Terrorismtipset; Sverige: Helgardering.

När det kommer till Terrorismtipset. och Sverige är det SÄPO som får tippa.

Man väljer helgardering.

Analys:

Säpo känner sig tvungna att höja beredskapen. Till den mittersta skalan. Nivå tre av fem. Så känn er inte ÖVERDRIVET oroliga. Det är lagom farligt just nu.

Säpo vill, enligt DN, bara vara på den säkra sidan. På den säkra sidan vad gäller terrortipset. Man vill helt enkelt inte missa den här matchen. Alltså helgarderar man.

För om det händer något, vilket man inte tror, har man ju varje fall förvarnat om det och kan peka på att man ändå hade lite koll på läget. Så här skriver DN på frågan om varför SÄPO går ut offentligt med den förhöjda varningen: “

det handlar också om att man vill framstå som trovärdig – inte minst om det skulle hända något.”

Händer inget så kan man även säga att man ansåg inte heller att det var någon överhängande fara - man vill bara informera, inte om något specifikt eller egentligen varför, att något kan vara i görningen, detta baserat på fakta som vi inte får veta någonting om. Där till: var inte rädda säger SÄPO men säger också i samma andetag tydligen: “

Hotbilden kan dock ändras när som helst och justeras – både uppåt och neråt.” Så var inte rädda, hotet kan öka när som helst!

SÄPO är alltså inte ovetande. Ovetande om vad? Det har man som sagt ingen anledning att informera om. Därför frågar DN de berömda patenterade klåparna Ranstorp och Norell som spekulerar om vad det kan vara SÄPO varnar för och vad denna helgardering handlar om. Ett av svaren är att vi är en del av omvärlden.

SÄPO meddelar inte heller varifrån hotet kommer. Men våra terrorexperter meddelar glatt att det handlar om islamister. Därför kompletteras det hela med en artikel om huruvida det muslimska förbundet anser att detta kan öka främlingsfientligheten mot Sveriges alla muslimer.

DN skriver också att en anledning till att SÄPO går ut med denna helgardering blir terroristerna oroliga och avstår från brott. Så, ren och skär inkompetens och lathet kan vara ett skäl.

- Vad ska vi göra?

- Inte fan vet jag.

- Höj beredskapen, vet jag, så går vi och tar en fika i Rinkeby och slentrianspanar på muslimer. Alltid ser vi något misstänkt vi kan skriva en rapport om.

Glada Vinnare i terrorismtipset och av Dagens Nyheters bevakning av tipset: Sverigdemokraterna och Folkpartiet.

Som Offer Duger Palestinierna För Kritiskt Granskande Journalister

Det som berättats i medierna, i den så kallade objektiva nyhetsförmedlingen har man fokuserat på två saker:
Varför Israel agerat som man har gjort och det palestinska lidandet. Man har här gett Israel fritt utrymme när det gäller tolkningsföreträdet för själva "konfliktens" ursprung. Detta leder till att den gängse meningen bland människor är att Israel har överreagerat, man har använt sig av kraftigt övervåld, men att man samtidigt förstår Israel utifrån det faktum att Israel har blivit attackerade.

Den objektiva och neutrala nyhetsrapporteringen är därmed skev. Vi får ta del av israeliska företrädare som berättar varför man handlar som man gör. Det som ifrågasätts av journalisterna är alltså inte varför Israel startade kriget, utan på sättet man gjorde det och varför man förhindrar journalister att göra sitt jobb.

Det innebär att de ockuperade och belägrade nästan måste ägna sig åt body count för att få sympatier. Hamas anklagas för att spela på martyrskapet och att man använder sig av de döda barnen i propaganda (det finns en annan aspekt på detta: barnen blir inte bara offer, utan en del i kampen – i sorgen: stolthet). Samtidigt som det leder till det närmast perversa men den definitivt rasistiska slutsatsen att man inte bryr sig om sin egen befolkning så är dessvärre detta nästan palestiniernas enda legitima vapen i kampen för sitt land. Lidandet. De får mediautrymme baserat på sina döda. Inte baserat på sina rättigheter eller det faktum att även palestinierna har en historia, med poeter, musiker konstnärer med mera, men att alla dessa lever under ockupation som präglar allt de gör. Förtrycket och ockupationen började inte igår, den är inte avslutad. Den pågår och pågick innan Israel attackerade Gaza. Detta är inte palestiniernas fel. Det är medias fel som för varje krig som startas lyssnar på vad Israel anger för förklaring till kriget och godtar detta som startpunkten. Den kritiskt granskande journalistiken är sorgligt frånvarande.

Man lyssnar mer på palestinierna som döda än som levande. Man ser bilderna. Men detta kräver alltså ett så pass stort lidande, att det blir ett nyhetsvärde av det. För att palestinierna ska bli uppmärksammade krävs något mer än själva ockupationen. Den dagliga ockupationen, den självklara grunden för allt elände, är normaliserad. I de små faktarutorna som förklarar kriget och gör en sammanfattning åt oss läsare är skapad utifrån vad Israels regering och militärledning anger för skäl: det vill säga, den ena sidans ord. Samma sak skedde sommaren 06. Men då fanns det faktiskt två syndabockar. I exempelvis DN, var det den ena dagen Hamas, och andra dagen var det Hizbollah. Det var upp till Israel vilket som gällde.

Ett annat exempel är en intervju i dagens DN (ej på nätet, s 28 del ett). En palestinsk man vid namn Ramez al-Shorafa berättar om flykten från Gaza och om allt elände han upplevde där. Han får sedan frågan om Hamas och vad han tycker om att de vägrar erkänna Israels existens.* Här har vi alltså ännu en fråga: rakt upp och ner beställd av Israels stat och vidarebefordrad och saluförd av världens okritiskt granskande journalister och medier. Frågan i sig skulle däremot behöva belysas. Vad innebär det att erkänna någon stats rätt att existera? Varför ställer Israel det kravet? Och hur viktig är den frågan i praktiken? Och, har någon lyssnat på varför Hamas vägrar göra detta? Alltså vad de själva har sagt i frågan, utan att gå till Israel, Memri, AIPAC, eller Svensk Israel-Information för att få veta vad Hamas tycker. Och i ärlighetens namn är det rätt läge att ta upp detta nu? När Israel har försökt utplåna Hamas?

Hamas skulle också behöva kritiskt granskas, men inte utifrån liberal demonisering baserad på Israels propagandamaskin, utan utifrån sin politik, sin utveckling som rörelse, sin påstådda anti-semitism (som i varje fall, har varit ett problem, ), sin syn på demokrati.

* I dagens DN har Clas Barkman missat att det Israel vill är att Hamas erkänner Israels rätt att existera, inte enbart Israels existens.

Lästips: Angry Arab summerar (om än kanske lite tidigt, men ändå läsvärt.)

Börsoro Och Seriös Sifferanalys

Oro på börsen och ett gäng klåpare som pratar men som säger ack så lite. Kan någon säga något vettigt? Jorå.

Johan Ehrenberg skriver:

Börserna går dåligt på grund av att det finns för mycket pengar som inte används till vettiga saker. Enkelt uttryckt, investeringarna är för dåliga jorden runt. Alldeles för mycket pengar ligger och ”väntar” på att användas till något reellt. Väntan består i olika typer av spekulation.Liksom i den svenska kraschen på 90-talets början, är det bankerna som är huvudaktörerna. Det är banker som lånat ut pengar till andra bolag som i sin tur lånat ut dem till en bostadsspekulation i USA. En spekulation som blev så absurd att man lånat ut pengar till fattiga som aldrig kan betala dem, med en förhoppning om att stigande fastighetspriser ändå ska kunna ge dessa fattiga möjlighet att betala räntor och amorteringar genom – nya lån.

Johan Croneman i DN förvånas liksom jag över experternas tomma prat. Men han minns något från svunna tider:

I Göteborgs-Tidningen (GT) hade de på 80-talet en journalist, ja, en snubbe i alla fall, som skrev om Lotto. Det är sant. Han hade varje vecka en krönika om förra veckans Lotto-spel, och en hel del nya idéer om den kommande veckans spel. Ibland tyckte han att femman var i fin form, den skulle man kanske spela på, ibland trodde han till exempel inte alls på tolvan eller trettiotrean, för de hade dragits ett par gånger nu. Så höll han på, år efter år. Jag kommer ihåg när ettan var i toppform i flera veckor!

Allvarligt talat: Plocka in den killen igen. Det är dags för lite seriös sifferanalys.

Veckans Boktips: Patrick Cockburn: ”The Occupation. War and resistance in Iraq.”

Irak är en katastrof. (Ja, det finns naturligtvis de som hävdar att det bara är rörigt.) Nu är USA:s befälhavare general David Petraeus hårt pressad. Jag läste delvis om honom i Patrick Cockburns utmärkta bok. ”The Occupation. War and resistance in Iraq.” Han beskriver även David Petraeus idag på Counterpunch. Delar av detta känner jag igen från boken. Bland annat det här. Cockburn träffar Petraeus och ställer honom en viktig fråga: I asked him what was his single most important piece of advice for his successor. He said, after reflection, that it was "not to align too closely with one ethnic group, political party, tribe, religious group or social element". Cockburn beskriver dock att det finns ett problem med detta. Det kan sluta med att han inte har några vänner.

Patrick Cockburn skriver initierat i boken. Han vet vad han talar om. Han har lång erfarenhet som journalist i mellanöstern. Han har en ödmjuk inställning och lyssnar till irakierna. Till skillnad från journalister som Hildebrandt som tjänstvilligt bäddar ned sig med de US-amerikanska soldaterna och tar deras parti, den så kallade civilisationen mot barbariet, så har Cockburn rört sig i landet, känner till dess historia och säljer sig inte. Det är även en berättelse om risken att vara journalist. Och om risken att försöka leva ett normalt liv i Bagdad där varje beslut, hur trivialt det än må vara, kan vara ett beslut som i sanning är en fråga om liv och död.

Cockburn skriver (och jag hoppas den blir översatt, den förtjänar det verkligen) med ett språk som också får en att inte lämna ifrån sig boken. Han romantiserar ingenting, han behandlar verkligheten med en ödmjuk inställning. Han har haft fel förr vad gäller Saddam, men han vet också hur man bäst beskriver Saddam. Saddam var ingen Stalin (eller Hitler) även om han hade Stalins paranoida inställning till sina medmänniskor. Saddam var, enligt Cockburn, i första hand en säkerhetspolis. Han gjorde sig av med sina fiender. Det som också skilde honom från Stalin, var en del personlighetsdrag: enligt Cockburn bar Saddam drag av Inspektör Clouseau. Han var helt enkelt en smula klantig och lärde sig inte av sina misstag.

Cockburn skriver också om hur problemen mellan Shia och Sunni alltid har funnits där, även om det uppenbart förvärrats och förvärrats av ockupationsmaktens totala inkompetens och förakt för irakierna. Paul Bremer fick bära hundhuvudet för många av misstagen. Men hans utnämning säger lite om hur man resonerade i USA. Man valde Bremer till diktator, en person utan någon som helst kännedom om Irak. En man helt utan ödmjukhet. De val som kom att ske, var inget USA ville skulle hållas, utan pressades fram av irakierna själva, och då främst av shiagrupper. Här verkade Petraeus alltså ha en annan inställning. Dock kanske den bara förhalade våldet.

Dessutom kan Cockburn berätta att det trots allt fanns ett visst intresse från irakierna för ett ingripande av USA (även om det rådde delade meningar om det). Man ville bli av med Saddam, man ville bli av med sanktionerna. Man ville leva ett normalt liv. Fattigdomen hade börjat ta på irakierna. Men när allting blev sämre med ockupationen och man började notera det US-amerikanska ointresset att hjälpa irakierna började man alltmer avsky USA:s närvaro. En man säger till och med: ”De kan ta vår olja, men ge oss åtminstone elektricitet och vatten.”
Men irakierna får ingenting. Och när pratet om massförstörelsevapnen har tystnat kom det största hånet av de alla. Det var en humanitär intervention.

Fotnot: Boken kan beställas från bokus för 120 kronor. Det har nyligen kommit en ny upplaga från år 2007.

Journalistik I Sitt Esse

Tittade på nyheterna. Fick höra att det har hänt ett par incidenter på Arlanda. Efter två relativt allvarliga markkrockar med flygplan, men utan personskador i sommar är nu säkerheten på Arlanda ifrågasatt.

Arlandas operativa chef Claes Hagström får flera svåra frågor att besvara. De avslutande frågorna är journalistik när den är som bäst.

- Är du oroad på något sätt?
- Nej.
Och så denna följdfråga efter det svaret:
- Bör passagerarna vara oroliga?
Arlandas Operativa Chef svarar mycket oväntat: - Nej. Inte alls. Inte alls.

Journalister Utbildade I Nordkorea Bevakade Victorias 30-årsdag

Hur okritiskt får det bli? Hur mycket fjäsk a la Nordkorea kan det bli? När ska det ta slut? Kronprinsessan hyllas i DN för att hon klarade av att fira sin egen 30-års dag. Med glans. Snälla någon. När ska det ta slut. Jag står ta mig fan inte ut. I en parantes skriver ”journalisten” att "man får en svindlande aning om vad folk som inte har något kungahus tvingas hitta på för att få det lite festligt” därför att en grupp människor var extra färgglada.

Och så har jag en lösning på detta överflödiga problem. Det här med att"Hon ska stärka monarkin, sälja Sverige och föda barn. Kraven hopar sig när kronprinsessans förutbestämda öde obevekligt närmar sig: att inta tronen. " Avskaffa skiten. Då kanske vi blir mer färglada. Vi svenskar anses ju vara lite väl gråa och tråkiga. Dessutom: inte behöver hon stärka monarkin heller. Det gör ju "journalisterna" så bra på egen hand.

Och igår.

DN-Debatt: Inte Mycket Till Debatt

Mauricio Rojas tillhör det privilegierade skiktet människor som får skriva på DN debatt av rent ideologiska skäl. DN:s debattredatkör Mats Bergstrand är i regel mycket stolt över sin sida, och har åberopat dess stora bredd. Om jag inte minns fel så ägnade han en liten del (han brukar ju upplåta en yta åt sig själv för att skryta ibland) åt att visa hur objektiva man var. Man hade minsann låtit fler representanter för vänstern än högern komma till tals. Om man räknade till antal människor som uppenbart tillhörde något parti så stämde detta säkert. Man har ju för vana att låta vänsterpartister skälla ut varandra offentligt där. Därtill räknar man säkerligen representanter för Svenskt Näringsliv som neutrala. Johan Norberg skriver där ibland. Han ägnade någon debattartikel åt, efter en "undersökning" naturligtvis, att peka på våra socialistiska bibliotek och gnällde över att Johan Ehrenberg hade många fler böcker på biblioteken. Johan Ehrenberg fick aldrig replikera. (Läs Johan Ehrenbergs replik, något år gamla: Därför kan borgarna inte skriva.)

DN:s debattsida är en propagandasida i första hand. Vilket märks genom den bisarrt usla undersökningen av UOK som dessutom resulterar i uppföljare, dels på DN:s ledarsida men även delvis med anledning av Mauricio Rojas debattartikel häromdagen. Detta är naturligtvis ingen slump. Rojas, som förövrigt anser att chilenare är skurkaktigare än andra, har gjort en undersökning som nu sågas av Åsa Linderborg i Aftonbladet.

Åsa skriver att det vore orimligt att Rojas blir tagen på allvar. Men samtidigt skulle jag vilja peka på att det här är en del i en propagandaattack som inte på egen hand kan göra något. Men som många hävdat tidigare, och som även Åsa pekar på här: det är inte kommunismen man vill åt. Man vill sjunga nyliberalismens lov. (Men det gör man ju redan i hela samhället. Är de oroliga för att folk ser igenom? Ser bristerna? Börjar fundera på varför de sociala problemen antingen är konstanta eller ökar?)

Rojas åberopar UOK, Upplysning om kommunismens historia, finansierad av Svenskt Näringsliv. UOK påstod häromveckan (Dagens Nyheter 9 maj) att svenska ungdomar vet för lite om kommunismens illgärningar. Fler än hälften begriper inte att demokrati och marknadsekonomi är samma sak! Undersökningen bygger på en metod med samma vetenskapliga precision som slagrutan. I skottgluggen står inte de som försvarar Gulag – för de finns inte – utan alla som ifrågasätter nyliberalismen. Alla som tror på en solidariskt finansierad välfärd.

Att sån här galenschaft får sånt genomslag visar att det finns en ideologisk mottaglighet inom samhällseliten. Vi kan vänta oss fler utspel på DN Debatt.

Du Åsa, vet du vad, det tror jag med.

Journalism På Kulturhuset Starring Patrick Cockburn

Idag på Kulturhuset diskuterar man journalism och de faror som finns. "För att hedra den mördade svenske journalisten Martin Adler och lyfta frågan bjuder vi nu in till ett internationellt seminarium om den säkerhetspolitiska situationen i världen, hoten mot journalisterna, hur de som rapporterar kan skyddas och hur krigskorrespondenter jobbar."

Dessvärre är det fullbokat sen en tid tillbaka. Med på seminariet är en av mina favoritjournalister, Patrick Cockburn. I den senaste av hans artiklar undrar han Vem Är Muqtada al-Sadr.

"The rise of Muqtada has been one of the surprises of the four years since the US invaded. Saddam Hussein must have been astonished as he went to his execution to hear the name: "Muqtada! Muqtada! Muqatada!" shouted by jeering onlookers. Had Saddam realised the potential of this strange, enigmatic young man before the invasion then he would doubtless have killed him, as he did Muqtada's father and two of his brothers eight years ago."

"It is difficult to avoid Muqtada's presence in Baghdad. Dressed in his dark clerical robes, he peers menacingly from posters on thousands of walls. His Mehdi Army militiamen control not only Sadr City but much of the capital and southern Iraq. He is an essential prop to the government of Prime Minister Nouri al-Maliki, in which six ministers belong to his movement.
Yet the source of his power has remained a mystery to the US and many Iraqi politicians. Few men have been so consistently underestimated. He is not a great orator, nor does he have huge charisma. His movement has limited resources. Until recently, his militiamen were unpaid and provided their own weapons. He does not have a powerful foreign backer. In spite of US efforts to link him to Iran and claim that he has fled there, he and his movement have traditionally been suspicious of the Iranians, and they of him."

Jag önskar att DN översatte honom oftare. Jag önskar att även hans reportageböcker översätts till svenska.

Att Vara Herre på Täppan: Kampen Om Tolkningsföreträdet. del ett

"Vi behöver en ny verklighetstolkning som gör att sakerna faller på plats, ty maktens stabilaste fundament är kontrollen över begreppen och verklighetsuppfattningen. Det ideologiska herraväldet är säkrare än det som utövas med hjälp av stridsvagnar och bajonetter. Den som har tolkningsföreträdet på verkligheten, den har makten." Patrik Engellau, tidigare SAF. Ur Mikael Nybergs Kapitalet.se

Det senaste exemplet finns att läsa om här.