Jag såg det senaste avsnittet av Family Guy sent igår kväll. Stewie och hunden Brian måste åka tillbaka i tiden till 1:a september 1939 för att hämta hem en vän till familjen som råkat kliva in i Stewies tidsmaskin. När Stewie får på sig en nazistkostym eftersom man måste infiltrera nazisterna råkar det sitta en McCain/Palin 08 knapp på kostymen. Sen efter att ha sett avsnittet går jag och in och läser det här hos Angry Arab: When people in the McCain-Palin crowd start chanting "USA. USA." it really reminds me of rallies and chants in...Germany in the 1930s.
I DN i morse kunde man läsa hur en man verkade basera sitt val av kandidat på att en president ju inte kan heta vad som helst. "- Barack Hussein Obama, säger Bob Neill med eftertryck på varje ord. Vad är det för namn på en amerikansk president? De ska ju heta saker som Washington, Jackson och Ford. " Och en svart president? Det går ju inte för sig. Eller hur? "Jag är inte rasist, men jag har starka rötter här och vi har aldrig röstat på någon svart, säger Jurnell, och hans bordsgrannar nickar instämmande." Därefter insinuerar man att Barack Obama kommer att mördas. Den som har sett glimtar av McCain och Palins valmöten bör vara medveten om denna möjlighet. Hatet gror. (Och som alla vet: ligger alltid USA:s presidenter i farozonen. )
En del människor i såna här samhällen, där rädslan för den Andre växer, blir lätt paranoida. Helt plötsligt hör man dockor säga saker som "Islam is the light" och "Satan is king". (Youtube-video här.) Dockan blir då till The Evil Doll. McCain kan försvara Obama med att han inte är arab, han är minsann en hederlig familjeman. Människor hänger ut rasistiska symboler i sina egna kampanjer. Man väljer att bli opolitiska. Det är på samma gång ett personval i absurdum. Obama ska på egen hand störta landet in i socialism, islamism och bjuda in hin håle till Vita Huset.
Jag minns Bushs ord för ett par år sedan. "Be afraid, be very afraid". Och jag känner att han har rätt. I spelet om att vinna makten har man från främst republikanskt håll i USA nyttjat fördomar, religionen, människors rädsla, nationalism och spelat på rasismen. Sånt kan slå tillbaka. Samtidigt finns där de stora klasskillnaderna. Klasskillnader som till varje pris måste bevaras. Ekonomisk ojämlikhet och otrygghet är alltid en viktig grund för att fascismen skall kunna växa. Därför är det ingen slump att både Family Guy och Angry Arab gör samtida liknelser med nazismen. TV-kanaler som Fox News skulle göra Goebbels avundsjuk. På en sådan kanal spottar man ut sig hat, samtidigt som man beskyller demokraterna för att stå för elitismen och hatet. Jag har tillägnat många timmar av mitt liv åt att titta på Fox News, följa deras hemsida. Att vi ens kunnat se den kanalen här i Sverige är beklämmande. Jag tror inte USA är ett fascistiskt land men tendenserna att bli det finns, samtidigt så har ju USA varit betydligt mer rasistiskt än det är idag. Men en seger för McCain och Palin vore en seger för rasismen och inskränktheten.
Kalla mig anti-amerikan om ni vill, men sällan har jag hoppats så mycket på att en kandidat ska vinna, fastän jag hyser så lite tilltro och hopp till att han faktiskt ska åstadkomma en verklig "change". Det är det där alternativet, McCain/Palin, som gör att jag håller tummarna så hårt för Obama.
PS! The Daily Show 20/10 är ett lysande exempel på ett splittrat USA. Palin och de konservativa talar om det "verkliga USA", det som är patriotiskt och jobbar hårt för landet. Och det är smalltownamerica. Att Palin med flera spelar på smalltownamerica är inte konstigt. Det var så Bush vann valet senast. I alla städer med över 500 000 invånare vann demokraterna. Men det är även här fördomarna är starkast. Därför spelar man också på fördomarna. Samtidigt som man talar om det verkliga USA ställer Palin och McCain hela tiden frågan på sina möten: "Vem är den verkliga Barack Obama?"
Visar inlägg med etikett Sarah Palin. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Sarah Palin. Visa alla inlägg
onsdag 22 oktober 2008
torsdag 9 oktober 2008
Don´t Mention The Palestinians
Don´t mention the palestinians.
Det är något ytterst beklämmande med US-amerikanska presidentval. Om det är något postpolitiskt liknande över Sverige, så är det inget emot hur presidentvalet i USA presenteras och kampanjförs. Det är en form av skådespelspolitik: ett sken av en demokratisk process: det är ett val i slogans, i presentation. Det är som en mindre intelligent Hollywood-film, men ändå bättre än diverse Steven Segal-filmer. Manuset är förutsägbart, men inte helt utan sitt underhållningsvärde. Med sina stereotyper. Med sina scener. Med sina one-liners. Med utseendefixering.
Man märker också när man följer debatterna, hur pass harmlösa de är. Tämligen matta och snälla. Kampanjerna kan vara råa och ägna sig åt fula tricks, men själva debatterna handlar mest om att undvika misstag, och det gör man ofta med hjälp av moderatorerna och hur uppläggen för debatterna är i USA. Man märker även hur lite ”change” det är över Obama. Hur han nu närmast spelar på resultatet. Han gör den enklaste tolkningen, vill förändra så lite som möjligt, samtidigt vill han till och med utöka kriget mot terrorismen (till Pakistan) men aktar sig noga för att bli ”the angry black man”. McCain i sin tur har gjort åtminstone två misstag i debatterna. I den första debatten tittade han aldrig på Obama. I den andra refererade han till Obama vid ett tillfälle som ”that one”. (I tidigare val har man i USA hängt upp sig på för högt tonfall – Howard Dean- och en för passionerad kyss – den mellan den beskyllt gråa Al Gore och hans moraltant till fru.)
En annan sak med US-amerikansk politik är naturligtvis hur mycket man måste visa att man står på Israels sida. Man klättrar nästan på varandra för att överträffa varandra i sina övertygelser. Detta innebär i sak att man måste undvika till varje pris att nämna palestiniernas rättigheter och umbäranden. Sen har vi ju de knasiga, närmast anti-semitiska, Israel-vännerna bland de kristna sionisterna. Såna som Sarah Palin. Vars huvudsakliga intresse för Israel är strategiskt.
Joe Biden sade nyligen hur oerhört Israel-vänliga han och Obama var. I jämförelse med McCain och Palin. För palestinierna är detta ännu ett val i den trista mängden. Det man möjligtvis skulle kunna hoppas på är att någon vågar ändra ton efter valet. Det är dock inte troligt. Palestinierna har ingen kandidat att hoppas på i det här valet. Heller.
Joe Biden försöker som sagt hårt föra tillbaks demokraterna som det mest israelvänliga partiet. Det man rent traditionellt brukar vara. Bush & Co lyckades ju göra republikanerna till det. (Till ödets dystra ironi hör historien om Sami Al-Arian som föredrog republikanerna framför demokraterna i valet 2000 och i stort sett kampanjade för republikanerna. Priset han fick betala var att sitta fängslad i flera år. Oskyldig. Man kunde inte finna några bevis för terroristanklagelserna. Men i the land of the free lyckades man i alla fall fängsla Sami.)
Det är något ytterst beklämmande med US-amerikanska presidentval. Om det är något postpolitiskt liknande över Sverige, så är det inget emot hur presidentvalet i USA presenteras och kampanjförs. Det är en form av skådespelspolitik: ett sken av en demokratisk process: det är ett val i slogans, i presentation. Det är som en mindre intelligent Hollywood-film, men ändå bättre än diverse Steven Segal-filmer. Manuset är förutsägbart, men inte helt utan sitt underhållningsvärde. Med sina stereotyper. Med sina scener. Med sina one-liners. Med utseendefixering.
Man märker också när man följer debatterna, hur pass harmlösa de är. Tämligen matta och snälla. Kampanjerna kan vara råa och ägna sig åt fula tricks, men själva debatterna handlar mest om att undvika misstag, och det gör man ofta med hjälp av moderatorerna och hur uppläggen för debatterna är i USA. Man märker även hur lite ”change” det är över Obama. Hur han nu närmast spelar på resultatet. Han gör den enklaste tolkningen, vill förändra så lite som möjligt, samtidigt vill han till och med utöka kriget mot terrorismen (till Pakistan) men aktar sig noga för att bli ”the angry black man”. McCain i sin tur har gjort åtminstone två misstag i debatterna. I den första debatten tittade han aldrig på Obama. I den andra refererade han till Obama vid ett tillfälle som ”that one”. (I tidigare val har man i USA hängt upp sig på för högt tonfall – Howard Dean- och en för passionerad kyss – den mellan den beskyllt gråa Al Gore och hans moraltant till fru.)
En annan sak med US-amerikansk politik är naturligtvis hur mycket man måste visa att man står på Israels sida. Man klättrar nästan på varandra för att överträffa varandra i sina övertygelser. Detta innebär i sak att man måste undvika till varje pris att nämna palestiniernas rättigheter och umbäranden. Sen har vi ju de knasiga, närmast anti-semitiska, Israel-vännerna bland de kristna sionisterna. Såna som Sarah Palin. Vars huvudsakliga intresse för Israel är strategiskt.
Joe Biden sade nyligen hur oerhört Israel-vänliga han och Obama var. I jämförelse med McCain och Palin. För palestinierna är detta ännu ett val i den trista mängden. Det man möjligtvis skulle kunna hoppas på är att någon vågar ändra ton efter valet. Det är dock inte troligt. Palestinierna har ingen kandidat att hoppas på i det här valet. Heller.
Joe Biden försöker som sagt hårt föra tillbaks demokraterna som det mest israelvänliga partiet. Det man rent traditionellt brukar vara. Bush & Co lyckades ju göra republikanerna till det. (Till ödets dystra ironi hör historien om Sami Al-Arian som föredrog republikanerna framför demokraterna i valet 2000 och i stort sett kampanjade för republikanerna. Priset han fick betala var att sitta fängslad i flera år. Oskyldig. Man kunde inte finna några bevis för terroristanklagelserna. Men i the land of the free lyckades man i alla fall fängsla Sami.)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)