Che Guevara Hade ADHD Och Därmed Basta

I det senaste numret av Mana finns en artikel om ADHD. För mig framkommer det ingenting nytt mer än att en mycket känd person har efter sitt frånfälle fått diagnosen.

För visste ni att Che Guevara hade ADHD? Inte? Tydligen är det så vissa forskare analyserar hans motsträvighet. Hans revolutionära ådra, var taskiga gener.

”Han var rastlös, impulsiv och hade svårt att slutföra uppgifter som krävde stor koncentration.” Dock: ”Forskarna vill inte dra slutsatsen att Che Guevaras politiska åsikter hade någonting med hans eventuella ADHD att göra.”

På sätt och vis bör vi inte förvånas. ADHD är en växande diagnos. Den blir allt populärare. De vetenskapliga bevisen för diagnosen är dock tveksamma. Vi kan ännu inte bevisa att någon har ADHD. Dessutom underskattas risken vad en diagnos gör med en människa. Vad innebär det att få diagnosen ADHD? Stämpeln ADHD. Sjukdomen ADHD.

Många beskriver sig själva som ADHD-personligheter och kan ta illa upp, ta det rent personligt om man ifrågasätter diagnosens giltighet. Kriminalitet, missbruk och hemlöshet är redan nu i många och mycket förklarat med hjälp av diagnoser som ADHD. Det sociala arbetet tenderar därför att rikta in sig på skadebegränsning med hjälp av mediciner. Något som naturligtvis läkemedelsindustrin inte tackar nej till.

Diagnosen ADHD är helt enkelt någonting som är ganska passande för en nyliberal samhällssyn. Samtidigt som det innebär en individualisering av de sociala problemen är det samtidigt en avindividualisering av själva individen. Individen kan förklaras med symtom, med en sjukdom, när han inte passar in i vår samhällsmodell. Det negativa sjukdomsförklaras. Eva Kärfve säger i artikeln i Mana mycket riktigt att ”man har ett effektivt politiskt vapen i händerna på makthavarna när man förvandlar social problematik till en medicinsk fråga, som för övrigt bara den medicinska expertisen tycker sig ha rätt att uttala sig om… Det handlar om att skapa en idé om att ojämlikhet inte har några reella följder och att det som vänstern kallar ojämlikhetens konsekvenser i själva verket är fel som finns i varje felande människa, inte i samhället.”

På så vis är det också logiskt att Che Guevara får diagnosen. Sitt still i båten för fan. Stick inte ut. Anpassa dig och lär dig att tolerera det som är.

Kanske Det Mest Patetiska Jag Någonsin Har Läst I Hela Mitt 33-Åriga Liv

Via Alliansfritt Sverige tittar jag in på Kristdemokraternas hemsida. Och jag tvingas nästan fundera på om någon har hackat sig in på sidan. Kidnappat hemsidan, gjort det till satir. Man står inte bara fast vid Verklighetens Folk. Man går ett steg längre och definierar verklighetens folk. Ja, dessvärre definierar man Verklighetens Folk. Och då låter det så här:

"Verklighetens folk är människor som lever sina liv som folk gör mest. Du och jag. Det är alla vi som gjort livsval som vänstern tycker är fel. Som tycker det är okej med familj, att arbeta, ta semester, ha fredagsmys och titta på "Så ska det låta" på TV. Som inte vill att politiker lägger sig i våra liv och vår vardag för mycket och som inte ser varje val i livet som ett resultat av förtryckande strukturer. Verklighetens folk ser inte världen genom ideologiska glasögon i första hand."

Är inte detta ett stycke pinsamhet de kunde ha undvikit?

Själv är jag socialarbetare och blir en aning provocerad av att vår socialminister har definierat verklighetens folk. Man vad händer då med utanförskapet? Är det att leva utanför verkligheten att inte ha familj, eller att vara utomstående mamma/pappa, att inte har råd att ta semester, att inte titta på Så Ska Det Låta. (Och är det inte synnerligen patetiskt, lögnaktigt och synnerligen omoget att hävda, och publicera det på sin hemsida, att vänstern – hela den samlade vänstern - tycker att detta är fel, detta med att ta semester, att titta på Så Ska Det Låta. KD flirtar med Fox News- högern. De har tittat på Glenn Beck, lyssnat på Sarah Palin och tror sig ha lösningen på sina opinionssiffror. Men den högern är nästintill obefintlig i Sverige. ) Är då målet att få alla att leva enligt denna mall som Göran Hägglund har skapat? Är det inte i sig något motsägelsefullt att han vill att människor ska få leva som de vill samtidigt som han definierar verklighetens folk?

Och i mitt arbete får jag träffa på människor som säkert anser sig leva i verkligheten. Som alltför bittert får uppleva en ganska kall och brutal verklighet. I förra veckan satt en man framför mig. Hans näsa var bruten, revbenen brutna, ena ögat igenmurat, han hade bara några timmar tidigare tagit lite nedåttjack. Han var allt annat än pigg. Han hade också nyligen blivit utsläppt av sjukhuset klockan 06:00 efter att de lappat ihop honom. Han lämnade sjukhuset för hemlöshet. Han satt och frös framför oss. Kunde knappt andas, knappt hålla ögonen öppna. Han hade inte heller några pengar eftersom han saknade inkomster. Men han satt och sa: ”Det ordnar sig i alla fall.” Men, med det hävdade inte han att han skulle hem och se ”Så Ska Det Låta.” Hur skulle Göran Hägglund beskriva denna mans verklighet?

Bör en Socialminister definiera verklighetens folk, enligt en definition som utelämnar en förbannad massa människor, trots det patetiska försöket att ringa in så många som möjligt? Bör inte en socialminister sluta vara socialminister när han definierar Verklighetens Folk?

Sen undrar jag om det finns någon skillnad mellan vanligt folk och verklighetens folk. Och är verkligen Kristdemokraterna det parti som ska tala om frihet? Om att inte vilja pådyvla människor levnadsregler? Homofobpartiet nummer ett försöker tala om frihet, om människors rätt till att få välja och leva sina egna liv.

Detta är ett tecken inte bara på desperation hos KD men också på ett förminskande av politikens själva innehåll. Där politiken enbart blir till en yta, till en form, där man måste försöka hitta en plats där det finns rum att hitta röster. Man söker efter outforskad mark, men fiskar istället i grumliga vatten.

(Läs mer på: Alliansfritt Sverige med en film om två AIK-legender.)

En Dag Med Utanförskapet

Even those who accept that inequality is a fact and is increasing might respond: so what? Why does it matter? It matters because inequality is a violation of human rights. Few people are likely to argue that a society in which inhabitants of the most disadvantaged neighbourhood (Calton, in Glasgow) have on average a life-expectancy twenty-eight years lower than those in the most privileged ones (Lenzie in Glasgow, and Kensington & Chelsea in London) is a decent society. Is it a vindication of the superiority of capitalism that male life-expectancy in capitalist Russia is now seventeen years shorter than in Cuba? Göran Therborn: The Killing Fields Of In-Equality

Som med så mycket annat, så är det inte behovet eller efterfrågan som styr utbudet, utan det är resurserna eller snarare den rådande ideologin. Staten kommer att slå på stort när det vi av helt onödiga skäl kallar kungligheter nu ska gå och gifta sig. I skuggan av dessa levnadsöden finns de som inte på något vis bevakas eller beundras eller omtalas, i vissa fall ömkas de, i andra fall föraktas de, men ibland görs även både och. De som tillhör det vi kallar utanförskapet. Och förvisso, de blir tydligen, till få människors förvåning, fler.

Som socialsekreterare utreder jag människor. I mitt arbete möter jag människor med djupt skiftande problematik, människor vars bakgrunder och livsöden skiljer sig väldigt gentemot varandra. Men de är i regel allihop socioekonomiskt utsatta, om än i olika hög grad.

Ta förra fredagen. Jag och min kollega får ett samtal från receptionen. Vi har ett besök, vi snittar på tre-fyra personliga besök per dag. Det är en kvinna i 30-årsåldern som söker hjälp. Hon hade lite smutsiga kläder på sig och händerna var smutsiga, men hon såg i övrigt fräsch ut. Hon var glad, och tacksam över att vi tog emot henne. En tacksamhet som ibland kan få en att känna misstro. Var hon ironisk nu? Vi är nämligen inte alltid så populära. Men hon var på intet sätt ironisk. Hon tog amfetamin, något hon erkände utan omsvep. Men hon hade inte tagit något denna dag, eller ens den senaste veckan. Hon har levt utan pengar en bra tid nu. Hon har hankat sig fram på i stort sett ingenting. Tiggt, lånat, eventuellt snattat något. Det viktigaste är mat till hunden.

Men hon ville inte få någon kontakt med missbruksteamet. Hon sov så bra i sin bil. Hon kände inga behov att få hjälp med sitt amfetaminmissbruk, men hon såg det väl inte heller som missbruk, utan snarare som bruk. Och i bilen kunde hennes hund sova. Hennes bästa kompis. Någon hund får man annars inte ha som narkoman eller alkoholist enligt socialtjänstens regler, menade hon. Visserligen är det inte helt sant, men det går nästan att tolka det så. Hur som helst, de eventuella boenden som i ett första skede skulle kunna bli aktuella för henne, skulle inte inkludera hennes hund.

Även om vårt intryck av henne är att hon är en pigg och glad och charmig kvinna så skulle hon knappast vara arbetsförmedlingens affischnamn. Men, är hon inte sjukskriven, eller har andra skäl, så skulle hon söka jobb.
– Hur många jobb ska jag söka för att få socialbidrag, frågade hon piggt. Jag kommer att söka dem, men ni vet lika väl som jag att jag inte kommer att få dem.
Vilket inte nödvändigtvis är sant, men i ett första skede måste man väl erkänna att hon knappast skulle få ett jobb. Och inte var som helst – men vem får väl det? Missbruket av amfetamin, notoriska problem med att hålla tider och hennes fleråriga mer eller mindre ”självvalda” ”utanförskap” skulle onekligen sätta käppar i hjulet för ett 9-5-arbete. Men att hon har potential för mycket råder det ingen tvekan om. Men hennes problem är antagligen större än så. Allt berättar hon inte. Och varför skulle hon? Men det finns något i hela det här systemet som inte är skapat för alla. Socialbidraget är inte på något vis en villkorslös rättighet. Och det är inte märkligt att man ibland hellre skulle önska sig att det fanns en medborgarlön. Det är individuella bedömningar som görs bland alla ansökningar, och socialtjänstlagen är en ramlag. Detta skapar ett system med vissa inslag av olycklig godtycklighet. Samtidigt är otryggheten på arbetsmarknaden inte av godo för människor i samhällets nedre del.

Ibland är det svårt att veta hur man ska bemöta människor som söker hjälp. Man vet aldrig hur mötet kan bli. Detta blev ett allmänt lättsamt möte. Hon får en tid hos en annan socialsekreterare om två veckor då vår utredning till slut visar att hon söker hjälp på rätt socialtjänst och att hon har, vad vi har kunnat utreda, inga egna medel. Hon ska då, vid nästa tillfälle, inkomma med en viss mängd papper, som bland annat visar på att hon faktiskt saknar inkomster och att hon aktivt söker arbete. Hon accepterar detta glatt. Det är ändå så att våra frågor kan kännas kränkande och obegripliga. En överväldigande majoritet accepterar det mesta. Ibland måste vi informera de om deras rättigheter. Socialtjänstens klienter är rätt ensamma på så vis, det finns inte några organisationer som står upp för dem, när socialtjänsten sviker eller av olika skäl gör fel. De flesta som kommer till oss ska dock söka hjälp på någon annan socialtjänst, ytterligare andra kan vi inte annat än hänvisa till bostadsmarknaden.

En annan kvinna ringer mot slutet av arbetsdagen angående en vän. Han behöver hjälp. Jag får tala med honom direkt. Han är trött. Han har missbrukat i många år nu. Han är trött och orkar inte formulera vad han vill ha för hjälp. Men jag har träffat honom förr. Jag vet vem han är. Han har sökt hjälp förut. Men han själv måste ändå formulera vad han vill ha hjälp med. Han frågar kvinnan i bakgrunden vad det är han vill ha hjälp med. Jag hör henne i bakgrunden.
– Du vill ha hjälp med att förändra ditt liv. Du vill sluta missbruka.
- Boende, säger han till slut som är hemlös sedan flera år. Pension har han. Och han tillägger något, lätt muttrande, om missbruket. Det är en man som hankar sig fram mellan att sova bland olika kamrater, och vid något tillfälle då och väljer han, eller tvingas att välja, att sova utomhus. Bostadsmarknaden är körd. Skulder och betalningsanmärkningar har satt honom i kläm. Amfetaminet piggar liksom upp i denna värld. Jag bokar in honom på härbärge tills han får en handläggare på vårat missbruksteam. Ett par minuter senare ringer väninnan upp. Hon förklarar att hon inte tänker släppa iväg honom till ett härbärge. Han måste få något bättre. Han är ju motiverad nu. Det är nu han måste fångas upp, inte sen. Hon vet vad hon talar om, menar hon. Hon har själv missbrukat i sitt liv. Hon är ren nu, efter många års kamp. Jag förklarar att i det här akuta läget så har jag bara härbärge att erbjuda. Hon förstår. Hon är lugn och sansad, välinformerad och balanserad, men hon uttrycker sin åsikt och tycker att det är dåligt att vi bara har härbärgen i akuta lägen. Men hon är glad över att han nu åter försöker söka hjälp och att vi tänker ta emot honom. Hon önskar mig en välsignad helg. Guds frid, säger hon.

En annan man ringer. Han är på avgiftningen. Han har supit sig förstörd, delvis för att han har förlorat sitt arbete. Men han har aldrig supit på sitt jobb. Han har jobbat och med pengarna han har jobbat för har han betalat hotellrum och vandrarhem och alkohol. Även han ser sig som körd på arbetsmarknaden. Hans olika skulder har gjort att han inte ens har tittat på annonser om bostäder. Jag frågar hur han har hans framtidsplaner ser ut? Han har inte planerat annat än att arbeta. Att arbeta och betala dyrt för sina tillfälliga boenden är hans samlade framtidsplaner och att försöka hålla sig nykter. När han dricker, dricker han i ensamhet, på hotellrum helst. Han känner inga här i Stockholm. Han dricker för att få tiden att gå, för att få ångesten att lätta.

Men han har fått goda referenser av sina arbetsgivare. Jag säger något uppmuntrande om det, och hoppas att det låter bra. Det är viktigt att han får se lite ljusglimtar, nu när han känner sig som mest värdelös. Hans hopp ligger i arbetet som han älskar. Han har redan ringt till arbetsförmedlingen och bokat in ett möte. Han säger att det är ångesten som får honom att dricka, men att han samtidigt är medveten om att det aldrig blir bättre av det, utan bara sämre. Men varje fylla skjuter upp konsekvenserna. Han är rädd och darrar på rösten för varje ord som yttras, så oerhört nära bristningsgränsen att man kan ta på ångesten. Han får ligga kvar någon natt till på avgiftningen. Han har sedan ingenting att komma ut till. Även han bokas in på ett härbärge, men ett härbärge där han får ett eget rum, med tre mål mat om dagen – jag förklarar att vi inte med säkerhet hade kunnat ordna det så då våra val rent akut är begränsade av resurser, lagar och av vad vi har för praxis. Jag förklarar även för honom att han har ett för socialtjänsten stort ekonomiskt normöverskott. Han har i grund och botten tjänat för bra för att få ekonomisk hjälp av socialtjänsten. Men han får en socialsekreterare på ett missbruksteam till att börja med.

Vid fredagens slut, efter ytterligare ett par besök och en hel del telefonsamtal , bland annat från människor som inte får tag i någon bostad, från människor som hankar sig fram, och en del administrativt arbete, var det dags att lämna arbetsplatsen, och jag var en av de senare på väg hem från jobbet denna dag. Eller hem och hem. Jag skulle ta mig till en pub på Folkungagatan. På trappan satt en kvinna som missat att vi stänger klockan 15:00 på fredagar under sommaren. Hon ville in. Jag förklarar att det är stängt. Och utan förvarning går hon hastigt fram till mig snett bakifrån och skriker i mitt huvud om vilket äckel jag är. Jag rycker till men går hastigt ned för Östgötagatan, det är ingen mening med att argumentera. Hon fortsätter gasta bara några meter bakom ryggen på mig, om hur ond jag är – jag kände för övrigt för min egen del inte igen kvinnan - om hur värdelösa vi är allihop som jobbar där. Jag byter sida av Östgötagatan. Hon fortsatte skrika, skrämmer ett par, ursäkta ordvalet, vanliga medborgare, med ett: – Jag pratar inte med er, era dumma jävlar. Hennes rus/bakrus/snedtändning är inte över. Dagens jakt är inte över. Hennes manlige vän står på samma gata, lite längre ned, även han besviken över att det var stängt hos oss, men förmår lugna ned henne, även om inte han var helt nykter han heller. Jag har stannat till. Jag hör inget mer. Viker av in på Folkungagatan. Möter upp några kollegor på en uteservering och hälsar helgen välkommen. Den första ölen kostar mer än vad en ensamstående socialbidragstagare får i matpengar för en dag. Vilket påminner om ett annat samtal. En man med sjukersättning betalar en hyra svart. Det gör att han, efter att ha betalat hyran, inte har råd att göra av med mer än 30 kronor per dag. Han ska försöka gå ned till 10 kronor per dag, så att han kunde lägga undan lite pengar. För sämre tider.

För En Bättre Värld

I fredags:

Jag passerade medborgarplatsen för att ta mig från arbetet till platsen där jag utnyttjar min friskvårdstimme och spelar innebandy under lunchtid. En promenad på cirka fyra minuter.
En ung man med God El-tröja gick leende emot mig, och stängde effektivt av mig från min planerade rutt:
- Får jag ställa en snabb fråga? Undrade han.
- Ja, svarade jag och tillade, och den var snabb.
(Var sedan vänliga och notera detta i era dagböcker: Innebandyn gick bra. ”Mitt lag” vann.)

En ung aktivist från Greenpeace ringde upp mig för någon månad sedan. Hon ville tacka mig för mitt månatliga stöd till Greenpeace. Och frågade därefter om jag kunde tänka mig att öka mitt engagemang med 200 kr i månaden. Jag svarade nej, det får vara bra som det är.
– Jag förstår, sa hon, det är svåra tider ekonomiskt och man måste hålla hårt i plånboken. Hon fortsatte med att berätta om ett pågående miljöarbete i västafrika (eventuellt) och avslutade med att fråga om jag kunde tänka mig att öka mitt engagemang med 100 kronor i månaden. Jag svarade nej, det får vara bra som det är.
Hon sa, med empatisk röst: - Hm, jag förstår din situation. Vi vet ju inte vart ekonomin är på väg. Hon berättade sedan om ännu ett exempel på miljöarbete. Och avslutade med att fråga om jag kunde tänka mig att öka mitt engagemang med 50 kronor i månaden.
Ni kanske tycker att jag är en smula enfaldig vid det här laget men jag var för tillfället utrustad med det tålamod som finns hos en som ändå inte har något bättre för sig än att lyssna och svara: - Nej, jag är nöjd som det är.
Hon fortsatte envist som en miljöskadad åsna: - Jag förstår verkligen, det är verkligen svåra tider ekonomiskt. Det är ju växande arbetslöshet och så. Vi kan inte alltid bidra med det vi skulle vilja bidra med. Men hon var inte klar med mig än för det, kvällen var ung och jag var inte färdigrökt än. Hon drog upp ett exempel på någon miljöförstörd sjö eller något liknande och tro det eller ej, avslutar med att fråga om jag kunde tänka mig att öka mitt engagemang med 25 kronor i månaden, trots den rådande ekonomiska turbulensen i världen. Jag som inte visat något som helst intresse för att öka mitt ekonomiska stöd till Greenpeace – utan att för den skull ens för en enda gång nämna min egen ekonomi eller världsekonomin som skäl- svarade följdriktigt även denna gång: - Nej, det får vara bra som det är, sade jag med samma modifierat intresserade tonfall.
Nu fanns det tydligen inga fler rutor med summor kvar i hennes formulär för hon tackade för mitt medlemskap och engagemang i Greenpeace och önskade en trevlig kväll. – Tack detsamma, sade jag. Peace out.

(Amnesty brukar också ringa upp en gång per år. De vill berätta om vad som pågår där ute i världen, vad de gör och att de vill ha mer pengar. Eftersom det är naiva volontärer, ibland sämre insatta och förberedda än en själv, som kämpar för en god sak, tenderar jag att ha tålamod med dessa individer.)

Till mitt jobb kom det en man med alla möjliga problem som bland annat ansökte om socialbidrag. Han bifogade även utöver sin vanliga ansökan en ansökan om att han ville skänka 200 kronor varje månad till läkare utan gränser. Vi fick sedan även ett e-mail från läkare utan gränser. Han hade angivit vår arbetsgrupps gemensamma mailadress som kontakt.

Det finns mycket god individuell vilja i vår värld. Men den räcker inte till, framförallt inte om vi vill ha en förbättring till det bättre. Då krävs kollektiva, politiska insatser med god politisk bakgrundsförståelse. Det finns så att säga inget inneboende politiskt i att sjunga en bretonsk kärlekssång* eller att vara emot tortyr och dödsstraff eller att skänka 25 kronor i månaden till Greenpeace för att man tycker om, typ, friska sjöar. Dagligen övertygas jag om att en annan värld är inte bara möjlig, utan nödvändig.

* För att låna lite av Terry Eagleton.

I Serien: Hur Tänker Du Nu, Ulf? Har Vi Kommit Till Jobbtorgen Och Mirakelkuren.

”Jobbtorg Stockholm har en uppgift framför sig som är viktigare än någonsin, nu när arbetslösheten ökar i Stockholm.” * Orden är Ulf Kristerssons, Stockholm stads socialborgarråd.

Men hur tänker han då? Han medger att arbetslösheten kommer att öka samtidigt som stadens socialtjänster står inför besparingskrav, samtidigt som konkurrensen om jobben blir hårdare. Det är i slutändan en omöjlig ekvation.

Det må vara sant ur en borgerlig aspekt som ser arbetslöshet som beroende på bristande moraliska egenskaper hos enskilda individer. Men hur och varför blir det viktigare än någonsin? Jobbtorget i sig skapar ju inga jobb. Kommer staden att släppa till fler resurser till arbeten? Eller innebär detta att man behöver köpa in fler stolar till människor så att fler kan sitta på jobbtorgen och förtjäna sina socialbidrag (socialsekreterarna som sköter utbetalningarna får ju rapporter om närvaro)? Eller ska man skapa fler coacher? Kommer marknaden för privata Jobbcoacher att utökas? Så att fler CV:n kan skrivas? Kanske kan man skriva fler av dessa och sedan kassera dessa, så att stadens socialbidragstagande Jobbtorgsaspiranter sedan kan gå och städa upp efter dessa CV:n. Är det sagt som peptalk för stadens coacher: ”I höst kommer ni ha att göra!”

Jobbtorgen kan ha sina positiva sidor, men att lägga ansvaret på Jobbtorgen, samtidigt som resurserna krymper och jobben blir färre därför att Kristerssons parti vägrar satsa pengar för att bromsa arbetslösheten är för att uttrycka det milt: korkat.

* Internblad för anställda inom Socialtjänst- Och Arbetsmarknadsförvaltningen I Stockholms Stad

Manligheten Är Problemet

I stället för att tro på en metafysisk ondska som likt en demon intar pojkar som mördar skolkamrater och en österrikare som skapade ett eget helvete borde vi tala om vad det är i manligheten som skapar gärningsman. (Ulrika Milles i DN.)

Dagen innan den här artikeln var jag på en föreläsning om mäns våld mot kvinnor. Ungefär samma sak togs upp. Det här med manligheten. Vad är det som gör att män utövar våld? Det är inget biologiskt. Det är den manliga kulturen som är problemet. Även Josefin Grände, som höll i föreläsningen, ställde frågan: Varför tar ingen upp den självklara gemensamma nämnaren med alla gärningsmän som skjuter skolkamrater och lärare? De är alla män.

Varför vill vi inte börja där? Varför inte börja prata om manligheten som problemet, eller i var fall, ett problem. Så att vi slipper bli anklagade för att vara som djur.

Men Josefin Grände tog också upp en intressant undersökning där ungdomar frågats om vad manlighet var för dem. Olika kategorier målades upp. Manliga män, övermanliga män, vanliga män och omanliga män, samt kategorin en bra person.

Inget av de attribut som gavs en bra person fanns med i någon av kategorierna män.

För socialarbetarna kommer då frågan. Hur ska man arbeta med män som slår? Vågar man ställa frågan, när man vet att de kommer från avtjänade fängelsestraff, vad de blivit dömda för? Om man skulle få veta att han har misshandlat en kvinna, vad gör man då med svaret? Det är frågan.

Godnattsagor Inifrån Fängelset

”Det värmde så i mitt hjärta när min pappa läste för mig, så jag skulle gärna vilja att pappa läste fler fotbollssagor för mig. ”

”Därför att Maria lyssnar på sin pappa varje kväll och han säger Godnatt till henne. Det känns nästan som att han är hemma och inte så långt borta.”

Ett fängelsestraff straffar inte bara den som ska avtjäna straffet på anstalt utan straffar även familjen. Om den som atvjänar straffet även har barn så blir detta ännu tydligare. Barn som får sina föräldrar tagna ifrån sig på det viset kan på olika sätt drabbas av psykiska problem. (Jag har även hört skrämmande exempel på hur själva gripandet kan gå till, där polisen överhuvudaget inte lägger en tanke i onödan på den skada man åsamkar barnen.* Ett exempel handlade om en 15-årig flicka som blev lämnad ensam i lägenheten efter att föräldern greps, och det tog en månad innan flickan fick veta vad som hänt med föräldern.)

Därför är initiativet med ett projekt som sker mellan Malmö Stadsbibliotek och den ideella organisationen Bryggan mycket lovvärt. Det handlar om frihetsberövade föräldrar som kan läsa in sagor till sina barn. Det övergripande syftet med projektet är att stärka relationen mellan barn och förälder och därmed minska de negativa effekter som uppstår i och med fängelsestraffet.

http://www.godnattsagorinifran.blogspot.com/

* Seminarium med Annelie Björkhagen-Turesson, doktorand, socionom och familjeterapeut som kommer med en doktorsavhandling i februari. "Mor i fängelse. En analys av barns resiliensprocess och mödrars moderskap utifrån deras berättelser."

"Och om någon mår dåligt av det så är det bara jag."

Vi lever i en otäckt cynisk värld. En värld där svaghet och fattigdom bestraffas och utnyttjas.

I mitt arbete kom jag vid ett tillfälle relativt nyligen i kontakt med en kvinna som inte mådde bra. Hon var i behov av hjälp. Hon sökte sig till socialtjänsten med hjälp av uppsökare.

Hon var i 30-årsåldern. Hon hade ett barn som inte var så gammalt och som hon saknade och älskade. Barnet bodde hos fadern. Hon var prostituerad sedan många år tillbaka. Hon sov runt hos kunder. Hon ville dock inte ta avstånd från prostitutionen. Hon ansåg att det var ett yrke som alla andra. Det var helt och hållet hennes eget fria val som ingen skulle moralisera över. (Vilket vi absolut inte heller gjorde.) Hon hade blivit inlockad i det genom en vän som sade att hon, som var adopterad, hade ett exotiskt utseende som kunde vara lönsamt i branschen.

Hon berättade att hon blivit sexuellt utnyttjad som barn och så sa hon att hon var en ”slampa” i 14-15 års åldern. Men hon ansåg inte att detta egentligen påverkade hennes ”yrkesval”. Det var ett bra sätt att försörja på sig. Som ingen led av.

Och som hon tillade: - Och om någon mår dåligt av det så är det bara jag.

…Så är det bara jag… Det gör ont i hjärtat när man möter en sådan människa vars sorg och smärta och utsatthet är så uppenbar. Men jag tänkte på henne när jag läste en bok av Sheila Jeffries ("The Industrial Vagina. The Political Economy Of The Global Sex Trade. 2009”) I boken skriver hon bland annat om en kvinna, vid namn Kate Holden som även skrivit en bok om prostitution, som började prostituera sig för att finansiera sitt heroinmissbruk. Men som prostituerad måste man anpassa sig till ett hårt förnedrande klimat. Här beskriver kvinnan hur hon kämpar för att kunna vara kvar i yrket:

”Control, not to squeal when a man grabbed my breast hard enough to make it twinge. Control to keep my legs stretched in the air when they were trimbling, Control to brace against pounding from behind, as my face mashed into the pillow and my arms shuddered and my spine jarred with every thrust. Control, not to gag at a slimy tongue in my mouth, burrowing wetly into my ear, licking at my throat. Control not to twitch whwn a fingernail suddenly dug into my anus, when a cock scraped into my vagina against burning skin and I felt my face go pale with pain.”

Den här kvinnan är dock inte emot prostitutionen som sådan, utan tvärtom. Det ovan handlade inte om att visa på det vidriga med att tvingas prostituera sig, utan istället hur hon skaffade sig speciella färdigheter för att uthärda sina möten med sina kunder. Samtidigt är det ganska naturligt att kvinnor i prostitution måste utveckla vissa överlevnadstekniker: inte bara fysiska utan även psykiska och motiverande.

Ett av problemen med dagens samhälle är att valmöjligheterna för kvinnor är så begränsade i jämförelse med valmöjligheterna för män. Detta leder till att flyktingströmmar och trafficking för kvinnor ofta, om långt ifrån alltid, kan innebära prostitution. (Monzini, Paola: Sex Traffic: Prostitution, Crime and Exploitation, 2006) Det är en anledning anser jag till att legalisering och avkriminalisering för prostitution måste motarbetas, därför att med kriminalisering skapas det ett tvång för samhället att öppna samhället för kvinnorna. Med legalisering av prostitution kommer samhället sakna motivation och incitament för att förändra de grundläggande strukturerna som skapar prostitutionen som legitim bransch och som en vanlig försörjning för de prostituerade kvinnorna (och männen). Med legalisering är antalet kvinnor i prostitution dömt att öka, speciellt i kristider. Andra saker som kan hjälpa kvinnor och män att slippa prostituera sig är även starka fackförbund, starka sociala skyddsnät och små ekonomiska klyftor, samt tidiga insatser för barn som blivit utsatta för övergrepp och en satsning på socialt arbete med prostituerade.

Pep-Talk

Enheten för hemlösa, en del av socialtjänsten, ska spara pengar. Arbetsbelastningen är där redan ofantligt hög – socialarbetare blir till socialkontrollanter. Och ska samtidigt följa lagen. Man ställer hårdare krav på försäkringskassan och a-kassan har blivit dyrare. Man sänker skatter. Det kommer en lågkonjunktur. Socialtjänsten ska spara pengar. Alliansen talar om lag och ordning och att bryta utanförskapet. Per Ahlmarkskt peptalk ekar i korridorerna: Lycka till!

Att Slösa Bort Mänsklig Potential

I Dagens Nyheters pappersupplaga från lördagen 30 augusti så kunde det berättas om den höga arbetsbelastningen på Enheten För hemlösa som är en del av socialtjänsten i Stockholm, samt enhetens stora budgetunderskott. Socialborgarrådet i Stockholm Ulf Kristersson kunde dock då berätta att det var ingenting han låg sömnlös över. (Enheten hade dock fått en konsult som skulle se över problemen.)

Idag kan man läsa att socialsekreterare i stort drabbas av just sömnsvårigheter på grund av den höga arbetsbelastningen. Socialsekreterare berättar hur man ibland tvingas bryta mot lagen av rent ekonomiska skäl. En färsk doktorsavhandling berättar om situationen: Där "många berättar om hög arbetsbelastning och stress, sviktande hälsa och sömnproblem, och trots att 54 procent av de tillfrågade har haft sitt jobb i mindre än två år är 48 procent redan på väg att söka nytt arbete."

En socialsekreterare berättar: - Det är ekonomin som styr socialtjänstens insatser. Människors behov kommer i andra hand.

Det är knappast socialarbetarnas egna ambitioner. Det är ganska självklart att om man ska bedriva socialt arbete att det bör göras med möjlighet till kontakt med klienterna. Att man kan ta sig tid och att det bör finnas ekonomiska resurser till olika former av lösningar. En stressad, överarbetad socialarbetare riskerar i högre grad att försumma sina klienter. Människor riskerar att komma i kläm och situationen kan raskt försämras. Så frågan är: vad för samhälle vill vi ha? (Medan vi funderar: låt oss sänka skatten med några öre till.) Det här är ett exempel på hur otillräckligt ett samhälle är med nedsippringsteorin. Socialtjänsten blir alltför ofta en städtjänst i samhället. Men ett samhälle som ägnar sig åt att öka klyftorna mellan människorna och väljer ut människor man ska satsa på är ett samhälle som slösar bort mänsklig potential. Och faktiskt, om man så vill, minskar konkurrenskraftigheten i samhället. Klyftorna inte bara dödar snabbt, de dödar långsamt. Samhällets klyftor försummar människorna i samhället som alla har det gemensamt att de bara har ett liv att leva.

Besparingar nu går före långsiktighet. För när socialsekreteraren ovan säger att det är ekonomin som styr så menar man det ur ett snävt kortsiktigt perspektiv. I grund och botten finns en risk för ökade kostnader längre fram. Man skjuter problemen framför sig. Men, säg mig den som blir förvånad, och jag ska bjuda på en kaka till kaffet.

Vi kan dock alla glädja oss åt att Ulf Kristersson sover gott om nätterna.

Don´t ADHD And Drive

Att personer med ADHD ska få det svårare att ta körkort är kanske ett tecken i tiden.

Personer med diagnostiserad ADHD är människor som i regel har det svårare att klara sig i samhället. Detta med att det blir svårare för de att ta körkort innebär dock ytterligare stigmatisering och befäster tanken på att det är något kroniskt fel på dem.

På så vis skapar vi ytterligare en kategori. Det är ändå trots allt värt att nämna det faktum att ADHD bygger på en klinisk bedömning av experter utan några fysiska eller biologiska bevis. ADHD-utredningar är numera vanligt inom socialtjänsten. Problem som missbruk och kriminalitet finner allt oftare en stor del av sin förklaring i just ADHD.

Jag vill inte hävda att problemen, symptomen, inte finns, jag vill inte ens hävda att ADHD inte finns (även om problemen med etiologin och bevisbördan kvarstår – precis som andra diagnoser som MBD försvunnit och den svenska uppfinningen DAMP i allt högre grad håller på att tyna bort finns det också problem med gränsdragningar.). Jag är inte någon socialkonstruktivist (eller scientolog), men anser att ADHD i mångt och mycket ingår i en passande samhällsdiskurs.

Diagnosen ADHD blir i varje fall på det här viset en stämpel. Och visst finns risken att individen själv internaliserar den bilden av sig själv. Det här kan jag inte. Jag har ADHD.

I ett tidigare inlägg skrev jag:

I boken En Väg Till Fängelset frågar en diagnostiserad man författaren till boken och tillika journalisten Vanna Beckman:"- Men vad säger du, hur mycket ska jag acceptera min diagnos? ... Det talas ju så ofta om det. Ska jag verkligen acceptera att jag är en som har lätt att ljuga, svårt att stava och lätt att hamna i missbruk?” Vanna svarar honom: ”Jag säger att en diagnos ska användas som en språngbräda. Ett avstamp, utifrån vilket man kan värdera sina svaga och starka sidor, och ta ställning till vilka man måste leva med och vilka som kan förändras." Mannen gör då den bedömningen att han nog får ge upp drömmen om körkort eftersom han har en diagnos som hävdar att han har definitiva begränsningar.

Kanonmat

Det är en endagskurs om de nya reviderade riktlinjerna för ekonomiskt bistånd inom Stockholms stad.

- Det här är poesi för arbetslinjen säger en av kursledarna som kommer från Skärholmens stadsdelsförvaltning och citerar ur Havamal:

”Enbent man rider
Enarmad går i vall
Döv man duger till drabbning
Blott lik är till intet gagn.”

- De var tusen år före sin tid, säger hon vidare. Dessutom, tillägger hon, idag har vi till och med användning av de döda.

Skärholmsmodellen, som ska stå för något nytt så att säga, har ju även skapat det nya jobbet: Väntare.

Sparka Nedåt, Slicka Uppåt

Förvånas icke. Att det ska bli svårare att få socialbidrag och att det i praktiken ska sänkas var inte direkt oväntat. Moderaterna och de borgerliga är genuint ointresserade av hur varadagen ser ut för människorna i vårat samhälle som har det svårast. Men hur kan man vänta sig annat av politiker som tror att socialbidraget är någon form av VD-bonus, eller som Ulf Kristersson sa: " Socialbidraget ska bara täcka det som är absolut nödvändigt, inte sådant man har lust med." Ett uttalande som säger att man tror att det har med människors privatmoral att göra och inte att det handlar om sociala orättvisor. Det är människors beteenden som är fel. Man måste tämja människorna och agera enligt devisen: "Hungriga lejon jagar bäst." Det är inte individens bästa man har för ögonen. Även om man älskar att tala om individen.

Att exempelvis skära ned på SL-korten är en enorm inskränkning för dem som har det sämst i samhället. Idag beviljas många SL-kort av det skälet att de behöver söka arbete, andra beviljas för att de har täta behandlingskontakter för exempelvis narkotikamissbruk. För många andra kan socialbidraget vara räddningsplankan som tar människor tillbaka i livet.

Människorna som får socialbidrag är inte heller en homogen grupp som många verkar tro. Därutöver: det finns en skam i socialbidraget. Det här är naturligtvis ett par anledningar till varför människor med socialbidrag sällan hörs i debatten. De saknar röst.

De sociala problemen kommer naturligtvis inte att försvinna bara för att utgifterna för socialbidragen blir mindre. Men dem man sparkar på nu är inga potentiella väljare: det är inte ens egna grannar, eller vänner. Men i huvudsak är det den borgerliga ideologin som ligger bakom det här. Så vem är förvånad?

"Vad jag tycker det skiter väl en anka i."

...Så beskrev en socialarbetare situationen vad gäller yttrandefrihet i Nacka Kommun när jag och ett par blivande arbetande/arbetslösa socialarbetare intervjuade henne för ungefär ett år sedan. Problemet var inte att man inte kunde yttra sig. Problemet var att ingen lyssnade. Eller för att tala socialarbetarspråk "Jag hör dig". Men lyssnar inte.

För henne var Nacka Kommun ett utmärkt exempel på nyliberal ideologi. Kommunen sålde ut alla sina kommunla hyresrätter och Vips! så kunde man inte ta emot flyktingar längre.

Kommunens politik är till för kommunens privilegierade. Socialarbetarnas högsta chef inom kommunen frotterar sig och bor i samma områden som de välbeställda och privilegierade. Och som ni vet: det personliga är politiskt.

Och de med makten, tolkningsföreträdet, pengarna, kontakterna, aktierna tar det där med politiken rätt personligt. Därför demoniseras motståndarna på olika sätt, vare sig det handlar om fack, arbetslösa, socialdemokrater, socialister med mera.

Från borgerligt håll pratar man om att man vill minska segregationen och bryta utanförskapet, men samtidigt är man konsekvent för en politik som ökar segregationen. Ökad segregation leder alltid till ökade sociala problem. Lösningen på detta dilemma heter ökad disciplin och kontroll. Det ekonomiska tänkandet gäller dock alltid det kortare perspektivet.

Socialarbetaren i fråga hade arbetat inom många samverkansprojekt inom Nacka Kommun. "Det talas mycket om det. Och projekten kan vara ett tag men sen blåser det snålvindar och man börjar tänka på kvartalsbudgeten. Det senaste samverkansprojektet var till för att hindra att människor trillar mellan stolarna. Ni vet, försäkringskassan säger FRISK arbetsförmedlingen säger SJUK! Så. Sen är det inga som bryr sig. Men nu är det historia. Nu finns det inget sånt"

Och visst, vi kan protestera, demonstrera, kämpa vidare. Men även om vänstern ännu inte hamnat hopplöst efter i kampen om tolkningsföreträdet så vad som sedan händer när protesterna sker vare sig det handlar om imperialistiska krig eller a-kassan verkar svaret på frågan "Hör de oss?" vara "Vad vi tycker det skiter väl en anka i."

Socialarbetaren i fråga (hon såg sig som socialarbetare och inte som akademiker), var dock inte uppgiven, men hade tröttnat på att arbeta fackligt eftersom alla omorganisationer förstörde det fackliga arbetet. In i det sociala arbetet hade också ett nytt språk infunnit sig, helt anpassat efter ett kapitalistiskt köp och sälj-tänkande. Så här sa hon: " 2003, skedde ännu en omorganisering, denna gång till beställar och utförarmodellen. Jag hamnade i produktionen. Mina nya kunder blev socialsekreterarna. Inte kommuninvånarna. Köp och sälj. Som ska bädda för privatisering. Och något som kallas kundval. Vilket betyder, att man upprättar olika former av avtal. Men det är ofta svårt att veta vad som gäller. Det går ju inte att förutsäga människors problem. "

Veckans Boktips: Lagom Mycket Kriminalitet av Nils Christie

Hårdare tag mot ungdomsbrottslingar är det nya för året. Samtidigt finns det vissa positiva aspekter i det som är nytt. Men, med så mycket annat, är frågan: är detta alibi för handlingskraft? Kommer detta verkligen leda någonstans? Vi ser ju hur man i Sverige måste bygga nya anstalter. Inte för att brottsligheten ökar utan för att vår syn på den har förändrats.

Nils Christie är en kriminolog som inte tror på straffet som lösning. Kriminalitetsbegreppet överutnyttjas enligt honom.

De socioekonomiska grunderna är alltför viktiga för att ignoreras, även i viss mån tidigare upplevelser i livet vad gäller omgivning och myndigheter. Att det också finns i vissa kategorier av brott en högre frekvensgrad av återfall, bekräftar ytterligare detta faktum. Att det finns en skillnad mellan brottstyper och återfallsfrekvens är av yttersta vikt för att kunna komma till tals med att förhindra förutsättningen för återfallet: det första brottet. Det är inte, i mitt tycke, en naiv tanke att det är en förändring som måste ske på samhällsbasis för att en märkbar minskning i kriminalitet ska kunna ske. Enligt Christie skulle även en definition om vad som är kriminalitet behöva klargöras.

Det naiva ligger i tron, med en typ av tro på hårdare straff som växer fram, är att bara man låser in rätt människor under lång tid, så minskar problemen (inte försvinner, för det finns det ingen som tror). En annan typ av naivitet är kanske att tro att all kriminalitet är behandlingsbart. Med det menar jag inte att det finns människor som är hopplösa fall, utan snarare att det är fler saker som måste fungera än behandling och motivering. Behandling och motivering är bra men inte tillräckligt. I viss mån kan kriminalvården drabbas av problem när det gäller att definiera själva målsättningen, utifrån idéer som inte har klienten i fokus. Det jag menar här är, att mycket av arbetet inom exempelvis socialt arbete överhuvudtaget dels kan vara kontraproduktivt, men det kan också vara status quo inriktat. Man gör sina uppföljningar, man gör det man ska statistiskt, man följer de rådande modeteorierna och kanske går en ”extra mil” för att göra allt detta. Men frågan är, som jag anser, är det verkligen alltid av godo?

Jag anser att den sociala biten tenderar att negligeras och att man på så vis förminskar det verkliga förebyggande arbetets möjligheter. ”Straffsystem är indikatorer på vilket slags samhälle som ligger bakom” skriver Nils Christie, som ett eko med en smula hörfel på Dostojevskijs gamla ord, och fortsätter: ”Förändringar inom straffapparaten hänger ihop med andra förändringar inom samhället. ” Nils Christie skriver också att straffet kan aldrig motsvara den dåliga handlingen. (Hur ofta hör vi inte hur människor beklagar sig över de låga straffen. Sen jämför man olika straffskalor med varandra och säger: ”Det är inte klokt.” Media är ofta den som, om inte, skapar denna folkliga hysteri, så åtminstone viktig som den som eldar på.)

Det finns något som jag skulle vilja benämna social blowback. Läkare som utförde fantastiska lobotomier en gång i tiden, övertygade om att det de gjorde var rätt och riktigt, och som utförde dessa med fantastisk kirurgisk skicklighet, gjorde knappast människorna någon tjänst. Eller ta de taktiska generaler, som med berått mod och en oerhörd militärtaktisk intelligens, utförde dåd som senare kom att skapa utrymmet för ”blowback”. Finns det en social ”blowback”? Inom kriminalvård kan själva fokusen på bestraffningarna, och på brotten i kombination med strikt kortsiktigt budgettänkande helt enkelt ödelägga en verklig brottsförebyggande strategi. Naturligtvis kan inte kriminalvården ta ansvar för sådant som ligger utanför dess befogenheter, däremot borde erfarenheten av kriminalvård och återfall användas i högre grad. Kriminalvård är politik. Den samlade kunskapen inom kriminologi och kriminalvård borde tas till vara mer. Behandling och motivation är inte fel, det är bara inte lösningen. Jag bör väl tillägga att jag inte tror på en släpp-fångarna-loss-strategi heller. Jag är inte abolitionist (vad har straff som inte medling har? Skadar inte straffen våra medmänskliga värderingar?) och det är inte heller Christie. Men Christie ifrågasätter starkt dagens system.

Men Christie och även jag frågar oss även vad gör kontrollbehovet med oss, acceptansen av den ökade kontrollen av oss. Är inte den i sig med och skapar en sämre syn på våra medmänniskor?

Och vidare, läser jag i den optimistiska och intressanta och mycket lättlästa boken av kriminologen Nils Christie, som citerar en annan författare, och som jag därmed låter få sista ordet: ”Utan att ha blivit bemötta med ett minimum av godhet och omsorg hade vi faktiskt inte kunnat växa upp, för vi hade aldrig utvecklats till människor.”