Valfrihet

Allvarligt talat.

Folkpartiet säger Ja till framtiden och kristdemokraterna talar om verklighetens folk och Göran Hägglund ska ge sig ut på en köksbordsturné och lyssna på folk. Centerpartiet surfar in på den nyliberala vågen och har upphöjt Entreprenören till en ny form av übermensch som ska frälsa oss alla från det fackliga ondo. Moderaterna kör vidare på den enda vägen kamouflerade i sin folkliga arbetarklass framtoning samtidigt som man arbetar hårt med att öka klassklyftorna. Fuckintastiskt.

Samtidigt kommer Mona Sahlin och kastar in handsken och menar att Centerpartiet (trots deras uppenbara, oerhört uttalade anti-facklighet, deras extremt nyliberala politik) och Folkpartiet (som inte heller kramar ihjäl facket) kan vara intressanta partners i en regeringsbildning. Förvisso inte märkligt för en partiledare som gärna erkänner sitt omoderna och stela 90-tal och menar att socialdemokratin under 90-talet blev ett bidragsparti. Socialdemokratin verkar tro att i en värld av nyliberal hegemoni är ideologisk förtunning något nödvändigt (och gott). De två politiska huvudfrågorna för det socialdemokratiska arbetarpartiet verkar vara a-kassan och Sverigedemokraterna. En nyliberal hegemoni har smugit sig in och definierar vår vardag – valfrihet, konsumentmakt, och en bra frisör. Miljöpartiet vinner röster på sitt namn. Miljö är du för eller emot? Vänsterpartiet varken syns eller hörs – men kommer att göra socialdemokraterna till viljes – om man tillåts. Vänster förresten? Om man kör vänster hela tiden kör man ju i cirklar.

Alla talar om arbetslinjen, men arbetslinjen är individualiserad: varken kommuner eller staten satsar på att öka antalet arbeten. Arbetslinjen gäller alltså inte på politisk nivå. (Även om socialdemokraterna gärna talar om ”jobben”.) Man skär ned och skapar arbetslösa människor. Satsar med ökade resurser istället på coacher och på individuellt peptalk. Privata företag kan göra vinster på arbetslöshet. Var och en som man nyligen sade upp ska med hjälp av arbetscoacher hitta arbeten som delvis försvinner på grund av statlig och kommunal politik. De privata initiativen ska lösa arbetslösheten. De arbetslösa ska uppfostras. Om detta är, nästan, alla eniga. Det som skulle behövas är starkare ordalag och avståndstagande från socialdemokratin angående alliansens konstanta angrepp på sjuka och arbetslösa. Vänstern måste visa upp en ideologisk åsiktsklyfta gentemot högern. Inte få det att framstå som enstaka detaljer i partiprogram. För det finns skillnader, men man måste öppet och tydligt stå för något och inte halvt om halvt skämmas för det. Det råder ingen tvekan om det handlar om klassfrågor. Våga tala om klass!

Politik framstår annars som ren yta med snygga slogans, debattprogram på TV med 700 deltagare och en massa fräscha leenden. Man försöker genom att "det personliga är politiskt" hitta sina väljare.

Jag frågar er, ärade medborgare och väljare.
Tycker ni att de politiska partierna kännetecknar valfrihet?
Ta fram tombolan kära vänner, snart är det val.

Jinge. Alliansfritt Sverige.

Sossarnas nya valslogan: ”Mindre höger än moderaterna.”

Från socialdemokratin lanseras något nytt. Men man lanserar inget egentligt nytt politiska alternativ till den nuvarande regeringen. Och på så vis ifrågasätts naturligtvis ingenting. Politiken blir till ett skådespel. Post-politiskt om man så vill. Om socialdemokraterna enbart vill bli moderaterna light finns naturligtvis inte mycket som talar för att man får stanna i mer än fyra år. Tydliga alternativ måste ges. Man måste förklara vad det är man vill med sin politik. Vad ens politik står för. Samling vid mitten skapar en slumpens väljarkår. Om sossarna vill att dess valslogan ska vara ”Mindre höger än moderaterna” kan man naturligtvis vinna nästa val. Men det handlar inte bara om att vinna val. Politik handlar om att vilja. Om att vilja något. Om att kunna erbjuda alternativ. Socialdemokratin har helt enkel gett upp sina rötter. Och detta i en tid då nyliberalismen och den kortsiktiga tänkandets politik levererar fiasko efter fiasko.

Jag minns en tid då Mona Sahlin kallade sig socialist. En tid då hon menade att arbetarröreslsen var för feg. Jag misstänker, att hon idag hellre anammar, Göran Perssons bleka: jag är social och jag är demokrat.

Vänsterpartiet, som Svensson skriver, skulle här kunna ta en chans. Men istället hoppas man på att socialdemokraterna ångrar sig. Någon jävla jävlar-anamma måste det väl ändå vara.

ETC-intervju med Mona Sahlin från 1992. Esbati skriver.