Via Ali Esbati
Visar inlägg med etikett Kapitalism. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Kapitalism. Visa alla inlägg
lördag 18 juni 2011
måndag 11 januari 2010
Che Guevara Hade ADHD Och Därmed Basta
I det senaste numret av Mana finns en artikel om ADHD. För mig framkommer det ingenting nytt mer än att en mycket känd person har efter sitt frånfälle fått diagnosen.
För visste ni att Che Guevara hade ADHD? Inte? Tydligen är det så vissa forskare analyserar hans motsträvighet. Hans revolutionära ådra, var taskiga gener.
”Han var rastlös, impulsiv och hade svårt att slutföra uppgifter som krävde stor koncentration.” Dock: ”Forskarna vill inte dra slutsatsen att Che Guevaras politiska åsikter hade någonting med hans eventuella ADHD att göra.”
På sätt och vis bör vi inte förvånas. ADHD är en växande diagnos. Den blir allt populärare. De vetenskapliga bevisen för diagnosen är dock tveksamma. Vi kan ännu inte bevisa att någon har ADHD. Dessutom underskattas risken vad en diagnos gör med en människa. Vad innebär det att få diagnosen ADHD? Stämpeln ADHD. Sjukdomen ADHD.
Många beskriver sig själva som ADHD-personligheter och kan ta illa upp, ta det rent personligt om man ifrågasätter diagnosens giltighet. Kriminalitet, missbruk och hemlöshet är redan nu i många och mycket förklarat med hjälp av diagnoser som ADHD. Det sociala arbetet tenderar därför att rikta in sig på skadebegränsning med hjälp av mediciner. Något som naturligtvis läkemedelsindustrin inte tackar nej till.
Diagnosen ADHD är helt enkelt någonting som är ganska passande för en nyliberal samhällssyn. Samtidigt som det innebär en individualisering av de sociala problemen är det samtidigt en avindividualisering av själva individen. Individen kan förklaras med symtom, med en sjukdom, när han inte passar in i vår samhällsmodell. Det negativa sjukdomsförklaras. Eva Kärfve säger i artikeln i Mana mycket riktigt att ”man har ett effektivt politiskt vapen i händerna på makthavarna när man förvandlar social problematik till en medicinsk fråga, som för övrigt bara den medicinska expertisen tycker sig ha rätt att uttala sig om… Det handlar om att skapa en idé om att ojämlikhet inte har några reella följder och att det som vänstern kallar ojämlikhetens konsekvenser i själva verket är fel som finns i varje felande människa, inte i samhället.”
På så vis är det också logiskt att Che Guevara får diagnosen. Sitt still i båten för fan. Stick inte ut. Anpassa dig och lär dig att tolerera det som är.
För visste ni att Che Guevara hade ADHD? Inte? Tydligen är det så vissa forskare analyserar hans motsträvighet. Hans revolutionära ådra, var taskiga gener.
”Han var rastlös, impulsiv och hade svårt att slutföra uppgifter som krävde stor koncentration.” Dock: ”Forskarna vill inte dra slutsatsen att Che Guevaras politiska åsikter hade någonting med hans eventuella ADHD att göra.”
På sätt och vis bör vi inte förvånas. ADHD är en växande diagnos. Den blir allt populärare. De vetenskapliga bevisen för diagnosen är dock tveksamma. Vi kan ännu inte bevisa att någon har ADHD. Dessutom underskattas risken vad en diagnos gör med en människa. Vad innebär det att få diagnosen ADHD? Stämpeln ADHD. Sjukdomen ADHD.
Många beskriver sig själva som ADHD-personligheter och kan ta illa upp, ta det rent personligt om man ifrågasätter diagnosens giltighet. Kriminalitet, missbruk och hemlöshet är redan nu i många och mycket förklarat med hjälp av diagnoser som ADHD. Det sociala arbetet tenderar därför att rikta in sig på skadebegränsning med hjälp av mediciner. Något som naturligtvis läkemedelsindustrin inte tackar nej till.
Diagnosen ADHD är helt enkelt någonting som är ganska passande för en nyliberal samhällssyn. Samtidigt som det innebär en individualisering av de sociala problemen är det samtidigt en avindividualisering av själva individen. Individen kan förklaras med symtom, med en sjukdom, när han inte passar in i vår samhällsmodell. Det negativa sjukdomsförklaras. Eva Kärfve säger i artikeln i Mana mycket riktigt att ”man har ett effektivt politiskt vapen i händerna på makthavarna när man förvandlar social problematik till en medicinsk fråga, som för övrigt bara den medicinska expertisen tycker sig ha rätt att uttala sig om… Det handlar om att skapa en idé om att ojämlikhet inte har några reella följder och att det som vänstern kallar ojämlikhetens konsekvenser i själva verket är fel som finns i varje felande människa, inte i samhället.”
På så vis är det också logiskt att Che Guevara får diagnosen. Sitt still i båten för fan. Stick inte ut. Anpassa dig och lär dig att tolerera det som är.
lördag 21 november 2009
Att Leka Arbetslös I 14 Dagar På Uppdrag Av Aftonbladet
I det som den socialdemokratiska tidningen Aftonbladet ser som ett samhällsreportage som görs av modebloggaren Mogi i hennes 14-dagars upplevelse av att gå på a-kassan framkommer något underligt. Hennes liv är ungefär som vanligt. Hon upplever det säkert inte så, eftersom hon tvingas spara, leva snålt. Hon lever ekonomiskt inte som hon gjorde. Men i övrigt då? Hon söker inga arbeten. Behöver inte arbeta. Hon käkar godis. Tittar på film. Shoppar med mamma. Spontanplanerar att gå på någon tvåmånaders kurs i Australien i januari. Fyra av hennes närmaste vänner åker dit, och det blir ju tomt utan dem.
Hon skriver själv i inlägget Julkänsla (som även innehåller en redogörelse för en pressfrukost anordnad av Michael Bindefeldt): ”Jag ska alltså beröra området hur det är att ha tagit studenten och sedan inte komma in på arbetsmarknaden, eller att man vart ute och rest ett år eller två efter studenten för att sedan inte lyckas få ett jobb. Eller att man är klar med sin utbildning vid 23 års ålder och då inte får ett jobb.”
Hur kan hon beröra det området när hon har ett arbete, eller som det verkar, snarare flera? Hur ska hon kunna beröra att man är klar med sin utbildning vid 23 års ålder och då inte få ett jobb? Hon är 20 år. Ska hon resa fram och tillbaka i tiden? Varför inte fråga någon som faktiskt upplever det hela eller har upplevt det?
Mogi och Aftonbladet har missat den psykologiska aspekten av att gå på a-kassa (och naturligtvis den långsiktiga ekonomiska aspekten). Oron inför framtiden, känslan av att vara arbetslös, stressen efter att söka arbeten, eller att känna av effekten av försämrad a-kassa och hur det ska skapa incitament till att söka arbeten. Mogi söker inga arbeten. Hon har sitt arbete och planerar att åka två månader till Australien.
Hon besökte Eskilstuna för att där är ungdomsarbetslösheten som störst. Men vad hände där, mer än att hon tog fotografier på sig själv? Framkommer inte. Man blir inte talesman för ungdomsarbetslösheten genom att helt enkelt bara säga att man har varit på en plats där det är många arbetslösa. Been there, done nothing, not going there again.
Vad är det då som gör att Aftonbladet inte använder sig av någon som i verkligheten går på a-kassa och är arbetslös? Jo, Aftonbladet är en kommersiell tidning som i ärlighetens namn inte är särskilt intresserade av att berätta något av direkt värde om arbetslösheten. Man vill sälja annonser och tidningar.
Det här är inte Mogis fel. Hennes blogg, av det jag läst, är väl rätt sympatisk - hon ägnar sig inte åt elakheter och personpåhopp. Hon skriver om sådant som intresserar henne. Hon är ung och vill säkert väl på sitt eget självupptagna sätt (vi är ju alla mer eller mindre självupptagna.) Det här är ett symptom på samhällsreportagens och medias intellektuella härdsmälta.
Fotnot: Det är dessutom tolv dagar kvar av hennes uppdrag.
Hon skriver själv i inlägget Julkänsla (som även innehåller en redogörelse för en pressfrukost anordnad av Michael Bindefeldt): ”Jag ska alltså beröra området hur det är att ha tagit studenten och sedan inte komma in på arbetsmarknaden, eller att man vart ute och rest ett år eller två efter studenten för att sedan inte lyckas få ett jobb. Eller att man är klar med sin utbildning vid 23 års ålder och då inte får ett jobb.”
Hur kan hon beröra det området när hon har ett arbete, eller som det verkar, snarare flera? Hur ska hon kunna beröra att man är klar med sin utbildning vid 23 års ålder och då inte få ett jobb? Hon är 20 år. Ska hon resa fram och tillbaka i tiden? Varför inte fråga någon som faktiskt upplever det hela eller har upplevt det?
Mogi och Aftonbladet har missat den psykologiska aspekten av att gå på a-kassa (och naturligtvis den långsiktiga ekonomiska aspekten). Oron inför framtiden, känslan av att vara arbetslös, stressen efter att söka arbeten, eller att känna av effekten av försämrad a-kassa och hur det ska skapa incitament till att söka arbeten. Mogi söker inga arbeten. Hon har sitt arbete och planerar att åka två månader till Australien.
Hon besökte Eskilstuna för att där är ungdomsarbetslösheten som störst. Men vad hände där, mer än att hon tog fotografier på sig själv? Framkommer inte. Man blir inte talesman för ungdomsarbetslösheten genom att helt enkelt bara säga att man har varit på en plats där det är många arbetslösa. Been there, done nothing, not going there again.
Vad är det då som gör att Aftonbladet inte använder sig av någon som i verkligheten går på a-kassa och är arbetslös? Jo, Aftonbladet är en kommersiell tidning som i ärlighetens namn inte är särskilt intresserade av att berätta något av direkt värde om arbetslösheten. Man vill sälja annonser och tidningar.
Det här är inte Mogis fel. Hennes blogg, av det jag läst, är väl rätt sympatisk - hon ägnar sig inte åt elakheter och personpåhopp. Hon skriver om sådant som intresserar henne. Hon är ung och vill säkert väl på sitt eget självupptagna sätt (vi är ju alla mer eller mindre självupptagna.) Det här är ett symptom på samhällsreportagens och medias intellektuella härdsmälta.
Fotnot: Det är dessutom tolv dagar kvar av hennes uppdrag.
torsdag 22 oktober 2009
Bakåtsträvare
Om det fanns en socialdemokrati med lite mod så skulle man kunna slå tillbaka mot högern och syna deras bluff. Problemet med socialdemokratin är ju ett bristande självförtroende och en totalt urholkad ideologi. Man verkar egentligen inte tycka särskilt mycket längre. Man får försvara sig från attacker från högern om att vara bakåtsträvare som ägnar sig åt återställare men som Daniel Ankarloo skriver så är det ju högern som är bakåtsträvarna( och som försöker skapa ett tydligt klassamhälle skulle jag vilja tillägga.)
1. Den nuvarande regeringen har under sin regeringsperiod hittills ”återställt” den svenska arbetslöshetsnivån till år 1994 och innan dess 1930-talet.
2. Den nuvarande regeringen har ”återställt” sysselsättningsgraden (16-64 år) i svensk ekonomi till tidigt 1970-tal (ca 71 procent). 1990 var sysselsättningsgraden 83 procent. Så mycket för alliansregeringens ”arbetslinje”.
3. Den nuvarande regeringen har ”återställt” den sammanlagda offentliga sektorns trendmässiga storlek i förhållande till BNP (idag ca 50 procent) till nivåer som fanns under tidigt 1970-tal. Under perioden från 1975-1990 var den ca 60 procent.
4. Den nuvarande regeringen har ”återställt” den trendmässiga totala offentliga konsumtionen som andel av BNP (ca 25 procent av BNP) till 1974-1975. År 1981 var den nästan 30 procent.
5. Den nuvarande regeringen har ”återställt” ersättningsnivån i sjukförsäkringen till perioden innan 1974 – då 90 procent i ersättningsnivå infördes.
6. Regeringen har ”återställt” antalet karensdagar i sjukförsäkringen till den som gällde för perioden 1967-1987, då vi hade en karensdag.
7. Samtidigt har den nya regeringen genom avskaffandet av förmögenhetsskatten ”återställt” dess nivå (det vill säga 0) till perioden innan 1910, då förmögenhetsskatten infördes.
8. Den nuvarande regeringen har trendmässigt ”återställt” skattekvoten i ekonomin (ca 46-47 procent) till 1975. 1989-90 var den som högst nästan 54 procent, därefter trendmässigt ca 50 procent.
9. Detta har lett till, som återkommande LO-undersökningar och SCB-statistik har visat, att den nya regeringens politik har ”återställt” inkomst- och förmögenhetsskillnaderna i det svenska samhället mellan ”eliter” och ”vanligt folk” till dem som rådde på 1960-talet.
Ankarloo ger flera exempel. Läs.
Det är märkligt vilken makt själva språket har. Hur formen kan besegra själva innehållet. I vårt stressade samhälle har vi inte mer tid än att till oss slogans och enkla slagord. Moderaterna heter ju trots allt De Nya Moderaterna. Det måste ju betyda något. Eller?
1. Den nuvarande regeringen har under sin regeringsperiod hittills ”återställt” den svenska arbetslöshetsnivån till år 1994 och innan dess 1930-talet.
2. Den nuvarande regeringen har ”återställt” sysselsättningsgraden (16-64 år) i svensk ekonomi till tidigt 1970-tal (ca 71 procent). 1990 var sysselsättningsgraden 83 procent. Så mycket för alliansregeringens ”arbetslinje”.
3. Den nuvarande regeringen har ”återställt” den sammanlagda offentliga sektorns trendmässiga storlek i förhållande till BNP (idag ca 50 procent) till nivåer som fanns under tidigt 1970-tal. Under perioden från 1975-1990 var den ca 60 procent.
4. Den nuvarande regeringen har ”återställt” den trendmässiga totala offentliga konsumtionen som andel av BNP (ca 25 procent av BNP) till 1974-1975. År 1981 var den nästan 30 procent.
5. Den nuvarande regeringen har ”återställt” ersättningsnivån i sjukförsäkringen till perioden innan 1974 – då 90 procent i ersättningsnivå infördes.
6. Regeringen har ”återställt” antalet karensdagar i sjukförsäkringen till den som gällde för perioden 1967-1987, då vi hade en karensdag.
7. Samtidigt har den nya regeringen genom avskaffandet av förmögenhetsskatten ”återställt” dess nivå (det vill säga 0) till perioden innan 1910, då förmögenhetsskatten infördes.
8. Den nuvarande regeringen har trendmässigt ”återställt” skattekvoten i ekonomin (ca 46-47 procent) till 1975. 1989-90 var den som högst nästan 54 procent, därefter trendmässigt ca 50 procent.
9. Detta har lett till, som återkommande LO-undersökningar och SCB-statistik har visat, att den nya regeringens politik har ”återställt” inkomst- och förmögenhetsskillnaderna i det svenska samhället mellan ”eliter” och ”vanligt folk” till dem som rådde på 1960-talet.
Ankarloo ger flera exempel. Läs.
Det är märkligt vilken makt själva språket har. Hur formen kan besegra själva innehållet. I vårt stressade samhälle har vi inte mer tid än att till oss slogans och enkla slagord. Moderaterna heter ju trots allt De Nya Moderaterna. Det måste ju betyda något. Eller?
torsdag 13 augusti 2009
Tips
James Petras: The most striking aspect of the prolonged and deepening world recession/depression is the relative and absolute passivity of the working and middle class in the face of massive job losses, big cuts in wages, health care and pension payments and mounting housing foreclosures. Never in the history of the 20-21st Century has an economic crisis caused so much loss to so many workers, employees, small businesses, farmers and professionals with so little large-scale public protest.
Eduardo Galeano med frågor (ett utdrag):
According to Foreign Policy Magazine, Somalia is the most dangerous place in the world. But who are the pirates? The starving people who attack ships or the speculators of Wall Street who spent years attacking the world and who are now rewarded with many millions of dollars for their pains?
Why does the world reward its ransackers?
Why is justice a one-eyed blind woman? Wal-Mart, the most powerful corporation on earth, bans trade unions. McDonald's, too. Why do these corporations violate, with criminal impunity, international law? Is it because in this contemporary world of ours, work is valued as lower than trash and workers' rights are valued even less?
Who are the righteous and who are the villains? If international justice really exists, why are the powerful never judged? The masterminds of the worst butcheries are never sent to prison. Is it because it is these butchers themselves who hold the prison keys? What makes the five nations with veto power in the United Nations inviolable? Is it of a divine origin, that veto power of theirs? Can you trust those who profit from war to guard the peace?
Och så ett tips för de som är i stan i helgen. Stödfest för Gaza.
Eduardo Galeano med frågor (ett utdrag):
According to Foreign Policy Magazine, Somalia is the most dangerous place in the world. But who are the pirates? The starving people who attack ships or the speculators of Wall Street who spent years attacking the world and who are now rewarded with many millions of dollars for their pains?
Why does the world reward its ransackers?
Why is justice a one-eyed blind woman? Wal-Mart, the most powerful corporation on earth, bans trade unions. McDonald's, too. Why do these corporations violate, with criminal impunity, international law? Is it because in this contemporary world of ours, work is valued as lower than trash and workers' rights are valued even less?
Who are the righteous and who are the villains? If international justice really exists, why are the powerful never judged? The masterminds of the worst butcheries are never sent to prison. Is it because it is these butchers themselves who hold the prison keys? What makes the five nations with veto power in the United Nations inviolable? Is it of a divine origin, that veto power of theirs? Can you trust those who profit from war to guard the peace?
Och så ett tips för de som är i stan i helgen. Stödfest för Gaza.
onsdag 12 augusti 2009
En Dag Med Utanförskapet
Even those who accept that inequality is a fact and is increasing might respond: so what? Why does it matter? It matters because inequality is a violation of human rights. Few people are likely to argue that a society in which inhabitants of the most disadvantaged neighbourhood (Calton, in Glasgow) have on average a life-expectancy twenty-eight years lower than those in the most privileged ones (Lenzie in Glasgow, and Kensington & Chelsea in London) is a decent society. Is it a vindication of the superiority of capitalism that male life-expectancy in capitalist Russia is now seventeen years shorter than in Cuba? Göran Therborn: The Killing Fields Of In-Equality
Som med så mycket annat, så är det inte behovet eller efterfrågan som styr utbudet, utan det är resurserna eller snarare den rådande ideologin. Staten kommer att slå på stort när det vi av helt onödiga skäl kallar kungligheter nu ska gå och gifta sig. I skuggan av dessa levnadsöden finns de som inte på något vis bevakas eller beundras eller omtalas, i vissa fall ömkas de, i andra fall föraktas de, men ibland görs även både och. De som tillhör det vi kallar utanförskapet. Och förvisso, de blir tydligen, till få människors förvåning, fler.
Som socialsekreterare utreder jag människor. I mitt arbete möter jag människor med djupt skiftande problematik, människor vars bakgrunder och livsöden skiljer sig väldigt gentemot varandra. Men de är i regel allihop socioekonomiskt utsatta, om än i olika hög grad.
Ta förra fredagen. Jag och min kollega får ett samtal från receptionen. Vi har ett besök, vi snittar på tre-fyra personliga besök per dag. Det är en kvinna i 30-årsåldern som söker hjälp. Hon hade lite smutsiga kläder på sig och händerna var smutsiga, men hon såg i övrigt fräsch ut. Hon var glad, och tacksam över att vi tog emot henne. En tacksamhet som ibland kan få en att känna misstro. Var hon ironisk nu? Vi är nämligen inte alltid så populära. Men hon var på intet sätt ironisk. Hon tog amfetamin, något hon erkände utan omsvep. Men hon hade inte tagit något denna dag, eller ens den senaste veckan. Hon har levt utan pengar en bra tid nu. Hon har hankat sig fram på i stort sett ingenting. Tiggt, lånat, eventuellt snattat något. Det viktigaste är mat till hunden.
Men hon ville inte få någon kontakt med missbruksteamet. Hon sov så bra i sin bil. Hon kände inga behov att få hjälp med sitt amfetaminmissbruk, men hon såg det väl inte heller som missbruk, utan snarare som bruk. Och i bilen kunde hennes hund sova. Hennes bästa kompis. Någon hund får man annars inte ha som narkoman eller alkoholist enligt socialtjänstens regler, menade hon. Visserligen är det inte helt sant, men det går nästan att tolka det så. Hur som helst, de eventuella boenden som i ett första skede skulle kunna bli aktuella för henne, skulle inte inkludera hennes hund.
Även om vårt intryck av henne är att hon är en pigg och glad och charmig kvinna så skulle hon knappast vara arbetsförmedlingens affischnamn. Men, är hon inte sjukskriven, eller har andra skäl, så skulle hon söka jobb.
– Hur många jobb ska jag söka för att få socialbidrag, frågade hon piggt. Jag kommer att söka dem, men ni vet lika väl som jag att jag inte kommer att få dem.
Vilket inte nödvändigtvis är sant, men i ett första skede måste man väl erkänna att hon knappast skulle få ett jobb. Och inte var som helst – men vem får väl det? Missbruket av amfetamin, notoriska problem med att hålla tider och hennes fleråriga mer eller mindre ”självvalda” ”utanförskap” skulle onekligen sätta käppar i hjulet för ett 9-5-arbete. Men att hon har potential för mycket råder det ingen tvekan om. Men hennes problem är antagligen större än så. Allt berättar hon inte. Och varför skulle hon? Men det finns något i hela det här systemet som inte är skapat för alla. Socialbidraget är inte på något vis en villkorslös rättighet. Och det är inte märkligt att man ibland hellre skulle önska sig att det fanns en medborgarlön. Det är individuella bedömningar som görs bland alla ansökningar, och socialtjänstlagen är en ramlag. Detta skapar ett system med vissa inslag av olycklig godtycklighet. Samtidigt är otryggheten på arbetsmarknaden inte av godo för människor i samhällets nedre del.
Ibland är det svårt att veta hur man ska bemöta människor som söker hjälp. Man vet aldrig hur mötet kan bli. Detta blev ett allmänt lättsamt möte. Hon får en tid hos en annan socialsekreterare om två veckor då vår utredning till slut visar att hon söker hjälp på rätt socialtjänst och att hon har, vad vi har kunnat utreda, inga egna medel. Hon ska då, vid nästa tillfälle, inkomma med en viss mängd papper, som bland annat visar på att hon faktiskt saknar inkomster och att hon aktivt söker arbete. Hon accepterar detta glatt. Det är ändå så att våra frågor kan kännas kränkande och obegripliga. En överväldigande majoritet accepterar det mesta. Ibland måste vi informera de om deras rättigheter. Socialtjänstens klienter är rätt ensamma på så vis, det finns inte några organisationer som står upp för dem, när socialtjänsten sviker eller av olika skäl gör fel. De flesta som kommer till oss ska dock söka hjälp på någon annan socialtjänst, ytterligare andra kan vi inte annat än hänvisa till bostadsmarknaden.
En annan kvinna ringer mot slutet av arbetsdagen angående en vän. Han behöver hjälp. Jag får tala med honom direkt. Han är trött. Han har missbrukat i många år nu. Han är trött och orkar inte formulera vad han vill ha för hjälp. Men jag har träffat honom förr. Jag vet vem han är. Han har sökt hjälp förut. Men han själv måste ändå formulera vad han vill ha hjälp med. Han frågar kvinnan i bakgrunden vad det är han vill ha hjälp med. Jag hör henne i bakgrunden.
– Du vill ha hjälp med att förändra ditt liv. Du vill sluta missbruka.
- Boende, säger han till slut som är hemlös sedan flera år. Pension har han. Och han tillägger något, lätt muttrande, om missbruket. Det är en man som hankar sig fram mellan att sova bland olika kamrater, och vid något tillfälle då och väljer han, eller tvingas att välja, att sova utomhus. Bostadsmarknaden är körd. Skulder och betalningsanmärkningar har satt honom i kläm. Amfetaminet piggar liksom upp i denna värld. Jag bokar in honom på härbärge tills han får en handläggare på vårat missbruksteam. Ett par minuter senare ringer väninnan upp. Hon förklarar att hon inte tänker släppa iväg honom till ett härbärge. Han måste få något bättre. Han är ju motiverad nu. Det är nu han måste fångas upp, inte sen. Hon vet vad hon talar om, menar hon. Hon har själv missbrukat i sitt liv. Hon är ren nu, efter många års kamp. Jag förklarar att i det här akuta läget så har jag bara härbärge att erbjuda. Hon förstår. Hon är lugn och sansad, välinformerad och balanserad, men hon uttrycker sin åsikt och tycker att det är dåligt att vi bara har härbärgen i akuta lägen. Men hon är glad över att han nu åter försöker söka hjälp och att vi tänker ta emot honom. Hon önskar mig en välsignad helg. Guds frid, säger hon.
En annan man ringer. Han är på avgiftningen. Han har supit sig förstörd, delvis för att han har förlorat sitt arbete. Men han har aldrig supit på sitt jobb. Han har jobbat och med pengarna han har jobbat för har han betalat hotellrum och vandrarhem och alkohol. Även han ser sig som körd på arbetsmarknaden. Hans olika skulder har gjort att han inte ens har tittat på annonser om bostäder. Jag frågar hur han har hans framtidsplaner ser ut? Han har inte planerat annat än att arbeta. Att arbeta och betala dyrt för sina tillfälliga boenden är hans samlade framtidsplaner och att försöka hålla sig nykter. När han dricker, dricker han i ensamhet, på hotellrum helst. Han känner inga här i Stockholm. Han dricker för att få tiden att gå, för att få ångesten att lätta.
Men han har fått goda referenser av sina arbetsgivare. Jag säger något uppmuntrande om det, och hoppas att det låter bra. Det är viktigt att han får se lite ljusglimtar, nu när han känner sig som mest värdelös. Hans hopp ligger i arbetet som han älskar. Han har redan ringt till arbetsförmedlingen och bokat in ett möte. Han säger att det är ångesten som får honom att dricka, men att han samtidigt är medveten om att det aldrig blir bättre av det, utan bara sämre. Men varje fylla skjuter upp konsekvenserna. Han är rädd och darrar på rösten för varje ord som yttras, så oerhört nära bristningsgränsen att man kan ta på ångesten. Han får ligga kvar någon natt till på avgiftningen. Han har sedan ingenting att komma ut till. Även han bokas in på ett härbärge, men ett härbärge där han får ett eget rum, med tre mål mat om dagen – jag förklarar att vi inte med säkerhet hade kunnat ordna det så då våra val rent akut är begränsade av resurser, lagar och av vad vi har för praxis. Jag förklarar även för honom att han har ett för socialtjänsten stort ekonomiskt normöverskott. Han har i grund och botten tjänat för bra för att få ekonomisk hjälp av socialtjänsten. Men han får en socialsekreterare på ett missbruksteam till att börja med.
Vid fredagens slut, efter ytterligare ett par besök och en hel del telefonsamtal , bland annat från människor som inte får tag i någon bostad, från människor som hankar sig fram, och en del administrativt arbete, var det dags att lämna arbetsplatsen, och jag var en av de senare på väg hem från jobbet denna dag. Eller hem och hem. Jag skulle ta mig till en pub på Folkungagatan. På trappan satt en kvinna som missat att vi stänger klockan 15:00 på fredagar under sommaren. Hon ville in. Jag förklarar att det är stängt. Och utan förvarning går hon hastigt fram till mig snett bakifrån och skriker i mitt huvud om vilket äckel jag är. Jag rycker till men går hastigt ned för Östgötagatan, det är ingen mening med att argumentera. Hon fortsätter gasta bara några meter bakom ryggen på mig, om hur ond jag är – jag kände för övrigt för min egen del inte igen kvinnan - om hur värdelösa vi är allihop som jobbar där. Jag byter sida av Östgötagatan. Hon fortsatte skrika, skrämmer ett par, ursäkta ordvalet, vanliga medborgare, med ett: – Jag pratar inte med er, era dumma jävlar. Hennes rus/bakrus/snedtändning är inte över. Dagens jakt är inte över. Hennes manlige vän står på samma gata, lite längre ned, även han besviken över att det var stängt hos oss, men förmår lugna ned henne, även om inte han var helt nykter han heller. Jag har stannat till. Jag hör inget mer. Viker av in på Folkungagatan. Möter upp några kollegor på en uteservering och hälsar helgen välkommen. Den första ölen kostar mer än vad en ensamstående socialbidragstagare får i matpengar för en dag. Vilket påminner om ett annat samtal. En man med sjukersättning betalar en hyra svart. Det gör att han, efter att ha betalat hyran, inte har råd att göra av med mer än 30 kronor per dag. Han ska försöka gå ned till 10 kronor per dag, så att han kunde lägga undan lite pengar. För sämre tider.
Som med så mycket annat, så är det inte behovet eller efterfrågan som styr utbudet, utan det är resurserna eller snarare den rådande ideologin. Staten kommer att slå på stort när det vi av helt onödiga skäl kallar kungligheter nu ska gå och gifta sig. I skuggan av dessa levnadsöden finns de som inte på något vis bevakas eller beundras eller omtalas, i vissa fall ömkas de, i andra fall föraktas de, men ibland görs även både och. De som tillhör det vi kallar utanförskapet. Och förvisso, de blir tydligen, till få människors förvåning, fler.
Som socialsekreterare utreder jag människor. I mitt arbete möter jag människor med djupt skiftande problematik, människor vars bakgrunder och livsöden skiljer sig väldigt gentemot varandra. Men de är i regel allihop socioekonomiskt utsatta, om än i olika hög grad.
Ta förra fredagen. Jag och min kollega får ett samtal från receptionen. Vi har ett besök, vi snittar på tre-fyra personliga besök per dag. Det är en kvinna i 30-årsåldern som söker hjälp. Hon hade lite smutsiga kläder på sig och händerna var smutsiga, men hon såg i övrigt fräsch ut. Hon var glad, och tacksam över att vi tog emot henne. En tacksamhet som ibland kan få en att känna misstro. Var hon ironisk nu? Vi är nämligen inte alltid så populära. Men hon var på intet sätt ironisk. Hon tog amfetamin, något hon erkände utan omsvep. Men hon hade inte tagit något denna dag, eller ens den senaste veckan. Hon har levt utan pengar en bra tid nu. Hon har hankat sig fram på i stort sett ingenting. Tiggt, lånat, eventuellt snattat något. Det viktigaste är mat till hunden.
Men hon ville inte få någon kontakt med missbruksteamet. Hon sov så bra i sin bil. Hon kände inga behov att få hjälp med sitt amfetaminmissbruk, men hon såg det väl inte heller som missbruk, utan snarare som bruk. Och i bilen kunde hennes hund sova. Hennes bästa kompis. Någon hund får man annars inte ha som narkoman eller alkoholist enligt socialtjänstens regler, menade hon. Visserligen är det inte helt sant, men det går nästan att tolka det så. Hur som helst, de eventuella boenden som i ett första skede skulle kunna bli aktuella för henne, skulle inte inkludera hennes hund.
Även om vårt intryck av henne är att hon är en pigg och glad och charmig kvinna så skulle hon knappast vara arbetsförmedlingens affischnamn. Men, är hon inte sjukskriven, eller har andra skäl, så skulle hon söka jobb.
– Hur många jobb ska jag söka för att få socialbidrag, frågade hon piggt. Jag kommer att söka dem, men ni vet lika väl som jag att jag inte kommer att få dem.
Vilket inte nödvändigtvis är sant, men i ett första skede måste man väl erkänna att hon knappast skulle få ett jobb. Och inte var som helst – men vem får väl det? Missbruket av amfetamin, notoriska problem med att hålla tider och hennes fleråriga mer eller mindre ”självvalda” ”utanförskap” skulle onekligen sätta käppar i hjulet för ett 9-5-arbete. Men att hon har potential för mycket råder det ingen tvekan om. Men hennes problem är antagligen större än så. Allt berättar hon inte. Och varför skulle hon? Men det finns något i hela det här systemet som inte är skapat för alla. Socialbidraget är inte på något vis en villkorslös rättighet. Och det är inte märkligt att man ibland hellre skulle önska sig att det fanns en medborgarlön. Det är individuella bedömningar som görs bland alla ansökningar, och socialtjänstlagen är en ramlag. Detta skapar ett system med vissa inslag av olycklig godtycklighet. Samtidigt är otryggheten på arbetsmarknaden inte av godo för människor i samhällets nedre del.
Ibland är det svårt att veta hur man ska bemöta människor som söker hjälp. Man vet aldrig hur mötet kan bli. Detta blev ett allmänt lättsamt möte. Hon får en tid hos en annan socialsekreterare om två veckor då vår utredning till slut visar att hon söker hjälp på rätt socialtjänst och att hon har, vad vi har kunnat utreda, inga egna medel. Hon ska då, vid nästa tillfälle, inkomma med en viss mängd papper, som bland annat visar på att hon faktiskt saknar inkomster och att hon aktivt söker arbete. Hon accepterar detta glatt. Det är ändå så att våra frågor kan kännas kränkande och obegripliga. En överväldigande majoritet accepterar det mesta. Ibland måste vi informera de om deras rättigheter. Socialtjänstens klienter är rätt ensamma på så vis, det finns inte några organisationer som står upp för dem, när socialtjänsten sviker eller av olika skäl gör fel. De flesta som kommer till oss ska dock söka hjälp på någon annan socialtjänst, ytterligare andra kan vi inte annat än hänvisa till bostadsmarknaden.
En annan kvinna ringer mot slutet av arbetsdagen angående en vän. Han behöver hjälp. Jag får tala med honom direkt. Han är trött. Han har missbrukat i många år nu. Han är trött och orkar inte formulera vad han vill ha för hjälp. Men jag har träffat honom förr. Jag vet vem han är. Han har sökt hjälp förut. Men han själv måste ändå formulera vad han vill ha hjälp med. Han frågar kvinnan i bakgrunden vad det är han vill ha hjälp med. Jag hör henne i bakgrunden.
– Du vill ha hjälp med att förändra ditt liv. Du vill sluta missbruka.
- Boende, säger han till slut som är hemlös sedan flera år. Pension har han. Och han tillägger något, lätt muttrande, om missbruket. Det är en man som hankar sig fram mellan att sova bland olika kamrater, och vid något tillfälle då och väljer han, eller tvingas att välja, att sova utomhus. Bostadsmarknaden är körd. Skulder och betalningsanmärkningar har satt honom i kläm. Amfetaminet piggar liksom upp i denna värld. Jag bokar in honom på härbärge tills han får en handläggare på vårat missbruksteam. Ett par minuter senare ringer väninnan upp. Hon förklarar att hon inte tänker släppa iväg honom till ett härbärge. Han måste få något bättre. Han är ju motiverad nu. Det är nu han måste fångas upp, inte sen. Hon vet vad hon talar om, menar hon. Hon har själv missbrukat i sitt liv. Hon är ren nu, efter många års kamp. Jag förklarar att i det här akuta läget så har jag bara härbärge att erbjuda. Hon förstår. Hon är lugn och sansad, välinformerad och balanserad, men hon uttrycker sin åsikt och tycker att det är dåligt att vi bara har härbärgen i akuta lägen. Men hon är glad över att han nu åter försöker söka hjälp och att vi tänker ta emot honom. Hon önskar mig en välsignad helg. Guds frid, säger hon.
En annan man ringer. Han är på avgiftningen. Han har supit sig förstörd, delvis för att han har förlorat sitt arbete. Men han har aldrig supit på sitt jobb. Han har jobbat och med pengarna han har jobbat för har han betalat hotellrum och vandrarhem och alkohol. Även han ser sig som körd på arbetsmarknaden. Hans olika skulder har gjort att han inte ens har tittat på annonser om bostäder. Jag frågar hur han har hans framtidsplaner ser ut? Han har inte planerat annat än att arbeta. Att arbeta och betala dyrt för sina tillfälliga boenden är hans samlade framtidsplaner och att försöka hålla sig nykter. När han dricker, dricker han i ensamhet, på hotellrum helst. Han känner inga här i Stockholm. Han dricker för att få tiden att gå, för att få ångesten att lätta.
Men han har fått goda referenser av sina arbetsgivare. Jag säger något uppmuntrande om det, och hoppas att det låter bra. Det är viktigt att han får se lite ljusglimtar, nu när han känner sig som mest värdelös. Hans hopp ligger i arbetet som han älskar. Han har redan ringt till arbetsförmedlingen och bokat in ett möte. Han säger att det är ångesten som får honom att dricka, men att han samtidigt är medveten om att det aldrig blir bättre av det, utan bara sämre. Men varje fylla skjuter upp konsekvenserna. Han är rädd och darrar på rösten för varje ord som yttras, så oerhört nära bristningsgränsen att man kan ta på ångesten. Han får ligga kvar någon natt till på avgiftningen. Han har sedan ingenting att komma ut till. Även han bokas in på ett härbärge, men ett härbärge där han får ett eget rum, med tre mål mat om dagen – jag förklarar att vi inte med säkerhet hade kunnat ordna det så då våra val rent akut är begränsade av resurser, lagar och av vad vi har för praxis. Jag förklarar även för honom att han har ett för socialtjänsten stort ekonomiskt normöverskott. Han har i grund och botten tjänat för bra för att få ekonomisk hjälp av socialtjänsten. Men han får en socialsekreterare på ett missbruksteam till att börja med.
Vid fredagens slut, efter ytterligare ett par besök och en hel del telefonsamtal , bland annat från människor som inte får tag i någon bostad, från människor som hankar sig fram, och en del administrativt arbete, var det dags att lämna arbetsplatsen, och jag var en av de senare på väg hem från jobbet denna dag. Eller hem och hem. Jag skulle ta mig till en pub på Folkungagatan. På trappan satt en kvinna som missat att vi stänger klockan 15:00 på fredagar under sommaren. Hon ville in. Jag förklarar att det är stängt. Och utan förvarning går hon hastigt fram till mig snett bakifrån och skriker i mitt huvud om vilket äckel jag är. Jag rycker till men går hastigt ned för Östgötagatan, det är ingen mening med att argumentera. Hon fortsätter gasta bara några meter bakom ryggen på mig, om hur ond jag är – jag kände för övrigt för min egen del inte igen kvinnan - om hur värdelösa vi är allihop som jobbar där. Jag byter sida av Östgötagatan. Hon fortsatte skrika, skrämmer ett par, ursäkta ordvalet, vanliga medborgare, med ett: – Jag pratar inte med er, era dumma jävlar. Hennes rus/bakrus/snedtändning är inte över. Dagens jakt är inte över. Hennes manlige vän står på samma gata, lite längre ned, även han besviken över att det var stängt hos oss, men förmår lugna ned henne, även om inte han var helt nykter han heller. Jag har stannat till. Jag hör inget mer. Viker av in på Folkungagatan. Möter upp några kollegor på en uteservering och hälsar helgen välkommen. Den första ölen kostar mer än vad en ensamstående socialbidragstagare får i matpengar för en dag. Vilket påminner om ett annat samtal. En man med sjukersättning betalar en hyra svart. Det gör att han, efter att ha betalat hyran, inte har råd att göra av med mer än 30 kronor per dag. Han ska försöka gå ned till 10 kronor per dag, så att han kunde lägga undan lite pengar. För sämre tider.
måndag 3 augusti 2009
Människoöden Som Berör, Men Inte Så Det Stör
En självgod kvällstidning och en inkompetent moralsocialminister och en närmast betydelselös oppositionsledare blir alla rörda över dagens fattigdom. De två politikerna skyller fattigdomen på varandra. Men berörda blir de. Och tar politiska beslut som ökar fattigdomen i samhället och höjer sina egna löner. Men berörda blir de. Men vad de ska göra för att minska den framstår endast som små tekniska detaljer som inte skulle få någon större effekt. Kan välgörenhet bli deras lösning måntro? Så att deras samveten mår lite bättre? Naturligtvis är detta ett av problemen. Utan visioner stannar samhället och de reaktionära får tillträde. Chantal Mouffe (och Petter Larsson) har en, i mångt och mycket självklar, poäng här. Men en samling i mitten skapar inte bara högerradikaler utan kan även skapa en slumpens väljarkår. Och ett allmänt ointresse för politik. Vad spelar det för roll liksom? In kommer dessutom moralismen, en avindividualiserad liberal vulgärindividualism. En uppgivenhet, som lindras av chimär valfrihet.
Jag minns att Mona Sahlin blivit berörd tidigare. Av de hemlösas situation. Som en dåvarande makthavare blev hon så pass berörd att hon skulle köpa Situation Stockholm oftare. Wow, say no fucking more (than this:) Det är socialdemokratin och visionerna det.
Och vi minns väl socialdemokratins förra ledare, Göran Persson, som stolt och med postpolitiskt mod deklarerade att han minsann var social och demokrat. Men absolut ingen socialist.
Jag minns att Mona Sahlin blivit berörd tidigare. Av de hemlösas situation. Som en dåvarande makthavare blev hon så pass berörd att hon skulle köpa Situation Stockholm oftare. Wow, say no fucking more (than this:) Det är socialdemokratin och visionerna det.
Och vi minns väl socialdemokratins förra ledare, Göran Persson, som stolt och med postpolitiskt mod deklarerade att han minsann var social och demokrat. Men absolut ingen socialist.
söndag 2 augusti 2009
För En Bättre Värld III. Eller?
Ilsket skrivet, läsvärt som fan (dock med viss avsaknad av konkreta exempel och empiri): Joe Bageant om samvetsgrann kapitalism
You'd think there would be nothing left to huckster after having pissed in most of the world's clean drinking water, gutted its forests and jungles, leveled its mountains for coal and minerals, and turned the atmosphere into a blanket of simmering toxins, well, you'd think it was time for the bastards to fold the game and go home with their winnings. No such luck.
Enter yet a third phase: Consciousness Capitalism! The private appropriation of human consciousness as a "nonmaterial asset." Or cognitive capitalism, in nerd and pinhead speak.
Which goes to show you can never underestimate the dark bastards at the helm. Yes, these guys are good.
Essentially, we're talking about stripping the human experience from life, then renting it back to humans. So how does one do that? Through the same Western European historical process used to fuck over the world in the first two rounds of capitalism -- propertization. Denying access to something because it's MINE-MINE-MINE-MINE!
Charge rents for your monopoly on the access. Manufacture artificial scarcity, even of human consciousness and experience by redefining and reshaping it. The tools here are legal means such as intellectual property rights, patents softwares ...
Cognitive capitalism by definition requires that mass consciousness be networked at all individual nodes. Each node is its own experiential realm of service relationships, entertainment, travel and the multitude of experience industries that are rapidly coming to dominate the global economy. Life as a paid-for experience, with none of the hassles of ownership.
Rent a Life, Inc.
You'd think there would be nothing left to huckster after having pissed in most of the world's clean drinking water, gutted its forests and jungles, leveled its mountains for coal and minerals, and turned the atmosphere into a blanket of simmering toxins, well, you'd think it was time for the bastards to fold the game and go home with their winnings. No such luck.
Enter yet a third phase: Consciousness Capitalism! The private appropriation of human consciousness as a "nonmaterial asset." Or cognitive capitalism, in nerd and pinhead speak.
Which goes to show you can never underestimate the dark bastards at the helm. Yes, these guys are good.
Essentially, we're talking about stripping the human experience from life, then renting it back to humans. So how does one do that? Through the same Western European historical process used to fuck over the world in the first two rounds of capitalism -- propertization. Denying access to something because it's MINE-MINE-MINE-MINE!
Charge rents for your monopoly on the access. Manufacture artificial scarcity, even of human consciousness and experience by redefining and reshaping it. The tools here are legal means such as intellectual property rights, patents softwares ...
Cognitive capitalism by definition requires that mass consciousness be networked at all individual nodes. Each node is its own experiential realm of service relationships, entertainment, travel and the multitude of experience industries that are rapidly coming to dominate the global economy. Life as a paid-for experience, with none of the hassles of ownership.
Rent a Life, Inc.
måndag 29 juni 2009
Veckans Boktips: Sälj Hela Skiten
Sälj Hela Skiten. Eller Hur Privatiseringarna raserar den gemensamma välfärden.
Josefin Brink, Jens Ergon, Peter Gustavsson, Kent Werne
Ordfront
Sälj hela skiten är en nyttig liten handbok att ha vid sin sida när privatiseringsivrarna kommer med sina floskler. Sälj hela skiten är en berättelse att skrämma barnen med: om en ideologi där kapitalets intresse går före samhällets, barnens och folkets. Sälj hela skiten är en bok skriven om hela privatiseringsvågen, om dess drivkrafter – om historien bakom varför det blivit som det blivit i Sverige och även vad konsekvenserna har blivit. Den är lättläst, pedagogisk, energisk och faktafylld (även om källhänvisningar i mångt och mycket saknas - man hänvisas till en sida på nätet som inte finns).
Det hela är som författarna skriver: ideologiska utförsäljningar och kommersiella intressen och inget annat. Det kortsiktiga vinstintresset går före samhällsintressena. Men det har inte skett över en natt. Det författarna också pekar på är hur borgerligheten vunnit slaget om begreppen och språket. Boken bygger på både teoretiska och praktiska exempel. Därför är sälj hela skiten även en berättelse som går på djupet och visar på hur man kunnat förändra samhället i grunden och även få med sig socialdemokratin.
Privatiseringar såldes som lösningar på problem i exempelvis skolan. Men med privatiseringar skapar man problem som tidigare inte fanns där. I förra veckan kunde man läsa en artikel om hur (och ironin är omistlig) Internationella skolan för fred och rättvisa i Sätra måste ha manipulerat de enkätsvar som låg till grund för den brukarundersökning Stockholms stad hade gjort i våras. Det har alltså Stockholm stad slagit fast. Detta är en logisk följd av den konkurrens som finns i Sverige, som inte handlar om elevernas bästa, utan att det handlar om att man måste vinna kunder till sina företag. Att läsa Sälj hela skiten hjälper en att förstå hur skolor kan fuska, och inse att det är systemet som skapar fusket, att det inte handlar om enskilda moraliskt efterblivna individer.
Med privatiseringar följer ökad segregation. Även med den nyliberala bostadspolitiken följer ökad segregation. Allting pekar på det, och inte är det svårt att förstå heller. Därtill kommer de uppenbara motsättningarna:
”Om kommersiella intressen kommer in i sektorer som byggts upp kring andra principer – samhällsnyttiga, välfärd som rättighet, fördelning efter behov – uppstår en konflikt mellan dessa målsättningar och vinstintresset.” (129f)
I grund och botten ökar man segregationen i samhället. Klassklyftorna ökar. Men det som ytterligare tillkommer är att man ägnar sig en aning åt den brända jordens taktik. Visst, har det varit så, att när vissa samhällsnödvändiga branscher går dåligt så kommer staten att stå där som garant, men det räcker inte. För det här är i slutändan (samtidigt som skatterna sänks) en fördelningspolitik som riktar sig uppåt. Och skapar klyftor, vilket ökar rädslan och för att tala med liberalerna utanförskapet.
”När välfärden blir en del av marknaden reduceras lagtexterna till garnityr. På en marknad har ingen människa rätt till något. Här ger pengar rätt. Och på en kapitalistisk marknad styrs fördelningen enligt andra principer: vinstintresset och efterfrågan.” (s 140) Man skriver om hur detta i slutändan kan leda till en total privatisering av välfärden, vilket naturligtvis gynnar de penningstinna. Vinstdrivande företag söker sig till de penningstarka och vill hjälpa de människor som kan leverera störst vinst, man söker sig inte till de med störst behov. Detta är i slutändan en förlust för demokratin.
Nu skulle många peka på att det offentligas service inte heller alltid är bra och uppfyller de krav vi har. Sant! Men det beror delvis på det författarna kallar en "självgenererande process". Nedskärningar, minskade resurser, försämrar kvaliteten – vilket delvis beror på skattesänkningar - vilket minskar människors förtroende för det offentliga, något som i sin tur skapar öppningar för privata lösningar. Men privatiseringarna frigör inte fler resurser. Det precis motsatta är sant.
Boken är helt enkelt nödvändig (även om den inte svarar på allt och lämnar en del frågeställningar). Den är nödvändig för att ett annat samhälle är nödvändigt.
I Aftonbladet finns en riktig recension (inte det som undertecknad ägnat sig åt alltså)
Sälj hela skiten blogg.
söndag 28 juni 2009
Attendo Care Less
Attendo Care har misskött sig i många kommuner i landet. Omsorgen om de äldre är inte lika stor som omsorgen om vinsten. Därav att man nu låter Skövde Kommun överta två äldreboenden. Lönsamheten var helt enkelt inte tillräckligt bra. Fast det är ju inte så att de gamla försvinner bara för att lönsamheten gör det. Varsågoda Skövde kommun, säger Attendo Care. Vi hör av oss, vid nästa upphandling om det visar sig att villkoren för oss blir bättre!
Det finns ju en hel del skräckexempel när det gäller Attendo Care och deras förehavanden (cirka 30 anmälningar enligt Lex Maria kan Attendo Care stoltsera med.). Ett exempel: På äldreboendet Baggebo gård på Lidingö fick en man inte sina bandage omlagda på två veckor. Både personalen och de anhöriga slog därför larm, vilket föranledde att Lidingö kommun fick återta driften och då nästan fördubblades personalstyrkan. Annars har Attendo Care ogillat det där med personal som ser till de äldres bästa, lojalitet till företaget ska gå före hänsynen till de gamla.
Sådan är kapitalismen. Är lönsamheten otillräcklig är det kommunernas eller statens ansvar, är lönsamheten bra, då kan de privata intressena komma in och ta, så att säga, sitt ansvar. Och går det fullständigt käpprätt åt helvete – folk dör i onödan eller så: så får även kommunerna och staten komma in och ta sitt ansvar. Men Attendo Care ångar på. Privatiseringarna är naturligtvis inte till för att förbättra något, utan för att det finns en ideologi som kräver att man ska göra vinster på allt, eller åtminstone försöka. Ett problem är dock just med vinster inom såna här branscher. Eftersom vinsterna görs genom skattemedel, krävs det att man drar ner på personal. Attendo Care har som sagt fått många anmälningar på sig. Man har kritiserats av Länsstyrelsen och socialstyrelsen. Fast trots all kritik och alla brister hos Attendo Care så fortsätter man vinna upphandlingar. As long as the price is right.
Naturligtvis gör ju även kommunerna besparingar, vilket inte förbättrar samhällsservicen och vanvård sker även på offentliga inrättningar. Men det beror också det på att vi har valt besparingar och skattesänkningar framför välfärd för alla.
Så vad är det för ett samhälle vi vill ha? Ett för alla – eller ett för de rika, ett för de mindre bemedlade och sedan inget alls för de som har det allra sämst.
Man kan ju tycka att i stället för denna privatiseringsfrenesi borde vi börja diskutera hur välfärden ska organiseras för att fungera så bra som möjligt för alla medborgare och hur medborgarna och personalen ska kunna få mer inflytande över det som är våra gemensamma tillgångar, såsom bostäder, vård, omsorg, skola med mera.
Det finns ju en hel del skräckexempel när det gäller Attendo Care och deras förehavanden (cirka 30 anmälningar enligt Lex Maria kan Attendo Care stoltsera med.). Ett exempel: På äldreboendet Baggebo gård på Lidingö fick en man inte sina bandage omlagda på två veckor. Både personalen och de anhöriga slog därför larm, vilket föranledde att Lidingö kommun fick återta driften och då nästan fördubblades personalstyrkan. Annars har Attendo Care ogillat det där med personal som ser till de äldres bästa, lojalitet till företaget ska gå före hänsynen till de gamla.
Sådan är kapitalismen. Är lönsamheten otillräcklig är det kommunernas eller statens ansvar, är lönsamheten bra, då kan de privata intressena komma in och ta, så att säga, sitt ansvar. Och går det fullständigt käpprätt åt helvete – folk dör i onödan eller så: så får även kommunerna och staten komma in och ta sitt ansvar. Men Attendo Care ångar på. Privatiseringarna är naturligtvis inte till för att förbättra något, utan för att det finns en ideologi som kräver att man ska göra vinster på allt, eller åtminstone försöka. Ett problem är dock just med vinster inom såna här branscher. Eftersom vinsterna görs genom skattemedel, krävs det att man drar ner på personal. Attendo Care har som sagt fått många anmälningar på sig. Man har kritiserats av Länsstyrelsen och socialstyrelsen. Fast trots all kritik och alla brister hos Attendo Care så fortsätter man vinna upphandlingar. As long as the price is right.
Naturligtvis gör ju även kommunerna besparingar, vilket inte förbättrar samhällsservicen och vanvård sker även på offentliga inrättningar. Men det beror också det på att vi har valt besparingar och skattesänkningar framför välfärd för alla.
Så vad är det för ett samhälle vi vill ha? Ett för alla – eller ett för de rika, ett för de mindre bemedlade och sedan inget alls för de som har det allra sämst.
Man kan ju tycka att i stället för denna privatiseringsfrenesi borde vi börja diskutera hur välfärden ska organiseras för att fungera så bra som möjligt för alla medborgare och hur medborgarna och personalen ska kunna få mer inflytande över det som är våra gemensamma tillgångar, såsom bostäder, vård, omsorg, skola med mera.
lördag 13 juni 2009
Alliansens Sjuka Politik
Vård är snart en industri nära dig (eller inte nära dig om du bor i låglöneområden.) Det handlar allt mer om pengar och inte om vård. Eftersom allt fler patienter felbehandlas föreslår - I kid you not - folkpartiet bonus för de landsting vars läkare inte felbehandlar sina patienter.
"Folkpartiet lade i början av förra året fram ett förslag om bonus till landsting som klarar vårdgarantin och är duktiga på att korta köer. På förslag av regeringen beslutade riksdagen sedan om att införa en prestationsbunden vårdgaranti."
Man menar att en "bonus" till landstinget sporrar till nytänkande. Detta är ju rent fantastiskt och därmed ökar incitamenten till att behandla friska människor. Snabba cash är det som gäller. Och att dölja misstagen. Här gäller det att höja vinsterna. Frågan är om man inte borde ge en bonus till de som kan bota idioti. Helvete vad smart det vore. Bonus kan med andra ord vara det ultimata läkemedlet. Kanske ska man ge det till patienterna själva. Om du inte blir sjuk eller kommer tillbaka till sjukhuset får man en bonus. Det borde sporra människorna till att inte bli sjuka. För visst är det så här, och visst är rubriken i sig talande: Vårdval Stockholm: Allvarligt sjuka är en dåliga affär för vården. Lösningen måste vara bonusar.
Jag behöver ta mig fan anti-depressiva piller för att stå ut med denna idioti.
Alliansfritt Sverige.
"Folkpartiet lade i början av förra året fram ett förslag om bonus till landsting som klarar vårdgarantin och är duktiga på att korta köer. På förslag av regeringen beslutade riksdagen sedan om att införa en prestationsbunden vårdgaranti."
Man menar att en "bonus" till landstinget sporrar till nytänkande. Detta är ju rent fantastiskt och därmed ökar incitamenten till att behandla friska människor. Snabba cash är det som gäller. Och att dölja misstagen. Här gäller det att höja vinsterna. Frågan är om man inte borde ge en bonus till de som kan bota idioti. Helvete vad smart det vore. Bonus kan med andra ord vara det ultimata läkemedlet. Kanske ska man ge det till patienterna själva. Om du inte blir sjuk eller kommer tillbaka till sjukhuset får man en bonus. Det borde sporra människorna till att inte bli sjuka. För visst är det så här, och visst är rubriken i sig talande: Vårdval Stockholm: Allvarligt sjuka är en dåliga affär för vården. Lösningen måste vara bonusar.
Jag behöver ta mig fan anti-depressiva piller för att stå ut med denna idioti.
Alliansfritt Sverige.
söndag 24 maj 2009
Arbete Och Helvete
Det finns dagar
då jag skulle vilja kasta
verktygslådan i något bottenlöst.
Det finns dagar
när håglöshet och apati
drar sin köldstråke genom
arbetsglädjen.
Då undrar jag
varför
gick jag in i fällan
och blev så lutheranskt präktig?
Ibland undrar jag
hur anarkisten inom mig
över huvud taget kan överleva
på en oblat
och tre spruckna visioner.
då jag skulle vilja kasta
verktygslådan i något bottenlöst.
Det finns dagar
när håglöshet och apati
drar sin köldstråke genom
arbetsglädjen.
Då undrar jag
varför
gick jag in i fällan
och blev så lutheranskt präktig?
Ibland undrar jag
hur anarkisten inom mig
över huvud taget kan överleva
på en oblat
och tre spruckna visioner.
Bengt Cidden Andersson, Smalkost.
Det verkar som om nästan ingen berättar om arbetarnas vardag idag. Detta trots att majoriteten av jordens befolkning inte är glitterochglamour-entreprenörer som Maud Olofssons utopia består utav. Centern, De Nya Moderaterna, som nu dessutom anser att det passar sig att göra anställningarna än osäkrare som det djupt anti-fackliga partiet man faktiskt är. Som om det är det som behövs idag.
Det finns människor där ute som ruttnar på sina arbetsplatser. Inte till arbetets ära, utan för sin överlevnads skull, människor för vars arbete är rena helvetet. Det handlar om individer som är osynliggjorda – avindividualiserade. I den borgerligt flåshurtiga sagan om arbetet kommer man få ett arbete man älskar bara man verkligen vill och anstränger sig. Man ska älska sitt arbete och göra karriär - då är man en individ - karriär som livets egentliga livsblod. Men sådan är inte människans vardag. Jag minns när George W. Bush, denne känslomässigt inkompenta och störda man, mötte en ensamstående mamma som berättade att hon hade tre arbeten. Inte för att hon älskade sina arbeten, utan för att hon var tvungen till det. George W. Bush blev imponerad. Hans respons var att säga att det var bra av henne och att det var typiskt amerikanskt och lade till en fråga om hon fick någon sömn överhuvudtaget. Bush fattade inte vad det var han egentligen hade hört, och förstod inte innebörden av det han sa.
När nu söndagen snart övergår till måndag - och vissa vrider sig i ångest inför morgondagen - vill jag bara tillägga att vi borde inte bara prata om jobben ur ett rent kvantitativt perspektiv utan även ur ett kvalitativt. En annan värld är inte bara möjlig, utan nödvändig. Om du vill ha bevis för det, läs då även Michael D. Yates: Work is hell. med flera utdrag ur arbetares vardag. For nearly everyone in the world, work is hell. The sad truth is that the many have to be demeaned, worn out, injured, mentally and physically deformed, and all too often killed, on the job so that a few can be rich.
Om du vill ha mer bevis för det läs även Aftonbladets Kristian Lundbergs artikel Löntagarlimbo.
Och så avslutar jag med ett utdrag ur Artur Lundkvists Fabriker:
Arbetet - ?
Är det inte vår förbannelse?
Tar det inte våra dagar och vår kraft,
suset i vårt blod
och den röda gnistan i vår själ?
Domnar inte våra lemmar,
bräckas inte våra kroppar?
Griper vi inte efter ruset
för att glömma och få gyllene ögon
och höja livets skri i gränderna?
lördag 4 april 2009
Klassamhällets Ofrånkomliga Prioriteringar
När Katrina slog till i New Orleans så var alla i teorin i lika stor fara. Rika, fattiga, vita och svarta. Men, som en klasslag, som en "raslag", så blir det i praktiken inte så. "Vi har en benägenhet att föreställa oss naturkatastrofer som på något sätt opartiska, slumpartade. Ändå har det alltid varit så: fattigt folk är i fara. Det är innebörden i att vara fattig. De är farligt att vara fattig. Det är farligt att vara svart. Det är farligt att vara latino." (Martin Espada, professor i engelska).
När nu det dykt upp en ekonomisk kris, som också verkar analyseras utifrån att det är en naturkatastrof, snarare än ett systemfel, så vet vi vilka som kommer att drabbas hårdast. De fattiga. Invandrarna. De icke-vita. Som också riskerar att bli syndabockar.
Stockholm Stad var en välmående stad. Ja, är en välmående stad. Rik som fan. Men den krävde och kräver ekonomiska besparingar inom stadens socialpolitik. Så det har gjort att de olika stadsdelarna har besparingar att göra samtidigt som man ska hjälpa de fattigaste i samhället. De mest utsatta. Staden har istället prioriterat sänkta skatter. Nu kommer det sociala att tvingas till besparingar för att det är dåliga tider på ingång.
Att spara pengar är som det står på kultursidorna i Aftonbladet att slösa på människor.
Dan Josefsson:
Den svenska regeringen lever helt enkelt kvar i 1980-talets utbudsekonomiska teori, det vill säga i tron på att kriser kan övervinnas genom sänkta löner, massarbetslöshet och fattigdom. Paul Krugman kallar detta för en ”sjuk doktrin som skulle ha haft föga inflytande om den inte appellerat till redaktörers och rika mäns fördomar”. I Sverige styr denna doktrin regeringens krishantering.
Men denna doktrin uppskattas av det svenska folket. Fast är det så märkligt? Ekonomifrågorna har hanterats och kommenterats nyliberalt av ekonomisidorna i dagspressen och på A-ekonomi på TV i många år nu. Man har inte haft många rätt, men eftersom det aldrig ifrågasatts och alternativa förklaringar aldrig getts har marknaden blivit en form av naturlag. Och när den inte fungerar som den ska. Då måste det vara en naturkatastrof. Där i teorin alla drabbas. Men i praktiken framförallt de fattiga.
När nu det dykt upp en ekonomisk kris, som också verkar analyseras utifrån att det är en naturkatastrof, snarare än ett systemfel, så vet vi vilka som kommer att drabbas hårdast. De fattiga. Invandrarna. De icke-vita. Som också riskerar att bli syndabockar.
Stockholm Stad var en välmående stad. Ja, är en välmående stad. Rik som fan. Men den krävde och kräver ekonomiska besparingar inom stadens socialpolitik. Så det har gjort att de olika stadsdelarna har besparingar att göra samtidigt som man ska hjälpa de fattigaste i samhället. De mest utsatta. Staden har istället prioriterat sänkta skatter. Nu kommer det sociala att tvingas till besparingar för att det är dåliga tider på ingång.
Att spara pengar är som det står på kultursidorna i Aftonbladet att slösa på människor.
Dan Josefsson:
Den svenska regeringen lever helt enkelt kvar i 1980-talets utbudsekonomiska teori, det vill säga i tron på att kriser kan övervinnas genom sänkta löner, massarbetslöshet och fattigdom. Paul Krugman kallar detta för en ”sjuk doktrin som skulle ha haft föga inflytande om den inte appellerat till redaktörers och rika mäns fördomar”. I Sverige styr denna doktrin regeringens krishantering.
Men denna doktrin uppskattas av det svenska folket. Fast är det så märkligt? Ekonomifrågorna har hanterats och kommenterats nyliberalt av ekonomisidorna i dagspressen och på A-ekonomi på TV i många år nu. Man har inte haft många rätt, men eftersom det aldrig ifrågasatts och alternativa förklaringar aldrig getts har marknaden blivit en form av naturlag. Och när den inte fungerar som den ska. Då måste det vara en naturkatastrof. Där i teorin alla drabbas. Men i praktiken framförallt de fattiga.
onsdag 25 mars 2009
Apatisk I Ett Häftigt Kök
Aase Berg har läst ett par böcker om läkemedelsindustrin. Läkemedel blir till att normalisera människan. För att passa in behöver allt fler ta medicin.
"Att distinktionen mellan människor och marknad är livsavgörande på fler områden än dem som har flutit upp till ytan under finanskrisen, det inser jag när jag läser några böcker om läkemedelsindustrin.
Produkten som kommer före behovet motsvaras här av läkemedlet som kommer före diagnosen. Här infrias förväntningarna om en fantasitillvaro av ett piller."
"...Och nästa steg i den marknadsekonomiska evolutionen kommer säkert att bli generation Apati: Enligt Christopher Lane förbereds den diagnosen redan för att infogas i en kommande upplaga av DSM. Att apati är en biverkning av läkemedel hindrar inte forskarna bakom DSM från att sälja in den som en ny diagnos som i sin tur skapar ytterligare behov av medicinering.
Är det verkligen detta vi vill bli: ett gäng katatoniker med bortmedicinerat samhällshat och rätt till ett häftigt kök?"
Men så blir det. I ett samhälle som förlorat tron på sig självt. På förändring till det bättre. I ett samhälle som hånar tron på att en annan värld är möjlig. Gör det dig deprimerad? Här. Ta ett piller. Var god svälj.
"Att distinktionen mellan människor och marknad är livsavgörande på fler områden än dem som har flutit upp till ytan under finanskrisen, det inser jag när jag läser några böcker om läkemedelsindustrin.
Produkten som kommer före behovet motsvaras här av läkemedlet som kommer före diagnosen. Här infrias förväntningarna om en fantasitillvaro av ett piller."
"...Och nästa steg i den marknadsekonomiska evolutionen kommer säkert att bli generation Apati: Enligt Christopher Lane förbereds den diagnosen redan för att infogas i en kommande upplaga av DSM. Att apati är en biverkning av läkemedel hindrar inte forskarna bakom DSM från att sälja in den som en ny diagnos som i sin tur skapar ytterligare behov av medicinering.
Är det verkligen detta vi vill bli: ett gäng katatoniker med bortmedicinerat samhällshat och rätt till ett häftigt kök?"
Men så blir det. I ett samhälle som förlorat tron på sig självt. På förändring till det bättre. I ett samhälle som hånar tron på att en annan värld är möjlig. Gör det dig deprimerad? Här. Ta ett piller. Var god svälj.
onsdag 18 mars 2009
Jacob Wallenberg: "Det svenska folket är dummare än min mamma".
Jacob Wallenberg skulle i söndags i Agenda förklara bonusen och lönen till Annika Falkengren. Han gjorde det med att säga att det svenska folket inte förstått vad det egentligen innebar. Han berättade så en familjär liten anekdot. Hans mamma hade också varit upprörd till en början. Men efter en pedagogisk uppläxning av sin son, där han låtsas som att bonus skulle vara en naturlig del av lönen, förstod hon. "Hon får alltså mindre pengar i handen." Någon minut senare förklarade samme man att Metalls reträttavtal inte innebar en lönesänkning.
Annars är jag fascinerad över att dessa av eliten erkänt superkompetenta karriärmänniskor i denna hårda bransch alltså behöver bonusar för att kunna motiveras att göra sitt allra bästa.
Annars är jag fascinerad över att dessa av eliten erkänt superkompetenta karriärmänniskor i denna hårda bransch alltså behöver bonusar för att kunna motiveras att göra sitt allra bästa.
torsdag 12 mars 2009
Det Är Inte Hyckleri
Det är inte hyckleri när företagsledningarna som hyllar Metalls reträttavtal själva inte är beredda att gå ned i lön. Det är något mycket värre.
Men någonstans borde vi här kunna väcka klassmedvetenheten. Det är en chans som vänstern inte får missa. Hittils har detta gått samtliga över huvudet.
Ingen talar om klass. Eller systemfel. Om kapitalism. Det verkar som om allt berodde på slumpen. Och på otur. Ren och skär.
Men vänstern saknar media och modet. Backar hellre än tar strid. Det kanske inte är nu eller aldrig. Men det är nu chansen finns. Somna för i helvete inte om.
Det är inte läge för desperation, utan för organisation.
Men någonstans borde vi här kunna väcka klassmedvetenheten. Det är en chans som vänstern inte får missa. Hittils har detta gått samtliga över huvudet.
Ingen talar om klass. Eller systemfel. Om kapitalism. Det verkar som om allt berodde på slumpen. Och på otur. Ren och skär.
Men vänstern saknar media och modet. Backar hellre än tar strid. Det kanske inte är nu eller aldrig. Men det är nu chansen finns. Somna för i helvete inte om.
Det är inte läge för desperation, utan för organisation.
onsdag 11 februari 2009
I Genren; "Nämen Det Var Ju Oväntat", Har Vi Nu Kommit Till: Kristdemokraterna Välsigne Kapitalisterna!
Säg mig är ni förvånade?
Nu säljer Mats Odell bolaget (Carnegie - min kommentar) vidare till andra privatkapitalister. Staten gick alltså in, rensade upp i problemet och lämnar nu över de positiva värdena till likasinnade aktörer på finansmarknaden, så att dessa kan spela vidare. Skattebetalarna och det offentliga får ta riskerna och notan, finanshajarna får bonusar och värdepapper. Spelet går vidare. (Esbati)
Säg mig: trillade ni av stolen av förvåning när ni läste det ovan? Stannade hjärtat för ett ögonblick, ni tänkte: det kan inte vara sant? Inte?
(Inom parentes sagt: Imorgon ska jag själv fortsätta att arbeta inom socialtjänsten med hemlösa på min arbetsplats. Stockholm hade som stad ett stort budgetöverskott i år. På vår arbetsmässigt tungt belastade arbetsplats, Enheten För Hemlösa, ska vi göra besparingar på mellan 8-10 miljoner kronor. En väldigt stor besparing för oss. Några av de som söker hjälp de närmaste dagarna kommer säkert att få avslag på sina ansökningar om SL-kort. Kanske åker de dit i någon kontroll. Får böta. Men vi har ju i varje fall lyckats sänka skatterna i Stockholm. Och då kan ju en och annan borgerligt lyckad individ kanske köpa Situation Stockholm av någon som ser moraliskt acceptabel ut - och som inte luktar sprit- gud bevare- och så att säga dra sitt strå till stacken för att hjälpa till. Och sen kanske lägga tidningen, oläst, men i vart fall genombläddrad på köksbordet där hemma.)
Nu säljer Mats Odell bolaget (Carnegie - min kommentar) vidare till andra privatkapitalister. Staten gick alltså in, rensade upp i problemet och lämnar nu över de positiva värdena till likasinnade aktörer på finansmarknaden, så att dessa kan spela vidare. Skattebetalarna och det offentliga får ta riskerna och notan, finanshajarna får bonusar och värdepapper. Spelet går vidare. (Esbati)
Säg mig: trillade ni av stolen av förvåning när ni läste det ovan? Stannade hjärtat för ett ögonblick, ni tänkte: det kan inte vara sant? Inte?
(Inom parentes sagt: Imorgon ska jag själv fortsätta att arbeta inom socialtjänsten med hemlösa på min arbetsplats. Stockholm hade som stad ett stort budgetöverskott i år. På vår arbetsmässigt tungt belastade arbetsplats, Enheten För Hemlösa, ska vi göra besparingar på mellan 8-10 miljoner kronor. En väldigt stor besparing för oss. Några av de som söker hjälp de närmaste dagarna kommer säkert att få avslag på sina ansökningar om SL-kort. Kanske åker de dit i någon kontroll. Får böta. Men vi har ju i varje fall lyckats sänka skatterna i Stockholm. Och då kan ju en och annan borgerligt lyckad individ kanske köpa Situation Stockholm av någon som ser moraliskt acceptabel ut - och som inte luktar sprit- gud bevare- och så att säga dra sitt strå till stacken för att hjälpa till. Och sen kanske lägga tidningen, oläst, men i vart fall genombläddrad på köksbordet där hemma.)
söndag 25 januari 2009
Förebild, Hjälte, Denis Mukwege
Denis Mukwege är gynekologen som arbetar med våldtagna kvinnor i östra Kongo. Han får årets Olof Palme-pris. Onekligen välförtjänt.
I motiveringen till varför Mukwege får årets Olof Palme- pris så heter det att "hans arbete är ett lysande exempel på vad mod, ihärdighet och bärande hopp kan uträtta för mänskliga rättigheter och värdighet i en tid då dessa värden tycks vara som mest avlägsna."
Han har fått andra priser för sitt arbete, årets afrikan 2009 och FN:s stora pris för mänskliga rättigheter. Han själv säger att ”Priserna tillhör de våldtagna kvinnorna.” På frågan i dagens DN Söndag (ej nätet) om hur män kan vara så grymma säger han att ”detta våld har väldigt lite med sexualitet att göra, utan är ett politiskt verktyg att skapa politiskt kaos med. " Detta för att riva ned hela samhällsstrukturen så att de rivaliserande arméerna och miliserna kan få fritt spelrum att stjäla Kongos naturresurser. Redan april 2001 sa en internationell expertpanel att parterna i kriget förlänger kriget för att kunna plundra guld-, diamant-, timmer- och coltantillgångarna i Kongo. (Turner, 2007) Coltan är en malm med tantal som används för bland annat mobiltelefoner. USA protesterade, men bland andra så menade Kongo att plundringen var en drivkraft och inte bara en följd av striderna. Flera nationer, där bland andra Rwanda och Uganda pekades ut liksom privata företag. Och vilka fick lida värst? Kvinnorna.
De senaste fem åren har över tio tusen kvinnor behandlats med specialistvård på sjukhuset för svåra skador efter gruppvåldtäkter. Men det handlar inte bara om komplicerade operationer, läkarvård och medicinering utan även om terapier, bland annat familjeterapi för att kvinnorna skall accepteras av sina män.
”Kvinnornas kamp för att överleva är min drivkraft. Jag vill dedicera resten av mitt liv till dem och alla som vi hittills inte lyckats rehabilitera.”
Den 30:e januari delas priset ut.
I motiveringen till varför Mukwege får årets Olof Palme- pris så heter det att "hans arbete är ett lysande exempel på vad mod, ihärdighet och bärande hopp kan uträtta för mänskliga rättigheter och värdighet i en tid då dessa värden tycks vara som mest avlägsna."
Han har fått andra priser för sitt arbete, årets afrikan 2009 och FN:s stora pris för mänskliga rättigheter. Han själv säger att ”Priserna tillhör de våldtagna kvinnorna.” På frågan i dagens DN Söndag (ej nätet) om hur män kan vara så grymma säger han att ”detta våld har väldigt lite med sexualitet att göra, utan är ett politiskt verktyg att skapa politiskt kaos med. " Detta för att riva ned hela samhällsstrukturen så att de rivaliserande arméerna och miliserna kan få fritt spelrum att stjäla Kongos naturresurser. Redan april 2001 sa en internationell expertpanel att parterna i kriget förlänger kriget för att kunna plundra guld-, diamant-, timmer- och coltantillgångarna i Kongo. (Turner, 2007) Coltan är en malm med tantal som används för bland annat mobiltelefoner. USA protesterade, men bland andra så menade Kongo att plundringen var en drivkraft och inte bara en följd av striderna. Flera nationer, där bland andra Rwanda och Uganda pekades ut liksom privata företag. Och vilka fick lida värst? Kvinnorna.
De senaste fem åren har över tio tusen kvinnor behandlats med specialistvård på sjukhuset för svåra skador efter gruppvåldtäkter. Men det handlar inte bara om komplicerade operationer, läkarvård och medicinering utan även om terapier, bland annat familjeterapi för att kvinnorna skall accepteras av sina män.
”Kvinnornas kamp för att överleva är min drivkraft. Jag vill dedicera resten av mitt liv till dem och alla som vi hittills inte lyckats rehabilitera.”
Den 30:e januari delas priset ut.
söndag 18 januari 2009
"Och om någon mår dåligt av det så är det bara jag."
Vi lever i en otäckt cynisk värld. En värld där svaghet och fattigdom bestraffas och utnyttjas.
I mitt arbete kom jag vid ett tillfälle relativt nyligen i kontakt med en kvinna som inte mådde bra. Hon var i behov av hjälp. Hon sökte sig till socialtjänsten med hjälp av uppsökare.
Hon var i 30-årsåldern. Hon hade ett barn som inte var så gammalt och som hon saknade och älskade. Barnet bodde hos fadern. Hon var prostituerad sedan många år tillbaka. Hon sov runt hos kunder. Hon ville dock inte ta avstånd från prostitutionen. Hon ansåg att det var ett yrke som alla andra. Det var helt och hållet hennes eget fria val som ingen skulle moralisera över. (Vilket vi absolut inte heller gjorde.) Hon hade blivit inlockad i det genom en vän som sade att hon, som var adopterad, hade ett exotiskt utseende som kunde vara lönsamt i branschen.
Hon berättade att hon blivit sexuellt utnyttjad som barn och så sa hon att hon var en ”slampa” i 14-15 års åldern. Men hon ansåg inte att detta egentligen påverkade hennes ”yrkesval”. Det var ett bra sätt att försörja på sig. Som ingen led av.
Och som hon tillade: - Och om någon mår dåligt av det så är det bara jag.
…Så är det bara jag… Det gör ont i hjärtat när man möter en sådan människa vars sorg och smärta och utsatthet är så uppenbar. Men jag tänkte på henne när jag läste en bok av Sheila Jeffries ("The Industrial Vagina. The Political Economy Of The Global Sex Trade. 2009”) I boken skriver hon bland annat om en kvinna, vid namn Kate Holden som även skrivit en bok om prostitution, som började prostituera sig för att finansiera sitt heroinmissbruk. Men som prostituerad måste man anpassa sig till ett hårt förnedrande klimat. Här beskriver kvinnan hur hon kämpar för att kunna vara kvar i yrket:
”Control, not to squeal when a man grabbed my breast hard enough to make it twinge. Control to keep my legs stretched in the air when they were trimbling, Control to brace against pounding from behind, as my face mashed into the pillow and my arms shuddered and my spine jarred with every thrust. Control, not to gag at a slimy tongue in my mouth, burrowing wetly into my ear, licking at my throat. Control not to twitch whwn a fingernail suddenly dug into my anus, when a cock scraped into my vagina against burning skin and I felt my face go pale with pain.”
Den här kvinnan är dock inte emot prostitutionen som sådan, utan tvärtom. Det ovan handlade inte om att visa på det vidriga med att tvingas prostituera sig, utan istället hur hon skaffade sig speciella färdigheter för att uthärda sina möten med sina kunder. Samtidigt är det ganska naturligt att kvinnor i prostitution måste utveckla vissa överlevnadstekniker: inte bara fysiska utan även psykiska och motiverande.
Ett av problemen med dagens samhälle är att valmöjligheterna för kvinnor är så begränsade i jämförelse med valmöjligheterna för män. Detta leder till att flyktingströmmar och trafficking för kvinnor ofta, om långt ifrån alltid, kan innebära prostitution. (Monzini, Paola: Sex Traffic: Prostitution, Crime and Exploitation, 2006) Det är en anledning anser jag till att legalisering och avkriminalisering för prostitution måste motarbetas, därför att med kriminalisering skapas det ett tvång för samhället att öppna samhället för kvinnorna. Med legalisering av prostitution kommer samhället sakna motivation och incitament för att förändra de grundläggande strukturerna som skapar prostitutionen som legitim bransch och som en vanlig försörjning för de prostituerade kvinnorna (och männen). Med legalisering är antalet kvinnor i prostitution dömt att öka, speciellt i kristider. Andra saker som kan hjälpa kvinnor och män att slippa prostituera sig är även starka fackförbund, starka sociala skyddsnät och små ekonomiska klyftor, samt tidiga insatser för barn som blivit utsatta för övergrepp och en satsning på socialt arbete med prostituerade.
I mitt arbete kom jag vid ett tillfälle relativt nyligen i kontakt med en kvinna som inte mådde bra. Hon var i behov av hjälp. Hon sökte sig till socialtjänsten med hjälp av uppsökare.
Hon var i 30-årsåldern. Hon hade ett barn som inte var så gammalt och som hon saknade och älskade. Barnet bodde hos fadern. Hon var prostituerad sedan många år tillbaka. Hon sov runt hos kunder. Hon ville dock inte ta avstånd från prostitutionen. Hon ansåg att det var ett yrke som alla andra. Det var helt och hållet hennes eget fria val som ingen skulle moralisera över. (Vilket vi absolut inte heller gjorde.) Hon hade blivit inlockad i det genom en vän som sade att hon, som var adopterad, hade ett exotiskt utseende som kunde vara lönsamt i branschen.
Hon berättade att hon blivit sexuellt utnyttjad som barn och så sa hon att hon var en ”slampa” i 14-15 års åldern. Men hon ansåg inte att detta egentligen påverkade hennes ”yrkesval”. Det var ett bra sätt att försörja på sig. Som ingen led av.
Och som hon tillade: - Och om någon mår dåligt av det så är det bara jag.
…Så är det bara jag… Det gör ont i hjärtat när man möter en sådan människa vars sorg och smärta och utsatthet är så uppenbar. Men jag tänkte på henne när jag läste en bok av Sheila Jeffries ("The Industrial Vagina. The Political Economy Of The Global Sex Trade. 2009”) I boken skriver hon bland annat om en kvinna, vid namn Kate Holden som även skrivit en bok om prostitution, som började prostituera sig för att finansiera sitt heroinmissbruk. Men som prostituerad måste man anpassa sig till ett hårt förnedrande klimat. Här beskriver kvinnan hur hon kämpar för att kunna vara kvar i yrket:
”Control, not to squeal when a man grabbed my breast hard enough to make it twinge. Control to keep my legs stretched in the air when they were trimbling, Control to brace against pounding from behind, as my face mashed into the pillow and my arms shuddered and my spine jarred with every thrust. Control, not to gag at a slimy tongue in my mouth, burrowing wetly into my ear, licking at my throat. Control not to twitch whwn a fingernail suddenly dug into my anus, when a cock scraped into my vagina against burning skin and I felt my face go pale with pain.”
Den här kvinnan är dock inte emot prostitutionen som sådan, utan tvärtom. Det ovan handlade inte om att visa på det vidriga med att tvingas prostituera sig, utan istället hur hon skaffade sig speciella färdigheter för att uthärda sina möten med sina kunder. Samtidigt är det ganska naturligt att kvinnor i prostitution måste utveckla vissa överlevnadstekniker: inte bara fysiska utan även psykiska och motiverande.
Ett av problemen med dagens samhälle är att valmöjligheterna för kvinnor är så begränsade i jämförelse med valmöjligheterna för män. Detta leder till att flyktingströmmar och trafficking för kvinnor ofta, om långt ifrån alltid, kan innebära prostitution. (Monzini, Paola: Sex Traffic: Prostitution, Crime and Exploitation, 2006) Det är en anledning anser jag till att legalisering och avkriminalisering för prostitution måste motarbetas, därför att med kriminalisering skapas det ett tvång för samhället att öppna samhället för kvinnorna. Med legalisering av prostitution kommer samhället sakna motivation och incitament för att förändra de grundläggande strukturerna som skapar prostitutionen som legitim bransch och som en vanlig försörjning för de prostituerade kvinnorna (och männen). Med legalisering är antalet kvinnor i prostitution dömt att öka, speciellt i kristider. Andra saker som kan hjälpa kvinnor och män att slippa prostituera sig är även starka fackförbund, starka sociala skyddsnät och små ekonomiska klyftor, samt tidiga insatser för barn som blivit utsatta för övergrepp och en satsning på socialt arbete med prostituerade.
lördag 3 januari 2009
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)