Det finns de som menar att Carl Bildt är arrogant och kylig. Men han kan visa empati med andra människor.
"Det är lätt att köra in stridsvagnar i Gaza, men vad gör man när de stackars skrämda soldaterna sitter inne i sina stridsvagnar mitt inne i hatiska människomassor i detta jättelika flyktingläger. Inget gott kan komma ut ur det." Carl Bildt om ett område där 1,5 miljoner människor trängs varav 50 % är under 15 år.
Carl Bildt är alltså emot markoffensiven. Men ... Å andra sidan finns det israeliska vänsterliberaler som menade att "The air force is generally only the appetizer - the first course. But tasty as it is, it is not enough. "* och svenska militärer (och experter) som förklarar markoffensiven med att: "Nu är det slutlekt".
Palestinska liv som leksaker och förrätter och huvudrätter. Humanism - ditt namn är icke militärism eller sionism.
*Samme man skriver i samma artikel: I will not conceal my enjoyment of the flames and smoke rising from Gaza that have poured from our television screens.
(För övrigt är det bråda dagar för statsterrorapologeterna på DN. Man anstränger sig verkligen för att rationalisera detta brott mot mänskligheten. )
Visar inlägg med etikett Tolkningsföreträdet. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Tolkningsföreträdet. Visa alla inlägg
söndag 4 januari 2009
tisdag 26 augusti 2008
En miljon terrorister och ingen heter Ulf
Det råder terroristinflation. Tecknen är många och det sedan elfte september överhettade USA bestämmer takten. USA har en miljon namn på sin terroristlista. Men landet är inte ödelagt trots det. (En miljon inkompetenta terrorister verkar det vara.)
Och Sverige följer som vi vet lydigt efter.
"Skandiabanken har en spärr mot vissa vanligt förekommande arabiska namn...
Lena Hök säger att Skandiabanken välkomnar hans DO-anmälan.– Det är bra att få det här prövat och att DO ger tydliga direktiv om vad som gäller."
Få terrorister heter Lena. Annars är det ganska enkelt. Det är diskiminering.
Förbannat få människor heter Ulf. Det har onekligen sina fördelar.
I Afghanistan släpper man ut sitt krut, enligt en F-16 paradox, de där nere på marken, kan ju vara terrorister. Och är de det inte, skulle de kanske blivit. De som dog var afghaner. Hade det handlat om hundar hade vi kanske brytt oss. I Afghanistan heter ingen Ulf. Inga muslimer, inga talibaner, inga ”terrorister” heter Ulf. Jag kan betala mina räkningar på Skandiabanken.
Bevis behövs inte längre. Med muslimklingande namn behöver du bevisa din oskuld. Det är många som har glömt bort det. ”Hängningen är över, allt som återstår är rättegången.” Det är en vilda-västern mentalitet som roar i Lucky Luke, uppenbarligen accepteras av de flesta av västvärldens liberaler (det personliga är ju politiskt och bomberna ska ju inte falla på mitt huvud) men skrämmer i världspolitiken.
Så någon bestämmer vem som är terrorist och inte. Man tar bort någon. Typ Mandela. Nu när han inte är farlig längre. Nu när han är harmlös. Man tar bort någon och lägger till Valfri Muslim. De säger: Nej, det är inte muslimerna vi är ute efter, men, så sant mitt namn är Barack Obama: Så skulle jag hellre låta Jesse Jackson skära ballarna av mig än att jag skulle vara muslim om så för en dag.
Sen kommer problemet med terrorismen. I och med att man från högerhåll vägrar att ens analysera fenomenet, utifrån annat än ondska och religiös fundamentalism, så gör man bara en tydlig och enkel uppdelning mellan onda människor och goda människor. Där det onda bara går att bekämpa med militära medel, och undantagslagar. Men det visar på handlingskraft. Man agerar i varje fall. Tar hotet på allvar. De civila som dör blir svinn i statistiken. Collateral damage. Otur, ren och skär. Terroristerna döljer sig, är lömska. De är terrorister därför att de begår terroristaktioner, och terroristaktioner sker därför att det finns terrorister. Logiken som följer är som en hund som i all evighet jagar sin svans. Vi kallar in terroristexperter som jagar sin svans. De upprätthåller enbart skenet: är nödvändiga för att upprätthålla rädslan. Deras expertis blir därmed dubbelt så viktig: de vet aldrig något, spekulerar vilt, vilket förstärker idén om terroristernas lömskhet. De hörs och syns. De blir viktiga. Dels som experter, dels genom sin okunnighet. Men redan i användandet av ordet terrorism, beskrivs världen till de mäktigas fördel. Omvärldsanalysen är gjord av den som använder terrorism som begrepp och den är sällan komplicerad eller leder till någon hållbar lösning.
Terroristerna avhumaniseras. De avindividualiseras. De görs till spöken. Hotbilden möjliggör detta. Hotbilden ju starkare den uppmålas segregerar och ökar vår tolerans för döda afghaner och irakier. Rasismen ökar. Intoleransen ges fritt spelrum. Ytterligare utrymme skapas för rasistiska partier och åsikter. Vad konstituerar en terrorist? Än en gång. Det verkar inte vara mycket mer än att han utför terroristaktioner. Den som har tolkningsföreträdet bestämmer vad som är terroristaktioner.
Men jag håller i mitt pass. Hårt utav helvete! En miljon terrorister och ingen heter Ulf.
Även SVD Via Ung Vänster
Och Sverige följer som vi vet lydigt efter.
"Skandiabanken har en spärr mot vissa vanligt förekommande arabiska namn...
Lena Hök säger att Skandiabanken välkomnar hans DO-anmälan.– Det är bra att få det här prövat och att DO ger tydliga direktiv om vad som gäller."
Få terrorister heter Lena. Annars är det ganska enkelt. Det är diskiminering.
Förbannat få människor heter Ulf. Det har onekligen sina fördelar.
I Afghanistan släpper man ut sitt krut, enligt en F-16 paradox, de där nere på marken, kan ju vara terrorister. Och är de det inte, skulle de kanske blivit. De som dog var afghaner. Hade det handlat om hundar hade vi kanske brytt oss. I Afghanistan heter ingen Ulf. Inga muslimer, inga talibaner, inga ”terrorister” heter Ulf. Jag kan betala mina räkningar på Skandiabanken.
Bevis behövs inte längre. Med muslimklingande namn behöver du bevisa din oskuld. Det är många som har glömt bort det. ”Hängningen är över, allt som återstår är rättegången.” Det är en vilda-västern mentalitet som roar i Lucky Luke, uppenbarligen accepteras av de flesta av västvärldens liberaler (det personliga är ju politiskt och bomberna ska ju inte falla på mitt huvud) men skrämmer i världspolitiken.
Så någon bestämmer vem som är terrorist och inte. Man tar bort någon. Typ Mandela. Nu när han inte är farlig längre. Nu när han är harmlös. Man tar bort någon och lägger till Valfri Muslim. De säger: Nej, det är inte muslimerna vi är ute efter, men, så sant mitt namn är Barack Obama: Så skulle jag hellre låta Jesse Jackson skära ballarna av mig än att jag skulle vara muslim om så för en dag.
Sen kommer problemet med terrorismen. I och med att man från högerhåll vägrar att ens analysera fenomenet, utifrån annat än ondska och religiös fundamentalism, så gör man bara en tydlig och enkel uppdelning mellan onda människor och goda människor. Där det onda bara går att bekämpa med militära medel, och undantagslagar. Men det visar på handlingskraft. Man agerar i varje fall. Tar hotet på allvar. De civila som dör blir svinn i statistiken. Collateral damage. Otur, ren och skär. Terroristerna döljer sig, är lömska. De är terrorister därför att de begår terroristaktioner, och terroristaktioner sker därför att det finns terrorister. Logiken som följer är som en hund som i all evighet jagar sin svans. Vi kallar in terroristexperter som jagar sin svans. De upprätthåller enbart skenet: är nödvändiga för att upprätthålla rädslan. Deras expertis blir därmed dubbelt så viktig: de vet aldrig något, spekulerar vilt, vilket förstärker idén om terroristernas lömskhet. De hörs och syns. De blir viktiga. Dels som experter, dels genom sin okunnighet. Men redan i användandet av ordet terrorism, beskrivs världen till de mäktigas fördel. Omvärldsanalysen är gjord av den som använder terrorism som begrepp och den är sällan komplicerad eller leder till någon hållbar lösning.
Terroristerna avhumaniseras. De avindividualiseras. De görs till spöken. Hotbilden möjliggör detta. Hotbilden ju starkare den uppmålas segregerar och ökar vår tolerans för döda afghaner och irakier. Rasismen ökar. Intoleransen ges fritt spelrum. Ytterligare utrymme skapas för rasistiska partier och åsikter. Vad konstituerar en terrorist? Än en gång. Det verkar inte vara mycket mer än att han utför terroristaktioner. Den som har tolkningsföreträdet bestämmer vad som är terroristaktioner.
Men jag håller i mitt pass. Hårt utav helvete! En miljon terrorister och ingen heter Ulf.
Även SVD Via Ung Vänster
onsdag 23 april 2008
Om Ockupation Må Ni Icke Berätta!
Lars Adaktusson skriver en väldigt propagandaartad debattartikel idag i SVD. Han försöker påstå att han själv är neutral. Han försöker påstå att det i Sverige bedrivs anti-israelisk propaganda. Det han vill säga är i stort sett att kritiken mot Israel bör tystas. Detta är i grunden vad han vill säga till journalisterna: Om ockupation må ni icke berätta!
Det påminner en aning om när Ekdal i Dagens Nyheter såg lösningen i Israel/Palestina i att båda sidor erkände varandras oförätter, då skulle gränskonflikten lösa sig. Som om de var jämförbara. Som om det handlade om två jämnbördiga parter som tvistade om en liten trädgårdsgräns med lika mycket våld.
Hur man än räknar är det palestinska lidandet större. Det handlar om rörelsefrihet, det handlar om rätten att få bygga hus, det handlar om hur mycket vatten man använder, det handlar om hur många som blivit tillfångatagna, det handlar om hur många som fått sina hus rivna, det handlar om hur många som blivit dödade, det handlar om hur många som förhindras läkarvård, det handlar om hur många som drabbas av posttraumatisk stress, det handlar om rätten att få rösta, det handlar om hur många som tvingats ifrån sin mark, det handlar om hur många som belägras, och så vidare. Hur man än räknar blir det palestinska lidandet större.
Hur man än räknar?
Nej. Jag får ta tillbaka det. Om man värderar människor olika. Anser man att en israel är värd mer än en palestinier då kan det jämna ut sig.
Faktum är att alla brott från Israels sida rapporteras inte. Den senaste rapporten om övergrepp från Israels sida, vardagsövergreppen, har inte fått speciellt mycket medial uppmärksamhet. Det är ofta små saker i den palestinska vardagen också. Små och små förresten. Det är inte så små saker, men det har hänt värre saker. För ett tag sedan läste jag om hur man använde palestinsk byar som militära träningsläger. Man skadade ingen palestinier fysiskt. Förstörde ingen egendom. Men det handlar om den totala respektlösheten mot palestinierna. Det är i sammanhanget naturligtvis ingen stor nyhet. Jag begär inte att den ska rapporteras i svensk medi. Men det säger en del. En hel del.
Jag kan också läsa att en Israellobby försöker på olika sätt påverka Wikipedia. Historien ska förfalskas. De israeliska brotten förskönas. Palestiniernas lidande förminskas. En typ av "journalism" som Adaktusson kanske är mer intresserad av.
Ingen kan, om man vill vara intellektuellt konsekvent och hederlig, påstå att det är palestinierna som står för tolkningsföreträdet i media. Det Adaktusson protesterar emot är att man beskriver palestiniernas lidande som om det vore värre än israelernas. Men hur ska man göra när antalet människor som dödas konstant är fler på palestiniernas sida? Ska man vara neutral och inte nämna vilka som dog? Bara nämna antalet?
Visst är det hemskt med människor som drabbas även i Israel. Jag minns själv för många år sedan hur hemskt det lät när jag hörde talas om föräldrar som inte lät sina barn åka samma buss. Ifall något skulle hända. Att ens tvingas kalkylera med något dylikt.
Men fortfarande. Israel existerar. Det finns en vardag i Israel. Man har större möjligheter att förverkliga sig själva. Vore man konsekvent liberal skulle väl detta vara lätt att inse också.
Det påminner en aning om när Ekdal i Dagens Nyheter såg lösningen i Israel/Palestina i att båda sidor erkände varandras oförätter, då skulle gränskonflikten lösa sig. Som om de var jämförbara. Som om det handlade om två jämnbördiga parter som tvistade om en liten trädgårdsgräns med lika mycket våld.
Hur man än räknar är det palestinska lidandet större. Det handlar om rörelsefrihet, det handlar om rätten att få bygga hus, det handlar om hur mycket vatten man använder, det handlar om hur många som blivit tillfångatagna, det handlar om hur många som fått sina hus rivna, det handlar om hur många som blivit dödade, det handlar om hur många som förhindras läkarvård, det handlar om hur många som drabbas av posttraumatisk stress, det handlar om rätten att få rösta, det handlar om hur många som tvingats ifrån sin mark, det handlar om hur många som belägras, och så vidare. Hur man än räknar blir det palestinska lidandet större.
Hur man än räknar?
Nej. Jag får ta tillbaka det. Om man värderar människor olika. Anser man att en israel är värd mer än en palestinier då kan det jämna ut sig.
Faktum är att alla brott från Israels sida rapporteras inte. Den senaste rapporten om övergrepp från Israels sida, vardagsövergreppen, har inte fått speciellt mycket medial uppmärksamhet. Det är ofta små saker i den palestinska vardagen också. Små och små förresten. Det är inte så små saker, men det har hänt värre saker. För ett tag sedan läste jag om hur man använde palestinsk byar som militära träningsläger. Man skadade ingen palestinier fysiskt. Förstörde ingen egendom. Men det handlar om den totala respektlösheten mot palestinierna. Det är i sammanhanget naturligtvis ingen stor nyhet. Jag begär inte att den ska rapporteras i svensk medi. Men det säger en del. En hel del.
Jag kan också läsa att en Israellobby försöker på olika sätt påverka Wikipedia. Historien ska förfalskas. De israeliska brotten förskönas. Palestiniernas lidande förminskas. En typ av "journalism" som Adaktusson kanske är mer intresserad av.
Ingen kan, om man vill vara intellektuellt konsekvent och hederlig, påstå att det är palestinierna som står för tolkningsföreträdet i media. Det Adaktusson protesterar emot är att man beskriver palestiniernas lidande som om det vore värre än israelernas. Men hur ska man göra när antalet människor som dödas konstant är fler på palestiniernas sida? Ska man vara neutral och inte nämna vilka som dog? Bara nämna antalet?
Visst är det hemskt med människor som drabbas även i Israel. Jag minns själv för många år sedan hur hemskt det lät när jag hörde talas om föräldrar som inte lät sina barn åka samma buss. Ifall något skulle hända. Att ens tvingas kalkylera med något dylikt.
Men fortfarande. Israel existerar. Det finns en vardag i Israel. Man har större möjligheter att förverkliga sig själva. Vore man konsekvent liberal skulle väl detta vara lätt att inse också.
fredag 18 april 2008
Ett Illa Hanterat Problem
DN-liberalernas förtjusande vraka-och-väljliberalism förnekar sig aldrig. Israels rätt och rättigheter kommer alltid först när det gäller mellanöstern. I en ledarartikel av Per Jönsson bara några dagar efter ännu en våldsam attack från Israels sida kan man i DN utläsa vad palestinierna är. Ett illa hanterat problem.
Alldeles bortsett från Israels illa hanterade problem med palestinierna står onekligen landet inför ett tilltagande säkerhetspolitiskt dilemma.
Per Jönsson skiljer sig inte från sina medarbetare på DN:s ledarsida. Det är Israel man bryr sig om. Man vill ha fred och 1967 års gränser (i viss mån 1967 års gränser) för Israels skull. Vissa på redaktionen vill att man ska förhandla med Hamas. För Israels skull. Alltid när man skriver så handlar det om hur man ska nå den bästa positionen för Israel, regerande världsmästare i Etnisk Rensning.
Hamas och Hizbollah finns där i regionen som ett hot mot Israel. Som en produkt av ondskan. Som om grupperna inte existerade som annat.
De omgivande länderna i regionen är ett hot mot freden, de som inte är uppköpta av USA, det vill säga. Mot Israel. Som om det inte är Israel som är det land som visat mest aggressivitet. Än en gång. Allt Israel gör är en reaktion mot dessa yttre hot. Här kan ibland DN-liberalerna sträcka sig så långt att Israel har gått för hårt fram. Israel kan misslyckas med det man företar sig. Men då enbart som taktiska felbeslut.
Per Jönsson avslutar:
"Här anas onekligen en risk för att premiärminister Ehud Olmerts svaga ledarskap och svaga regeringskoalition kan frestas att militärt slå till mot just Syrien, som i sammanhanget framstår som nyckelstaten för såväl Hizbollahs och Hamas som Irans hot mot Israel. Det är ett framtidsscenario som vi i omvärlden knappast har vare sig råd eller moralisk rätt att blunda för. "
Det vardagliga förtrycket mot palestinierna skriver man sällan om. Den kan man blunda för, den moraliska rätten kan man blunda för, det illa hanterade problemet kallat palestinerna kan man till och med bortse från. Om man skriver om ockupationen gör man det först efter att ha förklarat sin "Israel-först"-tro. Det går knappast att ta miste om detta faktum, ty man är inte säskilt diskreta. Det faktum att man har så lätt att blunda för Israels förnekande av grundläggande liberala rättigheter för palestinierna säger en hel del om en ledarsida som kallar sig liberal.
DN-liberalerna mina damer och herrar är inga hycklare. De är något värre.
Alldeles bortsett från Israels illa hanterade problem med palestinierna står onekligen landet inför ett tilltagande säkerhetspolitiskt dilemma.
Per Jönsson skiljer sig inte från sina medarbetare på DN:s ledarsida. Det är Israel man bryr sig om. Man vill ha fred och 1967 års gränser (i viss mån 1967 års gränser) för Israels skull. Vissa på redaktionen vill att man ska förhandla med Hamas. För Israels skull. Alltid när man skriver så handlar det om hur man ska nå den bästa positionen för Israel, regerande världsmästare i Etnisk Rensning.
Hamas och Hizbollah finns där i regionen som ett hot mot Israel. Som en produkt av ondskan. Som om grupperna inte existerade som annat.
De omgivande länderna i regionen är ett hot mot freden, de som inte är uppköpta av USA, det vill säga. Mot Israel. Som om det inte är Israel som är det land som visat mest aggressivitet. Än en gång. Allt Israel gör är en reaktion mot dessa yttre hot. Här kan ibland DN-liberalerna sträcka sig så långt att Israel har gått för hårt fram. Israel kan misslyckas med det man företar sig. Men då enbart som taktiska felbeslut.
Per Jönsson avslutar:
"Här anas onekligen en risk för att premiärminister Ehud Olmerts svaga ledarskap och svaga regeringskoalition kan frestas att militärt slå till mot just Syrien, som i sammanhanget framstår som nyckelstaten för såväl Hizbollahs och Hamas som Irans hot mot Israel. Det är ett framtidsscenario som vi i omvärlden knappast har vare sig råd eller moralisk rätt att blunda för. "
Det vardagliga förtrycket mot palestinierna skriver man sällan om. Den kan man blunda för, den moraliska rätten kan man blunda för, det illa hanterade problemet kallat palestinerna kan man till och med bortse från. Om man skriver om ockupationen gör man det först efter att ha förklarat sin "Israel-först"-tro. Det går knappast att ta miste om detta faktum, ty man är inte säskilt diskreta. Det faktum att man har så lätt att blunda för Israels förnekande av grundläggande liberala rättigheter för palestinierna säger en hel del om en ledarsida som kallar sig liberal.
DN-liberalerna mina damer och herrar är inga hycklare. De är något värre.
onsdag 23 januari 2008
Vems Tolkningsföreträde?
Smaka på dessa små Nathan Shachars visdomsord från dagens DN där han försöker analysera problemet Gaza och hur det skall lösas och visar prov på objektiv journalistik a la DN:
Skulle Israels dras in i Gaza blir dess stora huvudvärk hur det skall kunna dra sig ur och vem man då skall lämna över till. Det finns inget annat alternativ än PLO och Fatah.
Skulle Israel dras in... Blir dess stora huvudvärk... Och vem man då ska lämna över till.
Som om Gaza bara var något som måste lösas för Israels skull. Som om det är palestinierna som tvingar in Israel i Gaza. Som om palestinierna är oförståndet personifierat och det är upp till Israel att bestämma vilka som ska vara palestiniernas ledare. Som om palestiniena vore mindre värda. Och dras in? Jag menar dras in?
Skulle Israels dras in i Gaza blir dess stora huvudvärk hur det skall kunna dra sig ur och vem man då skall lämna över till. Det finns inget annat alternativ än PLO och Fatah.
Skulle Israel dras in... Blir dess stora huvudvärk... Och vem man då ska lämna över till.
Som om Gaza bara var något som måste lösas för Israels skull. Som om det är palestinierna som tvingar in Israel i Gaza. Som om palestinierna är oförståndet personifierat och det är upp till Israel att bestämma vilka som ska vara palestiniernas ledare. Som om palestiniena vore mindre värda. Och dras in? Jag menar dras in?
måndag 15 oktober 2007
Ordens Makt, Maktens Ord
Fox News och USA:s neo-cons vet hur man gör en höna av en fjäder, en skandal av en accessoars vara eller icke vara. Barack Obama har valt att inte ha USA:s flagga på kavajslaget. Han har valt detta efter någorlunda intellektuellt övervägande. En kvinnlig journalist på Fox News, E.D. Hill visade på häpnadsväckande slutledningsförmåga:
"When I heard this, actually, one of the direct quotes [av Obama] that got to me was 'I won't wear that pin.' It reminded me of the 'I didn't have sex with that woman,'
Fuckin brilliant! Hur lyckas man med det där? Hennes emfas på ordet ”that” som var det som i grund och botten var det som fick henne att göra kopplingen är helt enkelt fantastisk. För hur går man från Barack Obamas val till att inte ha en viss accessoar på sig till Bill Clintons lögn om sex? Hur hittar man den vägen? Sug på den.
Obama är nu det värsta man kan vara, det vill säga opatriotisk och vissa vill att han ska be om ursäkt till USA:s soldater i Irak. Barack Obama har råkat ut för många orimliga och hätska angrepp från Fox News. Det är en kanal som sannerligen saknar journalistisk heder. Men problemet är i regel att man får övriga kanaler med sig. Debatten om Obamas patriotiska vara eller icke vara spred sig vidare. Nu är detta knappast något som kommer att avgöra valet men det är ändå en smula komiskt. En annan politiker förklarade att det är ett val man gör. Han hade själv gjort valet att ha flaggan på kavajen. Därför att han älskade flaggan. Han älskade USA. Och tillade det som han redan sagt: att han valde att ha flaggan på kavajen.
En annan journalist, på CNN, säger så här: "Any politician of any political party who believes their words can be an adequate substitute for the symbolic power of the American flag is sadly arrogant and horribly mistaken."
En bild säger mer än tusen ord byts ut till att en ”pin” säger mer än tusen ord. Och är det något man vill dra ned på i klyschdemokratin USA är det intellektuella resonemang och analyser som innehåller för många ord. Men det gäller också att kämpa om och för orden. Att bestämma ords betydelse och innebörd. John Oliver i The Daily Show talar om att man nu måste "stödja orden". För se vad som annars händer. Det stackars ordet "progress" vet inte längre åt vilket håll han ska gå...
"When I heard this, actually, one of the direct quotes [av Obama] that got to me was 'I won't wear that pin.' It reminded me of the 'I didn't have sex with that woman,'
Fuckin brilliant! Hur lyckas man med det där? Hennes emfas på ordet ”that” som var det som i grund och botten var det som fick henne att göra kopplingen är helt enkelt fantastisk. För hur går man från Barack Obamas val till att inte ha en viss accessoar på sig till Bill Clintons lögn om sex? Hur hittar man den vägen? Sug på den.
Obama är nu det värsta man kan vara, det vill säga opatriotisk och vissa vill att han ska be om ursäkt till USA:s soldater i Irak. Barack Obama har råkat ut för många orimliga och hätska angrepp från Fox News. Det är en kanal som sannerligen saknar journalistisk heder. Men problemet är i regel att man får övriga kanaler med sig. Debatten om Obamas patriotiska vara eller icke vara spred sig vidare. Nu är detta knappast något som kommer att avgöra valet men det är ändå en smula komiskt. En annan politiker förklarade att det är ett val man gör. Han hade själv gjort valet att ha flaggan på kavajen. Därför att han älskade flaggan. Han älskade USA. Och tillade det som han redan sagt: att han valde att ha flaggan på kavajen.
En annan journalist, på CNN, säger så här: "Any politician of any political party who believes their words can be an adequate substitute for the symbolic power of the American flag is sadly arrogant and horribly mistaken."
En bild säger mer än tusen ord byts ut till att en ”pin” säger mer än tusen ord. Och är det något man vill dra ned på i klyschdemokratin USA är det intellektuella resonemang och analyser som innehåller för många ord. Men det gäller också att kämpa om och för orden. Att bestämma ords betydelse och innebörd. John Oliver i The Daily Show talar om att man nu måste "stödja orden". För se vad som annars händer. Det stackars ordet "progress" vet inte längre åt vilket håll han ska gå...
fredag 28 september 2007
Är Det Fanatikern Som Är Problemet?
Är det alltid fanatikern som är problemet?
Amos Oz är i Sverige. Han har tidigare beklagat sig över vår för kritiska syn på Israel i det här landet. Han är här för att ödmjukt sprida sin bok Att Bota En Fanatiker.
Jag undrar, är det alltid fanatikern som är problemet? Och säg, att vi botar en fanatiker, vi injicerar lite humor i honom (Amos Oz är inte ensam om detta tema. Dario Fo menade något liknande om tyskar och nazism.) räddas då världen från akuta problem? (Vad är en fanatiker? Vem och vad definierar fanatikern?)
Eftersom jag dessvärre inte läst Att Bota En Fanatiker ska jag inte ge mig in i en diskussion om själva boken. Jag har länge haft den på min "vill-läsa-lista". Amos Oz är annars en fantastisk författare. Jag tycker mycket om hans språk.
Men det är inte fanatism i sig som alltid är problemet. Vi har andra typer: likgiltighet, girighet, desperation, plikttrogenhet, patriotism, nationalism, och maktbegär. Kampen om tolkningsföreträdet.
Vad gäller Amos Oz som fredsvän finns ju annars en del att önska. Som konsekvens. Det är svårt att inte misstro en fredsvän som ställer sig okritiskt bakom Israels attack mot Libanon förra året. Så hur botar man en liberal från enögdhet?
På vilket sätt är man en fredsvän när man försöker göra slag av att detta krig var rättfärdigt och att man till största del, (”mostly”) riktade sig mot Hizbollah. Han är snarare en apologet för övergrepp av Israel, även om han inte tillhör hökarna. Han ogillar kraftigt enstaka delar av Israels politik. Men ser inga problem i grunden. (Och som vi vet. Dödade man fler civila.)
"This time, Israel is not invading Lebanon. It is defending itself from daily harassment and bombardment of dozens of our towns and villages by attempting to smash Hezbollah wherever it lurks. The Israeli peace movement should support Israel's attempt at self-defense, pure and simple, as long as this operation targets mostly Hezbollah and spares, as much as possible, the lives of Lebanese civilians (not an easy task, as Hezbollah missile launchers are too often using Lebanese civilians as human sandbags)...Israel is targeting mostly Hezbollah..." (La Times)
Det finns en del att önska i analytisk förmåga också. Och som vanligt när det gäller liberaler: lite mer konsekvens när det gäller liberalism skulle heller inte skada. Fredsvännen Oz ansåg också att det var palestiniernas fel att det inte löste sig i Camp David. I grunden, enligt Oz, ett bevis på palestiniernas ovilja att få fred. ” Ehud Barak went a very long way towards the Palestinians, even before the beginning of the Camp David summit; longer than any of his predecessors ever dreamt to go; longer than any other Israeli prime minister is likely to go. On the way to Camp David, Barak's proclaimed stance was so dovish that it made him lose his parliamentary majority, his coalition government, even some of his constituency. Nevertheless, while shedding wings and body and tail on the way, he carried on like a flying cockpit, he carried on. Seemingly Yasser Arafat did not go such a long and lonely way towards the Israelis. Perhaps he could not, or lacked the fierce devotion to making peace. (Even if Camp David Fails, this Conflict is on its Last Legs', Guardian, 25 Juli 2000)
Att Barbro Hedvall gillar Amos Oz ligger helt i linje med DN-liberalernas linje. (Även om Oz i den här frågan säkerligen är för liberal för Wolodarski.) Det israeliska tolkningsföreträdet är nämligen totalt. Även när man kritiserar Israel gör man det nämligen utifrån Israels ögon, för Israels bästa. Att vara tillmötesgående för palestinierna blir då, inte en del av humanism eller liberalism, utan i egenskap att hjälpa Israel. Ungefär såsom en annan DN-liberal älskling Thomas Friedman ser på muren. Den är ett hot mot Israel, då det kan bli svårt att skapa en palestinsk stat, vilket i slutändan leder till att palestinierna ger upp tankarna om tvåstatslösningen och i stället börjar tala om en stat. (Bland vanliga palestinier är detta ett ökande fenomen. Framförallt eftersom de drabbas av de rent fysiska hindren på de ockuperade områdena. Vardagslivet är svårare på de ockuperade områdena, än för palestinier i Israel.) Det handlar inte om palestinierna per se för Friedman.
Amos Oz tillhör en mängd människor som talar om fred, men som använder ordet som alibi. Genom att ha talat om freden vid ett antal tillfällen har han blivit till en fredsvän. Genom att tillhöra den israelisk vänstern så hamnar man nästan per automatik i någon form av ”fredsväns”-kategori. Det är otillräckligt.
Det är inte fanatism som sådan som är huvudproblemet i frågan om Israel/Palestina. Det är Amos Oz själv ett bevis på.
Fotnot: Låt mig ta ett exempel, angående definitioner och om fanatikern är problemet. Jag hämtar det lite ur när Amira Hass intervjuade en soldat.
"Soldaten: Krypskyttar gör sällan misstag. Misstagen görs av folk som inte är krypskyttar.
Hass: Och de råkar skjuta barn i huvudet, av en ren tillfällighet?
Soldaten: Om du säger att du sett en massa barn som har blivit träffade i huvudet, så ja, då är det krypskyttar som skjutit.
Hass: Du menar att våra definitioner av vem som är barn skiljer sig åt?
Soldaten: Din definition skiljer sig från min.
Hass: För enligt din definition är den som är äldre än tolv år inte längre ett barn?
Soldaten: Precis."
Amos Oz är i Sverige. Han har tidigare beklagat sig över vår för kritiska syn på Israel i det här landet. Han är här för att ödmjukt sprida sin bok Att Bota En Fanatiker.
Jag undrar, är det alltid fanatikern som är problemet? Och säg, att vi botar en fanatiker, vi injicerar lite humor i honom (Amos Oz är inte ensam om detta tema. Dario Fo menade något liknande om tyskar och nazism.) räddas då världen från akuta problem? (Vad är en fanatiker? Vem och vad definierar fanatikern?)
Eftersom jag dessvärre inte läst Att Bota En Fanatiker ska jag inte ge mig in i en diskussion om själva boken. Jag har länge haft den på min "vill-läsa-lista". Amos Oz är annars en fantastisk författare. Jag tycker mycket om hans språk.
Men det är inte fanatism i sig som alltid är problemet. Vi har andra typer: likgiltighet, girighet, desperation, plikttrogenhet, patriotism, nationalism, och maktbegär. Kampen om tolkningsföreträdet.
Vad gäller Amos Oz som fredsvän finns ju annars en del att önska. Som konsekvens. Det är svårt att inte misstro en fredsvän som ställer sig okritiskt bakom Israels attack mot Libanon förra året. Så hur botar man en liberal från enögdhet?
På vilket sätt är man en fredsvän när man försöker göra slag av att detta krig var rättfärdigt och att man till största del, (”mostly”) riktade sig mot Hizbollah. Han är snarare en apologet för övergrepp av Israel, även om han inte tillhör hökarna. Han ogillar kraftigt enstaka delar av Israels politik. Men ser inga problem i grunden. (Och som vi vet. Dödade man fler civila.)
"This time, Israel is not invading Lebanon. It is defending itself from daily harassment and bombardment of dozens of our towns and villages by attempting to smash Hezbollah wherever it lurks. The Israeli peace movement should support Israel's attempt at self-defense, pure and simple, as long as this operation targets mostly Hezbollah and spares, as much as possible, the lives of Lebanese civilians (not an easy task, as Hezbollah missile launchers are too often using Lebanese civilians as human sandbags)...Israel is targeting mostly Hezbollah..." (La Times)
Det finns en del att önska i analytisk förmåga också. Och som vanligt när det gäller liberaler: lite mer konsekvens när det gäller liberalism skulle heller inte skada. Fredsvännen Oz ansåg också att det var palestiniernas fel att det inte löste sig i Camp David. I grunden, enligt Oz, ett bevis på palestiniernas ovilja att få fred. ” Ehud Barak went a very long way towards the Palestinians, even before the beginning of the Camp David summit; longer than any of his predecessors ever dreamt to go; longer than any other Israeli prime minister is likely to go. On the way to Camp David, Barak's proclaimed stance was so dovish that it made him lose his parliamentary majority, his coalition government, even some of his constituency. Nevertheless, while shedding wings and body and tail on the way, he carried on like a flying cockpit, he carried on. Seemingly Yasser Arafat did not go such a long and lonely way towards the Israelis. Perhaps he could not, or lacked the fierce devotion to making peace. (Even if Camp David Fails, this Conflict is on its Last Legs', Guardian, 25 Juli 2000)
Att Barbro Hedvall gillar Amos Oz ligger helt i linje med DN-liberalernas linje. (Även om Oz i den här frågan säkerligen är för liberal för Wolodarski.) Det israeliska tolkningsföreträdet är nämligen totalt. Även när man kritiserar Israel gör man det nämligen utifrån Israels ögon, för Israels bästa. Att vara tillmötesgående för palestinierna blir då, inte en del av humanism eller liberalism, utan i egenskap att hjälpa Israel. Ungefär såsom en annan DN-liberal älskling Thomas Friedman ser på muren. Den är ett hot mot Israel, då det kan bli svårt att skapa en palestinsk stat, vilket i slutändan leder till att palestinierna ger upp tankarna om tvåstatslösningen och i stället börjar tala om en stat. (Bland vanliga palestinier är detta ett ökande fenomen. Framförallt eftersom de drabbas av de rent fysiska hindren på de ockuperade områdena. Vardagslivet är svårare på de ockuperade områdena, än för palestinier i Israel.) Det handlar inte om palestinierna per se för Friedman.
Amos Oz tillhör en mängd människor som talar om fred, men som använder ordet som alibi. Genom att ha talat om freden vid ett antal tillfällen har han blivit till en fredsvän. Genom att tillhöra den israelisk vänstern så hamnar man nästan per automatik i någon form av ”fredsväns”-kategori. Det är otillräckligt.
Det är inte fanatism som sådan som är huvudproblemet i frågan om Israel/Palestina. Det är Amos Oz själv ett bevis på.
Fotnot: Låt mig ta ett exempel, angående definitioner och om fanatikern är problemet. Jag hämtar det lite ur när Amira Hass intervjuade en soldat.
"Soldaten: Krypskyttar gör sällan misstag. Misstagen görs av folk som inte är krypskyttar.
Hass: Och de råkar skjuta barn i huvudet, av en ren tillfällighet?
Soldaten: Om du säger att du sett en massa barn som har blivit träffade i huvudet, så ja, då är det krypskyttar som skjutit.
Hass: Du menar att våra definitioner av vem som är barn skiljer sig åt?
Soldaten: Din definition skiljer sig från min.
Hass: För enligt din definition är den som är äldre än tolv år inte längre ett barn?
Soldaten: Precis."
onsdag 21 februari 2007
Det Är Liberalismen, Dumbom.
Det mäktiga liberala New York Times är i en ledare oroade vad gäller Israel/Palestina-frågan. Det största problemet och hotet mot freden är naturligtvis: "Hamas’s refusal to accept Israel’s right to exist and its people’s right to live free from terrorism..."
Dock: man menar att det korrupta, kuvade Fatah, ändå visat på god vilja. Och därutöver: man har även, som den liberala tidning man är, krav på Israel. Man menar att Israel också måste kunna förhandla. Israel har också ett ansvar. Det man tycker är Israels ansvar är bland annat : "freezing the expansion of settlements ". Med andra ord, menar det liberala New York Times, sjungandes: "Ockupera mindre, ockupera mindre, a-a-a-a, ockupera mindre." Men, dessa ohyggligt sjyssta liberala krav minskar inte med det, en hel del liberalers älsklingsblad menar även att Israel ska göra en sak till. Vadå? Vadå? Håll mig inte på halster. Vadå? Jo, en sak till. Vad kan det vara? : "and easing restrictions on civilians’ movements in the West Bank." Så stort. Så liberalt. Lätta på förtycket en aning! Lätta på förtrycket en aning! Men... men varför då?
Varför menar liberala New York Times att Israel bör förhandla med palestinierna? "With Palestinian frustrations rising — and demographers predicting an eventual Palestinian majority between the Mediterranean and the Jordan — just saying no is not a viable option for Israel. The responsibility of the United States, as Israel’s most vital ally, is to keep that uncomfortable reality firmly in Israel’s sight. "
Palestinierna förökar sig. Attans.
Dock: man menar att det korrupta, kuvade Fatah, ändå visat på god vilja. Och därutöver: man har även, som den liberala tidning man är, krav på Israel. Man menar att Israel också måste kunna förhandla. Israel har också ett ansvar. Det man tycker är Israels ansvar är bland annat : "freezing the expansion of settlements ". Med andra ord, menar det liberala New York Times, sjungandes: "Ockupera mindre, ockupera mindre, a-a-a-a, ockupera mindre." Men, dessa ohyggligt sjyssta liberala krav minskar inte med det, en hel del liberalers älsklingsblad menar även att Israel ska göra en sak till. Vadå? Vadå? Håll mig inte på halster. Vadå? Jo, en sak till. Vad kan det vara? : "and easing restrictions on civilians’ movements in the West Bank." Så stort. Så liberalt. Lätta på förtycket en aning! Lätta på förtrycket en aning! Men... men varför då?
Varför menar liberala New York Times att Israel bör förhandla med palestinierna? "With Palestinian frustrations rising — and demographers predicting an eventual Palestinian majority between the Mediterranean and the Jordan — just saying no is not a viable option for Israel. The responsibility of the United States, as Israel’s most vital ally, is to keep that uncomfortable reality firmly in Israel’s sight. "
Palestinierna förökar sig. Attans.
tisdag 13 februari 2007
"Vad jag tycker det skiter väl en anka i."
...Så beskrev en socialarbetare situationen vad gäller yttrandefrihet i Nacka Kommun när jag och ett par blivande arbetande/arbetslösa socialarbetare intervjuade henne för ungefär ett år sedan. Problemet var inte att man inte kunde yttra sig. Problemet var att ingen lyssnade. Eller för att tala socialarbetarspråk "Jag hör dig". Men lyssnar inte.
För henne var Nacka Kommun ett utmärkt exempel på nyliberal ideologi. Kommunen sålde ut alla sina kommunla hyresrätter och Vips! så kunde man inte ta emot flyktingar längre.
Kommunens politik är till för kommunens privilegierade. Socialarbetarnas högsta chef inom kommunen frotterar sig och bor i samma områden som de välbeställda och privilegierade. Och som ni vet: det personliga är politiskt.
Och de med makten, tolkningsföreträdet, pengarna, kontakterna, aktierna tar det där med politiken rätt personligt. Därför demoniseras motståndarna på olika sätt, vare sig det handlar om fack, arbetslösa, socialdemokrater, socialister med mera.
Från borgerligt håll pratar man om att man vill minska segregationen och bryta utanförskapet, men samtidigt är man konsekvent för en politik som ökar segregationen. Ökad segregation leder alltid till ökade sociala problem. Lösningen på detta dilemma heter ökad disciplin och kontroll. Det ekonomiska tänkandet gäller dock alltid det kortare perspektivet.
Socialarbetaren i fråga hade arbetat inom många samverkansprojekt inom Nacka Kommun. "Det talas mycket om det. Och projekten kan vara ett tag men sen blåser det snålvindar och man börjar tänka på kvartalsbudgeten. Det senaste samverkansprojektet var till för att hindra att människor trillar mellan stolarna. Ni vet, försäkringskassan säger FRISK arbetsförmedlingen säger SJUK! Så. Sen är det inga som bryr sig. Men nu är det historia. Nu finns det inget sånt"
Och visst, vi kan protestera, demonstrera, kämpa vidare. Men även om vänstern ännu inte hamnat hopplöst efter i kampen om tolkningsföreträdet så vad som sedan händer när protesterna sker vare sig det handlar om imperialistiska krig eller a-kassan verkar svaret på frågan "Hör de oss?" vara "Vad vi tycker det skiter väl en anka i."
Socialarbetaren i fråga (hon såg sig som socialarbetare och inte som akademiker), var dock inte uppgiven, men hade tröttnat på att arbeta fackligt eftersom alla omorganisationer förstörde det fackliga arbetet. In i det sociala arbetet hade också ett nytt språk infunnit sig, helt anpassat efter ett kapitalistiskt köp och sälj-tänkande. Så här sa hon: " 2003, skedde ännu en omorganisering, denna gång till beställar och utförarmodellen. Jag hamnade i produktionen. Mina nya kunder blev socialsekreterarna. Inte kommuninvånarna. Köp och sälj. Som ska bädda för privatisering. Och något som kallas kundval. Vilket betyder, att man upprättar olika former av avtal. Men det är ofta svårt att veta vad som gäller. Det går ju inte att förutsäga människors problem. "
För henne var Nacka Kommun ett utmärkt exempel på nyliberal ideologi. Kommunen sålde ut alla sina kommunla hyresrätter och Vips! så kunde man inte ta emot flyktingar längre.
Kommunens politik är till för kommunens privilegierade. Socialarbetarnas högsta chef inom kommunen frotterar sig och bor i samma områden som de välbeställda och privilegierade. Och som ni vet: det personliga är politiskt.
Och de med makten, tolkningsföreträdet, pengarna, kontakterna, aktierna tar det där med politiken rätt personligt. Därför demoniseras motståndarna på olika sätt, vare sig det handlar om fack, arbetslösa, socialdemokrater, socialister med mera.
Från borgerligt håll pratar man om att man vill minska segregationen och bryta utanförskapet, men samtidigt är man konsekvent för en politik som ökar segregationen. Ökad segregation leder alltid till ökade sociala problem. Lösningen på detta dilemma heter ökad disciplin och kontroll. Det ekonomiska tänkandet gäller dock alltid det kortare perspektivet.
Socialarbetaren i fråga hade arbetat inom många samverkansprojekt inom Nacka Kommun. "Det talas mycket om det. Och projekten kan vara ett tag men sen blåser det snålvindar och man börjar tänka på kvartalsbudgeten. Det senaste samverkansprojektet var till för att hindra att människor trillar mellan stolarna. Ni vet, försäkringskassan säger FRISK arbetsförmedlingen säger SJUK! Så. Sen är det inga som bryr sig. Men nu är det historia. Nu finns det inget sånt"
Och visst, vi kan protestera, demonstrera, kämpa vidare. Men även om vänstern ännu inte hamnat hopplöst efter i kampen om tolkningsföreträdet så vad som sedan händer när protesterna sker vare sig det handlar om imperialistiska krig eller a-kassan verkar svaret på frågan "Hör de oss?" vara "Vad vi tycker det skiter väl en anka i."
Socialarbetaren i fråga (hon såg sig som socialarbetare och inte som akademiker), var dock inte uppgiven, men hade tröttnat på att arbeta fackligt eftersom alla omorganisationer förstörde det fackliga arbetet. In i det sociala arbetet hade också ett nytt språk infunnit sig, helt anpassat efter ett kapitalistiskt köp och sälj-tänkande. Så här sa hon: " 2003, skedde ännu en omorganisering, denna gång till beställar och utförarmodellen. Jag hamnade i produktionen. Mina nya kunder blev socialsekreterarna. Inte kommuninvånarna. Köp och sälj. Som ska bädda för privatisering. Och något som kallas kundval. Vilket betyder, att man upprättar olika former av avtal. Men det är ofta svårt att veta vad som gäller. Det går ju inte att förutsäga människors problem. "
måndag 12 februari 2007
Att Vara Herre på Täppan: Kampen Om Tolkningsföreträdet. del ett
"Vi behöver en ny verklighetstolkning som gör att sakerna faller på plats, ty maktens stabilaste fundament är kontrollen över begreppen och verklighetsuppfattningen. Det ideologiska herraväldet är säkrare än det som utövas med hjälp av stridsvagnar och bajonetter. Den som har tolkningsföreträdet på verkligheten, den har makten." Patrik Engellau, tidigare SAF. Ur Mikael Nybergs Kapitalet.se
Det senaste exemplet finns att läsa om här.
Det senaste exemplet finns att läsa om här.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)