David Eberhard Skyller Sin Egen Brist På Tankeverksamhet På Staten

David Eberhard är populär på DN:s ledarsida. Eller bland högern överlag. Det är inte så konstigt. Eberhard står för en liberal dumvulgärindividualism med en utgångspunkt i sig själv – det personliga är ju politiskt. Det här är inte forskningens man, han hänvisar i sina skrifter som vanligt inte till någon empiri. Han talar om ett Sverige som inte finns. Med en omvärld som han inte verkar tror finns. Han hävdar att Sverige är ett trasigt land: problemen ligger i skatterna och välfärden. Det är en borgerlig tradition som aldrig sinar. Och utrymme får dessa privilegierade människor för att uttrycka sina substanslösa åsikter. Flera av de problem han själv talar om, finns dock dessutom mystiskt nog även i många länder utanför Sverige.

Typiska Eberhardtska insikter innehåller spott och spe om fördelningspolitik, om skatter, om trygghet.

”Människan är inte född till trygghet.” skrev han en gång i en hyllad, men i praktiken en helt intetsägande, och substanslös debattartikel. Frågan är om han längtar tillbaka till en stenålder? Eberhard är precis som andra liberaler som spyr floskler om trygghetsnarkomani en mycket privilegierad man, som har det tryggt rent socioekonomiskt. Det är inte hans trygghet som är problemet.

I hans senaste bok haglar dumheterna – sånt som känns man skriver i ren ilska, jag vet hur det kan kännas- som om boken vore delvis en blogg på fyllan: ”Vi skattar bort i stort sett allt vi tjänar”.

Och detta, kära medborgare- fåtaliga läsare, släkt och vänner, känner ni igen er i detta: ”Vi kämpar för idealet att få vara sjukskrivna när vi bryter nyckelbenet eller när vi snortat kokain en kväll förra veckan”. *

För, snälla, snälla, någon. Hjälp mig att förstå, hur man kan låta följande mening publiceras i en bok som redigerats om hur det är i dagens Sverige : ”Det har under så lång tid varit förbjudet att tänka själv”. Det är inte staten Sverige som har gett dig det förbudet, David. Det är du själv.

Det som gör just detta citat extra märkligt/komiskt/idiotiskt/ogenomtänkt är i skenet av det faktum att han anser att vi borde acceptera att livet är en tävling i anpassning. Han skrev i en debattartikel förut, där han bland annat raljerade i att det var förbjudet att tävla i Sverige: ”den sunda tävlingen om att passa bäst in i samhället är förbjuden”. Vad pratar du om David? Hur fan ska du ha det?

Men nog nu – för mitt raljerande- : låt Ann Charlott Altstadt stå för den sågning han så väl förtjänar:

Å ena sidan trumpetar Eberhard i olika tonarter, precis som högerns ideologiproducenter gjort de senaste decennierna, att vi bebor världens sämsta samhälle med de mest kyliga avundsjuka jantelagspassiviserade bortskämda människor på jorden.

Å andra sidan kan han inte förstå hur svenskarna som har det så bra inte kan uppskatta – och vara nöjda – med det de har.

Eberhards förvirrade alster är praktexempel på att näringslivets satsade miljarder på propagandaverksamhet är en succé, frågan är bara om han är en nyttig idiot på riktigt eller om han av kommersiella skäl bara fejkar?


* Tillåt mig även säga detta utan att säga för mycket, låt mig få göra en David och ta fram någon erfarenhet ur mitt arbetsliv. Jag har i dagarna fått ta del av ett avslag från Försäkringskassan av en man som har mycket stora hjärtproblem, han är snart i pensionsålder – det återstår cirka två år. Sjukintyget är mycket starkt. Han är dessutom kraftigt överviktig och lider av diabetes och har svårt att ta sig fram mer än 100 meter. Han går även, enligt uppgift med käpp. En kollega har sagt att hon inte har träffat en sjukare klient. Försäkringskassan anser att mannen i fråga kan ställa sig till arbetsmarknadens förfogande bara han får ner övervikten. För detta krävs en operation som dock läkarna säger inte kommer att bli av, då mannen har för stora hjärtproblem för att opereras.

Att Slösa Bort Mänsklig Potential

I Dagens Nyheters pappersupplaga från lördagen 30 augusti så kunde det berättas om den höga arbetsbelastningen på Enheten För hemlösa som är en del av socialtjänsten i Stockholm, samt enhetens stora budgetunderskott. Socialborgarrådet i Stockholm Ulf Kristersson kunde dock då berätta att det var ingenting han låg sömnlös över. (Enheten hade dock fått en konsult som skulle se över problemen.)

Idag kan man läsa att socialsekreterare i stort drabbas av just sömnsvårigheter på grund av den höga arbetsbelastningen. Socialsekreterare berättar hur man ibland tvingas bryta mot lagen av rent ekonomiska skäl. En färsk doktorsavhandling berättar om situationen: Där "många berättar om hög arbetsbelastning och stress, sviktande hälsa och sömnproblem, och trots att 54 procent av de tillfrågade har haft sitt jobb i mindre än två år är 48 procent redan på väg att söka nytt arbete."

En socialsekreterare berättar: - Det är ekonomin som styr socialtjänstens insatser. Människors behov kommer i andra hand.

Det är knappast socialarbetarnas egna ambitioner. Det är ganska självklart att om man ska bedriva socialt arbete att det bör göras med möjlighet till kontakt med klienterna. Att man kan ta sig tid och att det bör finnas ekonomiska resurser till olika former av lösningar. En stressad, överarbetad socialarbetare riskerar i högre grad att försumma sina klienter. Människor riskerar att komma i kläm och situationen kan raskt försämras. Så frågan är: vad för samhälle vill vi ha? (Medan vi funderar: låt oss sänka skatten med några öre till.) Det här är ett exempel på hur otillräckligt ett samhälle är med nedsippringsteorin. Socialtjänsten blir alltför ofta en städtjänst i samhället. Men ett samhälle som ägnar sig åt att öka klyftorna mellan människorna och väljer ut människor man ska satsa på är ett samhälle som slösar bort mänsklig potential. Och faktiskt, om man så vill, minskar konkurrenskraftigheten i samhället. Klyftorna inte bara dödar snabbt, de dödar långsamt. Samhällets klyftor försummar människorna i samhället som alla har det gemensamt att de bara har ett liv att leva.

Besparingar nu går före långsiktighet. För när socialsekreteraren ovan säger att det är ekonomin som styr så menar man det ur ett snävt kortsiktigt perspektiv. I grund och botten finns en risk för ökade kostnader längre fram. Man skjuter problemen framför sig. Men, säg mig den som blir förvånad, och jag ska bjuda på en kaka till kaffet.

Vi kan dock alla glädja oss åt att Ulf Kristersson sover gott om nätterna.

Att Inte Ha Tid Att Vara Sjukskriven

Det talas ibland om det utbredda fusket. Det låter ofta lite som det vore en KRIS. Och det vill man ju att det ska låta som. För att kunna göra förändringar, ideologiska reformer, behöver man visa på att systemet är i kris. Det kan handla om statsskulder, det kan handla om bidragsfusk. Om hur många som plankar på tunnelbanan. Man visar siffror på det skandalösa slöseriet. För mig är inte det här (läs!) oväntat eller något nytt. Det känns som vi har hört det förut. (Vi har ju haft löpsedlar som också ropat ut statsskuldsbluffen och visat en bild på en bebis och en siffra på hur mycket han är skyldig. Det är skrämselpropaganda naturligtvis och som vissa tar till vara på.) Det är en ständig kris som ständigt behöver lösas. Vi har inte råd med vår välfärd annars, säger man och ler lömskt som kejsar Nero.

Ideologiskt anpassade siffror. Först med krisen kan man göra något. Fusket behövs. Det är krokodiltårar av ilska som fälls av högern. Man blir teatraliskt upprörda. Först med krisen kan man tvinga fram högervridningar, framförallt om man får det att se ut som att det är själva välfärdssystemets fel.

Man pekar på människor som fuskar med sjukintyg. Man pekar på socialbidragsfuskarna. Det är speciellt en viss form av fusk man betonar.

Men aldrig på det motsatta. De som uthärdar. Det finns människor som är berättigade till socialbidrag men som inte söker. Andra väljer det kriminella levernet. Och vissa av dessa som inte är berättigade till socialbidrag eller som inte söker, plankar på tunnelbanan av krassa ekonomiska skäl.

Det finns människor som går till sin arbetsplats utan att må bra. Många dör i förtid. De räknas inte. Människor som inte räknas. Det kan handla om att man inte har råd, det kan handla om att man inte vill "svika" sina kollegor, det kan handla om att man inte vill framstå som svag, det kan handla om någon form av stolthet. Det kan handla om tid.

På min arbetsplats blev en kvinna sjukskriven i två veckor. Läkaren ville sjukskriva henne i fyra veckor. Kvinnan är sönderstressad av alltför hög arbetsbelastning och har drabbats av högt blodtryck med sömnproblem och yrsel som följd. Hennes svar på vad läkaren ville? ”Det har jag inte tid med.”

Men dessa problem, rent mänskliga, och för att tala liberalska, individuella problem har trots allt strukturella anledningar. Besparingar och ökade kontrollkrav gör inte att människor mår bättre. Det skapar inte ett tryggare samhälle med friskare individer. Ett samhälle som lite för ofta skuldbelägger de sjuka och individerna, drabbar i slutändan individerna. Och så samhället.

Sen kommer de som talar om Sverige som ett land med trygghetsnarkomaner. Detta föraktfulla ord. Tämligen odefinierat. Och de som använder sig av begreppet är i regel de som känner sig som tryggast och har sitt på det torra.

Dessutom, ärligt talat. Vi lever i en värld, där det sägs att tid är pengar. Och att tiden är dyrbar. Så gör så här. Köp dig lite tid. Sjukskriv dig imorgon.

Vi behöver tid att ta hand om oss själva också. Det är inte fusk. Vi har trots allt bara ett liv. Det är onödigt att dö i förtid. Slöseri på resurser så att säga.

Home Is Where You Take It

Det var uppsökarkväll på stan igår och det kunde konstateras att det blir allt fler hemlösa. Med var även en himla massa journalister. Det var också en massa poliser ute av olika skäl vilket gjorde att stan befolkades och avbefolkades på samma gång. (Jag var med i reportaget på TV på ABC. Det blir förvisso, glädjande nog, bara en snabb skymt av mig men jag har ändå fått kritik för min hållning. )

Att situationen för hemlösa inte blir bättre kanske inte direkt är någon nyhet. Men att hemlösa inte alltid är uteliggare i ordets bokstavliga betydelse är också värt att poängtera. Dessutom skiljer sig alla människor från varandra, även de hemlösa som befinner sig ute på stan. Vi lever alltmer i ett samhälle där vi inte tar hand om våra medborgare. Vi erbjuder lite smulor här och lite smulor där, men oftast är då dessa smulor villkorade. (En del smulor är dock absolut så pass bra att man kan konkurrera med lågavlönade. Och visst förekommer fusk, men det förekommer också i än högre grad att människor som är berättigade till socialbidrag inte söker det.) En del vill inte ha hjälp. Inte på samhällets villkor. Vi har även en del politiker som är genuint ointresserade av de hemlösas problematik och situation (även om deras situation säkert stör någons livskvalitet). Det ska också då kommas ihåg att Sverige är rikare än någonsin.

Socialtjänsten får ju väldigt ofta kritik. Visst: kan man säga, förtjänar den ibland kritik. Men vi lever i ett liberalkapitalistiskt samhälle som alltmer trycker på Arbetslinjen. Socialtjänsten går att se både som en del av en förtryckande maktapparat, men också som något som är till för att faktiskt hjälpa människor som hamnat i kläm av en förtryckande maktapparat. Ansträngningar görs för att förbättra livsvillkoren för många människor. Det finns en hel del beundrandsvärda socialarbetare. Samtidigt finns ett uppfostrande och moraliserande synsätt från samhällets övre skikt. Med en alltmer indvidinriktad politik och syn på människor ser man dock inte de strukturer som skapar problemen. Det gör att socialtjänsten mest av allt blir till en form av individinriktad städpatrull.

Bostadssituationen är inte särskilt bra. Vissa kommuner väljer att avsäga sig allt ansvar. Ibland bollas människor mellan kommuner därför att man med en dåres envishet måste tänka på just sin budget. (I vilken kommun befann han sig senast. Var sov han? Här slumrade han bara till.) Vissa kommuner vill inte heller ha kommunala hyresrätter vilket gör det svårare att hjälpa människor med bostadsproblem. Och Vellinge har sin egen policy. Men som sagt: Sverige är ju rikare än någonsin.

I förrgår såg jag ett reportage om hur det nu ska satsas alltmer på lyxbostäder. Det finns nämligen ett behov för det. Och under mottot ”Du kan inte bo bättre” har det tidigare byggts lyxiga lägenheter. Häromdagen revs en koja för en hemlös.

Men den borgerliga lagen behandlar alla lika, varken fattiga eller rika får sova under bron.