten.
* Jag har försökt nå min pappa för en kommentar, men utan framgång, då han befinner sig på semester i den icke statsmannamässiga obygden i norr.
Fredrik bodde förvisso i ett radhus i Bromsten. Ingen 400 kvadratsmetersvilla, med andra ord. Han var därtill tvungen att dela vägg med två andra hus. Så visst han bodde inte i de dyrare och finare delarna av Spånga eller Stockholm, just då. Det måste ha varit en tuff uppväxt för honom. Han ska även ha spelat basket i Tensta, vilket han nog vill ha streetcred för (och låt oss ge honom det). Dessutom tror jag även att Lars Ohly är från Bromsten och det antar jag i Reinfeldts värld talar för en ghettoiserad barndom.
Jag växte som sagt var också upp i Bromsten. Men jag föddes ungefär samtidigt som han ”bytte upp sig”. Faktum är att jag är uppväxt i samma radhusområde som Fredrik. Av min egen pappa har jag fått en anekdot om Fredrik. Inget att hetsa upp sig för, inget att kontakta redaktionerna för, inget att hålla er vakna med - eller?- (men för all del: fortsätt läs). Det handlade om när ett annat barn i området såg två maskar omslingrade om varandra. Hon sa att maskarna kramades. Fredrik hade redan då det världsvana i sig. Han visste att det inte alls förhöll sig på det viset. ”Det gör de inte. De knullar.” *
Sånt språk lär man sig bara i förorten.
* Jag har försökt nå min pappa för en kommentar, men utan framgång, då han befinner sig på semester i den icke statsmannamässiga obygden i norr.
Tvåfängelselösningen
Medan västvärlden med USA i spetsen talar om tvåstatslösningen arbetar Israel vidare med tvåfängelselösningen. Det ena fängelset är det öppna fängelset Västbanken, det andra är det slutna fängelset Gaza. Precis som i fängelser är rörelsefriheten begränsad och beroende av anstaltsledningens policy. Anstaltsledningen har dessutom i det öppna fängelset valt ledare som själva får styra över fängelset ( på vissa givna villkor naturligtvis).
Palestina blir alltmer uppdelat i två bantustans. Israel utvecklar sina tidigare kontrollmekanismer till att bli allt mer sofistikerade. I och med de begränsade möjligheterna för de fattiga palestinierna att försörja sig på sin egen mark tvingas man genomgå förödmjukande kontroller i de checkpoints som finns för att ta sig in i Israel. ID-korten som varje palestinier har innehåller för Israel viktiga data och specialtillstånd. (Läs Jonathan Cook) Dessa ID-kort får dock inte alla palestinier. Om man har varit politisk aktiv eller haft någon avlägsen släkting som varit politiskt aktiv får du inte detta ID-kort.
Detta samtidigt som Fatah får stöd av Israel och alltmer verkar nöja sig med att vara det ena bantustans ledare. I Gaza finns tecken på att det religiösa förtrycket av Hamas tilltar. De största förlorarna är de helt civila palestinierna, vilket är en självklar utgång av kollektiv bestraffning, en självklar utgång av gammal klassisk kolonial härskarteknik.
I allt högre grad splittras palestinierna upp. Man blir dessutom alltmer beroende på vad Israel erbjuder för smulor. Det är att förstöra människors (individers) livsmöjligheter. Israel berövar palestinierna allt. De har ingen egen ekonomi, ingen infrastruktur, ingen livsluft. Man förvandlar den palestinska marken till ett fängelsegolv, där det inte ska finnas några som helst rationella skäl för att vilja stanna kvar.
Gaza är ett samhälle som har förstörts på ett mycket kalkylerat och cyniskt vis. I Gaza är befolkningen helt beroende av välgörenhet. Det är Israel som bestämmer vad som ska släppas in. Det fokuseras ibland på vad Israel inte släpper in som när man inte släpper in kaffe, eller papper. Israelvänner försöker dock ofta peka på det faktum att Israel ändå släpper in varor till palestinierna, trots Hamas, – och påtalar ofta hur pass många ton det handlar om (utan att förklara hur många ton den palestinska befolkningen skulle behöva)- , men man gör detta utan att ha i åtanke, vad det är man berömmer Israel för, nämligen att ha gjort palestinierna beroende på vad ockupanten Israel anser att palestinierna behöver för att överleva.
Palestinierna är alltså påtvingade ett beroende av Israel för att inte svälta ihjäl. Palestinierna tillåts inte möjligheten att vara produktiva och kreativa eller egenförsörjande. Man berövas sin egen potential. Det krävs ett rasistiskt sinne för att inte inse det fullständigt vedervärdiga i detta faktum.
Då och då får vi höra att det är palestinierna själva som är det största hindret till fred. DN:s mellanösternkorrespondent Nathan Shachar inledde året 2008 med följande frågeställning: ”Kommer Hamas lyckas torpedera en eventuell fredsprocess?” Efter detta har alltså Israel förstört en vapenvila och med våld dödat minst 1500 palestinier, man har utökat hindren på Västbanken, dödat ett flertal fredliga demonstranter som demonstrerat mot en mur som går över palestinsk mark. (Och det här pågår i tysthet varje vecka.) Man har fortsatt med belägringen av Gaza, med ytterligare dödsfall som följd, och tillåter ofta inte journalister att besöka Gaza, och kidnappar internationella hjälparbetare som befinner sig på internationellt vatten.
Palestinierna har det inte lätt i den mediala världen. Israel kan på närmast daglig basis kidnappa/tillfångata palestinier utan att omvärlden höjer på ögonbrynen medan en hel omvärld känner till namnet Gilad Shalit. Språket är även det till Israels fördel. När DN skriver ”kidnappad” om Shalit samma dag som ett dussin palestinier blir gripna av Israel utan att detta omnämns ger man Israel tolkningsföreträdet om språket, om själva skeendet. Hamas blir till terrorister fastän Israel har dödat betydligt fler palestinier än vad Hamas har dödat israeler.
Att Israel hela tiden flyttar fram positionerna och är förvirrande innovativa i kraven man ställer på palestinierna för att de alltså ska få rättigheter som vanliga människor borde egentligen inte ha undgått någon. (I detta följande citat ska man också ha i åtanke att de flesta palestinier idag är flyktingar för att Israel existerar.)
“....they must first, he (Netanyahu – min anm.) now says, recognize Israel as a Jewish state. This is a new Israeli demand (it first came up during the buildup to the doomed Annapolis summit in November 2007), the latest in a sequence of such demands going back to the 1970s. First the Palestinians had to renounce terrorism; then they had to recognize Israel; then they had to rewrite their national charter; then they had to tear the charter up; then they had to say--again, louder--that they recognize Israel's right to exist; then they had to end all resistance to four decades of brutal military occupation. Tzipi Livni, Israel's previous foreign minister, even said that the Palestinians had to learn to purge the word "nakba" (referring to the catastrophe of 1948) from their vocabulary if they wanted to have a state. The one thing that Palestinians have not formally been asked to do is to say that they are terribly sorry for having dared to resist the occupation in the first place--and no doubt that demand is on the way as well.”
Israel vinner naturligtvis tid med sina förhandlingar, med sina krav. Krav som västvärldens liberaler finner rimliga. Ibland får dock Israel oväntad hjälp.
Israel has never been short of pretexts for obstructing progress towards a Middle East peace settlement. But recent moves to push Arab and Muslim states to normalize ties with Israel as a reward for agreeing to freeze settlement construction will likely provide Israel with more opportunities for obstruction rather than incentives for cooperation.The Arab Peace Initiative (API), approved by the 2002 Beirut Arab summit, offered Israel full peace and normal ties with all 22 members of the Arab League, if only Israel ended its occupation of the Arab land it seized in 1967. This offer already implicated Arab states that were never directly linked to the conflict. At a later stage, the API was expanded to include all 56 members of the Organization of the Islamic Conference (OIC).Israel could now insist that the 56 OIC members, as well as every Arab state, must first commit to specific normalization steps, and perhaps even recognition, before it makes any substantive moves itself.
Det låter ju orimligt. Det låter orimligt för att det är orimligt. Palestinier borde alla vaccineras mot cynism. Man kan ju fråga sig varför vissa stater som överhuvudtaget inte är inblandade i denna konflikt ska blandas in. ” Doesn't this provide validation to Israel's false claims that the conflict stems not from Israeli usurpation of specific land and rights, but from the failure of Muslims -- due to inherent anti-Semitism -- to accept a "Jewish state"? “
Villkor från ingenstans hittas på. Allt i Israels namn. ”There is nothing in international law that obligates states to establish diplomatic relations or to agree to normalization of relations as part of conflict resolution.”
Det är på sätt och vis en gåta att detta får fortsätta år efter år. Men det är onekligen dags för samtliga att börja inse sionismens misslyckande.
Om Gazas förstörelse och sviter av ett orättfärdigt angrepp rekommenderas följande:
Peter Beaumont: A Life In Ruins
Sara Roy: Destroying Gaza
Ben White i Guardian om muren.
Palestina blir alltmer uppdelat i två bantustans. Israel utvecklar sina tidigare kontrollmekanismer till att bli allt mer sofistikerade. I och med de begränsade möjligheterna för de fattiga palestinierna att försörja sig på sin egen mark tvingas man genomgå förödmjukande kontroller i de checkpoints som finns för att ta sig in i Israel. ID-korten som varje palestinier har innehåller för Israel viktiga data och specialtillstånd. (Läs Jonathan Cook) Dessa ID-kort får dock inte alla palestinier. Om man har varit politisk aktiv eller haft någon avlägsen släkting som varit politiskt aktiv får du inte detta ID-kort.
Detta samtidigt som Fatah får stöd av Israel och alltmer verkar nöja sig med att vara det ena bantustans ledare. I Gaza finns tecken på att det religiösa förtrycket av Hamas tilltar. De största förlorarna är de helt civila palestinierna, vilket är en självklar utgång av kollektiv bestraffning, en självklar utgång av gammal klassisk kolonial härskarteknik.
I allt högre grad splittras palestinierna upp. Man blir dessutom alltmer beroende på vad Israel erbjuder för smulor. Det är att förstöra människors (individers) livsmöjligheter. Israel berövar palestinierna allt. De har ingen egen ekonomi, ingen infrastruktur, ingen livsluft. Man förvandlar den palestinska marken till ett fängelsegolv, där det inte ska finnas några som helst rationella skäl för att vilja stanna kvar.
Gaza är ett samhälle som har förstörts på ett mycket kalkylerat och cyniskt vis. I Gaza är befolkningen helt beroende av välgörenhet. Det är Israel som bestämmer vad som ska släppas in. Det fokuseras ibland på vad Israel inte släpper in som när man inte släpper in kaffe, eller papper. Israelvänner försöker dock ofta peka på det faktum att Israel ändå släpper in varor till palestinierna, trots Hamas, – och påtalar ofta hur pass många ton det handlar om (utan att förklara hur många ton den palestinska befolkningen skulle behöva)- , men man gör detta utan att ha i åtanke, vad det är man berömmer Israel för, nämligen att ha gjort palestinierna beroende på vad ockupanten Israel anser att palestinierna behöver för att överleva.
Palestinierna är alltså påtvingade ett beroende av Israel för att inte svälta ihjäl. Palestinierna tillåts inte möjligheten att vara produktiva och kreativa eller egenförsörjande. Man berövas sin egen potential. Det krävs ett rasistiskt sinne för att inte inse det fullständigt vedervärdiga i detta faktum.
Då och då får vi höra att det är palestinierna själva som är det största hindret till fred. DN:s mellanösternkorrespondent Nathan Shachar inledde året 2008 med följande frågeställning: ”Kommer Hamas lyckas torpedera en eventuell fredsprocess?” Efter detta har alltså Israel förstört en vapenvila och med våld dödat minst 1500 palestinier, man har utökat hindren på Västbanken, dödat ett flertal fredliga demonstranter som demonstrerat mot en mur som går över palestinsk mark. (Och det här pågår i tysthet varje vecka.) Man har fortsatt med belägringen av Gaza, med ytterligare dödsfall som följd, och tillåter ofta inte journalister att besöka Gaza, och kidnappar internationella hjälparbetare som befinner sig på internationellt vatten.
Palestinierna har det inte lätt i den mediala världen. Israel kan på närmast daglig basis kidnappa/tillfångata palestinier utan att omvärlden höjer på ögonbrynen medan en hel omvärld känner till namnet Gilad Shalit. Språket är även det till Israels fördel. När DN skriver ”kidnappad” om Shalit samma dag som ett dussin palestinier blir gripna av Israel utan att detta omnämns ger man Israel tolkningsföreträdet om språket, om själva skeendet. Hamas blir till terrorister fastän Israel har dödat betydligt fler palestinier än vad Hamas har dödat israeler.
Att Israel hela tiden flyttar fram positionerna och är förvirrande innovativa i kraven man ställer på palestinierna för att de alltså ska få rättigheter som vanliga människor borde egentligen inte ha undgått någon. (I detta följande citat ska man också ha i åtanke att de flesta palestinier idag är flyktingar för att Israel existerar.)
“....they must first, he (Netanyahu – min anm.) now says, recognize Israel as a Jewish state. This is a new Israeli demand (it first came up during the buildup to the doomed Annapolis summit in November 2007), the latest in a sequence of such demands going back to the 1970s. First the Palestinians had to renounce terrorism; then they had to recognize Israel; then they had to rewrite their national charter; then they had to tear the charter up; then they had to say--again, louder--that they recognize Israel's right to exist; then they had to end all resistance to four decades of brutal military occupation. Tzipi Livni, Israel's previous foreign minister, even said that the Palestinians had to learn to purge the word "nakba" (referring to the catastrophe of 1948) from their vocabulary if they wanted to have a state. The one thing that Palestinians have not formally been asked to do is to say that they are terribly sorry for having dared to resist the occupation in the first place--and no doubt that demand is on the way as well.”
Israel vinner naturligtvis tid med sina förhandlingar, med sina krav. Krav som västvärldens liberaler finner rimliga. Ibland får dock Israel oväntad hjälp.
Israel has never been short of pretexts for obstructing progress towards a Middle East peace settlement. But recent moves to push Arab and Muslim states to normalize ties with Israel as a reward for agreeing to freeze settlement construction will likely provide Israel with more opportunities for obstruction rather than incentives for cooperation.The Arab Peace Initiative (API), approved by the 2002 Beirut Arab summit, offered Israel full peace and normal ties with all 22 members of the Arab League, if only Israel ended its occupation of the Arab land it seized in 1967. This offer already implicated Arab states that were never directly linked to the conflict. At a later stage, the API was expanded to include all 56 members of the Organization of the Islamic Conference (OIC).Israel could now insist that the 56 OIC members, as well as every Arab state, must first commit to specific normalization steps, and perhaps even recognition, before it makes any substantive moves itself.
Det låter ju orimligt. Det låter orimligt för att det är orimligt. Palestinier borde alla vaccineras mot cynism. Man kan ju fråga sig varför vissa stater som överhuvudtaget inte är inblandade i denna konflikt ska blandas in. ” Doesn't this provide validation to Israel's false claims that the conflict stems not from Israeli usurpation of specific land and rights, but from the failure of Muslims -- due to inherent anti-Semitism -- to accept a "Jewish state"? “
Villkor från ingenstans hittas på. Allt i Israels namn. ”There is nothing in international law that obligates states to establish diplomatic relations or to agree to normalization of relations as part of conflict resolution.”
Det är på sätt och vis en gåta att detta får fortsätta år efter år. Men det är onekligen dags för samtliga att börja inse sionismens misslyckande.
Om Gazas förstörelse och sviter av ett orättfärdigt angrepp rekommenderas följande:
Peter Beaumont: A Life In Ruins
Sara Roy: Destroying Gaza
Ben White i Guardian om muren.
onsdag 8 juli 2009
US-Amerikansk Lektion I Spel För Galleriet; Avsnitt: Att Fördöma En Statskupp Utan Att Göra Det
Hillary Clinton förklarar USA:s position när det gäller demokratin i Honduras: Man vill inte lägga sig i. Man vill låta "de två parterna" reda ut sina meningsskiljaktigheter. Så fint. Så hycklande.
Från Ny Times: While Secretary Clinton reiterated the United States’ condemnation of Mr. Zelaya’s ouster, she stopped short of calling for his reinstatement, a departure from statements by President Obama earlier Tuesday and from the position taken by much of the international community.
When asked whether the United States viewed Mr. Zelaya’s return as central to the restoration of democratic order, she said that she did not want to “prejudge” the talks before they began.
Från Ny Times: While Secretary Clinton reiterated the United States’ condemnation of Mr. Zelaya’s ouster, she stopped short of calling for his reinstatement, a departure from statements by President Obama earlier Tuesday and from the position taken by much of the international community.
When asked whether the United States viewed Mr. Zelaya’s return as central to the restoration of democratic order, she said that she did not want to “prejudge” the talks before they began.
“There are many different issues that will have to be discussed and resolved,” Mrs. Clinton said. “But I think it’s fair to let the parties themselves, with President Arias’s assistance, sort out all of these issues.”
tisdag 7 juli 2009
Socialt Missnöje Bakom Kravaller I Kina
Socialt missnöje ligger bakom kravallerna i Xinjiang i västra Kina, menar en Kina-expert och med tanke på hur det ser ut i Kina och just i den delen av Kina är det inte så märkligt. Det är en krutdurk och det är egentligen knappast oväntat med oroligheter. Uigurerna är ett i raden av folk som kräver samma rättigheter som andra. Det är grundläggande krav på rättvisa. Och i takt med segregationen kommer rasismen. Uigurerna har även drabbats hårt av den här planetens ”krig mot terrorismen”. Flera uigurer har exempelvis hamnat i Guantanamo.
DN 2
Från A-times, Jian Junbo som skriver om ökade klassklyftor som en viktig del av skulden:
The wealth gap is expanding between the Han, who in general live in rich areas, and those ethnic minorities who live in relatively poorer areas. The economic inequality between different regions is also a case between Han and non-Hans. Although this imbalance of economic development is due to many factors, it's easy for minorities to feel exploited by the Han.
As the influence of Marxism as the dominant ideology is diminishing in China, the sense of political equality is also abating. Today, common people aren't really considered the owners of the country, and laborers are no longer a respected class. Capitalists have become the government's guests of honor.
In China, political equality based on class equality has collapsed. For the past 60 years, this idea of class equality was a basis on which all common people, including minorities, could maintain an identity as one member of the Chinese political community.
Now, the economic and political marginalization of ethnic minorities is destroying the foundation of some ethnic groups' Chinese identity. At the same time, this marginalization is deeply misunderstood by many of the majority Han ethnic group.
The shared identity of the Chinese - as socialist labor - is gradually falling to pieces. The resulting riots in Urumqi may be just the start of something much, much bigger.
DN 2
Från A-times, Jian Junbo som skriver om ökade klassklyftor som en viktig del av skulden:
The wealth gap is expanding between the Han, who in general live in rich areas, and those ethnic minorities who live in relatively poorer areas. The economic inequality between different regions is also a case between Han and non-Hans. Although this imbalance of economic development is due to many factors, it's easy for minorities to feel exploited by the Han.
As the influence of Marxism as the dominant ideology is diminishing in China, the sense of political equality is also abating. Today, common people aren't really considered the owners of the country, and laborers are no longer a respected class. Capitalists have become the government's guests of honor.
In China, political equality based on class equality has collapsed. For the past 60 years, this idea of class equality was a basis on which all common people, including minorities, could maintain an identity as one member of the Chinese political community.
Now, the economic and political marginalization of ethnic minorities is destroying the foundation of some ethnic groups' Chinese identity. At the same time, this marginalization is deeply misunderstood by many of the majority Han ethnic group.
The shared identity of the Chinese - as socialist labor - is gradually falling to pieces. The resulting riots in Urumqi may be just the start of something much, much bigger.
Prioriterade Liv Och Osörjbara Människor
Egyptens västvänliga (denna dygd över alla andra) president Mubarak glädjer den vita världen med att hälsa att den av Hamas tillfångatagna israeliska soldaten Gilad Shalit mår bra och Mubarak hoppas att Shalit snart släpps fri. Vad gäller de tusentals - i väst namn- och ansiktslösa- palestinierna som Israel håller fångna i Israel säger han inget. Han säger heller inget om den en och en halv miljon fångarna i Gaza där Egypten har en roll tilldelad sig av Israel och USA som fångvaktare.
Palestinierna har rollen som osörjbara människor. En massa. En massa i vägen för Gilad Shalits frihet. Men för att göra dem osörjbara krävs en medial diskurs. En anonymisering och barbarisering, ett ständigt förnekande av deras humanitet, ett rationaliserande av deras kollektiva lidande - där förlåtandet och tolkningsföreträdet ges till kolonialmakten.
(Rekommenderar i övrigt Ali Abunimahs senaste text.)
Läs även om Hiyam.
Tillägg: Och läs även Al- Andalus kommentar under detta inlägg.
Palestinierna har rollen som osörjbara människor. En massa. En massa i vägen för Gilad Shalits frihet. Men för att göra dem osörjbara krävs en medial diskurs. En anonymisering och barbarisering, ett ständigt förnekande av deras humanitet, ett rationaliserande av deras kollektiva lidande - där förlåtandet och tolkningsföreträdet ges till kolonialmakten.
(Rekommenderar i övrigt Ali Abunimahs senaste text.)
Läs även om Hiyam.
Tillägg: Och läs även Al- Andalus kommentar under detta inlägg.
Robert McNamara, 1916-2009: En Brottslings Liv
"“We burned to death 100,000 Japanese civilians in Tokyo — men, women and children,” Mr. McNamara recalled; some 900,000 Japanese civilians died in all. “LeMay said, ‘If we’d lost the war, we’d all have been prosecuted as war criminals.’ And I think he’s right. He — and I’d say I — were behaving as war criminals.”"
Och läs Alexander Cockburns mindre smickrande text om McNamara:
Robert McNamara, who died yesterday, July 6, served as Kennedy’s , then as Johnson’s defense secretary. He contributed more than most to the slaughter of 3.4 million Vietnamese (his own estimate). He went on to run the World Bank, where he presided over the impoverishment, eviction from their lands and death of many millions more round the world.
-----
"Management", McNamara declared in 1967 "is the gate through which social and economic and political change, indeed change in every direction, is diffused through society." The managerial ideal for McNamara was managerial dictatorship. World Bank loans surged to Pinochet's Chile after Allende's overthrow, to Uruguay, to Argentina, to Brazil after the military coup, to the Philippines, to Suharto after the '65 coup in Indonesia.
And to the Romania of Ceausescu. McNamara poured money--$2.36 billion between 1974 and 1982--into the tyrant's hands. In 1980 Romania was the Bank's eighth biggest borrower. As McNamara crowed delightedly about his "faith in the financial morality of socialist countries" Ceausescu razed whole villages, turned hundreds of square miles of prime farm land into open- pit mines, polluted the air with coal and lignite, turned Rumania into one vast prison, applauded by the Bank in an amazing 1979 economic study as being a fine advertisement for the "Importance of Centralized Economic Control". Another section of that same 1979 report, titled "Development of Human Resources", featured these chilling words: "To improve the standards of living of the population as a beneficiary of the development process, the government has pursued policies to make better use of the population as a factor of production... An essential feature of the overall manpower policy has been ... to stimulate an increase in birth rates." Ceausescu forbade abortions, and cut off disrtribution of contraceptives. Result: ten of thousand of abandoned children, dumped in orphanages, another sacrificial hecatomb in McNamara's lethal hubris.
-------
DN
Och läs Alexander Cockburns mindre smickrande text om McNamara:
Robert McNamara, who died yesterday, July 6, served as Kennedy’s , then as Johnson’s defense secretary. He contributed more than most to the slaughter of 3.4 million Vietnamese (his own estimate). He went on to run the World Bank, where he presided over the impoverishment, eviction from their lands and death of many millions more round the world.
-----
"Management", McNamara declared in 1967 "is the gate through which social and economic and political change, indeed change in every direction, is diffused through society." The managerial ideal for McNamara was managerial dictatorship. World Bank loans surged to Pinochet's Chile after Allende's overthrow, to Uruguay, to Argentina, to Brazil after the military coup, to the Philippines, to Suharto after the '65 coup in Indonesia.
And to the Romania of Ceausescu. McNamara poured money--$2.36 billion between 1974 and 1982--into the tyrant's hands. In 1980 Romania was the Bank's eighth biggest borrower. As McNamara crowed delightedly about his "faith in the financial morality of socialist countries" Ceausescu razed whole villages, turned hundreds of square miles of prime farm land into open- pit mines, polluted the air with coal and lignite, turned Rumania into one vast prison, applauded by the Bank in an amazing 1979 economic study as being a fine advertisement for the "Importance of Centralized Economic Control". Another section of that same 1979 report, titled "Development of Human Resources", featured these chilling words: "To improve the standards of living of the population as a beneficiary of the development process, the government has pursued policies to make better use of the population as a factor of production... An essential feature of the overall manpower policy has been ... to stimulate an increase in birth rates." Ceausescu forbade abortions, and cut off disrtribution of contraceptives. Result: ten of thousand of abandoned children, dumped in orphanages, another sacrificial hecatomb in McNamara's lethal hubris.
-------
DN
Nyckeln Till Frihet?
Alliansfritt Sverige noterade en märkligt utvald bild gällande ett moderat förslag för fotboja för unga kriminella. Jag noterar en annan intressant bild hos moderaterna under artikeln. ”Fotboja med GPS möjliggör fortsatt skolgång. ”
Jag undrar i mitt stilla sinne:
1. Försvårar inte det där skolarbetet?
2. Det där ser inte ut som någon fotboja jag känner igen.
3. Och varför har de gett henne nycklar? Symboliserar de nyckeln till frihet man får utav att bärafotboja?
Jag undrar i mitt stilla sinne:
1. Försvårar inte det där skolarbetet?
2. Det där ser inte ut som någon fotboja jag känner igen.
3. Och varför har de gett henne nycklar? Symboliserar de nyckeln till frihet man får utav att bärafotboja?
4. Och ligger det någon tanke bakom länkadressen, URL:en? http://www.moderat.se/web/Enklare_regler_for_foretagare_1.aspx
måndag 6 juli 2009
söndag 5 juli 2009
I Am Hiyam
Det var en vanlig dag tills hon dödades av Israel. Hon blev 17 år. Hennes namn är Hiyam.
Men eftersom hon inte dödades av en av väst bedömd "bad guy" så förblir hennes namn ett i den anonyma mängden.
Se även: Om Neda dött i Bil'in.
Men eftersom hon inte dödades av en av väst bedömd "bad guy" så förblir hennes namn ett i den anonyma mängden.
Se även: Om Neda dött i Bil'in.
USA:s Eviga Hyckleri När Det Gäller Demokrati
Precis som Anders Svensson skriver finns det tecken på att USA i varje fall godtar kuppen i Honduras. Man har valt en smidigare linje än vad Bush-juntan använde 2002 när Hugo Chávez i Venezuela störtades för ett dygn. En retorik som i varje fall går att tolka som fördömande. Men USA har inte använt sig av några politiska verktyg alls för att få Zelaya att återvända, man vågar inte ens använda ordet "kupp". Honduras är dessutom kanske det land i latinamerika som är mest beroende av USA ekonomiskt och militärt - med flera av kuppledarna utbildade i terrorskolan School Of Americas. Detta är vad en författare kallar …”the iron fist with a velvet glove: while it may feel softer, it’s as “interventionist” as ever.”
Och för att citera en tyckare vid Fox News (ibland talar de sanning - och naturligtvis samtycker de till kuppen):
“I think they (Obama-administrationen- min anmärkning) are perfectly happy with the outcome… Now, I think it’s the correct public diplomacy and policy to say, of course we’re for the democratically elected president and we don’t like coups in Latin America, but when all the dust settles, they will be perfectly happy to work with this new guy. They are not working to get Zelaya back into power… This is the outcome the United States would have preferred, this is not the method they would want to publicly condone.”
Men det är inte bara Fox News som är för kuppen eller försöker rationalisera den. Även liberala medier som New York Times gör sitt bästa för att få befolkningen i USA att acceptera kuppen.
Det finns många likheter med kuppen mot Hugo Chávez, vilket flera författare och journalister, bland annat Eva Golinger, har påpekat. Det är bara att hoppas att kuppen blir lika misslyckad också.
DN Nikolas Kozloff
Och för att citera en tyckare vid Fox News (ibland talar de sanning - och naturligtvis samtycker de till kuppen):
“I think they (Obama-administrationen- min anmärkning) are perfectly happy with the outcome… Now, I think it’s the correct public diplomacy and policy to say, of course we’re for the democratically elected president and we don’t like coups in Latin America, but when all the dust settles, they will be perfectly happy to work with this new guy. They are not working to get Zelaya back into power… This is the outcome the United States would have preferred, this is not the method they would want to publicly condone.”
Men det är inte bara Fox News som är för kuppen eller försöker rationalisera den. Även liberala medier som New York Times gör sitt bästa för att få befolkningen i USA att acceptera kuppen.
Det finns många likheter med kuppen mot Hugo Chávez, vilket flera författare och journalister, bland annat Eva Golinger, har påpekat. Det är bara att hoppas att kuppen blir lika misslyckad också.
DN Nikolas Kozloff
torsdag 2 juli 2009
Hägglund är Ute Och Fiskar Satir
– Vi Kristdemokrater är verklighetens folk. De som har familj, arbetar, tar semester och lever sina liv som folk gör mest.*
Göran Hägglund är ute och fiskar efter satirikernas uppmärksamhet. Det måste vara så. Det måste vara så. Kommer Badlands Hyena att nappa?
Det påminner en aning om hur Sarah Palin under valkampanjen i USA pratade om "the real americans". Det är en form av naiv, inskränkt, populism riktad till konservativa människor som inte orkar tänka för mycket på varför saker och ting är som de är, människor som vill ha en enkel, lättförklarlig världsbild - en värld där sociala problem kan lösas med mer (kristen) moralism. (Och denna dag - som ett budskap från ovan- är det även en debattartikel i alliansorganet DN, som just pekar på att KD borde bli mer konservativa. Där skriver också Roland Poirier Martinsson bland annat vad gäller konservativa: "Man har inga problem med invandrares osvenska egenskaper". Så omtänksamt.)
Sarah Palin sade då: "We believe that the best of America is in these small towns that we get to visit, and in these wonderful little pockets of what I call the real America, being here with all of you hard working very patriotic, um, very, um, pro-America areas of this great nation. This is where we find the kindness and the goodness and the courage of everyday Americans. Those who are running our factories and teaching our kids and growing our food and are fighting our wars for us. Those who are protecting us in uniform. Those who are protecting the virtues of freedom."
En annan satiriker nappade då. Det var nästan för enkelt för Jon Stewart. (Se Sarah Palin Likes The Real America och Jons Quiz)
* I den här DN-artikeln skriver Kalle Holmberg att Hägglund skämtar vilt och det gäller att "ha pejl på ironi" för att förstå Hägglund. Karln är ett skämt helt enkelt. Det är sen gammalt.
Göran Hägglund är ute och fiskar efter satirikernas uppmärksamhet. Det måste vara så. Det måste vara så. Kommer Badlands Hyena att nappa?
Det påminner en aning om hur Sarah Palin under valkampanjen i USA pratade om "the real americans". Det är en form av naiv, inskränkt, populism riktad till konservativa människor som inte orkar tänka för mycket på varför saker och ting är som de är, människor som vill ha en enkel, lättförklarlig världsbild - en värld där sociala problem kan lösas med mer (kristen) moralism. (Och denna dag - som ett budskap från ovan- är det även en debattartikel i alliansorganet DN, som just pekar på att KD borde bli mer konservativa. Där skriver också Roland Poirier Martinsson bland annat vad gäller konservativa: "Man har inga problem med invandrares osvenska egenskaper". Så omtänksamt.)
Sarah Palin sade då: "We believe that the best of America is in these small towns that we get to visit, and in these wonderful little pockets of what I call the real America, being here with all of you hard working very patriotic, um, very, um, pro-America areas of this great nation. This is where we find the kindness and the goodness and the courage of everyday Americans. Those who are running our factories and teaching our kids and growing our food and are fighting our wars for us. Those who are protecting us in uniform. Those who are protecting the virtues of freedom."
En annan satiriker nappade då. Det var nästan för enkelt för Jon Stewart. (Se Sarah Palin Likes The Real America och Jons Quiz)
* I den här DN-artikeln skriver Kalle Holmberg att Hägglund skämtar vilt och det gäller att "ha pejl på ironi" för att förstå Hägglund. Karln är ett skämt helt enkelt. Det är sen gammalt.
onsdag 1 juli 2009
Lästips Om Iran
Läsvärd artikel om Iran, av Vijay Prishad:
The Iranian Revolution once more called forth all classes, including the crucial oil workers and the factory workers. There was little Islamic about the struggles, since these were born of nationalist aspirations and anger at the Shah. Once victory was at hand, Khomeini and his cadre seized control of the dynamic. It became the Islamic Republic.
...
Iran’s social contradictions have once more erupted into conflict. It does not help for us to wave the flag of intervention, or even to throw our support between one or the other camp in this current situation. Mass action within Iran is now a well-developed institution. In 1953, the U. S. could conduct a coup in the country. In 1979, mass action made it impossible. It remains the basic instinct of the population. The best solidarity from afar is to be analytical, not emotional about what is occurring. Sober analysis of the situation might help us appreciate the fluidity of the politics, the difficulty of finding in this crisis an easy way forward for the left.
(Inom parentes sagt så har jag precis börjat läsa hans senaste bok: The Darker Nations. A Peoples History Of The Third World).
The Iranian Revolution once more called forth all classes, including the crucial oil workers and the factory workers. There was little Islamic about the struggles, since these were born of nationalist aspirations and anger at the Shah. Once victory was at hand, Khomeini and his cadre seized control of the dynamic. It became the Islamic Republic.
...
Iran’s social contradictions have once more erupted into conflict. It does not help for us to wave the flag of intervention, or even to throw our support between one or the other camp in this current situation. Mass action within Iran is now a well-developed institution. In 1953, the U. S. could conduct a coup in the country. In 1979, mass action made it impossible. It remains the basic instinct of the population. The best solidarity from afar is to be analytical, not emotional about what is occurring. Sober analysis of the situation might help us appreciate the fluidity of the politics, the difficulty of finding in this crisis an easy way forward for the left.
(Inom parentes sagt så har jag precis börjat läsa hans senaste bok: The Darker Nations. A Peoples History Of The Third World).
Att Lägga Skulden Där Den Hör Hemma - Liberal Version
Dagens Nyheter igen. Denna bastion av illasinnad felinformation. Nu lägger ledarsidan i grund och botten skulden för statskuppen i Honduras på Hugo Chávez. Statskuppen i sig menar man är olycklig. Stort, empatiskt. Ledartikeln slutar i lite vanlig västerländsk Hugo Chávez- bashing där Håkan Boström med några portioner lögner skriver:
”Chavez närmast autokratiska ställning har säkerligen inspirerat Zelaya i hans försök att stärka presidentmakten. Men just exemplet Chavez bidrog troligen också till den honduranske presidenten snöpliga slut.
Hugo Chavez maktfullkomliga styre leder närmast tankarna till Putins Ryssland, med statskontrollerade medier och domstolar. En despoti har helt enkelt ersatts med en annan.”
Snöpliga slut? Inte värre än så? En statskupp är ett snöpligt slut? Och Hugo Chávez despot som kontroller medierna? I Venezuela är majoriteten av medierna djupt Chávezfientliga. (Man kan ju undra varför de inte är lika bekymrade över Berlusconi som i så fall mer liknar en despot. Men det är klart Berlusconi gynnar de vita och privilegierade och kapitalet.)
Rubriken är också skön: ”Tragisk läxa i reformism.”
Håkan Boström ignorerar dessutom det faktum att många av dessa latinamerikanska länder har behandlats föraktfullt av USA vars närvaro inte hjälpt demokratin. Tvärtom har USA varit demokratins värsta fiende för många av dessa länder.
Men visst är det för härligt med dessa liberaler och deras globala kamp för mänskliga rättigheter? Den är verkligen flexibel och med många olika individuella bedömningar.
”Chavez närmast autokratiska ställning har säkerligen inspirerat Zelaya i hans försök att stärka presidentmakten. Men just exemplet Chavez bidrog troligen också till den honduranske presidenten snöpliga slut.
Hugo Chavez maktfullkomliga styre leder närmast tankarna till Putins Ryssland, med statskontrollerade medier och domstolar. En despoti har helt enkelt ersatts med en annan.”
Snöpliga slut? Inte värre än så? En statskupp är ett snöpligt slut? Och Hugo Chávez despot som kontroller medierna? I Venezuela är majoriteten av medierna djupt Chávezfientliga. (Man kan ju undra varför de inte är lika bekymrade över Berlusconi som i så fall mer liknar en despot. Men det är klart Berlusconi gynnar de vita och privilegierade och kapitalet.)
Rubriken är också skön: ”Tragisk läxa i reformism.”
Håkan Boström ignorerar dessutom det faktum att många av dessa latinamerikanska länder har behandlats föraktfullt av USA vars närvaro inte hjälpt demokratin. Tvärtom har USA varit demokratins värsta fiende för många av dessa länder.
Men visst är det för härligt med dessa liberaler och deras globala kamp för mänskliga rättigheter? Den är verkligen flexibel och med många olika individuella bedömningar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)