För att övertala Chirac att gå med i en bred allians i ett kommande krig mot Irak använde sig George W. Bush av deras gemensamma tro: "“Gog and Magog are at work in the Middle East…. The biblical prophecies are being fulfilled…. This confrontation is willed by God, who wants to use this conflict to erase his people’s enemies before a New Age begins.”
Chirac trodde knappt sina öron.
Gog och Magog är enligt Uppenbarelseboken 20:7–10 fientliga folk från jordens fyra hörn som i den allra yttersta tiden ska gå till angrepp mot de heliga men förintas genom eld från himlen. Men George W Bushs referens kan även härledas till Hesekiel i Gamla Testamentet, kapitel 38-39. Onda jävlar är det i varje fall och som till varje pris måste besegras.
Dick Erixon ogillar ju fundamentalism. Samtidigt är han övertygad om att George W. Bush håller på att omvärderas. Det är en ding-dick värld vi lever i. Som tur är slipper vi i varje fall i detta liv plågas av Bush dag och natt i evigheternas evigheter. Ett tag till måste vi dock dras med hans arv. Och idioterna som försvarar honom.
Visar inlägg med etikett Irak. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Irak. Visa alla inlägg
onsdag 12 augusti 2009
onsdag 15 juli 2009
söndag 1 februari 2009
Skon Som Klämmer
Enligt vissa källor tror Dick "Bagdad Bob den andre" Erixon att denna sko är till George W. Bushs ära och att detta är beviset för att Bush nu håller på att omvärderas även i Irak.** Det skrämmande med det här är att jag vet inte om det jag nu skrivit är ironi eller ren och skär sanning.
onsdag 17 december 2008
Skor
I detta inlägg skor jag mig på Angry Arab.
För den som följt Angry Arab en längre tid förstår att det där med skon mot Bush är något mycket speciellt för honom. I flera år har han skämtat om skor. Han har ju framförallt ironiserat över den orientalism som behandlat skoförolämpning som något signifikativt för alla araber. Även jag har bidragit till detta skotema. (läs här: stör mig dock på den klantiga felstavning, missade bokstav, som följt med. ) Nu ger jag er två kommentarer av Angry Arab som handlar om skokastningen mot Bush:
I wish all those Arabs cheering the shoe would take down to the streets and demonstrate against their tyrants and against Israel and they can throw their own shoes at their rulers instead of hypnotically watching scenes of the flying shoe, over and over again.
Deans of the Press and Publishing syndicates in Lebanon held a special event in honor of the shoe thrower. Somebody suggested opening a "special museum" for the shoe. How does one tour that museum? Like here is the shoe, and then here is the shoe and there is the shoe and here is the sock?
tisdag 28 oktober 2008
Irak - Nu En Del Av USA, den 51:a Staten
Det finns helt enkelt en rätt simpel förklaring till följande citat, som gäller attacken mot Syrien...
"Look when you've got an opportunity, an important one, you take it."That's what the American people would expect, particularly when it comes to foreign fighters going into Iraq, threatening our forces."
...och det är att man nu räknar in Irak som USA:s 51:a stat. Man försvarar inte staten Irak, man försvarar delstaten Irak. USA:s soldater är inte längre främlingar, eller utlänningar i Irak, man är en del av Irak. Visst. Illa omtyckta kanske. Men det är som i USA. Polariserat. Man är vana med angry black men som bråkar inbördes, och dödar vita i de andra staterna i USA. Och Irak, är ju en purfärsk stat, det som händer i Irak och har hänt är väl bara lite födslosmärtor.
Via Pasteys Plats.
"Look when you've got an opportunity, an important one, you take it."That's what the American people would expect, particularly when it comes to foreign fighters going into Iraq, threatening our forces."
...och det är att man nu räknar in Irak som USA:s 51:a stat. Man försvarar inte staten Irak, man försvarar delstaten Irak. USA:s soldater är inte längre främlingar, eller utlänningar i Irak, man är en del av Irak. Visst. Illa omtyckta kanske. Men det är som i USA. Polariserat. Man är vana med angry black men som bråkar inbördes, och dödar vita i de andra staterna i USA. Och Irak, är ju en purfärsk stat, det som händer i Irak och har hänt är väl bara lite födslosmärtor.
Via Pasteys Plats.
söndag 14 september 2008
John McCain, Krigshjälte?
Är det inte något märkligt (läs: avskyvärt) med att John McCain utmålas som en krigshjälte. Kan någon påminna människorna i USA om vad Vietnam-kriget var för något? Om vad och hur man bombade? Om hur många människor som dog?
Kanske är det hans minnen och erfarenhet av Vietnam som gör att han av många ses som en god framtida krigspresident. Han kan leda ett land i krig. Han har ju varit i krig. Han stod för "the surge". Samtidigt som han anses vara en president som skulle kunna starta ett nytt krig, denna gång mot Iran. Karln har ju trots allt både sjungit om att bomba Iran samt skämtat om att döda iranier. (Tänk er det motsatta? Tänk er Ahmadinejad sjungandes om att bomba USA?)
Nåväl. Det finns en hel del som talar för att USA inte kommer att anfalla Iran. Ett av skälen är att en av anledningarna till att det är lugnare i Irak än det har varit förut beror på Irans inflytande i Irak. USA drar alltså en viss nytta av Iran, och McCain, kan kamma hem poäng på ”the surge”, eftersom media har valt att okritiskt hylla "the surge". På sätt och vis är Iraks regering idag en väldigt Iran-vänlig regering. Irans goda kontakter med Muqtada Al-Sadr har säkerligen bidragit till Al-Sadrs tillbakadragande. Dessutom, och det är viktigt att tillägga, är Irak ännu ett livsfarligt land att vistas i. Med stor sannolikhet världens farligaste land. Attackerna är inte över. Våldet är i högsta grad levande.
Men, detta kommer inte erkännas av USA, och McCain (eller ens vissa liberala bedömare). Inte än på ett tag i varje fall. Problemet med att man inte erkänner detta skapar dock vidare okunnighet. Denna självförvållade okunnighet hos västerländska bedömare om sakernas tillstånd är dock farlig och bäddar för framtida misstag. Misstag som kan kosta många människoliv. Misstag som kan vara svåra att reparera.
Patrick Cockburn om Iran och Irak.
Kanske är det hans minnen och erfarenhet av Vietnam som gör att han av många ses som en god framtida krigspresident. Han kan leda ett land i krig. Han har ju varit i krig. Han stod för "the surge". Samtidigt som han anses vara en president som skulle kunna starta ett nytt krig, denna gång mot Iran. Karln har ju trots allt både sjungit om att bomba Iran samt skämtat om att döda iranier. (Tänk er det motsatta? Tänk er Ahmadinejad sjungandes om att bomba USA?)
Nåväl. Det finns en hel del som talar för att USA inte kommer att anfalla Iran. Ett av skälen är att en av anledningarna till att det är lugnare i Irak än det har varit förut beror på Irans inflytande i Irak. USA drar alltså en viss nytta av Iran, och McCain, kan kamma hem poäng på ”the surge”, eftersom media har valt att okritiskt hylla "the surge". På sätt och vis är Iraks regering idag en väldigt Iran-vänlig regering. Irans goda kontakter med Muqtada Al-Sadr har säkerligen bidragit till Al-Sadrs tillbakadragande. Dessutom, och det är viktigt att tillägga, är Irak ännu ett livsfarligt land att vistas i. Med stor sannolikhet världens farligaste land. Attackerna är inte över. Våldet är i högsta grad levande.
Men, detta kommer inte erkännas av USA, och McCain (eller ens vissa liberala bedömare). Inte än på ett tag i varje fall. Problemet med att man inte erkänner detta skapar dock vidare okunnighet. Denna självförvållade okunnighet hos västerländska bedömare om sakernas tillstånd är dock farlig och bäddar för framtida misstag. Misstag som kan kosta många människoliv. Misstag som kan vara svåra att reparera.
Patrick Cockburn om Iran och Irak.
tisdag 26 augusti 2008
En miljon terrorister och ingen heter Ulf
Det råder terroristinflation. Tecknen är många och det sedan elfte september överhettade USA bestämmer takten. USA har en miljon namn på sin terroristlista. Men landet är inte ödelagt trots det. (En miljon inkompetenta terrorister verkar det vara.)
Och Sverige följer som vi vet lydigt efter.
"Skandiabanken har en spärr mot vissa vanligt förekommande arabiska namn...
Lena Hök säger att Skandiabanken välkomnar hans DO-anmälan.– Det är bra att få det här prövat och att DO ger tydliga direktiv om vad som gäller."
Få terrorister heter Lena. Annars är det ganska enkelt. Det är diskiminering.
Förbannat få människor heter Ulf. Det har onekligen sina fördelar.
I Afghanistan släpper man ut sitt krut, enligt en F-16 paradox, de där nere på marken, kan ju vara terrorister. Och är de det inte, skulle de kanske blivit. De som dog var afghaner. Hade det handlat om hundar hade vi kanske brytt oss. I Afghanistan heter ingen Ulf. Inga muslimer, inga talibaner, inga ”terrorister” heter Ulf. Jag kan betala mina räkningar på Skandiabanken.
Bevis behövs inte längre. Med muslimklingande namn behöver du bevisa din oskuld. Det är många som har glömt bort det. ”Hängningen är över, allt som återstår är rättegången.” Det är en vilda-västern mentalitet som roar i Lucky Luke, uppenbarligen accepteras av de flesta av västvärldens liberaler (det personliga är ju politiskt och bomberna ska ju inte falla på mitt huvud) men skrämmer i världspolitiken.
Så någon bestämmer vem som är terrorist och inte. Man tar bort någon. Typ Mandela. Nu när han inte är farlig längre. Nu när han är harmlös. Man tar bort någon och lägger till Valfri Muslim. De säger: Nej, det är inte muslimerna vi är ute efter, men, så sant mitt namn är Barack Obama: Så skulle jag hellre låta Jesse Jackson skära ballarna av mig än att jag skulle vara muslim om så för en dag.
Sen kommer problemet med terrorismen. I och med att man från högerhåll vägrar att ens analysera fenomenet, utifrån annat än ondska och religiös fundamentalism, så gör man bara en tydlig och enkel uppdelning mellan onda människor och goda människor. Där det onda bara går att bekämpa med militära medel, och undantagslagar. Men det visar på handlingskraft. Man agerar i varje fall. Tar hotet på allvar. De civila som dör blir svinn i statistiken. Collateral damage. Otur, ren och skär. Terroristerna döljer sig, är lömska. De är terrorister därför att de begår terroristaktioner, och terroristaktioner sker därför att det finns terrorister. Logiken som följer är som en hund som i all evighet jagar sin svans. Vi kallar in terroristexperter som jagar sin svans. De upprätthåller enbart skenet: är nödvändiga för att upprätthålla rädslan. Deras expertis blir därmed dubbelt så viktig: de vet aldrig något, spekulerar vilt, vilket förstärker idén om terroristernas lömskhet. De hörs och syns. De blir viktiga. Dels som experter, dels genom sin okunnighet. Men redan i användandet av ordet terrorism, beskrivs världen till de mäktigas fördel. Omvärldsanalysen är gjord av den som använder terrorism som begrepp och den är sällan komplicerad eller leder till någon hållbar lösning.
Terroristerna avhumaniseras. De avindividualiseras. De görs till spöken. Hotbilden möjliggör detta. Hotbilden ju starkare den uppmålas segregerar och ökar vår tolerans för döda afghaner och irakier. Rasismen ökar. Intoleransen ges fritt spelrum. Ytterligare utrymme skapas för rasistiska partier och åsikter. Vad konstituerar en terrorist? Än en gång. Det verkar inte vara mycket mer än att han utför terroristaktioner. Den som har tolkningsföreträdet bestämmer vad som är terroristaktioner.
Men jag håller i mitt pass. Hårt utav helvete! En miljon terrorister och ingen heter Ulf.
Även SVD Via Ung Vänster
Och Sverige följer som vi vet lydigt efter.
"Skandiabanken har en spärr mot vissa vanligt förekommande arabiska namn...
Lena Hök säger att Skandiabanken välkomnar hans DO-anmälan.– Det är bra att få det här prövat och att DO ger tydliga direktiv om vad som gäller."
Få terrorister heter Lena. Annars är det ganska enkelt. Det är diskiminering.
Förbannat få människor heter Ulf. Det har onekligen sina fördelar.
I Afghanistan släpper man ut sitt krut, enligt en F-16 paradox, de där nere på marken, kan ju vara terrorister. Och är de det inte, skulle de kanske blivit. De som dog var afghaner. Hade det handlat om hundar hade vi kanske brytt oss. I Afghanistan heter ingen Ulf. Inga muslimer, inga talibaner, inga ”terrorister” heter Ulf. Jag kan betala mina räkningar på Skandiabanken.
Bevis behövs inte längre. Med muslimklingande namn behöver du bevisa din oskuld. Det är många som har glömt bort det. ”Hängningen är över, allt som återstår är rättegången.” Det är en vilda-västern mentalitet som roar i Lucky Luke, uppenbarligen accepteras av de flesta av västvärldens liberaler (det personliga är ju politiskt och bomberna ska ju inte falla på mitt huvud) men skrämmer i världspolitiken.
Så någon bestämmer vem som är terrorist och inte. Man tar bort någon. Typ Mandela. Nu när han inte är farlig längre. Nu när han är harmlös. Man tar bort någon och lägger till Valfri Muslim. De säger: Nej, det är inte muslimerna vi är ute efter, men, så sant mitt namn är Barack Obama: Så skulle jag hellre låta Jesse Jackson skära ballarna av mig än att jag skulle vara muslim om så för en dag.
Sen kommer problemet med terrorismen. I och med att man från högerhåll vägrar att ens analysera fenomenet, utifrån annat än ondska och religiös fundamentalism, så gör man bara en tydlig och enkel uppdelning mellan onda människor och goda människor. Där det onda bara går att bekämpa med militära medel, och undantagslagar. Men det visar på handlingskraft. Man agerar i varje fall. Tar hotet på allvar. De civila som dör blir svinn i statistiken. Collateral damage. Otur, ren och skär. Terroristerna döljer sig, är lömska. De är terrorister därför att de begår terroristaktioner, och terroristaktioner sker därför att det finns terrorister. Logiken som följer är som en hund som i all evighet jagar sin svans. Vi kallar in terroristexperter som jagar sin svans. De upprätthåller enbart skenet: är nödvändiga för att upprätthålla rädslan. Deras expertis blir därmed dubbelt så viktig: de vet aldrig något, spekulerar vilt, vilket förstärker idén om terroristernas lömskhet. De hörs och syns. De blir viktiga. Dels som experter, dels genom sin okunnighet. Men redan i användandet av ordet terrorism, beskrivs världen till de mäktigas fördel. Omvärldsanalysen är gjord av den som använder terrorism som begrepp och den är sällan komplicerad eller leder till någon hållbar lösning.
Terroristerna avhumaniseras. De avindividualiseras. De görs till spöken. Hotbilden möjliggör detta. Hotbilden ju starkare den uppmålas segregerar och ökar vår tolerans för döda afghaner och irakier. Rasismen ökar. Intoleransen ges fritt spelrum. Ytterligare utrymme skapas för rasistiska partier och åsikter. Vad konstituerar en terrorist? Än en gång. Det verkar inte vara mycket mer än att han utför terroristaktioner. Den som har tolkningsföreträdet bestämmer vad som är terroristaktioner.
Men jag håller i mitt pass. Hårt utav helvete! En miljon terrorister och ingen heter Ulf.
Även SVD Via Ung Vänster
lördag 23 augusti 2008
Löjeväckande Rubrik
Det är något mycket löjeväckande över en sådan här rubrik: ”USA lämnar Irak 2011”. Det är till att börja med sagt med en viss reservation: ”om säkerhetsläget tillåter”, men och det är än viktigare, absolut inte sant, för även om säkerhetsläget tillåter, så kommer USA att ha ett antal militärbaser kvar i landet. Att detta skulle ske visste varje människa med ett minimum av USA-kännedom eftersom USA har baser i över 100 andra länder, så att USA helt skulle lämna Irak var naturligtvis aldrig ett reellt alternativ. Man måste ju trots allt bevaka sina ekonomiska intressen som man har där. ( I dagsläget innebär för övrigt det förbättrade säkerhetsläget att man rent pragmatiskt godtagit ett ökat iranskt inflytande i Irak.)
Men hur kan människor som kallar sig journalister, skriva att USA lämnar Irak 2011? Hur? Varför? När man i samma andetag som man påstår det vet att det varken i praktiken eller i teorin är sant.
Men sådan är imperialismen. Den behöver sina apologeter.
Fotnot: Även SVT text kör med samma rubrik. Där skriver man även att det kommer att vara militärbaser kvar i landet efter tillbakadragandet.
Men hur kan människor som kallar sig journalister, skriva att USA lämnar Irak 2011? Hur? Varför? När man i samma andetag som man påstår det vet att det varken i praktiken eller i teorin är sant.
Men sådan är imperialismen. Den behöver sina apologeter.
Fotnot: Även SVT text kör med samma rubrik. Där skriver man även att det kommer att vara militärbaser kvar i landet efter tillbakadragandet.
fredag 1 augusti 2008
För Säkerhets Skull
“American forces now hold about 22,000 Iraqi detainees at Camp Cropper in Baghdad and Camp Bucca, near the Kuwait-Iraq border. While the vast majority will never be charged under Iraqi law because there is not enough evidence to bring them to trial, the American military says that about a third remain security risks.”
Man vet bara inte vilken tredjedel som fortfarande är och förblir en säkerhetsrisk så av säkerhetsskäl och enligt en variant av Pascals vad, kriget mot terrorismens variant: så håller man allihop fängslade. Just in case. Ungefär som F-16 paradoxen. Man bombar därför att människorna där nedanför kan vara terrorister. Man vet inte. Men för att vara på den säkra sidan så bombar man. Så om ett och annat bröllop blir bombat i Afghanistan till exempel så beror det på det. F-16 paradoxen.
Man vet bara inte vilken tredjedel som fortfarande är och förblir en säkerhetsrisk så av säkerhetsskäl och enligt en variant av Pascals vad, kriget mot terrorismens variant: så håller man allihop fängslade. Just in case. Ungefär som F-16 paradoxen. Man bombar därför att människorna där nedanför kan vara terrorister. Man vet inte. Men för att vara på den säkra sidan så bombar man. Så om ett och annat bröllop blir bombat i Afghanistan till exempel så beror det på det. F-16 paradoxen.
fredag 30 maj 2008
"Vi Är Där På Irakiernas Inbjudan"
Condi Rice intervjuas i dagens DN. Det är en kraftlös, näringsfattig intervju, där Rice tillåts fly frågorna och hitta på egna svarsalternativ. Det är en intervju som avslutas med frågan: ... - Och pianospelet? Som för att visa. Jag hoppas du inte tog illa upp med mina frågor. Jag måste ju liksom. Dagens Nyheter är en seriös tidning. Förvisso. Men vi är USA-vänliga i grunden.
Men Condi svarar så här på en fråga om hur länge man ska stanna i Irak.
" Well, vi är ju där på irakiernas inbjudan... Vi är inte där för att skapa permanenta baser i Irak."
Sällan har väl en inbjudan sett konstigare ut, sällan har väl en inbjudan varit blodigare. Sällan borde väl ett konstaterande vara mer värd att få en uppföljningsfråga. Sen: inte där för att skapa permanenta baser? Michael, du har ett öppet mål. Fråga om alla dessa andra över 100 länder där USA har baser, snälla? Nähä.
Därtill säger hon något mycket komiskt: (en varningssignal bör alltid ljuda vid orden "jag är den förste att medge att..."): - Jag är den förste att medge att mycket {i Irak] blev svårare än jag trott.
Hennes inställning till USA:s eget ansvar för det som hänt i Irak är väntat men deprimerande. Hennes dystra "utsikter finns det än"-inställning i Israel/Palestina-frågan är däremot kanske förvånande, eftersom Bush-administrationen tidigare låtit löjeväckande optimistiska i frågan. Helt väntat, dock, är att skulden varför palestinierna inte fått någon stat och varför det inte råder fred, helt och hållet läggs på palestinierna.
Condi pratar även om diplomatins vikt vad gäller Iran. Samtidigt som hon och USA vägrar samtala med Iran. Det hon inte heller vill erkänna är att Iran är något av en regional vinnare genom det som utspelats genom Irak-kriget och dess följder. Men för henne är inte frågan varför USA vägrar tala med Teherean, utan varför Teheran inte vill tala med USA. Hon anser inte att Iran ska få använda samtal och förhandlingar för att dölja och vinna tid, medan de vinner andra fördelar. Detta senare får mig att tänka på Israel, som använder lama fredsförhandlingar för att vinna tid till utökad ockupation, utökad belägring.
Vad gäller tortyr av fångar är hon mycket luddig, men påpekar först och främst med en lysande propagandalögn som folkpartistliberaler kommer att trycka upp på t-shirtar: - Låt mig först säga att USA är och förblir den starkaste förespråkaren av mänskliga rättigheter på hemmaplan och utomlands.
Efter det konstaterandet förklarar hon hur annorlunda kriget är mot terrorister. Hur man måste använda alla lagliga medel som finns, och att presidenten inte skulle se genom fingrarna med tortyr. Sen säga att terorister helt enkelt inte är som vi vanliga människor. Som genom att hävda att tortyrförbud ska bara gälla USA-definierade människor.
Michael Winiarski, intervjuaren, ser ingen anledning att ifrågasätta dessa konstiga svar utan vill då istället börja fråga om hur hennes karriär ser ut från 2009. Och om pianospelet förstås.
(Vad gäller den optimism som präglade mötet är jag inte förvånad. Många måste upprätthålla ansiktet. Men avsaknaden av konkreta åtgärder var inte heller den oväntad.)
Men Condi svarar så här på en fråga om hur länge man ska stanna i Irak.
" Well, vi är ju där på irakiernas inbjudan... Vi är inte där för att skapa permanenta baser i Irak."
Sällan har väl en inbjudan sett konstigare ut, sällan har väl en inbjudan varit blodigare. Sällan borde väl ett konstaterande vara mer värd att få en uppföljningsfråga. Sen: inte där för att skapa permanenta baser? Michael, du har ett öppet mål. Fråga om alla dessa andra över 100 länder där USA har baser, snälla? Nähä.
Därtill säger hon något mycket komiskt: (en varningssignal bör alltid ljuda vid orden "jag är den förste att medge att..."): - Jag är den förste att medge att mycket {i Irak] blev svårare än jag trott.
Hennes inställning till USA:s eget ansvar för det som hänt i Irak är väntat men deprimerande. Hennes dystra "utsikter finns det än"-inställning i Israel/Palestina-frågan är däremot kanske förvånande, eftersom Bush-administrationen tidigare låtit löjeväckande optimistiska i frågan. Helt väntat, dock, är att skulden varför palestinierna inte fått någon stat och varför det inte råder fred, helt och hållet läggs på palestinierna.
Condi pratar även om diplomatins vikt vad gäller Iran. Samtidigt som hon och USA vägrar samtala med Iran. Det hon inte heller vill erkänna är att Iran är något av en regional vinnare genom det som utspelats genom Irak-kriget och dess följder. Men för henne är inte frågan varför USA vägrar tala med Teherean, utan varför Teheran inte vill tala med USA. Hon anser inte att Iran ska få använda samtal och förhandlingar för att dölja och vinna tid, medan de vinner andra fördelar. Detta senare får mig att tänka på Israel, som använder lama fredsförhandlingar för att vinna tid till utökad ockupation, utökad belägring.
Vad gäller tortyr av fångar är hon mycket luddig, men påpekar först och främst med en lysande propagandalögn som folkpartistliberaler kommer att trycka upp på t-shirtar: - Låt mig först säga att USA är och förblir den starkaste förespråkaren av mänskliga rättigheter på hemmaplan och utomlands.
Efter det konstaterandet förklarar hon hur annorlunda kriget är mot terrorister. Hur man måste använda alla lagliga medel som finns, och att presidenten inte skulle se genom fingrarna med tortyr. Sen säga att terorister helt enkelt inte är som vi vanliga människor. Som genom att hävda att tortyrförbud ska bara gälla USA-definierade människor.
Michael Winiarski, intervjuaren, ser ingen anledning att ifrågasätta dessa konstiga svar utan vill då istället börja fråga om hur hennes karriär ser ut från 2009. Och om pianospelet förstås.
(Vad gäller den optimism som präglade mötet är jag inte förvånad. Många måste upprätthålla ansiktet. Men avsaknaden av konkreta åtgärder var inte heller den oväntad.)
torsdag 15 maj 2008
När En Rik Mäktig Man Visar Sin Solidaritet Så Gott Som Han Kan
Det här är bara så stort av George W. Bush. Han har slutat spelat golf för att stödja soldaterna i Irak.
"I feel I owe it to the families to be as -- to be in solidarity as best as I can with them. And I think playing golf during a war just sends the wrong signal." (Min kursivering)
Andra förslag: sluta prata eller sluta vara president.
Via Hampus Motbilder.
Fotnot: I valkampanjen 2004 var det John Kerry som utmålades som elitisten. I valkampanjen 2008 är det Barack Obama.
"I feel I owe it to the families to be as -- to be in solidarity as best as I can with them. And I think playing golf during a war just sends the wrong signal." (Min kursivering)
Andra förslag: sluta prata eller sluta vara president.
Via Hampus Motbilder.
Fotnot: I valkampanjen 2004 var det John Kerry som utmålades som elitisten. I valkampanjen 2008 är det Barack Obama.
tisdag 11 mars 2008
För Kännedom II
I KG Bergströms program Rakt På i SVT ställde K-G följande fråga till USA:s ambassadör Michael Wood: Hur länge kommer USA:s trupper att vara kvar i Irak? Ambassadören svarade: USA har fortfarande trupper kvar i Tyskland och Sydkorea.
måndag 10 december 2007
Den Enes Död, Den Andres Bröd; eller: Att Sålla Agnarna Från Vetet
"I den aktuella debatten ligger fokus ofta på migration till Sverige som ett problem, inte som en möjlighet. Det gäller i synnerhet diskussionen om det stora antal asylsökande som för närvarande söker sig till vårt land från bland annat Irak. Man får inte glömma den tillgång som denna grupp utgör för Sverige. Med en åldrande befolkning behöver vi fler unga människor i vårt land. De flesta asylsökande befinner sig i den yngre delen av den arbetsföra åldern, många är dessutom välutbildade och kan bidra till den svenska samhällsutvecklingen."
Dan Eliasson, migrationverkets generaldirektör idag på DN Debatt.
Dan Eliasson, migrationverkets generaldirektör idag på DN Debatt.
söndag 23 september 2007
"War! What Is It Good For? It´s Good For Business!"
Blackwater är kanske den mest välkända privata militära aktören i Irak. Man ska arbeta med säkerheten , heter det visst, säkerheten för USA:s civila administrativa personal det vill säga. Men för vissa är det inte så mycket till säkerhet. Vid en incident nyligen sköt man ihjäl 11 civila irakier. (Såna som räknas in i viss statistik.) Det var till och med så alltså att man från irakiskt håll ville sparka ut Blackwater. Det blev kanske en "Time Out". Men, å andra sidan, det är ju inte irakierna som bestämmer. Så nu är det "Time" igen. Back in business.
Fast det har ju så att säga skett genom konsultation med irakierna: A US embassy spokeswoman said the decision to allow Blackwater to resume work had been taken in consultation with the Iraqi government.
Nej, man bör inte vara förvånad. Blackwater är en del av vår värld. Att de utreds bland annat av USA:s justitiedepartement betyder inte mycket. Det finns andra, liknande firmor, redo att ta över. Men grundaren för företaget Blackwater är en US-amerikansk helyllerepublikan. En sån här typisk högerindivid som beklagar sig över skatterna men vars firma lever just på skattemedel. När Katrina ödelade New Orleans och folk var i desperat behov av vatten, mat, kläder flög Blackwater in ammunition till militären. Det gäller att prioritera här i livet.
Fast det har ju så att säga skett genom konsultation med irakierna: A US embassy spokeswoman said the decision to allow Blackwater to resume work had been taken in consultation with the Iraqi government.
Nej, man bör inte vara förvånad. Blackwater är en del av vår värld. Att de utreds bland annat av USA:s justitiedepartement betyder inte mycket. Det finns andra, liknande firmor, redo att ta över. Men grundaren för företaget Blackwater är en US-amerikansk helyllerepublikan. En sån här typisk högerindivid som beklagar sig över skatterna men vars firma lever just på skattemedel. När Katrina ödelade New Orleans och folk var i desperat behov av vatten, mat, kläder flög Blackwater in ammunition till militären. Det gäller att prioritera här i livet.
söndag 16 september 2007
Krigets Olika Ansikten
The Marlboro-man.
Fotografier. När jag läste en recension i DN igår (finns obegripligt nog ej på nätet) handlade den om Philip Zimbardos bok ”The Lucifer Effect. Understanding how good people turn evil” så fanns där ett fotografi av en US-amerikansk kvinnlig soldat som gör tummen upp ovan ett torterat irakiskt lik. Hon blev en av syndabockarna i Abu Ghraib-skandalen. Man beskyllde olika individer för dessa hemskheter. Dessa var oamerikanska individer. Det låg inte i USA:s kultur sades det att begå sådana brott och hemskheter. Den här boken vill ta ifrån oss bilden av oss själva som extra goda. Som lite bättre. Den vill inte frånta individerna sitt ansvar, bara berätta att ”människans individualitet är ett bräckligt skäl, och att omgivningens och situationens påverkan är starkare än vi själva till vardags förstår och accepterar.” (Lars Linder, DN 07-09-15) Detta vet vi. Även om många självgoda liberaler anser att det räcker att vara sekulariserad liberal och född i väst för att slippa påverkan utifrån. Dessutom menar Zimbardo att de verkligt skyldiga är i toppen. Om situationen formar individens handlande, så formar systemet situationen, skriver Lars Linder, recensenten. Men motiven till systemet, måste i sann propaganda vara höjda i dunkel, eller i vart fall inte officiellt uttalade, så det är klart som fan att Alan Greenspan gör sig skyldig till etikettbrott när han säger det vi alla ändå vet: Kriget var för oljan.
Så till fotot ovan. Den hade en motsatt effekt. Dess propagandasyfte är uppenbart. Den stod för det typiskt amerikanska hjältemodet. Detta är ett intressant foto, av flera skäl. Det togs under USA-s attack mot Fallujah för några år sedan.
Detta gjorde att mannen på fotot blev en så kallad ikon i USA. Den föreställer en marinsoldat vid namn Miller, som tar en paus under striderna i Fallujah. (En stad som helt förstördes av USA och inte av terrorister eller motståndsmän. Antalet döda är det ingen som vet. )
Fotografier. När jag läste en recension i DN igår (finns obegripligt nog ej på nätet) handlade den om Philip Zimbardos bok ”The Lucifer Effect. Understanding how good people turn evil” så fanns där ett fotografi av en US-amerikansk kvinnlig soldat som gör tummen upp ovan ett torterat irakiskt lik. Hon blev en av syndabockarna i Abu Ghraib-skandalen. Man beskyllde olika individer för dessa hemskheter. Dessa var oamerikanska individer. Det låg inte i USA:s kultur sades det att begå sådana brott och hemskheter. Den här boken vill ta ifrån oss bilden av oss själva som extra goda. Som lite bättre. Den vill inte frånta individerna sitt ansvar, bara berätta att ”människans individualitet är ett bräckligt skäl, och att omgivningens och situationens påverkan är starkare än vi själva till vardags förstår och accepterar.” (Lars Linder, DN 07-09-15) Detta vet vi. Även om många självgoda liberaler anser att det räcker att vara sekulariserad liberal och född i väst för att slippa påverkan utifrån. Dessutom menar Zimbardo att de verkligt skyldiga är i toppen. Om situationen formar individens handlande, så formar systemet situationen, skriver Lars Linder, recensenten. Men motiven till systemet, måste i sann propaganda vara höjda i dunkel, eller i vart fall inte officiellt uttalade, så det är klart som fan att Alan Greenspan gör sig skyldig till etikettbrott när han säger det vi alla ändå vet: Kriget var för oljan.
Så till fotot ovan. Den hade en motsatt effekt. Dess propagandasyfte är uppenbart. Den stod för det typiskt amerikanska hjältemodet. Detta är ett intressant foto, av flera skäl. Det togs under USA-s attack mot Fallujah för några år sedan.
Detta gjorde att mannen på fotot blev en så kallad ikon i USA. Den föreställer en marinsoldat vid namn Miller, som tar en paus under striderna i Fallujah. (En stad som helt förstördes av USA och inte av terrorister eller motståndsmän. Antalet döda är det ingen som vet. )
Den enda protesten mot bilden som kom var inte från krigsmotståndare i USA, utan från anti-rökningslobbyn i USA. Att röka är värre än att döda. För visst, passiv rökning dödar.
Ikonen på bilden hyllades av medierna, av patrioterna. En mycket känd nyhetsankare i USA, Dan Rather, kommenterar bilden så här: “This is a warrior with his eyes on the far horizon, scanning for danger. See it, study it, absorb it, think about it. Then take a deep breath of pride."
A deep breath of pride? Sade han: take a deep breath of shame när bilderna från Abu Ghraib kom ut?
Medierna fokuserar stundtals, på bilder, hjältesagor. Man rapporterar inte så mycket om lidandet. Man rapporterar främst från vad som sägs från US-amerikanskt håll. Vi räknar döda. Civila irakier, den lägsta siffran (de högsta är så att säga "kontroversiella") och döda ockupationssoldater räknas. Men man får inte vet varken hur de amerikanska soldaterna mår, eller vad som egentligen hände i staden Fallujah. Inte ens i Sverige nämndes staden Fallujah särdeles mycket. Ett skäl är att Irak och Fallujah är för osäkert för journalister. Kriget skadar människor på så många olika vis. Men propagandan vill ta ifrån oss individernas bräcklighet. Individernas komplexitet.
På en patriotisk sida hyllades mannen på bilden ännu en gång: “Miller, a three-pack-a -day smoker who is now being sought after by many women, says he doesn't understand what all the fuss is about. But his mother is thrilled”
På en patriotisk sida hyllades mannen på bilden ännu en gång: “Miller, a three-pack-a -day smoker who is now being sought after by many women, says he doesn't understand what all the fuss is about. But his mother is thrilled”
Men hans mamma var inte alls ”thrilled.” Hon, var förvisso stolt över sin son och glad över att han var vid liv, men framförallt ville hon bara ha hem sin pojke. Idag, är han frikallad, han har fått avsked från marinen på grund av post-traumatiskt stressyndrom. Och är motståndare till kriget. Han var hemma från kriget och skulle hjälpa till efter Katrina i New Orleans. En kille gjorde ett visslingsljud som lät som en inkommande granat. Miller blev vansinnig och misshandlade killen som gjorde visslingsljudet rejält. Bilden lever kanske dock vidare, historien om den stolte amerikanen som kämpar för sitt land och för demokrati och rättvisa.
Men hur man väljer att se på kriget är onekligen en ideologisk fråga. Fotografierna spelar en roll. En bild säger inte alltid mer än tusen ord.
Andra som förlorat sina söner i kriget i Irak har blivit oerhört aktiva i sina protester mot kriget i Irak. Som Cindy Sheehan. Hon skulle trappa ned sitt engagemang trodde jag för ett tag sedan, men igår var hon med och demonstrerade i Washington. Fast har de någon betydelse? Betyder några tusen människor utan makt någonting? För Bush, the decider, är det fortfarande bra att vara i Irak. Annars blir Irak en mardröm. Annars? Kanske skulle en psykoanalytisk titt på Bushs mardrömmar förklara en del. De kan inte vara roliga att uppleva.
Andra som förlorat sina söner i kriget i Irak har blivit oerhört aktiva i sina protester mot kriget i Irak. Som Cindy Sheehan. Hon skulle trappa ned sitt engagemang trodde jag för ett tag sedan, men igår var hon med och demonstrerade i Washington. Fast har de någon betydelse? Betyder några tusen människor utan makt någonting? För Bush, the decider, är det fortfarande bra att vara i Irak. Annars blir Irak en mardröm. Annars? Kanske skulle en psykoanalytisk titt på Bushs mardrömmar förklara en del. De kan inte vara roliga att uppleva.
måndag 10 september 2007
Veckans Boktips: Patrick Cockburn: ”The Occupation. War and resistance in Iraq.”
Irak är en katastrof. (Ja, det finns naturligtvis de som hävdar att det bara är rörigt.) Nu är USA:s befälhavare general David Petraeus hårt pressad. Jag läste delvis om honom i Patrick Cockburns utmärkta bok. ”The Occupation. War and resistance in Iraq.” Han beskriver även David Petraeus idag på Counterpunch. Delar av detta känner jag igen från boken. Bland annat det här. Cockburn träffar Petraeus och ställer honom en viktig fråga: I asked him what was his single most important piece of advice for his successor. He said, after reflection, that it was "not to align too closely with one ethnic group, political party, tribe, religious group or social element". Cockburn beskriver dock att det finns ett problem med detta. Det kan sluta med att han inte har några vänner.
Patrick Cockburn skriver initierat i boken. Han vet vad han talar om. Han har lång erfarenhet som journalist i mellanöstern. Han har en ödmjuk inställning och lyssnar till irakierna. Till skillnad från journalister som Hildebrandt som tjänstvilligt bäddar ned sig med de US-amerikanska soldaterna och tar deras parti, den så kallade civilisationen mot barbariet, så har Cockburn rört sig i landet, känner till dess historia och säljer sig inte. Det är även en berättelse om risken att vara journalist. Och om risken att försöka leva ett normalt liv i Bagdad där varje beslut, hur trivialt det än må vara, kan vara ett beslut som i sanning är en fråga om liv och död.
Cockburn skriver (och jag hoppas den blir översatt, den förtjänar det verkligen) med ett språk som också får en att inte lämna ifrån sig boken. Han romantiserar ingenting, han behandlar verkligheten med en ödmjuk inställning. Han har haft fel förr vad gäller Saddam, men han vet också hur man bäst beskriver Saddam. Saddam var ingen Stalin (eller Hitler) även om han hade Stalins paranoida inställning till sina medmänniskor. Saddam var, enligt Cockburn, i första hand en säkerhetspolis. Han gjorde sig av med sina fiender. Det som också skilde honom från Stalin, var en del personlighetsdrag: enligt Cockburn bar Saddam drag av Inspektör Clouseau. Han var helt enkelt en smula klantig och lärde sig inte av sina misstag.
Cockburn skriver också om hur problemen mellan Shia och Sunni alltid har funnits där, även om det uppenbart förvärrats och förvärrats av ockupationsmaktens totala inkompetens och förakt för irakierna. Paul Bremer fick bära hundhuvudet för många av misstagen. Men hans utnämning säger lite om hur man resonerade i USA. Man valde Bremer till diktator, en person utan någon som helst kännedom om Irak. En man helt utan ödmjukhet. De val som kom att ske, var inget USA ville skulle hållas, utan pressades fram av irakierna själva, och då främst av shiagrupper. Här verkade Petraeus alltså ha en annan inställning. Dock kanske den bara förhalade våldet.
Dessutom kan Cockburn berätta att det trots allt fanns ett visst intresse från irakierna för ett ingripande av USA (även om det rådde delade meningar om det). Man ville bli av med Saddam, man ville bli av med sanktionerna. Man ville leva ett normalt liv. Fattigdomen hade börjat ta på irakierna. Men när allting blev sämre med ockupationen och man började notera det US-amerikanska ointresset att hjälpa irakierna började man alltmer avsky USA:s närvaro. En man säger till och med: ”De kan ta vår olja, men ge oss åtminstone elektricitet och vatten.”
Men irakierna får ingenting. Och när pratet om massförstörelsevapnen har tystnat kom det största hånet av de alla. Det var en humanitär intervention.
Fotnot: Boken kan beställas från bokus för 120 kronor. Det har nyligen kommit en ny upplaga från år 2007.
Patrick Cockburn skriver initierat i boken. Han vet vad han talar om. Han har lång erfarenhet som journalist i mellanöstern. Han har en ödmjuk inställning och lyssnar till irakierna. Till skillnad från journalister som Hildebrandt som tjänstvilligt bäddar ned sig med de US-amerikanska soldaterna och tar deras parti, den så kallade civilisationen mot barbariet, så har Cockburn rört sig i landet, känner till dess historia och säljer sig inte. Det är även en berättelse om risken att vara journalist. Och om risken att försöka leva ett normalt liv i Bagdad där varje beslut, hur trivialt det än må vara, kan vara ett beslut som i sanning är en fråga om liv och död.
Cockburn skriver (och jag hoppas den blir översatt, den förtjänar det verkligen) med ett språk som också får en att inte lämna ifrån sig boken. Han romantiserar ingenting, han behandlar verkligheten med en ödmjuk inställning. Han har haft fel förr vad gäller Saddam, men han vet också hur man bäst beskriver Saddam. Saddam var ingen Stalin (eller Hitler) även om han hade Stalins paranoida inställning till sina medmänniskor. Saddam var, enligt Cockburn, i första hand en säkerhetspolis. Han gjorde sig av med sina fiender. Det som också skilde honom från Stalin, var en del personlighetsdrag: enligt Cockburn bar Saddam drag av Inspektör Clouseau. Han var helt enkelt en smula klantig och lärde sig inte av sina misstag.
Cockburn skriver också om hur problemen mellan Shia och Sunni alltid har funnits där, även om det uppenbart förvärrats och förvärrats av ockupationsmaktens totala inkompetens och förakt för irakierna. Paul Bremer fick bära hundhuvudet för många av misstagen. Men hans utnämning säger lite om hur man resonerade i USA. Man valde Bremer till diktator, en person utan någon som helst kännedom om Irak. En man helt utan ödmjukhet. De val som kom att ske, var inget USA ville skulle hållas, utan pressades fram av irakierna själva, och då främst av shiagrupper. Här verkade Petraeus alltså ha en annan inställning. Dock kanske den bara förhalade våldet.
Dessutom kan Cockburn berätta att det trots allt fanns ett visst intresse från irakierna för ett ingripande av USA (även om det rådde delade meningar om det). Man ville bli av med Saddam, man ville bli av med sanktionerna. Man ville leva ett normalt liv. Fattigdomen hade börjat ta på irakierna. Men när allting blev sämre med ockupationen och man började notera det US-amerikanska ointresset att hjälpa irakierna började man alltmer avsky USA:s närvaro. En man säger till och med: ”De kan ta vår olja, men ge oss åtminstone elektricitet och vatten.”
Men irakierna får ingenting. Och när pratet om massförstörelsevapnen har tystnat kom det största hånet av de alla. Det var en humanitär intervention.
Fotnot: Boken kan beställas från bokus för 120 kronor. Det har nyligen kommit en ny upplaga från år 2007.
lördag 1 september 2007
Jag Lydde Bara Order Och Mitt Land
Massakern i Haditha i Irak i slutet av år 2005 på civila kan för vissa tolkas som ett undantag. Och då behövs syndabockar. Men det är krig det handlar om. Krig är inte särskilt ädelt och väcker inte ädla känslor. Krig leder alltid till moraliskt och etiskt förfall. Just nu pågår en rättegång mot en officer anklagad för att vara den som är mest skyldig till massakern.
At one house Wuterich gave an order to shoot on sight as Marines waited for a response after knocking on the door, said Mendoza.
"He said 'Just wait till they open the door, then shoot,'" Mendoza said.
Mendoza then said he shot and killed an adult male who appeared in a doorway.
During a subsequent search of the house, Mendoza said he received an order from another Marine, Lance Corporal Stephen Tatum, to shoot seven women and children he had found in a rear bedroom.
"When I opened the door there was just women and kids, two adults were lying down on the bed and there were three children on the bed ... two more were behind the bed," Mendoza said.
"I looked at them for a few seconds. Just enough to know they were not presenting a threat ... they looked scared."
After leaving the room Mendoza told Tatum what he had found.
"I told him there were women and kids inside there. He said 'Well, shoot them,'" Mendoza told prosecutor Lieutenant Colonel Sean Sullivan.
Det handlar dessutom om en ockupation. Den inhemska befolkningen vill inte ha USA där. Detta vet naturligtvis ockupationssoldaterna som är på plats om. Alla andra blir till fiender. Majoriteten av attacker som utförs i Irak är riktade mot ockupationsmakten. Detta även om det som får mest uppslag i media är de vidriga attackerna mot civila från olika irakiska grupper. Dessa attacker sker också mot människor som inte har något beskydd, eller inte är utrustade att stå emot attacker.
De som åtalas för krigsbrott i USA är syndabockar. Enstaka individer som beskylls för vidrigheter som aldrig begåtts om inte kriget inletts. Men man kan inte fälla alla. Och: De största brottslingarna går fria.
At one house Wuterich gave an order to shoot on sight as Marines waited for a response after knocking on the door, said Mendoza.
"He said 'Just wait till they open the door, then shoot,'" Mendoza said.
Mendoza then said he shot and killed an adult male who appeared in a doorway.
During a subsequent search of the house, Mendoza said he received an order from another Marine, Lance Corporal Stephen Tatum, to shoot seven women and children he had found in a rear bedroom.
"When I opened the door there was just women and kids, two adults were lying down on the bed and there were three children on the bed ... two more were behind the bed," Mendoza said.
"I looked at them for a few seconds. Just enough to know they were not presenting a threat ... they looked scared."
After leaving the room Mendoza told Tatum what he had found.
"I told him there were women and kids inside there. He said 'Well, shoot them,'" Mendoza told prosecutor Lieutenant Colonel Sean Sullivan.
Det handlar dessutom om en ockupation. Den inhemska befolkningen vill inte ha USA där. Detta vet naturligtvis ockupationssoldaterna som är på plats om. Alla andra blir till fiender. Majoriteten av attacker som utförs i Irak är riktade mot ockupationsmakten. Detta även om det som får mest uppslag i media är de vidriga attackerna mot civila från olika irakiska grupper. Dessa attacker sker också mot människor som inte har något beskydd, eller inte är utrustade att stå emot attacker.
De som åtalas för krigsbrott i USA är syndabockar. Enstaka individer som beskylls för vidrigheter som aldrig begåtts om inte kriget inletts. Men man kan inte fälla alla. Och: De största brottslingarna går fria.
torsdag 30 augusti 2007
Kriget Mot Terrorismen Eller Kriget Mot Iraks Kvinnor
Det är sen gammalt. Kvinnor drabbas hårt i krig. Ibland våldtas de som ett medel i kriget. Eller så drabbas de av krigets följder och verklighet (inte av bombliberalers utopi). I Irak tvingas kvinnor fly. Ibland tvingas de till prostitution. Och ibland övergår till ofta. Över 50 000 kvinnor av de som flytt har tvingats till prostitution. Många blir till knulldockor för män som motsatte sig kriget. Men även de kvinnor som finns i Irak kan tvingas till det av rena överlevnadsskäl. Med ett ofantligt stort antal änkor utan socialt skyddsnät, blir de istället till en form av marknadslösning. Kanske kommer en del serva ockupationssoldaternas begär. Där finns även den skam som följer. (Men skammen att utnyttja kvinnornas desperation är uppenbarligen inte lika stor. Logiken följer av mannens tolkningsföreträde till kvinnans kropp.) Lägg därtill att det blivit allt farligare att bli gravid och föda barn i Irak. Dödstalen stiger med den försämrade vården och hygienen.
http://www.zmag.org/content/showarticle.cfm?SectionID=15&ItemID=13636
(Men kanske borde man ändra det här budskapet. Det klagas ju från ett speciellt håll på att rapporteringen från Irak är för negativ. Budskapet kanske kan bli likt det Homer säger till sin son, när Bart har sagt att "This is the worst day of my life." Homer tröstar med armen om sin son: "This is the worst day of your life, so far.")
http://www.zmag.org/content/showarticle.cfm?SectionID=15&ItemID=13636
(Men kanske borde man ändra det här budskapet. Det klagas ju från ett speciellt håll på att rapporteringen från Irak är för negativ. Budskapet kanske kan bli likt det Homer säger till sin son, när Bart har sagt att "This is the worst day of my life." Homer tröstar med armen om sin son: "This is the worst day of your life, so far.")
söndag 26 augusti 2007
Om Beslut Som Fattas Utan Hänsyn Till Politiska Eller Historiska Realiteter
I DN idag konstaterar DN-liberalerna att det som orsakade kaoset i bland annat Vietnam var det faktum att USA lämnade landet. Inte att man bombade sönder Vietnam, Laos och Kambodja och dödade miljoner med människor. Det handlar om Irak: "Som i Indokina för dryga 30 år sedan väntar kaos och förtryck runt hörnet. Och som i Indokina beror det på ett beslut som en gång fattades utan hänsyn till politiska eller historiska realiteter. "
Ungefär som att man på DN:s ledarsida skriver utan hänsyn till politiska eller historiska realiteter då.
Ungefär som att man på DN:s ledarsida skriver utan hänsyn till politiska eller historiska realiteter då.
fredag 3 augusti 2007
En Kvinnas Val
All denna förnedring.
They asked me to enter a disgusting-looking house and told me to wait. A rude man came into the room and bluntly told me that I had two choices: have sex with him and get my husband released or return to my home and never see Ahmed again.
Hon "valde" i sin förtvivlan att ha sex med honom. Vad hon inte visste var att hennes man tvingades se på. Mannen släpptes och krävde skilsmässa. Kvinnan valde sin man, sina barns far, före sin stolthet. Han valde tvärtom.
All denna sorg.
Alla dessa uppoffringar. För ingenting. För ingenjävlating.
Till Syrien flyr irakier i massor. Många kvinnor "väljer" för sin överlevnads skull att bli prostituerade. Över 50 000 har kastats in i en värld av prostitution. Kvinnornas valmöjligheter är mer begränsade än männens. Och männen i de olika länderna, dit kvinnorna flyr, har ingenting emot att andra kvinnor tvingas förnedras för sin överlevnads skull. Männens lustar står över kvinnornas stolthet. Männens stolthet måste dock alltid vara intakt. Kvinnans kropp är mannens vid behov. "Sexuality is to feminism what work is to marxism: that which is most one’s own, yet most taken away.” (MacKinnon)
They asked me to enter a disgusting-looking house and told me to wait. A rude man came into the room and bluntly told me that I had two choices: have sex with him and get my husband released or return to my home and never see Ahmed again.
Hon "valde" i sin förtvivlan att ha sex med honom. Vad hon inte visste var att hennes man tvingades se på. Mannen släpptes och krävde skilsmässa. Kvinnan valde sin man, sina barns far, före sin stolthet. Han valde tvärtom.
All denna sorg.
Alla dessa uppoffringar. För ingenting. För ingenjävlating.
Till Syrien flyr irakier i massor. Många kvinnor "väljer" för sin överlevnads skull att bli prostituerade. Över 50 000 har kastats in i en värld av prostitution. Kvinnornas valmöjligheter är mer begränsade än männens. Och männen i de olika länderna, dit kvinnorna flyr, har ingenting emot att andra kvinnor tvingas förnedras för sin överlevnads skull. Männens lustar står över kvinnornas stolthet. Männens stolthet måste dock alltid vara intakt. Kvinnans kropp är mannens vid behov. "Sexuality is to feminism what work is to marxism: that which is most one’s own, yet most taken away.” (MacKinnon)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)