Paolo Pissoffis Manifest Mot Den Svarta Gallan

Kapitalism - Se Till Helheten. Så att säga.

2011-06-18T09:21:00.002+01:00

Terrorismtipset; Sverige: Helgardering.

2010-10-03T10:47:00.001+01:00

När det kommer till Terrorismtipset. och Sverige är det SÄPO som får tippa.

Analys:

Säpo känner sig tvungna att höja beredskapen. Till den mittersta skalan. Nivå tre av fem. Så känn er inte ÖVERDRIVET oroliga. Det är lagom farligt just nu.

Säpo vill, enligt DN, bara vara på den säkra sidan. På den säkra sidan vad gäller terrortipset. Man vill helt enkelt inte missa den här matchen. Alltså helgarderar man.

För om det händer något, vilket man inte tror, har man ju varje fall förvarnat om det och kan peka på att man ändå hade lite koll på läget. Så här skriver DN på frågan om varför SÄPO går ut offentligt med den förhöjda varningen: “

det handlar också om att man vill framstå som trovärdig – inte minst om det skulle hända något.”

Händer inget så kan man även säga att man ansåg inte heller att det var någon överhängande fara - man vill bara informera, inte om något specifikt eller egentligen varför, att något kan vara i görningen, detta baserat på fakta som vi inte får veta någonting om. Där till: var inte rädda säger SÄPO men säger också i samma andetag tydligen: “

Hotbilden kan dock ändras när som helst och justeras – både uppåt och neråt.” Så var inte rädda, hotet kan öka när som helst!

SÄPO är alltså inte ovetande. Ovetande om vad? Det har man som sagt ingen anledning att informera om. Därför frågar DN de berömda patenterade klåparna Ranstorp och Norell som spekulerar om vad det kan vara SÄPO varnar för och vad denna helgardering handlar om. Ett av svaren är att vi är en del av omvärlden.

SÄPO meddelar inte heller varifrån hotet kommer. Men våra terrorexperter meddelar glatt att det handlar om islamister. Därför kompletteras det hela med en artikel om huruvida det muslimska förbundet anser att detta kan öka främlingsfientligheten mot Sveriges alla muslimer.

DN skriver också att en anledning till att SÄPO går ut med denna helgardering blir terroristerna oroliga och avstår från brott. Så, ren och skär inkompetens och lathet kan vara ett skäl.

- Vad ska vi göra?

- Inte fan vet jag.

- Höj beredskapen, vet jag, så går vi och tar en fika i Rinkeby och slentrianspanar på muslimer. Alltid ser vi något misstänkt vi kan skriva en rapport om.

Glada Vinnare i terrorismtipset och av Dagens Nyheters bevakning av tipset: Sverigdemokraterna och Folkpartiet.

Ett Minne Från Valrörelsen

2010-10-03T10:20:00.001+01:00

Under hela valrörelsen tittade jag på TV4:s nyheter vid ett enda tillfälle.

Det var en söndag, dagen för Ohlys utfrågning, som jag tittade på TV4 nyheterna klockan 22.

Den första nyheten handlade om misslyckat Sida-projekt. Biståndspengar som slösades bort.

Den andra nyheten om hur borgerliga politiker tog sig tid och besökte verkligheten ute på stan en natt i sällskap med poliser.

Den tredje nyheten handlade om Mona Sahlins dåliga opinionssiffror. Mona fick svara på en fråga om de dåliga siffrorna och ingenting om politiken man ville föra.

Den fjärde nyheten var en sammanfattning av Lars Ohlys utfrågning i SVT. Det sammanfattades med bröstpumpskommentaren. True story. Vänsterpartiets alla åsikter, allt som sades under hela utfrågningen sammanfattades med bröstpumpen. Inget annat av värde. Ingenting annat.

Den femte nyheten handlade om hur fantastisk lyckad avregleringen av apoteket varit. Där fanns det bara positiva åsikter. Ingen avvikande åsikt.

Så där satt jag och undrade varför alliansen slösade så mycket pengar på reklam och propaganda. De kunde ha sagt: vi ställer in vår kampanj, vi ger de tillbaka till folket (vi behöver inte pengarna). Vi avsäger oss alla dessa plakat, allt detta slöseri. Och fått ännu flera pluspoäng. Kanske kunde Tv4 ha avslutat kvällen med det.

”Där det finns en vind, är det alltid frestande att sätta segel.”

2010-08-17T23:11:00.002+01:00

Passande nog läser jag den helt lysande boken ”Världens lyckligaste folk” av Lena Sundström. En bok om rasismens Danmark. Hur partierna kom att följa en speciell rasistisk diskurs när det kom till invandrarna och då främst utomeuropeiska invandrare. Ikväll gick även dokumentären ”De kallar oss rasister” av Lena Sundström på fyran och på radion kör Kalle Larsson över Nyamko Sabuni i en debatt med Sabuni om folkpartiets senaste integrationspolitiska utspel och han konstaterar krasst att folkpartiet gör alltid ett sånt här utspel en månad före valet. Ja i varje fall, sedan år 2002. Och att man gör det utifrån ren populism. Ungefär då, år 2002, var det man först försökte göra upp med den rasistiska retoriken från danska folkpartiet, innan man anpassade sin egna integrationspolitik efter danskt mönster (även om man inte gick lika långt och höll tand för tunga.) I ord kritiserade man det danska folkpartiet samtidigt som man lärde sig strategier och taktik från ett annat rastiskt danskt parti, Venstre. Man upptäckte de billiga utspelens charm. Det kostade bara folkpartiets socialliberala själ.

Folkpartiet höll på att åka ut, när man med mediala utspel fångade väljarnas uppmärksamhet. Det är inte oväntat att folkpartiet i kampen om att få höras, om att få synas, i den bittra kampen om dagordningen konsekvent knåpar ihop förenklade och tillspetsade budskap till väljarna. Se på oss! Vi är handlingskraftiga! Vi lyssnar på väljarna! Det må vara spekulativt men det kan tillfälligt fånga en del väljare som ändå inte kan se någon större skillnad mellan partierna. Minst ett rasistisk utspel per val ska locka väljarna till FP.

Nyamko medger i grund och botten i radiodebatten att förslaget inte är helt genomtänkt. Hon tycker att problemet måste lösas, med för få invandrare i arbete: och börjar med lösningen även om hon inte vet om det ens är en laglig lösning. Samtidigt som det handlar om lönedumpning.

Som Magnus Dahlstedt skriver i antologin ”Den bästa av världar? Betraktelser över en postpolitisk samtid.” (2008) : ”Den mix av neoliberala (riktade mot ”bidragsstaten”) och rasifierade ( riktade mot invandrare) element som kommit att karakterisera fp:s integrationspolitiska hållning återspeglar en allmän politisk-filosofisk paradox, nämligen den motsägelsefulla relation mellan å ena sidan frihet och å andra sidan paternalism och auktoritär styrning som har långa anor inom den liberala tanketraditionen.”

Han menar att fp sedan år 2002 har använt integrationsfrågan som ett politiskt varumärke. Detta beror i sin tur på att det finns två centrala processer i det postpolitiska Sverige: politikens successiva medialisering och politikens rasifiering. När ideologierna tunnas ut blir politiken utspelsbaserad och frågor som dessa tar upp utrymmet, och det handlar om krav och skyldigheter. Det är ett ändrat språk. Rättigheterna kommer alltmer i skymundan.

Det handlar om en rasism som säger sig vara något annat. Man spelar anti-rasist: talar i kodord, om universella värden. Men samtidigt måste man positionera sig inför valet. Och det gäller att ta den enkla vägen. Vara konkret och tydlig (men visionslös och kortsiktig). Det är ont om tid.

Där det finns en vind, är det alltid frestande att sätta segel, säger en socialdemokrat i Danmark som för att förklara hur det i stort sett kan vara så att samtliga partier i Danmark valt att flirta med främlingsfientligheten och islamofobin.

Å andra sidan, som Montaigne, skrev för fem hundra år sedan, ingen vind duger åt den som inte har någon hamn han ska till. Folkpartiet må kränga valfläsk och kanske håller sig kvar vid makten, men frågan är om man har sålt sina ideal för att köpa sig de röster man vill ha.

DN SR

Om Jag Vågar Ha En Åsikt?

2010-07-07T22:53:00.002+01:00

Frågan är snarare om Sverige vågar ha en åsikt.

DN Khalil Bendid (tecknaren),

Ett Provocerande Propagandajippo För Det Odemokratiska

2010-06-19T07:30:00.001+01:00

Mail skickat till Stockholms ledande politiker:

Hej!

Jag har fått höra att alla anställda i Stockholms stad ska få tårta för att fira kungahusets bröllop.

Som republikan och som socialarbetare i en förvaltning som fått genomföra nedskärningar blir jag provocerad av detta. Jag anser inte att detta är väl använda skattemedel. Jag ifrågasätter det även ur en politisk aspekt. För mig är detta ett propagandajippo för kungahuset och jag anser inte att Stockholm stad ska vara delaktiga i detta.

Jag minns för ett par år sedan hur de borgerliga blev väldigt irriterade när Stockholm stad informerade stadens invånare om vart skattepengarna gick. Det var på den tiden det var röd majoritet. Det ansågs vara propaganda.

Kungahuset är ju trots sin odemokratiska grund beroende av att folket i viss mån stöder dess existens. Med hjälp av propagandainstitutioner som Public Service (Royal service) samt TV4 och Stockholm stad ser man till att de kritiska rösterna mot kungahuset drunknar i rent okritiska
hyllningar av en ceremoni där två människor gifter sig, där den ena personens största styrka och dygd är att hon är född av rätt föräldrar och den andra personens största styrka och dygd är att han gifter sig med en som är född av rätt föräldrar.

Dessutom, som om detta inte vore nog, har jag hört att Stockholm stad skänker en kryddträdgård värd 100 000 kronor till bröllopsparet. Jag kan bara hoppas att jag har fel. På socialtjänsten avslår vi ansökningar till människor som ansöker om cigarettpengar och julklappar till barnen
och medlemskap i olika föreningar (exempelvis eventuellt den republikanska) med avslagsgrunden att det inte kan anses nödvändigt för att tillförsäkra den sökande en skälig levnadsnivå.

Jag anser att bröllop borde vara en privatsak. Och bör jag väl tillägga, ifall ni skulle tro något annat , så känner jag inte paret i fråga, inte mer än vad den senaste löpsedeln kunde informera mig om. Jag hoppas de blir lyckliga såsom jag hoppas alla människor som gifter sig blir lyckliga tillsammans.

Jag vill avsäga mig min tårtbit men har förstått att det inte går. Det har dessutom ganska liten verkan. Jag vill däremot åtminstone göra min röst hörd, både som skattebetalare i Stockholm stad och som socialarbetare i en enhet som arbetar med stadens mest utsatta: de hemlösa.

Ps! Svar.
DN 1 DN2 DN3 SVD
Jinge Svensson

Ett Par Av Svaren : Angående Tårta

2010-06-18T23:14:00.002+01:00

Bäste Ulf,

Tack för ditt brev. Mitt namn är Charlotte Lundqvist och jag jobbar för Sten Nordin och övriga moderata borgarråd. Det finns inget beslut på att alla anställda i Stockholms stad ska få tårta för att fira kungabröllopet. Vi kan dock inte, från den politiska ledningen, hindra att enskilda förvaltningar vill bjuda sina anställda på tårta för att fira bröllopet.

Pengarna som investeras i Love 2010 är inte tagna från annan verksamhet, det faller inom olika delar av budget. Stockholm investerar idag stora pengar i skola, social omsorg med mera. Mycket av de pengar som investeras i bröllopet och Love Stockholm 2010 kommer ifrån sponsorer.

Prinsessbröllopet har ett enormt exponeringsvärde inte minst sett till pr- och marknadsföringsvärden för Stockholm och Sverige. Intresset för bröllopet är stort både bland svenskar, stockholmare men även från utlandet är intresset enormt. Man beräknar att hundratusentals turister kommer att besöka Stockholm mellan den 6 och 19 juni.
Trycket på stadens hotell har varit stort och idag är majoriteten av dem fullbokade. Man räknar med de bröllopsrelaterade intäkterna kommer att uppgå till 2,5 miljarder kronor vilket är gynnar både Stockholm och Sverige. Bröllopet kommer således inte innebära att ingen utav stadens
verksamheter kommer drabbas av minskade finansiella stöd.

Evenemanget som sådant är av stor betydelse för Stockholm som stad och region också inte minst då det i samband med bröllopet skapas utmärkta förutsättningar för lokala och regionala näringslivet att visa upp sig. Fler besökare innebär stora vinster för både stad, stat och
samhället i stort. Fler besökare innebär större konsumtion vilket i sin tur innebär ökade skatteintäkter och fler arbetstillfällen. Något som även gynnar de svagaste i samhället.

Evenemangs- och upplevelsenäringen utgör tillsammans med besöksnäringen en viktig del av stadens ekonomi varför det inte bör ses som slöseri utan som en relevant och framåtsyftande satsning för att stärka stadens varumärke och attraktionskraft.

Med Vänliga Hälsningar

Charlotte Lundqvist
Biträdande borgarrådssekreterare

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Tack för ditt brev till kultur- och idrottsborgarrådet Madeleine Sjöstedt. Jag heter Malin Henriksson och arbetar som biträdande borgarrådssekreterare på kultur- och idrottsroteln i Stockholms stadshus. Madeleine Sjöstedt har bett mig besvara ditt brev.

Tack för dina synpunkter. Stockholms stad vill på olika sätt visa uppskattning för sin personal och gör detta med t.ex. julklappar. I samband med kronprinsessbröllopet bjuder staden sina anställda på tårta. Uppskattning för den insats personalen gör visas på olika sätt och detta är ett sådant.

Vänliga hälsningar

Malin Henriksson

Elton John Om Att Inte Bygga Murar

2010-06-18T22:50:00.004+01:00

Elton John åkte först och spelade för homofoben och rasisten Rush Limbaugh i USA när denne gifte sig. Inte gratis, men ändå. Han fick en miljon dollar för besväret.

Hur kunde han göra det? Elton Johns partner hade ett fint svar till detta:
- Livet går ut på att bygga broar, inte murar.

Sen åkte Elton John till apartheid-landet och murbyggarlandet Israel och höll en konsert.

Apartheidvännerna På Dagens Nyheter Får Ännu ett Skäl Att Solidarisera Sig Med Israel

2010-06-04T23:17:00.004+01:00

DN:s-apartheidliberaler som håller till på ledarsidan får nu ännu ett argument att förakta palestinierna nu när Byggnads stöder Ship To Gaza, med både pengar och officiellt stöd.

Tänk er Hanne Kjöller, Lisa Bjurwald, Peter Wolodarski och Niklas Ekdals miner när de får veta detta. För även om man hyser akut empatibrist när det kommer till palestinier och såna som misshandlas och till och med mördas för sin solidaritet med ett ockuperat, belägrat och etniskt rensat folk, så hatar man i varje fall facket och framförallt Byggnads.

Israel! Era apartheidvänner på DN är nu ännu mer på er sida. De har hittat ännu ett skäl. Ska vi gissa att de säger något fyndigt typ: "Go home!"

Annars har det varit plågsamt intressant att följa den israeliska propagandan. Inte ens USA skulle våga ösa ut så här mycket lögner och hat för att försvara mord.

Mitt i allt detta är frågan: kommer blockaden att fortsätta? En blockad som har kostat palestinierna erhört mycket i fråga om framtiden. Tanken var enligt Israel själva att sätta palestinierna på en diet men inte låta de dö av hunger. Vilken fin tanke, va? Detta liberala mönsterland har totalförstört palestiniernas ekonomi. Man har hållit tillbaka medicinier, byggmaterial, skolböcker och kollektivt bestraffat en befolkning där majoriteten är barn. Och Israel säger sig vilja ha fred? Innan man startade sitt viriga krig i slutet av 2008 levde cirka 70 % av familjerna i Gaza på mindre än en dollar om dagen. 10,2 % av människorna var undernärda och nästan 70 % av de unga var arbetslösa. Israel kallar sig moraliskt. Sin armé den mest moraliska. (En myt som borde ha varit död och begraven sedan länge. Läs detta till exempel. Det må vara olikt andra israeliska våldsövergrepp, men det är ändå inget nytt.)

Båten som man själva attackerade på internationellt vatten blev ett blodbad men de israeliska soldaterna agerade i självförsvar. En 19-årig man blev skjuten fem gånger. 4 gånger i huvudet. Han måste ha varit en farlig ung man som måste dö flera gånger.

Det är som om Orwell skrivit manuset "Israel".

Ingenting Israel säger är trovärdigt. Ändå beter sig svenska liberaler ofta som om de vore ekon av den mest korkade israeliska propagandan. Och blir man dödad av israel dör man ofta två gånger. Först dödar de dig, sen dödar de ditt namn, ditt rykte.

Israel är en galen stat som Norman Finkelstein säger. En stat inte värt annat än förakt för allt hat och all rasism, alltså även anti-semitism, och allt mänskligt lidande den skapar.

Jo, förresten, det är en stat värd en bojkott.

Källor: Merip.org,

Israel Förklarar Sig

2010-06-03T21:07:00.001+01:00

Det har inte hänt.

Och om det har hänt så vet vi inget om det.

Och om det har hänt och vi vet om det så var vi inte där.

Och om det har hänt och vi vet om det och vi var där så är vi oskyldiga.

Och om det har hänt och vi vet om det och vi var där och vi inte är helt oskyldiga så gjorde vi det i självförsvar.

Och om det har hänt och vi vet om det och vi var där och vi inte är helt oskyldiga och vi inte gjorde det i självförsvar så gjorde vi det för att det är vår rätt att göra det.

Vi tolererar inga frågor. Och om ni vill ha svar, så ställer vi frågorna. Inga konstigheter. Frågor på det? Glasklart, alltså. Vi har just utrett det hela. Och kommit fram till att vi är bäst. De som inte anser detta är anti-semiter.

Och om det nu inte duger, så har det inte hänt, det är bara hatisk propaganda. (och de vi gjorde det mot, det som inte har hänt, är Ondskan självt och Ondskan vill inget gott.)

Nästa gång det händer har det heller inte hänt.

De Bad Ju Om Det! Och Israel, Demokrati Som Man Är, Gav Dem det!

2010-06-03T09:36:00.002+01:00

Jag tror att många förundras över hur Israel ändå på något sätt hanterar denna massaker på fredsarbetare och hur man får med sig allt från vicepresidenten i USA till diverse vita europeiska liberaler. Alla dessa mycket besynnerliga ursäkter som frångår all logik, all liberalism, hittar utrymme i medierna, in i folks hjärnor.

Man undrar bara: hur långt kan Israel gå innan liberala människors tålamod med Israels ursäktstombola tar slut?

Faktum är att på sätt och vis är Israel en vinnare i detta. Man har visat att man kan massakrera civila på biståndsskepp och kritiken stannar vid att det är beklagligt. Ja, USA till och med verkar acceptera det hela som rätt och riktigt.

I övrigt är detta något som måste läsas: Mark Steel:

It's time the Israeli government's PR team made the most of its talents, and became available for hire. Then whenever a nutcase marched into a shopping mall in somewhere like Wisconsin and gunned down a selection of passers-by, they could be on hand to tell the world's press "The gunman regrets the loss of life but did all he could to avoid violence." Then various governments would issue statements saying "All we know is a man went berserk with an AK 47, and next to him there's a pile of corpses, so until we know the facts we can't pass judgement on what took place

To strengthen their case the Israelis have released a photo of the weapons they found on board, (which amount to some knives and tools and wooden sticks) that the naive might think you'd expect to find on any ship, but the more astute will recognise as exactly what you'd carry if you were planning to defeat the Israeli army. It's an armoury smaller than you'd find in the average toolshed in a garden in Cirencester, which goes to show the Israelis had better destroy Cirencester quickly as an essential act of self-defence...

...But some defenders of Israel are so blind to what happens in front of them there's nothing at all they wouldn't jump to defend. Israel could blow up a cats home and within five minutes they'd be yelling "How do we know the cats weren't smuggling semtex in their fur for Hamas?"
Läs hela!!! Dilsa! Hökmark! DN-liberaler! Läs!

En Ursäkt Till Israel Och Deras Empatiska Vänner

2010-06-02T15:18:00.005+01:00

Mitt i alla ursäkter, eller bristen på det. Det är naturligtvis de mördade som ska be om ursäkt. Och det är vi som måste förstå mördarnas sorg. Och det är apartheidstaten Israel som det är synd om, inte de etniskt rensade, belägrade, demokratiskt berövade och ockuperade palestinierna. (Jag hör dig Hökmark, jag gör verkligen det. Israel blev lurade att massakrera dessa människor som ville bryta en blockad.)

Ghassan Hage vet mer:

I don’t write poems but, in any case, poems are not poems
Long ago, I was made to understand that Palestine was not Palestine;
I was also informed that Palestinians were not Palestinians;
They also explained to me that ethnic cleansing was not ethnic cleansing.
And when naive old me saw freedom fighters they patiently showed me that they were not freedom fighters, and that resistance was not resistance…

And when, stupidly, I noticed arrogance, oppression and humiliation they benevolently enlightened me so I can see that arrogance was not arrogance, oppression was not oppression, and humiliation was not humiliation.

I saw misery, racism, inhumanity and a concentration camp. But they told me that they were experts in misery, racism, inhumanity and concentrations camps and I have to take their word for it: this was not misery, racism, inhumanity and a concentrations camp.
Over the years they’ve taught me so many things: invasion was not invasion, occupation was not occupation, colonialism was not colonialism and apartheid was not apartheid…

They opened my simple mind to even more complex truths that my poor brain could not on its own compute like: ‘having nuclear weapons’ was not ‘having nuclear weapons’, ‘not having weapons of mass destruction’ was ‘having weapons of mass destruction’.
And, democracy (in the Gaza strip) was not democracy. Having second class citizens (in Israel) was democracy.

So you’ll excuse me if I am not surprised to learn today that there were more things that I thought we evident that are not: peace activists are not peace activists, piracy is not piracy, the massacre of unarmed people is not the massacre of unarmed people.

I have such a limited brain and my ignorance is unlimited. And they’re so fucking intelligent. Really.

De Vita DN-Liberalernas Oförmåga Att Ha Empati Med Palestinierna Eller Förstå Hur Man Kan Ha Det

2010-06-01T06:14:00.002+01:00

Inte oväntat har den låtsasliberala ledarsidan på Dagens Nyheter en smula svårt att förhålla sig till det som har skett när 10 fredsaktivister mördades.

Det som är grund och huvudproblemet för låtsasliberalerna på DN är det “vedervärdiga” Hamas. Om man läser ledarartikeln noggrant finner man att det är Israels taktik som är fel. Man behöver ett regimskifte i Israel. Inte för palestiniernas skull. Som vanligt är det palestinierna knappt värda att nämna för DN-liberalerna.

“Sammandrabbningen” som man så fint och empatiskt kallar det som hände är ett svidande nederlag för regeringen i Israel, menar man. Utan att faktiskt inse att palestinierna dagligen genomgår ett svidande nederlag sedan 1948. Ett nederlag som tog ännu större proportioner för tre år sedan då blockaden inleddes. Men se hur lite av detta som handlar om palestinierna i vita DN-liberalers ögon:

”Tre års formell blockad tillsammans med Egypten kombinerat med militära ingripanden har lett in i en återvändsgränd.

Visserligen når många varor fram till Gazaborna via Israel och genom att blockaden dagligen utmanas landvägen. Men vreden och hatet mot den judiska staten tilltar, samtidigt som den vedervärdiga Hamasregimen sitter i orubbat bo.”

Lägg märke till hur det hela helt och hållet är ett försök till att få problemet att vara ett palestinskt och att det är upp till Israel att lösa ”det palestinska problemet.” I detta menar DN att man bör samarbeta med den korrupta, impopulära, förintelseförnekande, odemokratiska, lydhunden Abbas. Hamas vill utplåna Israel, menar man, utan att skriva att Hamas alltså har accepterat tvåstatslösningen, vilket innebär att man inte vill utplåna Israel. (Ytterligare ett tillägg är att det anti-socialistiska Hamas inte skulle ha varit så här stora om det inte vore för att övriga palestinska politiker korrumperats och misslyckats. Hamas är inte bra för Palestina, men det är sannerligen inte Fatah heller.)

Man skriver alltså bland annat att “många varor” når Gaza (som om de själva skulle vara nöjda i sina hem om friheten att välja det de själva anser att de behöver inte vore deras egen). Det är oerhört beklämmande att man inte kan ta fullständigt avstånd från en blockad och belägring och ockupation av Gaza som Israel ägnar sig åt. Istället finns där “ett legitimt intresse” att förhindra att tunga vapen inte når det ockuperade och belägrade Gaza. Snarare verkar DN-liberalerna anse att det var rätt att få stopp på båtarna, men att metoden var fel. Skjut sönder propellern liksom. Vad är problemet?

Var finns det legitima i själva blockaden? I att Israel får tunga vapen att ockupera och belägra Palestina med? Varför får Israel ha kärnvapen?

Bilden som “tonar fram är besvärande för Israel“. Men verkligheten är besvärande för palestinierna som berövas sin frihet av Israel.

Även DN spekulerar i att soldaterna kunde ha agerat i självförsvar.Konvojen var nog tänkt att provocera, menar man. Även om DN menar att det inte försvarar att man dödar 10 människor, så finns det något oerhört bisarrt i det hela. Man accepterar alltså tanken att fullt beväpnade soldater som olagligen bordar ett biståndsskepp faktiskt inte är den som angriper utan ägnar sig åt självförsvar. Men att självförsvaret övergick i övervåld. Hur bisarrt är inte det?

En annan fråga som jag skulle vilja ställa till diverse vita privilegierade låtsasliberaler: Får man försvara sig mot Israel? Får man göra motstånd mot en apartheidstat som gång efter gång kränker mänskliga rättigheter?

Jinge.

Israelvännernas Sämsta Vän Är Israel

2010-05-31T20:10:00.002+01:00

Israelvännernas sämsta vän är Israel.

Om och om igen måste man försöka försvara det oförsvarbara. Man tvingas förlita sig på hasbara, på smutskastning, på principlöshet, på lögner. Man kan beklaga de döda i form av att det var en propagandaförlust för staten Israel. Ser det som "en seger för Israelhatarna." Medan man själva är fyllda av genuint medlidande.

Man kan vara en “liberal” sionist som Anna Veeder (som går allt längre högerut för övrigt) och påstå att Ship To Gazas huvudmål var att smutskasta Israel (vilket hon naturligtvis måste hitta på för att kunna ha belägg för). Vän Av Ordning noterar ju att ingen sköter smutskastningen av Israel bättre än Israel självt.

Etnisk rensning, ockupation, belägring, blockader, riktade mord, tortyr, kollektiva bestraffningar, husrivningar, våld - ibland dödligt våld- mot fredsdemonstrationer, våld - ibland dödligt våld - mot palestinska fiskare, bönder, fågeljägare, skrotsamlare, fängslandet och torterandet av barn, angrepp mot ambulanser, användandet av vit fosfor, dödliga angrepp mot biståndskonvojer, murar, diskriminering, apartheid, checkpoints, förstörandet av palestinska vattenbrunnar och olivodlingar, användandet av ljudbomber i syftet att terrorisera och skrämma befolkningen. Ja, ni förstår listan kan fortsätta. Bra jävla länge. Det är lätt att glömma bort vissa delar av Israels förbrytelser, då de är så många.

Så du förstår Anna Veeder, smutskastningen av Israel sköter Israel bra själva. Med hjälp av vita liberaler kommer man att fortsätta smutskasta sig själva genom handlingar. Sionismen är mer eller mindre dömd till detta. Sionism är rasism och våld.

Ofta anses Israel ha en rätt att försvara sig självt. Oavsett vilket typ av motstånd man möter där även ickevåldsdemonstrationer ingår. Lägg dock märke till att alla de som angrips av Israel uppenbarligen inte anses ha rätten att försvara sig själva. Palestinierna förnekas inte bara rätten till motstånd av liberalerna utan även rätten till självförsvar när de attackeras. Lägg då även märke till att det sägs att de israeliska kommandosoldatena som bordade biståndsskeppen på internationellt vatten kan ha provocerats till att döda aktivisterna. Det vill säga möttes av motstånd när de olagligen bordade skeppen. Vissa pirater har det bättre än andra.

När jag och 1400 andra aktivister försökte ta oss till Gaza från Egypten för att genomföra en fredsdemonstration möttes vi av våld av egyptiska myndigheter. Ändå sade flera rutinerade aktivister följande: “Det hade varit betydligt värre om vi försökt i Israel.” En sanning som bekräftades i natt.

Bojkotta Israel. Hur många anledningar ska Israel behöva ge oss?

Ps! Ponera att Iran angripit en biståndskonvoj och mellan 9-20 fredsaktivister mördats? Säg mig, hur hade det låtit då?

DN, DN 2, DN 3

Motbilder (mycket läsvärt), Al Jazeera, Jinge, Jonathan Cook, Anders Svensson, Electronic Intifada

Sådan Är Demokratin

2010-05-08T23:25:00.001+01:00

In the meantime, various Western governments have told Mr Abbas that he will continue to get their cash only if he continues to ostracise Hamas.

Till Minne Av Howard Zinn

2010-01-28T17:01:00.005+01:00

Howard Zinn: Författare, professor emeritus i historia och politik, aktivist, US-amerikansk vänsterikon och humanist, och mannen som skrev den fantastiska boken Det amerikanska folkets historia har avlidit i hjärtattack i en ålder av 87.

Han berättade historien om människor vars historier annars inte hade blivit berättade. Han var onekligen folkets historiker. Han såg även nationalismens faror. En nationalism som också göds genom att inte berätta hela historien.

“Nationalism is.... a set of beliefs taught to each generation in which the Motherland or the Fatherland is an object of veneration and becomes a burning cause for which one becomes willing to kill the children of other Motherlands or Fatherlands” Howard Zinn

Democracy Now om Howard Zinn.

Haitis Classquake

2010-01-21T17:20:00.002+01:00

Tragedin i Haiti är omätbar. Men inte opolitisk, trots att det är en naturkatastrof som sig inte är någon människas fel, någon ideologis fel.

"With masses of people unable to get critical emergency medical care, water and basic supplies, the lack of local state infrastructure and personnel is plainly apparent.

Instead of investing in social programs and government infrastructure that could have helped care for the people of Port-au-Prince, especially following such a natural disaster, Haiti’s government has long been pressured by the United States and International Financial Institutions to sell off its infrastructure, to shut down government sponsored soup kitchens, to lower tariffs that might benefit the rural economy.

The demographic trend in Haiti over the last few decade’s showcases the impact of capitalist globalization: the movement of rural folks to slums in Port-au-Prince, often perched in large clumps precariously on hillsides.

"Slums begin with bad geology,” writer and historian Mike Davis explains. In his book Planet of Slums, Davis describes the explosion of slum communities in today's era of global capitalism. Billions have no choice but to live in close proximity to environmental and geological disaster, Davis explains."

"Liberalerna lider av en kollektiv empatistörning när det gäller palestinier"

2010-01-21T17:17:00.001+01:00

Säger som Åsa:
Varje ny artikel stärker diagnosen att liberalerna lider av en kollektiv empatistörning när det gäller palestinier: De har inget människovärde och vi som hävdar motsatsen ska bara hålla käften. Inte skriva, inte tala, inte ställa frågor. Själva sitter de som de tre aporna, som vägrar se, lyssna eller tala om det obehagliga.

...Och bevisen är bra många nu. Kommer aldrig glömma, aldrig förlåta dem för deras reaktion efter Cast Lead.

Haiti, Rasism Och Västs Självgoda Samvete

2010-01-18T17:37:00.002+01:00

Naturkatastrofer dyker upp då och då. Det kan vi vara så säkra på. Det mänskliga lidandet är svårt att förstå. Samtidigt är det som vanligt främst de fattiga som drabbas – och det är vi lika förbannat medvetna om, år efter år, samtidigt gör vi ytterst lite för att faktiskt göra något åt denna gigantiska orättvisa (vilket det är – att på grund av fattigdom vara mer utsatt även för naturens nycker.) Och det är alltid först efter att katastroferna händer som vi står där med våra löften om hjälp och bistånd. I Haiti är det eftersatta områden som drabbats. Och Haiti är i grund och botten ett eftersatt land.

När det gäller berättelsen om Haiti kan vi vara säker på ett par saker. Den sociala historiska verkligheten i Haiti är frånkopplad från den mediala berättelsen. Fattigdomen bara finns där. Människorna är offer för en naturkatastrof. Den sociala och politiskt historiska kontexten får inte plats i denna berättelse.

Däremot kan vi i viss mån få höra talas om diktatorer, korruption och om fattigdom. Kanske får vi även höra om slavupproret. Vi får dock inte veta att när Haiti befriade sig självt med stora direkta kostnader i mänskligt lidande och ekonomisk förödelse, blev de skadeståndskyldiga till Frankrike samt att USA straffade Haiti ekonomiskt.

USA har även ockuperat den lilla ön. USA har en lång historia med Haiti. Den har inte varit till gagn för Haiti. Men istället lanseras USA som den stora räddaren. Den goda viljan. Det vore bra om USA gjorde det naturligtvis, men också om man erkände sin skuld till Haiti. Om man däremot läser exempelvis SVT: texts faktarutor om Haiti får man istället en annan bild. USA har försökt hjälpa tillbaka en störtad president. Det är förvisso sant att Aristide återvände på 90-talet till Haiti med USA:s hjälp, men det är en smula falskt att bara berätta om just den delen, när man dessutom gjort det under förutsättning att Haiti följer den nyliberala ekonomiska planen. Dessutom har USA hjälpt till att stödja diverse diktatorer, störta demokratiskt valda ledare. Inget annat land i världen har haft USA så involverat i sin politik. Inget annat land är heller lika fattigt. Denna del av historien berättas inte. USA ockuperade Haiti mellan 1915 och 1934. Man stödde Papa Doc och baby Doc mellan 1957 och 1986. Man var med och störtade Aristide på 2000-talet. Detta extremt fattiga land har ytterst lite att vara tacksam för när det gäller omvärldens stöd och sympatier. (Även om det är positivt med medkänsla och viljan att skänka pengar till de utsatta. )

Historien om Haiti är en berättelse om slaveri, och uppror. Naturligtvis är inte skulden enbart västs, men det är dock också så att i våra medier frias väst helt från skulden, vilket är historierevisionism. Och, naturligtvis är det inte västs fel att en jordbävning kommer till (vi ska dock komma ihåg att socialdemokraterna fick ta en del av skulden för hur många svenskar som dog tsunamin i Asien för ett par år sedan.)

I berättelsen om Haiti får vi höra om hur farligt det nu är att vara hjälparbetare. Knappast farligare än att vara fattig haitier dock. Men vi bör inte förvånas. Om ett år kommer vi säkert att få se ett reportage på TV – som om det vore ett journalistiskt jubileum. ”Ett år efter jordskalvet. Haiti ännu inte återuppbyggt.” Om två år kommer tystnaden att vara total. Fattigdomen vara kronisk. Och biståndsberoendet kroniskt.

Inte heller berättas historien om den nyliberala politik som påtvingats Haiti som också har förstört mycket för Haiti. Landet bara är fattigt. Diktaturer har kommit och gått. Som om västvärlden bara dyker upp som den goda anden i flaskan och hjälper till när katastrofen väl är ett faktum – där möjligtvis problemet kan vara att det dröjer för länge, eller att biståndet är för litet. Dessvärre har Haiti förhindrats att bli en stat som kan bli självförsörjande och självständigt. På olika sätt dikteras villkoren för Haiti utifrån. Genom att förhindra partier som bland annat står för höjda minimilöner skapar man grunden för sweatshops och en fattigdomsspiral som bibehålls genom välgörenhet och NGO:s – även om NGO:s naturligtvis vill väl, så är de inte demokratiska institutioner. Nu behöver naturligtvis Haiti bistånd, men Haiti behöver även politisk stabilitet och politiskt stöd. Katastrofen var en naturkatastrof men omfattningen av lidandet av den har sin förklaring i en social och politiskt historisk kontext.

Därför är det en mer än lovligt dyster ironi att George W. Bush ska hjälpa till att samla in pengar till Haiti. George W. Bush har aktivt motarbetat den haitiska demokratin, och framförallt den folkvalde Aristide, som med hjälp av USA blev avsatt och dumpad på annan plats i världen. Aristide är inte välkommen tillbaka till Haiti.

Vi oroar oss över, och blir bestörta över, plundringen som görs av fattiga haitier, vi får se bilder av plundring -även om den inte är fullt så allvarlig som det utmålas. Men det kommer också att ske en plundring av de biståndspengar som skänks. Hur mycket av alla pengar som strömmar in i Haiti kommer att gå till de välbehövande? Och hur kommer det se ut om ett par år?

(För övrigt är Pat Robertson en idiot. )

Läs bland annat: Nelson P Valdes. Randall Robinson, democracy now.

DN: EU-miljarder.

Helle Kleins Felsurr Om "Sektvänstern"

2010-01-13T16:37:00.001+01:00

Helle Klein beklagar sig i ett blogginlägg över en artikel på Aftonbladets kultursidor. Hon beklagar det faktum att skribenterna skapar klyftor inom arbetarrörelsen. Hon gör detta genom att inte bemöta sakargumenten i artikeln samt påstår att skribenterna tillhör ”sektvänstern”, vilket i sig kanske inte direkt kan betraktas som en inbjudan till dialog. Argumentet verkar vara att Arena inte får kritiseras, eller har kritiserats för mycket.

Artikeln på kultursidorna i sig verkar ha vissa relevanta poänger. Framförallt om man är någorlunda införstådd med arbetsförhållandena för de filippinska hembiträdena som söker arbete utomlands. En verklighet präglad av ytterst lite rättigheter och många övergrepp. (Framförallt råder det förfärliga förhållanden för hembiträdena i exempelvis Saudiarabien.) Deras val är inte så mycket uttryck för självförverkligande och frihetslängtan utan snarare en ekonomisk verklighet som gör handlingsutrymmet smalt och valmöjligheterna få. Dessutom utgör denna arbetsmigration en stor inkomstkälla för Filippinerna, vilket i sig påverkar de filippinska myndigheternas vilja att göra något åt saken för sina egna medborgares skull.

Så här skriver Dan Josefsson och Daniel Suhonen (eller ”sektvänstern” enligt Helle Klein):

När Arenaredaktören Devrim Mavi ville sälja in idén att det är en frihetsfråga att fattiga filippinska kvinnor väljer att försörja sina barn genom att lämna dem och arbeta som gästarbetare i avlägsna länder, gör hon det inte genom att argumentera för ståndpunkten i sig. Istället attackerar hon en ”vänster” som genom att gråta när den ser Lukas Moodyssons film Mammut ger uttryck för ett ”nykolonialt” behov av att ”tycka synd om migranter”, och som vägrar acceptera att ”fattiga människor är agenter i sina egna liv”. På så vis lanserar Arena en syn på ekonomisk exploatering som är så positiv, att inte ens Timbro skulle våga skylta med något liknande.

Att tidningen Arena brister i sin klassanalys framstår som ganska tydligt. En vänster utan klassanalys är ingen vänster värd att tala om.

Do The Robot

2010-01-11T17:27:00.002+01:00

Vet inte om jag kan påstå att detta är en sund produktuteckling. Blir snarare lite orolig för Douglas.

Hon heter Roxxxy, kan vara både vild och frigid och hon snarkar om natten.
Tillverkarna lanserar henne som den första sexroboten – men lovar att du också kan prata med henne.
– Sex räcker bara SÅ långt, sedan vill du kunna prata med personen, säger Douglas Hines på företaget Lincoln Park till AP. (Min understrykning med fettext.)

...Och vad ska man prata med Roxxxy om då?
- Var det skönt för dig med?
- Den var inte för stor för dig?
- Vill du följa med till mina föräldrar på lördag?

Che Guevara Hade ADHD Och Därmed Basta

2010-01-11T17:06:00.002+01:00

I det senaste numret av Mana finns en artikel om ADHD. För mig framkommer det ingenting nytt mer än att en mycket känd person har efter sitt frånfälle fått diagnosen.

För visste ni att Che Guevara hade ADHD? Inte? Tydligen är det så vissa forskare analyserar hans motsträvighet. Hans revolutionära ådra, var taskiga gener.

”Han var rastlös, impulsiv och hade svårt att slutföra uppgifter som krävde stor koncentration.” Dock: ”Forskarna vill inte dra slutsatsen att Che Guevaras politiska åsikter hade någonting med hans eventuella ADHD att göra.”

På sätt och vis bör vi inte förvånas. ADHD är en växande diagnos. Den blir allt populärare. De vetenskapliga bevisen för diagnosen är dock tveksamma. Vi kan ännu inte bevisa att någon har ADHD. Dessutom underskattas risken vad en diagnos gör med en människa. Vad innebär det att få diagnosen ADHD? Stämpeln ADHD. Sjukdomen ADHD.

Många beskriver sig själva som ADHD-personligheter och kan ta illa upp, ta det rent personligt om man ifrågasätter diagnosens giltighet. Kriminalitet, missbruk och hemlöshet är redan nu i många och mycket förklarat med hjälp av diagnoser som ADHD. Det sociala arbetet tenderar därför att rikta in sig på skadebegränsning med hjälp av mediciner. Något som naturligtvis läkemedelsindustrin inte tackar nej till.

Diagnosen ADHD är helt enkelt någonting som är ganska passande för en nyliberal samhällssyn. Samtidigt som det innebär en individualisering av de sociala problemen är det samtidigt en avindividualisering av själva individen. Individen kan förklaras med symtom, med en sjukdom, när han inte passar in i vår samhällsmodell. Det negativa sjukdomsförklaras. Eva Kärfve säger i artikeln i Mana mycket riktigt att ”man har ett effektivt politiskt vapen i händerna på makthavarna när man förvandlar social problematik till en medicinsk fråga, som för övrigt bara den medicinska expertisen tycker sig ha rätt att uttala sig om… Det handlar om att skapa en idé om att ojämlikhet inte har några reella följder och att det som vänstern kallar ojämlikhetens konsekvenser i själva verket är fel som finns i varje felande människa, inte i samhället.”

På så vis är det också logiskt att Che Guevara får diagnosen. Sitt still i båten för fan. Stick inte ut. Anpassa dig och lär dig att tolerera det som är.

Fantastiskt

2010-01-11T16:56:00.002+01:00

Reinfeldts pressekreterare Unsgaard försvarar ett hastigt, klumpigt inlägg på Facebook som handlar om hur bra det är med invandrare som städar upp nedbajsade trappuppgångar:

– Invandrare hade egentligen inte något alls med saken att göra, men jag har tidigare på Facebook uttryckt hur fantastiskt det är med de personer som är rätt nya i Sverige kommer hem och städar våra lägenheter.

Men vad är det som är så fantastiskt med det?

Lita Aldrig På En Man Med Brynäs-tröja

2010-01-09T13:25:00.004+01:00

Den här storyn skrivs inom parentes. Inte för att den inte är sann. Tvärtom. Den är mycket sann. Den kommer aldrig att bifogas i en CV.

(Det är en märklig värld vi lever i. Ojämlika förhållanden skapar utrymme för lurendrejeri av olika slag. Nog för att man har blivit bedragen i sina dagar. Ibland trots att man vet om riskerna. Ibland till och med när det väl sker. Detta mina ärade vänner är en sådan historia.

Jag anar oråd ganska ofta. Det tenderar att bli en smula rasistiskt.

Så jag befann mig i Kairo. En myllrande, tutande, smogfylld stad där de gröna gubbarna på trafikljusen springer för livet. Jag kan inte arabiska. Några ord så få att de får plats på mina fingrar.

Kairo. En stad med minst 20 miljoner människor. När en taxichaufför höll på att köra på en Kairo-bo viftade han bort det hela med: - Äh, det finns 20 miljoner till av dem.

Nåväl. En dag ska jag bege mig från en plats till en annan, från mitt hotell till en bro för den första dagen av politisk aktivism. Min taxichaufför säger sig både veta vart vi ska och visar sig inte veta vart vi ska, men erbjuder generöst istället något annat. Jag väljer att avbryta taxifärden. Det hinner gå en timma av förvirring och jag är en smula vilse. Jag har tappat bort mig. Har ingen karta med mig, ser ingen taxi, ser uppenbart vilse ut. En man kommer fram till mig.
- Can I help you sir.Jag svarar kort att jag bara vill till en viss plats.
Han kan hjälpa mig. Frågar:- Where are you from, sir?
Anar oråd. Svara inte, tänker jag med ena hjärnhalvan.
- Sweden, säger jag, då fel hjärnhalva tagit kommando.
Och lika självklart som att en bil som inte har en tuta i Kairo får körförbud, känner han till Sverige. Jodå. Han har varit i Sverige. Bott i Sverige är gift med en svenska. Han säger att hon kommer från Gävle.- Yeah right, tänker jag.

Döm om min förvåning då han drar upp sin översta tröja och under är en Brynäs hockeytröja. Han och hans fru har ett företag i Sverige. Han kan hämta en karta åt mig. Det är väldigt nära. Han pekar på en nedervåning.Han är väldigt trevlig. Jag vill säga nej, med varje fiber i min kropp. Jag vill därifrån. Men kan inte. Han tar mig med sig till vad som visar sig vara en butik och som bara ligger några meter bort.

Vi går in. Han vill bjuda på te och jag vill dö. Jag tackar först nej, men han envisas med “egyptian hospitality“. Jag ger med mig. (Lär dig säga nej, skriker Vän Av Ordning inom mig.) Det kan vara en blandning av svensk mesighet, västerländskt dåligt samvete över kolonialism och rasism som driver mig till detta. Det är hans syster som kommer med teet. Hon ska gifta sig och han säger något ganska roligt om det bröllopet som jag dessvärre i stressen glömmer bort. Hon ler storstilat och sympatiskt.

Jag vill prata om något annat än det som finns i butiken. Vinna tid, svepa teet. Men teet är på tok för varmt. Jag kan inte få i mig en droppe. Teet bränner på tungan. Jag måste hitta en exitstrategi. Men är lika fel ute som USA i Afghanistan. Och ännu ingen karta så långt ögat kan nå.

Han säger något om konstverken. Jag säger att de är fina men att jag inte är intresserad av att köpa något. Han förstår, och det är inte det som det här handlar om. Det här handlar om gränslös broderlighet. Och egyptisk gästvänlighet. Han förklarar att det är hans bror som gjort alla konstverken.

Då, naturligtvis:
Enter his brother.
Fuck. Me.

Brodern är mannen bakom konstverken. Naturligtvis. Han bor annars i Holland. Efter någon minuts trevligt prat om Holland, som jag tvingar mig till - jag spelar med i ett drama, där jag själv måste improvisera medan mina medskådespelare har manuset klart - , samtidigt som jag försöker få i mig det förbannade teet, börjar brodern tala om konsten på väggarna och på hyllorna. (Och jag har hört rykten om te med sömnmedel i…)

Han har många teckningar på papyruspapper. Jag har sett försäljarna på gatorna. Jag har avvisat dem bryskt. (Fattigdomen i Egypten är slående och in your face även om man som jag rörde mig mest i en form av turist och övre medelklass områden. Men Kairo kändes aldrig hotfullt. Aldrig skrämmande, om man undantar säkerhetspolisen, vilket man inte kan göra.)

Han vill visa några teckningar för mig. Han ber mig resa på mig. Jag gör så och förklarar att jag inte är där för att köpa något. Nej, nej, försäkrar han, han ska inte tvinga på mig något. Han vill bara visa mig verken och förklara dem för mig. Hur de är skapade och varför. Han säger. - Säg till om du vill veta något mer om bakgrunden till något av konstverken. Min hjärna arbetar för fullt. Teet står nu på bordet och svalnar, en bit bort. Och jag känner mig nödgad att fråga efter bakgrunden till ett av konstverken vilket tas som intäkt för mitt intresse för det. Så det läggs i en speciell hög. Dum, dummare, Ulf.

Helt plötsligt börjar han ta upp de två och två. Frågar vilket av verken jag tycker bäst om. I en värld av felriktad artighet svarar jag att jag tycker att båda är fina. Han undrar då bara, vilken jag tycker är finast. Vilken passar mig bäst. Och det är verkligen svårt att förklara det här - jag vet ju att jag borde fly - hitta på någon ursäkt, men som en god dum turist svarar jag. Efter ett tag märker jag att när jag väl får välja mellan väldigt lika teckningar uppstår en hög med de som jag “valt” och en hög med dem som jag har valt bort. Jag anar mer än bara oråd. Jag vet nu att jag är helt körd. Jag försäkrar att jag tycker att de är fina, men betonar än en gång att jag inte har så mycket pengar och kan dessvärre inte köpa något. Nej, säger han, det är helt okej. Han förstår mig. Han vill bara vis verken för mig så att jag kan berätta om de för mina vänner hemma i Sverige. Plötsligt har han en hög klar som han lägger på golvet framför oss och jag ska välja ut några tavlor. Jag får säga mitt namn, min mammas och min systers (och det är verkligen märkligt att han får veta det - att jag berättar det - när jag samtidigt vet med mig att det bästa är att bara förneka allt - jag är utan familj - och jag har ett tåg att passa som går om fem minuter, och att jag är allergisk mot just den typ av material i papper – jag kan ju ljuga, jag har för ett par månader sedan på Malta för en svensk fotograf svarat på hennes fråga vad jag gör där att jag är där för att spela in en porrfilm vid namn Laguna Beach 4).

Innan jag vet ordet av har han ritat dit namnen på tavlorna på arabiska och kyrilliska (nja, inte riktigt kanske, men det lät som om han sa det…). Nu är ju dessa konstverk förbrukade. Det finns bara en köpare i världen och det är jag, puckot undertecknad. Jag har under tiden försökt få honom att sluta, men brodern grep in och villade bort mig. Konstnären själv förklarade att det hela var en bra bröllopspresent till min syster. Bröllop? Wtf? Hon är ju redan gift, säger jag. Födelsedagspresent går också bra försäkrar han. Det mest slående är att jag inte bara står utanför mig själv och betraktar hur skeppet kallat Ulf går under. Jag deltar aktivt i sänkningen av det. Jag har inget svar på det. För snäll är fel ord. För mesig är ett annat. Säg ifrån för fan. Säg ifrån för fan.

Han säger att han inte har gjort det här för pengarna utan för att visa mig egyptisk konst samt för att jag ska kunna berätta det för mina vänner hemma i Sverige.På väggarna hänger konstverken med priserna på. Jag ser hur de han just nu har tagit fram till mig kostar 300 dollar styck. Ja, just det 300 dollar styck. Själv svettas jag. Teet är uppdrucket. Tiden är knapp. Och han börjar nu nämna att det finns ett pris för de här verken. Jag har inte tänkt köpa något säger jag matt. Det som stod i gårdagens nyheter står nu klart för mig. Jag har talat för döva öron. Väggarna krymper närmare. Imorgon är kanske inte en annan dag.

Han säger att han har sett att jag tittat på priserna på väggarna och ser hur jag noterat priserna. Men han gör inte det här för pengarna så jag får bestämma priset, och han gör det av respekt för mig, bara jag berättar om det här för mina vänner där hemma. Om jag gör det får jag det här för ett bättre pris. Jag vägrar först. Han insisterar mycket vänligt. Jag undrar om dörren är låst. Han bror paketerar in papyrusrullarna och distraherar mig en aning så att jag inte hinner stoppa hans bror. Det finns en väg ut. Döden. Döden är en väg ut.

Han ger mig en minräknare. Jag ska skriva priset jag tycker är okej. I mitt inre har jag gett upp. Jag får väl köpa dessa verk tänker jag för att komma ut. Han har vunnit. Jag är besegrad. Men några 900 jävla US- dollar kan han inte få. Skadebegränsning handlar det nu om. Jag skriver dit siffran 60 på minräknaren. 60 jävla dollar. Jag ger tillbaka den. Han ser förbryllad ut. Han frågar förvånat: - Each?- Nej, säger jag. För alla tre.

Han blir en aning, inte så mycket, men dock upprörd. Några gester som fick mig att tänka på italienska fotbollspelare levererades med övertygande precision. Han tar minräknaren ifrån mig och skriver dit en annan siffra. 60 dollar är helt otänkbart.400 skriver han.

Jag reser på mig. Då får ni behålla rullarna. Jag har inte de pengarna på mig, säger jag, på mig dumt nog.

För han tar Visa, visar det sig, vilket kom som en överraskning. Visa, här? I detta skumma lilla rum? Inte ens alla butiker vid Tahir Square tar ju Visa. Märkligt, minst sagt besynnerligt.
Men jag skakar på huvudet. Jag är på väg ut, när han ropar okej. Han godtar 60 dollar. Jag är på väg att acceptera det.

Men då vill han 40 till för att åtminstone betala för omkostnaderna. Han har jobbat i många timmar för de här konstverken. Han är dock ganska bussig för han har då inte räknat in sin broders rejäla arbetsinsats på gatan.

Men jag har fått nog. Jag sänker det till 50 – förklarar att jag faktiskt aldrig haft intentionen att köpa något - och stämningen är nu irriterad. Irriterad. Undrar fortfarande om dörren är låst eller om jag kan komma ut. Brodern rör sig mot dörren. Ska han ställa sig i vägen?

Ingen tid att spilla. Jag tackar för mig, jag har lämnat över mina 50 dollar och går hastigt ut och passerar brodern med ett ansträngt leende. Jag ser det inte som en seger för någon. Jag vänder mig knappt om. Det hela är ingen stor förmögenhet, men jag är en erfarenhet rikare.

Jag skämdes. Jag skämdes som en hund. Jag visste det instinktivt att något var på väg att gå snett. Men någonstans trodde jag hela tiden att jag kunde klara av det här. Men jag klarade inte av det. Två kvällar senare berättar en medresande om en historia som var snarlik min. Han hamnade på väg till Västbanken i en liknande situation när han behövde låna en telefon. Han kom inte undan. Det var över. Han råkade hamna hos en palestinsk familj. Vilka naturligtvis kunde berätta om eländet som var i Gaza där de hade sina släktingar. Och den mannen hade inte bara en bror utan en stor släkt. Även han fick vara med om taktiken att välja bland verk, två och två: Vilken tycker du mest om? Han gick därifrån 500 brittiska pund fattigare. Ett dyrt telefonsamtal. Som aldrig blev av.

Och på min sista dag i Kairo, så såg jag mannen med Brynäströjan igen. Han hade satt klorna i en familj på fyra personer. Jag undrar hur många tröjor han har på sig.)

Är Hugo Chávez stålmannen?

2010-01-09T11:41:00.004+01:00

Var det Chávez som jagade bort planen?

När nyheter kommer från Venezuela i svensk media så är det väldigt inriktat på Hugo Chávez som person. Ofta är nyheterna dessutom vinklade så att Chávez framstår som nyckfull och despotisk. Nu har Hugo Chávez jagat bort flygplan. Som ska tillhöra USA:s flygvapen. (Är Hugo Chávez stålmannen? Han är ju en hjälte för många socialt utsatta och fattiga.)

Valfri svensk på gatan har antagligen en ganska negativ syn på Chávez. Inte på grund av vad Chávez gör och har gjort utan på grund av den mediala berättelsen om Hugo Chávez. I viss mån ska det erkännas att Hugo Chávez har tagit mycket plats och onekligen skapar en hel del fiender. Men Chávez har som Magnus Linton påpekar anledning att vara oroad av USA:s närvaro.

Men det finns även de som vet att Hugo Chávez inte är en diktator men som väljer att kalla honom det ändå. Oärligt? Joråsatteh...

Colbert Om Terrorister Och Hur Man Kan Stoppa Dem

2010-01-07T17:45:00.001+01:00

Colbert.

Avstånd

2010-01-06T15:08:00.002+01:00

Brev Till SD

jag såg en muslim idag
i varje fall tror jag det
han bar skägg och såg arg ut
jag vågade inte närma mig honom
han verkade vara lite du vet
sharia

jag tror han såg mig

Vad ska jag göra?

blåögd, ensam, rädd

SD SVAR

Vi förstår.
Hur du känner.

Vi omfamnar denna rädsla.
Och du har rätt i att vara misstänksam,
nyfikenhet dödade katten,

Men det finns även människor med skägg
som inte är muslimer.
De är antagligen inte trovärdiga heller.
Du förstår, man kan döma många, efter det yttre.
Man kan veta något utan att ta "veta" något
Man kan vara gatusmart
Inlärd med att veta att det vi tror oss se
(och kanske vill se- vad är det för fel med att vilja något?)
också är det vi ser
Vi behöver inga djupare analyser av en verklighet vi kan känna oss till
Bekänna oss till

Rösta på oss, så ska vi förstå dig i din rädsla,
Dela den med dig, dela av oss med våra rädslor inför den andre
Enade är vi både mer och mindre rädda.
Vi är motsägelsefullt enade
Vi kan hålla ihop.
Känna oss bättre, renare.
Du blir mindre
ensam
Du fyller din tomhet
med innehåll

Kanske ska vi ordna en telefonlinje, eller ett forum
För att lära oss att tala om våra rädslor
Bevaka dem
Bejaka dem.

Om du vill undvika en muslim
Är det din rätt
Om du är rädd
Vem är jag att förneka dig din rädsla?

Och som du säger
Våra fördomar, som de kallas,
Bygger inte på luft.
De finns ju där?
De som säger att det beror på okunskap
vet inte vad de pratar om.

Jag vet inte någonting om mars
Inte är jag rädd för marsmänniskor?

Rykten?
Vi säger: ingen rök utan eld.

Så låt oss tillsammans
Ta avstånd
Gå vår egen väg
En väg som vi har valt
Upptrampad av ärliga, kärleksfulla, människor
Som helt enkelt bara inte tolererar vissa
Delar av vårt samhälle.

Vi tolererar inte pedofiler.
Ska vi krama pedofiler bara för att de finns?
Pedofilerna tror också på något.

Tillsammans är vi räddare – våra selektivt utvalda berättelser är vår skapelsemyt-
Tillsammans räddar vi varandra.
Låt oss enas.
Vi är här.
Låt oss slippa integreras.
Låt oss befrias.

Vi är bara ärliga
Vi berättar som vi känner
Vi vet inte allt, vi kommer aldrig att veta allt
Så varför försöka?
Vi kommer aldrig att känna alla människor
Besöka alla platser
Så varför försöka?
Varför inte nöja oss?

Så låt oss ta avstånd
Slippa splittret från fulbomberna
Och stödja snyggbomberna
Och med hjälp av detta

Låt oss ta avstånd.
Tillsammans från de andra.

Kairo-Deklarationen

2010-01-06T14:15:00.003+01:00

Press release, Gaza Freedom March delegates, 4 January 2010

The following declaration was issued on 1 January 2010:

Gaza Freedom Marchers approved today a declaration aimed at accelerating the global campaign for boycott, divestment and sanctions (BDS) against Israeli Apartheid.

Roughly 1,400 activists from 43 countries converged in Cairo on their way to Gaza to join with Palestinians marching to break Israel's illegal siege. They were prevented from entering Gaza by the Egyptian authorities.

As a result, the Freedom Marchers remained in Cairo. They staged a series of nonviolent actions aimed at pressuring the international community to end the siege as one step in the larger struggle to secure justice for Palestinians throughout historic Palestine.

This declaration arose from those actions: We, international delegates meeting in Cairo during the Gaza Freedom March 2009 in collective response to an initiative from the South African delegation, state:

In view of:

* Israel's ongoing collective punishment of Palestinians through the illegal occupation and siege of Gaza;
* the illegal occupation of the West Bank, including East Jerusalem, and the continued construction of the illegal Apartheid Wall and settlements;
* the new Wall under construction by Egypt and the US which will tighten even further the siege of Gaza;
* the contempt for Palestinian democracy shown by Israel, the US, Canada, the EU and others after the Palestinian elections of 2006;
* the war crimes committed by Israel during the invasion of Gaza one year ago;
* the continuing discrimination and repression faced by Palestinians within Israel;
* and the continuing exile of millions of Palestinian refugees;
* all of which oppressive acts are based ultimately on the Zionist ideology which underpins Israel;
* in the knowledge that our own governments have given Israel direct economic, financial, military and diplomatic support and allowed it to behave with impunity;
* and mindful of the United Nations Declaration on the Rights of Indigenous People (2007)

We reaffirm our commitment to:

Palestinian Self-Determination
Ending the Occupation
Equal Rights for All within historic Palestine
The full Right of Return for Palestinian refugees

We therefore reaffirm our commitment to the United Palestinian call of July 2005 for Boycott, Divestment and Sanctions (BDS) to compel Israel to comply with international law.

To that end, we call for and wish to help initiate a global mass, democratic anti-apartheid movement to work in full consultation with Palestinian civil society to implement the Palestinian call for BDS.

Mindful of the many strong similarities between apartheid Israel and the former apartheid regime in South Africa, we propose:

1) An international speaking tour in the first six months of 2010 by Palestinian and South African trade unionists and civil society activists, to be joined by trade unionists and activists committed to this program within the countries toured, to take mass education on BDS directly to the trade union membership and wider public internationally;

2) Participation in the Israeli Apartheid Week in March 2010;

3) A systematic unified approach to the boycott of Israeli products, involving consumers, workers and their unions in the retail, warehousing and transportation sectors;

4) Developing the academic, cultural and sports boycott;

5) Campaigns to encourage divestment of trade union and other pension funds from companies directly implicated in the occupation and/or the Israeli military industries;

6) Legal actions targeting the external recruitment of soldiers to serve in the Israeli military, and the prosecution of Israeli government war criminals; coordination of Citizen's Arrest Bureaux to identify, campaign and seek to prosecute Israeli war criminals; support for the Goldstone report and the implementation of its recommendations;

7) Campaigns against charitable status of the Jewish National Fund (JNF).

We appeal to organizations and individuals committed to this declaration to sign it and work with us to make it a reality.

Please e-mail us at cairodec A T gmail D O T com

Mubaraks Feghet

2010-01-06T13:42:00.007+01:00

Så möts Viva Palestina med våld i Egypten. Människor med fred i sinnet, och nödhjälp åt palestinierna möts av våld. Det är de senaste nyheterna från Egypten och El-Arish. Egyptens roll i belägringen av Gaza blir allt mer repressiv.

Samtidigt: In i det sista hoppas en del aktivister från Gaza Freedom March på att få komma in i Egypten. Vi som var där måste kunna erkänna att det gick inte som planerat. Att kampanjen i viss mån blev en besvikelse. Egyptiska myndigheter gjorde allt i sin makt för att förstöra fredsmarschen. Vi fick väldigt lite uppmärksamhet och vi fick inte marschera sida vid sida med palestinierna. (I Sverige uppmärksammades det knappt alls - och knappt ens av palestinavänlig alternativmedia.)

Men eftersom det viktiga är det politiska, vad var vinsterna? Kampen för ett fritt Palestina sker på så många fronter och görs på många olika sätt. Misslyckanden föder nya idéer och kampen fortsätter. Det finns aktivister som oförtrötterligt fortsätter. (Själv har jag inte varit i närheten av den aktivism som så många andra har. På resan träffade jag judiska amerikaner som kämpat i arbetarrörelsen i USA. Här fanns äldre män från Veterans For Peace som åker runt i USA och informerar om verkligheten utan avråda från att ta värvning. Som informerar om att minst var tredje kvinna i militären har blivit våldtagen. En hel del tuffa kvinnor som inte viker en tum. Och en av dem är Hedy Epstein, 85-årig förintelseöverlevare som naturligtvis fått hör att hon är en självhatande judinna. Och många andra som kämpar i så många frågor. Som reser runt, kämpar och vars huvudsakliga syfte är något större än det som direkt berör de själva.)

Det blev också en viktig lärdom för många att se hur staten Egypten verkligen är USA:s direkta lydhund, även om det som Uri Avnery också påpekar kan finnas andra skäl till att Egypten förvägrar palestinierna sin frihet. (Att vi inte fick demonstrera i Gaza är i första hand att förvägra palestinierna sin frihet - inte någonting som i huvudsak riktade sig mot oss.)
85 personer åkte till slut till Gaza. Detta skedde som en märklig kompromiss i slutändan, efter många hetsiga diskussioner och samtal, även med folk i Gaza utan att vara en del av GFM. Många såg medgivandet att låta två bussar åka som en propagandaseger för Egypten. Det interna politiska käbbel som höll på att splittra GFM i två delar var också det mycket intressant att följa – beslutet var allt annat än demokratiskt. Jag var en av de som ansåg att bussarna aldrig skulle ha åkt in. Men det som varit ledarskapet för GFM byttes i stort sett ut. In klev en karismatisk skotte vid namn Mick Napier. Med humor och styrka och auktoritet tog han över för att skapa enighet och förvandla en marsch i Gaza till demonstrationer och aktioner i Kairo. Vi tänkte inte bli de turister Mubarak ville omvandla oss till.

Det är också intressant att se hur delar av Egyptens religiösa maktsfär står bakom murbyggandet. En del vill kalla muren anti-smugglingsmur. Muren är till för att förhindra kriminalitet. Så ett fatwa bråk har dykt upp gällande muren.

I Egypten höll vi tillsammans med journalister en demonstration anordnad av egyptiska aktivister en demo mot muren.

Det är också av värde att att öka medvetandet om att den massiva säkerhetstjänsten och den allomstädes närvaron av egyptisk polis som håller befolkningen i schack och ser till att demokratin aldrig blir av är finansierad av det retoriskt demokratiälskande landet USA. USA:s stöd för Egypten är ovärderligt för Mubarak. Därför bidrar USA även med assistans till den nya muren som ska omgärda Gaza. För att förhindra tunnlarna. Denna skammens mur omdebatteras väldigt lite i en värld där frihet följer en värderingsskala. Palestinierna förtjänar den inte lika mycket som andra. Lägg märke till sådana här saker när USA ska vara den fredsmedlande parten mellan Israel och Palestinierna. USA hjälper till att klämma till Palestinierna från alla håll.

När demonstrationer i Kairo blev av gjordes de genom olika taktiker som innebar att aktivisterna gjorde rusningar mot en gemsam flagga. En kaosvariant som gick oväntat bra. Vi skulle gå omkring och låtas vara turister och när så en flagga restes skulle alla rusa dit och starta demonstrationen. Och så blev det. Cirka 400 personer lyckades delta i den demonstrationen som skedde samma dag som det var meningen att vi skulle marschera i Gaza. Minst ett hotell var vid den tidpunkten under husarrest. (Det hotell där många aktivister bodde och delar av ledarskapet.) Några blev misshandlade av egyptisk säkerhetspolis. Själv hamnade jag mitt emellan två rader av poliser och släpades sedermera med marken med två backpackväskor i varsin hand. (En var min egen. Jag var förberedd för att sova på gatan. Eller deportation.) Fransmännen valde att sätta press på sin egen regering genom att sova utanför ambassaden. De var cirka 300. 30 personer från andra nationaliteter påbörjade en hungerstrejk.

Under demonstrationerna kunde man se många egyptier göra tummen upp. De flesta såg dock mest förvånade ut. Någon förbipasserande tyckte vid en manifestation (som sade vad han sa utan att veta att arabisktalande palestinavänner stod bredvid honom) att demonstranterna borde skjutas på fläcken. Ett par andra gestikulerade vilt emot oss. Mubarak-regimen talade om oss som bråkmakare och huliganer. Det var tämligen fascinerande. Men så fungerar propaganda. När jag såg mig omkring var det en brokig samling. En hög medelålder. Och politiskt insatta. Bråkmakare? I beg to differ. Min spontana åsikt är att majoriteten av egyptierna var med oss. Men de vågade inte alltid visa det. Diskreta leenden, V-tecken och sådant som snabbt kunde avslutas ifall polisen kom på dem.

Omringade av en form av kravallpolis kunde vi stå där i timmar, tills vi bestämde själva att avsluta demonstrationerna. Kravallpoliserna var mycket unga och verkade framförallt vara en form av kanonmat. De såg allt annat än arga ut. De såg inte ut att hysa agg emot oss. De log ofta åt aktivisternas märkligheter, sånger - som ofta var på arabiska. Ett fåtal vågade sig till att prata med de arabisktalande aktivisterna. Under en annan demonstration, utanför det israeliska konsulatet i Kairo där cirka 300 aktivister samlats efter att det skanderats boycott Israel, hörde jag bakom min rygg hur två unga kravallpoliser tillsammans småviskade “boycott Israel“. Ett par militärpoliser hade ingen aning om vad vi gjorde där. En svensk-palestinier med svenskt pass informerade om vad vi gjorde där. Av en annan kravallpolis fick han ett telefonnummer. Ifall han behövde hjälp.

Den palestinska flaggan hängde på pyramiden. Den vajade lite varstans i Kairo. Men det var inte alltid omtyckt av egyptisk säkerhetspolis att se olika fredsbudskap. För Egyptisk polis var alltid hack i hälarna. Deportation var alltid en risk man fick ta. Men våra västerländska pass var ett extra skydd i en alltför uppenbart hycklande värld. Män eller kvinnor med arabiskt utseende låg alltid sämre till. På våra hotell fanns infiltratörer. Ibland är det viktigt att se det med våra egna ögon. Men ibland är informationen tillräcklig. Så vad vet vi nu som vi inte visste innan?
Problemet är inte att informationen saknas när det gäller Gaza eller Västbanken eller den existerande staten Israel eller Egyptens förhållande till USA eller sin egen befolkning. Problemet är att palestinierna saknar frihet och politiskt stöd.

Så kampen fortsätter. Och BDS-rörelsen har garanterat stärkts av den här resan. Kairo-deklarationen är ett sådant initiativ som behöver globalt stöd.

HD-blogg.

Marschen Som Inte Blev, Eller

2009-12-30T16:36:00.007+01:00

Dag fyra i Kairo for min del gällande Gaza Freedom March Allt hindras av Egypten. Ett rävspel på hög nivå pågår. Lägg märke till svenska UD:s officiella information. Read it and weep.

Fredsmarschen "Gaza Freedom March" som planeras genomföras på årsdagen av Israels anfall mot Gaza har förbjudits av egyptiska myndigheter.

Egypten förbjuder en fredsmarsch i Gaza. Det säger allt. (Sverige skryter om sin lilla insats. )

Annars råder kaos här nere (Kairo i sig är rätt kaotiskt.). Poliser, civila som i uniform är överallt, smyger sig in på våra hotell och i våra grupper, frågar efter våra ledare och vad våra planer är härnäst. Ett par egyptier har gripits, ett par unga amerikanskor har misshandlats, taxichaufförer som kört en del aktivister till vissa destinationer har hotats med indragna tillstånd. Vid en ceremoni vid båtar vid Nilen togs motorer ut ur båtar och inga båtar fick avgå. Aktivister som varit på väg till Gaza har tvingats vända. En grupp på 30 människor som tagit sig till staden El Arish har placerats i en form av husarrest. De har inte fått lämna staden. Ny information kommer in konstant. Rykten sprids. Bevittnade en chockad blodig amerikanska inte kunna berätta for oss vad som hade hänt. Dock har det varit lite incidenter.

Våra stategier och planer förändras konstant. Via mobiltelefoner, internet, anslagstavlor, stora som små möten och våra centrala hotell sprids ny information. Frustration möter kreativitet. Ibland påminner vi varandra om varför vi är där. Lugnet återkommer. Nya aktioner skapas.

We do not forget that our frustrations here in Cairo are the smallest fraction of what our friends in Gaza suffer every day. We do not forget the passport privilege that has so far kept us from physical harm. We do not forget the shelter awarded by some of our embassies, and our friends and allies who make endless appeals to the Egyptian Foreign Ministry on our behalf. Yesterday was not a day of forgetting. December 27th is a day to remember.

Vi vill till Gaza. Men av Egypten (vilket innebar i praktiken Israel och USA) får vi inte. UD hjälper oss inte. De hänvisar till sin hemsida.

Igår kväll kom ett plötsligt härska och söndra förslag från Egypten. Två bussar får åka, vilket skulle innebära 7 % av delegaterna. Ett förhastat beslut från den centrala kommiten ledde till att forslaget godtos - de fick bara ngn timma pa sig att ta beslutet. Men efter att arrangörerna i Gaza inte ville ha dit oss om inte alla fick åka avböjde GFM bussarna. Egypten förmedlade också officiellt att de 100 man skulle släppa in var lugna mannikoir. resterande 1260 människorna var huliganer. I Gaza hungrar man efter politiska segrar och politiskt stöd. Västvärldens ledare ignorerar dem. Själv tyckte jag tidigt att acceptera ett sådant förslag vore ett nederlag, även om bara det faktum, att förslaget kom i sig visade att var kamp har nere gett resultat. Men diskussionerna gick minst sagt heta om vad som vore det bästa for Gaza. Ett tag verkade GFM vara splittrat i tva delar.

Det ar en brokig samling har nere. Medelåldern är ganska hög, inte bara förintelseöverlevaren och tidigare hungerstrejkande 85åringen Hedy Epstein är senior, och det är antagligen fler kvinnor än man har. 43 länder är representerade och här finns judar, kristna, muslimer och ateister. Enade i solidaritet.

Samtidigt pågår nya planer och grupper om hur man kan fortsätta kampen efter den här resan. Nya grupper och internationella allianser skapas, och speciellt en antiapartheidgrupp initierad av delegationen fran Sydafrika ser lovande ut.

Morgondagen blir spännande. Vi ska ut på gatorna inom sinom tid. Men hur, när och var återstår att losa.

Kampen fortsätter! Befria Palestina!

Uppsala Nya Tidning om marschen. Kanske nar i alla fall de Gaza.
Democracy Now om marschen!

Rätten Till Självförsvar Och Motstånd

2009-12-26T12:38:00.006+01:00

Palestinierna behöver politiskt stöd. Till och med liberala Expressens ledarsida tycker att belägringen av Gaza är negativ, att den har gått för långt ur ett mänskligt perspektiv. Det är en oväntat stark markering från svenska liberaler. Något som onekligen saknats i debatten. Så långt är det ett framsteg. Dock finns det alltid vissa aspekter som måste kommas ihåg när liberaler kritiserar Israel.

Man förklarar ändå att Israel har en rätt att försvara sig, aldrig någonsin kan man dock läsa att palestinierna har rätt att försvara sig mot angrepp från israel. Aldrig. Man får heller aldrig läsa att palestinierna har rätt att göra motstånd mot o-c-k-u-p-a-t-i-o-n-e-n. I grund och botten är belägringen av Gaza på så många vis så anti-liberal att det vore grundläggande för en liberal att vara emot blockaden. Det går i grund och botten inte att försvara belägringen. Därför har det antagligen varit ganska tyst om belägringen av Gaza. (Notera dock hur de flesta som kommenterar Expressens artikel försvarar den kollektiva bestraffningen.)

Det som i huvudsak är problemet är att palestinierna bara kan få någon form av liberal förståelse och empati så länge de enbart är offer. Som politiska varelser, som människor med ambitioner finns de inte. När palestinier attackeras för att de protesterar mot en mur, eller när de bara försöker odla sin mark, jaga fåglar eller fiska och attackeras och i vissa fall dödas för det, så verkar det som om dessa palestinierna förnekas rätten att i självförsvar få försvara sig mot Israel. Detta verkar vara otänkbart för liberalerna. Frågan ställs aldrig för liberalerna.

Palestinierna avkrävs ett aktivt icke-motstånd. Man ska förhandla. På Israels villkor. Därtill verkar det vara lätt att glömma bort ett annat faktum: palestinierna möts av våld oavsett vilken typ av motstånd man väljer att anta. Svaret till varför Israel agerar som de gör kan man delvis finna i kommentaren från 2002 av dåvarande överbefälhavaren Moshe Ayalon: ” Man måste få palestinierna att inse i djupet av sitt medvetande att de är ett besegrat folk.” Och våld är den metod Israel hela tiden använder sig av mot palestinierna. Ändå får vi aldrig höra att palestinierna måste få ha rätt att till självförsvar, samt få ha rätten till aktivt motstånd mot ockupationen.

Liberaler är ofta så oerhört falska i sin humanism att de dessvärre lurar sig själva. Det faktum att Expressen begär ett upphörande av belägringen betyder egentligen inte särskilt mycket. Det är ett liberalt alibi - men bättre än Dagens Nyheters tystnad. Men det har mer betydelse än när Birgitta Ohlsson räcker upp sin hand och säger att hon är för tvåstatslösningen och tycker att det är allt stöd i världen palestinierna behöver.

Så varför vill jag gå marschen? Jag marscherar för en friare värld, mot en värld fylld av rasism, segregation, hat och hyckleri. För att palestinierna inte ska inse i djupet av sitt medvetande att de inte står ensamma – trots konstanta svek från världens makthavare. Att de är ett besegrat folk kommer de aldrig att inse oavsett om det blir en internationell marsch eller inte.

Men vad sänder detta för budskap till palestinierna? Vi tillåter er inte ens internationell solidaritet. Vi vill att ni ska känna er ensamma och desperata. Sen kan man, i sann rasistisk anda, alltid skylla våldsutbrotten på att såna är palestinierna.

Democracy Now om Gaza Freedom March
Bianca Zammit om marschen:
".....The siege has to end. This is the message that will be carried during the Gaza Freedom March on the 31st December 2009. The Gaza Freedom March is comprised of people who have found the courage to say No where the international community has failed."

Viva Palestina i sin tur har problem att komma in i Gaza. Man är fast i Jordanien. Egypten vill att vi ska turista istället för att visa solidaritet med palestinierna i en fredsdemonstration.

DN

Öppet Brev Till Mubarak Gällande Gaza Freedom March

2009-12-26T12:14:00.004+01:00

(Det är ganska många som ska delta i demonstrationen i Gaza den 31:a december. Själv reser jag idag till Kairo. Frågan är om de cirka 1300 internationella aktivisterna kommer att få komma in i Gaza för att demonstrera med uppskattningsvis 50 000 palestinier? Idag vet jag inte. Många tecken i skyn har varit negativa. Dock är ironin sådan att det är lättare - om än ej lätt- för mig som västerlänning att komma in i Gaza än om jag haft ett pass utfärdat av den palestinska myndigheten. Bland alla de motiv för att delta som finns är det personliga och politiska, ideologiska och medmänskliga.

Hedy Epstein: I am going to Gaza because I know what it is like to be awakened at night by a knock on the door; to have your home ransacked; not to be able to attend school; to have your parents arrested; not to know if, or when they will return; to hear planes overhead, waiting for them to unload their deadly cargo; to be orphaned at a young age. Yet, I am one of the lucky ones who survived; leading a privileged life, free to travel.)

OPEN LETTER TO PRESIDENT MUBARAK FROM THE GAZA FREEDOM MARCH

December 26, 2009

Dear President Mubarak;

We, representing 1,362 individuals from 43 countries arriving in Cairo to participate in the Gaza Freedom March, are pleading to the Egyptians and your reputation for hospitality.

We are peacemakers. We have not come to Egypt to create trouble or cause conflict. On the contrary.

We have come because we believe that all people -- including the Palestinians of Gaza -- should have access to the resources they need to live in dignity. We have gathered in Egypt because we believed that you would welcome and support our noble goal and help us reach Gaza through your land.

s individuals who believe in justice and human rights, we have spent our hard-earned, and sometimes scarce, resources to buy plane tickets, book hotel rooms and secure transportation only to stand in solidarity with the Palestinians of Gaza living under a crushing Israeli blockade. We are doctors, lawyers, students, academics, poets and musicians. We are young and old. We are Muslims, Christians, Jews, Buddhists and secular. We represent civil society groups in many countries who came together and coordinated this large project with the civil society in Gaza. We have raised tens of thousands of dollars for medical aid, school supplies and winter clothing for the children of Gaza. But we realize that in addition to material aid, the Palestinians of Gaza need moral support.

We came to offer that support on the difficult anniversary of an invasion that brought them so much suffering. The idea of the Gaza Freedom March—a nonviolent march to the Israeli Erez crossing-- emerged during one of our trips to Gaza in May, a trip that was kindly facilitated by the Egyptian government.

Ever since the idea emerged, we have been talking to your government through your embassies overseas and directly with your Foreign Ministries. Your representatives have been kind and supportive. We were asked to furnish information about all the participants—passports, dates of birth, occupations—which we have done in good faith. We have answered every question, met every request. For months we have been working under the assumption that your government would facilitate our passage, as it has done on so many other occasions. We waited and waited for an answer.

Meanwhile, time was getting short and we had to start organizing. Travel over the Christmas season is not easy in the countries where many of us live. Tickets have to be purchased weeks, if not months, in advance. This is what all 1,362 individuals did. They spent their own funds or raised money from their communities to pay their way. Add to this the priceless time, effort and sacrifice by all these people to be away from their homes and loved ones during their festive season.

In Gaza, civil society groups—students, unions, women, farmers, refugee groups—have been working nonstop for months to organize the march. They have organized workshops, concerts, press conferences, endless meetings—all of this with their own scarce resources. They have been buoyed by the anticipated presence of so many global citizens coming to support their just cause.

If the Egyptian government decides to prevent the Gaza Freedom March, all this work and cost is lost.

And that's not all. It is practically impossible, this late in the game, to stop all these people from travelling to Egypt, even if we wanted to. Moreover, most have no plans in Egypt other than to arrive at a predetermined meeting point to head together to the Gaza border. If these plans are cancelled there will be a lot of unjustified suffering for the Palestinians of Gaza and over a thousand internationals who had nothing in mind but noble intentions.

We plead to you to let the Gaza Freedom March continue so that we can join the Palestinians of Gaza to march together on December 31, 2009.

We are truly hopeful that we will receive a positive response from you.

We thank you for your kind assistance and understanding.

Tighe Barry, Gaza Freedom March coordinator

Medea Benjamin, CODEPINK, USA
Olivia Zemor, Euro-Palestine, FranceDavid Torres, ECCP, Belgium
Germano Monti, Forum Palestine, ItalyZiyaad Lunat, Gaza Freedom March, EuropeEhab Lotayef, Gaza Freedom March, Canada
Alessandra Mecozzi, Action for Peace-ItalyAnn Wright, Gaza Freedom March coordinatorKawthar Guediri, Collectif National pour une Paix Juste et Durable entre Palestinens et Israeliens, FranceMark Johnson, Fellowship of ReconciliationThomas Sommer, Focus on The Global South, India Vangelis Pissias , Gaza Freedom March, Greek delegation

Låt Oss Tala Om Rasism: Att Förneka Palestinierna Allt

2009-12-22T10:08:00.009+01:00

15 biståndsorganisationer säger att det kommer att ta 500 år att bygga upp Gaza i den här takten. Då ska det kommas ihåg att den beräkningen görs utan att ha med i beräkningen att Israel kan få för sig att bomba sönder ghettofängelset igen. Men sveket mot Gaza stannar inte där. Det är ett globalt svek, där viktiga maktcentra alla förnekar palestinierna rättigheter.

I en värld av absurditeter.
Egypten förbjuder Gaza Freedom March, en ickevåldsdemonstration, den 31:a december. Man gör det genom att förvägra 1300 aktivister inträde i det belägrade Gaza. Palestinierna skall alltså även förbjudas solidaritet. Allt förvägras palestinierna. Allt. I Sverige är dock liberalerna upptagna med att försvara Israels övergrepp med att anklaga Israelkritiker för anti-semitism, alltmedan palestinierna enbart tillåts att existera som individer, men förvägras rätten att göra mer än bara överleva. Men palestinierna är bespottade och förnekade sin mänsklighet. De är en osörjbar massa, ett problem för Israel. Palestiniernas röster görs ohörda

Egypten går att förstå. Man är USA:s mutade lydhund. Jag är inte förvånad. Har befarat detta under lång tid. För samtidigt bygger Egypten en modern och stor mur - wall of shame- mot gränsen till Gaza. Finansierad av fredspristagarens hemland USA. Fred är inte en rättighet, frihet är inte en rättighet. Den är alltid villkorad av de med makten att avgöra vilka som förtjänar frihet och fred.

Snart är det ett år sedan Israel bedrev ett 22-dagars bombardemang av ghettofängelset Gaza, där 50 % av befolkningen är under 15 år. Redan innan detta krig var en stor del av befolkningen traumatiserad. Efter kriget blev det av ”naturliga” skäl ännu värre. Sviterna av angreppet är enorma, fysiska, psykiska och materiella. Värst lider barnen. Barnen i Gaza känner sig inte trygga i sina hem, andra har inga hem eftersom Israel har bombat sönder deras hem och Israel har stoppat importen av byggmaterial till Gaza. Palestinierna är kollektivt bestraffade av Israel med västvärldens goda minne och med essentiellt stöd av Egypten.

Israel dikterar vad palestinierna förtjänar att äta. Det finns helt enkelt mat som inte ses som nödvändigt för “ the basic existence of the population.” Israel har stoppat importen av papper till skolböcker, råmaterial för industrin och byggmaterial för att återuppbygga husen. 97 % av industrin i Gaza är nedlagd. Även import för att palestinierna ska kunna återuppbygga vattenreningsverk har stoppats. Detta gör att 90 % av vattnet av WTO anses otjänligt att dricka. Även i dessa frågor avgör Israel vad palestinierna behöver för att överleva. Men någon utveckling ska man inte tänka på. Israel förnekar palestinierna det som liberaler så ofta brukar tala varmt om. Men det är i huvudsak palestinierna man ställer kraven på.

Enligt den israeliska ockupationslogiken, som inte saknar ett stort mått av svart humor, kan även människor som av Israel är registrerade Gaza-bor vistas illegalt på Västbanken (och vice versa), oavsett om man har studier att slutföra där eller har sin familj där. Palestinier kan alltså vistas illegalt på palestinsk mark. Denna bedömning görs av ockupantstaten Israel.

Belägringen av Gaza förnekar palestinierna grundläggande rättigheter, och arbetslösheten är gigantisk. Man är beroende av välgörenhet och bistånd. Politiskt stöd får man däremot se sig i himlen efter. Man kan kalla det hyckleri, man kan kalla det rasism, man kan kalla det för svek gentemot palestinierna. Men framförallt vill nog inte de statslösa palestinierna att självgoda ”liberala” västerlänningar ska predika för dem om demokrati, fred och liberalismens välsignelser.

Viktig källa: http://www.gazagateway.org/2009/09/no-development-no-prosperity-no-humanitarian-crisis/

Lift the blockade.: Enough is enough. "According to a recently leaked report by the UN office of the humanitarian co-ordinator, Gaza is undergoing "a process of de-development, which potentially could lead to the complete breakdown of public infrastructure".
En vädjan från Gaza.

Mitt i allt elände: lite ljus. Konsert för Gaza 27:e december. Läs Anna Wester.

Inom parentes: Men liberalerna kommer att fortsätta ägna den närmaste tiden åt att käbbla och kalla Aftonbladet för anti-semitiskt. Palestinierna? What liberal gives a fuck.

Och Vad Kostar Då Inte Detta För Vårt Samhälle, Maud?

2009-12-18T17:25:00.005+01:00

Så försvann Saab och 8000 arbeten. Regeringen hade kunnat rädda alla dessa jobb.
Men onäringsminister Maud Olofsson och regeringen vill inte att skattebetalarna ska stå för kostnaderna, mer eller mindre (intelligensmässigt) medvetna om att vi alla nu är tvungna att stå för större kostnader i form av arbetslöshet och kompetens som nu försvinner ut i tomma intet. Men de är säkert välkomna att få tips från arbetscoacherna om att skriva CV och sånt. Vem vet? Ett par av de kanske kan bli jobbcoacher? Det är ju lite av en framtidsbransch.

Let me be clear, Sa Barack Obama och räddade världen. Igen.

2009-12-18T17:12:00.003+01:00

(Barack Obama äntrade talarstolen med allvarligt ansiktsuttryck, men med empatiska ögon. )

Jag är inte här för att tala, jag är här för att agera. Låt mig först få tala. Och tala om en del saker för er. Läs mina läppar: jag ska inte bara leverera en massa fina ord. Det är sant och visst. Så sant jag är en man av fred som bara ska bomba lite först.

Förstå detta: hör mig ut: vi måste nu gemensamt ta ansvar för vår fina, vackra planet. Ingen går fri från ansvaret. Vi kan inte längra bara tala om det.

Let me be clear: miljön och klimatet är det viktigaste vi har. Bara det att jag säger det har betydelse. Jag är för miljön. Jag är för klimatet. Let me clear: jag är positiv och övertygad om att vi kan klara det. Men, vi måste förstå att det krävs ett hårt arbete. Vi har alla ett ansvar. Alla individer har ett ansvar. Vi får inte ge upp. Jag tackar er för er tid och för att ni har lyssnat.

L-e-t m-e b-e c-l-e-a-r: rosor är röda, och snön är vit. På vår planet är det så, än så länge.
Vi har ett ansvar. Jag är fullt medveten om att vi nu måste agera. Alla stora länder måste tänka över sitt ansvar och ta sitt ansvar. Vi ska göra det inte bara prata. Jag är ingen man av onödiga ord. Jag är en handlingens man. Nej, jag är inte här för att tala, jag är här för att agera.

Nu ska jag iväg och rädda en annan del av världen med mina blotta ord. Men jag kommer inte att vara där för att tala utan för att agera. Genom mina ord. De är mina superkrafter. Mina ord är styrkan, kraften – the force. Jag är Luke Skywalker och Stålmannen i ett genom det jag yttrar.

Let me be clear, innan min mandatperiod är över, råder det fred –enligt min och Norges Nobelkommittés definition - och klimatet är räddat. Om ni bara lyssnar på vad jag har att säga. Tack.

Och en sak till. Om ni vill kan ni köpa min senaste bok från bokbordet där längst bak i salen. "Barack Obamas samlade tal: Konsten att agera och inte bara tala." Finns även som ljudbok.

Tack. På återseende, så hörs vi snart igen.

Gaza Freedom March

2009-12-16T17:53:00.003+01:00

Den 31:a december går Gaza Freedom March av stapeln. Över 1000 internationella aktivister och 10 000-tals palestinier ska marschera mot den israeliska gränsen. Det finns även en liten svensk delegation med sju individer, där jag för övrigt ingår som en av dessa individer.

Denna marsch sker på grund av att världens makthavare är fullständigt likgiltiga inför det palestinska folkets rättigheter. Föraktet för palestinierna cementeras med att Egypten nu bygger en ny konstruktion längs med gränsen mot Gaza. Finansierat av USA. Ni vet, den så viktiga medlande parten i ”konflikten” mellan Israel och Palestina. Marschen borde vara politiskt harmlös. Kanske till och med för harmlös. Syftet är att Israel ska upphöra med sin rättsvidriga kollektiva bestraffning av palestinierna.

Bland de marscherande utmärks Hedy Epstein, 85-årig överlevande från förintelsen. Hon säger:

As President Obama accepts a Peace Prize he does not deserve, it's a good time to model what real peacemaking looks like. That's why-at the ripe age of 85-I'll be joining the Gaza Freedom March on December 31. Over 1,000 peacemakers from around the world will join hands with 50,000 Palestinians in Gaza as we walk together to the Israeli border. As Jews, Christians, Muslims, atheists, and members of many faiths we will come together as one humanity to condemn the brutal invasion of Gaza one year ago and demand that Israel lift the siege that has brought 1.5 million people to the brink of disaster.

You can show your support for real peacemaking by endorsing the Gaza Freedom March and telling your friends and community about this historic event!

Skam att Spara, På Fattiga Bara

2009-12-16T17:47:00.005+01:00

Det var en demonstration igår i snöovädret mot de nedskärningar inom Stockholms stad som riktar sig mot de som har det svårast i staden.* Staden i världsklass som ska ha Sveriges bästa socialtjänst (definierat hur då, undrar vän av ordning, som inte bör förvänta sig något svar). Staden med arbetslinjen som riktlinje, som sagt med mål att ha Sveriges bästa socialtjänst skär ned över 120 tjänster i socialtjänst och arbetsmarknadsförvaltningen. Dock ska man satsa lite mer på Jobbtorgen. Där man ska hjälpa folk att komma i arbete. Samtidigt som man medvetet skär ned på antalet arbeten inom staden.

Besparingarna sker på viktiga områden inom stadens socialtjänst. Vad Ulf Kristersson menar med en socialtjänst i världsklass är det ingen som vet. Frågan som Stockholsmvänstern ställer är därför relevant. Dock verkar det som om de tvärfackliga protesterna har gett ett visst önskat resultat. Tjänsterna på bland annat prostitutionsenheten behålls.

För människor som arbetar med hemlöshet i Stockholm kommer det också som en överraskning när Ulf Kristersson (SVT: ABC 091214) hävdar att man gör dessa besparingar för att göra vissa prioriteringar, vilket bland annat innebär stadens hemlösa.

Stockholm är dock oavsett detta en klart borgerlig stad i opinionen. Nästa år kommer dessutom socialbidragsnormen inte att höjas med ett enda öre för övrigt. Förutom för kungafamiljen. Kungafamiljen ska ju festa loss nästa år. Även Stockholms stad ska bidra med medel till detta. Detta blir helt klart en propagandatriumf för borgarklassen.

Stockholms borgerliga motto är helt enkelt: Slicka uppåt, sparka nedåt.

* Dagens Nyheter hävdade att det var 500 personer som deltog i demonstrationen. Jag skulle vilja halvera den siffran. Därtill är demonstrationer i Sverige ofta ganska tama. Som fotbollssupporter tycker man det saknas lite klös i skanderandet.

Valfrihet

2009-11-29T15:14:00.005+01:00

Allvarligt talat.

Folkpartiet säger Ja till framtiden och kristdemokraterna talar om verklighetens folk och Göran Hägglund ska ge sig ut på en köksbordsturné och lyssna på folk. Centerpartiet surfar in på den nyliberala vågen och har upphöjt Entreprenören till en ny form av übermensch som ska frälsa oss alla från det fackliga ondo. Moderaterna kör vidare på den enda vägen kamouflerade i sin folkliga arbetarklass framtoning samtidigt som man arbetar hårt med att öka klassklyftorna. Fuckintastiskt.

Samtidigt kommer Mona Sahlin och kastar in handsken och menar att Centerpartiet (trots deras uppenbara, oerhört uttalade anti-facklighet, deras extremt nyliberala politik) och Folkpartiet (som inte heller kramar ihjäl facket) kan vara intressanta partners i en regeringsbildning. Förvisso inte märkligt för en partiledare som gärna erkänner sitt omoderna och stela 90-tal och menar att socialdemokratin under 90-talet blev ett bidragsparti. Socialdemokratin verkar tro att i en värld av nyliberal hegemoni är ideologisk förtunning något nödvändigt (och gott). De två politiska huvudfrågorna för det socialdemokratiska arbetarpartiet verkar vara a-kassan och Sverigedemokraterna. En nyliberal hegemoni har smugit sig in och definierar vår vardag – valfrihet, konsumentmakt, och en bra frisör. Miljöpartiet vinner röster på sitt namn. Miljö är du för eller emot? Vänsterpartiet varken syns eller hörs – men kommer att göra socialdemokraterna till viljes – om man tillåts. Vänster förresten? Om man kör vänster hela tiden kör man ju i cirklar.

Alla talar om arbetslinjen, men arbetslinjen är individualiserad: varken kommuner eller staten satsar på att öka antalet arbeten. Arbetslinjen gäller alltså inte på politisk nivå. (Även om socialdemokraterna gärna talar om ”jobben”.) Man skär ned och skapar arbetslösa människor. Satsar med ökade resurser istället på coacher och på individuellt peptalk. Privata företag kan göra vinster på arbetslöshet. Var och en som man nyligen sade upp ska med hjälp av arbetscoacher hitta arbeten som delvis försvinner på grund av statlig och kommunal politik. De privata initiativen ska lösa arbetslösheten. De arbetslösa ska uppfostras. Om detta är, nästan, alla eniga. Det som skulle behövas är starkare ordalag och avståndstagande från socialdemokratin angående alliansens konstanta angrepp på sjuka och arbetslösa. Vänstern måste visa upp en ideologisk åsiktsklyfta gentemot högern. Inte få det att framstå som enstaka detaljer i partiprogram. För det finns skillnader, men man måste öppet och tydligt stå för något och inte halvt om halvt skämmas för det. Det råder ingen tvekan om det handlar om klassfrågor. Våga tala om klass!

Politik framstår annars som ren yta med snygga slogans, debattprogram på TV med 700 deltagare och en massa fräscha leenden. Man försöker genom att "det personliga är politiskt" hitta sina väljare.

Jag frågar er, ärade medborgare och väljare.
Tycker ni att de politiska partierna kännetecknar valfrihet?
Ta fram tombolan kära vänner, snart är det val.

Jinge. Alliansfritt Sverige.

Honduras Och Liberalerna

2009-11-29T14:03:00.004+01:00

Apropå liberaler och deras selektiva liberalism, så är det väl värt att nämna det faktum att man i Den Liberala internationalen, LI, har utsett den honduranske kuppresidenten Roberto Micheletti till en av sina vice ordförandeposter. Micheletti kommer att tillträda efter att han har avgått som president.

Angående detta säger Folkpartiets Internationella sekreterare, Fredrik Svensson, till Arbetaren Zenit att alla medlemspartier, inklusive honduranska Liberala Partiet, har rätt att själv utse en vice ordförande. Micheletti skulle därmed inte kunna nekas posten med mindre påföljd än att Liberala Partiet utesluts. Detta vore kanske ingen dum idé eftersom det Liberala Partiet bevisligen verkar frångå en viktig liberal fråga: gällande demokratins vara eller icke-vara. Men som tur är finner ju alltid liberaler kryphål.

Fredrik Svensson hänvisar nämligen även till Internationalens resolution om Honduras, där följande sägs: ”Landet gick igenom allvarliga oroligheter provocerade av presidentens brott mot grundlagen. [...] LI tror att det internationella samfundets stöd för att försäkra att de kommande valen i Honduras blir fria, rättvisa och demokratiska är avgörande”.

På så vis lyckas liberalerna kritisera, den folkvalde, Manuel Zelayas påstådda grundlagsbrott, utan att fördöma själva statskuppen, och därtill ställer ställer man inga krav på Zelayas återinsättande för att erkänna valet.

Sådan är liberalismen. I en demokrati måste man rösta rätt, annars kör man mot rött.

I DN:s analys är detta också intressant: "Det är första gången som Lula da Silva och Obama offentligt är i konflikt med varandra, och bedömare menar att det också är första gången som president Lula, ansedd som en enande kraft, ”hänger på repen” i en internationell konflikt."

Lula hänger alltså på repen, vad nu det egentligen innebär, för att han till skillnad från Obama har tagit kraftfullt avstånd från statskuppen och för att man definierar statskuppen som en statskupp.

No Way Through

2009-11-29T14:02:00.001+01:00

En prisbelönt kortfilm.

På ett sätt är det sådant här västeuropeiska liberala människor behöver se, eftersom vi tenderar att alltid att falla i "det personliga är politiskt."

Egentligen behöver vi gå vidare från det.

No Way Through är egentligen också hur man skulle kunna sammanfatta hur svårt det är att nå igenom den liberala muren mot empatisk eller politisk förståelse för palestinierna.

Klass, Rasism, Klassrasism

2009-11-24T23:06:00.005+01:00

Sionismen var dömd att göra palestinierna till antingen flyktingar eller andra klassens medborgare som skulle hamna i vad liberaler skulle benämna som ”utanförskap”. Det är talande att liberaler sällan vill tala om hur utanförskapet skapas. I Israel är det ju egentligen inget större hjärnbryderi att förstå att palestinierna skulle hamna i ett utanförskap, där palestinierna blir en egen underklass. (Och genom anti-semitismens historia tvingades dessutom en stor del av Europas judar forma en specifik klass då judarna inte alltid tilläts arbeta med vad som helst.)

"The social, economic, health and educational gaps between Israel's Jewish and Arab citizens are continuing to grow, mostly as a result of unfair government policies and prejudice from the Jewish population, a study published Wednesday has found. Now in its third year, the Equality Index of Jewish and Arab Citizens in Israel, published by Sikkuy, the Association for the Advancement of Civic Equality, cites growing housing shortages and a looming welfare crisis as the main concerns facing the country's 1.5 million Arabic-speakers. "The index shows an alarming picture: that the gap between Jews and Arabs has increased by almost five percent in just two years," commented Ron Gerlitz, co- executive director of Sikkuy."

Sionismen alienerar, delvis eftersom den redan i sitt eget antagande av behovet av sin egen existens sker utifrån en teori om alienation. Förföljelsen av judarna i europa stärkte sionismen i sin grundtanke att judar måste ha en egen stat. Man ville ha en trygg fristad: fri från rasism, hat och förföljelse, någonstans att leva tryggt och värdigt.

Sionismen har därefter blivit sin egen skapelsemyt. Det moderna rasbegreppet har alltid delat in människor i olika grad i över och undermänniskor. Sionismen ville skapa en stat där judarna kunde känna sig hemma, där de inte längre betraktades som undermänniskor. Den judiska nationalismen letade ett hem. Den fann ett där andra- icke judar- bodde. Staten Israel skapades efter lång och enveten kamp och på bekostnad av palestinierna. En ny grym orättvisa var skapad. Hur skulle palestinierna i Israel någonsin kunna känna sig hemma i en stat som betraktar sig och sitt land som evigt judisk, där man på alla möjliga vis försöker sopa undan den palestinska historien under mattan? Där historierevisionism blev en del av historieundervisningen. Där flykten från rasism blev reproducerandet av rasism. I det sionistiskt koloniala projektet skapades även en ny form av kolonialism. Ursprungsbefolkningen var man egentligen inte ens intresserad av som arbetskraft. Helst av allt ville man få bort alla palestinier.

Nu har Israel därför blivit ett klassamhälle i flera aspekter. Klassklyftorna i samhället är stora, liksom de är i alla kapitalistiska samhällen. För palestinierna blir alienationen alltså dubbel. De blir en misstrodd och misstänkliggjord samhällsklass, där många israeler misstänker att palestinierna inte har Israels bästa för ögonen, och därmed riskerar de inte heller att få några framstående positioner i samhället. Redan i det att de själva, i sitt hemland, som muslimer eller kristna är medvetna om att de lever i en judisk stat talar onekligen om det för de, att de är här på undantag. Grundförutsättningarna för palestinierna att göra klassresor minskar dubbelt: genom att de inte har samma möjligheter i samhället som israeliska judar och svårigheten att göra klassresor, som redan är svårt i kapitalistiska samhällen, försvåras när man inte bara är underklass och arbetarklass utan även palestinier. Och när 22-dagars kriget i Gaza ägde rum förra vintern stödde över 90 % av de judiska israelerna kriget. Nu följer en anti-rasistisk truism i det första ledet av nästa mening: Det är inte en konsekvens av att judarna är onda eller extra barbariska, utan det är en effekt av vad sionismen (och krig) i sig skapar: nationalism, rasism och rädsla – en kronisk rädsla för ”de andra”. Det är en närmast inbyggd och medfödd sionistisk logik. En värld utan rasism skulle aldrig ha skapat och närt sionismen. Det är i grunden alltså inte en religiös fråga. Det är en fråga om rasism och kampen om land. Sionisterna ansåg inte att de kunde leva med palestinierna. Och här är en skillnad. Det är palestinierna som historiskt varit de stora anti-rasisterna, genom att föreslå en gemensam stat. Enstatslösningen har aldrig accepterats av sionisterna. Det säger sig självt. Det säger även att i sionismen finns en misstro mot palestinierna. Sionismen är övertygad om att Israel måste vara en militärt överlägsen judisk stat annars kommer ”de andra” att utplåna judarna som folk.

Det är på så vis en extra dyster ödets ironi, att många av de tidiga sionisterna var socialister som ville skapa ett tryggt klassfritt samhälle fritt från rasism; extra dyster eftersom man har misslyckats i trippel bemärkelse: Israel har blivit ett rasistiskt och skrämt klassamhälle, där arbetarna kan ställas emot varandra grundat på religiös tillhörighet. Ingen tvåstatslösning i världen kan råda bot på det.

(Inom parentes sagt... Men som Vellinge visar skapar klassamhällen i sig rasism. Det bygger naturligtvis ofta på att priviligierade ofta ser sig själva som av dugligare material, man är bättre människor helt enkelt. I Vellinge håller man ifrån sig invandrarna och arbetarklassen. Vellinge är ett symptom på att även Sverige är ett politiskt alienerat samhälle. Men exemplet Israel visar också prov på varför vi i Sverige måste vara på vår vakt när kristna fanatiker vill skapa en EU-konstitution grundad på kristna värderingar. )

En Palestinsk Pseudostat

2009-11-22T23:06:00.007+01:00

Förtrycket fortsätter mot palestinierna. Uppgivna palestinska ledare funderar på att utropa en stat. Det handlar dock om en egen stat med en massa närmast oöverstigliga problem, inbyggda och planterade i denna ”stat”. Att officiellt stödja tvåstatslösningen har annars alltid varit liberalernas alibi för att de tar palestiniernas situation på allvar. De har dock aldrig någonsin gett sig in i att förklara hur en sådan stat i praktiken skulle se ut. Man har inte heller gjort något allvarligt försök till att verkligen stödja palestinierna. Staten Israels säkerhet går ju före alla inblandade individers rättigheter.

Det är på mark med 500 000 bosättare/ockupanter som de inte särdeles demokratiskt valda palestinska ledarna tänkt utropa sin stat. Det är med gränser kontrollerade av Israel man tänkt utropa sin stat. Och med sin pyttelilla, extremt trångbodda stat, kommer man inte längre vara statslösa. Att vara statslös har varit hur hemskt och bisarrt det än låter, haft en taktisk fördel för palestinierna. Men man kommer med sin fiktiva statsbildning ha cementerat ett apartheidsystem med ett antal bantustans.

Rätten att återvända för palestinierna kommer att försvinna som krav. Att utropa en stat gör ingenting för majoriteten av palestinierna. De i diasporan, flyktingarna. Deras drömmar överges. Palestinierna splittras ytterligare. Palestinierna i Israel fortsätter att vara andra klassens medborgare för all framtid.

En annan risk ligger ju i den demokratiska problematiken. Redan nu ser vi hur Västbanken, med stöd av väst och Israel, har tenderat att allt mer likna en polisstat styrd av PA. Det handlar om en palestinsk myndighet som i grund och botten gjort allt för att göra kolonialherrarna glada. Man har låtit Israel ta makten över vattnet, man försöker hålla demonstranter på mattan, arresterar oliktänkande, fördömer Hamas, erkänner staten Israels rätt att existera. Med så lättkuvade förhandlare blir det naturligtvis en munsbit för Israel när förhandlingar väl ska ske mellan två stater.

En palestinsk stat skulle bli en stat där Israel kontrollerar de palestinska gränserna och luftutrymmet. När ockupationen ”slutar” enligt västbankseliten – se Gaza btw- kommer israelisk propaganda att ta en viktig seger. Plötsligt är man inte längre ockupanter officiellt. Palestinierna har själva valt detta och nu har ju palestinierna sin stat. Detta trots att ockupationen i praktiken kommer att fortsätta. Och majoriteten av palestinierna kommer inte att nöja sig med detta. Våldet kommer åter att blossa upp. Liberaler och sionister kommer att peka på att nu har palestinierna sin stat och ändå brukar de våld. Se hur opålitliga och våldsamma palestinierna är! Någon palestinsk armé kommer inte att tillåtas. Man kommer att förbli oskyddade mot israeliska ”självförsvarsinvasioner” som naturligtvis kommer att ske i ”förebyggande syften”, även om man kommer att ha svårt att hävda att palestinierna har massförstörelsevapen.

Salam Fayyad, premiärministern, kommer säkerligen få en del stöd av västvärlden, då han är omtyckt av västvärldens ledare. Med andra ord kommer vi i våra ”fria” tidningar få läsa ganska positiva omdömen om honom. Av palestinierna fick han 2 % av rösterna senast. (Det är inte heller så att han är speciellt betrodd i Fatahs led heller. Fayyad är oberoende.) Det är möjligt att om nya val skulle ske att hans popularitet skulle stiga, dels av det skäl att han nu syns mer och står relativt fri från det korrumperade Fatah och från Abbas och Dahlan.

När exempelvis Jinge stöder planen gör han det för att han inte längre ser någon som helst möjlighet till rättvisa. Han ser inga alternativ. Han vill minimera lidandet för palestinierna. Det är ett sista desperat drag för palestinierna enligt devisen: ”det kan inte bli värre”. Men det kan det. Jinge är trött på förhandlandet. Men har tar grundligt miste om han tror att ett utropande av en palestinsk stat skulle betyda en palestinsk stat utan förhandlingar. Det är snarare så att den palestinska myndigheten tror att om man är en stat har man större tyngd i förhandlingarna. Att Fayyad och Fatah skulle sluta försöka med förhandlingar med Israel är naturligtvis en omöjlighet.

Men när palestinierna spelar ut sitt sista kort har man ingenting längre att förhandla om, men ändå kommer man tvingas förhandla, och de som ska förhandla är de som har gjort det hittills med fruktlösa resultat. Man har sin stat. Sitt medborgarskap. Och så sitter man där med sina bantustans och alla dessa palestinier i diasporan, och som andraklassens medborgare i staten Israel. Det är ett Palestina dömt till konflikt och fattigdom, till korruption och hopplöshet. Med Virgina Tilleys ord: ”den nuvarande omöjliga situationen blir permanent.” Virginia Tilley gör dessutom viktiga observationer från anti-apartheidkampen i Sydafrika. Att utropa en palestinsk stat nu vore helt enkelt ett fatalt misstag menar hon.

Ur demokratisk, liberal, humanistisk, antirasistisk och moraliskt-etisk synpunkt så är tvåstatslösningen inte acceptabel. Det är en lösning som pekar ut palestinierna, ursprungsbefolkningen, som mindre värda, ett folk man måste ta en form av minimal hänsyn till – det israeliska tolkningsföreträdet gäller när det kommer till tvåstatslösningen (även om för många sionister är det ett sätt att dra ut på tiden och stjäla mer mark och bygga ut ockupationen ). Det är i dagsläget enbart skenbart en mer praktisk och trovärdig lösning än enstatslösningen. Naturligtvis kan ingen heller i nuläget tro på en enstatslösning. Sionisterna är för starka och har USA och EU som backar upp de i kampen mot palestinierna. Fast det finns saker som talar för palestinierna. Den demografiska utvecklingen oroar Israel. Samtidigt har solidaritetsaktionerna världen över för och med palestinierna ökat. Den israeliska propagandan blir alltmer Bagdad Bob-liknande. Palestinierna vägrar låta sig kuvas. Det ökade israeliska förtrycket kan ses som samma typ av desperation som drabbar stater med stora problem.

Men den stat palestinierna skulle få hur skulle den se ut? Salam Fayyad drömmer om ett fritt och rikt Palestina. Oberoende av Israel. En egen flygplats! Salam Fayyad drömmer. När PA har tagit emot miljarder av dollar i bistånd har det enda som skett att man blivit biståndsberoende och korrupta. Fayyad vill avsluta ockupationen när den fortfarande är kvar. Det är en pseudostat. En pseudostat som förvisso kanske skulle gynna västbankseliten. Vilket är en variant av det där med kakan. Det är som att planera att ha kvar kakan, när någon annan långsamt äter upp den. (Haltar liknelsen? Jodå.)

Efter många år av förtryck och ofrihet kan man förstå tanken bakom idén. Det är lätt att inse den omedelbara lockelsen av en egen stat. Men det kan visa sig vara ett oåterkalleligt fatalt misstag. Därför krävs det stor palestinsk samling bakom detta. Beslutet ska inte tas av några icke-valda palestinier. Och i slutändan kommer detta beslut att bestämmas av Israel och USA om det godkänns eller inte.

Det viktiga är dock inte om det är en stat eller två eller fjorton utan hur man ska kunna skapa en stat med lika möjligheter och likvärdiga medborgarskap för alla som bor där. Det elementära borde vara respekten för varje individs okränkbara rättigheter mellan jämbördiga människor – judar, kristna, muslimer, och så vidare. Det är frapperande hur lite hänsyn till denna grundläggande rättighetsaspekt för samtliga individer som västvärlden och våra kära liberaler tar. Det är alltid staten Israels egenmäktigt uttalade säkerhetsaspekt som går före individernas rättigheter.

Palestinierna behöver en riktig stat inte en symbolisk pseudostat. Dessutom är rasismen ofrånkomlig i sionismen och det i sig skapar obotliga missförhållanden.

Även Ali Abunimah, EI, argumentar emot en palestinsk stat i nuläget. "Liberation, Not A Fictitious Palestinian 'State'"

Prioriterade Liv Och Osynliggjorda Människor

2009-11-22T22:54:00.006+01:00

Naturligtvis prioriteras den israeliska soldaten Gilad Shalit. Han är en riktig människa. Inte palestinier. Naturligtvis får Gilad Shalits eventuella frigivning stor uppmärksamhet i västmedier. Det är också rätt talande att Israel kan släppa ett antal kvinnor bara för en videofrekvens med Shalit. Å andra sidan kan ju israeliska militärer bara åka till en by på Västbanken och slentriantillfångata några palestinier.

Samtidigt har 6200 barn tillfångatagits/kidnappats av den israeliska ockupationsarmén sedan 2000. I detta nu sitter 337 barn i fängelse i Israel. Kan du namnet på något av dessa barn?

Obama Och LBJ, Afghanistan Och Vietnam

2009-11-22T13:47:00.005+01:00

Bill Moyers gör en jämförelse med dagens Aghanistanpolitik företrädd av fredspristagaren Barack Obama med gårdagens Vietnampolitik företrädd av Lyndon B. Johnson. Väl värda sina minuter att döda novembertid med.

Moyers gör det genom att lyssna på hur LBJ resonerade vid den tidpunkten.
"Granted, Barack Obama is not Lyndon Johnson, Afghanistan is not Vietnam and this is now, not then. But listen and you will hear echoes and refrains that resonate today......"

Det är samtal kring prestige, ekonomi och kommande val. LBJ är frustrerad och söker råd hos olika rådgivare samtidigt som han blir attackerad av republikanerna.

Spännande och talande lyssning/läsning.

Att Leka Arbetslös I 14 Dagar På Uppdrag Av Aftonbladet

2009-11-21T12:15:00.008+01:00

I det som den socialdemokratiska tidningen Aftonbladet ser som ett samhällsreportage som görs av modebloggaren Mogi i hennes 14-dagars upplevelse av att gå på a-kassan framkommer något underligt. Hennes liv är ungefär som vanligt. Hon upplever det säkert inte så, eftersom hon tvingas spara, leva snålt. Hon lever ekonomiskt inte som hon gjorde. Men i övrigt då? Hon söker inga arbeten. Behöver inte arbeta. Hon käkar godis. Tittar på film. Shoppar med mamma. Spontanplanerar att gå på någon tvåmånaders kurs i Australien i januari. Fyra av hennes närmaste vänner åker dit, och det blir ju tomt utan dem.

Hon skriver själv i inlägget Julkänsla (som även innehåller en redogörelse för en pressfrukost anordnad av Michael Bindefeldt): ”Jag ska alltså beröra området hur det är att ha tagit studenten och sedan inte komma in på arbetsmarknaden, eller att man vart ute och rest ett år eller två efter studenten för att sedan inte lyckas få ett jobb. Eller att man är klar med sin utbildning vid 23 års ålder och då inte får ett jobb.”

Hur kan hon beröra det området när hon har ett arbete, eller som det verkar, snarare flera? Hur ska hon kunna beröra att man är klar med sin utbildning vid 23 års ålder och då inte få ett jobb? Hon är 20 år. Ska hon resa fram och tillbaka i tiden? Varför inte fråga någon som faktiskt upplever det hela eller har upplevt det?

Mogi och Aftonbladet har missat den psykologiska aspekten av att gå på a-kassa (och naturligtvis den långsiktiga ekonomiska aspekten). Oron inför framtiden, känslan av att vara arbetslös, stressen efter att söka arbeten, eller att känna av effekten av försämrad a-kassa och hur det ska skapa incitament till att söka arbeten. Mogi söker inga arbeten. Hon har sitt arbete och planerar att åka två månader till Australien.

Hon besökte Eskilstuna för att där är ungdomsarbetslösheten som störst. Men vad hände där, mer än att hon tog fotografier på sig själv? Framkommer inte. Man blir inte talesman för ungdomsarbetslösheten genom att helt enkelt bara säga att man har varit på en plats där det är många arbetslösa. Been there, done nothing, not going there again.

Vad är det då som gör att Aftonbladet inte använder sig av någon som i verkligheten går på a-kassa och är arbetslös? Jo, Aftonbladet är en kommersiell tidning som i ärlighetens namn inte är särskilt intresserade av att berätta något av direkt värde om arbetslösheten. Man vill sälja annonser och tidningar.

Det här är inte Mogis fel. Hennes blogg, av det jag läst, är väl rätt sympatisk - hon ägnar sig inte åt elakheter och personpåhopp. Hon skriver om sådant som intresserar henne. Hon är ung och vill säkert väl på sitt eget självupptagna sätt (vi är ju alla mer eller mindre självupptagna.) Det här är ett symptom på samhällsreportagens och medias intellektuella härdsmälta.

Fotnot: Det är dessutom tolv dagar kvar av hennes uppdrag.

Fotboll Och Sionism

2009-11-20T22:35:00.003+01:00

Respektfull rasism.

Beitar Jerusalem captain Aviram Baruchyan met Thursday evening with fans belonging to the “La Familia” organization and apologized for saying that he would like to see an Arab play in the football team.

The fans told him they were hurt by the remark he made about 10 days ago at an anti-violence conference.

Baruchyan said at the end of Thursday’s meeting, “The most painful thing is that I unfortunately hurt Beitar’s fans, and I understood that I hurt them very much. It’s important for me that the players know and that everyone knows that I am with them through thick and thin, and I don’t care what other people think or write.
“However,” he added, “it’s important for me to stress that I’m not the one who decides on these things, but if at the moment the fans don’t want it, there won’t be an Arab player in Beitar.”

Fotnot: Beitar Jerusalem är förvisso ökänt för sin rasism. Deras liberala antagonister är Hapoel Tel Aviv. Men rasismen härstammar från sionismen.

En Tuff Utmaning

2009-11-20T10:28:00.002+01:00

En 20-årig modebloggare som bor hemma hos mamsen och pappsen får i uppdrag av Aftonbladet att i 14 dagar leva på a-kassa. (Inget fel med att bo hos mamsen och pappsen - det gjorde jag med när jag var 20. Även om jag inte modebloggade. Det kan jag garantera. I så fall hade det låtit så här: "Idag hade jag en fleeceskjorta - kallad bordsduk av mina kamrater- på mig och ett par jeans. Jag hade inte kammat mitt hår." )

Från intervjun med modebloggaren:
"Hur kommer det att påverka din tillvaro att leva på a-kassa?
- Jag är ju van vid att kunna spendera betydligt mer pengar, så jag tror att det kommer att bli tufft, men jag gillar utmaningar."

Det är en hård värld, men det är tur att hon gillar utmaningar. Kanske underlättar det att hon får pröjs för att göra detta grymma wallraffande. Kanske hon sedan kan twittra om att vara hemlös i en trekvart? Kanske Aftonbladet kan testa att vara en riktig nyhetstidning för en dag?

Via Esbatis korta men tillräckliga kommentar.

Friskolor Och Betyg

2009-11-16T19:22:00.003+01:00

Peter Wolodarski argumenterar idag på ledarplats (pappersupplagan) i Dagens Nyheter för friskolorna genom att poängtera att eleverna där har högre betygsnitt. Det är ett sällsynt dåligt argument dels därför att ett problem med dessa betyg är att friskolorna måste sälja sig själva och det gör man bland annat genom att vara generösare med betygen, vilket en avhandling från Umeå universitet visade på för ett par år sedan.

Men friskolor har också haft en tendens att undvika elever med särskilda behov. Det är inte alltid det mest vinstdrivande projektet. Men Peter Wolodarski läser ju sådana undersökningar genom sina ideologiska glasöogn. Ibland kritiskt, ibland okritiskt.

Den Irrelevanta Socialdemokratin

2009-11-07T11:17:00.003+01:00

Socialdemokratin har bestämt sig för att försöka vinna nästa val. Det är högsta prioritet. För att göra det måste man bli ett parti med en mjukare framtoning än moderaterna och ett parti som kan visa att man vill få fram jobb till alla. Ett parti som egentligen står ganska nära det som många av dem som röstade på moderaterna vill. Man undviker därför att tala om klass och klimat.

Man har urvattnat ideologin. Det som fortfarande håller kvar många väljare eller partifunktionärer är ett minne av socialdemokratin. Människor röstar rött därför att de har ett svagt minne av ett parti med en viss specifik ideologi.

Från socialdemokratiskt håll handlar det om partipolitisk självdisciplin och ideologisk självutplåning i en naiv tro att det är så når man makten. Väl där kommer man ”reparera a-kassan”. Och sen?

Kanske vinner man detta val. Och förlorar nästa. Och så kan det hålla på. Visionslösa och maktkåta.

Politik är inte bara att vilja. Det är att vilja något specifikt.

Men socialdemokratin ska vinna tillbaka makten. Det gör man genom att försöka lista ut vad ”de som det har gått bra för” vill ha.

Så vad vill den gruppen ha?

Cecilia Verdinelli uttrycker det så här i senaste numret av arbetaren: ”Den socialdemokratiska definitionen av gruppen kunde sammanfattas Montessori, Moral, Mindfulness. Man ska erbjuda Montessoriskolor till en medelklass med hög arbetsmoral och ersätta rationella samhällslösningar med hög privatmoral (man drar ned på skolstädningen, men handspritsar som en galning, försämrar skolmåltiderna men satsar på perfektionistisk kosthållning hemma och ’sockerfri barnuppfostran’). Och så lite mindfulness, för det här är en grupp som förväntas jobba hårt och länge och ta eget ansvar för att inte bli utbränd. Mellanskiktet köper en självhjälpsbok-Cd och sitter sedan på bilparkeringen utanför K-Rauta och övar sig i att vara närvarande i nuet.”

På detta sätt riskerar man att bli ett parti för ingen alls. Eller man skapar en slumpens väljarkår. Som faller för skandaler, drev eller riskerar att förlora val på tsunamis på andra sidan jordklotet.

Den ideologiska självförintelsen har lett partiet till en övertro på valfrihet. Fastän det inte handlar om valfrihet. Vi ska jobba mer, vi ska välja mer aktivt på en marknad som är ett lotteri. Premiepensionssystemet är ett tydligt bevis på var ett parti utan ideologi kan hamna. Det är också ett bevis på en illusorisk valfrihet i den liberala vulgärindiviualistiska tid vi lever i. Det bygger på en lögn om valfrihet. Gick dina fonder dåligt? Då är det ditt eget fel. Men i det socialdemokratiska partiet finns det bara plats för självkritik som snarare härrör från tankar och idéer från Dagens Nyheters ledarsida än från någon inre socialdemokratisk ideologi. Livrädda för att bli kallade bakåtsträvare och omoderna tar man två steg högerut. Men gör det lite i smyg. Man försökte låta vänster. Prata om jämlikhet i goda charmerande ordalag men i praktiken stå bakom en politik som ökar ojämlikheten, om än i mindre hög fart än högern.

Men i detta finns även en allmän vulgarisering av vem och vad individen är. Med en massmedial förenkling av individerna och ett allmänt självhjälpsklimat: där individen är allt, allt han behöver är ett gott humör och lite jävlaranamma (och eventuellt goda gener) så kan man bli King Of The World. Och sjunker man ned i havets djup, lurad av isbergets storlek, så är det helt och hållet helt ens eget fel. Det var ditt fel att du valde det skeppet.

I denna vulgariserade version av individen som borgerligheten står för är det inte märkligt att det är just högermänniskor som måste stoltsera med sin lycka. Som måste förklara hur man blir lycklig. För blir man inte lycklig har man misslyckats som individ. Individen är allt. Det handlar om att vända på en femöring. Du kan flyga om du bara vill.

Samtidigt finns alla dessa tips. Små enkla tips som ändå verkar vilja avindividualisera oss. Precis som om det fanns en manual. Som om varje människa var en diagnos.

Och sossarna svansar efter som om de aldrig hade ett motiv till att bli socialdemokrater mer än ett svagt minne – kan det ha varit en dröm- av ett parti med en ideologi. Men det låter ju sor mycket roligare att vara lycklig a la Johan Norberg än att vara en bakåtsträvare som låt oss säga... Lars Ohly.

Mur Vs Mur

2009-11-07T11:01:00.001+01:00

Nu firas Berlin-murens fall. Med all rätta.

I onsdags var jag och såg en teaterpjäs på stadsteaterns allra minsta scen om en annan mur, som fortfarande byggs, en mur längre än Berlin-muren. Denna pjäs är en del av att Stadsteatern nu uppmärksammar Berlinmurens fall för 20 år sedan. Men denna existerande mur som i grund och botten försvaras av en hel del av samma människor som nu hyllar den rivna muren är en mur som framförallt särskiljer palestinier från andra palestinier, som särskiljer palestinierna från sitt land, sina arbeten, sina skolor, sina naturresurser, sina livsförnödenheter, sina marker, snarare än är en säkerhetsbarriär till för att skydda de goda människorna från de onda. Muren stjäl mark och vatten från palestinierna. Förstör palestinsk egendom. 120 000 träd har fällts och 37 kilometer bevattningsledningar har förstörts på den palestinska sidan. Hur kan en sådan mur annat än föraktas? Eller ses som något annat än ett mänskligt misslyckande?

Pjäsen Mur utförs av Sven Wollter med en monolog skriven av David Hare. Ursprungligen uppförd av David Hare. Den ställer frågor. Om språket, om värdighet. Men gör även vissa påpekanden. Muren är även ett misslyckande för staten Israel. Detta borde upprepas om och om igen.

Sven Wollter gör det hela enkelt, rättframt och bra. Det är så avslappnat att det nästan mer känns som en föreläsning eller som en faktafylld reseberättelse från Västbanken. Vi har Sven Wollter i hans eget vardagsrum.

Dessvärre dör tekniken mot slutet då det var meningen att ett bildspel skulle ske till toner av Freddie Wadling och Fläskkvartettens tolkning av Over The Rainbow. Bildspelet skulle bestå av graffiti från muren. Men Sven Wollter berättar så målande att man verkligen kan se bilderna framför sig. Förvisso underlättades det för mig som visste hur flera av målningarna såg ut.
Wollter avslutade med att låta publiken få komma till tals. Men publiken var blyg denna kväll. Själv var jag inte bättre, men kände att jag svek när jag ingenting sade. Exempelvis hade jag velat tillägga att anledningen till att Hamas började vinna röster inte bara berodde på korruptionen inom PLO och Fatah utan framförallt berodde på att det palestinska folket hade förlorat tron på att Fatah skulle leverera frihet åt palestinierna

Stadsteaterns info. SVD recension.

Abbas Irrelevans

2009-11-06T12:45:00.000+01:00

Mahmoud Abbas är besviken och förvånad över att USA också under Barack Obama favoriserar Israel och tycks acceptera de olagliga bosättningarna.

Om han är uppriktigt förvånad är det bara ännu en anledning till varför denna koloniala lydhund bör avgå med svansen mellan benen.

Intressant är det att Israel, Egypten och Jordanien säger sig vilja ha kvar Abbas. Men det kan säkert ändå bli någon lika menlös som Abbas. Någon lika lydig som Abbas. Någon lika korrupt.

Vem palestinierna vill ha är precis lika irrelevant för omvärlden som vanligt.

AIK GULD 2LAXNIO

2009-11-03T20:32:00.001+01:00

AIK - rysningar

2009-10-31T22:42:00.001+01:00

Söndagen 1/11- 2009 ger förhoppningsvis möjlighet till fler rysningar. Själv ryser jag av plågsam nervositet.

Detaljer

2009-10-31T10:43:00.005+01:00

En liten detalj kanske. En petitess i världens samlade orättvisor. Men ack så jävla talande:

A Palestinian student has been handcuffed, blindfolded and forcibly expelled to the Gaza Strip by Israeli troops just two months before she was due to graduate from university.

Läs artikeln och gör en liten studicirkel av det. Frågor som kan användas:
"Hur förbättrar man relationerna mellan Israel och Palestina på detta sätt?"
"Anser man att Gaza och Västbanken är två separata problem eller två delar av en framtida stat?"
"Kan kritik mot detta förfarande ses som anti-semitism?"

Annat däremot släpps inte in i Gaza.
"The World Health Organization (WHO) stated that Israel had prevented, for the fourth time, the transfer of medical supplies and equipment to the besieged Gaza Strip....."

Befria Gaza!

2009-10-29T20:24:00.003+01:00

Blockaden av Gaza är ett övergrepp mot internationell lag som har lett till väldigt mycket lidande. Den 31:a december är det meningen att en marsch ska gå av stapeln med palestinierna i Gaza. Läs mer här och här.

Sionismens S(t)jäl

2009-10-29T19:05:00.005+01:00

Det är kolonialism. Och det är ingen ny nyhet. Detta var ingen välbevarad hemlighet. Detta är bara en del i det vi kan se som hur ett förtryck kan skapas och bibehållas. Detta är den palestinska vardagen. Palestinierna använder cirka 60 liter per person per dag. Enligt vissa uppgifter använder israeliska medborgare 330 liter per dag. (Amnesty hävdar alltså att skillnaden är mindre.) Världshälsoorganisationen uttrycker att en människa behöver 100 liter vatten per dag. I Gaza är det vatten som finns i grunden otjänligt.

Det här en del av ockupationens logik. Palestinierna berövas inte bara sitt land, utan ska även berövas sin mänskliga potential, sin mänskliga värdighet, sin förmåga till självförsörjning. Palestinierna ska inte längre ha kontakt med sitt eget land. Med muren avskiljer Israel palestinierna från livsnödvändigheter, man blir beroende av staten Israels ”välvilja”. Med murbygget har vatten bytt sida. Från Palestina till ”Israel”. En palestinsk hydrolog har räknat ut att 90 % av vattnet har hamnat på Israels sida av muren (men alltså fortfarande på Västbanken.) En olycklig slump skulle säkert valfri liberal hävda. Brunnar har förstörts för att muren ska stå där den står. En olycklig slump eller nödvändighet av säkerhetsskäl skulle en liberal säga. Byar har fått se allt sitt vatten hamna på fel sida av muren, och därmed har skördar halverats. Brunnar har medvetet förstörts av bosättare. Med muren har den palestinska vattenförbrukningen sjunkit dramatiskt. Palestinierna förnekas därutöver ofta att gräva nya brunnar för vatten. Tillstånd för palestinier är som bekant svårare att få än det är för judiska israeler. En slump skulle säkert liberalerna påstå. Israel är ju som bekant i liberalernas ögon en demokrati och en rättsstat.

Det är en kolonial taktik som skiljer sig från andra. Israel berövar medvetet palestinierna vattnet och marken, inte för att tjäna kapitalistiska intressen utanför Palestina, utan är till för att palestiniernas egendom ska omvandlas till judisk. Det är dock naturligtvis inte judendomen eller judarna som är skyldiga till detta, utan det är sionismen. Sionismen är en studie i våld, i stöld. Sara Roy kallar det av-utveckling då utbytesrelationerna mellan Israel och Västbanken karaktäriseras av man försöker bryta ned periferins ekonomiska struktur. Muren är en ständig påminnelse. Vi behöver inte er. Vi vill inte ha er här. Vi litar inte på er. Det ter sig alltså troligast att tro att Israel helt enkelt vill få den palestinska vardagen att vara så omöjlig att leva att man ”frivilligt” ger sig av. Man helt enkelt förnekar palestinierna sitt levebröd, och gör det i form av ”självförsvar”. Så vem försvarar palestinierna? Den palestinska myndigheten, korrupt och lealös? Västvärldens liberaler, principiellt prostituerade och etiskt fattiga?

Så vad kommer att hända? Detta är bara ännu en rapport som kan läggas till handlingarna. USA och EU kommer inte att agera. Samtidigt fortsätter den etniska rensningen i östra Jerusalem. Rivningarna av hus fortsätter och nu rivs även tälten för palestinier som tidigare blivit utkastade från sitt hem. Att vara för tvåstatslösningen är alltmer ett försök till ett alibi för människor som kallar sig liberaler som samtidigt försvarar Israel i allt det de gör. Det finns inget hållbart, eller fast, i det som skulle vara den palestinska staten. Det är en pseudostat.

Se denna ganska dåliga debatt om vattenfrågan. Det intressanta är hur den israeliska debattören lägger all skuld på palestinierna samtidigt som han beskyller Amnesty för att komma med helt grundlösa anklagelser och detta för att Amnesty helt enkelt är en politiserad organisation som av någon anledning, debattören säger inte uttryckligen varför, ogillar Israel.

Läs även Esbati. Jinge.

Källa för delar av inlägget: Palestine In Pieces av Bill och Kathleen Christison.

Bakåtsträvare

2009-10-22T21:46:00.005+01:00

Om det fanns en socialdemokrati med lite mod så skulle man kunna slå tillbaka mot högern och syna deras bluff. Problemet med socialdemokratin är ju ett bristande självförtroende och en totalt urholkad ideologi. Man verkar egentligen inte tycka särskilt mycket längre. Man får försvara sig från attacker från högern om att vara bakåtsträvare som ägnar sig åt återställare men som Daniel Ankarloo skriver så är det ju högern som är bakåtsträvarna( och som försöker skapa ett tydligt klassamhälle skulle jag vilja tillägga.)

1. Den nuvarande regeringen har under sin regeringsperiod hittills ”återställt” den svenska arbetslöshetsnivån till år 1994 och innan dess 1930-talet.
2. Den nuvarande regeringen har ”återställt” sysselsättningsgraden (16-64 år) i svensk ekonomi till tidigt 1970-tal (ca 71 procent). 1990 var sysselsättningsgraden 83 procent. Så mycket för alliansregeringens ”arbetslinje”.
3. Den nuvarande regeringen har ”återställt” den sammanlagda offentliga sektorns trendmässiga storlek i förhållande till BNP (idag ca 50 procent) till nivåer som fanns under tidigt 1970-tal. Under perioden från 1975-1990 var den ca 60 procent.
4. Den nuvarande regeringen har ”återställt” den trendmässiga totala offentliga konsumtionen som andel av BNP (ca 25 procent av BNP) till 1974-1975. År 1981 var den nästan 30 procent.
5. Den nuvarande regeringen har ”återställt” ersättningsnivån i sjukförsäkringen till perioden innan 1974 – då 90 procent i ersättningsnivå infördes.
6. Regeringen har ”återställt” antalet karensdagar i sjukförsäkringen till den som gällde för perioden 1967-1987, då vi hade en karensdag.
7. Samtidigt har den nya regeringen genom avskaffandet av förmögenhetsskatten ”återställt” dess nivå (det vill säga 0) till perioden innan 1910, då förmögenhetsskatten infördes.
8. Den nuvarande regeringen har trendmässigt ”återställt” skattekvoten i ekonomin (ca 46-47 procent) till 1975. 1989-90 var den som högst nästan 54 procent, därefter trendmässigt ca 50 procent.
9. Detta har lett till, som återkommande LO-undersökningar och SCB-statistik har visat, att den nya regeringens politik har ”återställt” inkomst- och förmögenhetsskillnaderna i det svenska samhället mellan ”eliter” och ”vanligt folk” till dem som rådde på 1960-talet.

Ankarloo ger flera exempel. Läs.

Det är märkligt vilken makt själva språket har. Hur formen kan besegra själva innehållet. I vårt stressade samhälle har vi inte mer tid än att till oss slogans och enkla slagord. Moderaterna heter ju trots allt De Nya Moderaterna. Det måste ju betyda något. Eller?

Amira Hass Vinner Ett Välförtjänt Pris Och Säger Ett Par Sanningens Ord

2009-10-22T21:21:00.007+01:00

Ur Amira Hass tacktal för ett journalistiskt pris, International Women’s Media Foundation pris för Lifetime Achievement, vilket hon får för sin bevakning av Israel/Palestina:

It’s not about achievement that we should be talking here, but about a failure. It is the failure to make the Israeli and international public use and accept correct terms and words which reflect the reality, not the Orwellian Newspeak that has flourished since 1993 and has been cleverly dictated and disseminated by those with invested interests. The peace process terminology, which took reign, blurs the perception of real processes that are going on: a special Israeli blend of military occupation, colonialism, apartheid, Palestinian limited self-rule in enclaves, and a democracy for Jews.

It is not my role as a journalist to make my fellow Israelis and Jews agree that these processes are immoral and dangerously unwise for all of us. It is my role, though, to exercise the right for freedom of the press in order to supply information and to make people know. But as I’ve painfully discovered over the years, the right to know does not mean a duty to know.

Hon presenteras av CNN:s Christiane Amanpour som naturligtvis inte tar med sig någonting av det Amira talar om till sin egen arbetsplats, eller till sina "journalister" till kollegor. När det kommer till palestinierna och det israeliska förtrycket kommer CNN fortsätta att blunda.

Samtidigt fortgår debatten om Goldstone-rapporten. Israel och USA, med fredspristagaren Barack Obama säger ifrån, man till och med anklagar Goldstone för ensidighet och anti-semitism. Goldstone slår tillbaka, vädjar till israelerna om att han själv faktiskt är en jude som stöder staten Israel och han försöker få USA att mer konkret ta fram vad som är fel i rapporten. Men enligt Israel, så om Israel ska granskas så ska Israel göra det själva, och man ska alltid göra det utifrån, självförsvarsprincipen och därmed befrias från allt ansvar och all skuld. Larry Derfner skriver i Jerusalem Post:

This is the Israeli notion of a fair deal: We're entitled to do whatever the hell we want to the Palestinians because, by definition, whatever we do to them is self-defense. They, however, are not entitled to lift a finger against us because, by definition, whatever they do to us is terrorism.

That's the way it's always been, that's the way it was in Operation Cast Lead. AND THERE are no limits on our right to self-defense. There is no such thing as "disproportionate." We can blockade Gaza, we can answer Kassams with F-16s and Apaches, we can take 100 eyes for an eye.

Allt medan palestinierna är belägrade, ockuperade, och den etniska rensningen fortsätter. Med liberalernas kompakta tystnad och medhåll.

Morgondagens Moderata Ledare, del ett: Anton Abele Och Lösningen På Ungdomsbrottsligheten

2009-10-16T18:25:00.005+01:00

Han är ung. Han är politiskt engagerad och kandiderar till moderaternas provval. Sånt som på sätt och vis ursäktar och visst är det berömvärt med politiskt engagemang. Men jag skrattar ändå, så att tårarna rinner när jag ser Anton Abele på You Tube tala om ungdomsbrottslighet.
Men annars är det fullständigt logiskt att han är moderat.

Det som är ett uppenbart problem inte bara med Anton Abeles naiva trygghetsprogram, se http://www.antonabele.se/ , utan även med borgerlighetens syn på brott och straff och våld är en förminskning av de rent sociala aspekterna. I Abeles program ska det hela i grund och botten straffas och moraliseras bort. Men aggression är inte en inre drift i sig, utan knuten till en människas livsvillkor och varierar därmed med dessa. Det är därför av oerhört stor vikt att vi försöker skapa en bakgrund, att vi försöker se sammanhanget. För det som är obegripligt och som inte går att förklara kan vi inte heller förebygga eller förhindra. Vi är hjälplösa mot det som bara sker utan sammanhang eller förhistoria. Antons värld saknar en social kontext. Det gör förvisso att han passar in i den moderata ideologin. Moderaternas ideologiska värld saknar i regel en social kontext. Individerna föds i grund och botten i nuet, mer eller mindre moraliskt utrustade, och utifrån sina moraliska och intellektuella färdighet kan man skapa sig ett liv. Det finns ingenting utom individen.

Anton talar även om rehabilitering, vilket må låta bra, men vad menas med rehabilitering och behandling? Och när moderater ständigt talar om hårdare påföljder. Vad är en rimlig påföljd? Vad är ett rättvist straff? Och vad går först straffet eller rehabiliteringen? Avskräckningsmetoden fungerar inte särskilt väl.

Därefter kan man fråga sig om vad Anton tycker man kan göra mot det våld som inte sker på offentliga platser. För Anton handlar våldet om det som är offentligt. Men det som sker innanför hemmets fyra väggar. Det ytterst vanliga våldet som Anton har förbisett, vilket till xempel kan vara misshandeln av sin partner, vilket främst innebär mannens våld mot kvinnan. Det är ingenting som Anton kan förklara eller bekämpa med sitt program. Men "lycka till" vet jag.

Morgondagens moderater står med andra ord lika handfallna som dagens.

Kanske Det Mest Patetiska Jag Någonsin Har Läst I Hela Mitt 33-Åriga Liv

2009-10-12T21:14:00.003+01:00

Via Alliansfritt Sverige tittar jag in på Kristdemokraternas hemsida. Och jag tvingas nästan fundera på om någon har hackat sig in på sidan. Kidnappat hemsidan, gjort det till satir. Man står inte bara fast vid Verklighetens Folk. Man går ett steg längre och definierar verklighetens folk. Ja, dessvärre definierar man Verklighetens Folk. Och då låter det så här:

"Verklighetens folk är människor som lever sina liv som folk gör mest. Du och jag. Det är alla vi som gjort livsval som vänstern tycker är fel. Som tycker det är okej med familj, att arbeta, ta semester, ha fredagsmys och titta på "Så ska det låta" på TV. Som inte vill att politiker lägger sig i våra liv och vår vardag för mycket och som inte ser varje val i livet som ett resultat av förtryckande strukturer. Verklighetens folk ser inte världen genom ideologiska glasögon i första hand."

Är inte detta ett stycke pinsamhet de kunde ha undvikit?

Själv är jag socialarbetare och blir en aning provocerad av att vår socialminister har definierat verklighetens folk. Man vad händer då med utanförskapet? Är det att leva utanför verkligheten att inte ha familj, eller att vara utomstående mamma/pappa, att inte har råd att ta semester, att inte titta på Så Ska Det Låta. (Och är det inte synnerligen patetiskt, lögnaktigt och synnerligen omoget att hävda, och publicera det på sin hemsida, att vänstern – hela den samlade vänstern - tycker att detta är fel, detta med att ta semester, att titta på Så Ska Det Låta. KD flirtar med Fox News- högern. De har tittat på Glenn Beck, lyssnat på Sarah Palin och tror sig ha lösningen på sina opinionssiffror. Men den högern är nästintill obefintlig i Sverige. ) Är då målet att få alla att leva enligt denna mall som Göran Hägglund har skapat? Är det inte i sig något motsägelsefullt att han vill att människor ska få leva som de vill samtidigt som han definierar verklighetens folk?

Och i mitt arbete får jag träffa på människor som säkert anser sig leva i verkligheten. Som alltför bittert får uppleva en ganska kall och brutal verklighet. I förra veckan satt en man framför mig. Hans näsa var bruten, revbenen brutna, ena ögat igenmurat, han hade bara några timmar tidigare tagit lite nedåttjack. Han var allt annat än pigg. Han hade också nyligen blivit utsläppt av sjukhuset klockan 06:00 efter att de lappat ihop honom. Han lämnade sjukhuset för hemlöshet. Han satt och frös framför oss. Kunde knappt andas, knappt hålla ögonen öppna. Han hade inte heller några pengar eftersom han saknade inkomster. Men han satt och sa: ”Det ordnar sig i alla fall.” Men, med det hävdade inte han att han skulle hem och se ”Så Ska Det Låta.” Hur skulle Göran Hägglund beskriva denna mans verklighet?

Bör en Socialminister definiera verklighetens folk, enligt en definition som utelämnar en förbannad massa människor, trots det patetiska försöket att ringa in så många som möjligt? Bör inte en socialminister sluta vara socialminister när han definierar Verklighetens Folk?

Sen undrar jag om det finns någon skillnad mellan vanligt folk och verklighetens folk. Och är verkligen Kristdemokraterna det parti som ska tala om frihet? Om att inte vilja pådyvla människor levnadsregler? Homofobpartiet nummer ett försöker tala om frihet, om människors rätt till att få välja och leva sina egna liv.

Detta är ett tecken inte bara på desperation hos KD men också på ett förminskande av politikens själva innehåll. Där politiken enbart blir till en yta, till en form, där man måste försöka hitta en plats där det finns rum att hitta röster. Man söker efter outforskad mark, men fiskar istället i grumliga vatten.

(Läs mer på: Alliansfritt Sverige med en film om två AIK-legender.)

Krig Är Fred, Lögn Är Sanning, Väst Är Världens Samvete

2009-10-09T16:07:00.005+01:00

Min första reaktion var cynisk och bitter när jag fick veta att Obama fick fredspriset. Obegripligt, men fredspriset har sedan länge varit ett obegripligt pris. Att det ibland går till människor som gör positiva saker och förtjänar uppmärksamhet för sin kamp, för sin sak, förändrar inte prisets grundläggande problem.

Sen är det även så här: en sittande president för USA har aldrig, och kommer troligen aldrig att förtjäna Nobels fredspris. I Obamas fall är det även så att han har hjälpt till att utöka krigen. Det är ett pris som också visar att nobelpriset främst är ett pris för en form av "liberal" västerländsk omvärldssyn, där människoliv värderas väldigt olika.

Mona Sahlin jublar och det visar på hur trasig socialdemokratin är i detta land. För vad rent konkret har Barack Obama gjort mer än att ha varit retoriskt mer tolerant för att verkligen förtjäna ett fredspris?

På ett sätt är dock priset en känga till George W. Bush, till republikanerna, till Fox News, till alla skrämmande knäppgökar som demonstrerar (av felaktiga skäl) mot Obama på USA:s gator. Det är väl i så fall trösten i detta elände. Räkna dock med hård kritik från både högerhåll och vänsterhåll gällande detta pris.

Paul Craig Roberts skriver (Warmonger Wins Peace Price):
It took 25 years longer than George Orwell thought for the slogans of 1984 to become reality.
“War is Peace,” “Freedom is Slavery,” “Ignorance is Strength.”
I would add, “Lie is Truth.”

The Nobel Committee has awarded the 2009 Peace Prize to President Obama, the person who started a new war in Pakistan, upped the war in Afghanistan, and continues to threaten Iran with attack unless Iran does what the US government demands and relinquishes its rights as a signatory to the non-proliferation treaty.

Men som vi vet: EU var ju, och är, ett fredsprojekt enligt våra liberaler. Det var okej att bomba och tortera utanför västerlandet, men inte inom Europa. Och så fungerar väl Fredspriset.

ETC DN Anders Svensson Jinge (som i mitt tycke har en mer än lovligt önsketänkande, naiv, tolkning. Kanske ironiskt?) Mattias Gardell i en artikel i Arbetaren ett par dagar innan offentliggörandet av nobelpriset om Obamas svek.

I Genren: Nämen Det Var Ju Oväntat: Har Vi Nu Kommit Till: De Hemlösa Och Ulf Kristerssons Tomma Ord

2009-09-04T08:45:00.006+01:00

Ni mindes väl hur man från borgerligt håll skulle satsa på att få bort hemlösheten, Ulf Kristersson hade ett program för att få bort hemlösheten. Hur det har gått? Sådär, inget vidare, katastrofalt. Och vad är nästa steg? En besparing på en miljon kronor i månaden för Enheten För Hemlösa. Detta innebär att kraven nu är att sänka ambitionsnivån med de hemlösa och deras situation. "Utanförskapet" i samhället oroade ju borgerligheten, men det var väl mest en ursäkt för att sjösätta sin egen ideologi. Se hur det kapsejsar.

För något år sedan:
”Ulf Kristersson tycker att Stockholms stad tar sitt ansvar för de mest utsatta.”
Idag?
"DN har sökt socialborgarrådet Ulf Kristersson (M), som låter hälsa att han för ögonblicket inte har några kommentarer."

(Men med sänkta skatter några kanske kan köpa Situation Stockholm lite oftare.)

Sjukligt Felsurr I USA

2009-09-01T19:29:00.001+01:00

Fox News bär en stor del av skulden till detta närmast obegripliga hat och denna kollektiva fördumning av människor.

Den Svåra Konsten I Att Vara Konsekvent II

2009-08-20T13:39:00.001+01:00

I give you Glenn Beck.

Den Svåra Konsten I Att Vara Konsekvent

2009-08-20T11:58:00.008+01:00

En liten kommentar till Niklas Ekdals kommentar på Newsmill:

"Men varför fantisera om brott som det saknas belägg för?"

" Konspirationsteorier är ett av Mellanösterns absolut värsta problem."

Själva är DN-redaktionen bland annat övertygade om att:

....Att han själv (Ahmadinejad) har konkreta planer på att utplåna Israel borde leda till fler skarpa fördömanden från världens demokratiska ledare - inklusive Sveriges. Om de diplomatiska reprimanderna även fortsättningsvis är verkningslösa bör vi även förbereda oss på nästa fas. När det iranska hotet mot omvärlden är bortom all kontroll kan militära insatser visa sig vara den enda utvägen.

Konkreta planer, mina damer och herrar.

Ekdal har även* skrivit i efterspelet av Libanon-kriget 2006:

Det enda bestående resultatet är att Hizbollahs ställning har stärkts, och därmed Irans inflytande i regionen. För USA och Europa är detta dåliga nyheter, för Israel ännu sämre. Varje gång Israel visar att landet inte är militärt oövervinnligt växer blodtörsten hos dem som vill se det utplånat.

Utplånat? I vissa fall är det tillåtet att spekulera vilt. Det finns vissa saker som man gärna upprepar som papegojor. Men dessa rörelser har utvecklats, även om det aldrig kommer att kunna bli progressiva rörelser i den mening som jag själv anser att de bör röra sig, det finns för mycket religiöst bagage för detta. Och jag vill erkänna att Ekdal har vissa poänger, och att han medger att anti-semitismen är en europeisk uppfinning. Men det mest besvärande är att han alltid tar det koloniala tolkningsföreträdet. Israel, USA och den övriga västvärlden. Undantagslöst. För mig är det otäcka i det här, att man inte själva ser det. Och det är inget annat än rasism. Naturligtvis är det farligt att sprida myter om judar, framförallt med tanke på den vidriga historien om anti-semitism. Är det, det som har skett? Är det inte viktigt här att göra åtskillnaden mellan judarna och Israel? Ansvaret är allas. En annan fråga är att diskutera anti-semitismen uppkomst, och dess skillnader. Handlar det i huvudsak i detta fall om anti-semitism? Måste all kritik mot Israel som inte kan bekräftas bli anti-semitism, medan kritik och spekulationer om övergrepp på andra håll, inte behöver bli rasism?

* Vet ej om Ekdal skrev det översta inlägget då det är anonymt, men har var chefredaktör vid tillfället.

Ps! Till saken hör också att vänstern har ett ansvar att inte spekulera för vilt. Att själva vara konsekventa.

Ps II! Kommer ni ihåg hetsen mot Irak gällande massförstörelsevapen i våra liberala tidningar? Kommer ni ihåg Per Ahlmarks substanslösa artiklar?

Zizek Om Förnekelse Hos Liberala Israel-vänner.

2009-08-20T11:33:00.009+01:00

Slavoj Zizek :
“When peace-loving Israeli liberals present their conflict with Palestinians in neutral, symmetrical terms – admitting that there are extremists on both sides who reject peace – one should ask a simple question: what goes on in the Middle East when nothing is happening there at the direct politico-military level (ie, when there are no tensions, attacks or negotiations)? What goes on is the slow work of taking the land from the Palestinians on the West Bank: the gradual strangling of the Palestinian economy, the parcelling up of their land, the building of new settlements, the pressure on Palestinian farmers to make them abandon their land (which goes from crop-burning and religious desecration to targeted killings) – all this supported by a Kafkaesque network of legal regulations.”

Ps! Gäller även fredsälskande DN-liberaler som Per Ahlin och Niklas Ekdal bland andra.

Ps2! Fast i Sverige har fredsälskande DN-liberaler som Niklas Ekdal åter kunnat diskutera konflikten genom den av liberaler så åtråvärda diskursen anti-semitism. Men om palestinierna talar man tyst. Om den etniska rensningen av palestinier håller man helt enkelt käften. Så länge det som sker enbart är olika former av övergrepp mot palestinierna ser man inga som helst skäl till att diskutera eller till att bli upprörda. Om vissa saker må vi berätta. Läs Motbilder bland annat.

Rättighetsdeklaration: "Frihetens träd måste tid efter annan förfriskas med patrioters och tyranners blod."

2009-08-20T08:01:00.010+01:00

Så här är två bilder från människor som dyker upp för att protestera mot den sittande presidenten. På den ena bilden ser vi ett par som protesterade mot Bush år 2004 iklädda anti-Bush t-shirts och på den andra bilden, han med det bisarra vapnet (AR-15), ser vi en man protestera mot Obama år 2009. Vem eller vilka blir arresterade?
Tips: det här är USA.
Det har hänt förr.

Därtill: En man som också bar ett vapen, om än en aning diskretare, på en annan demonstration mot Obama hade en skylt med en referens till ett citat av Thomas Jefferson, där citatet lyder: "The tree of liberty must be refreshed from time to time with the blood of patriots and tyrants." Känns tryggt.

Tips

2009-08-13T22:51:00.003+01:00

James Petras: The most striking aspect of the prolonged and deepening world recession/depression is the relative and absolute passivity of the working and middle class in the face of massive job losses, big cuts in wages, health care and pension payments and mounting housing foreclosures. Never in the history of the 20-21st Century has an economic crisis caused so much loss to so many workers, employees, small businesses, farmers and professionals with so little large-scale public protest.

Eduardo Galeano med frågor (ett utdrag):

According to Foreign Policy Magazine, Somalia is the most dangerous place in the world. But who are the pirates? The starving people who attack ships or the speculators of Wall Street who spent years attacking the world and who are now rewarded with many millions of dollars for their pains?

Why does the world reward its ransackers?

Why is justice a one-eyed blind woman? Wal-Mart, the most powerful corporation on earth, bans trade unions. McDonald's, too. Why do these corporations violate, with criminal impunity, international law? Is it because in this contemporary world of ours, work is valued as lower than trash and workers' rights are valued even less?

Who are the righteous and who are the villains? If international justice really exists, why are the powerful never judged? The masterminds of the worst butcheries are never sent to prison. Is it because it is these butchers themselves who hold the prison keys? What makes the five nations with veto power in the United Nations inviolable? Is it of a divine origin, that veto power of theirs? Can you trust those who profit from war to guard the peace?

Och så ett tips för de som är i stan i helgen. Stödfest för Gaza.

Rasism, Fox News och The Daily Show

2009-08-13T21:56:00.006+01:00

Rasismen ökar i USA, och det görs naturligtvis med hjälp av högermedier i USA. Högermediernas hatfyllda desinformationskampanjer gäller allt från den sjukvårdsreform som just nu diskuteras i USA till huruvida Obama verkligen är född i USA. Ingen är mer lämpad eller bättre på att avslöja hatet och hyckleriet än Jon Stewart and The Daily Show. Och Glenn Beck som nämns i DN-artikeln är onekligen en av de allra värsta.

Ett exempel här. Ytterligare ett här. Ett annat här med fortsättning här.

George W. Bush: Den Knäppa Kristna Fundamentalisten

2009-08-12T01:13:00.007+01:00

För att övertala Chirac att gå med i en bred allians i ett kommande krig mot Irak använde sig George W. Bush av deras gemensamma tro: "“Gog and Magog are at work in the Middle East…. The biblical prophecies are being fulfilled…. This confrontation is willed by God, who wants to use this conflict to erase his people’s enemies before a New Age begins.”

Chirac trodde knappt sina öron.

Gog och Magog är enligt Uppenbarelseboken 20:7–10 fientliga folk från jordens fyra hörn som i den allra yttersta tiden ska gå till angrepp mot de heliga men förintas genom eld från himlen. Men George W Bushs referens kan även härledas till Hesekiel i Gamla Testamentet, kapitel 38-39. Onda jävlar är det i varje fall och som till varje pris måste besegras.

Dick Erixon ogillar ju fundamentalism. Samtidigt är han övertygad om att George W. Bush håller på att omvärderas. Det är en ding-dick värld vi lever i. Som tur är slipper vi i varje fall i detta liv plågas av Bush dag och natt i evigheternas evigheter. Ett tag till måste vi dock dras med hans arv. Och idioterna som försvarar honom.

En Dag Med Utanförskapet

2009-08-12T00:47:00.004+01:00

Even those who accept that inequality is a fact and is increasing might respond: so what? Why does it matter? It matters because inequality is a violation of human rights. Few people are likely to argue that a society in which inhabitants of the most disadvantaged neighbourhood (Calton, in Glasgow) have on average a life-expectancy twenty-eight years lower than those in the most privileged ones (Lenzie in Glasgow, and Kensington & Chelsea in London) is a decent society. Is it a vindication of the superiority of capitalism that male life-expectancy in capitalist Russia is now seventeen years shorter than in Cuba? Göran Therborn: The Killing Fields Of In-Equality

Som med så mycket annat, så är det inte behovet eller efterfrågan som styr utbudet, utan det är resurserna eller snarare den rådande ideologin. Staten kommer att slå på stort när det vi av helt onödiga skäl kallar kungligheter nu ska gå och gifta sig. I skuggan av dessa levnadsöden finns de som inte på något vis bevakas eller beundras eller omtalas, i vissa fall ömkas de, i andra fall föraktas de, men ibland görs även både och. De som tillhör det vi kallar utanförskapet. Och förvisso, de blir tydligen, till få människors förvåning, fler.

Som socialsekreterare utreder jag människor. I mitt arbete möter jag människor med djupt skiftande problematik, människor vars bakgrunder och livsöden skiljer sig väldigt gentemot varandra. Men de är i regel allihop socioekonomiskt utsatta, om än i olika hög grad.

Ta förra fredagen. Jag och min kollega får ett samtal från receptionen. Vi har ett besök, vi snittar på tre-fyra personliga besök per dag. Det är en kvinna i 30-årsåldern som söker hjälp. Hon hade lite smutsiga kläder på sig och händerna var smutsiga, men hon såg i övrigt fräsch ut. Hon var glad, och tacksam över att vi tog emot henne. En tacksamhet som ibland kan få en att känna misstro. Var hon ironisk nu? Vi är nämligen inte alltid så populära. Men hon var på intet sätt ironisk. Hon tog amfetamin, något hon erkände utan omsvep. Men hon hade inte tagit något denna dag, eller ens den senaste veckan. Hon har levt utan pengar en bra tid nu. Hon har hankat sig fram på i stort sett ingenting. Tiggt, lånat, eventuellt snattat något. Det viktigaste är mat till hunden.

Men hon ville inte få någon kontakt med missbruksteamet. Hon sov så bra i sin bil. Hon kände inga behov att få hjälp med sitt amfetaminmissbruk, men hon såg det väl inte heller som missbruk, utan snarare som bruk. Och i bilen kunde hennes hund sova. Hennes bästa kompis. Någon hund får man annars inte ha som narkoman eller alkoholist enligt socialtjänstens regler, menade hon. Visserligen är det inte helt sant, men det går nästan att tolka det så. Hur som helst, de eventuella boenden som i ett första skede skulle kunna bli aktuella för henne, skulle inte inkludera hennes hund.

Även om vårt intryck av henne är att hon är en pigg och glad och charmig kvinna så skulle hon knappast vara arbetsförmedlingens affischnamn. Men, är hon inte sjukskriven, eller har andra skäl, så skulle hon söka jobb.
– Hur många jobb ska jag söka för att få socialbidrag, frågade hon piggt. Jag kommer att söka dem, men ni vet lika väl som jag att jag inte kommer att få dem.
Vilket inte nödvändigtvis är sant, men i ett första skede måste man väl erkänna att hon knappast skulle få ett jobb. Och inte var som helst – men vem får väl det? Missbruket av amfetamin, notoriska problem med att hålla tider och hennes fleråriga mer eller mindre ”självvalda” ”utanförskap” skulle onekligen sätta käppar i hjulet för ett 9-5-arbete. Men att hon har potential för mycket råder det ingen tvekan om. Men hennes problem är antagligen större än så. Allt berättar hon inte. Och varför skulle hon? Men det finns något i hela det här systemet som inte är skapat för alla. Socialbidraget är inte på något vis en villkorslös rättighet. Och det är inte märkligt att man ibland hellre skulle önska sig att det fanns en medborgarlön. Det är individuella bedömningar som görs bland alla ansökningar, och socialtjänstlagen är en ramlag. Detta skapar ett system med vissa inslag av olycklig godtycklighet. Samtidigt är otryggheten på arbetsmarknaden inte av godo för människor i samhällets nedre del.

Ibland är det svårt att veta hur man ska bemöta människor som söker hjälp. Man vet aldrig hur mötet kan bli. Detta blev ett allmänt lättsamt möte. Hon får en tid hos en annan socialsekreterare om två veckor då vår utredning till slut visar att hon söker hjälp på rätt socialtjänst och att hon har, vad vi har kunnat utreda, inga egna medel. Hon ska då, vid nästa tillfälle, inkomma med en viss mängd papper, som bland annat visar på att hon faktiskt saknar inkomster och att hon aktivt söker arbete. Hon accepterar detta glatt. Det är ändå så att våra frågor kan kännas kränkande och obegripliga. En överväldigande majoritet accepterar det mesta. Ibland måste vi informera de om deras rättigheter. Socialtjänstens klienter är rätt ensamma på så vis, det finns inte några organisationer som står upp för dem, när socialtjänsten sviker eller av olika skäl gör fel. De flesta som kommer till oss ska dock söka hjälp på någon annan socialtjänst, ytterligare andra kan vi inte annat än hänvisa till bostadsmarknaden.

En annan kvinna ringer mot slutet av arbetsdagen angående en vän. Han behöver hjälp. Jag får tala med honom direkt. Han är trött. Han har missbrukat i många år nu. Han är trött och orkar inte formulera vad han vill ha för hjälp. Men jag har träffat honom förr. Jag vet vem han är. Han har sökt hjälp förut. Men han själv måste ändå formulera vad han vill ha hjälp med. Han frågar kvinnan i bakgrunden vad det är han vill ha hjälp med. Jag hör henne i bakgrunden.
– Du vill ha hjälp med att förändra ditt liv. Du vill sluta missbruka.
- Boende, säger han till slut som är hemlös sedan flera år. Pension har han. Och han tillägger något, lätt muttrande, om missbruket. Det är en man som hankar sig fram mellan att sova bland olika kamrater, och vid något tillfälle då och väljer han, eller tvingas att välja, att sova utomhus. Bostadsmarknaden är körd. Skulder och betalningsanmärkningar har satt honom i kläm. Amfetaminet piggar liksom upp i denna värld. Jag bokar in honom på härbärge tills han får en handläggare på vårat missbruksteam. Ett par minuter senare ringer väninnan upp. Hon förklarar att hon inte tänker släppa iväg honom till ett härbärge. Han måste få något bättre. Han är ju motiverad nu. Det är nu han måste fångas upp, inte sen. Hon vet vad hon talar om, menar hon. Hon har själv missbrukat i sitt liv. Hon är ren nu, efter många års kamp. Jag förklarar att i det här akuta läget så har jag bara härbärge att erbjuda. Hon förstår. Hon är lugn och sansad, välinformerad och balanserad, men hon uttrycker sin åsikt och tycker att det är dåligt att vi bara har härbärgen i akuta lägen. Men hon är glad över att han nu åter försöker söka hjälp och att vi tänker ta emot honom. Hon önskar mig en välsignad helg. Guds frid, säger hon.

En annan man ringer. Han är på avgiftningen. Han har supit sig förstörd, delvis för att han har förlorat sitt arbete. Men han har aldrig supit på sitt jobb. Han har jobbat och med pengarna han har jobbat för har han betalat hotellrum och vandrarhem och alkohol. Även han ser sig som körd på arbetsmarknaden. Hans olika skulder har gjort att han inte ens har tittat på annonser om bostäder. Jag frågar hur han har hans framtidsplaner ser ut? Han har inte planerat annat än att arbeta. Att arbeta och betala dyrt för sina tillfälliga boenden är hans samlade framtidsplaner och att försöka hålla sig nykter. När han dricker, dricker han i ensamhet, på hotellrum helst. Han känner inga här i Stockholm. Han dricker för att få tiden att gå, för att få ångesten att lätta.

Men han har fått goda referenser av sina arbetsgivare. Jag säger något uppmuntrande om det, och hoppas att det låter bra. Det är viktigt att han får se lite ljusglimtar, nu när han känner sig som mest värdelös. Hans hopp ligger i arbetet som han älskar. Han har redan ringt till arbetsförmedlingen och bokat in ett möte. Han säger att det är ångesten som får honom att dricka, men att han samtidigt är medveten om att det aldrig blir bättre av det, utan bara sämre. Men varje fylla skjuter upp konsekvenserna. Han är rädd och darrar på rösten för varje ord som yttras, så oerhört nära bristningsgränsen att man kan ta på ångesten. Han får ligga kvar någon natt till på avgiftningen. Han har sedan ingenting att komma ut till. Även han bokas in på ett härbärge, men ett härbärge där han får ett eget rum, med tre mål mat om dagen – jag förklarar att vi inte med säkerhet hade kunnat ordna det så då våra val rent akut är begränsade av resurser, lagar och av vad vi har för praxis. Jag förklarar även för honom att han har ett för socialtjänsten stort ekonomiskt normöverskott. Han har i grund och botten tjänat för bra för att få ekonomisk hjälp av socialtjänsten. Men han får en socialsekreterare på ett missbruksteam till att börja med.

Vid fredagens slut, efter ytterligare ett par besök och en hel del telefonsamtal , bland annat från människor som inte får tag i någon bostad, från människor som hankar sig fram, och en del administrativt arbete, var det dags att lämna arbetsplatsen, och jag var en av de senare på väg hem från jobbet denna dag. Eller hem och hem. Jag skulle ta mig till en pub på Folkungagatan. På trappan satt en kvinna som missat att vi stänger klockan 15:00 på fredagar under sommaren. Hon ville in. Jag förklarar att det är stängt. Och utan förvarning går hon hastigt fram till mig snett bakifrån och skriker i mitt huvud om vilket äckel jag är. Jag rycker till men går hastigt ned för Östgötagatan, det är ingen mening med att argumentera. Hon fortsätter gasta bara några meter bakom ryggen på mig, om hur ond jag är – jag kände för övrigt för min egen del inte igen kvinnan - om hur värdelösa vi är allihop som jobbar där. Jag byter sida av Östgötagatan. Hon fortsatte skrika, skrämmer ett par, ursäkta ordvalet, vanliga medborgare, med ett: – Jag pratar inte med er, era dumma jävlar. Hennes rus/bakrus/snedtändning är inte över. Dagens jakt är inte över. Hennes manlige vän står på samma gata, lite längre ned, även han besviken över att det var stängt hos oss, men förmår lugna ned henne, även om inte han var helt nykter han heller. Jag har stannat till. Jag hör inget mer. Viker av in på Folkungagatan. Möter upp några kollegor på en uteservering och hälsar helgen välkommen. Den första ölen kostar mer än vad en ensamstående socialbidragstagare får i matpengar för en dag. Vilket påminner om ett annat samtal. En man med sjukersättning betalar en hyra svart. Det gör att han, efter att ha betalat hyran, inte har råd att göra av med mer än 30 kronor per dag. Han ska försöka gå ned till 10 kronor per dag, så att han kunde lägga undan lite pengar. För sämre tider.

Sionism Är Rasism.

2009-08-11T07:35:00.004+01:00

Rasismen i Israel tilltar. Det handlar inte bara om enstaka förvirrade individer som i ord uttrycker den vidrigaste formen av rasism och som blir filmade på kamera och utvalda att vara med. Det handlar om alla dessa små tecken. 79 % av israelerna stödde massmordet på palestinierna i vintras och ansåg att det var en lyckad operation som inte behöver utredas vidare, ur ett rent etiskt och moraliskt perspektiv. Man ansåg att bombarderandet av ett ghettofängelse där mer än 50 % av invånarna är under 15 år var berättigat. Det faktum att palestinierna i Gaza förvägras rätten att livnära sig själva är en kollektiv bestraffning vars rättfärdigande bygger på rasistiska antaganden. Palestinier som försöker fiska på palestinskt vatten, för att livnära sig själva och sina familjer, blir bordade och kidnappade av Israel. Vi har uppemot 11 000 palestinier i Israeliska fängelser, flera hundra av dessa sitter utan att ha fått någon som helst form av rättegång och utan att få veta hur länge de ska sitta. Över 350 av dessa är barn. Men kan ni namnet på någon fånge i den här regionen är det Gilad Shalit, den tillfångatagna israeliska ockupationssoldaten. De palestinska fångarna råkar dessutom ut för övergrepp av fångvaktarna.

Där finns den tydliga segregationen i Israel, där israeliska familjer inte vill ha palestinier (araber i deras munnar) på dagis, eller palestinska barn som förbjuds spela och lyssna på arabisk musik på läger. Vi har sett förslag på hur palestinierna skall förbjudas att få tala om Nakba. Men hur palestinierna själva ska tvingas erkänna Israels rätt att fördriva palestinier för att få en stat. Vi ser hur palestinska hus rivs för att de är olagliga, medan bosättare får bygga, och ta över palestinska ägor. Vi vet hur det finns mark i Israel som bara är till för judar. Vi ser hur man bygger exklusiva vägar för judar. Att påstå att sådant här inte skulle vara rasistiskt är att göra intellektuella vurpor av rang. I sann kolonial anda väljer sedan kolonialmakten en part att förhandla med, samtidigt som internationell kolonialmedia väljer att blunda för sådant, vilket lägger grogrunden för interna våldsamheter och korruption.

Det här är ideologiskt skapad rasism. En rasism som är olycklig, dels för att den i grund och botten är en europeisk skapelse, men framförallt för att den är så hastigt konstgjord. Även om all rasism är onödig och olycklig, så finns det också något konstgjort i det. Rasismen framkallas av olika skäl. För sionismen är den dubbel: sionismen själv existerar på grund av rasism, men skapar i sin tur dels nya vågor av anti-semitism men även rasism gentemot araber och palestinier. (Samtidigt måste man erkänna att rasismen och anti-semitismen kan se olika ut. Antipatierna mot judarna skiljer sig åt, liksom anti-patierna mot palestinierna, det finns inte en känslomässig anti-semitism, vars utlopp ser likadan ut överallt. Winston Churchill och Hitler var inte samma typ av anti-semiter. Eller dagens Abbas och nynazisten.)

Så rasismen i Israel är oundviklig på grund av sionismen. Men inte på grund av judarna eller judendomen (eller palestinierna och islam). Det här är en viktig åtskillnad som måste göras, betonas och om och om igen upprepas. Det betyder dock att rasismen kan motverkas.

Så vad vill vi ha för värld? Vad tror vi själva om oss människor, som människor? Är vi kapabla till att bygga en värld utan rasistiska antaganden? Jag tror att det går och är övertygad om att det är nödvändigt, vi slösar på mänskligt potential, och på mänskliga liv annars. För det måste inte bara murar rivas, snarare än resas, utan sionismen som sådan måste rivas. Det kommer naturligtvis inte att riva all världens rasism, eller ens all rasism i den här regionen. Men det är nödvändiga steg att ta.

Ett Exempel På Rasism

2009-08-04T21:02:00.006+01:00

En fråga ställs till en ung judisk kvinna i Västra Jerusalem:
- Vet du vad som händer idag i Sheikh Jarrah?
- Nej.
- Vet du var det ligger?
- Nej.
- I östra Jerusalem.
- Vad händer där borta?
- Vräkningen av palestinska familjer som bott där i över 50 år och nu är de hemlösa.
- Utmärkt.
- Utmärkt?
- Ja.

Det här är familjer med historik av att tvingas lämna sina hem. Man gjorde det 1948, då tvingades man lämna västra Jerusalem. Den etniska rensningen fortsätter på detta sätt. Den sker parallellt med den rasism som sionismen inte kan bli fri från. Men EU och Carl Bildt framför nu sina åsikter så snart är nog allt bra igen.

Läs: Joseph Dana.

Människoöden Som Berör, Men Inte Så Det Stör

2009-08-03T22:08:00.005+01:00

En självgod kvällstidning och en inkompetent moralsocialminister och en närmast betydelselös oppositionsledare blir alla rörda över dagens fattigdom. De två politikerna skyller fattigdomen på varandra. Men berörda blir de. Och tar politiska beslut som ökar fattigdomen i samhället och höjer sina egna löner. Men berörda blir de. Men vad de ska göra för att minska den framstår endast som små tekniska detaljer som inte skulle få någon större effekt. Kan välgörenhet bli deras lösning måntro? Så att deras samveten mår lite bättre? Naturligtvis är detta ett av problemen. Utan visioner stannar samhället och de reaktionära får tillträde. Chantal Mouffe (och Petter Larsson) har en, i mångt och mycket självklar, poäng här. Men en samling i mitten skapar inte bara högerradikaler utan kan även skapa en slumpens väljarkår. Och ett allmänt ointresse för politik. Vad spelar det för roll liksom? In kommer dessutom moralismen, en avindividualiserad liberal vulgärindividualism. En uppgivenhet, som lindras av chimär valfrihet.

Jag minns att Mona Sahlin blivit berörd tidigare. Av de hemlösas situation. Som en dåvarande makthavare blev hon så pass berörd att hon skulle köpa Situation Stockholm oftare. Wow, say no fucking more (than this:) Det är socialdemokratin och visionerna det.

Och vi minns väl socialdemokratins förra ledare, Göran Persson, som stolt och med postpolitiskt mod deklarerade att han minsann var social och demokrat. Men absolut ingen socialist.

Ännu Ett Lästips För Svenska Bokförläggare: Kill Khalid av Paul McGeough

2009-08-02T21:42:00.004+01:00

Kill Khalid: The Failed Mossad Assassination of Khalid Mishal and the Rise of Hamas av Paul McGeough (The New Press, 2009)

Kill Khalid är en fascinerande och spännande historia, och är närmast att beskriva som ett journalistiskt mästerverk. Det är som att läsa en bok om Israel/Palestina-konflikten som är en blandning av Gellert Tamas Lasermannen och en deckare av Le Carré.

Det är en bok som har en specifik händelse som central utgångspunkt, nämligen mordförsöket på Hamasledaren Khalid Mishal 1997, men som samtidigt är en berättelse om Mishals liv, hans väg till Hamas, men framförallt är det här en berättelse som cirkulerar omkring Hamas, om den palestinska befrielsekampen med allt spillt blod och alla misslyckanden. En berättelse som förklarar Hamas uppgång, där Arafats och PLO:s misslyckanden med att ge palestinierna frihet är en viktig förklaring. Det korrupta Fatah accepteras av väst, väljs av Israel som kolonialmaktens polis och man startar förföljelse av Hamas-medlemmar, något som Hamas sedan använder det som propaganda: ”Fängslade av Israel och Fatah”.

Det är en fascinerande berättelse om makt och politik, där det maktpolitiska spelet böljar fram och tillbaka. Det är även av intresse då det finns tecken på att Hamas ökar de religiösa inslagen i sin politik i Gaza och påtvingar människor religiösa påbud, och detta sker samtidigt som Israel och västvärlden fortsätter att medvetet öka splittringen mellan palestinierna i sann gammal kolonial anda. Detta sker naturligtvis utan att man har palestiniernas bästa i ögonen. Att Hamas ökar de religiösa påbuden kan vara just ett resultat av att Israel och västvärlden inte gynnat den pragmatiska sidan av Hamas. Den politiska mognad som ändå skett hos Hamas (som har Muslimska brödraskapet som förebild, vilket dessvärre inte är särdeles positivt) sedan 1987 borde ha setts som framsteg i västvärlden, och även det reella avhållandet från vidrig anti-semitism borde ses som framsteg. Istället vill väst fortsätta demoniseringen och avpolitiseringen av Hamas och konflikten.

Därför är det extra viktigt med reportage av det här slaget. Det är alltid bra med berättelser som inte försöker avpolitisera världen, och göra den till en moralisk kamp mellan det goda och onda.

Hamas kom att åtminstone för en stund att bli vinnare i detta lönnmordsmisslyckande av Mossad. Mossad försökte spruta in gift i Khalids öra, genom ett ”bisarrt instrument” (som visade sig vara en kamera). En del av giftet fann sig in i örat, och efter ett dygn började giftet verka. Dock avslöjades attentatet i samma stund som det skedde. Bland annat tog en livvakt tog upp jakten och till slut tillfångatogs två av Mossads agenter av Jordansk säkerhetspolis. Några andra gömde sig på Israels ambassad. Det hela blev en förnedrande prestigeförlust för Netanyahu och Mossad som tvingades komma med motgiftet då Kung Hussein i Jordanien blev mycket förgrymmad. Han var rädd för att detta kunde starta tumult och uppror i hans eget land och i slutändan själv förlora makten. Det var i sig inte så mycket attentatet i sig som var problemet, utan det faktum att Israel, gjort detta bakom hans rygg. För Kung Hussein var det ett svek mot honom personligen. Men en kvinnlig journalist, Randa Habib, har även en viktig roll i Khalids överlevnad. Aktörerna är många och oväntade i detta drama. I Israel var Netanyahu medveten om att detta kunde riskera förhandlingarna i Oslo, men å andra sidan var Netanyahu ointresserad av detta avtal. Liksom Hamas och Khalid Mishal.

Boken, som har avromantiserat det palestinska motståndet, är fylld av det maktpolitiska spel som böljar fram och tillbaka. Hamas anpassar sig efter omgivningen, men viker inte många tum, och den blodiga uppgörelsen i Gaza mellan Fatah och Hamas är en otäck redogörelse av flera illdåd begångna av palestinier mot varandra, samtidigt som civilbefolkningen gömde sig i sina hus och gav sig själva utegångsförbud. Även detta måste ses som ett uttryck för Fatahs misslyckanden och Israels och USA:s maktspel. Hamas är en nationell befrielserörelse i första hand vars styrka har ökat i takt med Fatahs och PLO:s misslyckanden, dess korruption, och dess försök att utplåna Hamas. Det är en rörelse som inte viker sig, och vars psykologi visar att den inte böjer sig för påtryckningar. Boken slutar sin spännande resa månaden innan massmordet i Gaza i vintras. Om en översättning till svenska skulle ske skulle det kanske passa med ett litet tillägg om just det som går under eufemismen 22-dagars kriget.

Det är även så man måste se raketbeskjutningen från Gaza. Främst som ett symboliskt motstånd, som visar att man inte viker sig, att inga sanktioner och bojkotter avhåller Hamas från det väpnade motståndet. Hamas har vid många tillfällen även använt sig av självmordsbombare, något som knappast gynnat Hamas ur PR-synpunkt. Detta är Khalid och Hamas medvetna om, men självmordsbomberna är även de något som man analyserar ur strategisk synpunkt och är till för att visa Israel att om palestinierna inte går säkra, ska inte heller israelerna göra det. Det är heller inget Khalid tar avstånd från, även om han inte säger sig vara direkt delaktig i planeringen av dessa attacker, då Hamas i likhet med IRA har en politisk och militär del, med relativ autonomi. Hamas tror inte att förhandlingar och möten kan bära frukt om det inte också finns ett väpnat motstånd. Det är en slutsats man har dragit av att ha studerat Fatah.

Hamas har öppet ifrågasatt Fatahs avkall från motstånd och Fatahs förhandlingar med Israel, då Israel under samma period har fortsatt att konfiskera palestinsk mark och fortsätter att på olika sätt att utöva etnisk rensning. Hamas ser också hur lite man har att i praktiken att vinna på att anamma Fatahs och PLO:s erkännande av Israel. Till det tillkommer att man inte heller vet vilket Israel man ska erkänna. Hamas erkänner till slut i praktiken tvåstatslösningen. Israel och omvärlden ställer krav på palestinierna, men samma tydliga krav ställs inte på Israel. Bojkotten av Hamas är godkänd av USA och EU. När det gäller Israel kan man enbart prestera tomma ord. Det är i ljuset av Fatahs tillkortakommanden man ska se Hamas styrka och framväxt.

Uppsplittrandet av Palestina är naturligtvis en politiskt medveten handling av Israel. I sann kolonial anda korrumperas det koloniserade ledarskapet. Frågan är sedan hur lång tid en sådan skada tar att reparera? Hamas har vunnit sin kraft av att Fatah så uppenbart korrumperats och dessutom resignerat i kampen mot israel i utbyte just mot biståndssmulor och bibehållen makt. Men det har inte gett det palestinska folket mer frihet eller rikedom. Det är dock oerhört beklämmande att misstänksamheten och hatet är så pass stort mellan de olika grupperingarna. Från Hamas sida, när man ger avkall på sitt mest bombastiska och melodramatiska språk, har man försökt att framhålla att fienden inte är Fatah (med undantag för den våldsamt hatade gangstern Muhammed Dahlan och dennes närmaste följeslagare) utan Israel.

En sak är säker. Det palestinska motståndet försvinner inte.

En annan recension av samma bok finns här från London Review of books.

För En Bättre Värld III. Eller?

2009-08-02T00:50:00.004+01:00

Ilsket skrivet, läsvärt som fan (dock med viss avsaknad av konkreta exempel och empiri): Joe Bageant om samvetsgrann kapitalism

You'd think there would be nothing left to huckster after having pissed in most of the world's clean drinking water, gutted its forests and jungles, leveled its mountains for coal and minerals, and turned the atmosphere into a blanket of simmering toxins, well, you'd think it was time for the bastards to fold the game and go home with their winnings. No such luck.

Enter yet a third phase: Consciousness Capitalism! The private appropriation of human consciousness as a "nonmaterial asset." Or cognitive capitalism, in nerd and pinhead speak.
Which goes to show you can never underestimate the dark bastards at the helm. Yes, these guys are good.

Essentially, we're talking about stripping the human experience from life, then renting it back to humans. So how does one do that? Through the same Western European historical process used to fuck over the world in the first two rounds of capitalism -- propertization. Denying access to something because it's MINE-MINE-MINE-MINE!

Charge rents for your monopoly on the access. Manufacture artificial scarcity, even of human consciousness and experience by redefining and reshaping it. The tools here are legal means such as intellectual property rights, patents softwares ...

Cognitive capitalism by definition requires that mass consciousness be networked at all individual nodes. Each node is its own experiential realm of service relationships, entertainment, travel and the multitude of experience industries that are rapidly coming to dominate the global economy. Life as a paid-for experience, with none of the hassles of ownership.

Rent a Life, Inc.

För En Bättre Värld II

2009-08-02T00:21:00.004+01:00

Chalmers Johnson har ett tiostegsprogram för nedmonterandet av USA-imperialimsen. För alla inblandades bästa. Det är därmed också ett program mot rasismen och slöseriet med naturresurser och mänskligt potential.

1. We need to put a halt to the serious environmental damage done by our bases planet-wide. We also need to stop writing SOFAs that exempt us from any responsibility for cleaning up after ourselves.

2. Liquidating the empire will end the burden of carrying our empire of bases and so of the "opportunity costs" that go with them -- the things we might otherwise do with our talents and resources but can't or won't.

3. As we already know (but often forget), imperialism breeds the use of torture. In the 1960s and 1970s we helped overthrow the elected governments in Brazil and Chile and underwrote regimes of torture that prefigured our own treatment of prisoners in Iraq and Afghanistan. (See, for instance, A.J. Langguth, Hidden Terrors [Pantheon, 1979], on how the U.S. spread torture methods to Brazil and Uruguay.) Dismantling the empire would potentially mean a real end to the modern American record of using torture abroad.

4. We need to cut the ever-lengthening train of camp followers, dependents, civilian employees of the Department of Defense, and hucksters -- along with their expensive medical facilities, housing requirements, swimming pools, clubs, golf courses, and so forth -- that follow our military enclaves around the world.

5. We need to discredit the myth promoted by the military-industrial complex that our military establishment is valuable to us in terms of jobs, scientific research, and defense. These alleged advantages have long been discreditedby serious economic research. Ending empire would make this happen.

6. As a self-respecting democratic nation, we need to stop being the world's largest exporter of arms and munitions and quit educating Third World militaries in the techniques of torture, military coups, and service as proxies for our imperialism. A prime candidate for immediate closure is the so-called School of the Americas, the U.S. Army's infamous military academy at Fort Benning, Georgia, for Latin American military officers. (See Chalmers Johnson, The Sorrows of Empire [Metropolitan Books, 2004], pp. 136-40.)

7. Given the growing constraints on the federal budget, we should abolish the Reserve Officers' Training Corps and other long-standing programs thatpromote militarism in our schools.

8. We need to restore discipline and accountability in our armed forces by radically scaling back our reliance on civilian contractors, private military companies, and agents working for the military outside the chain of command and the Uniform Code of Military Justice. (See Jeremy Scahill,Blackwater:The Rise of the World's Most Powerful Mercenary Army [Nation Books, 2007]). Ending empire would make this possible.

9. We need to reduce, not increase, the size of our standing army and deal much more effectively with the wounds our soldiers receive and combat stress they undergo.

10. To repeat the main message of this essay, we must give up our inappropriate reliance on military force as the chief means of attempting to achieve foreign policy objectives.

Läs gärna även detta: En redogörelse om soldaterna som återvänder hem till USA från diverse krig och blir till farliga individer för sig själva och sin omgivning. The Casualties Of War: The Hell Of War Comes Home.

För En Bättre Värld

2009-08-02T00:05:00.002+01:00

I fredags:

Jag passerade medborgarplatsen för att ta mig från arbetet till platsen där jag utnyttjar min friskvårdstimme och spelar innebandy under lunchtid. En promenad på cirka fyra minuter.
En ung man med God El-tröja gick leende emot mig, och stängde effektivt av mig från min planerade rutt:
- Får jag ställa en snabb fråga? Undrade han.
- Ja, svarade jag och tillade, och den var snabb.
(Var sedan vänliga och notera detta i era dagböcker: Innebandyn gick bra. ”Mitt lag” vann.)

En ung aktivist från Greenpeace ringde upp mig för någon månad sedan. Hon ville tacka mig för mitt månatliga stöd till Greenpeace. Och frågade därefter om jag kunde tänka mig att öka mitt engagemang med 200 kr i månaden. Jag svarade nej, det får vara bra som det är.
– Jag förstår, sa hon, det är svåra tider ekonomiskt och man måste hålla hårt i plånboken. Hon fortsatte med att berätta om ett pågående miljöarbete i västafrika (eventuellt) och avslutade med att fråga om jag kunde tänka mig att öka mitt engagemang med 100 kronor i månaden. Jag svarade nej, det får vara bra som det är.
Hon sa, med empatisk röst: - Hm, jag förstår din situation. Vi vet ju inte vart ekonomin är på väg. Hon berättade sedan om ännu ett exempel på miljöarbete. Och avslutade med att fråga om jag kunde tänka mig att öka mitt engagemang med 50 kronor i månaden.
Ni kanske tycker att jag är en smula enfaldig vid det här laget men jag var för tillfället utrustad med det tålamod som finns hos en som ändå inte har något bättre för sig än att lyssna och svara: - Nej, jag är nöjd som det är.
Hon fortsatte envist som en miljöskadad åsna: - Jag förstår verkligen, det är verkligen svåra tider ekonomiskt. Det är ju växande arbetslöshet och så. Vi kan inte alltid bidra med det vi skulle vilja bidra med. Men hon var inte klar med mig än för det, kvällen var ung och jag var inte färdigrökt än. Hon drog upp ett exempel på någon miljöförstörd sjö eller något liknande och tro det eller ej, avslutar med att fråga om jag kunde tänka mig att öka mitt engagemang med 25 kronor i månaden, trots den rådande ekonomiska turbulensen i världen. Jag som inte visat något som helst intresse för att öka mitt ekonomiska stöd till Greenpeace – utan att för den skull ens för en enda gång nämna min egen ekonomi eller världsekonomin som skäl- svarade följdriktigt även denna gång: - Nej, det får vara bra som det är, sade jag med samma modifierat intresserade tonfall.
Nu fanns det tydligen inga fler rutor med summor kvar i hennes formulär för hon tackade för mitt medlemskap och engagemang i Greenpeace och önskade en trevlig kväll. – Tack detsamma, sade jag. Peace out.

(Amnesty brukar också ringa upp en gång per år. De vill berätta om vad som pågår där ute i världen, vad de gör och att de vill ha mer pengar. Eftersom det är naiva volontärer, ibland sämre insatta och förberedda än en själv, som kämpar för en god sak, tenderar jag att ha tålamod med dessa individer.)

Till mitt jobb kom det en man med alla möjliga problem som bland annat ansökte om socialbidrag. Han bifogade även utöver sin vanliga ansökan en ansökan om att han ville skänka 200 kronor varje månad till läkare utan gränser. Vi fick sedan även ett e-mail från läkare utan gränser. Han hade angivit vår arbetsgrupps gemensamma mailadress som kontakt.

Det finns mycket god individuell vilja i vår värld. Men den räcker inte till, framförallt inte om vi vill ha en förbättring till det bättre. Då krävs kollektiva, politiska insatser med god politisk bakgrundsförståelse. Det finns så att säga inget inneboende politiskt i att sjunga en bretonsk kärlekssång* eller att vara emot tortyr och dödsstraff eller att skänka 25 kronor i månaden till Greenpeace för att man tycker om, typ, friska sjöar. Dagligen övertygas jag om att en annan värld är inte bara möjlig, utan nödvändig.

* För att låna lite av Terry Eagleton.

MOVITS! - Äppelknyckarjazz

2009-07-29T21:03:00.001+01:00

Efter att det svenska bandet Movits! varit med på Colbert Report i förrgår lär de nu uppmärksammas rätt rejält. (Det syns på kommentarerna i varje fall...)

Sjunger gör man på svenska men det verkade inte ha haft någon negativ inverkan. Låten man spelade på Colbert Report var dock inte denna, utan låten En Annan Del Av Gården.

Man blev även intervjuade av Colbert och fick naturligtvis frågor om socialiststaten Sverige. Bandmedlemmarna hade humor och Colbert som vill ha nobelpriset skulle bli presenterade för kungen om Colbert kom till Sverige.

Tre Viktiga Artiklar Om Israel/Palestina Som Kräver Empati Och Läsförståelse (Inget För Rabiata Israelvänner)

2009-07-28T20:21:00.003+01:00

Först ut är Jonathan Cook om ett tilltagande förakt för palestinierna och dess historia i Israel:

Officials announced last week that they were sending out special “national anthem kits” to 8,000 schools, including those in the separate Arab education system, in time for the start of the new academic year in September. The kits have been designed to be suitable for all age groups and for use across the curriculum, from civics and history classes to music and literature lessons.

The anthem, known as Ha-Tikva, or The Hope, has long been unpopular with Israel’s Arab minority because its lyrics refer only to a Jewish historical connection to the land.

Mr Saar’s initiative is widely seen among Israel’s 1.3 million Arab citizens as a further indication of the rising nationalistic tide sweeping policymakers. Last week the ministry also announced that textbooks recently issued to Arab schoolchildren would have expunged the word “nakba”, or catastrophe, to describe the Palestinians’ dispossession at Israel’s founding in 1948.

Sen ger jag er Ben White som skriver om alla rapporter som kommit ut om det palestinska lidandet, men att det palestinierna behöver är inte mer rapporter:

What the Palestinians ultimately need is not more reports, but action. The investigations are invaluable, of course, helping to show up the Israeli spin for what it is. But unless there is action by both the same civil society producing the evidence of war crimes, as well as the politicians, then we can be sure that more Palestinian names will be added to those of the Olaiwa family, and the hundreds more who perished in Gaza.

Och avslutningsvis en viktig artikel: Avväpna Israel skriver Ilan Pappé i en medvetet utopisk artikel:

In Israel, as in the West, the vision of a demilitarized Palestine is accepted as feasible scenario where it would be regarded as totally insane and unhelpful to imagine a peace based on the demilitarization of Israel as well. This disparity in the attributes of statehood is part of a much larger imbalance in the international community perception of, and attitude towards, Israel and Palestine...

...The Zionist movement appeared in central and eastern Europe in the late nineteenth century as a movement propelled by two noble impulses. The first was a search by Jewish political leaders for a safe haven for a community that was exposed increasingly to a hostile environment and anti-Semitic ideologies and which had the potential in escalating to something worse - as indeed it did in the genocide of the European Jews in the Second World War. The second impulse was a wish to redefine Judaism, the religion, in a new secular form, inspired by the spring of nations around them when so many cultural, religious and ethnic groups redefined themselves in the new intoxicating way of nationalism. As mentioned the search for security and new self determination was noble and normal at the time. However, the moment these impulses were territorialized, namely gravitated towards a specific piece of land, the national project of Zionism became a colonialist one.

Ilan Pappé menar att vi måste analysera sionismen som projekt. Förstå dess historia och bakgrund och vad det inneburit för palestinierna. För fredens skull.

"Zlatan Bjöd På Ett Bländande Leende Och Gör Tummen Upp Flera Gånger"

2009-07-26T21:14:00.007+01:00

Ursäkta mig, men tillåt mig för ett ögonblick att bli lite Johan Croneman-gnällig, men det här är sportreportage när det är som ja, sportreportage tyvärr ofta är. Det vill säga patetiskt, hysteriskt men samtidigt intetsägande. Anna Brolin följde Zlatans första timmar. I tre (3!) timmar har han varit i Barcelona och vi får detta närmast fullständigt okritiska och rövslickande direktreportage. Anna Brolin ser Zlatan på avstånd och gör bedömningen att han ser harmonisk ut och att han därmed har tagit rätt beslut. Ty: "Zlatan bjöd på ett bländande leende och gör tummen upp flera gånger."

När Anna Brolin dessutom säger att hon har talat med "presskåren" har hon intervjuat redaktören för Barca TV. Redaktören för Barca TV är nöjd med nyförvärvet får vi veta till vår fullständiga förväntan.

Demokratilektion: Välj Dina Vänner Med Omsorg

2009-07-26T08:53:00.006+01:00

Honduras president Zelaya får alltså höra av USA:s utrikesminister Hillary Clinton att han är dumdristig för att han försöker ta sig in i det egna landet. Ett eventuellt blodbad skulle med andra ord vara hans fel. Den avsatte presidentens fel. Demokrati blir svårt för de privilegierade när man på något vis konfronteras med människor vars åsikter inte stämmer med elitens åsikter. Dock skall det sägas att USA har med stor sannolikhet agerat en aning kraftfullare än vad som varit fallet om detta skett under Bushs tid eller om John McCain suttit vid makten.

I de nedan länkade artikelarna beskrivs Hugo Chávez som USA-fientlig. Kommer Hillary Clinton att kunna beskrivas som Venezuela-fientlig? Palestina-fientlig? Iran-fientlig? Och så vidare. Nej, naturligtvis inte. Med epitetet USA-fientlig menas något objektivt negativt, men samtidigt som något grundlöst, en anti-amerikanism grundat på ett oresonligt hat. Det är även så i vår globaliserade, fria värld att det är samma artikel som florerar runt på våra redaktioner i Sverige. DN, SVD, GP och SVT: text har köpt in samma artikel. Med andra ord skall vi alla veta när vi läser en objektiv artikel om statskuppen Honduras, att den "USA-fientlige" presidenten i Venezuela är en viktig ingridiens i det hela (utan att någon närmare förklaring ges) och att Honduras avsatte president mer eller mindre får skylla sig själv. Personligen tycker jag nog att USA-kritisk hade varit ett bättre epitet. Detta är dock ingenting mot hur medierna i syd och centralamerika och främst nu då i Honduras förvrider verkligheten.

Och visst. Ur ett historiskt perspektiv har det alltid varit dumt att utmana den privilegierade eliten, framförallt i central och sydamerika, om man vill behålla makten. Det har nästan aldrig varit gynnsamt att som i Honduras utmana storbolagen och som i Zelayas fall höja minimilönen med 60 %. Det försvar för statskuppen som florerar bland liberala och högerapologeter som handlar om att skydda demokratin är ett bevis för det folkförakt högern ärver ideologiskt.

Varje maktkamp är även en kamp om språket, om definitioner. Det borde vara journalisternas sak att utmana de styrandes tolkningsföreträde.

Läsvärt: Nikolas Kozloff om Chiquita och Centralamerika. Democracy Now.

Lästips För Förläggare (Och Valfri Medmänniska): Två Böcker Att Översätta

2009-07-26T00:01:00.003+01:00

Hur ska den första boken beskrivas? Eduardo Galeanos Mirrors – Stories Of Almost Everyone (Nation Books 2009).* På ett sätt påminner den om hans tidigare Bakvända världen. Lekfullt språk, med en tillbakahållen ilska: med humoristiska glimtar om en elak värld. Det är en bok om en värld som inte bara är möjlig att förändra utan nödvändig att förändra.

Men hur ska denna ändå rätt märkvärdiga bok beskrivas? Som en väldig massa korta anekdoter och små sagor – tidigare berättade och nedtecknade av andra- , och om människor vars röster inte får höras, och om Gudar vi inte längre tillber, även om det framförallt även kryllar av berättelser om välkända historiska figurer. Det är en bok utan källhänvisningar, skriven med historisk ärlighet men lekfullhet, och med Galeanos ändlösa empati för de röstlösa och fattiga och förtryckta – men därmed inte svaga. Han avskyr utan förbehåll rasismen och fattigdomen – orättvisor av människan skapade, för med det kommer en rädsla som kastrerar oss som människor, som förminskar oss som människor, som berövar människor på sin potential. Men det är just där hoppet ändå finns.

Ett utdrag:

The Devil Is Poor

Todays cities are immense jails holding prisoners of fear, where fortresses masquerade as homes and armor as clothing.
A state of siege. Do not get distracted, do not let down your guard, do not ever trust, say the lords of the world, masters of impunity who rape the environment, kidnap countries, extort wages, and murder by the throng. Watch out, they learn, the bad guys are right there, huddled in miserable slums, chewing on their envy, resentfully licking their wounds.
The poor: the raggamuffins for all bondage, the dead for all wars, the flesh for all prisons, the bargain-basement hands for all jobs.
Hunger, which kills silently, kills the silent. Experts speak for them, poorologists who tell us what the poor do not work at, what they do not eat, what they do not weigh, what height they do not reach, what they do not have, what they do not think, what parties they do not vote for, what they do not believe in.
The only question unanswered is why poor people are poor. Could it be because we are fed by their hunger and clothed by their nakedness?

En annan bok jag vill se översatt nu, inte senare, är Chris Harmans A Peoples History Of The World (Verso 2008), och titeln beskriver även vad boken utger sig för att vara. En bok om folkens historia. En bok om varför vi är där vi är, om hur vi formas med hjälp av den mänskliga historien. En bok ur marxistisk synvinkel: det vill säga en historia som är mer komplicerad än en historia mellan gott och ont, en historia som bygger på mer än enstaka historiskt viktiga individer och enstaka stora händelser. Det är en tjock men läsvärd och lättläst bok på cirka 50 relativt korta kapitel. För att kunna förstå världen måste vi känna till historien bakom. (Jag läste några rader på Newsmill hur en konservativ man förklarade hur han blivit konservativ. Han var formad framförallt av två händelser. Göteborgskravallerna och nineeleven. Med ett sådant fattigt narrativ är det kanske inte så konstigt om man blir moderat eller kristdemokrat, men det han själv inte förstår, är att han själv har formats så att det för honom är lätt att välja ut just dessa två händelser som viktiga för honom. Hans egen konservativa bakgrund gjorde det lättare att skapa sig en förenklad förståelse av vår komplexa historia och värld. Vi måste bli medvetna om vår historia. Vår gemensamma historia för att verkligen kunna förändra något till det bättre. )

Det finns i båda dessa böcker trots en massa nedslående nedslag i den mänskliga historien en gemensam nämnare: vi kan bättre, vi förtjänar bättre. En annan värld är inte bara möjlig, den är nödvändig.

Den unge Alexander erövrade Indien.
Han ensam?
Caesar slog gallerna.
Hade han inte åtminstone en kock med sig?
Filip av Spanien grät när hans flotta gått under.
Grät ingen annan än han?
Fredrik den andre segrade i sjuårskriget.
Vem segrade mer än han?

På varje sida en seger.
Vem lagade festmåltiden?
Vart tionde år en stor man.
Vem betalade omkostnaderna?

Så många berättelser.
Så många frågor

Brecht: Ur Frågor från en arbetare som läser

* Översatt för US-amerikansk publik från spanskan eftersom fotboll är översatt till soccer. Alltid en nagel i ögat på mig.

David Eberhard Skyller Sin Egen Brist På Tankeverksamhet På Staten

2009-07-22T22:13:00.006+01:00

David Eberhard är populär på DN:s ledarsida. Eller bland högern överlag. Det är inte så konstigt. Eberhard står för en liberal dumvulgärindividualism med en utgångspunkt i sig själv – det personliga är ju politiskt. Det här är inte forskningens man, han hänvisar i sina skrifter som vanligt inte till någon empiri. Han talar om ett Sverige som inte finns. Med en omvärld som han inte verkar tror finns. Han hävdar att Sverige är ett trasigt land: problemen ligger i skatterna och välfärden. Det är en borgerlig tradition som aldrig sinar. Och utrymme får dessa privilegierade människor för att uttrycka sina substanslösa åsikter. Flera av de problem han själv talar om, finns dock dessutom mystiskt nog även i många länder utanför Sverige.

Typiska Eberhardtska insikter innehåller spott och spe om fördelningspolitik, om skatter, om trygghet.

”Människan är inte född till trygghet.” skrev han en gång i en hyllad, men i praktiken en helt intetsägande, och substanslös debattartikel. Frågan är om han längtar tillbaka till en stenålder? Eberhard är precis som andra liberaler som spyr floskler om trygghetsnarkomani en mycket privilegierad man, som har det tryggt rent socioekonomiskt. Det är inte hans trygghet som är problemet.

I hans senaste bok haglar dumheterna – sånt som känns man skriver i ren ilska, jag vet hur det kan kännas- som om boken vore delvis en blogg på fyllan: ”Vi skattar bort i stort sett allt vi tjänar”.

Och detta, kära medborgare- fåtaliga läsare, släkt och vänner, känner ni igen er i detta: ”Vi kämpar för idealet att få vara sjukskrivna när vi bryter nyckelbenet eller när vi snortat kokain en kväll förra veckan”. *

För, snälla, snälla, någon. Hjälp mig att förstå, hur man kan låta följande mening publiceras i en bok som redigerats om hur det är i dagens Sverige : ”Det har under så lång tid varit förbjudet att tänka själv”. Det är inte staten Sverige som har gett dig det förbudet, David. Det är du själv.

Det som gör just detta citat extra märkligt/komiskt/idiotiskt/ogenomtänkt är i skenet av det faktum att han anser att vi borde acceptera att livet är en tävling i anpassning. Han skrev i en debattartikel förut, där han bland annat raljerade i att det var förbjudet att tävla i Sverige: ”den sunda tävlingen om att passa bäst in i samhället är förbjuden”. Vad pratar du om David? Hur fan ska du ha det?

Men nog nu – för mitt raljerande- : låt Ann Charlott Altstadt stå för den sågning han så väl förtjänar:

Å ena sidan trumpetar Eberhard i olika tonarter, precis som högerns ideologiproducenter gjort de senaste decennierna, att vi bebor världens sämsta samhälle med de mest kyliga avundsjuka jantelagspassiviserade bortskämda människor på jorden.

Å andra sidan kan han inte förstå hur svenskarna som har det så bra inte kan uppskatta – och vara nöjda – med det de har.

Eberhards förvirrade alster är praktexempel på att näringslivets satsade miljarder på propagandaverksamhet är en succé, frågan är bara om han är en nyttig idiot på riktigt eller om han av kommersiella skäl bara fejkar?

* Tillåt mig även säga detta utan att säga för mycket, låt mig få göra en David och ta fram någon erfarenhet ur mitt arbetsliv. Jag har i dagarna fått ta del av ett avslag från Försäkringskassan av en man som har mycket stora hjärtproblem, han är snart i pensionsålder – det återstår cirka två år. Sjukintyget är mycket starkt. Han är dessutom kraftigt överviktig och lider av diabetes och har svårt att ta sig fram mer än 100 meter. Han går även, enligt uppgift med käpp. En kollega har sagt att hon inte har träffat en sjukare klient. Försäkringskassan anser att mannen i fråga kan ställa sig till arbetsmarknadens förfogande bara han får ner övervikten. För detta krävs en operation som dock läkarna säger inte kommer att bli av, då mannen har för stora hjärtproblem för att opereras.

Stödmarsch För De Belägrade Människorna I Gaza

2009-07-22T17:15:00.001+01:00

Ett första möte hölls i New York den 13:e juli för att organisera en stor stödmarsch för människorna i Gaza. Man har påbörjat organiseringen men man har inte kommit så långt än. Många frågor återstår att lösa. (Och i ärlighetens namn, för ett sådant här projekt känns tiden knapp.) Man ska försöka samarbeta med George Galloways Viva Palestina som ska göra en ny resa till Gaza den 27:e december. Demonstrationen/marschen skall ske på den egyptiska sidan mot Erez gränsövergång.

Demonstrationen är planerad för den sista veckan under 2009. Den grundläggande tanken eller idén bakom det hela är att samla ihop en blandning av olika internationella rörelser och samordna en marsch med folket i Gaza i en flerkilometerlång marsch till Erez gränsövergång via Egypten. Inspirationen är hämtad från Gandhi, medborgarrättsrörelser och den palestinska traditionen av ickevåldsmotstånd. Detta skall även försöka koordineras med israeliska fredsdemonstranter på den israeliska sidan. Desto fler, desto bättre. Idén är att bli tillräckligt många för att kunna tränga igenom buffertzonen och komma till gränsen.

Men detta är bara inledningsskedet. Mer info (och frågeställningar) här.

Coalition to End the Illegal Siege of Gaza

2009-07-20T07:31:00.000+01:00

Coalition to End the Illegal Siege of Gaza:

Draft Statement of Purpose and Principles

Amnesty International has called the blockade of Gaza a “form of collective punishment of the entire population of Gaza, a flagrant violation of Israel’s obligations under the Fourth Geneva Convention.”

Human Rights Watch has called the blockade a “serious violation of international law.”

Former U.S. president Jimmy Carter has said the people of Gaza are being treated “like animals,” and has called for “ending of the siege of Gaza” that is depriving “one and a half million people of the necessities of life.”

The world’s leading authority on Gaza, Sara Roy of Harvard University, has said that the consequence of the siege “is undeniably one of mass suffering, created largely by Israel, but with the active complicity of the international community, especially the U.S. and European Union.”

The law is clear. The conscience of humankind is shocked.

Yet, the siege of Gaza continues.

It is time for the people to act!

The Mile-Long March toward Freedom

The Coalition to End the Illegal Siege of Gaza will dispatch thousands of people from around the world to Gaza.

On January 1, 2010 we will march the Long Mile across Erez checkpoint alongside the people of Gaza in a nonviolent demonstration that breaches the illegal blockade.

The march draws inspiration from Mahatma Gandhi.

Gandhi called his movement Satyagraha—Hold on to the truth. We hold on to the truth that Israel’s siege of Gaza is illegal and inhuman.

Gandhi said that nonviolence requires more courage and is more effective than violence. We want to prove the truth of Gandhi’s beliefs with our deeds.

We are not afraid, we won’t turn back, we won’t let Gaza die.

Gandhi said that the purpose of nonviolent action is to “quicken” the conscience of humankind. We want to bring humankind not just to deplore Israeli brutality but actively to stop it.

Those of us residing in the United States also draw inspiration from the Civil Rights Movement.

If Israel devalues Palestinian life then—just as northern whites went down South during Freedom Summer—we must interpose our bodies to shield Palestinians from Israeli brutality.

If Israel defies international law then—just as federal marshals were sent in to enforce the law of the land against racist southern sheriffs—we must send nonviolent marshals from around the world to enforce the law of the international community in Gaza.

We take no sides in internal Palestinian politics. We side only with international law and basic human decency.

We conceive this march as the first step in a protracted nonviolent campaign.

The siege is illegal.

The wall is illegal.

The settlements and house demolitions are illegal.

The closures and curfews are illegal.

The roadblocks and checkpoints are illegal.

The detention and torture are illegal.

The truth is that if international law were enforced the occupation would be unsustainable.

The march can succeed only if we arouse the conscience of humanity.

If we bring thousands to Gaza and millions more around the world watch the march on the internet, we can end the siege without a drop of blood being shed.

If the whole world is watching, Israel can’t shoot.

Please join us.

Övergångsregering?

2009-07-16T10:35:00.002+01:00

Den honduranska övergångsregeringen återinförde på onsdagen utegångsförbudet från midnatt och hänvisade till hot om oroligheter från anhängare till den störtade presidenten Manuel Zelaya.

"Efter att fortsatt ha mottagit öppna hot från grupper som försöker störa ordningen och skydda människor och deras egendom, har regeringen beslutat att införa utegångsförbud från midnatt, säger regeringen i ett uttalande som sändes i tv.

Landets folkvalde president blir väckt mitt i natten av militären och utskickad ur landet. De som står bakom kuppen kallas sedan av Dagens Nyheter för övergångsregering. Är inte det för härligt med oberoende liberala morgontidningar?

Visst är det även fint att få det att låta som om det är den folkvalde som står för hoten och oordningen, inte kuppmakarna.

Konsten I Att Fokusera På Det Väsentliga

2009-07-15T20:57:00.004+01:00

Om Stockholmsprogrammet skriver många andra bättre, tex Alliansfritt Sverige. Men det som fascinerar mig med den här artikeln är rubriken. "Lugn demonstration i Humlegården." Är det verkligen det som var det mest intressanta med demonstrationen?

När nu polisen börjar rusta inför diverse protester har media börjat göra kopplingar till Göteborg 2001. Det är det borgerliga tolkningsföreträdet som gäller. De borgerliga inskränkingarna av yttrandefriheten som då gjordes med hjälp av polismakten nämns inte (och många av de borgerliga som är förbannade idag över Stockholmsprogrammet, FRA med mera, var inte några av de som försvarade yttrandefriheten 2001.) De övergrepp som gjordes mot våra gemensamma demokratiska rättigheterna av poliserna nämns inte. Så vad ska vi med media till? Är media till för att försvara de privilegierade, de med rätt åsikter? Den grävande journalistiken är för dyr och det krävs för mycket mod för att inta en annan inställning.

Dessutom lyckas man med fokuseringen på våldet, dels förmiska legitimiteten i protesterna men framförallt lyckas man skymma anledningarna till demonstrationerna. Sakfrågorna dränks i action.

Ps! Dock har den del av vänstern som tagit till våld i sina demonstrationer en del i skulden. Det är lätt att fråga sig om den våldsbenägna vänstern analyserar sin kamp någonsin. Gör någon form av utvärdering. Det skulle vara förbannat spännande att ta del av en sån utvärdering. Jag tror dock att man mest "skiter i."

Befrielsen Fortsätter: Barbarerna Kultiveras Med Kultur Från Den Fria Världen.

2009-07-15T11:46:00.000+01:00

British soldiers manipulated the cries of pain of Iraqi prisoners to sound like an "orchestrated choir" and made them dance like Michael Jackson, an inquiry into the death of Baha Mousa has heard. Med video.

Brian Kilmeade Ger Ett Utdrag Ur Fox News Encyclopedia: Swedes have pure genes.

2009-07-14T21:33:00.001+01:00

Family Guy - Promnight Dumpster Baby

2009-07-14T19:58:00.001+01:00

"If you can't convince 'em, accuse 'em."

2009-07-14T19:07:00.005+01:00

Ett 140-sidigt hemligt dokument har läckt ut gällande pro-israeliska strategier för att få US-amerikaner mer välvilligt inställda till bosättningarna på Västbanken. Det är den US-amerikanska lobbygruppen The Israel Project som står bakom skriften.

Det bästa argumentet sägs vara att anklaga de som vill få bort de ockuperande bosättarna för att vilja genomföra en etnisk rensning. Är inte det något av en ödets ironi? (Som verkar ha flugit författarna till propagandamanualen rakt över huvudet.)

Argumentet har egentligen redan använts av Netanyahu som förklarade för Tysklands utrikesminister att man inte ville gå med på det palestinska kravet att göra Västbanken ”judenrein”. Ordvalet är naturligtvis ingen slump, eller i vilket sammanhang det sades. Inte heller stämmer det, i så måtto att palestinierna i grund och botten inte har något emot att dela landet med judar så länge som rättigheterna är delade.

Hur man ska inleda en konversation gällande den här frågan är viktigt, menar författarna till manualen. Det är viktigt att få det att låta som om man visar empati med båda sidorna. Och framförallt ska man också tala om barnen. Manualen har speciella sektioner med ”ord som fungerar”. Palestinierna säger man, behöver böcker inte bomber. Även det är ett argument, vars ironiska twist, verkar lämna författarna oberörda, med tanke på att Israel i år har bombat Gaza, och skolor i Gaza och därefter förhindrat böcker och papper att komma in i Gaza genom sin belägring av Gaza.

Man pekar också på hur man måste variera argumenten utifrån vem man pratar med, hur den personen står rent politiskt. Problemet med manualen är så uppenbart att det är dömt att misslyckas. Man vinner inga moraliska slag i längden med samordnad propaganda. Men kampen om språket och tolkningsföreträdet pågår, och Israel har faktiskt ledningen.

The Israel Project´s 2009 Global Language Dictionary heter manualen naturligtvis.

Vem är Barack Obama, Egentligen?

2009-07-12T14:28:00.005+01:00

The Daily Show har det något oväntade svaret.

Jag vill påstå att det finns en likhet till. Bagatelliserande av den historiska kontexten. Barack Obama var i Afrika och hyllade Ghana. Han sade även att det nu inte finns någon anledning att lägga skulden på kolonialismen för de problem som finns i Afrika. Nu är Afrika en stor kontinent, problemen härrör från många faktorer –lokala, regionala och globala - , men kolonialismen är en mycket viktig aspekt (och neokolonialismen lever och frodas). Men att bortse från kolonialismen är rent apologetiskt. Obama säger att han inte är en "believer in excuses" men det handlar inte om att skylla allt på kolonialismen, eller se det som en ursäkt för korruption, men det handlar om att inse och förstå dess faktiska betydelse för Afrika. Cliff Huxtable eller i varje fall, Bill Cosby, har även han förminskat den koloniala aspekten.

Både Obama och Huxtable/Cosby har också tvingats till en anpassning av retoriken och omvärldsanalysen för att göra den vita mannen mindre rädd för i varje fall för sig själv som en svart man för popularitetens skull. Under valkampanjen så fick :“Obama ... high marks by the media for his Bill Cosby-styled swipes on blacks.”

Obamas smekmånad världen över fortsätter. Han framstår som humanare, intelligentare och mer tolerant än sin företrädare. Förvisso inte direkt en svår uppgift - som att vara underhållare och komma efter Lars Lagerbäck. Barack Obama håller hyllade tal. Men i slutändan måste det till mer än ord. Annars kommer det att framstå som Bill Cosby-svammel som lät bra i början, men som slutade i rappakalja.

Fredrik Reinfeldt Och Förorten

2009-07-09T22:49:00.005+01:00

Så Fredrik Reinfeldt har gjort en klassresa? Det var en nyhet värdig Expressen. Reinfeldt är mig veterligen uppväxt i Bromsten och i Täby. Till det allt annat än fattiga Täby flyttade han när han var 11 år. Så, nej, inga ghetton direkt. Jag själv är född och uppväxt i Bromsten, i Spånga i norra Stockholm. Om man undantar industriområdet med sina kriminella graffitimålningar var det ett snällt medelklassområde, mestadels bestående av villor och svenskfödda vitingar (Nere vid Bromstens plan fanns de så kallade Marabouhusen där det i och för sig bodde en del finskättade människor i hyreshus.) Bromsten gränsar till Rinkeby och Tensta. Det avgränsas med gröna fält, så att ingen kunde ta miste. En diskret men ändå fullt synlig skiljelinje mellan två olika klassbaserade områden.

Fredrik bodde förvisso i ett radhus i Bromsten. Ingen 400 kvadratsmetersvilla, med andra ord. Han var därtill tvungen att dela vägg med två andra hus. Så visst han bodde inte i de dyrare och finare delarna av Spånga eller Stockholm, just då. Det måste ha varit en tuff uppväxt för honom. Han ska även ha spelat basket i Tensta, vilket han nog vill ha streetcred för (och låt oss ge honom det). Dessutom tror jag även att Lars Ohly är från Bromsten och det antar jag i Reinfeldts värld talar för en ghettoiserad barndom.

Jag växte som sagt var också upp i Bromsten. Men jag föddes ungefär samtidigt som han ”bytte upp sig”. Faktum är att jag är uppväxt i samma radhusområde som Fredrik. Av min egen pappa har jag fått en anekdot om Fredrik. Inget att hetsa upp sig för, inget att kontakta redaktionerna för, inget att hålla er vakna med - eller?- (men för all del: fortsätt läs). Det handlade om när ett annat barn i området såg två maskar omslingrade om varandra. Hon sa att maskarna kramades. Fredrik hade redan då det världsvana i sig. Han visste att det inte alls förhöll sig på det viset. ”Det gör de inte. De knullar.” *
Sånt språk lär man sig bara i förorten.

* Jag har försökt nå min pappa för en kommentar, men utan framgång, då han befinner sig på semester i den icke statsmannamässiga obygden i norr.

Tvåfängelselösningen

2009-07-09T21:41:00.006+01:00

Medan västvärlden med USA i spetsen talar om tvåstatslösningen arbetar Israel vidare med tvåfängelselösningen. Det ena fängelset är det öppna fängelset Västbanken, det andra är det slutna fängelset Gaza. Precis som i fängelser är rörelsefriheten begränsad och beroende av anstaltsledningens policy. Anstaltsledningen har dessutom i det öppna fängelset valt ledare som själva får styra över fängelset ( på vissa givna villkor naturligtvis).

Palestina blir alltmer uppdelat i två bantustans. Israel utvecklar sina tidigare kontrollmekanismer till att bli allt mer sofistikerade. I och med de begränsade möjligheterna för de fattiga palestinierna att försörja sig på sin egen mark tvingas man genomgå förödmjukande kontroller i de checkpoints som finns för att ta sig in i Israel. ID-korten som varje palestinier har innehåller för Israel viktiga data och specialtillstånd. (Läs Jonathan Cook) Dessa ID-kort får dock inte alla palestinier. Om man har varit politisk aktiv eller haft någon avlägsen släkting som varit politiskt aktiv får du inte detta ID-kort.

Detta samtidigt som Fatah får stöd av Israel och alltmer verkar nöja sig med att vara det ena bantustans ledare. I Gaza finns tecken på att det religiösa förtrycket av Hamas tilltar. De största förlorarna är de helt civila palestinierna, vilket är en självklar utgång av kollektiv bestraffning, en självklar utgång av gammal klassisk kolonial härskarteknik.

I allt högre grad splittras palestinierna upp. Man blir dessutom alltmer beroende på vad Israel erbjuder för smulor. Det är att förstöra människors (individers) livsmöjligheter. Israel berövar palestinierna allt. De har ingen egen ekonomi, ingen infrastruktur, ingen livsluft. Man förvandlar den palestinska marken till ett fängelsegolv, där det inte ska finnas några som helst rationella skäl för att vilja stanna kvar.

Gaza är ett samhälle som har förstörts på ett mycket kalkylerat och cyniskt vis. I Gaza är befolkningen helt beroende av välgörenhet. Det är Israel som bestämmer vad som ska släppas in. Det fokuseras ibland på vad Israel inte släpper in som när man inte släpper in kaffe, eller papper. Israelvänner försöker dock ofta peka på det faktum att Israel ändå släpper in varor till palestinierna, trots Hamas, – och påtalar ofta hur pass många ton det handlar om (utan att förklara hur många ton den palestinska befolkningen skulle behöva)- , men man gör detta utan att ha i åtanke, vad det är man berömmer Israel för, nämligen att ha gjort palestinierna beroende på vad ockupanten Israel anser att palestinierna behöver för att överleva.

Palestinierna är alltså påtvingade ett beroende av Israel för att inte svälta ihjäl. Palestinierna tillåts inte möjligheten att vara produktiva och kreativa eller egenförsörjande. Man berövas sin egen potential. Det krävs ett rasistiskt sinne för att inte inse det fullständigt vedervärdiga i detta faktum.

Då och då får vi höra att det är palestinierna själva som är det största hindret till fred. DN:s mellanösternkorrespondent Nathan Shachar inledde året 2008 med följande frågeställning: ”Kommer Hamas lyckas torpedera en eventuell fredsprocess?” Efter detta har alltså Israel förstört en vapenvila och med våld dödat minst 1500 palestinier, man har utökat hindren på Västbanken, dödat ett flertal fredliga demonstranter som demonstrerat mot en mur som går över palestinsk mark. (Och det här pågår i tysthet varje vecka.) Man har fortsatt med belägringen av Gaza, med ytterligare dödsfall som följd, och tillåter ofta inte journalister att besöka Gaza, och kidnappar internationella hjälparbetare som befinner sig på internationellt vatten.

Palestinierna har det inte lätt i den mediala världen. Israel kan på närmast daglig basis kidnappa/tillfångata palestinier utan att omvärlden höjer på ögonbrynen medan en hel omvärld känner till namnet Gilad Shalit. Språket är även det till Israels fördel. När DN skriver ”kidnappad” om Shalit samma dag som ett dussin palestinier blir gripna av Israel utan att detta omnämns ger man Israel tolkningsföreträdet om språket, om själva skeendet. Hamas blir till terrorister fastän Israel har dödat betydligt fler palestinier än vad Hamas har dödat israeler.

Att Israel hela tiden flyttar fram positionerna och är förvirrande innovativa i kraven man ställer på palestinierna för att de alltså ska få rättigheter som vanliga människor borde egentligen inte ha undgått någon. (I detta följande citat ska man också ha i åtanke att de flesta palestinier idag är flyktingar för att Israel existerar.)

“....they must first, he (Netanyahu – min anm.) now says, recognize Israel as a Jewish state. This is a new Israeli demand (it first came up during the buildup to the doomed Annapolis summit in November 2007), the latest in a sequence of such demands going back to the 1970s. First the Palestinians had to renounce terrorism; then they had to recognize Israel; then they had to rewrite their national charter; then they had to tear the charter up; then they had to say--again, louder--that they recognize Israel's right to exist; then they had to end all resistance to four decades of brutal military occupation. Tzipi Livni, Israel's previous foreign minister, even said that the Palestinians had to learn to purge the word "nakba" (referring to the catastrophe of 1948) from their vocabulary if they wanted to have a state. The one thing that Palestinians have not formally been asked to do is to say that they are terribly sorry for having dared to resist the occupation in the first place--and no doubt that demand is on the way as well.”

Israel vinner naturligtvis tid med sina förhandlingar, med sina krav. Krav som västvärldens liberaler finner rimliga. Ibland får dock Israel oväntad hjälp.

Israel has never been short of pretexts for obstructing progress towards a Middle East peace settlement. But recent moves to push Arab and Muslim states to normalize ties with Israel as a reward for agreeing to freeze settlement construction will likely provide Israel with more opportunities for obstruction rather than incentives for cooperation.The Arab Peace Initiative (API), approved by the 2002 Beirut Arab summit, offered Israel full peace and normal ties with all 22 members of the Arab League, if only Israel ended its occupation of the Arab land it seized in 1967. This offer already implicated Arab states that were never directly linked to the conflict. At a later stage, the API was expanded to include all 56 members of the Organization of the Islamic Conference (OIC).Israel could now insist that the 56 OIC members, as well as every Arab state, must first commit to specific normalization steps, and perhaps even recognition, before it makes any substantive moves itself.

Det låter ju orimligt. Det låter orimligt för att det är orimligt. Palestinier borde alla vaccineras mot cynism. Man kan ju fråga sig varför vissa stater som överhuvudtaget inte är inblandade i denna konflikt ska blandas in. ” Doesn't this provide validation to Israel's false claims that the conflict stems not from Israeli usurpation of specific land and rights, but from the failure of Muslims -- due to inherent anti-Semitism -- to accept a "Jewish state"? “

Villkor från ingenstans hittas på. Allt i Israels namn. ”There is nothing in international law that obligates states to establish diplomatic relations or to agree to normalization of relations as part of conflict resolution.”

Det är på sätt och vis en gåta att detta får fortsätta år efter år. Men det är onekligen dags för samtliga att börja inse sionismens misslyckande.

Om Gazas förstörelse och sviter av ett orättfärdigt angrepp rekommenderas följande:
Peter Beaumont: A Life In Ruins
Sara Roy: Destroying Gaza

Ben White i Guardian om muren.

US-Amerikansk Lektion I Spel För Galleriet; Avsnitt: Att Fördöma En Statskupp Utan Att Göra Det

2009-07-08T21:56:00.009+01:00

Hillary Clinton förklarar USA:s position när det gäller demokratin i Honduras: Man vill inte lägga sig i. Man vill låta "de två parterna" reda ut sina meningsskiljaktigheter. Så fint. Så hycklande.

Från Ny Times: While Secretary Clinton reiterated the United States’ condemnation of Mr. Zelaya’s ouster, she stopped short of calling for his reinstatement, a departure from statements by President Obama earlier Tuesday and from the position taken by much of the international community.

When asked whether the United States viewed Mr. Zelaya’s return as central to the restoration of democratic order, she said that she did not want to “prejudge” the talks before they began.

“There are many different issues that will have to be discussed and resolved,” Mrs. Clinton said. “But I think it’s fair to let the parties themselves, with President Arias’s assistance, sort out all of these issues.”

The Daily Show I Iran

2009-07-08T16:45:00.000+01:00

Jason Jones.

Socialt Missnöje Bakom Kravaller I Kina

2009-07-07T18:59:00.002+01:00

Socialt missnöje ligger bakom kravallerna i Xinjiang i västra Kina, menar en Kina-expert och med tanke på hur det ser ut i Kina och just i den delen av Kina är det inte så märkligt. Det är en krutdurk och det är egentligen knappast oväntat med oroligheter. Uigurerna är ett i raden av folk som kräver samma rättigheter som andra. Det är grundläggande krav på rättvisa. Och i takt med segregationen kommer rasismen. Uigurerna har även drabbats hårt av den här planetens ”krig mot terrorismen”. Flera uigurer har exempelvis hamnat i Guantanamo.

DN 2

Från A-times, Jian Junbo som skriver om ökade klassklyftor som en viktig del av skulden:

The wealth gap is expanding between the Han, who in general live in rich areas, and those ethnic minorities who live in relatively poorer areas. The economic inequality between different regions is also a case between Han and non-Hans. Although this imbalance of economic development is due to many factors, it's easy for minorities to feel exploited by the Han.

As the influence of Marxism as the dominant ideology is diminishing in China, the sense of political equality is also abating. Today, common people aren't really considered the owners of the country, and laborers are no longer a respected class. Capitalists have become the government's guests of honor.

In China, political equality based on class equality has collapsed. For the past 60 years, this idea of class equality was a basis on which all common people, including minorities, could maintain an identity as one member of the Chinese political community.

Now, the economic and political marginalization of ethnic minorities is destroying the foundation of some ethnic groups' Chinese identity. At the same time, this marginalization is deeply misunderstood by many of the majority Han ethnic group.

The shared identity of the Chinese - as socialist labor - is gradually falling to pieces. The resulting riots in Urumqi may be just the start of something much, much bigger.

Prioriterade Liv Och Osörjbara Människor

2009-07-07T18:32:00.011+01:00

Egyptens västvänliga (denna dygd över alla andra) president Mubarak glädjer den vita världen med att hälsa att den av Hamas tillfångatagna israeliska soldaten Gilad Shalit mår bra och Mubarak hoppas att Shalit snart släpps fri. Vad gäller de tusentals - i väst namn- och ansiktslösa- palestinierna som Israel håller fångna i Israel säger han inget. Han säger heller inget om den en och en halv miljon fångarna i Gaza där Egypten har en roll tilldelad sig av Israel och USA som fångvaktare.

Palestinierna har rollen som osörjbara människor. En massa. En massa i vägen för Gilad Shalits frihet. Men för att göra dem osörjbara krävs en medial diskurs. En anonymisering och barbarisering, ett ständigt förnekande av deras humanitet, ett rationaliserande av deras kollektiva lidande - där förlåtandet och tolkningsföreträdet ges till kolonialmakten.

(Rekommenderar i övrigt Ali Abunimahs senaste text.)
Läs även om Hiyam.
Tillägg: Och läs även Al- Andalus kommentar under detta inlägg.

Robert McNamara, 1916-2009: En Brottslings Liv

2009-07-07T18:01:00.004+01:00

"“We burned to death 100,000 Japanese civilians in Tokyo — men, women and children,” Mr. McNamara recalled; some 900,000 Japanese civilians died in all. “LeMay said, ‘If we’d lost the war, we’d all have been prosecuted as war criminals.’ And I think he’s right. He — and I’d say I — were behaving as war criminals.”"

Och läs Alexander Cockburns mindre smickrande text om McNamara:

Robert McNamara, who died yesterday, July 6, served as Kennedy’s , then as Johnson’s defense secretary. He contributed more than most to the slaughter of 3.4 million Vietnamese (his own estimate). He went on to run the World Bank, where he presided over the impoverishment, eviction from their lands and death of many millions more round the world.
-----
"Management", McNamara declared in 1967 "is the gate through which social and economic and political change, indeed change in every direction, is diffused through society." The managerial ideal for McNamara was managerial dictatorship. World Bank loans surged to Pinochet's Chile after Allende's overthrow, to Uruguay, to Argentina, to Brazil after the military coup, to the Philippines, to Suharto after the '65 coup in Indonesia.

And to the Romania of Ceausescu. McNamara poured money--$2.36 billion between 1974 and 1982--into the tyrant's hands. In 1980 Romania was the Bank's eighth biggest borrower. As McNamara crowed delightedly about his "faith in the financial morality of socialist countries" Ceausescu razed whole villages, turned hundreds of square miles of prime farm land into open- pit mines, polluted the air with coal and lignite, turned Rumania into one vast prison, applauded by the Bank in an amazing 1979 economic study as being a fine advertisement for the "Importance of Centralized Economic Control". Another section of that same 1979 report, titled "Development of Human Resources", featured these chilling words: "To improve the standards of living of the population as a beneficiary of the development process, the government has pursued policies to make better use of the population as a factor of production... An essential feature of the overall manpower policy has been ... to stimulate an increase in birth rates." Ceausescu forbade abortions, and cut off disrtribution of contraceptives. Result: ten of thousand of abandoned children, dumped in orphanages, another sacrificial hecatomb in McNamara's lethal hubris.

-------
DN