Terrorismtipset; Sverige: Helgardering.

När det kommer till Terrorismtipset. och Sverige är det SÄPO som får tippa.

Man väljer helgardering.

Analys:

Säpo känner sig tvungna att höja beredskapen. Till den mittersta skalan. Nivå tre av fem. Så känn er inte ÖVERDRIVET oroliga. Det är lagom farligt just nu.

Säpo vill, enligt DN, bara vara på den säkra sidan. På den säkra sidan vad gäller terrortipset. Man vill helt enkelt inte missa den här matchen. Alltså helgarderar man.

För om det händer något, vilket man inte tror, har man ju varje fall förvarnat om det och kan peka på att man ändå hade lite koll på läget. Så här skriver DN på frågan om varför SÄPO går ut offentligt med den förhöjda varningen: “

det handlar också om att man vill framstå som trovärdig – inte minst om det skulle hända något.”

Händer inget så kan man även säga att man ansåg inte heller att det var någon överhängande fara - man vill bara informera, inte om något specifikt eller egentligen varför, att något kan vara i görningen, detta baserat på fakta som vi inte får veta någonting om. Där till: var inte rädda säger SÄPO men säger också i samma andetag tydligen: “

Hotbilden kan dock ändras när som helst och justeras – både uppåt och neråt.” Så var inte rädda, hotet kan öka när som helst!

SÄPO är alltså inte ovetande. Ovetande om vad? Det har man som sagt ingen anledning att informera om. Därför frågar DN de berömda patenterade klåparna Ranstorp och Norell som spekulerar om vad det kan vara SÄPO varnar för och vad denna helgardering handlar om. Ett av svaren är att vi är en del av omvärlden.

SÄPO meddelar inte heller varifrån hotet kommer. Men våra terrorexperter meddelar glatt att det handlar om islamister. Därför kompletteras det hela med en artikel om huruvida det muslimska förbundet anser att detta kan öka främlingsfientligheten mot Sveriges alla muslimer.

DN skriver också att en anledning till att SÄPO går ut med denna helgardering blir terroristerna oroliga och avstår från brott. Så, ren och skär inkompetens och lathet kan vara ett skäl.

- Vad ska vi göra?

- Inte fan vet jag.

- Höj beredskapen, vet jag, så går vi och tar en fika i Rinkeby och slentrianspanar på muslimer. Alltid ser vi något misstänkt vi kan skriva en rapport om.

Glada Vinnare i terrorismtipset och av Dagens Nyheters bevakning av tipset: Sverigdemokraterna och Folkpartiet.

”Där det finns en vind, är det alltid frestande att sätta segel.”

Passande nog läser jag den helt lysande boken ”Världens lyckligaste folk” av Lena Sundström. En bok om rasismens Danmark. Hur partierna kom att följa en speciell rasistisk diskurs när det kom till invandrarna och då främst utomeuropeiska invandrare. Ikväll gick även dokumentären ”De kallar oss rasister” av Lena Sundström på fyran och på radion kör Kalle Larsson över Nyamko Sabuni i en debatt med Sabuni om folkpartiets senaste integrationspolitiska utspel och han konstaterar krasst att folkpartiet gör alltid ett sånt här utspel en månad före valet. Ja i varje fall, sedan år 2002. Och att man gör det utifrån ren populism. Ungefär då, år 2002, var det man först försökte göra upp med den rasistiska retoriken från danska folkpartiet, innan man anpassade sin egna integrationspolitik efter danskt mönster (även om man inte gick lika långt och höll tand för tunga.) I ord kritiserade man det danska folkpartiet samtidigt som man lärde sig strategier och taktik från ett annat rastiskt danskt parti, Venstre. Man upptäckte de billiga utspelens charm. Det kostade bara folkpartiets socialliberala själ.

Folkpartiet höll på att åka ut, när man med mediala utspel fångade väljarnas uppmärksamhet. Det är inte oväntat att folkpartiet i kampen om att få höras, om att få synas, i den bittra kampen om dagordningen konsekvent knåpar ihop förenklade och tillspetsade budskap till väljarna. Se på oss! Vi är handlingskraftiga! Vi lyssnar på väljarna! Det må vara spekulativt men det kan tillfälligt fånga en del väljare som ändå inte kan se någon större skillnad mellan partierna. Minst ett rasistisk utspel per val ska locka väljarna till FP.

Nyamko medger i grund och botten i radiodebatten att förslaget inte är helt genomtänkt. Hon tycker att problemet måste lösas, med för få invandrare i arbete: och börjar med lösningen även om hon inte vet om det ens är en laglig lösning. Samtidigt som det handlar om lönedumpning.

Som Magnus Dahlstedt skriver i antologin ”Den bästa av världar? Betraktelser över en postpolitisk samtid.” (2008) : ”Den mix av neoliberala (riktade mot ”bidragsstaten”) och rasifierade ( riktade mot invandrare) element som kommit att karakterisera fp:s integrationspolitiska hållning återspeglar en allmän politisk-filosofisk paradox, nämligen den motsägelsefulla relation mellan å ena sidan frihet och å andra sidan paternalism och auktoritär styrning som har långa anor inom den liberala tanketraditionen.”

Han menar att fp sedan år 2002 har använt integrationsfrågan som ett politiskt varumärke. Detta beror i sin tur på att det finns två centrala processer i det postpolitiska Sverige: politikens successiva medialisering och politikens rasifiering. När ideologierna tunnas ut blir politiken utspelsbaserad och frågor som dessa tar upp utrymmet, och det handlar om krav och skyldigheter. Det är ett ändrat språk. Rättigheterna kommer alltmer i skymundan.

Det handlar om en rasism som säger sig vara något annat. Man spelar anti-rasist: talar i kodord, om universella värden. Men samtidigt måste man positionera sig inför valet. Och det gäller att ta den enkla vägen. Vara konkret och tydlig (men visionslös och kortsiktig). Det är ont om tid.

Där det finns en vind, är det alltid frestande att sätta segel, säger en socialdemokrat i Danmark som för att förklara hur det i stort sett kan vara så att samtliga partier i Danmark valt att flirta med främlingsfientligheten och islamofobin.

Å andra sidan, som Montaigne, skrev för fem hundra år sedan, ingen vind duger åt den som inte har någon hamn han ska till. Folkpartiet må kränga valfläsk och kanske håller sig kvar vid makten, men frågan är om man har sålt sina ideal för att köpa sig de röster man vill ha.

DN SR

Valfrihet

Allvarligt talat.

Folkpartiet säger Ja till framtiden och kristdemokraterna talar om verklighetens folk och Göran Hägglund ska ge sig ut på en köksbordsturné och lyssna på folk. Centerpartiet surfar in på den nyliberala vågen och har upphöjt Entreprenören till en ny form av übermensch som ska frälsa oss alla från det fackliga ondo. Moderaterna kör vidare på den enda vägen kamouflerade i sin folkliga arbetarklass framtoning samtidigt som man arbetar hårt med att öka klassklyftorna. Fuckintastiskt.

Samtidigt kommer Mona Sahlin och kastar in handsken och menar att Centerpartiet (trots deras uppenbara, oerhört uttalade anti-facklighet, deras extremt nyliberala politik) och Folkpartiet (som inte heller kramar ihjäl facket) kan vara intressanta partners i en regeringsbildning. Förvisso inte märkligt för en partiledare som gärna erkänner sitt omoderna och stela 90-tal och menar att socialdemokratin under 90-talet blev ett bidragsparti. Socialdemokratin verkar tro att i en värld av nyliberal hegemoni är ideologisk förtunning något nödvändigt (och gott). De två politiska huvudfrågorna för det socialdemokratiska arbetarpartiet verkar vara a-kassan och Sverigedemokraterna. En nyliberal hegemoni har smugit sig in och definierar vår vardag – valfrihet, konsumentmakt, och en bra frisör. Miljöpartiet vinner röster på sitt namn. Miljö är du för eller emot? Vänsterpartiet varken syns eller hörs – men kommer att göra socialdemokraterna till viljes – om man tillåts. Vänster förresten? Om man kör vänster hela tiden kör man ju i cirklar.

Alla talar om arbetslinjen, men arbetslinjen är individualiserad: varken kommuner eller staten satsar på att öka antalet arbeten. Arbetslinjen gäller alltså inte på politisk nivå. (Även om socialdemokraterna gärna talar om ”jobben”.) Man skär ned och skapar arbetslösa människor. Satsar med ökade resurser istället på coacher och på individuellt peptalk. Privata företag kan göra vinster på arbetslöshet. Var och en som man nyligen sade upp ska med hjälp av arbetscoacher hitta arbeten som delvis försvinner på grund av statlig och kommunal politik. De privata initiativen ska lösa arbetslösheten. De arbetslösa ska uppfostras. Om detta är, nästan, alla eniga. Det som skulle behövas är starkare ordalag och avståndstagande från socialdemokratin angående alliansens konstanta angrepp på sjuka och arbetslösa. Vänstern måste visa upp en ideologisk åsiktsklyfta gentemot högern. Inte få det att framstå som enstaka detaljer i partiprogram. För det finns skillnader, men man måste öppet och tydligt stå för något och inte halvt om halvt skämmas för det. Det råder ingen tvekan om det handlar om klassfrågor. Våga tala om klass!

Politik framstår annars som ren yta med snygga slogans, debattprogram på TV med 700 deltagare och en massa fräscha leenden. Man försöker genom att "det personliga är politiskt" hitta sina väljare.

Jag frågar er, ärade medborgare och väljare.
Tycker ni att de politiska partierna kännetecknar valfrihet?
Ta fram tombolan kära vänner, snart är det val.

Jinge. Alliansfritt Sverige.

Honduras Och Liberalerna

Apropå liberaler och deras selektiva liberalism, så är det väl värt att nämna det faktum att man i Den Liberala internationalen, LI, har utsett den honduranske kuppresidenten Roberto Micheletti till en av sina vice ordförandeposter. Micheletti kommer att tillträda efter att han har avgått som president.

Angående detta säger Folkpartiets Internationella sekreterare, Fredrik Svensson, till Arbetaren Zenit att alla medlemspartier, inklusive honduranska Liberala Partiet, har rätt att själv utse en vice ordförande. Micheletti skulle därmed inte kunna nekas posten med mindre påföljd än att Liberala Partiet utesluts. Detta vore kanske ingen dum idé eftersom det Liberala Partiet bevisligen verkar frångå en viktig liberal fråga: gällande demokratins vara eller icke-vara. Men som tur är finner ju alltid liberaler kryphål.

Fredrik Svensson hänvisar nämligen även till Internationalens resolution om Honduras, där följande sägs: ”Landet gick igenom allvarliga oroligheter provocerade av presidentens brott mot grundlagen. [...] LI tror att det internationella samfundets stöd för att försäkra att de kommande valen i Honduras blir fria, rättvisa och demokratiska är avgörande”.

På så vis lyckas liberalerna kritisera, den folkvalde, Manuel Zelayas påstådda grundlagsbrott, utan att fördöma själva statskuppen, och därtill ställer ställer man inga krav på Zelayas återinsättande för att erkänna valet.

Sådan är liberalismen. I en demokrati måste man rösta rätt, annars kör man mot rött.

I DN:s analys är detta också intressant: "Det är första gången som Lula da Silva och Obama offentligt är i konflikt med varandra, och bedömare menar att det också är första gången som president Lula, ansedd som en enande kraft, ”hänger på repen” i en internationell konflikt."

Lula hänger alltså på repen, vad nu det egentligen innebär, för att han till skillnad från Obama har tagit kraftfullt avstånd från statskuppen och för att man definierar statskuppen som en statskupp.

Kan Ingerö* Inte Bättre?

Från Johan Ingerös blogg:
”Socialisten vill förstatliga familjen för att staten definitionsmässigt bör kontrollera folket.”

Say what? Say what?

* Jag har inte varit inne och läst på Ingerös blogg särdeles mycket tidigare. Och efter denna djupt intellektuella analys ser jag inte heller någon anledning till återbesök. Så vitt jag förstår verkar det vara en vit privilegierad liberal man som kämpar för ökade liberala rättigheter för, främst, vita privilegierade män. Det personliga är, som sagt, politiskt.

Ett Annat Stockholm Är Möjligt

Stockholmsvänsterns Ann-Margarethe Livh jublar över en opinionsundersökning där V går framåt med lite mer än en procentenhet och drar märkliga slutsatser. Hon menar att Stockholmarna ”inte vill ha den stad som Stockholm håller på att förvandlas till under Moderaternas styre. Vem vill bo i en liberal experimentverkstad?”

I nämnda opinionsundersökning går moderaterna och folkpartiet framåt. Den enda statistiskt säkerställda förändringen är att socialdemokraterna backar. (Även om det där med statistiskt säkerställd ändå ställer en del frågor.)

Själv blir jag väldigt beklämd över flera saker. Dels det gamla vanliga partipolitiska önsketänkandet, där man överdriver de positiva aspekterna och blundar för de negativa (samt helt plötsligt väljer att omfamna opinionsundersökningar), men jag blir också beklämd över att det verkar som om borgarna stärker sina aktier i min egen stad. Och varför i helvete då?

På vilket sätt har Stockholm som stad blivit en bättre stad? Klassklyftorna ökar, vilket i det långa loppet är livsfarligt för ett samhälle. Bostadssituationen blir allt sämre och trycket på stadens socialkontor ökar. Det hela handlar naturligtvis om att människor anser att de personligen får det bättre med borgerlig politik samt att borgerliga partier företräder en ideologi de kan stå bakom. Samtidigt som det finns en del specifika sakfrågor som lockar samt en personifiering av politiken och en samhällelig individualisering som passar borgerlig partier. Det finns en fortsatt vulgärindividualistisk syn på individen som är rent nyliberal.

Så frågan borde vara: hur ska vänstern vinna över väljare? I sak borde man inte heller titta för mycket på opinionsmätningar. Förvisso kan det ha gynnat sloganpartier som Folkpartiet på kortare sikt, men det ska handla om politik och inte opinionssiffror (som dessutom är osäkra.)

Vad gäller oppositionen på riksplanet finns en intressant samlingsintervju på ETC.
Ohly säger bland annat angående vikten av hur stor procentandel av BNP som är skatteintäkter: LO: "... de privata inkomster som människor bestämmer om själva är alltid mer orättvist fördelade än de som vi använder gemensamt. " Mona påpekar också något som är interssant ur fördelningspolitisk synvinkel, nämligen att man lägger allt mer ansvar på kommunerna som därmed tvingas höja skatterna. Det som sker är att den platta skatten höjs. Och tada: klassklyftor som växer.

Alliansens Sjuka Politik

Vård är snart en industri nära dig (eller inte nära dig om du bor i låglöneområden.) Det handlar allt mer om pengar och inte om vård. Eftersom allt fler patienter felbehandlas föreslår - I kid you not - folkpartiet bonus för de landsting vars läkare inte felbehandlar sina patienter.

"Folkpartiet lade i början av förra året fram ett förslag om bonus till landsting som klarar vårdgarantin och är duktiga på att korta köer. På förslag av regeringen beslutade riksdagen sedan om att införa en prestationsbunden vårdgaranti."

Man menar att en "bonus" till landstinget sporrar till nytänkande. Detta är ju rent fantastiskt och därmed ökar incitamenten till att behandla friska människor. Snabba cash är det som gäller. Och att dölja misstagen. Här gäller det att höja vinsterna. Frågan är om man inte borde ge en bonus till de som kan bota idioti. Helvete vad smart det vore. Bonus kan med andra ord vara det ultimata läkemedlet. Kanske ska man ge det till patienterna själva. Om du inte blir sjuk eller kommer tillbaka till sjukhuset får man en bonus. Det borde sporra människorna till att inte bli sjuka. För visst är det så här, och visst är rubriken i sig talande: Vårdval Stockholm: Allvarligt sjuka är en dåliga affär för vården. Lösningen måste vara bonusar.

Jag behöver ta mig fan anti-depressiva piller för att stå ut med denna idioti.

Alliansfritt Sverige.

Varför Existerar Centerpartiet?

”Läste att det numera finns en så kallad Danieleffekt när det gäller att donera. Nu vill tydligen alla donera. Alliansen har redan insett det då Reinfeldt har gett bort sitt hjärta, Olofsson sin hjärna, Hägglund sin själ och Björklund sina cojones.” Todd Lawrence, insändare DN 090601

Lena Ek gör att Centerpartiet har tagit täten över partier vars existensberättigande jag finner överflödigt. Varför är centerpartister, centerpartister? Jag är uppriktigt intresserad. Är partiet ett uppsamlingsheat för politiskt lågbegåvade karriärister? Kan Centern inte bara upplösas och dess medlemmar och väljare hitta sin plats i Folkpartiet, Kristdemokraterna eller Moderaterna utifrån vilket partis olika varianter av anti-facklighet och demokratiförakt som passar var och en bäst?

Å andra sidan har jag även börjat undra över Folkpartiets existensberättigande efter att man inte längre har några socialliberala ideal kvar. Kan det partiet inte bara upplösas och dess medlemmar och väljare hitta sin plats i Kristdemokraterna, Moderaterna eller Sverigedemokraterna?

Å andra sidan har jag börjat undra över Kristdemokraternas existensberättigande efter det att man officiellt övergett sina kärnfrågor som att Gud skapade världen på sina hedervärda sex dagar (och det tydligen ganska nyligen faktiskt, och med borgerlig ideologi har väl Gud snart nått den ideala pensionsåldern) och att abort är mord och att kvinnan skapades ur mannens revben och därför borde stanna i hemmet så att mannen inte förlorar en del av sin egendom? Kan inte det partiet bara upplösas och deras medlemmar finna sin plats bland moderaterna och Sverigedemokraterna?

Å andra sidan har jag börjat undra över Sverigedemokraternas existensberättigande? När den öppna rasismen gått och blivit till en förvisso rätt illa dold smygrasism kan man inte bara upplösa partiet och dess väljare hitta sin plats i Gunnar Hökmarks parti? Å andra sidan… Kan inte alla partier bara upplösas och vi tillsammans uppgå i EU:s totalitära slutideal och bli en så kallad konsumentdemokrati? Där vi får behålla friheten att shoppa och istället för något så tråkigt som partier får vi på heltid istället välja bland kläder, pensionsfonder, vård, utbildning, pigor, letter, och piller mot olika psykiska åkommor för de slantar vi var och en förtjänat ihop genom marknadens riggade löne- och pengalotteri?

Och om EU inte vill ha nej på sina frågor, kan man inte bara ta bort det alternativet? Lena Ek blir väl nöjd. ”Vi får inte göra det bra till det godas fiende.”

Esbati. Esbati 2 Ingemar Hamskär TCO

Valaffischer

EU-valet är en märkligt anonym historia. Det pratas inte politik och få har vetat om att det är valdags. Kanske är det, den nyttan dessa valaffischer då kan göra, som är utplacerade överallt. Att tala om för oss att det är val snart. Annars är valaffischerna mest irriterande och intetsägande.

Om man skulle gissa vilket parti som vinner utifrån antal valplakat som är uppsatta blir det en överlägsen borgerlig seger. Jag ser bara folkpartiet och moderaterna och KD och centerna vart jag än vänder mig. Folkpartiet ser jag nog flest utav.

Mest illa berörd blir jag dock av att de folkpartistiska valaffischer som är uppsatta i Stora Mossen och vid Tranebergsbron har klottrats ned med ordet Jude i pannan på valkandidaterna, bland annat på Marit Paulsen. Ena affischen var även överstruken så man skulle förstå att jude skulle betyda något negativt. Det är märkligt det där, hur bara ordet "jude" ska symbolisera något avskyvärt. Något man bara ska förstå: inte judejävel, utan enbart "jude". Anti-semitismen biter sig fast. Jag undrar även hur de tänkte. Hur de motiverade sitt eget politiska ställningstagande med sitt agerande. Vad ftror de sig få ut för typ av budskap till de människor som passerar dessa affischer? Kommer någon att avhålla sig från att rösta på folkpartiet utifrån detta? Men hur bekämpar man denna form av anti-semitism? Hur fångar man upp dessa individer och får bort deras hat? Det är knappast genom att spöa upp de (hur gärna man än skulle vilja). Men ingen handling sker utan sammanhang. All rasism bottnar i en kontext, i ett splittrat samhälle.


Var personen som vandaliserat står på den politiska skalan är en smula ovisst. En representant för något av de högerextrema partierna är väl den tolkning som ligger närmast.

En Oxytocinsocialistisk Folkpartist?

Alexander Bard kallade sig själv för ett par månader sedan för socialist, tack vare oxytocinbehovet. Eller som han uttryckte det: ”Vi är inga individualister utan flockdjur, det är därför jag är socialist”. Å andra sidan var han öppen för flera ideologiska alternativ. Nu ska karln gå med i Folkpartiet. Efter att ha förhandlat* med två partier verkar det alltså som om folkpartiet blev valet.

Jan Björklund är nöjd. Bard är ju en ”frisk fläkt” (kanske som vindflöjel). Det finns ju som bekant en del som behöver vädras ut i Folkpartiet. Å andra sidan, det där med socialist. Det har han ju aldrig varit. Med eller utan oxytocinbehovet. Det förstår man en rad in i hans analys av samhället.

* Politiken av idag alltså. Man förhandlar med partier om vilket man ska tillhöra. Det måste vara tidens tempo.

Om Vi Ska Ta Liberalismen På Allvar

Några folkpartister gick idag ut i DN och kritiserade FRA ur en liberal synpunkt och nu väntar jag på att man tar den liberala ideologin på allvar i en annan fråga med. Jag kan till och med hjälpa till på traven med en debatt-artikel som delvis är ett plagiat av dagens debatt-artikel.

Senvårens och sommarens intensiva debatt om FRA-lagen är unik i sitt slag. Många medborgare har blivit berörda, oroliga och engagerade. Det har på kort tid skapats en ny och bred rörelse för individens frihet i Sverige om FRA-lagen. Denna omfattar människor i alla åldrar, och med olika social bakgrund och politisk tillhörighet. Denna begränsning av individers rättigheter är ingenting emot de begränsningar av palestiniernas rättigheter som sker på daglig basis i Palestina. Vi vädjar därför till alla liberaler att ta ett steg tillbaka och öppna upp era liberala hjärtan för en ny och förutsättningslös diskussion om Israel och Palestina där även palestiniernas behov, rättigheter och människovärde tas med.

Det är ett allvarligt misstag att utpeka motståndet mot Israel som enbart uttryck för okunnighet, anti-semitism, och terrorism. Tro inte heller att motståndet företräds av isolerade terrorgrupper. Den upprörda debatten handlar ytterst om relationen mellan Israel och det ockuperade och belägrade palestina, något som ansvarskännande politiker, medborgare och debattörer måste ta på största allvar.

När staten Israel berövar palestinierna sina liberala rättigheter att självförverkliga sina liv berövar även Israel möjligheten till en verklig tvåstatslösning. För alla som kallar sig Israel-vänner bör vi därför också våga kritisera Israel, för Israels egen skull.

Flera nationer runt om i världen har, i skuggan av verkliga eller inbillade terrorhot, öppnat Pandoras ask när det gäller alltför långtgående motåtgärder. När man från Israels sida till exempel stänger muslimska välgörenhetsorganisationer berövar man människor möjligheten till livsnödvändiga hjälpmedel för att ta sig fram i sin vardag. Självklart måste Israel få skydda sig mot terrorism och militära hot, men de integritetskränkningar som följer med Israels agerande hör inte hemma i en modern, liberal rättsstat.

Vad vi vänder oss emot är den lösning som är implicerad i Israels själva politik gentemot palestinierna och som innebär att även andra än terrorister utsätts för integritetsinskränkningar och militära samt polisiära aktioner. Palestinierna drabbas av tusentals små inskränkningar som inte noteras av medierna, men som påverkar palestinierna i sin vardag. Vattenfrågan är ett exempel en sån fråga. Bosättarna använder fem gånger mer vatten än palestinierna som bara använder 70 % av vad WHO anser vara ett minimum för människan att använda. Den medicinska situationen är ofta akut för många palestinier, detta är något som ofta medvetet förvärras av den israeliska militären. Dagligen görs räder mot palestinska byar med förstörelse av egendom som följd. Från israeliskt håll fortsätter man att bygga ut på ockuperad mark.

När dessutom veteraner från Sydafrikas anti-apartheidrörelse menar att det finns saker med Israel/Palestina som är värre än apartheidtiden där, som till exempel förhindrandet av rörelsefriheten, bör vi som liberaler verkligen lyssna. Dessutom angående de protester i byn Nilin som skett mot muren, och dess begränsande av rörelsefriheten så har den israeliska armén gått hårt åt mot protesterna och byborna har förbjudits att till och med demonstrera mot murbygget. Man har dock från den israeliska arméns sida ljugit angående detta och menar att detta förbud gjorts i samråd med byborna.

Liberalismen slår fast att varje individ ska vara garanterad vissa okränkbara rättigheter. Liberalism kan dock allmänt sägas vara nära förbundet med individuell frihet, mänskliga rättigheter, yttrandefrihet och demokrati. Liberalismen, så som vi tror på den, menar att varje människa har samma rättigheter, oberoende av exempelvis kön, sexuell läggning, religion och etnicitet. Därför måste varje sann liberal stå upp mot det staten Israel gör varje dag mot miljoner individer som råkar vara palestinier.

(Bonus: Anna Wester. Rawia Morra. Svensson. DN )

Så Länge Du Har Rent Mjöl I Påsen

Det har ju pratats en del om det tidigare. Att knarktesta allt fler. Nu vill Landskrona testa 14-åringar. För många låter det som ett beslut enligt devisen "någonting måste göras" och därför kan nog många acceptera det. För det knarkas ju så hemskt nuförtiden. Och så länge man har rent mjöl i påsen, så att säga, har man väl inget att oroa sig för?

Lite samma sak gäller diskussionen om den ökade kontrollen och övervakningen av våra privata liv. Om man bara är hederlig behöver man ju inte oroa sig. Eller hur? Låt oss återkomma när vi tycker att det gått för långt.

Folkpartiet nuförtiden osar av handlingskraft. Se på oss! Vi är duktiga, vi tar för oss, när vi ser att något är fel, då beslutar vi oss för att agera. Hur och varför? Det är inte alltid det viktiga. Det viktiga är att agera. Ett dåligt beslut är fler än inget beslut.

Via Alliansfritt Sverige.

Frihet, Frihet och Äganderätt.

Hittar dessvärre inte artikeln på nätet. DN:s sökmotor vill inte hitta det jag söker. (Den har varit usel förr, men nu har de tydligen gjort vissa förändringar. Och nu går det inte alls.) Men jag har kvar artikeln här hemma. Det är Ulf Öfverberg som i en essä med namnet "Frihet, frihet, och broderskap?" beklagar sig över Folkpartiets högervridning.

Han skrev bland annat (artikeln är från den 8:e november 2003): "Alla människor har rätt till en jämlik behandling, alla har rätt till ett liv i värdighet. Det är den kantianska idén om människors autonomi, självständighet som konkretiseras."

Han beklagar sig, som folkpartist, över att det som han anser varit liberalernas hönorsord nummer ett: "jämlikhet" har försvunnit. Han beklagar sig över att dagens folkpartister i Sverige mest ser jämlikhet som en pinsam belastning.

Jag kom att tänka på det när jag läste Ali Esbati och hans kommentar om en ung folkpartists syn på äganderätten och handikapp. Det är faktiskt just mot såna som henne som Ulf Öfverberg riktar sin essä. För den unga kvinnliga folkpartisten är äganderätten: den privilegierades rätt viktigare att värna än den jämlika behandlingen.

Lex Alliansen

"Skandalerna inom socialdemokratin tycks aldrig ta slut. Företrädare för andra partier gör också fel ibland, men omfattningen går inte att jämföra på samma dag. Någonting gör att förtroendevalda inom arbetarrörelsen gång på gång brister i omdöme och slirar på moralen."

Lars Leijonborg skrev detta för lite mer än ett år sedan på den tjänstvilliga debattsidan hos DN. Leijonborg "lexar" (medvetet stavfel här) upp sossarna samtidigt som han vill diskutera hur makt kan korrumpera. Denna debattartikel är läsvärd av flera skäl, bland annat för att alliansen har sedan dess slagit någon form av rekord i skandaler redan innan man blivit varma i sina maktkostymer (å andra sidan: skulle borgarna och deras vänner innan varit maktlösa? Skulle näringslivet ha mindre makt än fackföreningsrörelsen? Tillåt mig småle.). Några av förslagen från Lars har dessutom sina komiska "oops"-poänger. Och nu förtiden vill man hellre diskutera själva politiken. Och vi minns väl de desperata ropen från DN:s ledarsida, efter att ha frossat i sosseskandaler fram tills folkpartiet började spionera, och då ville ha tillbaks den politiska debatten. "Vi måste börja diskutera politiken. Det är den som är den viktiga."

Littorin vill diskutera arbetsmarknadspolitik inte hans felaktiga CV. Det går bra för Sverige, vill han diskutera och blir tjurig när SVT:s reporter vägrar ge sig. Det går bra, ungefär som det gjorde när valet avgjordes.

Men roligast av allt är väl ursäkterna. Säg, är det inte så? När nu Gunilla Carlsson är ute i lite blåsväder för användandet av ordet och "begreppet" hottentottland, så är det mest intressanta hennes förklaring. Säg är det inte så? Det mest intressanta är inte det hon har sagt från början. Det mest intressanta är förklaringen till varför hon sa det hon sa. Den något märkliga, besynnerliga, och om man så vill, komiska bortförklaringen.

– Hon beklagar uttrycket. Samtidigt var det ett sätt för henne att illustrera hur vulgär en debatt kan bli om den inte handlar om innehållet i biståndsarbetet, utan bara om att länder ställs mot varandra, säger hennes pressekreterare Mikael Östlund.

Men jag kanske ska pröva den själv. Jag själv bidrar med att sänka nivån i en diskussion och förklarar det hela med att visa hur dålig nivån på diskussionen är. Det är en underbar cirkellogik. Ja, nivån är låg på grund av det jag sade, och det var det jag ville visa med det jag sa.
Nu vill borgarna hur som helst prata politik. Åtminstone tills nästa sosseskandal.