"Jag lever inte här, är bara skriven här. "

ur Johan Jönsons "Nu är skit". Ur DN:s serie om ”Typiskt 00-tal.” 090211


...moderatstaden Stockholm nu en plats varifån nästan ingenting estetiskt intressant kommer. Som svag, konkurrensoduglig och relativt fattig är det mycket svårt och ofta direkt äckligt att bo här. Jag lever inte här, är bara skriven här. Man blir paranoid, eftersom man, trots segregeringen, vet att man är omgiven av en sorts spökaktiga och fientliga hybridfigurer, en dominant sammansmältning av självgod borgerlighet och juridisk person, utrustade med förenklade f-skattesedlar och Hobbeska begär. De utgör en form av mycket kompetenta konsumenter, högutbildade kunder. De har en suverän självuppfattning, inkarnerar en sorts liberal metafysik, trots den påtagliga estetiska obildningen och kan verkligen betala för sig. De kräver och förväntar sig omfattande service: av butiksbiträden, av hantverkare, av vårdpersonal, av dagispersonal, av lärare, av omsorgspersonal, av barnflickor, av städarna i sitt hem, av servitriser, av poliser, av väktare, av politiker, av tjänstemän, av böcker, av kultursidor. Det är därför de hatar lapplisor så självklart och intensivt. Lapplisor ger ingen service till den monadiske konsumenten, utan påminner tvärtom, som ett demokratiskt nej, om det bortträngt men alltid återkommande reala, eftersom de tjänar det kollektiva...

Innsbruck Jag Måste Lämna Dig

Landskap Med Solar

Solen glider fram bakom husväggen
ställer sig mitt i gatan
och andas på oss
med sin röda blåst.
Innsbruck jag måste lämna dig.
Men i morgon
står en glödande sol
i den halvdöda grå skogen
där vi skall arbeta och leva.

Tomas Tranströmer

Veckans Boktips: Intifada av Tobias Berggren

Tobias Berggren beskriver sin dikt/diktsamling Intifada, hans tionde diktsamling, så här:

"Denna dikt är och skall vara ett ställningstagande mot staten Israels etniska rensning av den palestinska befolkningen, från åtminstone år 1948, Nakba, kallar palestinierna den.

Det är för mig som judisk människa självklart att alla brottsliga mänskliga handlingar i den omfattning som gäller för Nakba såväl som för Shoa, Stalins utrensningar, USA:s mördande i Vietnam, Pol Pots och de röda khmerernas helvetesvälde, Milosevics fasansfullheter mot bosnierna… inget annat har gemensamt än att de är djävulens emanationer. De som jämför eller eljest sätter samman t.ex Nakba med Europas Holocaust etc ur annan synpunkt än deras allmänna, var för sig, men annars klart likasinnade moraliska och civilisatoriska vedervärdighet, är för mig enbart naiva. Varje (kryptomoralisk) jämförelse är här inget annat argumentfabrikation för vidare vidrigheter.
Vårt ansvar kan inte vara annat än att försöka bena ut dessa fula fiskar alla efter sina specifika förutsättningar, sin art, sin historiska ram."

Dikten i sig är rätt återhållsam. Dikten befinner sig på resande fot. Han är inte bara på Västbanken. Dikten handlar inte enbart om Intifadan, eller om Israel/Palestina. (Dikten borde ha korrekturlästs bättre. Det vågar jag dock påstå i all min lekmannamässiga ödmjukhet.) Men här finns en form av återhållsam vrede. Det måste vara svårt att få ut vrede i poesi. Eller så är det den ultimata kombinationen. Vad vet jag. Vreden finns i stenen som är det återkommande objektet i dikten. Men inte bara vrede. I stenen verkar även hoppet och drömmarna finnas. Men stenen bär ett stort symbolvärde i dikten. Fast det är ändå människorna som gör stenen.

Lapis exilis
Exilens sten
Heliga stenar ligger kastade i varje gatuhörn

De vises sten: det är: gravstenen, koproliten! Den brinnande fågelns sten, återuppståndelsens…
Det eviga sökandets sten
efter sitt ord

Markens stenar, strändernas,
deras namn, deras särskilda kön
All sten som blir över
sedan mosaiken fullbordats

En sten från stranden vid Bayonne
som jag fick av min son till tröst
för något nu bortglömt, bevarad
Barndomens förstenade havsdjur
Skuggan på månen av havet

Ta en sten i din hand
Dröm om ett annat land

Min son berättar
Hur han och kompisen
gick ut på bryggdäck
en stjärnklar natt
då Biscaya låg overkligt lugn

Hur de då kunde ta i stjärnorna med sina händer.