I Genren: Nämen Det Var Ju Oväntat: Har Vi Nu Kommit Till: De Hemlösa Och Ulf Kristerssons Tomma Ord

Ni mindes väl hur man från borgerligt håll skulle satsa på att få bort hemlösheten, Ulf Kristersson hade ett program för att få bort hemlösheten. Hur det har gått? Sådär, inget vidare, katastrofalt. Och vad är nästa steg? En besparing på en miljon kronor i månaden för Enheten För Hemlösa. Detta innebär att kraven nu är att sänka ambitionsnivån med de hemlösa och deras situation. "Utanförskapet" i samhället oroade ju borgerligheten, men det var väl mest en ursäkt för att sjösätta sin egen ideologi. Se hur det kapsejsar.

För något år sedan:
”Ulf Kristersson tycker att Stockholms stad tar sitt ansvar för de mest utsatta.”
Idag?
"DN har sökt socialborgarrådet Ulf Kristersson (M), som låter hälsa att han för ögonblicket inte har några kommentarer."

(Men med sänkta skatter några kanske kan köpa Situation Stockholm lite oftare.)

Ett Annat Stockholm Är Möjligt

Stockholmsvänsterns Ann-Margarethe Livh jublar över en opinionsundersökning där V går framåt med lite mer än en procentenhet och drar märkliga slutsatser. Hon menar att Stockholmarna ”inte vill ha den stad som Stockholm håller på att förvandlas till under Moderaternas styre. Vem vill bo i en liberal experimentverkstad?”

I nämnda opinionsundersökning går moderaterna och folkpartiet framåt. Den enda statistiskt säkerställda förändringen är att socialdemokraterna backar. (Även om det där med statistiskt säkerställd ändå ställer en del frågor.)

Själv blir jag väldigt beklämd över flera saker. Dels det gamla vanliga partipolitiska önsketänkandet, där man överdriver de positiva aspekterna och blundar för de negativa (samt helt plötsligt väljer att omfamna opinionsundersökningar), men jag blir också beklämd över att det verkar som om borgarna stärker sina aktier i min egen stad. Och varför i helvete då?

På vilket sätt har Stockholm som stad blivit en bättre stad? Klassklyftorna ökar, vilket i det långa loppet är livsfarligt för ett samhälle. Bostadssituationen blir allt sämre och trycket på stadens socialkontor ökar. Det hela handlar naturligtvis om att människor anser att de personligen får det bättre med borgerlig politik samt att borgerliga partier företräder en ideologi de kan stå bakom. Samtidigt som det finns en del specifika sakfrågor som lockar samt en personifiering av politiken och en samhällelig individualisering som passar borgerlig partier. Det finns en fortsatt vulgärindividualistisk syn på individen som är rent nyliberal.

Så frågan borde vara: hur ska vänstern vinna över väljare? I sak borde man inte heller titta för mycket på opinionsmätningar. Förvisso kan det ha gynnat sloganpartier som Folkpartiet på kortare sikt, men det ska handla om politik och inte opinionssiffror (som dessutom är osäkra.)

Vad gäller oppositionen på riksplanet finns en intressant samlingsintervju på ETC.
Ohly säger bland annat angående vikten av hur stor procentandel av BNP som är skatteintäkter: LO: "... de privata inkomster som människor bestämmer om själva är alltid mer orättvist fördelade än de som vi använder gemensamt. " Mona påpekar också något som är interssant ur fördelningspolitisk synvinkel, nämligen att man lägger allt mer ansvar på kommunerna som därmed tvingas höja skatterna. Det som sker är att den platta skatten höjs. Och tada: klassklyftor som växer.

"Jag lever inte här, är bara skriven här. "

ur Johan Jönsons "Nu är skit". Ur DN:s serie om ”Typiskt 00-tal.” 090211


...moderatstaden Stockholm nu en plats varifån nästan ingenting estetiskt intressant kommer. Som svag, konkurrensoduglig och relativt fattig är det mycket svårt och ofta direkt äckligt att bo här. Jag lever inte här, är bara skriven här. Man blir paranoid, eftersom man, trots segregeringen, vet att man är omgiven av en sorts spökaktiga och fientliga hybridfigurer, en dominant sammansmältning av självgod borgerlighet och juridisk person, utrustade med förenklade f-skattesedlar och Hobbeska begär. De utgör en form av mycket kompetenta konsumenter, högutbildade kunder. De har en suverän självuppfattning, inkarnerar en sorts liberal metafysik, trots den påtagliga estetiska obildningen och kan verkligen betala för sig. De kräver och förväntar sig omfattande service: av butiksbiträden, av hantverkare, av vårdpersonal, av dagispersonal, av lärare, av omsorgspersonal, av barnflickor, av städarna i sitt hem, av servitriser, av poliser, av väktare, av politiker, av tjänstemän, av böcker, av kultursidor. Det är därför de hatar lapplisor så självklart och intensivt. Lapplisor ger ingen service till den monadiske konsumenten, utan påminner tvärtom, som ett demokratiskt nej, om det bortträngt men alltid återkommande reala, eftersom de tjänar det kollektiva...