Fantastiskt

Reinfeldts pressekreterare Unsgaard försvarar ett hastigt, klumpigt inlägg på Facebook som handlar om hur bra det är med invandrare som städar upp nedbajsade trappuppgångar:

– Invandrare hade egentligen inte något alls med saken att göra, men jag har tidigare på Facebook uttryckt hur fantastiskt det är med de personer som är rätt nya i Sverige kommer hem och städar våra lägenheter.

Men vad är det som är så fantastiskt med det?

Valfrihet

Allvarligt talat.

Folkpartiet säger Ja till framtiden och kristdemokraterna talar om verklighetens folk och Göran Hägglund ska ge sig ut på en köksbordsturné och lyssna på folk. Centerpartiet surfar in på den nyliberala vågen och har upphöjt Entreprenören till en ny form av übermensch som ska frälsa oss alla från det fackliga ondo. Moderaterna kör vidare på den enda vägen kamouflerade i sin folkliga arbetarklass framtoning samtidigt som man arbetar hårt med att öka klassklyftorna. Fuckintastiskt.

Samtidigt kommer Mona Sahlin och kastar in handsken och menar att Centerpartiet (trots deras uppenbara, oerhört uttalade anti-facklighet, deras extremt nyliberala politik) och Folkpartiet (som inte heller kramar ihjäl facket) kan vara intressanta partners i en regeringsbildning. Förvisso inte märkligt för en partiledare som gärna erkänner sitt omoderna och stela 90-tal och menar att socialdemokratin under 90-talet blev ett bidragsparti. Socialdemokratin verkar tro att i en värld av nyliberal hegemoni är ideologisk förtunning något nödvändigt (och gott). De två politiska huvudfrågorna för det socialdemokratiska arbetarpartiet verkar vara a-kassan och Sverigedemokraterna. En nyliberal hegemoni har smugit sig in och definierar vår vardag – valfrihet, konsumentmakt, och en bra frisör. Miljöpartiet vinner röster på sitt namn. Miljö är du för eller emot? Vänsterpartiet varken syns eller hörs – men kommer att göra socialdemokraterna till viljes – om man tillåts. Vänster förresten? Om man kör vänster hela tiden kör man ju i cirklar.

Alla talar om arbetslinjen, men arbetslinjen är individualiserad: varken kommuner eller staten satsar på att öka antalet arbeten. Arbetslinjen gäller alltså inte på politisk nivå. (Även om socialdemokraterna gärna talar om ”jobben”.) Man skär ned och skapar arbetslösa människor. Satsar med ökade resurser istället på coacher och på individuellt peptalk. Privata företag kan göra vinster på arbetslöshet. Var och en som man nyligen sade upp ska med hjälp av arbetscoacher hitta arbeten som delvis försvinner på grund av statlig och kommunal politik. De privata initiativen ska lösa arbetslösheten. De arbetslösa ska uppfostras. Om detta är, nästan, alla eniga. Det som skulle behövas är starkare ordalag och avståndstagande från socialdemokratin angående alliansens konstanta angrepp på sjuka och arbetslösa. Vänstern måste visa upp en ideologisk åsiktsklyfta gentemot högern. Inte få det att framstå som enstaka detaljer i partiprogram. För det finns skillnader, men man måste öppet och tydligt stå för något och inte halvt om halvt skämmas för det. Det råder ingen tvekan om det handlar om klassfrågor. Våga tala om klass!

Politik framstår annars som ren yta med snygga slogans, debattprogram på TV med 700 deltagare och en massa fräscha leenden. Man försöker genom att "det personliga är politiskt" hitta sina väljare.

Jag frågar er, ärade medborgare och väljare.
Tycker ni att de politiska partierna kännetecknar valfrihet?
Ta fram tombolan kära vänner, snart är det val.

Jinge. Alliansfritt Sverige.

Morgondagens Moderata Ledare, del ett: Anton Abele Och Lösningen På Ungdomsbrottsligheten

Han är ung. Han är politiskt engagerad och kandiderar till moderaternas provval. Sånt som på sätt och vis ursäktar och visst är det berömvärt med politiskt engagemang. Men jag skrattar ändå, så att tårarna rinner när jag ser Anton Abele på You Tube tala om ungdomsbrottslighet.
Men annars är det fullständigt logiskt att han är moderat.


Det som är ett uppenbart problem inte bara med Anton Abeles naiva trygghetsprogram, se http://www.antonabele.se/ , utan även med borgerlighetens syn på brott och straff och våld är en förminskning av de rent sociala aspekterna. I Abeles program ska det hela i grund och botten straffas och moraliseras bort. Men aggression är inte en inre drift i sig, utan knuten till en människas livsvillkor och varierar därmed med dessa. Det är därför av oerhört stor vikt att vi försöker skapa en bakgrund, att vi försöker se sammanhanget. För det som är obegripligt och som inte går att förklara kan vi inte heller förebygga eller förhindra. Vi är hjälplösa mot det som bara sker utan sammanhang eller förhistoria. Antons värld saknar en social kontext. Det gör förvisso att han passar in i den moderata ideologin. Moderaternas ideologiska värld saknar i regel en social kontext. Individerna föds i grund och botten i nuet, mer eller mindre moraliskt utrustade, och utifrån sina moraliska och intellektuella färdighet kan man skapa sig ett liv. Det finns ingenting utom individen.

Anton talar även om rehabilitering, vilket må låta bra, men vad menas med rehabilitering och behandling? Och när moderater ständigt talar om hårdare påföljder. Vad är en rimlig påföljd? Vad är ett rättvist straff? Och vad går först straffet eller rehabiliteringen? Avskräckningsmetoden fungerar inte särskilt väl.

Därefter kan man fråga sig om vad Anton tycker man kan göra mot det våld som inte sker på offentliga platser. För Anton handlar våldet om det som är offentligt. Men det som sker innanför hemmets fyra väggar. Det ytterst vanliga våldet som Anton har förbisett, vilket till xempel kan vara misshandeln av sin partner, vilket främst innebär mannens våld mot kvinnan. Det är ingenting som Anton kan förklara eller bekämpa med sitt program. Men "lycka till" vet jag.

Morgondagens moderater står med andra ord lika handfallna som dagens.

I Genren: Nämen Det Var Ju Oväntat: Har Vi Nu Kommit Till: De Hemlösa Och Ulf Kristerssons Tomma Ord

Ni mindes väl hur man från borgerligt håll skulle satsa på att få bort hemlösheten, Ulf Kristersson hade ett program för att få bort hemlösheten. Hur det har gått? Sådär, inget vidare, katastrofalt. Och vad är nästa steg? En besparing på en miljon kronor i månaden för Enheten För Hemlösa. Detta innebär att kraven nu är att sänka ambitionsnivån med de hemlösa och deras situation. "Utanförskapet" i samhället oroade ju borgerligheten, men det var väl mest en ursäkt för att sjösätta sin egen ideologi. Se hur det kapsejsar.

För något år sedan:
”Ulf Kristersson tycker att Stockholms stad tar sitt ansvar för de mest utsatta.”
Idag?
"DN har sökt socialborgarrådet Ulf Kristersson (M), som låter hälsa att han för ögonblicket inte har några kommentarer."

(Men med sänkta skatter några kanske kan köpa Situation Stockholm lite oftare.)

Nyckeln Till Frihet?

Alliansfritt Sverige noterade en märkligt utvald bild gällande ett moderat förslag för fotboja för unga kriminella. Jag noterar en annan intressant bild hos moderaterna under artikeln. ”Fotboja med GPS möjliggör fortsatt skolgång. ”
Jag undrar i mitt stilla sinne:

1. Försvårar inte det där skolarbetet?
2. Det där ser inte ut som någon fotboja jag känner igen.
3. Och varför har de gett henne nycklar? Symboliserar de nyckeln till frihet man får utav att bärafotboja?

4. Och ligger det någon tanke bakom länkadressen, URL:en? http://www.moderat.se/web/Enklare_regler_for_foretagare_1.aspx

I Serien: Hur Tänker Du Nu, Ulf? Har Vi Kommit Till Jobbtorgen Och Mirakelkuren.

”Jobbtorg Stockholm har en uppgift framför sig som är viktigare än någonsin, nu när arbetslösheten ökar i Stockholm.” * Orden är Ulf Kristerssons, Stockholm stads socialborgarråd.

Men hur tänker han då? Han medger att arbetslösheten kommer att öka samtidigt som stadens socialtjänster står inför besparingskrav, samtidigt som konkurrensen om jobben blir hårdare. Det är i slutändan en omöjlig ekvation.

Det må vara sant ur en borgerlig aspekt som ser arbetslöshet som beroende på bristande moraliska egenskaper hos enskilda individer. Men hur och varför blir det viktigare än någonsin? Jobbtorget i sig skapar ju inga jobb. Kommer staden att släppa till fler resurser till arbeten? Eller innebär detta att man behöver köpa in fler stolar till människor så att fler kan sitta på jobbtorgen och förtjäna sina socialbidrag (socialsekreterarna som sköter utbetalningarna får ju rapporter om närvaro)? Eller ska man skapa fler coacher? Kommer marknaden för privata Jobbcoacher att utökas? Så att fler CV:n kan skrivas? Kanske kan man skriva fler av dessa och sedan kassera dessa, så att stadens socialbidragstagande Jobbtorgsaspiranter sedan kan gå och städa upp efter dessa CV:n. Är det sagt som peptalk för stadens coacher: ”I höst kommer ni ha att göra!”

Jobbtorgen kan ha sina positiva sidor, men att lägga ansvaret på Jobbtorgen, samtidigt som resurserna krymper och jobben blir färre därför att Kristerssons parti vägrar satsa pengar för att bromsa arbetslösheten är för att uttrycka det milt: korkat.

* Internblad för anställda inom Socialtjänst- Och Arbetsmarknadsförvaltningen I Stockholms Stad

Ett Annat Stockholm Är Möjligt

Stockholmsvänsterns Ann-Margarethe Livh jublar över en opinionsundersökning där V går framåt med lite mer än en procentenhet och drar märkliga slutsatser. Hon menar att Stockholmarna ”inte vill ha den stad som Stockholm håller på att förvandlas till under Moderaternas styre. Vem vill bo i en liberal experimentverkstad?”

I nämnda opinionsundersökning går moderaterna och folkpartiet framåt. Den enda statistiskt säkerställda förändringen är att socialdemokraterna backar. (Även om det där med statistiskt säkerställd ändå ställer en del frågor.)

Själv blir jag väldigt beklämd över flera saker. Dels det gamla vanliga partipolitiska önsketänkandet, där man överdriver de positiva aspekterna och blundar för de negativa (samt helt plötsligt väljer att omfamna opinionsundersökningar), men jag blir också beklämd över att det verkar som om borgarna stärker sina aktier i min egen stad. Och varför i helvete då?

På vilket sätt har Stockholm som stad blivit en bättre stad? Klassklyftorna ökar, vilket i det långa loppet är livsfarligt för ett samhälle. Bostadssituationen blir allt sämre och trycket på stadens socialkontor ökar. Det hela handlar naturligtvis om att människor anser att de personligen får det bättre med borgerlig politik samt att borgerliga partier företräder en ideologi de kan stå bakom. Samtidigt som det finns en del specifika sakfrågor som lockar samt en personifiering av politiken och en samhällelig individualisering som passar borgerlig partier. Det finns en fortsatt vulgärindividualistisk syn på individen som är rent nyliberal.

Så frågan borde vara: hur ska vänstern vinna över väljare? I sak borde man inte heller titta för mycket på opinionsmätningar. Förvisso kan det ha gynnat sloganpartier som Folkpartiet på kortare sikt, men det ska handla om politik och inte opinionssiffror (som dessutom är osäkra.)

Vad gäller oppositionen på riksplanet finns en intressant samlingsintervju på ETC.
Ohly säger bland annat angående vikten av hur stor procentandel av BNP som är skatteintäkter: LO: "... de privata inkomster som människor bestämmer om själva är alltid mer orättvist fördelade än de som vi använder gemensamt. " Mona påpekar också något som är interssant ur fördelningspolitisk synvinkel, nämligen att man lägger allt mer ansvar på kommunerna som därmed tvingas höja skatterna. Det som sker är att den platta skatten höjs. Och tada: klassklyftor som växer.

Borgmästare Holm Förklarar Sig

I Vellinge kommun är man moderater. Man producerar sitt eget lilla segregerade rikemanssamhälle, med den rasism och det klassförakt som detta för med sig. Några flyktingar vill man inte ta emot.

Så här låter det när moderaten Borgmästare Holm förklarar sig.

– Problemet är att man som kommun bara får en slant i början. Men sedan när flyktingarna inte får jobb sitter de som permanenta socialbidragstagare, vilket inte vi är särskilt intresserade av.

Är det detta som är den vida berömda, moderata tron på individen? Man tror uppenbarligen inte heller på sitt företagsklimat, eftersom det uppenbart är så att man inte tror att flyktingar skulle kunna vara delaktiga i ett samhälle annat än som en belastning. Vellinges fantastiska företagsklimat är alltså inte bättre än så. Och med denna inställning, så inser man hur bisarrt vårt samhälle är: skulden läggs här på individer som Vellinge kommun inte vet vilka de är, vad de kan, var de kommer ifrån, man har bara ett opersonligt begrepp, en kategori, som ”flyktingar” att röra sig med. Med Borgmästare Göran Holm vid rodret: vilka behöver Sverigedemokrater? Därtill: om denna attityd är vida spridd i ett samhälle ökar naturligtvis risken med arbetslöshet för just ”flyktingar”.

Det är ju populärt med små ”slagkraftiga” slogans för kommuner. Jag har ett förslag till Vellinge Kommun: ”Segregera mera.”

Via Alliansfritt Sverige.

Varför Existerar Centerpartiet?

”Läste att det numera finns en så kallad Danieleffekt när det gäller att donera. Nu vill tydligen alla donera. Alliansen har redan insett det då Reinfeldt har gett bort sitt hjärta, Olofsson sin hjärna, Hägglund sin själ och Björklund sina cojones.” Todd Lawrence, insändare DN 090601

Lena Ek gör att Centerpartiet har tagit täten över partier vars existensberättigande jag finner överflödigt. Varför är centerpartister, centerpartister? Jag är uppriktigt intresserad. Är partiet ett uppsamlingsheat för politiskt lågbegåvade karriärister? Kan Centern inte bara upplösas och dess medlemmar och väljare hitta sin plats i Folkpartiet, Kristdemokraterna eller Moderaterna utifrån vilket partis olika varianter av anti-facklighet och demokratiförakt som passar var och en bäst?

Å andra sidan har jag även börjat undra över Folkpartiets existensberättigande efter att man inte längre har några socialliberala ideal kvar. Kan det partiet inte bara upplösas och dess medlemmar och väljare hitta sin plats i Kristdemokraterna, Moderaterna eller Sverigedemokraterna?

Å andra sidan har jag börjat undra över Kristdemokraternas existensberättigande efter det att man officiellt övergett sina kärnfrågor som att Gud skapade världen på sina hedervärda sex dagar (och det tydligen ganska nyligen faktiskt, och med borgerlig ideologi har väl Gud snart nått den ideala pensionsåldern) och att abort är mord och att kvinnan skapades ur mannens revben och därför borde stanna i hemmet så att mannen inte förlorar en del av sin egendom? Kan inte det partiet bara upplösas och deras medlemmar finna sin plats bland moderaterna och Sverigedemokraterna?

Å andra sidan har jag börjat undra över Sverigedemokraternas existensberättigande? När den öppna rasismen gått och blivit till en förvisso rätt illa dold smygrasism kan man inte bara upplösa partiet och dess väljare hitta sin plats i Gunnar Hökmarks parti? Å andra sidan… Kan inte alla partier bara upplösas och vi tillsammans uppgå i EU:s totalitära slutideal och bli en så kallad konsumentdemokrati? Där vi får behålla friheten att shoppa och istället för något så tråkigt som partier får vi på heltid istället välja bland kläder, pensionsfonder, vård, utbildning, pigor, letter, och piller mot olika psykiska åkommor för de slantar vi var och en förtjänat ihop genom marknadens riggade löne- och pengalotteri?

Och om EU inte vill ha nej på sina frågor, kan man inte bara ta bort det alternativet? Lena Ek blir väl nöjd. ”Vi får inte göra det bra till det godas fiende.”

Esbati. Esbati 2 Ingemar Hamskär TCO

Klassamhällets Ofrånkomliga Prioriteringar

När Katrina slog till i New Orleans så var alla i teorin i lika stor fara. Rika, fattiga, vita och svarta. Men, som en klasslag, som en "raslag", så blir det i praktiken inte så. "Vi har en benägenhet att föreställa oss naturkatastrofer som på något sätt opartiska, slumpartade. Ändå har det alltid varit så: fattigt folk är i fara. Det är innebörden i att vara fattig. De är farligt att vara fattig. Det är farligt att vara svart. Det är farligt att vara latino." (Martin Espada, professor i engelska).

När nu det dykt upp en ekonomisk kris, som också verkar analyseras utifrån att det är en naturkatastrof, snarare än ett systemfel, så vet vi vilka som kommer att drabbas hårdast. De fattiga. Invandrarna. De icke-vita. Som också riskerar att bli syndabockar.

Stockholm Stad var en välmående stad. Ja, är en välmående stad. Rik som fan. Men den krävde och kräver ekonomiska besparingar inom stadens socialpolitik. Så det har gjort att de olika stadsdelarna har besparingar att göra samtidigt som man ska hjälpa de fattigaste i samhället. De mest utsatta. Staden har istället prioriterat sänkta skatter. Nu kommer det sociala att tvingas till besparingar för att det är dåliga tider på ingång.

Att spara pengar är som det står på kultursidorna i Aftonbladet att slösa på människor.
Dan Josefsson:
Den svenska regeringen lever helt enkelt kvar i 1980-talets utbudsekonomiska teori, det vill säga i tron på att kriser kan övervinnas genom sänkta löner, massarbetslöshet och fattigdom. Paul Krugman kallar detta för en ”sjuk doktrin som skulle ha haft föga inflytande om den inte appellerat till redaktörers och rika mäns fördomar”. I Sverige styr denna doktrin regeringens krishantering.

Men denna doktrin uppskattas av det svenska folket. Fast är det så märkligt? Ekonomifrågorna har hanterats och kommenterats nyliberalt av ekonomisidorna i dagspressen och på A-ekonomi på TV i många år nu. Man har inte haft många rätt, men eftersom det aldrig ifrågasatts och alternativa förklaringar aldrig getts har marknaden blivit en form av naturlag. Och när den inte fungerar som den ska. Då måste det vara en naturkatastrof. Där i teorin alla drabbas. Men i praktiken framförallt de fattiga.

"Intresset ljuger inte"

ur Johan Jönsons "Nu är skit". Ur DN:s serie om ”Typiskt 00-tal.” 090211

...decennium spelar ingen roll: intresset ljuger inte. ”Det nya arbetarpartiet” visade sig – bakom slagordens språkspel – vara en parodiskt övertydlig agent för ett nygammalt disciplinsamhälle: den som inte lönearbetar, ska inte heller äta, snarare ätas, idisslas och spottas ut. Fatta vulgosvettigt lågutbildade fetto du måste ta vilket jävla skitjobb som helst typ varsomhelst...

"Jag lever inte här, är bara skriven här. "

ur Johan Jönsons "Nu är skit". Ur DN:s serie om ”Typiskt 00-tal.” 090211


...moderatstaden Stockholm nu en plats varifån nästan ingenting estetiskt intressant kommer. Som svag, konkurrensoduglig och relativt fattig är det mycket svårt och ofta direkt äckligt att bo här. Jag lever inte här, är bara skriven här. Man blir paranoid, eftersom man, trots segregeringen, vet att man är omgiven av en sorts spökaktiga och fientliga hybridfigurer, en dominant sammansmältning av självgod borgerlighet och juridisk person, utrustade med förenklade f-skattesedlar och Hobbeska begär. De utgör en form av mycket kompetenta konsumenter, högutbildade kunder. De har en suverän självuppfattning, inkarnerar en sorts liberal metafysik, trots den påtagliga estetiska obildningen och kan verkligen betala för sig. De kräver och förväntar sig omfattande service: av butiksbiträden, av hantverkare, av vårdpersonal, av dagispersonal, av lärare, av omsorgspersonal, av barnflickor, av städarna i sitt hem, av servitriser, av poliser, av väktare, av politiker, av tjänstemän, av böcker, av kultursidor. Det är därför de hatar lapplisor så självklart och intensivt. Lapplisor ger ingen service till den monadiske konsumenten, utan påminner tvärtom, som ett demokratiskt nej, om det bortträngt men alltid återkommande reala, eftersom de tjänar det kollektiva...

Vellinge Kommuns Utanförskap

Det är ju som bekant skillnad på individer och Individer.

Vi talar om segregationen som ett problem för de utsatta. Närmast skapade av de själva. Utanförskapet står, i den borgerliga mytologin, invandrarna för. Men varför talar då ingen om Vellinge kommun? Denna inskränkta håla i Skåne där nu en kristdemokratisk politiker hoppar av efter att han utsatts för hot för att han har haft mage att mena att Vellinge borde ta emot tre (t-r-e) flyktingbarn.

För sådan är rikemanskommunen Vellinge. Man är anti-allt som har med flyktingar att göra. Så har borgerligheten något förslag hur man ska få Vellinge att bli en del av det svenska samhället? Samtidigt, Vellinge är ju en moderat och borgerlig kommun, vill det moderata partiet att nyanlända svenskar ska skriva ett kontrakt, man vill ha hårdare regler för ekonomiskt bistånd och nolltolerans mot vardagsbrott i utsatta områden. Det är förslag som den moderata arbetsgruppen Integration och arbete lägger fram i en rapport med titeln Där utanförskapet är som störst.

Och lyssna noga:

- Om man väljer att fatta beslutet att flytta till städer som är starkt segregerade med ett starkt utanförskap ska det få reella ekonomiska konsekvenser, för att uppmuntra till att flytta någonstans där man kan få jobb, säger Anja Sonesson en av medförfattarna till rapporten.

Det är alltid intressant att se hur moderater "uppmuntrar" människorna som har det svårast i samhället. Men hur ska vi bryta segregationen i Vellinge? Människorna i Vellinge står ju onekligen utanför samhället och vill inte ta det ansvar som andra kommuner gör.

Klassamhället segregerar.

När Rädslan Kom Till Bromsten

Angående graffiti som skapande av otrygghet och som något onödigt.

Det var mycket som var onödigt i byn. Det man tyckte illa om, nästan det mesta, var onödigt. I stort sett allting som var, ja vad ska man säga, som var eljest. Onödigt var det i alla fall.
Ett slags lag som sa: nej. Det var en mycket kort lag. Men ganska viktig.

Ur Kapten Nemos Bibliotek av P-O Enquist. (Rekommenderas.)

Själv är jag uppväxt i Bromsten. Jag minns hur vi en dag förändrades där. Först visste vi inte vad som hade hänt. Men vi såg att något var fel när vi såg in i varandras ögon. Vi vågade inte längre sådant som vi vågat tidigare. Det var cykelhjälm på och utegångsförbud. Till slut hörde vi vad det berodde på. Någon, antagligen en ungdom, hade målat en gigantisk så kallad graffiti-målning över en stor vägg i det lilla industriområdet. Nu skulle ingen längre ha picknicks där. Inte för att det var populärt förut heller som picknickområde, men ändå. Ingen använde heller ordet förtjusande längre. Visst: vissa hade inte hört ordet förtjusande sedan pilsnerfilmens glansdagar, men visst fanns det ett kausalt samband: hade någon hört ordet förtjusande sägas om graffiti? På sätt och vis blev vi lättade. Nu visste vi var otryggheten kom från. Flyttlassen började gå. Och vad hade hänt med vårt välfärdssamhälle?

Själv har jag flyttat från Bromsten. Men mina föräldrar bor kvar. I otrygghet, hopplöshet och ständig vaksamhet. Tills den dag Kristina Alvendal gav de hoppet tillbaka.

Att Slösa Bort Mänsklig Potential

I Dagens Nyheters pappersupplaga från lördagen 30 augusti så kunde det berättas om den höga arbetsbelastningen på Enheten För hemlösa som är en del av socialtjänsten i Stockholm, samt enhetens stora budgetunderskott. Socialborgarrådet i Stockholm Ulf Kristersson kunde dock då berätta att det var ingenting han låg sömnlös över. (Enheten hade dock fått en konsult som skulle se över problemen.)

Idag kan man läsa att socialsekreterare i stort drabbas av just sömnsvårigheter på grund av den höga arbetsbelastningen. Socialsekreterare berättar hur man ibland tvingas bryta mot lagen av rent ekonomiska skäl. En färsk doktorsavhandling berättar om situationen: Där "många berättar om hög arbetsbelastning och stress, sviktande hälsa och sömnproblem, och trots att 54 procent av de tillfrågade har haft sitt jobb i mindre än två år är 48 procent redan på väg att söka nytt arbete."

En socialsekreterare berättar: - Det är ekonomin som styr socialtjänstens insatser. Människors behov kommer i andra hand.

Det är knappast socialarbetarnas egna ambitioner. Det är ganska självklart att om man ska bedriva socialt arbete att det bör göras med möjlighet till kontakt med klienterna. Att man kan ta sig tid och att det bör finnas ekonomiska resurser till olika former av lösningar. En stressad, överarbetad socialarbetare riskerar i högre grad att försumma sina klienter. Människor riskerar att komma i kläm och situationen kan raskt försämras. Så frågan är: vad för samhälle vill vi ha? (Medan vi funderar: låt oss sänka skatten med några öre till.) Det här är ett exempel på hur otillräckligt ett samhälle är med nedsippringsteorin. Socialtjänsten blir alltför ofta en städtjänst i samhället. Men ett samhälle som ägnar sig åt att öka klyftorna mellan människorna och väljer ut människor man ska satsa på är ett samhälle som slösar bort mänsklig potential. Och faktiskt, om man så vill, minskar konkurrenskraftigheten i samhället. Klyftorna inte bara dödar snabbt, de dödar långsamt. Samhällets klyftor försummar människorna i samhället som alla har det gemensamt att de bara har ett liv att leva.

Besparingar nu går före långsiktighet. För när socialsekreteraren ovan säger att det är ekonomin som styr så menar man det ur ett snävt kortsiktigt perspektiv. I grund och botten finns en risk för ökade kostnader längre fram. Man skjuter problemen framför sig. Men, säg mig den som blir förvånad, och jag ska bjuda på en kaka till kaffet.

Vi kan dock alla glädja oss åt att Ulf Kristersson sover gott om nätterna.

Det Handlar Om Ett Civiliserat Beteende.

- Alliansen är trevligare mot oss. Så är det nog över hela Sverige, säger sd-politikern Roger Hedlund i Gävle.

En moderat svarar:
- Det handlar om ett civiliserat beteende. Vi delar absolut inte sverigedemokraternas åsikter, men på samma sätt som att vi inte går runt och är otrevliga mot vänsterpartister, så ska vi heller inte vara otrevliga mot några andra.

På samma sätt? På så sätt. Å andra sidan. Artighet är ju borgerlighetens kardinaldygd.

Dagens Ironi

Peter Wolodarski skriver idag en liten notis i DN på ledarsidan under rubriken "Dagens Ironi". Där påpekar han att han tycker det är märkligt att moderaternas Per Schlingmann kallas för PR-proffs av Dagens Industri, med tanke på alliansens låga siffror.

Det är alltså misslyckad propaganda som gör regeringens opinionssiffror låga. Ingenting annat. Man skulle också kunna tolka att ett parti som moderaterna som trots allt rent ideologiskt inte företräder mer än ett par procent av landets befolkning ändå ligger på runt 20% i opinionen som en propagandaframgång.

Å andra sidan: var inte "årets arbetare" en propagandaframgång så säg.

En Propp För Mycket

Sånt här tycker jag är skoj: "Ulf Adelsohn uppmanar till SvD-bojkott." Låter Ulf få ordet: "Svd är en starkt bidragande orsak till regeringens låga opinionstal."

Men kritiken mot moderaterna kommer från höger, i varje fall vad gäller ledarsidan. Så hur många röster på sossarna istället av de som läser SVD?

Hur som helst. "Jag ville skriva om fastighetsskatten på Brännpunkt, men fick nej. Men när chefredaktören för Flamman fick helsida gick ytterligare en propp."

Håller SVD på att nära kommunister vid sin barm?

Och är det här ett exempel på en artikel som Ulf ogillar vad gäller rubriksättning och innehåll?

Hur som helst. Ulf har nu valt den andra morgontidningen i Stockholm istället. Som av en händelse också är borgerlig. DN-liberalerna är dock mer i Ulf Adelsohns smak. Inte så kritiska.

Supermänskliga Moderater

Cecilia Verdinelli i veckans pappersupplaga av Arbetaren: ”Det är supermänskligt att fela om man är moderatpolitiker. Det är mänskligt att fela om man tillhör medelklassen. Det är ett hot mot vårt samhälles själva grundvalar om man tillhör arbetarklassen eller den arbetslösa klassen.”


Jag tänker på det citatet när jag läser Göran Skytte. Jag tänker på det citatet när jag hörde Catarina Elmsäter-Svärd beklaga sig över granskningen av moderater.

Det handlar faktiskt också om klass. Om klasser med mycket pengar och om klasser med betydligt mindre. Göran Skytte är ännu en i raden av privilegierade människor som gärna sparkar nedåt. Och naturligtvis, slickar uppåt. För det är uppenbarligen skillnad på fusk och fusk.

Visst. Det finns människor som får fel bidrag. Visst. Människor fuskar. Men, det finns också, de som inte får det de är berättigade till. Det finns ett underutnyttjande av socialbidraget som forskning visar, men det är forskning, ingen politiker eller liberal tidning vill ta upp. Det finns också människor som mer eller mindre tvingas ta svartjobb. Sen, naturligtvis, finns de som drygar ut kassan med svartjobb. Men är det inte värre, i ärlighetens namn, att rika människor fuskar av rent giriga skäl? Eller av politiska om man nu tror att det handlar om det. Men, en politisk handling som ingen känner till och som man sen ber om ursäkt för, är inte mycket till politisk handling.

(Men jag vill också tillägga att vi lever i ett samhälle där varje individ nu förväntas arbeta mer och effektivare, stressa mer det vill säga och om arbetsgivaren så kräver: jobba över. Min poäng: det är en samhällspolitisk fråga som gäller mer än fusk.)

Annars är det uppenbart att vi vet att fusket finns. Ju mindre solidariskt ett samhälle blir desto större anledning finns det att fuska, ju större klassklyftorna blir desto mindre blir solidariteten. Sen blir det fusk som vi bestämmer och tycker är fusk. Men ur den borgerliga moralens synsätt är alltid de värsta skurkarna de som har det sämst. De ska kontrolleras, disciplineras och om så behövs bestraffas. Det är sen gammalt.

Sparka Nedåt, Slicka Uppåt

Förvånas icke. Att det ska bli svårare att få socialbidrag och att det i praktiken ska sänkas var inte direkt oväntat. Moderaterna och de borgerliga är genuint ointresserade av hur varadagen ser ut för människorna i vårat samhälle som har det svårast. Men hur kan man vänta sig annat av politiker som tror att socialbidraget är någon form av VD-bonus, eller som Ulf Kristersson sa: " Socialbidraget ska bara täcka det som är absolut nödvändigt, inte sådant man har lust med." Ett uttalande som säger att man tror att det har med människors privatmoral att göra och inte att det handlar om sociala orättvisor. Det är människors beteenden som är fel. Man måste tämja människorna och agera enligt devisen: "Hungriga lejon jagar bäst." Det är inte individens bästa man har för ögonen. Även om man älskar att tala om individen.

Att exempelvis skära ned på SL-korten är en enorm inskränkning för dem som har det sämst i samhället. Idag beviljas många SL-kort av det skälet att de behöver söka arbete, andra beviljas för att de har täta behandlingskontakter för exempelvis narkotikamissbruk. För många andra kan socialbidraget vara räddningsplankan som tar människor tillbaka i livet.

Människorna som får socialbidrag är inte heller en homogen grupp som många verkar tro. Därutöver: det finns en skam i socialbidraget. Det här är naturligtvis ett par anledningar till varför människor med socialbidrag sällan hörs i debatten. De saknar röst.

De sociala problemen kommer naturligtvis inte att försvinna bara för att utgifterna för socialbidragen blir mindre. Men dem man sparkar på nu är inga potentiella väljare: det är inte ens egna grannar, eller vänner. Men i huvudsak är det den borgerliga ideologin som ligger bakom det här. Så vem är förvånad?