Ett Minne Från Valrörelsen

Under hela valrörelsen tittade jag på TV4:s nyheter vid ett enda tillfälle.

Det var en söndag, dagen för Ohlys utfrågning, som jag tittade på TV4 nyheterna klockan 22.

Den första nyheten handlade om misslyckat Sida-projekt. Biståndspengar som slösades bort.

Den andra nyheten om hur borgerliga politiker tog sig tid och besökte verkligheten ute på stan en natt i sällskap med poliser.

Den tredje nyheten handlade om Mona Sahlins dåliga opinionssiffror. Mona fick svara på en fråga om de dåliga siffrorna och ingenting om politiken man ville föra.

Den fjärde nyheten var en sammanfattning av Lars Ohlys utfrågning i SVT. Det sammanfattades med bröstpumpskommentaren. True story. Vänsterpartiets alla åsikter, allt som sades under hela utfrågningen sammanfattades med bröstpumpen. Inget annat av värde. Ingenting annat.

Den femte nyheten handlade om hur fantastisk lyckad avregleringen av apoteket varit. Där fanns det bara positiva åsikter. Ingen avvikande åsikt.

Så där satt jag och undrade varför alliansen slösade så mycket pengar på reklam och propaganda. De kunde ha sagt: vi ställer in vår kampanj, vi ger de tillbaka till folket (vi behöver inte pengarna). Vi avsäger oss alla dessa plakat, allt detta slöseri. Och fått ännu flera pluspoäng. Kanske kunde Tv4 ha avslutat kvällen med det.

Valfrihet

Allvarligt talat.

Folkpartiet säger Ja till framtiden och kristdemokraterna talar om verklighetens folk och Göran Hägglund ska ge sig ut på en köksbordsturné och lyssna på folk. Centerpartiet surfar in på den nyliberala vågen och har upphöjt Entreprenören till en ny form av übermensch som ska frälsa oss alla från det fackliga ondo. Moderaterna kör vidare på den enda vägen kamouflerade i sin folkliga arbetarklass framtoning samtidigt som man arbetar hårt med att öka klassklyftorna. Fuckintastiskt.

Samtidigt kommer Mona Sahlin och kastar in handsken och menar att Centerpartiet (trots deras uppenbara, oerhört uttalade anti-facklighet, deras extremt nyliberala politik) och Folkpartiet (som inte heller kramar ihjäl facket) kan vara intressanta partners i en regeringsbildning. Förvisso inte märkligt för en partiledare som gärna erkänner sitt omoderna och stela 90-tal och menar att socialdemokratin under 90-talet blev ett bidragsparti. Socialdemokratin verkar tro att i en värld av nyliberal hegemoni är ideologisk förtunning något nödvändigt (och gott). De två politiska huvudfrågorna för det socialdemokratiska arbetarpartiet verkar vara a-kassan och Sverigedemokraterna. En nyliberal hegemoni har smugit sig in och definierar vår vardag – valfrihet, konsumentmakt, och en bra frisör. Miljöpartiet vinner röster på sitt namn. Miljö är du för eller emot? Vänsterpartiet varken syns eller hörs – men kommer att göra socialdemokraterna till viljes – om man tillåts. Vänster förresten? Om man kör vänster hela tiden kör man ju i cirklar.

Alla talar om arbetslinjen, men arbetslinjen är individualiserad: varken kommuner eller staten satsar på att öka antalet arbeten. Arbetslinjen gäller alltså inte på politisk nivå. (Även om socialdemokraterna gärna talar om ”jobben”.) Man skär ned och skapar arbetslösa människor. Satsar med ökade resurser istället på coacher och på individuellt peptalk. Privata företag kan göra vinster på arbetslöshet. Var och en som man nyligen sade upp ska med hjälp av arbetscoacher hitta arbeten som delvis försvinner på grund av statlig och kommunal politik. De privata initiativen ska lösa arbetslösheten. De arbetslösa ska uppfostras. Om detta är, nästan, alla eniga. Det som skulle behövas är starkare ordalag och avståndstagande från socialdemokratin angående alliansens konstanta angrepp på sjuka och arbetslösa. Vänstern måste visa upp en ideologisk åsiktsklyfta gentemot högern. Inte få det att framstå som enstaka detaljer i partiprogram. För det finns skillnader, men man måste öppet och tydligt stå för något och inte halvt om halvt skämmas för det. Det råder ingen tvekan om det handlar om klassfrågor. Våga tala om klass!

Politik framstår annars som ren yta med snygga slogans, debattprogram på TV med 700 deltagare och en massa fräscha leenden. Man försöker genom att "det personliga är politiskt" hitta sina väljare.

Jag frågar er, ärade medborgare och väljare.
Tycker ni att de politiska partierna kännetecknar valfrihet?
Ta fram tombolan kära vänner, snart är det val.

Jinge. Alliansfritt Sverige.

Det Politiska Är Personligt

Det politiska är personligt.

Och nationaldagen är över.
Det var då tur det. Det var inte någon vidare dag. Inte kul någonstans. Halvrisigt väder, och få kan förklara varför vi har en nationaldag, och vad det är vi firar, egentligen.
”Men det är väl trevligt med lite sund nationalism?”
Undrar om jag skulle kunna ställa ut ett konstverk, kallat Sund Nationalism, – tillägnat Sverigedemokratin och nationaldagen – med en svensk flagga som använts som toapapper?
- Det säger du bara för att provocera.
Bara för att provocera. Det är inte så bara, och förresten, tror jag att man i så fall skulle göra det för att man själv kände sig provocerad. Med andra ord enligt ett sofistikerat: ”ah men du rå?”
- Är du helt störd?
- Ja, tackar som frågar.

Det svenska flaggviftandet dog ut någon gång strax innan klockan tio.
Ett uselt svenskt fotbollslandslag förmådde än en gång inte att göra mål. Man missade straff, och skänkte bort ett mål. Vi som skulle vinna. Vi som har Zlatan, som ibland gör oss mållösa, på vår sida. Analyserna kommer att dugga tätt, och sågningarna kommer att försöka överträffa varandra i aggressivt språklig lekfullhet.
Lagerbäcks avgång kommer att krävas. Och detta i ett land som älskar att beskylla sig självt för att vara ett janteland. (Fast det där med jante, brukar vara enligt principen, att det gäller alla andra – inte jag själv.)

Men klockan elva eller något satte man igång den sjukligt dåliga svenska sickcomen Sjukan på SVT som borde framkalla en debatt om dödshjälp. En serie som inte är kul någonstans. Men SVT har ju en gång producerat skiten och tydligen dammades den av, då man insett att svensk humor inte har förbättrats ett skit, så det är lika bra att reprisera fanskapet, även om man borde ha begravt alla spår av den serien.

Inte kul någonstans.

Tidigare på dagen hade TV4 varit i någon liten svensk stad som Victoria passerade vinkandes såsom kungligheter gör. De är duktiga vinkare, det kan man inte ta ifrån dem. De har precis rätt teknik. Inte några överdrivna vinkningar, utan naturliga, men tydliga och utan att överanstränga handen så att hon orkar vinka sig igenom hela staden. (Vad gäller Silvia, misstänker jag att hon är lite av en kunglig Terminator, opererad så många gånger att hennes leende och vinkningar är helt automatiserade.)

En reporter gick och frågade barn om vad de tyckte om att Victoria var i stan och vad de skulle säga till henne. Ett barn sa att hon tyckte det var jätteroligt för hon hade aldrig sett Victoria förutom på TV och ett annat barn skulle säga ”Hej” till Victoria. Gulligt va?
Det var en stor dag för den lilla staden.
Året är 2009.

Fast... År 2049 sitter jag säkert och beklagar mig över att det faktiskt är 2049 och man fortfarande beundrar de vinkande kungligheterna. Det är inte kul någonstans.

Föräldrarna till dessa barn kan mycket väl vara motståndare till religiösa (främst muslimska) skolor för att de är oroliga för indoktrineringen.

Och snart är även EU-valet över, det lär inte vara någon trängsel imorgon när jag ska rösta, och det kommer att bli känt som valet då ”Piratpartiet dansade en sommar.”

Men det är individualiseringens tid (dock inte individens). Det märks inte minst på socialpolitiken, där de sociala problemen individualiserats. Det saknas en tro på att samhället kan förändras till det bättre rent artmässigt. Gradmässigt, vill de flesta förändra samhället. Mona Sahlin vill reparera a-kassan. Kanske lite mer resurser till socialarbetarna. Hon har lovat att satsa på välfärden.

Själv går jag till vallokalen med den principiella insikten om att en annan värld inte bara är möjlig, utan nödvändig – och då finns det inte plats för ett ideologifattigt parti som piratpartiet. Dessutom kommer jag att ha tagit på mig någon av mina politiska tröjor. Alltid provocerar det någon. Det politiska är personligt.

Lite Lästips Om Wanjas Hyckleri Och Vad Det Är Ett Symptom På

Åsa Linderborg: Bonushärvan kring Wanja Lundby-Wedin är ett symptom på socialdemokratins kris: ingen ideologi, ingen politik, ingen strategi. Inget civilkurage. Frågan rör vid samhällskroppens nervsystem: motsättningen mellan arbete och kapital. När klassklyftorna och den folkliga vreden växer har arbetarrörelsen ett gyllene tillfälle att flytta fram sina positioner. Men i stället för mobilisering lyckas man lysa upp den nattsvarta himlen med en enda fråga: Varför ska man alls rösta på Socialdemokraterna?

Johan Ehrenberg: Logiken bakom de höga lönerna beror på att arbetarrörelsen låtit borgarnas ideal bestämma.

Det gäller i AP-fonderna. Det gäller AFA, det gäller rörelsens byggbolag och kooperationen och bankerna och… ja, alla bolag som facken och valda S-ledare är med i och styr över. Det går inte att kritisera bonusar och höga löner och sedan själv sitta som delansvarig för dem.

Slutresultatet blir bara hyckel.

Problemet är att hyckleriet döljer det stora problemet. För 25 år sedan gav arbetarrörelsen upp motståndet mot aktieklipp och kortsiktig spekulation, man valde istället att acceptera ”marknadens spelregler” och började arbeta för att även löntagarna skulle ha sin del av spekulationsuppgångarna. Alla fackförbund, alla avtalsbolag fick samma mål, maximal vinst på placeringar. Den grundläggande feltanken var att man faktiskt trodde att löntagare ihop skulle kunna bli rikare genom börsen, idén att den typen av placeringar ”lönar sig bäst i långa loppet” var en nyliberal tanke arbetarrörelsens ekonomer tog över.

Själv ser jag hur förfallet fortsätter och bävar inför att nästa val kan gå vänstern förbi. Därför att man låtit idealen förfalla. Man har fegat ur. Man vill ingenting. Tror inte på någonting. Socialdemokratin är rädd. Man hoppas på att vinna nästa val. Med hjälp av att reparera a-kassan. För det är ju vänster för Mona Sahlin.

"I Wish I Knew How It Would Feel To Be Free"

Valet är över i USA Barack Obama har vunnit och det anses generellt som en seger för demokratin att en svart man nu har vunnit valet i USA. Och naturligtvis, med tanke på USA:s historia, är det ett framsteg. Samtidigt så råder en ekonomisk kris i världen och i USA. De som drabbas hårdast är kvinnorna. Speciellt svarta kvinnor. Fattiga svarta kvinnor. Det är ett problem på flera sätt. Ur exempelvis en demokratisk aspekt: I USA finns ingen möjlighet att ett av de två partierna tar parti för dem. Tar upp kampen för dem.

Det får mig att tänka på Nina Simone. Och speciellt en låt med Nina: I Wish I Knew How It Would Feel To Be Free. En låt som Bill Clinton nämnde i sitt begravningstal vid Rosa Parks begravning. Men han missade en del av Ninas poäng med låten. Bill Clinton menade då enligt Kim Hester D. Williams … att alla idag, till skillnad från när Rosa Parks levde, har inte bara en möjlighet att vara fria, utan är fria.

Men det Bill Clinton missade då, och det liberaler missar idag, är att det handlade inte bara för Nina Simone om att vara svart. Där fanns även klassfrågan. Där fanns även genusfrågan. Arbetare, kvinna, svart. Utsatt för ”the matrix of domination”, som Patricia Hill Collins skulle säga. I detta fanns en hel politik formad för att bibehålla den rasistiska strukturen. Detta handlade inte bara om att få några smulor av rättigheter till sig. Det handlade om strukturer i samhället. Med valet av Barack Obama så handlar det inte bara om att i och med att en svart man blir president så är det slutgiltiga hindret för svarta borttaget i USA. (Liksom det i sig inte var en seger för feminismen att Margaret Thatcher blev premiärminister i Storbritannien.) Ninas version av I Wish I Knew handlar om mer än en individs längtan till frihet: det handlar om ”hennes folks” längtan. Så även om enskilda individer på olika sätt tar sig fram, eller gör en mindre klassresa, så innebär inte detta att det är möjligt för alla. Men för varje enskild individ som lyckas, så är det samtidigt som det är en framgång för individen, även en framgång för den liberala ideologin: den liberala historieberättelsen, det liberala samvetet.

Nina Simone var tidigt en politisk aktivist, någon som tidigt uppfattade de politiska orättvisorna. Men för att Nina skulle kanalisera ilskan genom musiken och texterna, så krävdes det ett par tragedier. Mord på en NAACP aktivist var början, men droppen som fick bägaren att rinna över var mordet på de fyra barnen i en kyrka i Birmingham.

Rasismen fick henne att till slut agera. Hon blev en arg, svart, kvinna. Mississippi Goddamn blev hennes första politiska låt. Innan dess hade hon varit tveksam till att skriva politiska låtar. Det var för ytligt. Man kunde inte i en låt gå på djupet. Hon ansåg att protestmusik tog iväg värdigheten från människor som verkligen ägnade hela sitt liv åt kampen för rättvisa. Ett par minuter musik var helt enkelt otillräckligt. De innebrända barnen ändrade hennes inställning helt.

Men faktum var att hennes ilska först övergick i hat: hennes första spontana tanke var att gå ut och mörda någon som hon kunde identifiera som en person som stod i vägen för att hennes folk skulle få någon form av rättvisa för första gången. Hennes dåvarande man hindrade henne. ”Nina, du vet ingenting om hur man dödar. Det enda du har är musiken.”

Hon blev inte helt övertygad först. Men till slut övertygades hon. Inte av moraliska skäl. Icke-våld som metod trodde hon inte helt på. Det var snarare just att det var mer rationellt att hon ägnade sig åt protestmusik. Så hon satte sig ned vid pianot. Skrev Mississippi Goddamn.

Så när Simone sjöng, "I wish that you knew how it feels to be me. Then you'd see and agree that everyone should be free" så är betoningen på att "everyone should be free." När Clinton håller med om grundtanken att alla människor ska vara fria, så menade han då även att vi redan kommit så långt. Alla har lika möjligheter. Men i USA har man aldrig riktigt förstått vidden av förtrycket.

Vi har med Barack Obama tagit ett steg framåt. Ett kliv som har en enorm symbolisk mening. Det sker dock i en kontext av att vi alltså har två högerpartier att välja på. Men det intressanta är även att vi, i en tid vi ser oss som så oerhört upplysta, och i decennier hyllat USA, med sin ”the american dream” – landet där allt är möjligt, först nu ser en svart man som president. Varför? Han tillhör rätt klass. Han står för en politik, som det politiska, det mediala och det ekonomiska etablissemanget kan acceptera (och även föredrar framför det andra högeralternativet). Det är med andra ord inte vilken svart man som helst som blir president. Så när man nu som exempelvis DN-liberalen Niklas Ekdal gjorde i en artikel innan valet försöker påskina att detta bevisar att i USA är verkligen allt möjligt, så är det onekligen en sanning med modifikation. Det är den liberala förklaringsmodellens problem. Ur en liberal vulgärindividualistisk tolkning är allt möjligt för alla så länge alla får rösta, så är det i teorin, ett idealtypiskt land, tillräckligt fritt. Du är född i USA: du är fri att bli vad du bestämmer dig för att bli. Men det räcker inte så, för det är inte så. Frihet är dessutom inte allt. Det är inte så att Barack Obama kliver fram i ett samhälle fritt från forna tiders förtryck, eller friställd från det klassamhälle USA har byggt upp. Rasismen i USA är inte utrotad bara för att man har valt en svart man till president (som det vita USA kan tolerera). Det blir inte ett nytt USA av en ny president.

En annan aspekt är dessutom hur noga man varit från Obama-kampanjen att betona att Obama är kristen: han är inte muslim och han är inte arab. Men en annan sak som också varit av vikt är att se till att han inte framstår som en oresonligt "angry black man". Han är ingen svart man att vara rädd för, vilket han försökte bevisa genom flera inspirerande och hoppfulla tal. Så även om hela världen har tagit ett steg framåt med presidentvalet, så är det än så länge på ett ytligt plan. Men någon större ”change” lär vi inte få se. Och Nina Simones låt fortsätter att ha sin betydelse. En av anledningarna är att man i USA är blinda för klassamhällets segregerande krafter.

(Inom parantes: Zaramis om USA-vänsterns, den tragiskt marginaliserade, åsikter om valet. Zaramis om bristerna i USA-valet. Vänsterekonomis kommentar. Esbati: Spelar det någon roll?)

Socialdemokraternas Rädsla För Spöken

Förra fredagen var jag och en kamrat och såg Det Kommunistiska Manifestet. Det var en fascinerande föreställning. Inte helt utan sina brister. Men uppenbarligen var den bättre än vid premiären, efter vad skådespelarna själva sade. Premiären hade haft tekniska problem, skådespelare hade blivit sjuka och man var inte färdigrepeterade. Hur som helst. I tider som dessa är det en passande föreställning. Det var en kraftfull förställning: under förställningen tillagades en soppa, som när föreställningen var slut åts upp av publik och skådespelare tillsammans. Där vid borden diskuterades politik. Och en av frågorna löd ungefär: vad vilja socialdemokraterna? (I grund och botten diskuterades även föreställningen, kritiken man fått, och naturligtvis Marx själv.)

Partipolitik har nästan blivit förpassat till känslor och partitillhörighet som om man höll på ett fotbollslag. För hur kommer det sig annars att människor med socialdemokratiska värderingar envist röstar på ett parti som enbart till namnet verkar vara socialdemokratiskt? Vid en diskussion med socialdemokrater, med ideologisk grund, håller man envist fast vid sitt parti, som om det räcker med att rösta. Om det är så att det parti som är närmast grundläggande socialdemokratisk politik har ett annat namn, varför inte rösta på detta parti? Eller varför inte ryta ifrån? Varför fortsätta rösta på ett parti vars ledare säger att man är vänster bara för att man vill ”reparera a-kassan”, men samtidigt vägra göra nödvändiga offentliga investeringar? Vänster i Monas värld är ”mindre höger”.

Socialdemokratins visionslösa ledarskap kan inte förklaras annat med en form av ideologisk uppgivenhet och feghet. Man tror inte längre på någonting. Man följer efter den borgerliga ideologin, men har någon känsla av att det inte är den rätta vägen att gå, man har ett svagt minne av att det här är fel. Man tycker att det åtminstone går för fort. Men man kör på samma enda väg, fastän i lägre hastighet. Man reparerar a-kassan, man håller ned foten på bromspedalen i kurvorna. Men folk vill ändå åka med, fastän man tycker att det går åt fel håll. För att man alltid åkt i samma biljävel. Man struntar i avfarterna. Litar lite tveksamt på föraren, men undrar: skulle vi inte ta av där? Där hade vi ju en möjlighet. Icke så. Socialdemokratin kör åt samma håll men vill inte köra i samma hastighet för då riskerar man att köra av den enda vägen.

Den brukade liksom vara pålitlig, den här bilen. Men socialdemokratins ledare har slutat tro på sig själva. Man tror bara en enda sak: det är att alternativen nog är sämre. Retoriken finns delvis kvar. Man vill helt klart en sak och det är att man vill vinna valen. I övrigt har man snart bara skalet kvar. Motorn är importerad. GPS:en likaså. Hur ska man kunna bli ett socialdemokratiskt parti senare om man helt enkelt får verklig socialdemokratisk politik att framstå som extrem, men högerpolitik som den enda ansvariga man kan föra? I en tid där banker socialiseras: och det är uppenbart hur vinster privatiseras, och förluster socialiseras, skulle man kunna tro att vänsterideologin har ett tomrum att uppfylla. Men icke. Istället lägger man sig ned platt. Öka utgifterna? För extremt. Budgettaket måste hållas. En ansvarig ekonomisk politik säger man, och verkar inte mena, att rejäla satsningar i offentlig sektor är en ansvarig ekonomisk politik. Man kör på. Men bromsar då och då.

Och när jag till slut kom hem efter en politisk teaterkväll så undrade jag fortfarande: hur kan socialdemokrater rösta på socialdemokraterna? Är det för att man fortfarande är rädda för spöken? Men Marx är inget spöke, han har inte ens gått ur tiden: hans tankegods är i allra högsta grad levande. Den som tar till vara på arvet från Marx utan att skämmas för det får min röst.

DN. DN 2

Den Blyga Vänstern

Mona menar verkligen allvar när hon vill bilda ny regering. Hon tar ställning mot moderaterna med en ny politik. Och man är banne mig inget nytt högerparti! Ty, lyssna på hennes brandtal:

"Att reparera a-kassan, att investera i nya jobb och staka ut en bättre jämställdhetspolitik, det är vänster för mig!"

Så radikalt! Så, så ... vänster... Man satsar på samling vid mittpunkten, och skapar en slumpens väljarkår. Man har självförtroende och väljarmandat som kommer att räcka i fyra år, sen tar bränslet, folkets tålamod och tillit, slut. Med Mona som oppositionsledare 2015, innan sossarna byter ut henne mot någon annan visionslös ledare.

Mona tillägger också:
"Men om man menar att det är höger att hålla ordning och reda i den ekonomiska politiken, då menar jag att det är att lura sig själv. Det är bara de svagaste och låginkomsttagare som förlorar om vi inte håller på budgetdisciplinen."

Sossarna håller fast vid sin slogan: "Mindre höger än moderaterna."

Mona-citat från ETC-intervju.

En Hederlig Familjeman Och Inte En Arab

Ah, USA, detta sköna land. McCains supportrar, i varje fall de som hörs och syns, framstår som ett gäng rabiata rasister. Man får dock aldrig glömma att mycket av deras information kommer från medier som anser att journalistik är en stort portion propagandamedel, ytterligare en stor portion underhållning och i stort sett ingenting annat. (Det är nästan komiskt hur man föraktar New York Times i högerlägret i USA. Det buas på republikanernas möten när New York Times nämns. Detta säger lite om den massmediala situationen i USA. Och om demokratin.)

På ett möte där McCain mötte sina väljare talade en hel del av dessa väljare om sin enorma oro för Obama. Han är nämligen enligt många av dessa, något av det värsta man kan vara, nämligen socialist och arab. (Nu är han ju inget av det, men i alla fall.)
När han beskylldes för att vara arab tog McCain Obama i försvar.
- Nej, han är en hederlig familjeman.
För arab, gud förbjude, det kan man ju i så fall inte vara.

(Inom parantes sagt: På en direkt fråga, om det är fel att vara arab skulle McCain antagligen svara nej.)

Tillägg: 15/10. Tips! Försök se The Daily Show 14/10 gällande detta.

Sossarnas nya valslogan: ”Mindre höger än moderaterna.”

Från socialdemokratin lanseras något nytt. Men man lanserar inget egentligt nytt politiska alternativ till den nuvarande regeringen. Och på så vis ifrågasätts naturligtvis ingenting. Politiken blir till ett skådespel. Post-politiskt om man så vill. Om socialdemokraterna enbart vill bli moderaterna light finns naturligtvis inte mycket som talar för att man får stanna i mer än fyra år. Tydliga alternativ måste ges. Man måste förklara vad det är man vill med sin politik. Vad ens politik står för. Samling vid mitten skapar en slumpens väljarkår. Om sossarna vill att dess valslogan ska vara ”Mindre höger än moderaterna” kan man naturligtvis vinna nästa val. Men det handlar inte bara om att vinna val. Politik handlar om att vilja. Om att vilja något. Om att kunna erbjuda alternativ. Socialdemokratin har helt enkel gett upp sina rötter. Och detta i en tid då nyliberalismen och den kortsiktiga tänkandets politik levererar fiasko efter fiasko.

Jag minns en tid då Mona Sahlin kallade sig socialist. En tid då hon menade att arbetarröreslsen var för feg. Jag misstänker, att hon idag hellre anammar, Göran Perssons bleka: jag är social och jag är demokrat.

Vänsterpartiet, som Svensson skriver, skulle här kunna ta en chans. Men istället hoppas man på att socialdemokraterna ångrar sig. Någon jävla jävlar-anamma måste det väl ändå vara.

ETC-intervju med Mona Sahlin från 1992. Esbati skriver.

När Festen Är Över

Teckning av Khalil Bendib

John McCain, Krigshjälte?

Är det inte något märkligt (läs: avskyvärt) med att John McCain utmålas som en krigshjälte. Kan någon påminna människorna i USA om vad Vietnam-kriget var för något? Om vad och hur man bombade? Om hur många människor som dog?

Kanske är det hans minnen och erfarenhet av Vietnam som gör att han av många ses som en god framtida krigspresident. Han kan leda ett land i krig. Han har ju varit i krig. Han stod för "the surge". Samtidigt som han anses vara en president som skulle kunna starta ett nytt krig, denna gång mot Iran. Karln har ju trots allt både sjungit om att bomba Iran samt skämtat om att döda iranier. (Tänk er det motsatta? Tänk er Ahmadinejad sjungandes om att bomba USA?)

Nåväl. Det finns en hel del som talar för att USA inte kommer att anfalla Iran. Ett av skälen är att en av anledningarna till att det är lugnare i Irak än det har varit förut beror på Irans inflytande i Irak. USA drar alltså en viss nytta av Iran, och McCain, kan kamma hem poäng på ”the surge”, eftersom media har valt att okritiskt hylla "the surge". På sätt och vis är Iraks regering idag en väldigt Iran-vänlig regering. Irans goda kontakter med Muqtada Al-Sadr har säkerligen bidragit till Al-Sadrs tillbakadragande. Dessutom, och det är viktigt att tillägga, är Irak ännu ett livsfarligt land att vistas i. Med stor sannolikhet världens farligaste land. Attackerna är inte över. Våldet är i högsta grad levande.

Men, detta kommer inte erkännas av USA, och McCain (eller ens vissa liberala bedömare). Inte än på ett tag i varje fall. Problemet med att man inte erkänner detta skapar dock vidare okunnighet. Denna självförvållade okunnighet hos västerländska bedömare om sakernas tillstånd är dock farlig och bäddar för framtida misstag. Misstag som kan kosta många människoliv. Misstag som kan vara svåra att reparera.

Patrick Cockburn om Iran och Irak.

Det Beror På Vem Det Handlar Om

Det finns många som är imponerade av Sarah Palin. Och som är redo att försvara henne på grunder man inte skulle försvara andra. Se: The Daily Show.

Gudmundson Felsurrar

Gudmundson om vice-presidentkandidat Palin:

"Visst är hon kvinna, men inte enbart. Hon är, så att säga, ingen minoritetsrepresentant. Hon är heller ingen Hillary Clinton, utan någon man faktiskt skulle vilja ha som både granne, middagssällskap och chef.”

Gudmundson känner denna kvinna väldigt väl tydligen. Redan efter en vecka. Och efter att ha läst många artiklar ur US-amerikansk press kan man gissa. Han har fascinerats utöver det vanliga av denna osedvanligt komplicerade kvinna som är något så ovanligt som mer än bara kvinna. Så komplicerad att:

Sarah Palins person trotsar alla försök till beskrivning.

I meningen efter beskriver han henne:

Hon är skönhetsmiss och hockeymorsa, avhållsamhetsförespråkare med gravid tonårs­dotter, kvinnlig guvernör i den manligaste av delstater, friluftsvän för oljeexploatering, elegant men lantis, vapenälskare och fembarnsmor. Och oändligt stolt över vad hon har åstadkommit – inte inkvoterad av något jämställdhetsombud, utan med hårda nypor och skinn på näsan.

För som vi vet är kvinnor annars för det mesta bara kvinnor: når de någonstans är de inkvoterade. Män blir ju aldrig inkvoterade av andra män. (Som om det inte är betydligt vanligare att det är en fördel att bara vara en man. Kvinnor måste alltid bevisa mer än män, men låt oss lämna det därhän.) Dessutom radar Gudmundson upp saker som tydligen ska föreställa motpoler som skönhetsmiss och hockeymorsa, elegant men lantis. Och friluftsvän? Nåväl. Hur som helst. Sarah Palin är en kvinna i Gudmundsons smak. Eller den bild av henne han fått serverad. Hon är mer än bara en kvinna.

Gudmundson beklagar sig över att ingen i alliansen lyckas slå så fort på bara en kväll. "...om man ser tillbaks på de två regeringsåren är det ingen av dem som kommit i när­heten av det genomslag Sarah Palin fick på en enda afton." Men kanske säger det också något om hur demokratin och hur valrörelsen fungerar i USA. Mitåt: det säger en hel del. Det är lobbyismens demokrati, PR-demokratin framför andra. Den ur borgerlig synpunkt, riskfria demokratin.

Jinge skriver om samma sak, fast har en helt annan syn än jag på Gudmundssons ledare.

Hans Bergström Felsurrar

Hans Bergström blir man inte av med i första taget. Hans Bergström har varit i USA och färgats av USA:s politiska skala, där även höger blir vänster. (Kan det bero på deras förvirrade koncept där republikanerna är röda?) På krönikerplats skriver han om valet i USA. (Han har på denna plats faktiskt hyllat Per Ahlmark för att denne fick rätt i alla sina profetior angående Irak-kriget. Det ni.)

” Men med sitt tal i Denver bytte Obama riktning. Han är nu den högst traditionelle demokraten, långt till vänster politiskt med attacker mot "de rika" och mot företagsamheten och med en mycket aggressiv ton mot John McCain. Ett positivt budskap om "hopp" ersattes av en negativ beskrivning av Amerika som ruttet.”

Amerika som ruttet? Hade Obama sagt något liknande hade han varit kölhalad, Fox News hade helt enkelt satt den frasen som repeat och låtit alla ”nyhetsankare” ta en semester till november och Obamas kandidatur hade varit begravd sex fot under marken. Och vadå? Obama långt till vänster? Nåväl. Vänta. Bergström är inte färdig med sitt nonsens:

Clinton bröt ny mark, bland annat med sin plädering för handel och med sin välfärdsreform. Obama framträder nu närmast som protektionist och socialist.

Socialist? Skriver Hans Bergström denna artikel som ett arbetsmaterial att inkludera i en jobbansökan till att bli en ”expert” på Fox News? För Hans Bergström är det som om det inte existerar klasskillnader i USA. Hans Bergström skriver om ”de rika” inom parantes som om klasskillnaderna i USA vore försumbara. Sen kommer en diskussion om taktik och en något besynnerlig slutsats med klassiskt borgerligt folkförakt:

Han ville säkert också nå fram till Hillary Clintons mer jordbundna väljare. Men det har skett till priset av fräschör.

Till priset av fräschör? Bergström fortsätter en diskussion om valet som visar på uppenbara brister i USA:s demokrati. Fixeringen vid individerna. (Jag menar: de har George W. Bush som president nu. Vad är hans styrka? )

Med det som har hänt på bara några dagar är att John McCain har tappat sitt till synes starkare kort: erfarenheten. Barack Obama har förlorat något av sitt starkaste kort: att företräda en ny typ av gränsöverskridande politik för en ny generation.

På något vis håller annars människor, framförallt i den övriga världen (där nästan alla människor bor), på Obama för att alternativet är så mycket sämre. Det här handlar om USA. Landet där man tagit risken ur demokratin. Kapitalet, storföretagen, och miljardärerna har inget att oroa sig för. Man kan få någon som är mindre lismande. Obama är inget hopp för vänstern. För kapitalet finns bara bra kandidater. Den stora massan kommer att få politiker vars agenda står långt till höger om dem själva. I USA, liberalernas drömland, har man tagit risken ur demokratin. Bara högerkandidater kan vinna valet. Oavsett vad Hans Bergström felsurrar om.

Nej, Obama är mannen. För alla utom ett oroväckande stort gäng neokonservativa människor varav många styrs av ren xenofobi och religiös fanatism. Demokraterna hade ett konvent, som var så jippofierat, att man tagit politiken ut ur politiken. Obama talar om hoppet. Om Change you can believe in. Men vad finns att believa in? Förändring? Obama är taktiker, skicklig retoriker, och har onekligen karisma till skillnad från den komiskt gråe John Kerry som var demokraternas förra kandidat. Men vad som verkligen ska göras återstår att bevisa. Han är på flera fronter betydligt mindre radikal än Hillary Clinton och framförallt John Edwards.

Melissa Etheridge äntrade så scenen för demokraterna på konventet. Drog “Give peace a chance”. Skämtar någon? Obama har möjligen insett vikten av diplomati. Men han är Demokrat. Han har Biden vid sin sida. Han kan komma att bli USA:s president. Give peace a chance känns mest som en modern ironisk slagdänga. Något Killing-gänget har skrivit.

Det republikanske konventet var tydligen fattigt på substans. Men att McCain skulle ha stulit "change"-temat är inte helt sant. Det har helt enkelt varit på var mans läppar. Dagens Nyheter skriver vid sitt återkommande nutidstips ”att det här valet kan bli hur kul som helst.” Nej, det kan det faktiskt inte.

Ett Besök På Fredrik Malms Blogg Håller John Blund Borta

Av någon outgrundlig anledning halkade jag in på Fredrik Malms blogg. En anledning kan vara att det undermedvetna vet att jag behöver vara vaken, och att för mycket koffein inte är bra: "pröva adrenalin, pröva adrenalin", viskar det undermedvetna så att jag både hör och inte hör. Sagt och gjort.

"Rekordmånga jobb meddelar TT idag. Så är det. Tydligen har det inte anmälts fler lediga jobb hos Arbetsförmedlingen sedan i början av 1970-talet. Högkonjunkturen går fortsatt bra och alliansens ekonomiska reformer förstärker den här utvecklingen."

Så är det, alltså. Ska vi gissa att på de punkter där det inte går riktigt lika bra, tar det lite längre tid för reformerna att slå in. Så är det alltså, den arbetslöshet som började sjunka månaderna innan valet, kanske berodde på att marknaden visste vad som komma skulle?

Något som dock oroar Malm är att man ska börja titta för mycket på opinionssiffrorna och inte gör som Svenskt Näringsliv vill. Malm är inte heller helt förtjust i den makt facket besitter. Det som kan bromsa utvecklingen är med andra ord folket och facket.

Så är det alltså.

Kommer valrörelsen 2010 att delvis bli ett pinsamt gräl om vilka som fick arbetslösheten att sjunka med några tiotusentals jobb? Vilka som fick den att sjunka lite grann mest? Nåväl. Hur som helst, så är det inte konstigt att förändringar sker. Svenska folket valde en borgerlig regering. Jag förvånas lite över den förvånade upprördheten hos vänstern. Visst. Sossarna betedde sig som en högerregering stundtals, men nu vann en allians som var tydligt höger i sina politiska förslag, även om man var mer PR-mässiga än någonsin tidigare och lyckades dölja vad flera av förslagen egentligen gick ut på. Sossarna klarade inte längre av att vinna genom den fantastiska taktiken att gå i opposition mot sig själva. Man kunde inte längre peka på borgarnas oenighet, utan att framstå som desperata. Valet var förlorat. Trots att det mesta i Sverige var ur en välfärdskapitalistisk syn riktigt bra. Trots att företagen gjorde rekordvinster och att de svenska finanserna var bättre än någonsin valde folket en mer kapitalistisk regering som ville skära ned på delar av välfärden. Där är vi nu.

Men vad gäller Fredrik Malms blogg, så råkade jag gå ner på sidan och läsa mer... då kände jag att det fick vara nog. Jag vill inte drabbas av insomnia.