Valfrihet

Allvarligt talat.

Folkpartiet säger Ja till framtiden och kristdemokraterna talar om verklighetens folk och Göran Hägglund ska ge sig ut på en köksbordsturné och lyssna på folk. Centerpartiet surfar in på den nyliberala vågen och har upphöjt Entreprenören till en ny form av übermensch som ska frälsa oss alla från det fackliga ondo. Moderaterna kör vidare på den enda vägen kamouflerade i sin folkliga arbetarklass framtoning samtidigt som man arbetar hårt med att öka klassklyftorna. Fuckintastiskt.

Samtidigt kommer Mona Sahlin och kastar in handsken och menar att Centerpartiet (trots deras uppenbara, oerhört uttalade anti-facklighet, deras extremt nyliberala politik) och Folkpartiet (som inte heller kramar ihjäl facket) kan vara intressanta partners i en regeringsbildning. Förvisso inte märkligt för en partiledare som gärna erkänner sitt omoderna och stela 90-tal och menar att socialdemokratin under 90-talet blev ett bidragsparti. Socialdemokratin verkar tro att i en värld av nyliberal hegemoni är ideologisk förtunning något nödvändigt (och gott). De två politiska huvudfrågorna för det socialdemokratiska arbetarpartiet verkar vara a-kassan och Sverigedemokraterna. En nyliberal hegemoni har smugit sig in och definierar vår vardag – valfrihet, konsumentmakt, och en bra frisör. Miljöpartiet vinner röster på sitt namn. Miljö är du för eller emot? Vänsterpartiet varken syns eller hörs – men kommer att göra socialdemokraterna till viljes – om man tillåts. Vänster förresten? Om man kör vänster hela tiden kör man ju i cirklar.

Alla talar om arbetslinjen, men arbetslinjen är individualiserad: varken kommuner eller staten satsar på att öka antalet arbeten. Arbetslinjen gäller alltså inte på politisk nivå. (Även om socialdemokraterna gärna talar om ”jobben”.) Man skär ned och skapar arbetslösa människor. Satsar med ökade resurser istället på coacher och på individuellt peptalk. Privata företag kan göra vinster på arbetslöshet. Var och en som man nyligen sade upp ska med hjälp av arbetscoacher hitta arbeten som delvis försvinner på grund av statlig och kommunal politik. De privata initiativen ska lösa arbetslösheten. De arbetslösa ska uppfostras. Om detta är, nästan, alla eniga. Det som skulle behövas är starkare ordalag och avståndstagande från socialdemokratin angående alliansens konstanta angrepp på sjuka och arbetslösa. Vänstern måste visa upp en ideologisk åsiktsklyfta gentemot högern. Inte få det att framstå som enstaka detaljer i partiprogram. För det finns skillnader, men man måste öppet och tydligt stå för något och inte halvt om halvt skämmas för det. Det råder ingen tvekan om det handlar om klassfrågor. Våga tala om klass!

Politik framstår annars som ren yta med snygga slogans, debattprogram på TV med 700 deltagare och en massa fräscha leenden. Man försöker genom att "det personliga är politiskt" hitta sina väljare.

Jag frågar er, ärade medborgare och väljare.
Tycker ni att de politiska partierna kännetecknar valfrihet?
Ta fram tombolan kära vänner, snart är det val.

Jinge. Alliansfritt Sverige.

Linda Skugge Gillar Inte Mig

Linda Skugge gillar inte mig alls. Hon föraktar mig. Jag provocerar henne. Hon är anti-Paolo Pissoffi. Okej, hon känner mig inte och jag har inte varit utbränd. Men, jag är inte den som är den, jag håller alla dörrar öppna.

Och kan det hända andra, kan det hända mig.

Jag tycker dessutom om att ha ledigt. Jag tycker att jag behöver ha semester. Jag har inga tre barn. Jag har bara ett heltidsjobb. På min fritid kan jag stirra upp i taket och fantisera om att se målarfärg torka. Eller: sitta på en uteservering, lätt tillbakalutad med en öl i handen bara titta på folk som passerar på en gata. Jag kan spendera tid med att läsa fackböcker som inte har någon som helst relevans till mitt jobb, till mitt liv, till min vardag. Och ändå tycka att tiden inte räcker till.

Nej. Linda Skugge gillar inte mig alls. Och då känner hon mig inte ens. Jag är dessutom en sån som möglar på jobbet. I am filth in her eyes. Ty jag är ingen entreprenör. Men vi kan inte alla vara egenföretagare. Det funkar liksom inte.

(Undrar om jag ska köpa mig lite tid imorgon. Sjukskriva mig. Jag behöver lite ledighet. Vi kan kalla det, andrum. Rådrum.)

DN.

Ps! Till min arbetsgivare, som med väldigt hög sannolikhet nog icke läser detta: Nej. Jag lovar. Jag ska jobba imorgon.

Ps II! Jag har dessutom ett väldigt intressant och spännande jobb. Risken att tråkas ut existerar inte.