A West Bank checkpoint managed by a private security company is not allowing Palestinians to pass through with large water bottles and some food items...
The company stops Palestinian workers from passing through the checkpoint with the following items: Large bottles of frozen water, large bottles of soft drinks, home-cooked food, coffee, tea and the spice zaatar. The security company also dictates the quantity of items allowed: Five pitas, one container of hummus and canned tuna, one small bottle or can of beverage, one or two slices of cheese, a few spoonfuls of sugar, and 5 to 10 olives. Workers are also not allowed to carry cooking utensils and work tools.
Och i Gaza är det som vanligt. Där har Israel upprättat en buffertzon på den palestinska sidan, som palestinier inte får äntra. Gör man det, gör man det bokstavligen med livet som insats. Man kan alltså bestraffas med dödsstraff av Israel för att man överträder lagen: "Beträd ej din egen gräsmatta, palestinier." Läs mer här.
Därtill kidnappar mellanösterns pirater människorättsaktivister från Free Gaza på väg till Gaza och för de till Israel. Människorättsaktivisterna befann sig inte ens på israeliskt vatten.
Detta är staten Israel, den liberaler älskar och omhuldar. Att de inte skäms ögonen ur sig när de ser vad som sker men ändå försvarar Israel. Att de inte sväljer sin egen tunga när de talar om frihet och mänskliga rättigheter. Att inte deras hjärtan förvandlas till sten när de talar om staten Israels rätt att existera, och hur palestinierna, de statslösa, måste erkänna Israels rätt före de får sin egen stat. Att inte deras hjärnor exploderar av logisk intolerans när de försöker försvara staten Israels rätt att förtrycka palestinier. Att inte deras ögon torkar ut av deras krokodiltårar för världens förtryckta. Men det visar på en sak. Hur viktig kampen för ett fritt Palestina är. Det är en kamp för alla människors lika värde. Och vi vet var liberalerna står i den kampen.
tisdag 30 juni 2009
måndag 29 juni 2009
Veckans Boktips: Sälj Hela Skiten
Sälj Hela Skiten. Eller Hur Privatiseringarna raserar den gemensamma välfärden.
Josefin Brink, Jens Ergon, Peter Gustavsson, Kent Werne
Ordfront
Sälj hela skiten är en nyttig liten handbok att ha vid sin sida när privatiseringsivrarna kommer med sina floskler. Sälj hela skiten är en berättelse att skrämma barnen med: om en ideologi där kapitalets intresse går före samhällets, barnens och folkets. Sälj hela skiten är en bok skriven om hela privatiseringsvågen, om dess drivkrafter – om historien bakom varför det blivit som det blivit i Sverige och även vad konsekvenserna har blivit. Den är lättläst, pedagogisk, energisk och faktafylld (även om källhänvisningar i mångt och mycket saknas - man hänvisas till en sida på nätet som inte finns).
Det hela är som författarna skriver: ideologiska utförsäljningar och kommersiella intressen och inget annat. Det kortsiktiga vinstintresset går före samhällsintressena. Men det har inte skett över en natt. Det författarna också pekar på är hur borgerligheten vunnit slaget om begreppen och språket. Boken bygger på både teoretiska och praktiska exempel. Därför är sälj hela skiten även en berättelse som går på djupet och visar på hur man kunnat förändra samhället i grunden och även få med sig socialdemokratin.
Privatiseringar såldes som lösningar på problem i exempelvis skolan. Men med privatiseringar skapar man problem som tidigare inte fanns där. I förra veckan kunde man läsa en artikel om hur (och ironin är omistlig) Internationella skolan för fred och rättvisa i Sätra måste ha manipulerat de enkätsvar som låg till grund för den brukarundersökning Stockholms stad hade gjort i våras. Det har alltså Stockholm stad slagit fast. Detta är en logisk följd av den konkurrens som finns i Sverige, som inte handlar om elevernas bästa, utan att det handlar om att man måste vinna kunder till sina företag. Att läsa Sälj hela skiten hjälper en att förstå hur skolor kan fuska, och inse att det är systemet som skapar fusket, att det inte handlar om enskilda moraliskt efterblivna individer.
Med privatiseringar följer ökad segregation. Även med den nyliberala bostadspolitiken följer ökad segregation. Allting pekar på det, och inte är det svårt att förstå heller. Därtill kommer de uppenbara motsättningarna:
”Om kommersiella intressen kommer in i sektorer som byggts upp kring andra principer – samhällsnyttiga, välfärd som rättighet, fördelning efter behov – uppstår en konflikt mellan dessa målsättningar och vinstintresset.” (129f)
I grund och botten ökar man segregationen i samhället. Klassklyftorna ökar. Men det som ytterligare tillkommer är att man ägnar sig en aning åt den brända jordens taktik. Visst, har det varit så, att när vissa samhällsnödvändiga branscher går dåligt så kommer staten att stå där som garant, men det räcker inte. För det här är i slutändan (samtidigt som skatterna sänks) en fördelningspolitik som riktar sig uppåt. Och skapar klyftor, vilket ökar rädslan och för att tala med liberalerna utanförskapet.
”När välfärden blir en del av marknaden reduceras lagtexterna till garnityr. På en marknad har ingen människa rätt till något. Här ger pengar rätt. Och på en kapitalistisk marknad styrs fördelningen enligt andra principer: vinstintresset och efterfrågan.” (s 140) Man skriver om hur detta i slutändan kan leda till en total privatisering av välfärden, vilket naturligtvis gynnar de penningstinna. Vinstdrivande företag söker sig till de penningstarka och vill hjälpa de människor som kan leverera störst vinst, man söker sig inte till de med störst behov. Detta är i slutändan en förlust för demokratin.
Nu skulle många peka på att det offentligas service inte heller alltid är bra och uppfyller de krav vi har. Sant! Men det beror delvis på det författarna kallar en "självgenererande process". Nedskärningar, minskade resurser, försämrar kvaliteten – vilket delvis beror på skattesänkningar - vilket minskar människors förtroende för det offentliga, något som i sin tur skapar öppningar för privata lösningar. Men privatiseringarna frigör inte fler resurser. Det precis motsatta är sant.
Boken är helt enkelt nödvändig (även om den inte svarar på allt och lämnar en del frågeställningar). Den är nödvändig för att ett annat samhälle är nödvändigt.
I Aftonbladet finns en riktig recension (inte det som undertecknad ägnat sig åt alltså)
Sälj hela skiten blogg.
söndag 28 juni 2009
Så Att Man Inte Ska Välja Fel Sen
Noterar även att DN noga listar ett antal skäl till att inte rösta på Lars Ohly och Vänsterpartiet.
1. Talet var retoriskt dåligt.
2. Man låter en borgerlig skribent "analysera" innehållet i talet, genom att han lägger fokus på hur långt ifrån Vänsterpartiet står ALLA andra partier.
1. Talet var retoriskt dåligt.
2. Man låter en borgerlig skribent "analysera" innehållet i talet, genom att han lägger fokus på hur långt ifrån Vänsterpartiet står ALLA andra partier.
Ersatt, Sa DN.
En statskupp sker. Den liberala morgontidningen Dagens Nyheters rubrik: "Honduras President Ersatt."
Naturligtvis är den "ersatte" presidenten, Manuel Zelaya, USA-kritiker, och han har börjat införa sociala reformer och sägs vara allierad med Hugo Chavéz, vilket kan förklara ordvalet. I liberalers ögon finns nästan inga större demokratibrott.
Även Frasses blogg.
(Inom parentes sagt: Jag vet väldigt lite om Honduras men reagerar främst mot hur fri media i väst hela tiden använder olika mallar och måttstockar som följer efter vad västvärldens ledare och elit anser om de olika länderna. )
Naturligtvis är den "ersatte" presidenten, Manuel Zelaya, USA-kritiker, och han har börjat införa sociala reformer och sägs vara allierad med Hugo Chavéz, vilket kan förklara ordvalet. I liberalers ögon finns nästan inga större demokratibrott.
Även Frasses blogg.
(Inom parentes sagt: Jag vet väldigt lite om Honduras men reagerar främst mot hur fri media i väst hela tiden använder olika mallar och måttstockar som följer efter vad västvärldens ledare och elit anser om de olika länderna. )
Attendo Care Less
Attendo Care har misskött sig i många kommuner i landet. Omsorgen om de äldre är inte lika stor som omsorgen om vinsten. Därav att man nu låter Skövde Kommun överta två äldreboenden. Lönsamheten var helt enkelt inte tillräckligt bra. Fast det är ju inte så att de gamla försvinner bara för att lönsamheten gör det. Varsågoda Skövde kommun, säger Attendo Care. Vi hör av oss, vid nästa upphandling om det visar sig att villkoren för oss blir bättre!
Det finns ju en hel del skräckexempel när det gäller Attendo Care och deras förehavanden (cirka 30 anmälningar enligt Lex Maria kan Attendo Care stoltsera med.). Ett exempel: På äldreboendet Baggebo gård på Lidingö fick en man inte sina bandage omlagda på två veckor. Både personalen och de anhöriga slog därför larm, vilket föranledde att Lidingö kommun fick återta driften och då nästan fördubblades personalstyrkan. Annars har Attendo Care ogillat det där med personal som ser till de äldres bästa, lojalitet till företaget ska gå före hänsynen till de gamla.
Sådan är kapitalismen. Är lönsamheten otillräcklig är det kommunernas eller statens ansvar, är lönsamheten bra, då kan de privata intressena komma in och ta, så att säga, sitt ansvar. Och går det fullständigt käpprätt åt helvete – folk dör i onödan eller så: så får även kommunerna och staten komma in och ta sitt ansvar. Men Attendo Care ångar på. Privatiseringarna är naturligtvis inte till för att förbättra något, utan för att det finns en ideologi som kräver att man ska göra vinster på allt, eller åtminstone försöka. Ett problem är dock just med vinster inom såna här branscher. Eftersom vinsterna görs genom skattemedel, krävs det att man drar ner på personal. Attendo Care har som sagt fått många anmälningar på sig. Man har kritiserats av Länsstyrelsen och socialstyrelsen. Fast trots all kritik och alla brister hos Attendo Care så fortsätter man vinna upphandlingar. As long as the price is right.
Naturligtvis gör ju även kommunerna besparingar, vilket inte förbättrar samhällsservicen och vanvård sker även på offentliga inrättningar. Men det beror också det på att vi har valt besparingar och skattesänkningar framför välfärd för alla.
Så vad är det för ett samhälle vi vill ha? Ett för alla – eller ett för de rika, ett för de mindre bemedlade och sedan inget alls för de som har det allra sämst.
Man kan ju tycka att i stället för denna privatiseringsfrenesi borde vi börja diskutera hur välfärden ska organiseras för att fungera så bra som möjligt för alla medborgare och hur medborgarna och personalen ska kunna få mer inflytande över det som är våra gemensamma tillgångar, såsom bostäder, vård, omsorg, skola med mera.
Det finns ju en hel del skräckexempel när det gäller Attendo Care och deras förehavanden (cirka 30 anmälningar enligt Lex Maria kan Attendo Care stoltsera med.). Ett exempel: På äldreboendet Baggebo gård på Lidingö fick en man inte sina bandage omlagda på två veckor. Både personalen och de anhöriga slog därför larm, vilket föranledde att Lidingö kommun fick återta driften och då nästan fördubblades personalstyrkan. Annars har Attendo Care ogillat det där med personal som ser till de äldres bästa, lojalitet till företaget ska gå före hänsynen till de gamla.
Sådan är kapitalismen. Är lönsamheten otillräcklig är det kommunernas eller statens ansvar, är lönsamheten bra, då kan de privata intressena komma in och ta, så att säga, sitt ansvar. Och går det fullständigt käpprätt åt helvete – folk dör i onödan eller så: så får även kommunerna och staten komma in och ta sitt ansvar. Men Attendo Care ångar på. Privatiseringarna är naturligtvis inte till för att förbättra något, utan för att det finns en ideologi som kräver att man ska göra vinster på allt, eller åtminstone försöka. Ett problem är dock just med vinster inom såna här branscher. Eftersom vinsterna görs genom skattemedel, krävs det att man drar ner på personal. Attendo Care har som sagt fått många anmälningar på sig. Man har kritiserats av Länsstyrelsen och socialstyrelsen. Fast trots all kritik och alla brister hos Attendo Care så fortsätter man vinna upphandlingar. As long as the price is right.
Naturligtvis gör ju även kommunerna besparingar, vilket inte förbättrar samhällsservicen och vanvård sker även på offentliga inrättningar. Men det beror också det på att vi har valt besparingar och skattesänkningar framför välfärd för alla.
Så vad är det för ett samhälle vi vill ha? Ett för alla – eller ett för de rika, ett för de mindre bemedlade och sedan inget alls för de som har det allra sämst.
Man kan ju tycka att i stället för denna privatiseringsfrenesi borde vi börja diskutera hur välfärden ska organiseras för att fungera så bra som möjligt för alla medborgare och hur medborgarna och personalen ska kunna få mer inflytande över det som är våra gemensamma tillgångar, såsom bostäder, vård, omsorg, skola med mera.
torsdag 25 juni 2009
I Serien: Hur Tänker Du Nu, Ulf? Har Vi Kommit Till Jobbtorgen Och Mirakelkuren.
”Jobbtorg Stockholm har en uppgift framför sig som är viktigare än någonsin, nu när arbetslösheten ökar i Stockholm.” * Orden är Ulf Kristerssons, Stockholm stads socialborgarråd.
Men hur tänker han då? Han medger att arbetslösheten kommer att öka samtidigt som stadens socialtjänster står inför besparingskrav, samtidigt som konkurrensen om jobben blir hårdare. Det är i slutändan en omöjlig ekvation.
Det må vara sant ur en borgerlig aspekt som ser arbetslöshet som beroende på bristande moraliska egenskaper hos enskilda individer. Men hur och varför blir det viktigare än någonsin? Jobbtorget i sig skapar ju inga jobb. Kommer staden att släppa till fler resurser till arbeten? Eller innebär detta att man behöver köpa in fler stolar till människor så att fler kan sitta på jobbtorgen och förtjäna sina socialbidrag (socialsekreterarna som sköter utbetalningarna får ju rapporter om närvaro)? Eller ska man skapa fler coacher? Kommer marknaden för privata Jobbcoacher att utökas? Så att fler CV:n kan skrivas? Kanske kan man skriva fler av dessa och sedan kassera dessa, så att stadens socialbidragstagande Jobbtorgsaspiranter sedan kan gå och städa upp efter dessa CV:n. Är det sagt som peptalk för stadens coacher: ”I höst kommer ni ha att göra!”
Jobbtorgen kan ha sina positiva sidor, men att lägga ansvaret på Jobbtorgen, samtidigt som resurserna krymper och jobben blir färre därför att Kristerssons parti vägrar satsa pengar för att bromsa arbetslösheten är för att uttrycka det milt: korkat.
* Internblad för anställda inom Socialtjänst- Och Arbetsmarknadsförvaltningen I Stockholms Stad
Men hur tänker han då? Han medger att arbetslösheten kommer att öka samtidigt som stadens socialtjänster står inför besparingskrav, samtidigt som konkurrensen om jobben blir hårdare. Det är i slutändan en omöjlig ekvation.
Det må vara sant ur en borgerlig aspekt som ser arbetslöshet som beroende på bristande moraliska egenskaper hos enskilda individer. Men hur och varför blir det viktigare än någonsin? Jobbtorget i sig skapar ju inga jobb. Kommer staden att släppa till fler resurser till arbeten? Eller innebär detta att man behöver köpa in fler stolar till människor så att fler kan sitta på jobbtorgen och förtjäna sina socialbidrag (socialsekreterarna som sköter utbetalningarna får ju rapporter om närvaro)? Eller ska man skapa fler coacher? Kommer marknaden för privata Jobbcoacher att utökas? Så att fler CV:n kan skrivas? Kanske kan man skriva fler av dessa och sedan kassera dessa, så att stadens socialbidragstagande Jobbtorgsaspiranter sedan kan gå och städa upp efter dessa CV:n. Är det sagt som peptalk för stadens coacher: ”I höst kommer ni ha att göra!”
Jobbtorgen kan ha sina positiva sidor, men att lägga ansvaret på Jobbtorgen, samtidigt som resurserna krymper och jobben blir färre därför att Kristerssons parti vägrar satsa pengar för att bromsa arbetslösheten är för att uttrycka det milt: korkat.
* Internblad för anställda inom Socialtjänst- Och Arbetsmarknadsförvaltningen I Stockholms Stad
Solidaritetsdemonstration För Människorna I Iran
Det var många talare på ett soligt och varmt Medborgarplatsen idag. Det var representanter från flera olika riksdagspartier. Och det var ganska välfyllt med människor.
Jag lyckades bara fånga vad en del talare talade om.
Magnus Andersson, Centerpartiet, talade om Ahmadinejad och hans kärnvapenspetsar. Något som borde ha förvånat en del. (Och menade han att dessa fantasifoster i så fall skulle riktas mot de demonstrerande?) Magnus Andersson talade även om frihet och att vi alla är människor, att vi alla vill ha frihet. I övrigt var han speciellt inne på valfusket.
Men som regissören Shahriyar Latifzadeh noga talade om. Det är inte det eventuella valfusket som är det viktiga. Han blev ledsen, rent av förbannad, av att höra talas om Mousavi som reformator. Iran förtjänar mer än detta låtsasval var hans budskap.
Ana Valdez, gjorde kopplingar med Gaza, Irak och Chile. I Chile öppnades den svenska ambassaden för de flyende.
Man talade om att det var kvinnorna som närmast stod i första ledet. (Läs även Aftonbladet Kultur; Sholeh Irani. Minns även detta.)
Det var en del hårda ord. Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt fick sig en skopa. Det var tal om folkmord. Vilket det naturligtvis inte är.
Det var egentligen inte särskilt många minnesvärda tal. (Med undantag.) Men det var många som ville tala, vilket är bra. Och demonstrationer av det här slaget är till som en solidaritetsaktion.
I övrigt: Bitta Mostofi och Bill Quigley
In Isfahan, Iran, an 80 year old woman stood defiantly in her doorway. Twenty baton-wielding Basij men arrived on motorcycles and threatened to enter her house in pursuit of a group of young demonstrators. Instead of running with fear or turning her back on the demonstrators, this woman looked the pursuers straight in the eye and said “You will not get past me.”
Patrick Cockburn:
It was never likely that the mass rallies of Iranians protesting against the outcome of the presidential election and an official result showing that President Mahmoud Ahmadinejad had won a sweeping victory would turn into a revolutionary situation.
The protesters do not have a core of committed organisers seeking to overthrow the government. In 1978-79 in Iran, there was a network of clerics in the mosques and a number of left-wing parties who could keep staging rallies in the face of repression. The forces of the state were swamped by the number of people declaring they were willing to die.
Today, the repressive apparatus of the state in Iran has numbers, discipline and commitment on its side. Thousands of security officers reportedly filled the streets around Baharestan Square in front of the Iranian parliament building yesterday, while only a few hundred demonstrators ran the gauntlet of police and Basiji militia on their motorcycles.
Jag lyckades bara fånga vad en del talare talade om.
Magnus Andersson, Centerpartiet, talade om Ahmadinejad och hans kärnvapenspetsar. Något som borde ha förvånat en del. (Och menade han att dessa fantasifoster i så fall skulle riktas mot de demonstrerande?) Magnus Andersson talade även om frihet och att vi alla är människor, att vi alla vill ha frihet. I övrigt var han speciellt inne på valfusket.
Men som regissören Shahriyar Latifzadeh noga talade om. Det är inte det eventuella valfusket som är det viktiga. Han blev ledsen, rent av förbannad, av att höra talas om Mousavi som reformator. Iran förtjänar mer än detta låtsasval var hans budskap.
Ana Valdez, gjorde kopplingar med Gaza, Irak och Chile. I Chile öppnades den svenska ambassaden för de flyende.
Man talade om att det var kvinnorna som närmast stod i första ledet. (Läs även Aftonbladet Kultur; Sholeh Irani. Minns även detta.)
Det var en del hårda ord. Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt fick sig en skopa. Det var tal om folkmord. Vilket det naturligtvis inte är.
Det var egentligen inte särskilt många minnesvärda tal. (Med undantag.) Men det var många som ville tala, vilket är bra. Och demonstrationer av det här slaget är till som en solidaritetsaktion.
I övrigt: Bitta Mostofi och Bill Quigley
In Isfahan, Iran, an 80 year old woman stood defiantly in her doorway. Twenty baton-wielding Basij men arrived on motorcycles and threatened to enter her house in pursuit of a group of young demonstrators. Instead of running with fear or turning her back on the demonstrators, this woman looked the pursuers straight in the eye and said “You will not get past me.”
Patrick Cockburn:
It was never likely that the mass rallies of Iranians protesting against the outcome of the presidential election and an official result showing that President Mahmoud Ahmadinejad had won a sweeping victory would turn into a revolutionary situation.
The protesters do not have a core of committed organisers seeking to overthrow the government. In 1978-79 in Iran, there was a network of clerics in the mosques and a number of left-wing parties who could keep staging rallies in the face of repression. The forces of the state were swamped by the number of people declaring they were willing to die.
Today, the repressive apparatus of the state in Iran has numbers, discipline and commitment on its side. Thousands of security officers reportedly filled the streets around Baharestan Square in front of the Iranian parliament building yesterday, while only a few hundred demonstrators ran the gauntlet of police and Basiji militia on their motorcycles.
Och Esbati med länkar.
onsdag 24 juni 2009
Västmedia Och Synen På Konflikter
Här nedan kommer en läsvärd artikel om medierna i västvärldens förmåga att välja och vraka bland protester och människor. Även om den framförallt är inriktad på hur det ser ut i USA så gäller det även i hög grad för övriga delar av västvärlden. Därtill påverkas övriga världen alltid av hur man i USA väljer att se på konflikter, därför är det av intresse för oss i Sverige hur media i USA rapporterar från konflikter. (observera: detta är ingen hyllningsartikel till Ahmadinejad eller till Irans politiska system. Detta obs är nödvändigt pga den påfallande bristfälliga läsförståelsen hos många av de människor som hyser så kallade liberala och konservativa åsikter, där varje försök att vidga förståelsen leder till intellektuella och empatiska sammanbrott. )
Matthew Cassel, Electronic Intifada.
Protestors, anywhere in the world, are extremely brave individuals whose reasons for demonstrating openly should be listened to and respected. Protest is democracy at work. However, too often, US and other Western-based media pick and choose which protests to cover and which to ignore completely.
Och ett exempel:
For years, Palestinians have organized weekly nonviolent demonstrations against Israel's wall in the West Bank. Each week protestors face the heavily-armed Israeli military and are beaten and shot at with rubber-coated steel bullets and tear-gas canisters, sometimes fatally. Yet, during his recent speech in Cairo to the Muslim world, Obama made no reference to these protests and instead called on Palestinians to "abandon violence" and adopt nonviolent means. Days after the speech a Palestinian was killed and a teenager wounded during the weekly protest, yet there has been no call by the US administration for Israel to "stop all violent and unjust actions" against the Palestinian people.
Det är också intressant vilka västmedierna väljer ut som hjältar och exceptionellt modiga, vilka som ges ansikten att sympatisera med, namn att identifiera sig med. Vi kan exempelvis notera att de många tusentals modiga individer som tar enorma risker men gör det så att säga för väst ointressanta länder eller tillhör ”fel sida” av konflikten kommer inte att ges några idolporträtt. Detta i den del av världen som skryter om sin frihet, sin massmediala frihet och yttrandefrihet. Detta leder även till hur vi människor i väst faktiskt påverkas av massmedias rapportering som onekligen är vinklad efter västvärldens (flexibelt och selektivt) liberala och konservativt lagda ideologiska preferenser.
Läs! Tänk själva!
DN
Matthew Cassel, Electronic Intifada.
Protestors, anywhere in the world, are extremely brave individuals whose reasons for demonstrating openly should be listened to and respected. Protest is democracy at work. However, too often, US and other Western-based media pick and choose which protests to cover and which to ignore completely.
Och ett exempel:
For years, Palestinians have organized weekly nonviolent demonstrations against Israel's wall in the West Bank. Each week protestors face the heavily-armed Israeli military and are beaten and shot at with rubber-coated steel bullets and tear-gas canisters, sometimes fatally. Yet, during his recent speech in Cairo to the Muslim world, Obama made no reference to these protests and instead called on Palestinians to "abandon violence" and adopt nonviolent means. Days after the speech a Palestinian was killed and a teenager wounded during the weekly protest, yet there has been no call by the US administration for Israel to "stop all violent and unjust actions" against the Palestinian people.
Det är också intressant vilka västmedierna väljer ut som hjältar och exceptionellt modiga, vilka som ges ansikten att sympatisera med, namn att identifiera sig med. Vi kan exempelvis notera att de många tusentals modiga individer som tar enorma risker men gör det så att säga för väst ointressanta länder eller tillhör ”fel sida” av konflikten kommer inte att ges några idolporträtt. Detta i den del av världen som skryter om sin frihet, sin massmediala frihet och yttrandefrihet. Detta leder även till hur vi människor i väst faktiskt påverkas av massmedias rapportering som onekligen är vinklad efter västvärldens (flexibelt och selektivt) liberala och konservativt lagda ideologiska preferenser.
Läs! Tänk själva!
DN
tisdag 23 juni 2009
Konferens Som Väger Människoliv
Att lära av historien är inte helt enkelt, eftersom vi lever här och nu.
Men hur många människoliv hade kunnat räddats om vi vågade se utanför oss själva? Och dessutom kanske inte se räddandet av andra människor som en egen uppoffring?
Tänker på det när jag läste om Eviankonferensen. 32 länder var samlade på USA:s president Roosevelts initiativ till en konferens som skulle lösa det akuta flyktingproblemet i europa.
Konferensen blev dessvärre ett totalt misslyckande vad det gällde att hjälpa de europeiska judarna i deras fruktansvärda situation. Konferensen kom till, problem diskuterades, lösningar verkade inte riktigt lika viktiga. Alla de deltagande länderna uttryckte i ord stor sympati med de förföljda och extremt utsatta judarna. Däremot så lät länderna meddela att de inte kunde ta emot fler flyktingar. Risk för att man själva skadades var helt enkelt ett tyngre argument. I det här läget visste man hur allvarligt läget var. I huvudsak var skälen främst ekonomiska och sociala. Man var till exempel oroad för ökad arbetslöshet. Man var mer oroad för flyktingströmmar än för vad som skulle hända med människorna. mer oroad över judeproblem än över judarnas egna situation.
Man kan förstå varför en dröm om en stat som Israel måste bli till mer än en dröm.
Kan Ingerö* Inte Bättre?
Från Johan Ingerös blogg:
”Socialisten vill förstatliga familjen för att staten definitionsmässigt bör kontrollera folket.”
Say what? Say what?
* Jag har inte varit inne och läst på Ingerös blogg särdeles mycket tidigare. Och efter denna djupt intellektuella analys ser jag inte heller någon anledning till återbesök. Så vitt jag förstår verkar det vara en vit privilegierad liberal man som kämpar för ökade liberala rättigheter för, främst, vita privilegierade män. Det personliga är, som sagt, politiskt.
”Socialisten vill förstatliga familjen för att staten definitionsmässigt bör kontrollera folket.”
Say what? Say what?
* Jag har inte varit inne och läst på Ingerös blogg särdeles mycket tidigare. Och efter denna djupt intellektuella analys ser jag inte heller någon anledning till återbesök. Så vitt jag förstår verkar det vara en vit privilegierad liberal man som kämpar för ökade liberala rättigheter för, främst, vita privilegierade män. Det personliga är, som sagt, politiskt.
måndag 22 juni 2009
Family Guy
Dagens avsnitt 20:30 på TV6 (avsnittet rekommenderas osett, men utifrån följande handling) : Peter börjar odla mustasch och blir förväxlad med en brandman. Han hjälper till att släcka en brand i en snabbmatsrestaurang och som tack ger ägaren honom fri tillgång till hamburgare. Men Peter äter för många och drabbas av en stroke.
söndag 21 juni 2009
Mer Iran
Fler länkar:
Uttalande av iransk fackförening.
Ali Esbatis blogg.
Peter Beaumont: The urge to split the world into two warring camps is childish
The Iran crisis is being hijacked by those who see themselves as anti-imperialists or pro-democrats, missing its true complexity.
Uttalande av iransk fackförening.
Ali Esbatis blogg.
Peter Beaumont: The urge to split the world into two warring camps is childish
The Iran crisis is being hijacked by those who see themselves as anti-imperialists or pro-democrats, missing its true complexity.
Att Förnedra En Människa
Israel kommer aldrig att klara av att ta bort rasismen. Att gränspoliserna i många år varit öppet och uttalat rasistiska är inget nytt. Att man förnedrat palestinier är inget nytt. Men det är inte heller enbart det verbala och fysiska som är rasistiskt. Hela strukturen med gränspoliserna och alla dessa checkpoints är rasistiska. Det är därför inte märkligt med dessa övergrepp. Det följer med Israels politik, det följer med sionismen.
http://www.haaretz.com/hasen/spages/1094019.html
fredag 19 juni 2009
Istället För Snapsvisa: Tjack-Å-Smack-Visa
Kasper, Jesper och Jonathan
Nu drar vi ut på rövarståt,
ja vi skall ut och knarka
men bara sånt vi blir höga av,
och sånt som gör oss starka
Nu är det mörkt i stad och land,
Nu sover folk så gott de kan.
Nu drar vi iväg med vår abstinens.
Både Kasper och Jesper och Jonathan.
Pudumpum.
Vi går till vår centrala stad,
går ned till sergelplattan.
Och rövar horse, amfetamin,
Så ingen börjar mattas.
Det händer nog att Jonathan,
Vill ta en kolatripp ibland.
Men annars så tar vi så lite vi kan,
Både Kasper och Jesper och Jonathan.
Pudumpum.
Vi vet såväl vad vi vill ha,
det finns så mycket att välja bland
hos Harry tar vi ängladamm
och från världens bästa knarkarland
hämtas Tonys smack och tjack minsann
och afghanskt opium går också an,
men annars så tar vi så lite vi kan,
både Kasper och Jesper och Jonathan.
Pudumpum.
Men vi behöver också ganja, det tjuvar vi om natten
Och när vi rökt holken tom så är vi mitt i hatten.
När hela påsen rökits upp,
Då vi gala som en tupp.
Men annars vi röva så lite vi kan,
Både Kasper och Jesper och Jonathan.
---------------------------------------------
Jag skall festa,
ta det lugnt med heroinet
ha det roligt utan att va' full.
Inte krypa runt som värsta svinet,
ta det sansat för min egen skull.
Refr: Jag letar först fram mina verktyg
Och sen så gör jag det i smyg,
jag letar upp den bästa venen,
den satt visst i benen
Jag blir skithög, däckar först av alla,
missar festen, men vad gör väl de'?
Blandar hejdlöst horse och gammal galla,
kastar upp på bordsdamen breve'.
Spyan ersätter det sista ordet,
sillen ruttnar i mitt hår.
Vem har lagt mig under matsalsbordet,
vems är sprutan i mitt högra lår?
DN
Nu drar vi ut på rövarståt,
ja vi skall ut och knarka
men bara sånt vi blir höga av,
och sånt som gör oss starka
Nu är det mörkt i stad och land,
Nu sover folk så gott de kan.
Nu drar vi iväg med vår abstinens.
Både Kasper och Jesper och Jonathan.
Pudumpum.
Vi går till vår centrala stad,
går ned till sergelplattan.
Och rövar horse, amfetamin,
Så ingen börjar mattas.
Det händer nog att Jonathan,
Vill ta en kolatripp ibland.
Men annars så tar vi så lite vi kan,
Både Kasper och Jesper och Jonathan.
Pudumpum.
Vi vet såväl vad vi vill ha,
det finns så mycket att välja bland
hos Harry tar vi ängladamm
och från världens bästa knarkarland
hämtas Tonys smack och tjack minsann
och afghanskt opium går också an,
men annars så tar vi så lite vi kan,
både Kasper och Jesper och Jonathan.
Pudumpum.
Men vi behöver också ganja, det tjuvar vi om natten
Och när vi rökt holken tom så är vi mitt i hatten.
När hela påsen rökits upp,
Då vi gala som en tupp.
Men annars vi röva så lite vi kan,
Både Kasper och Jesper och Jonathan.
---------------------------------------------
Jag skall festa,
ta det lugnt med heroinet
ha det roligt utan att va' full.
Inte krypa runt som värsta svinet,
ta det sansat för min egen skull.
Refr: Jag letar först fram mina verktyg
Och sen så gör jag det i smyg,
jag letar upp den bästa venen,
den satt visst i benen
Jag blir skithög, däckar först av alla,
missar festen, men vad gör väl de'?
Blandar hejdlöst horse och gammal galla,
kastar upp på bordsdamen breve'.
Spyan ersätter det sista ordet,
sillen ruttnar i mitt hår.
Vem har lagt mig under matsalsbordet,
vems är sprutan i mitt högra lår?
DN
torsdag 18 juni 2009
Våldet Mot Kvinnan Ett Globalt Problem
Mer än var fjärde man i Sydafrika är en våldtäktsman. Denna något chockerande nyhet är från en rapport gjord av Medical Research Council. Man har i varje fall insett att det man måste göra är att ifrågasätta: "ideas of masculinity ... [based] on marked gender hierarchy and sexual entitlement of men", och en rekommendation är att "rape prevention must focus centrally on changing social norms around masculinity and sexual entitlement."
--------------
Ifrågasätta maskulinitetens roll behöver vi göra även här, då den är ett globalt problem.
För en vecka sedan fick jag en länk av en anti-feminist som ville tala för sin sak. Länken visade sig vara ett riktigt praktfullt självmål:
– Ibland måste kvinnor hålla sig lugna och göra som mannen säger. Jag förstår att norska män hellre vill ha ryska och thailänska fruar. De gillar åtminstone sex och är bra på att laga mat, sa Hanne Nabintu Herland enligt Adressa.no.
– Norska kvinnor ställer för många krav på mannen, men inte på sig själva. Andra kulturer är bättre på att lära upp kvinnorna till att tillfredsställa mannen sexuellt. Mannen behöver sex och kvinnan borde vara hängiven att tillfredsställa mannen, säger hon
Hon förespråkar en hård, restriktiv invandringspolitik. Och som ett brev på posten, blev hon inbjuden till kristelig Folkeparti kanske för att :
"Hennes poäng är att kristna värderingar är på väg bort.
Norge har blivit ett gudsfientligt land och står liksom hela Europa ”på kanten av stupet”.
En anledning är att feminismen blivit för stark och könskampen för hård. "
Att rasism och sexism går hand i hand är föga förvånande. Det är heller inte ovanligt att människor med denna typ av åsikter är mot aborter och kvinnans rätt att välja. Det följer av sig självt.
I boken Ensamhetens Labyrint skriver Octavio Paz: "I egenskap av sköka, gudinna, världsdam, älskarinna förmedlar eller bevarar kvinnan de värden och krafter som naturen eller samhället har anförtrott henne, men hon har inte skapat dem. I en värld gjort till mannens avbild är kvinnan bara en återspegling av maskulin vilja eller önskan. Är hon passiv förvandlas hon till gudinna, älskogspartner, varelse som förkroppsligar de uråldriga, stabila elementen i universum: den moderliga, jungfruliga jorden. Är hon aktiv blir hon alltid funktion, medel, förbindelseled. Kvinnligheten är aldrig, som manligheten, ett mål i sig."
Han skriver vidare hur instinkterna inte är hennes utan, artens. Kvinnan avindividualiseras. Samtidigt skapas en manlig syn på sexualiteten som får tolkningsföreträde. Med detta tolkningsföreträde kommer våldet.
Våld utövas i en överväldigande utsträckning av män, män utövar detta våld mot kvinnor, barn, andra män och sig själva. Mäns våld är ett massivt socialt problem. I Sverige och internationellt. Intressant nog, har man inte forskat så mycket kring detta: man har mest tagit det för givit att män är våldsamma. Lite enligt den bespottade devisen ”män är djur”.
Vad gäller våld mot kvinnor, som i fallet med våldtäkter, i jämförelse med våld mot män så finns det en medial berättelse som skiljer sig. Kvinnor tipsas exempelvis om hur de ska göra för att undvika att bli våldtagna. (Och i viss mån får de ”skylla” sig själva när de inte följer dessa råd.) De ska exempelvis inte gå ensamma, tänka sig för när de följer med män hem, de ska inte dricka för mycket alkohol, och inte ta svarttaxi. Män tipsas inte om hur de ska undvika att få stryk fastän det i sammanhanget är vanligare. Våldet mot kvinnan blir således något hon själv ska ta ansvar för. Mannen däremot råkar oftare ut för ”oprovocerat våld” och frias i högre grad från detta ansvar. Av kvinnor avkrävs en form av rationalitet när de utsätts för våld och övergrepp (när det sker i rollen som kvinna – inte i rollen som en kassörska eller dylikt som utsätts för brott). Om hon avviker från det förväntade reagerar samhället med misstänksamhet mot kvinnan ifråga. Mannen utsätts dessutom oftare av våld av för honom helt främmande män, medan kvinnan oftare utsätts för våld av någon som hon känner. Detta gör det än mer komplicerat för kvinnan i fråga.
Vi vet inte hur stort problemet är med våld mot kvinnor idag. Vi vet att det finns ett mörkertal. Det finns ett stort ansvar hos oss alla. Men det är inte en fråga som är upp till varje individ. Det är en samhällelig fråga. Ett globalt ansvar. Kvinnor har idag sämre förutsättningar överallt. Fattiga kvinnor har svårare att ta sig upp ur fattigdom samt har färre valmöjligheter att ta sig ur den, därav att många kvinnor hamnar i prostitution när just de ekonomiska tiderna försämras.
Vi får inte blunda för de här problemen. Problemet minskar dock inte av anti-feministernas fördummande av debatten.
--------------
Ifrågasätta maskulinitetens roll behöver vi göra även här, då den är ett globalt problem.
För en vecka sedan fick jag en länk av en anti-feminist som ville tala för sin sak. Länken visade sig vara ett riktigt praktfullt självmål:
– Ibland måste kvinnor hålla sig lugna och göra som mannen säger. Jag förstår att norska män hellre vill ha ryska och thailänska fruar. De gillar åtminstone sex och är bra på att laga mat, sa Hanne Nabintu Herland enligt Adressa.no.
– Norska kvinnor ställer för många krav på mannen, men inte på sig själva. Andra kulturer är bättre på att lära upp kvinnorna till att tillfredsställa mannen sexuellt. Mannen behöver sex och kvinnan borde vara hängiven att tillfredsställa mannen, säger hon
Hon förespråkar en hård, restriktiv invandringspolitik. Och som ett brev på posten, blev hon inbjuden till kristelig Folkeparti kanske för att :
"Hennes poäng är att kristna värderingar är på väg bort.
Norge har blivit ett gudsfientligt land och står liksom hela Europa ”på kanten av stupet”.
En anledning är att feminismen blivit för stark och könskampen för hård. "
Att rasism och sexism går hand i hand är föga förvånande. Det är heller inte ovanligt att människor med denna typ av åsikter är mot aborter och kvinnans rätt att välja. Det följer av sig självt.
I boken Ensamhetens Labyrint skriver Octavio Paz: "I egenskap av sköka, gudinna, världsdam, älskarinna förmedlar eller bevarar kvinnan de värden och krafter som naturen eller samhället har anförtrott henne, men hon har inte skapat dem. I en värld gjort till mannens avbild är kvinnan bara en återspegling av maskulin vilja eller önskan. Är hon passiv förvandlas hon till gudinna, älskogspartner, varelse som förkroppsligar de uråldriga, stabila elementen i universum: den moderliga, jungfruliga jorden. Är hon aktiv blir hon alltid funktion, medel, förbindelseled. Kvinnligheten är aldrig, som manligheten, ett mål i sig."
Han skriver vidare hur instinkterna inte är hennes utan, artens. Kvinnan avindividualiseras. Samtidigt skapas en manlig syn på sexualiteten som får tolkningsföreträde. Med detta tolkningsföreträde kommer våldet.
Våld utövas i en överväldigande utsträckning av män, män utövar detta våld mot kvinnor, barn, andra män och sig själva. Mäns våld är ett massivt socialt problem. I Sverige och internationellt. Intressant nog, har man inte forskat så mycket kring detta: man har mest tagit det för givit att män är våldsamma. Lite enligt den bespottade devisen ”män är djur”.
Vad gäller våld mot kvinnor, som i fallet med våldtäkter, i jämförelse med våld mot män så finns det en medial berättelse som skiljer sig. Kvinnor tipsas exempelvis om hur de ska göra för att undvika att bli våldtagna. (Och i viss mån får de ”skylla” sig själva när de inte följer dessa råd.) De ska exempelvis inte gå ensamma, tänka sig för när de följer med män hem, de ska inte dricka för mycket alkohol, och inte ta svarttaxi. Män tipsas inte om hur de ska undvika att få stryk fastän det i sammanhanget är vanligare. Våldet mot kvinnan blir således något hon själv ska ta ansvar för. Mannen däremot råkar oftare ut för ”oprovocerat våld” och frias i högre grad från detta ansvar. Av kvinnor avkrävs en form av rationalitet när de utsätts för våld och övergrepp (när det sker i rollen som kvinna – inte i rollen som en kassörska eller dylikt som utsätts för brott). Om hon avviker från det förväntade reagerar samhället med misstänksamhet mot kvinnan ifråga. Mannen utsätts dessutom oftare av våld av för honom helt främmande män, medan kvinnan oftare utsätts för våld av någon som hon känner. Detta gör det än mer komplicerat för kvinnan i fråga.
Vi vet inte hur stort problemet är med våld mot kvinnor idag. Vi vet att det finns ett mörkertal. Det finns ett stort ansvar hos oss alla. Men det är inte en fråga som är upp till varje individ. Det är en samhällelig fråga. Ett globalt ansvar. Kvinnor har idag sämre förutsättningar överallt. Fattiga kvinnor har svårare att ta sig upp ur fattigdom samt har färre valmöjligheter att ta sig ur den, därav att många kvinnor hamnar i prostitution när just de ekonomiska tiderna försämras.
Vi får inte blunda för de här problemen. Problemet minskar dock inte av anti-feministernas fördummande av debatten.
Problemlösning
Problemet med ett stigande antal civila människor som dödats i Afghanistan ska USA nu lösa genom en PR-offensiv där man lägger skulden på talibanerna.
"When you're dealing with the press, when you're dealing with the tribal leaders, when you're dealing with host nations ... you got to beat the bad guys to the headlines."
"When you're dealing with the press, when you're dealing with the tribal leaders, when you're dealing with host nations ... you got to beat the bad guys to the headlines."
Ett Annat Stockholm Är Möjligt
Stockholmsvänsterns Ann-Margarethe Livh jublar över en opinionsundersökning där V går framåt med lite mer än en procentenhet och drar märkliga slutsatser. Hon menar att Stockholmarna ”inte vill ha den stad som Stockholm håller på att förvandlas till under Moderaternas styre. Vem vill bo i en liberal experimentverkstad?”
I nämnda opinionsundersökning går moderaterna och folkpartiet framåt. Den enda statistiskt säkerställda förändringen är att socialdemokraterna backar. (Även om det där med statistiskt säkerställd ändå ställer en del frågor.)
Själv blir jag väldigt beklämd över flera saker. Dels det gamla vanliga partipolitiska önsketänkandet, där man överdriver de positiva aspekterna och blundar för de negativa (samt helt plötsligt väljer att omfamna opinionsundersökningar), men jag blir också beklämd över att det verkar som om borgarna stärker sina aktier i min egen stad. Och varför i helvete då?
På vilket sätt har Stockholm som stad blivit en bättre stad? Klassklyftorna ökar, vilket i det långa loppet är livsfarligt för ett samhälle. Bostadssituationen blir allt sämre och trycket på stadens socialkontor ökar. Det hela handlar naturligtvis om att människor anser att de personligen får det bättre med borgerlig politik samt att borgerliga partier företräder en ideologi de kan stå bakom. Samtidigt som det finns en del specifika sakfrågor som lockar samt en personifiering av politiken och en samhällelig individualisering som passar borgerlig partier. Det finns en fortsatt vulgärindividualistisk syn på individen som är rent nyliberal.
Så frågan borde vara: hur ska vänstern vinna över väljare? I sak borde man inte heller titta för mycket på opinionsmätningar. Förvisso kan det ha gynnat sloganpartier som Folkpartiet på kortare sikt, men det ska handla om politik och inte opinionssiffror (som dessutom är osäkra.)
Vad gäller oppositionen på riksplanet finns en intressant samlingsintervju på ETC.
Ohly säger bland annat angående vikten av hur stor procentandel av BNP som är skatteintäkter: LO: "... de privata inkomster som människor bestämmer om själva är alltid mer orättvist fördelade än de som vi använder gemensamt. " Mona påpekar också något som är interssant ur fördelningspolitisk synvinkel, nämligen att man lägger allt mer ansvar på kommunerna som därmed tvingas höja skatterna. Det som sker är att den platta skatten höjs. Och tada: klassklyftor som växer.
I nämnda opinionsundersökning går moderaterna och folkpartiet framåt. Den enda statistiskt säkerställda förändringen är att socialdemokraterna backar. (Även om det där med statistiskt säkerställd ändå ställer en del frågor.)
Själv blir jag väldigt beklämd över flera saker. Dels det gamla vanliga partipolitiska önsketänkandet, där man överdriver de positiva aspekterna och blundar för de negativa (samt helt plötsligt väljer att omfamna opinionsundersökningar), men jag blir också beklämd över att det verkar som om borgarna stärker sina aktier i min egen stad. Och varför i helvete då?
På vilket sätt har Stockholm som stad blivit en bättre stad? Klassklyftorna ökar, vilket i det långa loppet är livsfarligt för ett samhälle. Bostadssituationen blir allt sämre och trycket på stadens socialkontor ökar. Det hela handlar naturligtvis om att människor anser att de personligen får det bättre med borgerlig politik samt att borgerliga partier företräder en ideologi de kan stå bakom. Samtidigt som det finns en del specifika sakfrågor som lockar samt en personifiering av politiken och en samhällelig individualisering som passar borgerlig partier. Det finns en fortsatt vulgärindividualistisk syn på individen som är rent nyliberal.
Så frågan borde vara: hur ska vänstern vinna över väljare? I sak borde man inte heller titta för mycket på opinionsmätningar. Förvisso kan det ha gynnat sloganpartier som Folkpartiet på kortare sikt, men det ska handla om politik och inte opinionssiffror (som dessutom är osäkra.)
Vad gäller oppositionen på riksplanet finns en intressant samlingsintervju på ETC.
Ohly säger bland annat angående vikten av hur stor procentandel av BNP som är skatteintäkter: LO: "... de privata inkomster som människor bestämmer om själva är alltid mer orättvist fördelade än de som vi använder gemensamt. " Mona påpekar också något som är interssant ur fördelningspolitisk synvinkel, nämligen att man lägger allt mer ansvar på kommunerna som därmed tvingas höja skatterna. Det som sker är att den platta skatten höjs. Och tada: klassklyftor som växer.
tisdag 16 juni 2009
När Väntan Går Ur Tiden
Jag väntar, sa Tvåstatslösningen,
jag väntar vid den sista olivlunden,
dit bulldozrarna ännu inte når.
Det var en dag, under gassande förhandlingar, och under Sions kalla stjärna.
Vissa saker avhandlades med iver och olust.
Ett löfte, svalt som det löfte som gavs indianerna;
så länge gräset gror och vattnet rinner:
en stat för palestinierna skall bli av.
För den som var dement var det en glädjande nyhet, för den som var paranoid var det ett friskhetstecken och för den okunnige en deja vu-upplevelse. För Tvåstatslösningen själv var det livsuppehållande dropp, varken mer eller mindre.
Det var dagar som gick, broar som revs, byggnader som sprängdes och odlingar som bulldozrades och murar som byggdes, landmassa som trots torka blev till mindre öar, och hoppet som vajade i vinden mot bättre vetande. Och tur var väl det:
”Mot bättre vetande är dock ett bra sätt att inte ge upp. Visste vi bättre, gav vi upp.”*
Jag väntar fortfarande, sa Tvåstatslösningen några år senare, jag väntar vid det sista olivträdet.
Men det var tyst, jorden söndrad och etniskt rensat: minnena var tudelade, mänskligt segregerade, i upphöjd sorg och självvalt förträngda in i de öppna sårens glömska.
På flykt undan det som kunde ha varit.
Och varje morgon gick han ut på torget, för att förtjäna sitt uppehälle, med falska förhoppningar, och för att saluföra sin dröm. Men tiden gick och ingen köpte något av honom.
Förvisso kom där små finurliga instick av komplimanger från förbipasserade turister som såg så förvillande lika ut. De erbjöd honom vaga leenden, en klapp på axeln, ett och annat skambud och spelade luftgitarr för att roa honom. Eller om det var för att göra narr av honom. Det stod aldrig helt klart för honom hur det förhöll sig med det där.
All den ångestfyllda längtan och spänning som han var uppfylld av gjorde honom till slut anemisk och sjuklig.
Jag väntade lite för länge, sa Tvåstatslösningen några år senare.
För sedan dog jag. Men det gjorde inget, sa tvåstatslösningen på dödsbädden, som med sitt sista andetag i en stund av närmast religiös ingivelse hade spottat ut: Jag tror på ett liv efter detta.
Och som om han hela tiden hade känt till sitt öde: för i samma stund som han
dog, föddes
Enstatslösningen.
* Citat Ur P-O Enquists Kapten Nemos Bibliotek. (Som inte har någonting som helst med Israel/Palestina att göra.)
jag väntar vid den sista olivlunden,
dit bulldozrarna ännu inte når.
Det var en dag, under gassande förhandlingar, och under Sions kalla stjärna.
Vissa saker avhandlades med iver och olust.
Ett löfte, svalt som det löfte som gavs indianerna;
så länge gräset gror och vattnet rinner:
en stat för palestinierna skall bli av.
För den som var dement var det en glädjande nyhet, för den som var paranoid var det ett friskhetstecken och för den okunnige en deja vu-upplevelse. För Tvåstatslösningen själv var det livsuppehållande dropp, varken mer eller mindre.
Det var dagar som gick, broar som revs, byggnader som sprängdes och odlingar som bulldozrades och murar som byggdes, landmassa som trots torka blev till mindre öar, och hoppet som vajade i vinden mot bättre vetande. Och tur var väl det:
”Mot bättre vetande är dock ett bra sätt att inte ge upp. Visste vi bättre, gav vi upp.”*
Jag väntar fortfarande, sa Tvåstatslösningen några år senare, jag väntar vid det sista olivträdet.
Men det var tyst, jorden söndrad och etniskt rensat: minnena var tudelade, mänskligt segregerade, i upphöjd sorg och självvalt förträngda in i de öppna sårens glömska.
På flykt undan det som kunde ha varit.
Och varje morgon gick han ut på torget, för att förtjäna sitt uppehälle, med falska förhoppningar, och för att saluföra sin dröm. Men tiden gick och ingen köpte något av honom.
Förvisso kom där små finurliga instick av komplimanger från förbipasserade turister som såg så förvillande lika ut. De erbjöd honom vaga leenden, en klapp på axeln, ett och annat skambud och spelade luftgitarr för att roa honom. Eller om det var för att göra narr av honom. Det stod aldrig helt klart för honom hur det förhöll sig med det där.
All den ångestfyllda längtan och spänning som han var uppfylld av gjorde honom till slut anemisk och sjuklig.
Jag väntade lite för länge, sa Tvåstatslösningen några år senare.
För sedan dog jag. Men det gjorde inget, sa tvåstatslösningen på dödsbädden, som med sitt sista andetag i en stund av närmast religiös ingivelse hade spottat ut: Jag tror på ett liv efter detta.
Och som om han hela tiden hade känt till sitt öde: för i samma stund som han
dog, föddes
Enstatslösningen.
* Citat Ur P-O Enquists Kapten Nemos Bibliotek. (Som inte har någonting som helst med Israel/Palestina att göra.)
Finns Humanister Bland Humanisterna?
Det pågår en ateistkampanj på stan. Jag begriper mig inte på den. Gud finns nog inte, säger den. Jaha.
Jag är själv ateist. Men jag har svårt att förstå vad Humanisterna vill. Vill de beröva de religiösa sin tro? Sin gemenskap? Vad vill de med sin kampanj?
Mitt stora problem med Humanisterna är deras okänslighet mot de religiösa. Och vad som känns mer som ett hat mot religion och de troende. Det är ingen upplysningskampanj direkt. Humanisterna verkar vara i akut brist av förståelse om varför folk tror och vad det är som får människor att söka sina svar i en högre makt. Detta leder också många så kallade humanister till felslut. Man tolkar konflikter som religiösa när de i högre grad handlar om naturresurser och mark och makt.
Christer Sturmark gottar sig åt religiös fanatism i sin egen tro att detta kommer att föranleda folk att vända den religiösa tron och religionen ryggen. I en ledare i Humanisten menar han att påven är en gåva till alla humanister. (Och vad är då en humanist? En som prenumererar på tidningen Humanisten?)
Är målet att få så många ateister som möjligt? Till varje pris?
Sturmark: Jag får en oemotståndlig lust att utbrista ”Tack gode Gud för påven!”. Om det funnes någon Gud, så hade han inte kunnat finna ett bättre sändebud på jorden för att inspirera människor att vända ryggen åt religiösa dogmer och i stället söka människans värdighet i en befriande humanism.
Men vore det inte bättre för den här planetens invånare om vi fick en påve som istället anammade mer ”humanistiska” ideal? Vore det inte bättre om vi fick en påve som predikade om kondomers nytta, om alla människors lika värde, en påve som ger homosexuella sin välsignelse? Vore inte det snarare ett steg framåt? För Sturmark verkar det viktigaste inte vara en planet som är så tolerant som möjligt, utan en planet där ingen tror på Gud (man kan vara ateist och hata homosexuella). Med tanke på att Humanisten verkar för ett sekulärt samhälle som vilar på förnuftets grund är det beklämmande att han gläds åt det faktum att påven verkar sakna det – förnuftet – och detta även till ett pris av stort mänskligt lidande. För religionen har inte mist sitt grepp. Påvens ord har, och det håller jag med om, för stort inflytande. Men med tanke på det inflytande Påven har, är det inget att glädjas åt att Påven exempelvis fördömer homosexualitet. Humanisten Sturmark finns nog inte.
Rosenberg undrar över kampanjen. Varifrån kommer pengarna? Money, Money, must be funny in a rich mans world.
(Inom parentes sagt: Jag är inte alltid den mest konsekvente personen i min syn på religion. Jag har fått kämpa för en mer tolerant syn på religionen och på religiösa.)
Jag är själv ateist. Men jag har svårt att förstå vad Humanisterna vill. Vill de beröva de religiösa sin tro? Sin gemenskap? Vad vill de med sin kampanj?
Mitt stora problem med Humanisterna är deras okänslighet mot de religiösa. Och vad som känns mer som ett hat mot religion och de troende. Det är ingen upplysningskampanj direkt. Humanisterna verkar vara i akut brist av förståelse om varför folk tror och vad det är som får människor att söka sina svar i en högre makt. Detta leder också många så kallade humanister till felslut. Man tolkar konflikter som religiösa när de i högre grad handlar om naturresurser och mark och makt.
Christer Sturmark gottar sig åt religiös fanatism i sin egen tro att detta kommer att föranleda folk att vända den religiösa tron och religionen ryggen. I en ledare i Humanisten menar han att påven är en gåva till alla humanister. (Och vad är då en humanist? En som prenumererar på tidningen Humanisten?)
Är målet att få så många ateister som möjligt? Till varje pris?
Sturmark: Jag får en oemotståndlig lust att utbrista ”Tack gode Gud för påven!”. Om det funnes någon Gud, så hade han inte kunnat finna ett bättre sändebud på jorden för att inspirera människor att vända ryggen åt religiösa dogmer och i stället söka människans värdighet i en befriande humanism.
Men vore det inte bättre för den här planetens invånare om vi fick en påve som istället anammade mer ”humanistiska” ideal? Vore det inte bättre om vi fick en påve som predikade om kondomers nytta, om alla människors lika värde, en påve som ger homosexuella sin välsignelse? Vore inte det snarare ett steg framåt? För Sturmark verkar det viktigaste inte vara en planet som är så tolerant som möjligt, utan en planet där ingen tror på Gud (man kan vara ateist och hata homosexuella). Med tanke på att Humanisten verkar för ett sekulärt samhälle som vilar på förnuftets grund är det beklämmande att han gläds åt det faktum att påven verkar sakna det – förnuftet – och detta även till ett pris av stort mänskligt lidande. För religionen har inte mist sitt grepp. Påvens ord har, och det håller jag med om, för stort inflytande. Men med tanke på det inflytande Påven har, är det inget att glädjas åt att Påven exempelvis fördömer homosexualitet. Humanisten Sturmark finns nog inte.
Rosenberg undrar över kampanjen. Varifrån kommer pengarna? Money, Money, must be funny in a rich mans world.
(Inom parentes sagt: Jag är inte alltid den mest konsekvente personen i min syn på religion. Jag har fått kämpa för en mer tolerant syn på religionen och på religiösa.)
Read All About It: Aftonbladets Empatidöda Försäljningstrick
Dagens förstasida på Aftonbladet pryds med stora bokstäver och följande säljreklam:
"Så ströp han sin vän Therese.
Poliskälla: Hon hade svåra skador."
Och ni som gick på tricket? Fick ni den informationen ni behövde för att skapa er en uppfattning? Kändes det bättre sen? Började ni hata killen lite? Kräva lite hårdare straff? Började ni undra vart dagens ungdom är på väg? Fick ni den adrenalinkick som ni behövde?
"Så ströp han sin vän Therese.
Poliskälla: Hon hade svåra skador."
Och ni som gick på tricket? Fick ni den informationen ni behövde för att skapa er en uppfattning? Kändes det bättre sen? Började ni hata killen lite? Kräva lite hårdare straff? Började ni undra vart dagens ungdom är på väg? Fick ni den adrenalinkick som ni behövde?
måndag 15 juni 2009
Borgmästare Holm Förklarar Sig
I Vellinge kommun är man moderater. Man producerar sitt eget lilla segregerade rikemanssamhälle, med den rasism och det klassförakt som detta för med sig. Några flyktingar vill man inte ta emot.
Så här låter det när moderaten Borgmästare Holm förklarar sig.
– Problemet är att man som kommun bara får en slant i början. Men sedan när flyktingarna inte får jobb sitter de som permanenta socialbidragstagare, vilket inte vi är särskilt intresserade av.
Är det detta som är den vida berömda, moderata tron på individen? Man tror uppenbarligen inte heller på sitt företagsklimat, eftersom det uppenbart är så att man inte tror att flyktingar skulle kunna vara delaktiga i ett samhälle annat än som en belastning. Vellinges fantastiska företagsklimat är alltså inte bättre än så. Och med denna inställning, så inser man hur bisarrt vårt samhälle är: skulden läggs här på individer som Vellinge kommun inte vet vilka de är, vad de kan, var de kommer ifrån, man har bara ett opersonligt begrepp, en kategori, som ”flyktingar” att röra sig med. Med Borgmästare Göran Holm vid rodret: vilka behöver Sverigedemokrater? Därtill: om denna attityd är vida spridd i ett samhälle ökar naturligtvis risken med arbetslöshet för just ”flyktingar”.
Det är ju populärt med små ”slagkraftiga” slogans för kommuner. Jag har ett förslag till Vellinge Kommun: ”Segregera mera.”
Via Alliansfritt Sverige.
Så här låter det när moderaten Borgmästare Holm förklarar sig.
– Problemet är att man som kommun bara får en slant i början. Men sedan när flyktingarna inte får jobb sitter de som permanenta socialbidragstagare, vilket inte vi är särskilt intresserade av.
Är det detta som är den vida berömda, moderata tron på individen? Man tror uppenbarligen inte heller på sitt företagsklimat, eftersom det uppenbart är så att man inte tror att flyktingar skulle kunna vara delaktiga i ett samhälle annat än som en belastning. Vellinges fantastiska företagsklimat är alltså inte bättre än så. Och med denna inställning, så inser man hur bisarrt vårt samhälle är: skulden läggs här på individer som Vellinge kommun inte vet vilka de är, vad de kan, var de kommer ifrån, man har bara ett opersonligt begrepp, en kategori, som ”flyktingar” att röra sig med. Med Borgmästare Göran Holm vid rodret: vilka behöver Sverigedemokrater? Därtill: om denna attityd är vida spridd i ett samhälle ökar naturligtvis risken med arbetslöshet för just ”flyktingar”.
Det är ju populärt med små ”slagkraftiga” slogans för kommuner. Jag har ett förslag till Vellinge Kommun: ”Segregera mera.”
Via Alliansfritt Sverige.
söndag 14 juni 2009
Seasick Steve : Doghouse Boogie
Seasick Steve spelade i fredags vid Stora Skuggan, Universitetet vid festivalen Where The Action Is. Det var en mäktig upplevelse. Och just den här låten naturligtvis.
Han har levt ett ganska händelserikt liv, den här mannen, och den här låten berättar en del om detta. Han lämnade hemmet innan han fyllt 14 år för att komma ifrån den misshandel han tvingades utstå från sin styvfar.
Efter konserten i fredags gick han omkring på festivalområdet med en vinare i bakfickan och lyssnade på en annan bra konsert, The Pixies.
Sen avrundades kvällen med en grym Neil Young. En bra kväll.
lördag 13 juni 2009
Alliansens Sjuka Politik
Vård är snart en industri nära dig (eller inte nära dig om du bor i låglöneområden.) Det handlar allt mer om pengar och inte om vård. Eftersom allt fler patienter felbehandlas föreslår - I kid you not - folkpartiet bonus för de landsting vars läkare inte felbehandlar sina patienter.
"Folkpartiet lade i början av förra året fram ett förslag om bonus till landsting som klarar vårdgarantin och är duktiga på att korta köer. På förslag av regeringen beslutade riksdagen sedan om att införa en prestationsbunden vårdgaranti."
Man menar att en "bonus" till landstinget sporrar till nytänkande. Detta är ju rent fantastiskt och därmed ökar incitamenten till att behandla friska människor. Snabba cash är det som gäller. Och att dölja misstagen. Här gäller det att höja vinsterna. Frågan är om man inte borde ge en bonus till de som kan bota idioti. Helvete vad smart det vore. Bonus kan med andra ord vara det ultimata läkemedlet. Kanske ska man ge det till patienterna själva. Om du inte blir sjuk eller kommer tillbaka till sjukhuset får man en bonus. Det borde sporra människorna till att inte bli sjuka. För visst är det så här, och visst är rubriken i sig talande: Vårdval Stockholm: Allvarligt sjuka är en dåliga affär för vården. Lösningen måste vara bonusar.
Jag behöver ta mig fan anti-depressiva piller för att stå ut med denna idioti.
Alliansfritt Sverige.
"Folkpartiet lade i början av förra året fram ett förslag om bonus till landsting som klarar vårdgarantin och är duktiga på att korta köer. På förslag av regeringen beslutade riksdagen sedan om att införa en prestationsbunden vårdgaranti."
Man menar att en "bonus" till landstinget sporrar till nytänkande. Detta är ju rent fantastiskt och därmed ökar incitamenten till att behandla friska människor. Snabba cash är det som gäller. Och att dölja misstagen. Här gäller det att höja vinsterna. Frågan är om man inte borde ge en bonus till de som kan bota idioti. Helvete vad smart det vore. Bonus kan med andra ord vara det ultimata läkemedlet. Kanske ska man ge det till patienterna själva. Om du inte blir sjuk eller kommer tillbaka till sjukhuset får man en bonus. Det borde sporra människorna till att inte bli sjuka. För visst är det så här, och visst är rubriken i sig talande: Vårdval Stockholm: Allvarligt sjuka är en dåliga affär för vården. Lösningen måste vara bonusar.
Jag behöver ta mig fan anti-depressiva piller för att stå ut med denna idioti.
Alliansfritt Sverige.
Lisa Bjurwald Liberal Taleskvinna För Apartheidstaten Israel
Lisa Bjurwald fortsätter sin propagandatripp genom Israel. Lisa är en kvinna som gör sig dummare än hon är när hon skriver om Israel. Den som hyser tvivel om att Israel agerar utifrån rasistiska premisser är antingen okunnig, eller har en känslomässigt förblindande sympati med Israel (sånt som vänstern kan ha med tex Kuba) eller hyser rasistiska åsikter.
Lisa skriver om Tel Aviv och hur tolerant staden är. Det är så här Lisa: kritiken mot Israel handlar inte om HBT-frågor. (Det är jättefint att de har gaybarer i Tel Aviv och har gayparader i Israel. ) Kritiken handlar om den rasistiska politiken mot palestinierna. Gaza är ett belägrat ghettofängelse, där människor dör på grund av Israels politik. Palestinierna bestraffas kollektivt för att de är palestinier. Även på Västbanken dör palestinier på grund av Israels politik. Här om dagen friades en bosättare/ockupant som sköt två palestinier trots att incidenten finns på film. Detta är bara en liten detalj i "konflikten" som bygger på att man gör en rasåtskillnad mellan människor.
Lisa skriver att Gaza-kriget var en katastrof. Men det är mycket möjligt att hon menar att det var en katastrof för Israel. Hon kallar Lieberman ohämmad populist, längre går hon inte, fastän han helt klart och helt öppet är rasist. Igår skrev Lisa lite av en låtsastolerant artikel gällande Sderot och om hur besvärligt det är att leva i en stad som utsätts för beskjutning. Men hennes PR-uppdrag kommer aldrig att lyckas.
För er som har facebook verkar det som om Norman Finkelstein försöker få ihop en form av marsch för Gaza i början av nästa år. Än finns nästan ingen information. Här finns lite mer: http://free--expression.blogspot.com/2009/06/gaza-shall-not-die-international.html
Artikel om Israels krigsförbrytelser mot barnen i Gaza.
Brist på läkemedel och kirurger i Gaza.
Lisa skriver om Tel Aviv och hur tolerant staden är. Det är så här Lisa: kritiken mot Israel handlar inte om HBT-frågor. (Det är jättefint att de har gaybarer i Tel Aviv och har gayparader i Israel. ) Kritiken handlar om den rasistiska politiken mot palestinierna. Gaza är ett belägrat ghettofängelse, där människor dör på grund av Israels politik. Palestinierna bestraffas kollektivt för att de är palestinier. Även på Västbanken dör palestinier på grund av Israels politik. Här om dagen friades en bosättare/ockupant som sköt två palestinier trots att incidenten finns på film. Detta är bara en liten detalj i "konflikten" som bygger på att man gör en rasåtskillnad mellan människor.
Lisa skriver att Gaza-kriget var en katastrof. Men det är mycket möjligt att hon menar att det var en katastrof för Israel. Hon kallar Lieberman ohämmad populist, längre går hon inte, fastän han helt klart och helt öppet är rasist. Igår skrev Lisa lite av en låtsastolerant artikel gällande Sderot och om hur besvärligt det är att leva i en stad som utsätts för beskjutning. Men hennes PR-uppdrag kommer aldrig att lyckas.
För er som har facebook verkar det som om Norman Finkelstein försöker få ihop en form av marsch för Gaza i början av nästa år. Än finns nästan ingen information. Här finns lite mer: http://free--expression.blogspot.com/2009/06/gaza-shall-not-die-international.html
Artikel om Israels krigsförbrytelser mot barnen i Gaza.
Brist på läkemedel och kirurger i Gaza.
onsdag 10 juni 2009
Lisa Bjurwalds Liberala Rasism
Lisa Bjurwald, Dagens Nyheter, förnekar sig inte. Idag har hon skrivit om mellanöstern och uttalats sig lite grann om det libanesiska valet. Hon är nöjd.
Lisa Bjurwald skriver om ett Libanon som inger hopp. Men varför? Hon skriver helt och hållet ur ett israeliskt perspektiv. För Lisa Bjurwald handlar inte det libanesiska valet om Libanon eller det libanesiska folket utan om Israel.
Därtill: Eftersom Libanons folk gick till val och har valt en av väst och Israel godkänd koalition så måste israelvännerna tillfälligtvis revidera den vanliga sloganen för Israel (som mellanösterns enda demokrati) till att nu bli mellanösterns främsta demokrati.
Lisa Bjurwald hävdar ett par saker i den här artikeln som vittnar om den tydliga sionistiska, och därmed rasistiska, utgångspunkten. Det är också en smula märkligt att hon menar att våldsideologi inte fungerar, samtidigt som det tveklöst är Israel som i huvudsak använder sig av den. Denna kommentar handlar nämligen om att ignorera det israeliska våldet. Oavsett om det gäller bombardemang av ett belägrat ghettofängelse som Gaza, bombardemang av Libanon sommaren 06 eller om det gäller beskjutning av fredsdemonstrationer på Västbanken. I huvudsak är det palestinier som dör av våld, våld anstiftat och orsakat av Israel. Dessutom är det våld att belägra, och medvetet svälta ut (även om det inte leder till direkt och akut hungersnöd) och kollektivt bestraffa en befolkning.
Lisa Bjurwald har på något sätt tagit till sig en märklig tolkning av Obamas Kairo-tal. Hon talar om en bitter eftersmak. Om en spricka mellan Israel och USA. (Och väldigt många människor skulle bli väldigt glada om en sådan verkligen uppstod. Det skulle sätta press på apartheidstaten Israel.) Men i talet har Lisa hittat något annat:
”Men den nya amerikanska undfallenheten mot arabländernas radikala element är både beklaglig och kontraproduktiv – inte bara för världsfreden utan för de människor som befinner sig i fundamentalisternas klor.”
Här är det oklart till vilka hon syftar. Är det den gamla vanliga US-amerikanska undfallenheten mot Saudiarabien och lydstaten Egypten hon syftar? Antagligen inte.
Därtill bör det sägas att Obamas kritik mot Israels utbyggnad av ockupationen är i sammanhanget lindrig, för att uttrycka det milt (inte märkbart hårdare än Bush den andres).
I talets uppbyggnad påbörjade Obama ett rättfärdigande av staten Israels existens. Detta gjorde han genom att diskutera förintelsen. En förintelse, jag hoppas även Lisa Bjurwald kan hålla med om, palestinierna var helt oskyldiga till. Palestinierna blev berövade sitt hemland och är i dag till stor del flyktingar. Han talade om palestiniernas sökande efter ett hemland, som om de inte hade något (det de saknar är en av västvärlden sanktionerad stat – och i Libanon mår palestinierna inte bra.). Han förklarade även för palestinierna att våld är omoraliskt och lönlöst. Detta riktat mot palestinierna som i färskt minne har kvar hur israel dödade 1400 palestinier i det som går under den sionistiska eufemismen 22-dagarskriget. Vad gällde kravet på Israel? Obama krävde ett stopp för en utbyggnad av ockupationen. Inte så mycket mer än så. Talet var alltså knappast någon tung kritik av israel även om det säkert kan låta så för sionister som anser att ett enda ord om Israelisk skuld eller ockupation är ett för mycket. Kanske var det den här meningen som Lisa ogillade i Obamas tal. "Given our interdependence, any world order that elevates one nation or group of people over another will inevitably fail."
På västbanken riskerar palestinier livet när de demonstrerar. Så palestiner som demonstrerar fredligt mot att deras land styckas upp och deras livsbetingelser förstörs kan alltså mötas av dödligt våld, sådant som Obama menade var omoraliskt och destruktivt när det gällde våld utfört av palestinier.
Lisa Bjurwald har nyligen skrivit en bok om högerextrema kvinnor. I en reviderad upplaga föreslår jag att hon ägnar ett kapitel åt ”liberala” kvinnor som Lisa själv. Hon kan även ta med sig Lisa Abramowitz med sin historierevisionistiska och rasistiska syn. Deras rasism är på ett sätt mycket farligare än de kvinnor som är med i nazistiska grupperingar, då Bjurwalds rasistiska utgångspunkt döljer sig bakom en retorisk fasad av liberalism och demokrati – men där palestinska rättigheter kommer långt efter staten Israels. Det är också intressant att se hur dessa kvinnor på ett vedervärdigt sätt verkar mena att våldet börjar bakvänt. Det vill säga att våldets orsak kommer från ett historiskt och socialt vakuum. På ett sätt vill man förklara det hela med ett religiöst betingat judehat. Som om den etniska rensningen av palestinierna helt saknar betydelse. Otäckt. Mycket otäckt.
Fotnot: Pappersupplagan hade en annan rubrik som syftade till att Libanons valutgång ingav hopp.
Lisa Bjurwald skriver om ett Libanon som inger hopp. Men varför? Hon skriver helt och hållet ur ett israeliskt perspektiv. För Lisa Bjurwald handlar inte det libanesiska valet om Libanon eller det libanesiska folket utan om Israel.
Därtill: Eftersom Libanons folk gick till val och har valt en av väst och Israel godkänd koalition så måste israelvännerna tillfälligtvis revidera den vanliga sloganen för Israel (som mellanösterns enda demokrati) till att nu bli mellanösterns främsta demokrati.
Lisa Bjurwald hävdar ett par saker i den här artikeln som vittnar om den tydliga sionistiska, och därmed rasistiska, utgångspunkten. Det är också en smula märkligt att hon menar att våldsideologi inte fungerar, samtidigt som det tveklöst är Israel som i huvudsak använder sig av den. Denna kommentar handlar nämligen om att ignorera det israeliska våldet. Oavsett om det gäller bombardemang av ett belägrat ghettofängelse som Gaza, bombardemang av Libanon sommaren 06 eller om det gäller beskjutning av fredsdemonstrationer på Västbanken. I huvudsak är det palestinier som dör av våld, våld anstiftat och orsakat av Israel. Dessutom är det våld att belägra, och medvetet svälta ut (även om det inte leder till direkt och akut hungersnöd) och kollektivt bestraffa en befolkning.
Lisa Bjurwald har på något sätt tagit till sig en märklig tolkning av Obamas Kairo-tal. Hon talar om en bitter eftersmak. Om en spricka mellan Israel och USA. (Och väldigt många människor skulle bli väldigt glada om en sådan verkligen uppstod. Det skulle sätta press på apartheidstaten Israel.) Men i talet har Lisa hittat något annat:
”Men den nya amerikanska undfallenheten mot arabländernas radikala element är både beklaglig och kontraproduktiv – inte bara för världsfreden utan för de människor som befinner sig i fundamentalisternas klor.”
Här är det oklart till vilka hon syftar. Är det den gamla vanliga US-amerikanska undfallenheten mot Saudiarabien och lydstaten Egypten hon syftar? Antagligen inte.
Därtill bör det sägas att Obamas kritik mot Israels utbyggnad av ockupationen är i sammanhanget lindrig, för att uttrycka det milt (inte märkbart hårdare än Bush den andres).
I talets uppbyggnad påbörjade Obama ett rättfärdigande av staten Israels existens. Detta gjorde han genom att diskutera förintelsen. En förintelse, jag hoppas även Lisa Bjurwald kan hålla med om, palestinierna var helt oskyldiga till. Palestinierna blev berövade sitt hemland och är i dag till stor del flyktingar. Han talade om palestiniernas sökande efter ett hemland, som om de inte hade något (det de saknar är en av västvärlden sanktionerad stat – och i Libanon mår palestinierna inte bra.). Han förklarade även för palestinierna att våld är omoraliskt och lönlöst. Detta riktat mot palestinierna som i färskt minne har kvar hur israel dödade 1400 palestinier i det som går under den sionistiska eufemismen 22-dagarskriget. Vad gällde kravet på Israel? Obama krävde ett stopp för en utbyggnad av ockupationen. Inte så mycket mer än så. Talet var alltså knappast någon tung kritik av israel även om det säkert kan låta så för sionister som anser att ett enda ord om Israelisk skuld eller ockupation är ett för mycket. Kanske var det den här meningen som Lisa ogillade i Obamas tal. "Given our interdependence, any world order that elevates one nation or group of people over another will inevitably fail."
På västbanken riskerar palestinier livet när de demonstrerar. Så palestiner som demonstrerar fredligt mot att deras land styckas upp och deras livsbetingelser förstörs kan alltså mötas av dödligt våld, sådant som Obama menade var omoraliskt och destruktivt när det gällde våld utfört av palestinier.
Lisa Bjurwald har nyligen skrivit en bok om högerextrema kvinnor. I en reviderad upplaga föreslår jag att hon ägnar ett kapitel åt ”liberala” kvinnor som Lisa själv. Hon kan även ta med sig Lisa Abramowitz med sin historierevisionistiska och rasistiska syn. Deras rasism är på ett sätt mycket farligare än de kvinnor som är med i nazistiska grupperingar, då Bjurwalds rasistiska utgångspunkt döljer sig bakom en retorisk fasad av liberalism och demokrati – men där palestinska rättigheter kommer långt efter staten Israels. Det är också intressant att se hur dessa kvinnor på ett vedervärdigt sätt verkar mena att våldet börjar bakvänt. Det vill säga att våldets orsak kommer från ett historiskt och socialt vakuum. På ett sätt vill man förklara det hela med ett religiöst betingat judehat. Som om den etniska rensningen av palestinierna helt saknar betydelse. Otäckt. Mycket otäckt.
Fotnot: Pappersupplagan hade en annan rubrik som syftade till att Libanons valutgång ingav hopp.
söndag 7 juni 2009
Det Politiska Är Personligt
Det politiska är personligt.
Och nationaldagen är över.
Det var då tur det. Det var inte någon vidare dag. Inte kul någonstans. Halvrisigt väder, och få kan förklara varför vi har en nationaldag, och vad det är vi firar, egentligen.
”Men det är väl trevligt med lite sund nationalism?”
Undrar om jag skulle kunna ställa ut ett konstverk, kallat Sund Nationalism, – tillägnat Sverigedemokratin och nationaldagen – med en svensk flagga som använts som toapapper?
- Det säger du bara för att provocera.
Bara för att provocera. Det är inte så bara, och förresten, tror jag att man i så fall skulle göra det för att man själv kände sig provocerad. Med andra ord enligt ett sofistikerat: ”ah men du rå?”
- Är du helt störd?
- Ja, tackar som frågar.
Det svenska flaggviftandet dog ut någon gång strax innan klockan tio.
Ett uselt svenskt fotbollslandslag förmådde än en gång inte att göra mål. Man missade straff, och skänkte bort ett mål. Vi som skulle vinna. Vi som har Zlatan, som ibland gör oss mållösa, på vår sida. Analyserna kommer att dugga tätt, och sågningarna kommer att försöka överträffa varandra i aggressivt språklig lekfullhet.
Lagerbäcks avgång kommer att krävas. Och detta i ett land som älskar att beskylla sig självt för att vara ett janteland. (Fast det där med jante, brukar vara enligt principen, att det gäller alla andra – inte jag själv.)
Men klockan elva eller något satte man igång den sjukligt dåliga svenska sickcomen Sjukan på SVT som borde framkalla en debatt om dödshjälp. En serie som inte är kul någonstans. Men SVT har ju en gång producerat skiten och tydligen dammades den av, då man insett att svensk humor inte har förbättrats ett skit, så det är lika bra att reprisera fanskapet, även om man borde ha begravt alla spår av den serien.
Inte kul någonstans.
Tidigare på dagen hade TV4 varit i någon liten svensk stad som Victoria passerade vinkandes såsom kungligheter gör. De är duktiga vinkare, det kan man inte ta ifrån dem. De har precis rätt teknik. Inte några överdrivna vinkningar, utan naturliga, men tydliga och utan att överanstränga handen så att hon orkar vinka sig igenom hela staden. (Vad gäller Silvia, misstänker jag att hon är lite av en kunglig Terminator, opererad så många gånger att hennes leende och vinkningar är helt automatiserade.)
En reporter gick och frågade barn om vad de tyckte om att Victoria var i stan och vad de skulle säga till henne. Ett barn sa att hon tyckte det var jätteroligt för hon hade aldrig sett Victoria förutom på TV och ett annat barn skulle säga ”Hej” till Victoria. Gulligt va?
Det var en stor dag för den lilla staden.
Året är 2009.
Fast... År 2049 sitter jag säkert och beklagar mig över att det faktiskt är 2049 och man fortfarande beundrar de vinkande kungligheterna. Det är inte kul någonstans.
Föräldrarna till dessa barn kan mycket väl vara motståndare till religiösa (främst muslimska) skolor för att de är oroliga för indoktrineringen.
Och snart är även EU-valet över, det lär inte vara någon trängsel imorgon när jag ska rösta, och det kommer att bli känt som valet då ”Piratpartiet dansade en sommar.”
Men det är individualiseringens tid (dock inte individens). Det märks inte minst på socialpolitiken, där de sociala problemen individualiserats. Det saknas en tro på att samhället kan förändras till det bättre rent artmässigt. Gradmässigt, vill de flesta förändra samhället. Mona Sahlin vill reparera a-kassan. Kanske lite mer resurser till socialarbetarna. Hon har lovat att satsa på välfärden.
Själv går jag till vallokalen med den principiella insikten om att en annan värld inte bara är möjlig, utan nödvändig – och då finns det inte plats för ett ideologifattigt parti som piratpartiet. Dessutom kommer jag att ha tagit på mig någon av mina politiska tröjor. Alltid provocerar det någon. Det politiska är personligt.
Och nationaldagen är över.
Det var då tur det. Det var inte någon vidare dag. Inte kul någonstans. Halvrisigt väder, och få kan förklara varför vi har en nationaldag, och vad det är vi firar, egentligen.
”Men det är väl trevligt med lite sund nationalism?”
Undrar om jag skulle kunna ställa ut ett konstverk, kallat Sund Nationalism, – tillägnat Sverigedemokratin och nationaldagen – med en svensk flagga som använts som toapapper?
- Det säger du bara för att provocera.
Bara för att provocera. Det är inte så bara, och förresten, tror jag att man i så fall skulle göra det för att man själv kände sig provocerad. Med andra ord enligt ett sofistikerat: ”ah men du rå?”
- Är du helt störd?
- Ja, tackar som frågar.
Det svenska flaggviftandet dog ut någon gång strax innan klockan tio.
Ett uselt svenskt fotbollslandslag förmådde än en gång inte att göra mål. Man missade straff, och skänkte bort ett mål. Vi som skulle vinna. Vi som har Zlatan, som ibland gör oss mållösa, på vår sida. Analyserna kommer att dugga tätt, och sågningarna kommer att försöka överträffa varandra i aggressivt språklig lekfullhet.
Lagerbäcks avgång kommer att krävas. Och detta i ett land som älskar att beskylla sig självt för att vara ett janteland. (Fast det där med jante, brukar vara enligt principen, att det gäller alla andra – inte jag själv.)
Men klockan elva eller något satte man igång den sjukligt dåliga svenska sickcomen Sjukan på SVT som borde framkalla en debatt om dödshjälp. En serie som inte är kul någonstans. Men SVT har ju en gång producerat skiten och tydligen dammades den av, då man insett att svensk humor inte har förbättrats ett skit, så det är lika bra att reprisera fanskapet, även om man borde ha begravt alla spår av den serien.
Inte kul någonstans.
Tidigare på dagen hade TV4 varit i någon liten svensk stad som Victoria passerade vinkandes såsom kungligheter gör. De är duktiga vinkare, det kan man inte ta ifrån dem. De har precis rätt teknik. Inte några överdrivna vinkningar, utan naturliga, men tydliga och utan att överanstränga handen så att hon orkar vinka sig igenom hela staden. (Vad gäller Silvia, misstänker jag att hon är lite av en kunglig Terminator, opererad så många gånger att hennes leende och vinkningar är helt automatiserade.)
En reporter gick och frågade barn om vad de tyckte om att Victoria var i stan och vad de skulle säga till henne. Ett barn sa att hon tyckte det var jätteroligt för hon hade aldrig sett Victoria förutom på TV och ett annat barn skulle säga ”Hej” till Victoria. Gulligt va?
Det var en stor dag för den lilla staden.
Året är 2009.
Fast... År 2049 sitter jag säkert och beklagar mig över att det faktiskt är 2049 och man fortfarande beundrar de vinkande kungligheterna. Det är inte kul någonstans.
Föräldrarna till dessa barn kan mycket väl vara motståndare till religiösa (främst muslimska) skolor för att de är oroliga för indoktrineringen.
Och snart är även EU-valet över, det lär inte vara någon trängsel imorgon när jag ska rösta, och det kommer att bli känt som valet då ”Piratpartiet dansade en sommar.”
Men det är individualiseringens tid (dock inte individens). Det märks inte minst på socialpolitiken, där de sociala problemen individualiserats. Det saknas en tro på att samhället kan förändras till det bättre rent artmässigt. Gradmässigt, vill de flesta förändra samhället. Mona Sahlin vill reparera a-kassan. Kanske lite mer resurser till socialarbetarna. Hon har lovat att satsa på välfärden.
Själv går jag till vallokalen med den principiella insikten om att en annan värld inte bara är möjlig, utan nödvändig – och då finns det inte plats för ett ideologifattigt parti som piratpartiet. Dessutom kommer jag att ha tagit på mig någon av mina politiska tröjor. Alltid provocerar det någon. Det politiska är personligt.
lördag 6 juni 2009
Dagen Då Feministiskt Initiativ Fick Positiv Publicitet
Benny Andersson skänker en miljon kronor till Feministiskt Initiativ och FI har antagligen aldrig fått uppleva en sådan bonus. Jag menar då i första hand inte pengarna, utan den reklam själva gåvan har inneburit. Idag är det på Aftonbladets löpsedel, där det med stora bokstäver utlovas en förklaring till varför han skänker pengar till FI. Även om det i sig från Bennys sida verkar vara ett principiellt ställningstagande främst för den demokratiska processen, så är det ju självklart att Benny hyser sympatier för FI och Gudrun Schyman.
Men samtidigt är det något lätt tragikomiskt över det hela. FI har fått utstå mycket genom åren. Den mest positiva publicitet de har fått under sin existens är när en extremt rik man skänker partiet en miljon kronor. Jag tycker även det säger något om det politiska klimatet och om demokratin.
AB DN SVD
Men samtidigt är det något lätt tragikomiskt över det hela. FI har fått utstå mycket genom åren. Den mest positiva publicitet de har fått under sin existens är när en extremt rik man skänker partiet en miljon kronor. Jag tycker även det säger något om det politiska klimatet och om demokratin.
AB DN SVD
torsdag 4 juni 2009
Piratpartiet Som Sverigedemokratsdödare
Kan Piratpartiet stjäla röster från Sverigedemokraterna? Det är en fråga som kan ha ett jakande svar. Piratpartiet är förvisso inte alls ett parti som har någon likhet med SD, men piratpartiet kan få en del missnöjesröster.
Det kanske är bra, men då tänker vi kortsiktigt. Det är inte enbart det faktum att Sverigedemokraterna kan nå tillräckligt många röster för att få en representant i EU som är problemet. Det är strömningarna i samhället. Dock finns det de som menar att kommer SD in så kan dessa framgångar ge SD ökad legitimitet . Anna- Lena Lodenius säger i Arbetaren: "Skulle de komma in så skulle det kanske innebära att de sågs mer som jämlikar och kunde få ta del i samarbetet partierna emellan. Min uppfattning är att de tycker att det är viktigt för dem, även om de inte sagt det rakt ut. "
Det är inte heller enbart aktivism i form av aktivt motstånd mot Sverigedemokraterna som kommer att stoppa de rasistiska strömningarna i samhället. Utan det som krävs är alternativ. Man måste fånga upp varför unga väljer, eller kan tänka sig, rasistiska alternativ i ett val.
Det krävs en aktiv politik som förhindrar ökad segregation och ökade klasskillnader i samhället. I och med att en högerpolitik aldrig kan förhindra detta, utan tvärtom bidra till det, så innebär högerpolitik ökad rasism.
http://www.sverigedemokratin.se/ En sida som är enligt sidan självt: Sidan har kommit till för att fungera som en samlingsplats för information om, opinion mot sverigedemokraterna och för att presentera alternativa politiska lösningar.
Det kanske är bra, men då tänker vi kortsiktigt. Det är inte enbart det faktum att Sverigedemokraterna kan nå tillräckligt många röster för att få en representant i EU som är problemet. Det är strömningarna i samhället. Dock finns det de som menar att kommer SD in så kan dessa framgångar ge SD ökad legitimitet . Anna- Lena Lodenius säger i Arbetaren: "Skulle de komma in så skulle det kanske innebära att de sågs mer som jämlikar och kunde få ta del i samarbetet partierna emellan. Min uppfattning är att de tycker att det är viktigt för dem, även om de inte sagt det rakt ut. "
Det är inte heller enbart aktivism i form av aktivt motstånd mot Sverigedemokraterna som kommer att stoppa de rasistiska strömningarna i samhället. Utan det som krävs är alternativ. Man måste fånga upp varför unga väljer, eller kan tänka sig, rasistiska alternativ i ett val.
Det krävs en aktiv politik som förhindrar ökad segregation och ökade klasskillnader i samhället. I och med att en högerpolitik aldrig kan förhindra detta, utan tvärtom bidra till det, så innebär högerpolitik ökad rasism.
http://www.sverigedemokratin.se/ En sida som är enligt sidan självt: Sidan har kommit till för att fungera som en samlingsplats för information om, opinion mot sverigedemokraterna och för att presentera alternativa politiska lösningar.
onsdag 3 juni 2009
Demokratiska Visdomsord
"PRESIDENT OBAMA (men det kunde ha varit President McCains ord om det hade gått illa i USA-valet förra året.): This is my first visit to Saudi Arabia, but I've had several conversations with His Majesty. And I've been struck by his wisdom and his graciousness. Obviously the United States and Saudi Arabia have a long history of friendship, we have a strategic relationship."
Varför Existerar Centerpartiet?
”Läste att det numera finns en så kallad Danieleffekt när det gäller att donera. Nu vill tydligen alla donera. Alliansen har redan insett det då Reinfeldt har gett bort sitt hjärta, Olofsson sin hjärna, Hägglund sin själ och Björklund sina cojones.” Todd Lawrence, insändare DN 090601
Lena Ek gör att Centerpartiet har tagit täten över partier vars existensberättigande jag finner överflödigt. Varför är centerpartister, centerpartister? Jag är uppriktigt intresserad. Är partiet ett uppsamlingsheat för politiskt lågbegåvade karriärister? Kan Centern inte bara upplösas och dess medlemmar och väljare hitta sin plats i Folkpartiet, Kristdemokraterna eller Moderaterna utifrån vilket partis olika varianter av anti-facklighet och demokratiförakt som passar var och en bäst?
Å andra sidan har jag även börjat undra över Folkpartiets existensberättigande efter att man inte längre har några socialliberala ideal kvar. Kan det partiet inte bara upplösas och dess medlemmar och väljare hitta sin plats i Kristdemokraterna, Moderaterna eller Sverigedemokraterna?
Å andra sidan har jag börjat undra över Kristdemokraternas existensberättigande efter det att man officiellt övergett sina kärnfrågor som att Gud skapade världen på sina hedervärda sex dagar (och det tydligen ganska nyligen faktiskt, och med borgerlig ideologi har väl Gud snart nått den ideala pensionsåldern) och att abort är mord och att kvinnan skapades ur mannens revben och därför borde stanna i hemmet så att mannen inte förlorar en del av sin egendom? Kan inte det partiet bara upplösas och deras medlemmar finna sin plats bland moderaterna och Sverigedemokraterna?
Å andra sidan har jag börjat undra över Sverigedemokraternas existensberättigande? När den öppna rasismen gått och blivit till en förvisso rätt illa dold smygrasism kan man inte bara upplösa partiet och dess väljare hitta sin plats i Gunnar Hökmarks parti? Å andra sidan… Kan inte alla partier bara upplösas och vi tillsammans uppgå i EU:s totalitära slutideal och bli en så kallad konsumentdemokrati? Där vi får behålla friheten att shoppa och istället för något så tråkigt som partier får vi på heltid istället välja bland kläder, pensionsfonder, vård, utbildning, pigor, letter, och piller mot olika psykiska åkommor för de slantar vi var och en förtjänat ihop genom marknadens riggade löne- och pengalotteri?
Och om EU inte vill ha nej på sina frågor, kan man inte bara ta bort det alternativet? Lena Ek blir väl nöjd. ”Vi får inte göra det bra till det godas fiende.”
Esbati. Esbati 2 Ingemar Hamskär TCO
Lena Ek gör att Centerpartiet har tagit täten över partier vars existensberättigande jag finner överflödigt. Varför är centerpartister, centerpartister? Jag är uppriktigt intresserad. Är partiet ett uppsamlingsheat för politiskt lågbegåvade karriärister? Kan Centern inte bara upplösas och dess medlemmar och väljare hitta sin plats i Folkpartiet, Kristdemokraterna eller Moderaterna utifrån vilket partis olika varianter av anti-facklighet och demokratiförakt som passar var och en bäst?
Å andra sidan har jag även börjat undra över Folkpartiets existensberättigande efter att man inte längre har några socialliberala ideal kvar. Kan det partiet inte bara upplösas och dess medlemmar och väljare hitta sin plats i Kristdemokraterna, Moderaterna eller Sverigedemokraterna?
Å andra sidan har jag börjat undra över Kristdemokraternas existensberättigande efter det att man officiellt övergett sina kärnfrågor som att Gud skapade världen på sina hedervärda sex dagar (och det tydligen ganska nyligen faktiskt, och med borgerlig ideologi har väl Gud snart nått den ideala pensionsåldern) och att abort är mord och att kvinnan skapades ur mannens revben och därför borde stanna i hemmet så att mannen inte förlorar en del av sin egendom? Kan inte det partiet bara upplösas och deras medlemmar finna sin plats bland moderaterna och Sverigedemokraterna?
Å andra sidan har jag börjat undra över Sverigedemokraternas existensberättigande? När den öppna rasismen gått och blivit till en förvisso rätt illa dold smygrasism kan man inte bara upplösa partiet och dess väljare hitta sin plats i Gunnar Hökmarks parti? Å andra sidan… Kan inte alla partier bara upplösas och vi tillsammans uppgå i EU:s totalitära slutideal och bli en så kallad konsumentdemokrati? Där vi får behålla friheten att shoppa och istället för något så tråkigt som partier får vi på heltid istället välja bland kläder, pensionsfonder, vård, utbildning, pigor, letter, och piller mot olika psykiska åkommor för de slantar vi var och en förtjänat ihop genom marknadens riggade löne- och pengalotteri?
Och om EU inte vill ha nej på sina frågor, kan man inte bara ta bort det alternativet? Lena Ek blir väl nöjd. ”Vi får inte göra det bra till det godas fiende.”
Esbati. Esbati 2 Ingemar Hamskär TCO
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)