Terrorismtipset; Sverige: Helgardering.

När det kommer till Terrorismtipset. och Sverige är det SÄPO som får tippa.

Man väljer helgardering.

Analys:

Säpo känner sig tvungna att höja beredskapen. Till den mittersta skalan. Nivå tre av fem. Så känn er inte ÖVERDRIVET oroliga. Det är lagom farligt just nu.

Säpo vill, enligt DN, bara vara på den säkra sidan. På den säkra sidan vad gäller terrortipset. Man vill helt enkelt inte missa den här matchen. Alltså helgarderar man.

För om det händer något, vilket man inte tror, har man ju varje fall förvarnat om det och kan peka på att man ändå hade lite koll på läget. Så här skriver DN på frågan om varför SÄPO går ut offentligt med den förhöjda varningen: “

det handlar också om att man vill framstå som trovärdig – inte minst om det skulle hända något.”

Händer inget så kan man även säga att man ansåg inte heller att det var någon överhängande fara - man vill bara informera, inte om något specifikt eller egentligen varför, att något kan vara i görningen, detta baserat på fakta som vi inte får veta någonting om. Där till: var inte rädda säger SÄPO men säger också i samma andetag tydligen: “

Hotbilden kan dock ändras när som helst och justeras – både uppåt och neråt.” Så var inte rädda, hotet kan öka när som helst!

SÄPO är alltså inte ovetande. Ovetande om vad? Det har man som sagt ingen anledning att informera om. Därför frågar DN de berömda patenterade klåparna Ranstorp och Norell som spekulerar om vad det kan vara SÄPO varnar för och vad denna helgardering handlar om. Ett av svaren är att vi är en del av omvärlden.

SÄPO meddelar inte heller varifrån hotet kommer. Men våra terrorexperter meddelar glatt att det handlar om islamister. Därför kompletteras det hela med en artikel om huruvida det muslimska förbundet anser att detta kan öka främlingsfientligheten mot Sveriges alla muslimer.

DN skriver också att en anledning till att SÄPO går ut med denna helgardering blir terroristerna oroliga och avstår från brott. Så, ren och skär inkompetens och lathet kan vara ett skäl.

- Vad ska vi göra?

- Inte fan vet jag.

- Höj beredskapen, vet jag, så går vi och tar en fika i Rinkeby och slentrianspanar på muslimer. Alltid ser vi något misstänkt vi kan skriva en rapport om.

Glada Vinnare i terrorismtipset och av Dagens Nyheters bevakning av tipset: Sverigdemokraterna och Folkpartiet.

Ett Minne Från Valrörelsen

Under hela valrörelsen tittade jag på TV4:s nyheter vid ett enda tillfälle.

Det var en söndag, dagen för Ohlys utfrågning, som jag tittade på TV4 nyheterna klockan 22.

Den första nyheten handlade om misslyckat Sida-projekt. Biståndspengar som slösades bort.

Den andra nyheten om hur borgerliga politiker tog sig tid och besökte verkligheten ute på stan en natt i sällskap med poliser.

Den tredje nyheten handlade om Mona Sahlins dåliga opinionssiffror. Mona fick svara på en fråga om de dåliga siffrorna och ingenting om politiken man ville föra.

Den fjärde nyheten var en sammanfattning av Lars Ohlys utfrågning i SVT. Det sammanfattades med bröstpumpskommentaren. True story. Vänsterpartiets alla åsikter, allt som sades under hela utfrågningen sammanfattades med bröstpumpen. Inget annat av värde. Ingenting annat.

Den femte nyheten handlade om hur fantastisk lyckad avregleringen av apoteket varit. Där fanns det bara positiva åsikter. Ingen avvikande åsikt.

Så där satt jag och undrade varför alliansen slösade så mycket pengar på reklam och propaganda. De kunde ha sagt: vi ställer in vår kampanj, vi ger de tillbaka till folket (vi behöver inte pengarna). Vi avsäger oss alla dessa plakat, allt detta slöseri. Och fått ännu flera pluspoäng. Kanske kunde Tv4 ha avslutat kvällen med det.

De Bad Ju Om Det! Och Israel, Demokrati Som Man Är, Gav Dem det!

Jag tror att många förundras över hur Israel ändå på något sätt hanterar denna massaker på fredsarbetare och hur man får med sig allt från vicepresidenten i USA till diverse vita europeiska liberaler. Alla dessa mycket besynnerliga ursäkter som frångår all logik, all liberalism, hittar utrymme i medierna, in i folks hjärnor.

Man undrar bara: hur långt kan Israel gå innan liberala människors tålamod med Israels ursäktstombola tar slut?

Faktum är att på sätt och vis är Israel en vinnare i detta. Man har visat att man kan massakrera civila på biståndsskepp och kritiken stannar vid att det är beklagligt. Ja, USA till och med verkar acceptera det hela som rätt och riktigt.

I övrigt är detta något som måste läsas: Mark Steel:

It's time the Israeli government's PR team made the most of its talents, and became available for hire. Then whenever a nutcase marched into a shopping mall in somewhere like Wisconsin and gunned down a selection of passers-by, they could be on hand to tell the world's press "The gunman regrets the loss of life but did all he could to avoid violence." Then various governments would issue statements saying "All we know is a man went berserk with an AK 47, and next to him there's a pile of corpses, so until we know the facts we can't pass judgement on what took place

To strengthen their case the Israelis have released a photo of the weapons they found on board, (which amount to some knives and tools and wooden sticks) that the naive might think you'd expect to find on any ship, but the more astute will recognise as exactly what you'd carry if you were planning to defeat the Israeli army. It's an armoury smaller than you'd find in the average toolshed in a garden in Cirencester, which goes to show the Israelis had better destroy Cirencester quickly as an essential act of self-defence...

...But some defenders of Israel are so blind to what happens in front of them there's nothing at all they wouldn't jump to defend. Israel could blow up a cats home and within five minutes they'd be yelling "How do we know the cats weren't smuggling semtex in their fur for Hamas?"
Läs hela!!! Dilsa! Hökmark! DN-liberaler! Läs!

Är Hugo Chávez stålmannen?

Var det Chávez som jagade bort planen?

När nyheter kommer från Venezuela i svensk media så är det väldigt inriktat på Hugo Chávez som person. Ofta är nyheterna dessutom vinklade så att Chávez framstår som nyckfull och despotisk. Nu har Hugo Chávez jagat bort flygplan. Som ska tillhöra USA:s flygvapen. (Är Hugo Chávez stålmannen? Han är ju en hjälte för många socialt utsatta och fattiga.)

Valfri svensk på gatan har antagligen en ganska negativ syn på Chávez. Inte på grund av vad Chávez gör och har gjort utan på grund av den mediala berättelsen om Hugo Chávez. I viss mån ska det erkännas att Hugo Chávez har tagit mycket plats och onekligen skapar en hel del fiender. Men Chávez har som Magnus Linton påpekar anledning att vara oroad av USA:s närvaro.

Men det finns även de som vet att Hugo Chávez inte är en diktator men som väljer att kalla honom det ändå. Oärligt? Joråsatteh...

Prioriterade Liv Och Osynliggjorda Människor

Naturligtvis prioriteras den israeliska soldaten Gilad Shalit. Han är en riktig människa. Inte palestinier. Naturligtvis får Gilad Shalits eventuella frigivning stor uppmärksamhet i västmedier. Det är också rätt talande att Israel kan släppa ett antal kvinnor bara för en videofrekvens med Shalit. Å andra sidan kan ju israeliska militärer bara åka till en by på Västbanken och slentriantillfångata några palestinier.

Samtidigt har 6200 barn tillfångatagits/kidnappats av den israeliska ockupationsarmén sedan 2000. I detta nu sitter 337 barn i fängelse i Israel. Kan du namnet på något av dessa barn?

Att Leka Arbetslös I 14 Dagar På Uppdrag Av Aftonbladet

I det som den socialdemokratiska tidningen Aftonbladet ser som ett samhällsreportage som görs av modebloggaren Mogi i hennes 14-dagars upplevelse av att gå på a-kassan framkommer något underligt. Hennes liv är ungefär som vanligt. Hon upplever det säkert inte så, eftersom hon tvingas spara, leva snålt. Hon lever ekonomiskt inte som hon gjorde. Men i övrigt då? Hon söker inga arbeten. Behöver inte arbeta. Hon käkar godis. Tittar på film. Shoppar med mamma. Spontanplanerar att gå på någon tvåmånaders kurs i Australien i januari. Fyra av hennes närmaste vänner åker dit, och det blir ju tomt utan dem.

Hon skriver själv i inlägget Julkänsla (som även innehåller en redogörelse för en pressfrukost anordnad av Michael Bindefeldt): ”Jag ska alltså beröra området hur det är att ha tagit studenten och sedan inte komma in på arbetsmarknaden, eller att man vart ute och rest ett år eller två efter studenten för att sedan inte lyckas få ett jobb. Eller att man är klar med sin utbildning vid 23 års ålder och då inte får ett jobb.”

Hur kan hon beröra det området när hon har ett arbete, eller som det verkar, snarare flera? Hur ska hon kunna beröra att man är klar med sin utbildning vid 23 års ålder och då inte få ett jobb? Hon är 20 år. Ska hon resa fram och tillbaka i tiden? Varför inte fråga någon som faktiskt upplever det hela eller har upplevt det?

Mogi och Aftonbladet har missat den psykologiska aspekten av att gå på a-kassa (och naturligtvis den långsiktiga ekonomiska aspekten). Oron inför framtiden, känslan av att vara arbetslös, stressen efter att söka arbeten, eller att känna av effekten av försämrad a-kassa och hur det ska skapa incitament till att söka arbeten. Mogi söker inga arbeten. Hon har sitt arbete och planerar att åka två månader till Australien.

Hon besökte Eskilstuna för att där är ungdomsarbetslösheten som störst. Men vad hände där, mer än att hon tog fotografier på sig själv? Framkommer inte. Man blir inte talesman för ungdomsarbetslösheten genom att helt enkelt bara säga att man har varit på en plats där det är många arbetslösa. Been there, done nothing, not going there again.

Vad är det då som gör att Aftonbladet inte använder sig av någon som i verkligheten går på a-kassa och är arbetslös? Jo, Aftonbladet är en kommersiell tidning som i ärlighetens namn inte är särskilt intresserade av att berätta något av direkt värde om arbetslösheten. Man vill sälja annonser och tidningar.

Det här är inte Mogis fel. Hennes blogg, av det jag läst, är väl rätt sympatisk - hon ägnar sig inte åt elakheter och personpåhopp. Hon skriver om sådant som intresserar henne. Hon är ung och vill säkert väl på sitt eget självupptagna sätt (vi är ju alla mer eller mindre självupptagna.) Det här är ett symptom på samhällsreportagens och medias intellektuella härdsmälta.

Fotnot: Det är dessutom tolv dagar kvar av hennes uppdrag.

Den Svåra Konsten I Att Vara Konsekvent II

I give you Glenn Beck.

Rasism, Fox News och The Daily Show

Rasismen ökar i USA, och det görs naturligtvis med hjälp av högermedier i USA. Högermediernas hatfyllda desinformationskampanjer gäller allt från den sjukvårdsreform som just nu diskuteras i USA till huruvida Obama verkligen är född i USA. Ingen är mer lämpad eller bättre på att avslöja hatet och hyckleriet än Jon Stewart and The Daily Show. Och Glenn Beck som nämns i DN-artikeln är onekligen en av de allra värsta.

Ett exempel här. Ytterligare ett här. Ett annat här med fortsättning här.

"Zlatan Bjöd På Ett Bländande Leende Och Gör Tummen Upp Flera Gånger"

Ursäkta mig, men tillåt mig för ett ögonblick att bli lite Johan Croneman-gnällig, men det här är sportreportage när det är som ja, sportreportage tyvärr ofta är. Det vill säga patetiskt, hysteriskt men samtidigt intetsägande. Anna Brolin följde Zlatans första timmar. I tre (3!) timmar har han varit i Barcelona och vi får detta närmast fullständigt okritiska och rövslickande direktreportage. Anna Brolin ser Zlatan på avstånd och gör bedömningen att han ser harmonisk ut och att han därmed har tagit rätt beslut. Ty: "Zlatan bjöd på ett bländande leende och gör tummen upp flera gånger."

När Anna Brolin dessutom säger att hon har talat med "presskåren" har hon intervjuat redaktören för Barca TV. Redaktören för Barca TV är nöjd med nyförvärvet får vi veta till vår fullständiga förväntan.

Konsten I Att Fokusera På Det Väsentliga

Om Stockholmsprogrammet skriver många andra bättre, tex Alliansfritt Sverige. Men det som fascinerar mig med den här artikeln är rubriken. "Lugn demonstration i Humlegården." Är det verkligen det som var det mest intressanta med demonstrationen?

När nu polisen börjar rusta inför diverse protester har media börjat göra kopplingar till Göteborg 2001. Det är det borgerliga tolkningsföreträdet som gäller. De borgerliga inskränkingarna av yttrandefriheten som då gjordes med hjälp av polismakten nämns inte (och många av de borgerliga som är förbannade idag över Stockholmsprogrammet, FRA med mera, var inte några av de som försvarade yttrandefriheten 2001.) De övergrepp som gjordes mot våra gemensamma demokratiska rättigheterna av poliserna nämns inte. Så vad ska vi med media till? Är media till för att försvara de privilegierade, de med rätt åsikter? Den grävande journalistiken är för dyr och det krävs för mycket mod för att inta en annan inställning.

Dessutom lyckas man med fokuseringen på våldet, dels förmiska legitimiteten i protesterna men framförallt lyckas man skymma anledningarna till demonstrationerna. Sakfrågorna dränks i action.

Ps! Dock har den del av vänstern som tagit till våld i sina demonstrationer en del i skulden. Det är lätt att fråga sig om den våldsbenägna vänstern analyserar sin kamp någonsin. Gör någon form av utvärdering. Det skulle vara förbannat spännande att ta del av en sån utvärdering. Jag tror dock att man mest "skiter i."

Västmedia Och Synen På Konflikter

Här nedan kommer en läsvärd artikel om medierna i västvärldens förmåga att välja och vraka bland protester och människor. Även om den framförallt är inriktad på hur det ser ut i USA så gäller det även i hög grad för övriga delar av västvärlden. Därtill påverkas övriga världen alltid av hur man i USA väljer att se på konflikter, därför är det av intresse för oss i Sverige hur media i USA rapporterar från konflikter. (observera: detta är ingen hyllningsartikel till Ahmadinejad eller till Irans politiska system. Detta obs är nödvändigt pga den påfallande bristfälliga läsförståelsen hos många av de människor som hyser så kallade liberala och konservativa åsikter, där varje försök att vidga förståelsen leder till intellektuella och empatiska sammanbrott. )

Matthew Cassel, Electronic Intifada.
Protestors, anywhere in the world, are extremely brave individuals whose reasons for demonstrating openly should be listened to and respected. Protest is democracy at work. However, too often, US and other Western-based media pick and choose which protests to cover and which to ignore completely.

Och ett exempel:

For years, Palestinians have organized weekly nonviolent demonstrations against Israel's wall in the West Bank. Each week protestors face the heavily-armed Israeli military and are beaten and shot at with rubber-coated steel bullets and tear-gas canisters, sometimes fatally. Yet, during his recent speech in Cairo to the Muslim world, Obama made no reference to these protests and instead called on Palestinians to "abandon violence" and adopt nonviolent means. Days after the speech a Palestinian was killed and a teenager wounded during the weekly protest, yet there has been no call by the US administration for Israel to "stop all violent and unjust actions" against the Palestinian people.

Det är också intressant vilka västmedierna väljer ut som hjältar och exceptionellt modiga, vilka som ges ansikten att sympatisera med, namn att identifiera sig med. Vi kan exempelvis notera att de många tusentals modiga individer som tar enorma risker men gör det så att säga för väst ointressanta länder eller tillhör ”fel sida” av konflikten kommer inte att ges några idolporträtt. Detta i den del av världen som skryter om sin frihet, sin massmediala frihet och yttrandefrihet. Detta leder även till hur vi människor i väst faktiskt påverkas av massmedias rapportering som onekligen är vinklad efter västvärldens (flexibelt och selektivt) liberala och konservativt lagda ideologiska preferenser.

Läs! Tänk själva!

DN

Read All About It: Aftonbladets Empatidöda Försäljningstrick

Dagens förstasida på Aftonbladet pryds med stora bokstäver och följande säljreklam:

"Så ströp han sin vän Therese.
Poliskälla: Hon hade svåra skador."

Och ni som gick på tricket? Fick ni den informationen ni behövde för att skapa er en uppfattning? Kändes det bättre sen? Började ni hata killen lite? Kräva lite hårdare straff? Började ni undra vart dagens ungdom är på väg? Fick ni den adrenalinkick som ni behövde?

Det Politiska Är Personligt

Det politiska är personligt.

Och nationaldagen är över.
Det var då tur det. Det var inte någon vidare dag. Inte kul någonstans. Halvrisigt väder, och få kan förklara varför vi har en nationaldag, och vad det är vi firar, egentligen.
”Men det är väl trevligt med lite sund nationalism?”
Undrar om jag skulle kunna ställa ut ett konstverk, kallat Sund Nationalism, – tillägnat Sverigedemokratin och nationaldagen – med en svensk flagga som använts som toapapper?
- Det säger du bara för att provocera.
Bara för att provocera. Det är inte så bara, och förresten, tror jag att man i så fall skulle göra det för att man själv kände sig provocerad. Med andra ord enligt ett sofistikerat: ”ah men du rå?”
- Är du helt störd?
- Ja, tackar som frågar.

Det svenska flaggviftandet dog ut någon gång strax innan klockan tio.
Ett uselt svenskt fotbollslandslag förmådde än en gång inte att göra mål. Man missade straff, och skänkte bort ett mål. Vi som skulle vinna. Vi som har Zlatan, som ibland gör oss mållösa, på vår sida. Analyserna kommer att dugga tätt, och sågningarna kommer att försöka överträffa varandra i aggressivt språklig lekfullhet.
Lagerbäcks avgång kommer att krävas. Och detta i ett land som älskar att beskylla sig självt för att vara ett janteland. (Fast det där med jante, brukar vara enligt principen, att det gäller alla andra – inte jag själv.)

Men klockan elva eller något satte man igång den sjukligt dåliga svenska sickcomen Sjukan på SVT som borde framkalla en debatt om dödshjälp. En serie som inte är kul någonstans. Men SVT har ju en gång producerat skiten och tydligen dammades den av, då man insett att svensk humor inte har förbättrats ett skit, så det är lika bra att reprisera fanskapet, även om man borde ha begravt alla spår av den serien.

Inte kul någonstans.

Tidigare på dagen hade TV4 varit i någon liten svensk stad som Victoria passerade vinkandes såsom kungligheter gör. De är duktiga vinkare, det kan man inte ta ifrån dem. De har precis rätt teknik. Inte några överdrivna vinkningar, utan naturliga, men tydliga och utan att överanstränga handen så att hon orkar vinka sig igenom hela staden. (Vad gäller Silvia, misstänker jag att hon är lite av en kunglig Terminator, opererad så många gånger att hennes leende och vinkningar är helt automatiserade.)

En reporter gick och frågade barn om vad de tyckte om att Victoria var i stan och vad de skulle säga till henne. Ett barn sa att hon tyckte det var jätteroligt för hon hade aldrig sett Victoria förutom på TV och ett annat barn skulle säga ”Hej” till Victoria. Gulligt va?
Det var en stor dag för den lilla staden.
Året är 2009.

Fast... År 2049 sitter jag säkert och beklagar mig över att det faktiskt är 2049 och man fortfarande beundrar de vinkande kungligheterna. Det är inte kul någonstans.

Föräldrarna till dessa barn kan mycket väl vara motståndare till religiösa (främst muslimska) skolor för att de är oroliga för indoktrineringen.

Och snart är även EU-valet över, det lär inte vara någon trängsel imorgon när jag ska rösta, och det kommer att bli känt som valet då ”Piratpartiet dansade en sommar.”

Men det är individualiseringens tid (dock inte individens). Det märks inte minst på socialpolitiken, där de sociala problemen individualiserats. Det saknas en tro på att samhället kan förändras till det bättre rent artmässigt. Gradmässigt, vill de flesta förändra samhället. Mona Sahlin vill reparera a-kassan. Kanske lite mer resurser till socialarbetarna. Hon har lovat att satsa på välfärden.

Själv går jag till vallokalen med den principiella insikten om att en annan värld inte bara är möjlig, utan nödvändig – och då finns det inte plats för ett ideologifattigt parti som piratpartiet. Dessutom kommer jag att ha tagit på mig någon av mina politiska tröjor. Alltid provocerar det någon. Det politiska är personligt.

Hyscha Inte, Strimla Skiten

Ser man på. Källmaterialet är förstört till Rosengård och extremism-rapporten. Men det finns tydligen en rationell anledning till att akademikerna från Lund tycker att detta är dåligt. Och det har inte alls att göra med att själva källmaterialet är förstört.

"Lars Nicander besvarar kritiken med att säga att forskarna från Lund är "akademiskt svartsjuka", eftersom de inte själva fick göra rapporten."


Trots alla brister med rapporten verkar en del vara nöjda med rapporten. Det är inte svårt att lista ut varför, då det passar de liberala åsiktspoliserna. Dessvärre kan många också reagera enligt den bedrövliga "ingen rök utan eld"-teorin. Så för islamofoberna är även usel forskning bra forskning.

Läs gärna Bulten I Bo:s underhållande inlägg i frågan.

För de som minns Gillberg och Damp-debatten (Bulten nämner den också), så handlade det även då, om förstört källmaterial. Även då ville forskare från Lund ta del av forskningen. Många ansåg att Gillberg, ansedd som fan, var utsatt för smutskastning trots att han och hans grupp medvetet förstörde forskningsmaterialet. Källmaterialet låg till grund för den svenska diagnosen Damp (användes ej utanför norden). Idag, mina damer och herrar, kan vi konstatera att diagnosen Damp inte längre används (men det kan användeas som ett uttryck för "kidsen" i meningar som: "Jag tror jag dampar ur". ) Man har gått vidare till ADHD.*


* En diagnos som jag är mycket kritisk emot.

Som Offer Duger Palestinierna För Kritiskt Granskande Journalister

Det som berättats i medierna, i den så kallade objektiva nyhetsförmedlingen har man fokuserat på två saker:
Varför Israel agerat som man har gjort och det palestinska lidandet. Man har här gett Israel fritt utrymme när det gäller tolkningsföreträdet för själva "konfliktens" ursprung. Detta leder till att den gängse meningen bland människor är att Israel har överreagerat, man har använt sig av kraftigt övervåld, men att man samtidigt förstår Israel utifrån det faktum att Israel har blivit attackerade.

Den objektiva och neutrala nyhetsrapporteringen är därmed skev. Vi får ta del av israeliska företrädare som berättar varför man handlar som man gör. Det som ifrågasätts av journalisterna är alltså inte varför Israel startade kriget, utan på sättet man gjorde det och varför man förhindrar journalister att göra sitt jobb.

Det innebär att de ockuperade och belägrade nästan måste ägna sig åt body count för att få sympatier. Hamas anklagas för att spela på martyrskapet och att man använder sig av de döda barnen i propaganda (det finns en annan aspekt på detta: barnen blir inte bara offer, utan en del i kampen – i sorgen: stolthet). Samtidigt som det leder till det närmast perversa men den definitivt rasistiska slutsatsen att man inte bryr sig om sin egen befolkning så är dessvärre detta nästan palestiniernas enda legitima vapen i kampen för sitt land. Lidandet. De får mediautrymme baserat på sina döda. Inte baserat på sina rättigheter eller det faktum att även palestinierna har en historia, med poeter, musiker konstnärer med mera, men att alla dessa lever under ockupation som präglar allt de gör. Förtrycket och ockupationen började inte igår, den är inte avslutad. Den pågår och pågick innan Israel attackerade Gaza. Detta är inte palestiniernas fel. Det är medias fel som för varje krig som startas lyssnar på vad Israel anger för förklaring till kriget och godtar detta som startpunkten. Den kritiskt granskande journalistiken är sorgligt frånvarande.

Man lyssnar mer på palestinierna som döda än som levande. Man ser bilderna. Men detta kräver alltså ett så pass stort lidande, att det blir ett nyhetsvärde av det. För att palestinierna ska bli uppmärksammade krävs något mer än själva ockupationen. Den dagliga ockupationen, den självklara grunden för allt elände, är normaliserad. I de små faktarutorna som förklarar kriget och gör en sammanfattning åt oss läsare är skapad utifrån vad Israels regering och militärledning anger för skäl: det vill säga, den ena sidans ord. Samma sak skedde sommaren 06. Men då fanns det faktiskt två syndabockar. I exempelvis DN, var det den ena dagen Hamas, och andra dagen var det Hizbollah. Det var upp till Israel vilket som gällde.

Ett annat exempel är en intervju i dagens DN (ej på nätet, s 28 del ett). En palestinsk man vid namn Ramez al-Shorafa berättar om flykten från Gaza och om allt elände han upplevde där. Han får sedan frågan om Hamas och vad han tycker om att de vägrar erkänna Israels existens.* Här har vi alltså ännu en fråga: rakt upp och ner beställd av Israels stat och vidarebefordrad och saluförd av världens okritiskt granskande journalister och medier. Frågan i sig skulle däremot behöva belysas. Vad innebär det att erkänna någon stats rätt att existera? Varför ställer Israel det kravet? Och hur viktig är den frågan i praktiken? Och, har någon lyssnat på varför Hamas vägrar göra detta? Alltså vad de själva har sagt i frågan, utan att gå till Israel, Memri, AIPAC, eller Svensk Israel-Information för att få veta vad Hamas tycker. Och i ärlighetens namn är det rätt läge att ta upp detta nu? När Israel har försökt utplåna Hamas?

Hamas skulle också behöva kritiskt granskas, men inte utifrån liberal demonisering baserad på Israels propagandamaskin, utan utifrån sin politik, sin utveckling som rörelse, sin påstådda anti-semitism (som i varje fall, har varit ett problem, ), sin syn på demokrati.

* I dagens DN har Clas Barkman missat att det Israel vill är att Hamas erkänner Israels rätt att existera, inte enbart Israels existens.

Lästips: Angry Arab summerar (om än kanske lite tidigt, men ändå läsvärt.)

Demonisering Pågår För Att Rättfärdiga Brott Mot Folkrätten

"Civila dör på Gaza i första hand för att martyrskapet är Hamas strategiska val i kampen mot Israel. " Eli Göndör i Dagens Nyheter.

(I första hand? Menar Eli då att Israel gör Hamas en tjänst? Men samtidigt bombas sjukhus, FN-kontor och naturligtvis där de få kvarvarande journalisterna är. De arabiska journalisterna som är på plats under bombardemanget försöker ta sig därifrån, men vågar inte. Journalister för övrigt som tydligen inte räknas som journalister i västvärldens medvetande, eftersom vi i väst fortsätter hävda att det inte finns några journalister på plats. Ingen plats är trygg. Ingen plats är trygg.)

I den liberala och israeliska propagandan går mycket ansträngning åt till att visa en irrationell religiöst fundamentalistiskt sida hos palestinierna och den fiende som Israel för närvarande håller som huvudfiende, nämligen Hamas. Nu handlar det närmast om att mytologisera Hamas. Det är viktigt att avpolitisera Hamas. Det är viktigt att avhumanisera Hamas. Men även att dekontextualisera Hamas, genom att frånta Hamas det faktum att man är en befrielserörelse, en motståndsrörelse skapad utifrån vissa speciella förutsättningar (hur religiösa man än må vara, hur mycket besläktade man än är med Det Muslimska Brödraskapet, hur pass negativ deras kvinnosyn än är). Det senare är på sätt och vis självklart: för om de skulle framstå som en motståndsrörelse, ges Hamas en form av legitimitet och det skulle inte gagna Israel. Man tar även ifrån Hamas-rörelsens möjlighet att tala för sig själva. Deras röster skall först filtreras så att vi får vissa delar tilldelade oss. Man väljer den charter, hur gammal och passé den än må vara för Hamas själva, som passar in i kolonialisternas bild. Allt detta sker inte för att skapa en berättelse som går att förstå för oss människor, utan enbart utifrån ett syfte: att försvara Israels politik. Man tror att om man upprepar samma sak, oavsett sanningshalt i källorna eller ens tillgång till det, så blir det en sanning.

Det här är naturligt för alla kolonialmakter. Motståndarna skall demoniseras. Framstå som oresonliga. Våld är det enda deras motståndare förstår.

Hamas har dessutom utan tvekan genomgått en politisk mognad, även om detta inte gör de till ett parti en vänstermänniska skulle rösta på, så verkar detta vara ett faktum (ett exempel, från att ha varit motståndare till att delta i val, till att delta i val – även om man, eller det palestinska folket, knappast fått någon cred för detta…). Den israeliska propagandan med det efterföljande västeuropeiska själslösa, hjärtlösa ekot hanterar dock inte en annan historia än den fördummande. För så fort man börjar diskutera Hamas, inte utifrån en kolonial utgångspunkt så framkommer en mer komplicerad bild. Det går att förstå Hamas motstånd utan att stödja Hamas i det vardagliga politiska livet. Det vi ser nu är inte bara ett humanistiskt och moraliskt förfall bland israel-vännerna utan även ett intellektuellt. För faktum är att det går att vara mycket kritisk mot Hamas utan att hänge sig åt demoniseringar. Men det kräver förvisso en viss form av intellektuell hederlighet och stringens.

En annan poäng i det hela är naturligtvis det självklara: Hamas är det enda lilla skydd man har för sina brott. Genom att fokusera på det ohyggliga, omänskliga Hamas försöker man skyla det uppenbara: Palestina är ockuperat och belägrat. Palestinierna är bestulna på sina rättigheter.

Esbati.

Det Där Med Omröstningar På Nätet: Det Bör Tolkas Med Viss Försiktighet

Det där med nätomröstningar.

På DN.se ställdes frågan: (Jag hämtade resultat 22:00, lördag 20/12)


"Vilket parti ska du rösta på i riksdagsvalet 2010?
-->C 3%
Fp 9%
Kd 4 %
M 36%
Mp 8%
S 11%
V 8%
Annat parti 14%
Vet inte 6%
Totalt antal röster: 15021

Resultatet ska inte ses som representativt för allmänheten och inte heller för Internetanvändare eftersom urvalet av de röstande är okontrollerat. Det bör alltså tolkas med viss försiktighet."

Är det sånt här som kallas understatement? ”Det bör … tolkas med viss försiktighet. ”
Och varför? Varför använder sig DN av en omröstning i samma veva som man analyserar den senaste opinionsmätningen. Det här är bara korkat. Det positiva med det är att man klart och tydligt kan se hur meningslöst det är med såna här typer av opinionsmätningar.

Äkta Mediakritik, Fejkad Tidning

En liten, och kanske inte så liten förresten, mediakupp var idag samordnad i New York. En fejkad New York Times var gjord. Det verkar som om The Yes Men är inblandade igen. Men enligt DN handlar det om bland annat tre ännu icke identifierade NY Times medarbetare, en filmpromotor och en konstprofessor. Jag applåderar upptåget! Men det här är lysande mediakritik. Inte bara ett upptåg. Inte bara ett meddelande till Obama och demokraterna. Detta, är något mycket välgjort och välplanerat. (You Tube-klipp här)

Det handlade om över en miljon uppenbart skickligt imiterade exemplar av New York Times, med den publikfriande första­sidesrubriken "Kriget är slut i Irak", som delades ut vid olika tunnelbanestationer och viktiga knutpunkter i New York, men även i en del andra städer i USA under fredagen.

Det fanns andra progressiva nyheter i den 14-sidiga tidningen. Som progressiva skatter, sjukvård för alla, en oljefond att bekämpa miljöproblemen med. Det finns hopp om framtiden!

Men vad gäller den blivande presidenten och kriget/krigen. I den svenska wannabe-New York Times-tidningen Dagens Nyheter ställer Lennart Pehrsson istället frågan vilket krig som blir Obamas. Han räknar nämligen inte Irak. Han räknar nämligen inte Afghanistan. Och, med en ursäkt inbyggd, verkar det som om det inte är USA som kommer att välja kriget utan kriget som kommer att välja USA; ty Lennart skriver: Utvecklingen i Afghanistan, Pakistan och Iran kan tvinga fram nya stora militära åtaganden. Det finns utrymme för både glansfulla framgångar och farliga misslyckanden.

För visst känns det som att det är så den liberala ursäkten är. Det är inte USA som startar krigen, egentligen. Det bara är något USA måste göra. Krigen är på sätt och vis oundvikliga. (Med undantag för Irak-kriget förstås, där står de flesta liberaler idag och säger att Irak-kriget var fel. ) Men president efter president ser sig till slut i något krig någonstans. Men i USA vill man inte det längre. Det tror jag var väljarnas budskap till Obama. Och dagens aktivistkuppsmeddelande!

Hur som helst. Rekommenderar även den fejkade New York Times: Corrections. For the record.

Med bland annat följande rättelse (fler finns):

"Special Interests"

The Times has in the past used the term “special interests” to describe unions, environmentalists and even whole ethnic groups, and has used the word “pandering” when politicians take these groups’ concerns into account. We have typically not, however, used “pandering” to refer to politicians catering to the interests of corporations. The Times regrets that our use of such language may have given the impression that the interests of corporations are more important than those of citizens.

"I Wish I Knew How It Would Feel To Be Free"

Valet är över i USA Barack Obama har vunnit och det anses generellt som en seger för demokratin att en svart man nu har vunnit valet i USA. Och naturligtvis, med tanke på USA:s historia, är det ett framsteg. Samtidigt så råder en ekonomisk kris i världen och i USA. De som drabbas hårdast är kvinnorna. Speciellt svarta kvinnor. Fattiga svarta kvinnor. Det är ett problem på flera sätt. Ur exempelvis en demokratisk aspekt: I USA finns ingen möjlighet att ett av de två partierna tar parti för dem. Tar upp kampen för dem.

Det får mig att tänka på Nina Simone. Och speciellt en låt med Nina: I Wish I Knew How It Would Feel To Be Free. En låt som Bill Clinton nämnde i sitt begravningstal vid Rosa Parks begravning. Men han missade en del av Ninas poäng med låten. Bill Clinton menade då enligt Kim Hester D. Williams … att alla idag, till skillnad från när Rosa Parks levde, har inte bara en möjlighet att vara fria, utan är fria.

Men det Bill Clinton missade då, och det liberaler missar idag, är att det handlade inte bara för Nina Simone om att vara svart. Där fanns även klassfrågan. Där fanns även genusfrågan. Arbetare, kvinna, svart. Utsatt för ”the matrix of domination”, som Patricia Hill Collins skulle säga. I detta fanns en hel politik formad för att bibehålla den rasistiska strukturen. Detta handlade inte bara om att få några smulor av rättigheter till sig. Det handlade om strukturer i samhället. Med valet av Barack Obama så handlar det inte bara om att i och med att en svart man blir president så är det slutgiltiga hindret för svarta borttaget i USA. (Liksom det i sig inte var en seger för feminismen att Margaret Thatcher blev premiärminister i Storbritannien.) Ninas version av I Wish I Knew handlar om mer än en individs längtan till frihet: det handlar om ”hennes folks” längtan. Så även om enskilda individer på olika sätt tar sig fram, eller gör en mindre klassresa, så innebär inte detta att det är möjligt för alla. Men för varje enskild individ som lyckas, så är det samtidigt som det är en framgång för individen, även en framgång för den liberala ideologin: den liberala historieberättelsen, det liberala samvetet.

Nina Simone var tidigt en politisk aktivist, någon som tidigt uppfattade de politiska orättvisorna. Men för att Nina skulle kanalisera ilskan genom musiken och texterna, så krävdes det ett par tragedier. Mord på en NAACP aktivist var början, men droppen som fick bägaren att rinna över var mordet på de fyra barnen i en kyrka i Birmingham.

Rasismen fick henne att till slut agera. Hon blev en arg, svart, kvinna. Mississippi Goddamn blev hennes första politiska låt. Innan dess hade hon varit tveksam till att skriva politiska låtar. Det var för ytligt. Man kunde inte i en låt gå på djupet. Hon ansåg att protestmusik tog iväg värdigheten från människor som verkligen ägnade hela sitt liv åt kampen för rättvisa. Ett par minuter musik var helt enkelt otillräckligt. De innebrända barnen ändrade hennes inställning helt.

Men faktum var att hennes ilska först övergick i hat: hennes första spontana tanke var att gå ut och mörda någon som hon kunde identifiera som en person som stod i vägen för att hennes folk skulle få någon form av rättvisa för första gången. Hennes dåvarande man hindrade henne. ”Nina, du vet ingenting om hur man dödar. Det enda du har är musiken.”

Hon blev inte helt övertygad först. Men till slut övertygades hon. Inte av moraliska skäl. Icke-våld som metod trodde hon inte helt på. Det var snarare just att det var mer rationellt att hon ägnade sig åt protestmusik. Så hon satte sig ned vid pianot. Skrev Mississippi Goddamn.

Så när Simone sjöng, "I wish that you knew how it feels to be me. Then you'd see and agree that everyone should be free" så är betoningen på att "everyone should be free." När Clinton håller med om grundtanken att alla människor ska vara fria, så menade han då även att vi redan kommit så långt. Alla har lika möjligheter. Men i USA har man aldrig riktigt förstått vidden av förtrycket.

Vi har med Barack Obama tagit ett steg framåt. Ett kliv som har en enorm symbolisk mening. Det sker dock i en kontext av att vi alltså har två högerpartier att välja på. Men det intressanta är även att vi, i en tid vi ser oss som så oerhört upplysta, och i decennier hyllat USA, med sin ”the american dream” – landet där allt är möjligt, först nu ser en svart man som president. Varför? Han tillhör rätt klass. Han står för en politik, som det politiska, det mediala och det ekonomiska etablissemanget kan acceptera (och även föredrar framför det andra högeralternativet). Det är med andra ord inte vilken svart man som helst som blir president. Så när man nu som exempelvis DN-liberalen Niklas Ekdal gjorde i en artikel innan valet försöker påskina att detta bevisar att i USA är verkligen allt möjligt, så är det onekligen en sanning med modifikation. Det är den liberala förklaringsmodellens problem. Ur en liberal vulgärindividualistisk tolkning är allt möjligt för alla så länge alla får rösta, så är det i teorin, ett idealtypiskt land, tillräckligt fritt. Du är född i USA: du är fri att bli vad du bestämmer dig för att bli. Men det räcker inte så, för det är inte så. Frihet är dessutom inte allt. Det är inte så att Barack Obama kliver fram i ett samhälle fritt från forna tiders förtryck, eller friställd från det klassamhälle USA har byggt upp. Rasismen i USA är inte utrotad bara för att man har valt en svart man till president (som det vita USA kan tolerera). Det blir inte ett nytt USA av en ny president.

En annan aspekt är dessutom hur noga man varit från Obama-kampanjen att betona att Obama är kristen: han är inte muslim och han är inte arab. Men en annan sak som också varit av vikt är att se till att han inte framstår som en oresonligt "angry black man". Han är ingen svart man att vara rädd för, vilket han försökte bevisa genom flera inspirerande och hoppfulla tal. Så även om hela världen har tagit ett steg framåt med presidentvalet, så är det än så länge på ett ytligt plan. Men någon större ”change” lär vi inte få se. Och Nina Simones låt fortsätter att ha sin betydelse. En av anledningarna är att man i USA är blinda för klassamhällets segregerande krafter.

(Inom parantes: Zaramis om USA-vänsterns, den tragiskt marginaliserade, åsikter om valet. Zaramis om bristerna i USA-valet. Vänsterekonomis kommentar. Esbati: Spelar det någon roll?)

Det Beror På Vem Det Handlar Om

Det finns många som är imponerade av Sarah Palin. Och som är redo att försvara henne på grunder man inte skulle försvara andra. Se: The Daily Show.