David Eberhard Skyller Sin Egen Brist På Tankeverksamhet På Staten

David Eberhard är populär på DN:s ledarsida. Eller bland högern överlag. Det är inte så konstigt. Eberhard står för en liberal dumvulgärindividualism med en utgångspunkt i sig själv – det personliga är ju politiskt. Det här är inte forskningens man, han hänvisar i sina skrifter som vanligt inte till någon empiri. Han talar om ett Sverige som inte finns. Med en omvärld som han inte verkar tror finns. Han hävdar att Sverige är ett trasigt land: problemen ligger i skatterna och välfärden. Det är en borgerlig tradition som aldrig sinar. Och utrymme får dessa privilegierade människor för att uttrycka sina substanslösa åsikter. Flera av de problem han själv talar om, finns dock dessutom mystiskt nog även i många länder utanför Sverige.

Typiska Eberhardtska insikter innehåller spott och spe om fördelningspolitik, om skatter, om trygghet.

”Människan är inte född till trygghet.” skrev han en gång i en hyllad, men i praktiken en helt intetsägande, och substanslös debattartikel. Frågan är om han längtar tillbaka till en stenålder? Eberhard är precis som andra liberaler som spyr floskler om trygghetsnarkomani en mycket privilegierad man, som har det tryggt rent socioekonomiskt. Det är inte hans trygghet som är problemet.

I hans senaste bok haglar dumheterna – sånt som känns man skriver i ren ilska, jag vet hur det kan kännas- som om boken vore delvis en blogg på fyllan: ”Vi skattar bort i stort sett allt vi tjänar”.

Och detta, kära medborgare- fåtaliga läsare, släkt och vänner, känner ni igen er i detta: ”Vi kämpar för idealet att få vara sjukskrivna när vi bryter nyckelbenet eller när vi snortat kokain en kväll förra veckan”. *

För, snälla, snälla, någon. Hjälp mig att förstå, hur man kan låta följande mening publiceras i en bok som redigerats om hur det är i dagens Sverige : ”Det har under så lång tid varit förbjudet att tänka själv”. Det är inte staten Sverige som har gett dig det förbudet, David. Det är du själv.

Det som gör just detta citat extra märkligt/komiskt/idiotiskt/ogenomtänkt är i skenet av det faktum att han anser att vi borde acceptera att livet är en tävling i anpassning. Han skrev i en debattartikel förut, där han bland annat raljerade i att det var förbjudet att tävla i Sverige: ”den sunda tävlingen om att passa bäst in i samhället är förbjuden”. Vad pratar du om David? Hur fan ska du ha det?

Men nog nu – för mitt raljerande- : låt Ann Charlott Altstadt stå för den sågning han så väl förtjänar:

Å ena sidan trumpetar Eberhard i olika tonarter, precis som högerns ideologiproducenter gjort de senaste decennierna, att vi bebor världens sämsta samhälle med de mest kyliga avundsjuka jantelagspassiviserade bortskämda människor på jorden.

Å andra sidan kan han inte förstå hur svenskarna som har det så bra inte kan uppskatta – och vara nöjda – med det de har.

Eberhards förvirrade alster är praktexempel på att näringslivets satsade miljarder på propagandaverksamhet är en succé, frågan är bara om han är en nyttig idiot på riktigt eller om han av kommersiella skäl bara fejkar?


* Tillåt mig även säga detta utan att säga för mycket, låt mig få göra en David och ta fram någon erfarenhet ur mitt arbetsliv. Jag har i dagarna fått ta del av ett avslag från Försäkringskassan av en man som har mycket stora hjärtproblem, han är snart i pensionsålder – det återstår cirka två år. Sjukintyget är mycket starkt. Han är dessutom kraftigt överviktig och lider av diabetes och har svårt att ta sig fram mer än 100 meter. Han går även, enligt uppgift med käpp. En kollega har sagt att hon inte har träffat en sjukare klient. Försäkringskassan anser att mannen i fråga kan ställa sig till arbetsmarknadens förfogande bara han får ner övervikten. För detta krävs en operation som dock läkarna säger inte kommer att bli av, då mannen har för stora hjärtproblem för att opereras.

Sossarnas nya valslogan: ”Mindre höger än moderaterna.”

Från socialdemokratin lanseras något nytt. Men man lanserar inget egentligt nytt politiska alternativ till den nuvarande regeringen. Och på så vis ifrågasätts naturligtvis ingenting. Politiken blir till ett skådespel. Post-politiskt om man så vill. Om socialdemokraterna enbart vill bli moderaterna light finns naturligtvis inte mycket som talar för att man får stanna i mer än fyra år. Tydliga alternativ måste ges. Man måste förklara vad det är man vill med sin politik. Vad ens politik står för. Samling vid mitten skapar en slumpens väljarkår. Om sossarna vill att dess valslogan ska vara ”Mindre höger än moderaterna” kan man naturligtvis vinna nästa val. Men det handlar inte bara om att vinna val. Politik handlar om att vilja. Om att vilja något. Om att kunna erbjuda alternativ. Socialdemokratin har helt enkel gett upp sina rötter. Och detta i en tid då nyliberalismen och den kortsiktiga tänkandets politik levererar fiasko efter fiasko.

Jag minns en tid då Mona Sahlin kallade sig socialist. En tid då hon menade att arbetarröreslsen var för feg. Jag misstänker, att hon idag hellre anammar, Göran Perssons bleka: jag är social och jag är demokrat.

Vänsterpartiet, som Svensson skriver, skulle här kunna ta en chans. Men istället hoppas man på att socialdemokraterna ångrar sig. Någon jävla jävlar-anamma måste det väl ändå vara.

ETC-intervju med Mona Sahlin från 1992. Esbati skriver.

Att Inte Ha Tid Att Vara Sjukskriven

Det talas ibland om det utbredda fusket. Det låter ofta lite som det vore en KRIS. Och det vill man ju att det ska låta som. För att kunna göra förändringar, ideologiska reformer, behöver man visa på att systemet är i kris. Det kan handla om statsskulder, det kan handla om bidragsfusk. Om hur många som plankar på tunnelbanan. Man visar siffror på det skandalösa slöseriet. För mig är inte det här (läs!) oväntat eller något nytt. Det känns som vi har hört det förut. (Vi har ju haft löpsedlar som också ropat ut statsskuldsbluffen och visat en bild på en bebis och en siffra på hur mycket han är skyldig. Det är skrämselpropaganda naturligtvis och som vissa tar till vara på.) Det är en ständig kris som ständigt behöver lösas. Vi har inte råd med vår välfärd annars, säger man och ler lömskt som kejsar Nero.

Ideologiskt anpassade siffror. Först med krisen kan man göra något. Fusket behövs. Det är krokodiltårar av ilska som fälls av högern. Man blir teatraliskt upprörda. Först med krisen kan man tvinga fram högervridningar, framförallt om man får det att se ut som att det är själva välfärdssystemets fel.

Man pekar på människor som fuskar med sjukintyg. Man pekar på socialbidragsfuskarna. Det är speciellt en viss form av fusk man betonar.

Men aldrig på det motsatta. De som uthärdar. Det finns människor som är berättigade till socialbidrag men som inte söker. Andra väljer det kriminella levernet. Och vissa av dessa som inte är berättigade till socialbidrag eller som inte söker, plankar på tunnelbanan av krassa ekonomiska skäl.

Det finns människor som går till sin arbetsplats utan att må bra. Många dör i förtid. De räknas inte. Människor som inte räknas. Det kan handla om att man inte har råd, det kan handla om att man inte vill "svika" sina kollegor, det kan handla om att man inte vill framstå som svag, det kan handla om någon form av stolthet. Det kan handla om tid.

På min arbetsplats blev en kvinna sjukskriven i två veckor. Läkaren ville sjukskriva henne i fyra veckor. Kvinnan är sönderstressad av alltför hög arbetsbelastning och har drabbats av högt blodtryck med sömnproblem och yrsel som följd. Hennes svar på vad läkaren ville? ”Det har jag inte tid med.”

Men dessa problem, rent mänskliga, och för att tala liberalska, individuella problem har trots allt strukturella anledningar. Besparingar och ökade kontrollkrav gör inte att människor mår bättre. Det skapar inte ett tryggare samhälle med friskare individer. Ett samhälle som lite för ofta skuldbelägger de sjuka och individerna, drabbar i slutändan individerna. Och så samhället.

Sen kommer de som talar om Sverige som ett land med trygghetsnarkomaner. Detta föraktfulla ord. Tämligen odefinierat. Och de som använder sig av begreppet är i regel de som känner sig som tryggast och har sitt på det torra.

Dessutom, ärligt talat. Vi lever i en värld, där det sägs att tid är pengar. Och att tiden är dyrbar. Så gör så här. Köp dig lite tid. Sjukskriv dig imorgon.

Vi behöver tid att ta hand om oss själva också. Det är inte fusk. Vi har trots allt bara ett liv. Det är onödigt att dö i förtid. Slöseri på resurser så att säga.

Demonstrera Mera II

Okej. Imorgon demonstreras det. Kanske blir det inte så många på Sergels Torg. Kampanjen har aldrig riktigt satt fart, trots ett utbrett missnöje mot Alliansen. Det finns de som pekar på två saker angående opinionssifforna. 1. Att alliansen tappat väldigt mycket efter valet. 2. Att det är konstigt när man ändå gick på val med den politiken man fört. (Men varför tappar Vänsterpartiet så mycket? Varför är det bara Socialdemokraterna som vinner röster? Partiet som så många var så missnöjda med för ett år sedan?)

Jag tycker ändå att det är konstigt att det vi inte ser hur fler hoppat av det borgerliga tåget efter alla avgångar, avhopp, märkliga uttalanden, uppenbara rikemanspolitik och misslyckanden. Eller tycker jag det?

Nej. Det konstiga var kanske trots allt att borgarna vann valet förra året. Nu berodde väl det på flera saker: en överlag sosse-fientlig media, skulle man kunna tro, men det var knappast huvudanledningen, för visst hade sossarna misslyckats med mycket. Men var alternativet så mycket bättre? Trodde folk verkligen det?

Sossarna och moderaterna kanske för många är som valet mellan Tory och Labour är för många engelsmän enligt George Galloway: ”Tory och Labour är två skinkor på samma arsle. Det arslet har inte stöd av en majoritet av befolkningen.” Men även om den skinkan inte har något problem med att sätta sig över folk, så skapar det ett demokratiproblem, när partierna inte för en politik som folket vill ha. Människor längst ned på samhällets botten kommer att sluta rösta, vilket gynnar borgerligheten och eliten.

I slutändan kommer det inte gå att rädda tillbaka mycket av det vi förlorat. Privatiseringarna är lite som den brända jordens taktik.

Problemet med borgarnas politik är att den segregerar. Den ökar klassklyftorna och med det ökar de sociala problemen och solidariteten splittras. Det kan man se i länder med enorma klassklyftor. Man kan se klassföraktet och rädslan. Man skapar en värdeförskjutning. Man skapar även rädda individer, där individer alieneras alltmer från varandra. Det skapas en medelklass som med rädsla tittar nedåt. Visst: kanske skänker man sina 9:90 till Rädda Barnen och visar sin solidaritet med de hemlösa genom att köpa Situation Stockholm (såsom en s-politiker som Mona Sahlin förut sa: hon skulle köpa tidningen oftare för att stödja de hemlösa.), men man är inte beredd att minska klassklyftorna, man tror ännu lite på sig själv och rädda lite mer av kakan åt sig själv.

För borgerligheten handlar det om vissa individers rättigheter. Man tror inte på individen, man tror på vissa individer, för att citera ur tidningen Tidsignal: ” ”En grundbult i högerns tänkande, då som nu, är att fattigdomen är en fråga om beteende och privatmoral och inget som helst med sociala orättvisor att göra. Arbetslöshet och annan oförmåga till arbete, såsom sjukdom, handlar om dåliga attityder. Att folk är för slöa för att jobba eller tror att de är sjuka när de egentligen inte är det, beror på att de är bortskämda och mentalt drogade av välfärdsstaten. I Det Sovande Folket (1993) liknade Reinfeldt Sverige vid en apatisk öststat och socialdemokraterna vid en jultomte som delar ut bidrag till de som vill ha det. De hjärntvättade medborgarna måste helt enkelt avprogrammeras och den som ska göra det är ledaren – högerledaren.”

Men det är inte bara välfärdsstaten som skapar detta. För man tror inte på individen. Detta tror jag faktiskt bara är en annan typ av propaganda. Man säger att det är välfärdsstatens fel därför att det inte blir tillräckligt stora klassklyftor med en alltför välfungerande välfärdsstat.

Demonstrationen imorgon är även en demonstration för en bättre människosyn.

Lars Forssell: Oakademisk i alla bemärkelser?

“Borgerligheten lever enl. den solipsistiska principen. Allt existerar blott i min föreställning. Det finns bara ‘jag’ och ‘jag’ och ‘jag’ och kanske fyra fem ‘jag’ till. Om ‘jag’ alltså blundar försvinner alla ni andra!” Ur Mikael Järns anteckningsbok och därmed ur De Rika av Lars Forssell.

De Rika, utgiven samma år som jag föddes, är enligt Lars Forssell själv en bok om samhällsförtrycket i största allmänhet. Det var ett tag sedan jag läste den. Jag minns den som en trevlig liten bekantskap med ett härligt språk.

"Rädsla och lust. Man hör ofta sägas att borgerligheten vacklar på gravens rand. Kanske. Det har den i så fall alltid gjort. Men dess balanssinne är fenomenalt. Den kommer inte att dö förrän det samhälle, på vilket den vilar som på en dödsbädd, dör och återföds i en ny gestalt. Till dess kommer borgerligheten - under en kåpa av älskvärdhet - att lära ut sina färdigheter, styra andra, införliva nya medlemmar (ur arbetarklassen), föda de livskraftiga och förinta de livsodugliga, härska och söndra, begravas och återuppstå som ett levande lik." Ur De Rika.

Lars Forssell var antyds det av Horace Engdahl “oakademisk i alla bemärkelser”. Är ens det akademiskt uttryckt? Exakt vilka är alla dessa akademiska bemärkelser?

Forssell var nationalpoet, författare, dramatiker, visdiktare, estradör och akademiledamot och en man till vänster på den politiska skalan.

Lars Forssell var även AIK:are, ständig medlem. En liten anekdot hämtar jag från Gnagarforum där en AIK:are, signaturen Gawain, berättar om sitt möte med Lars.

”Jag hade varit på en bättre fest och tillbringat natten (dom timmar som ev var kvar) i en lya i Gamla stan. När jag väl skulle dra mig hemåt mötte jag en man jag stängde dörren. Mannen kände jag igen som herr Forsell iklädd rock och AIK halsduk.

Jag sa -God morgon, och Forsell tittade på mig och sa -God eftermiddag samt la till -Ni ser för gräslig ut. Jag sa -Tack och la till vacker halsduk Ni har. Forsell sa -Tack och sedan -Ni är eländig och jag är gammal. Vem ska hjälpa vem ner för trappan då?

Vi kom iaf ner och gick sedan åt var sitt håll vid porten.”