En Dag Med Utanförskapet

Even those who accept that inequality is a fact and is increasing might respond: so what? Why does it matter? It matters because inequality is a violation of human rights. Few people are likely to argue that a society in which inhabitants of the most disadvantaged neighbourhood (Calton, in Glasgow) have on average a life-expectancy twenty-eight years lower than those in the most privileged ones (Lenzie in Glasgow, and Kensington & Chelsea in London) is a decent society. Is it a vindication of the superiority of capitalism that male life-expectancy in capitalist Russia is now seventeen years shorter than in Cuba? Göran Therborn: The Killing Fields Of In-Equality

Som med så mycket annat, så är det inte behovet eller efterfrågan som styr utbudet, utan det är resurserna eller snarare den rådande ideologin. Staten kommer att slå på stort när det vi av helt onödiga skäl kallar kungligheter nu ska gå och gifta sig. I skuggan av dessa levnadsöden finns de som inte på något vis bevakas eller beundras eller omtalas, i vissa fall ömkas de, i andra fall föraktas de, men ibland görs även både och. De som tillhör det vi kallar utanförskapet. Och förvisso, de blir tydligen, till få människors förvåning, fler.

Som socialsekreterare utreder jag människor. I mitt arbete möter jag människor med djupt skiftande problematik, människor vars bakgrunder och livsöden skiljer sig väldigt gentemot varandra. Men de är i regel allihop socioekonomiskt utsatta, om än i olika hög grad.

Ta förra fredagen. Jag och min kollega får ett samtal från receptionen. Vi har ett besök, vi snittar på tre-fyra personliga besök per dag. Det är en kvinna i 30-årsåldern som söker hjälp. Hon hade lite smutsiga kläder på sig och händerna var smutsiga, men hon såg i övrigt fräsch ut. Hon var glad, och tacksam över att vi tog emot henne. En tacksamhet som ibland kan få en att känna misstro. Var hon ironisk nu? Vi är nämligen inte alltid så populära. Men hon var på intet sätt ironisk. Hon tog amfetamin, något hon erkände utan omsvep. Men hon hade inte tagit något denna dag, eller ens den senaste veckan. Hon har levt utan pengar en bra tid nu. Hon har hankat sig fram på i stort sett ingenting. Tiggt, lånat, eventuellt snattat något. Det viktigaste är mat till hunden.

Men hon ville inte få någon kontakt med missbruksteamet. Hon sov så bra i sin bil. Hon kände inga behov att få hjälp med sitt amfetaminmissbruk, men hon såg det väl inte heller som missbruk, utan snarare som bruk. Och i bilen kunde hennes hund sova. Hennes bästa kompis. Någon hund får man annars inte ha som narkoman eller alkoholist enligt socialtjänstens regler, menade hon. Visserligen är det inte helt sant, men det går nästan att tolka det så. Hur som helst, de eventuella boenden som i ett första skede skulle kunna bli aktuella för henne, skulle inte inkludera hennes hund.

Även om vårt intryck av henne är att hon är en pigg och glad och charmig kvinna så skulle hon knappast vara arbetsförmedlingens affischnamn. Men, är hon inte sjukskriven, eller har andra skäl, så skulle hon söka jobb.
– Hur många jobb ska jag söka för att få socialbidrag, frågade hon piggt. Jag kommer att söka dem, men ni vet lika väl som jag att jag inte kommer att få dem.
Vilket inte nödvändigtvis är sant, men i ett första skede måste man väl erkänna att hon knappast skulle få ett jobb. Och inte var som helst – men vem får väl det? Missbruket av amfetamin, notoriska problem med att hålla tider och hennes fleråriga mer eller mindre ”självvalda” ”utanförskap” skulle onekligen sätta käppar i hjulet för ett 9-5-arbete. Men att hon har potential för mycket råder det ingen tvekan om. Men hennes problem är antagligen större än så. Allt berättar hon inte. Och varför skulle hon? Men det finns något i hela det här systemet som inte är skapat för alla. Socialbidraget är inte på något vis en villkorslös rättighet. Och det är inte märkligt att man ibland hellre skulle önska sig att det fanns en medborgarlön. Det är individuella bedömningar som görs bland alla ansökningar, och socialtjänstlagen är en ramlag. Detta skapar ett system med vissa inslag av olycklig godtycklighet. Samtidigt är otryggheten på arbetsmarknaden inte av godo för människor i samhällets nedre del.

Ibland är det svårt att veta hur man ska bemöta människor som söker hjälp. Man vet aldrig hur mötet kan bli. Detta blev ett allmänt lättsamt möte. Hon får en tid hos en annan socialsekreterare om två veckor då vår utredning till slut visar att hon söker hjälp på rätt socialtjänst och att hon har, vad vi har kunnat utreda, inga egna medel. Hon ska då, vid nästa tillfälle, inkomma med en viss mängd papper, som bland annat visar på att hon faktiskt saknar inkomster och att hon aktivt söker arbete. Hon accepterar detta glatt. Det är ändå så att våra frågor kan kännas kränkande och obegripliga. En överväldigande majoritet accepterar det mesta. Ibland måste vi informera de om deras rättigheter. Socialtjänstens klienter är rätt ensamma på så vis, det finns inte några organisationer som står upp för dem, när socialtjänsten sviker eller av olika skäl gör fel. De flesta som kommer till oss ska dock söka hjälp på någon annan socialtjänst, ytterligare andra kan vi inte annat än hänvisa till bostadsmarknaden.

En annan kvinna ringer mot slutet av arbetsdagen angående en vän. Han behöver hjälp. Jag får tala med honom direkt. Han är trött. Han har missbrukat i många år nu. Han är trött och orkar inte formulera vad han vill ha för hjälp. Men jag har träffat honom förr. Jag vet vem han är. Han har sökt hjälp förut. Men han själv måste ändå formulera vad han vill ha hjälp med. Han frågar kvinnan i bakgrunden vad det är han vill ha hjälp med. Jag hör henne i bakgrunden.
– Du vill ha hjälp med att förändra ditt liv. Du vill sluta missbruka.
- Boende, säger han till slut som är hemlös sedan flera år. Pension har han. Och han tillägger något, lätt muttrande, om missbruket. Det är en man som hankar sig fram mellan att sova bland olika kamrater, och vid något tillfälle då och väljer han, eller tvingas att välja, att sova utomhus. Bostadsmarknaden är körd. Skulder och betalningsanmärkningar har satt honom i kläm. Amfetaminet piggar liksom upp i denna värld. Jag bokar in honom på härbärge tills han får en handläggare på vårat missbruksteam. Ett par minuter senare ringer väninnan upp. Hon förklarar att hon inte tänker släppa iväg honom till ett härbärge. Han måste få något bättre. Han är ju motiverad nu. Det är nu han måste fångas upp, inte sen. Hon vet vad hon talar om, menar hon. Hon har själv missbrukat i sitt liv. Hon är ren nu, efter många års kamp. Jag förklarar att i det här akuta läget så har jag bara härbärge att erbjuda. Hon förstår. Hon är lugn och sansad, välinformerad och balanserad, men hon uttrycker sin åsikt och tycker att det är dåligt att vi bara har härbärgen i akuta lägen. Men hon är glad över att han nu åter försöker söka hjälp och att vi tänker ta emot honom. Hon önskar mig en välsignad helg. Guds frid, säger hon.

En annan man ringer. Han är på avgiftningen. Han har supit sig förstörd, delvis för att han har förlorat sitt arbete. Men han har aldrig supit på sitt jobb. Han har jobbat och med pengarna han har jobbat för har han betalat hotellrum och vandrarhem och alkohol. Även han ser sig som körd på arbetsmarknaden. Hans olika skulder har gjort att han inte ens har tittat på annonser om bostäder. Jag frågar hur han har hans framtidsplaner ser ut? Han har inte planerat annat än att arbeta. Att arbeta och betala dyrt för sina tillfälliga boenden är hans samlade framtidsplaner och att försöka hålla sig nykter. När han dricker, dricker han i ensamhet, på hotellrum helst. Han känner inga här i Stockholm. Han dricker för att få tiden att gå, för att få ångesten att lätta.

Men han har fått goda referenser av sina arbetsgivare. Jag säger något uppmuntrande om det, och hoppas att det låter bra. Det är viktigt att han får se lite ljusglimtar, nu när han känner sig som mest värdelös. Hans hopp ligger i arbetet som han älskar. Han har redan ringt till arbetsförmedlingen och bokat in ett möte. Han säger att det är ångesten som får honom att dricka, men att han samtidigt är medveten om att det aldrig blir bättre av det, utan bara sämre. Men varje fylla skjuter upp konsekvenserna. Han är rädd och darrar på rösten för varje ord som yttras, så oerhört nära bristningsgränsen att man kan ta på ångesten. Han får ligga kvar någon natt till på avgiftningen. Han har sedan ingenting att komma ut till. Även han bokas in på ett härbärge, men ett härbärge där han får ett eget rum, med tre mål mat om dagen – jag förklarar att vi inte med säkerhet hade kunnat ordna det så då våra val rent akut är begränsade av resurser, lagar och av vad vi har för praxis. Jag förklarar även för honom att han har ett för socialtjänsten stort ekonomiskt normöverskott. Han har i grund och botten tjänat för bra för att få ekonomisk hjälp av socialtjänsten. Men han får en socialsekreterare på ett missbruksteam till att börja med.

Vid fredagens slut, efter ytterligare ett par besök och en hel del telefonsamtal , bland annat från människor som inte får tag i någon bostad, från människor som hankar sig fram, och en del administrativt arbete, var det dags att lämna arbetsplatsen, och jag var en av de senare på väg hem från jobbet denna dag. Eller hem och hem. Jag skulle ta mig till en pub på Folkungagatan. På trappan satt en kvinna som missat att vi stänger klockan 15:00 på fredagar under sommaren. Hon ville in. Jag förklarar att det är stängt. Och utan förvarning går hon hastigt fram till mig snett bakifrån och skriker i mitt huvud om vilket äckel jag är. Jag rycker till men går hastigt ned för Östgötagatan, det är ingen mening med att argumentera. Hon fortsätter gasta bara några meter bakom ryggen på mig, om hur ond jag är – jag kände för övrigt för min egen del inte igen kvinnan - om hur värdelösa vi är allihop som jobbar där. Jag byter sida av Östgötagatan. Hon fortsatte skrika, skrämmer ett par, ursäkta ordvalet, vanliga medborgare, med ett: – Jag pratar inte med er, era dumma jävlar. Hennes rus/bakrus/snedtändning är inte över. Dagens jakt är inte över. Hennes manlige vän står på samma gata, lite längre ned, även han besviken över att det var stängt hos oss, men förmår lugna ned henne, även om inte han var helt nykter han heller. Jag har stannat till. Jag hör inget mer. Viker av in på Folkungagatan. Möter upp några kollegor på en uteservering och hälsar helgen välkommen. Den första ölen kostar mer än vad en ensamstående socialbidragstagare får i matpengar för en dag. Vilket påminner om ett annat samtal. En man med sjukersättning betalar en hyra svart. Det gör att han, efter att ha betalat hyran, inte har råd att göra av med mer än 30 kronor per dag. Han ska försöka gå ned till 10 kronor per dag, så att han kunde lägga undan lite pengar. För sämre tider.

För En Bättre Värld

I fredags:

Jag passerade medborgarplatsen för att ta mig från arbetet till platsen där jag utnyttjar min friskvårdstimme och spelar innebandy under lunchtid. En promenad på cirka fyra minuter.
En ung man med God El-tröja gick leende emot mig, och stängde effektivt av mig från min planerade rutt:
- Får jag ställa en snabb fråga? Undrade han.
- Ja, svarade jag och tillade, och den var snabb.
(Var sedan vänliga och notera detta i era dagböcker: Innebandyn gick bra. ”Mitt lag” vann.)

En ung aktivist från Greenpeace ringde upp mig för någon månad sedan. Hon ville tacka mig för mitt månatliga stöd till Greenpeace. Och frågade därefter om jag kunde tänka mig att öka mitt engagemang med 200 kr i månaden. Jag svarade nej, det får vara bra som det är.
– Jag förstår, sa hon, det är svåra tider ekonomiskt och man måste hålla hårt i plånboken. Hon fortsatte med att berätta om ett pågående miljöarbete i västafrika (eventuellt) och avslutade med att fråga om jag kunde tänka mig att öka mitt engagemang med 100 kronor i månaden. Jag svarade nej, det får vara bra som det är.
Hon sa, med empatisk röst: - Hm, jag förstår din situation. Vi vet ju inte vart ekonomin är på väg. Hon berättade sedan om ännu ett exempel på miljöarbete. Och avslutade med att fråga om jag kunde tänka mig att öka mitt engagemang med 50 kronor i månaden.
Ni kanske tycker att jag är en smula enfaldig vid det här laget men jag var för tillfället utrustad med det tålamod som finns hos en som ändå inte har något bättre för sig än att lyssna och svara: - Nej, jag är nöjd som det är.
Hon fortsatte envist som en miljöskadad åsna: - Jag förstår verkligen, det är verkligen svåra tider ekonomiskt. Det är ju växande arbetslöshet och så. Vi kan inte alltid bidra med det vi skulle vilja bidra med. Men hon var inte klar med mig än för det, kvällen var ung och jag var inte färdigrökt än. Hon drog upp ett exempel på någon miljöförstörd sjö eller något liknande och tro det eller ej, avslutar med att fråga om jag kunde tänka mig att öka mitt engagemang med 25 kronor i månaden, trots den rådande ekonomiska turbulensen i världen. Jag som inte visat något som helst intresse för att öka mitt ekonomiska stöd till Greenpeace – utan att för den skull ens för en enda gång nämna min egen ekonomi eller världsekonomin som skäl- svarade följdriktigt även denna gång: - Nej, det får vara bra som det är, sade jag med samma modifierat intresserade tonfall.
Nu fanns det tydligen inga fler rutor med summor kvar i hennes formulär för hon tackade för mitt medlemskap och engagemang i Greenpeace och önskade en trevlig kväll. – Tack detsamma, sade jag. Peace out.

(Amnesty brukar också ringa upp en gång per år. De vill berätta om vad som pågår där ute i världen, vad de gör och att de vill ha mer pengar. Eftersom det är naiva volontärer, ibland sämre insatta och förberedda än en själv, som kämpar för en god sak, tenderar jag att ha tålamod med dessa individer.)

Till mitt jobb kom det en man med alla möjliga problem som bland annat ansökte om socialbidrag. Han bifogade även utöver sin vanliga ansökan en ansökan om att han ville skänka 200 kronor varje månad till läkare utan gränser. Vi fick sedan även ett e-mail från läkare utan gränser. Han hade angivit vår arbetsgrupps gemensamma mailadress som kontakt.

Det finns mycket god individuell vilja i vår värld. Men den räcker inte till, framförallt inte om vi vill ha en förbättring till det bättre. Då krävs kollektiva, politiska insatser med god politisk bakgrundsförståelse. Det finns så att säga inget inneboende politiskt i att sjunga en bretonsk kärlekssång* eller att vara emot tortyr och dödsstraff eller att skänka 25 kronor i månaden till Greenpeace för att man tycker om, typ, friska sjöar. Dagligen övertygas jag om att en annan värld är inte bara möjlig, utan nödvändig.

* För att låna lite av Terry Eagleton.

I Serien: Hur Tänker Du Nu, Ulf? Har Vi Kommit Till Jobbtorgen Och Mirakelkuren.

”Jobbtorg Stockholm har en uppgift framför sig som är viktigare än någonsin, nu när arbetslösheten ökar i Stockholm.” * Orden är Ulf Kristerssons, Stockholm stads socialborgarråd.

Men hur tänker han då? Han medger att arbetslösheten kommer att öka samtidigt som stadens socialtjänster står inför besparingskrav, samtidigt som konkurrensen om jobben blir hårdare. Det är i slutändan en omöjlig ekvation.

Det må vara sant ur en borgerlig aspekt som ser arbetslöshet som beroende på bristande moraliska egenskaper hos enskilda individer. Men hur och varför blir det viktigare än någonsin? Jobbtorget i sig skapar ju inga jobb. Kommer staden att släppa till fler resurser till arbeten? Eller innebär detta att man behöver köpa in fler stolar till människor så att fler kan sitta på jobbtorgen och förtjäna sina socialbidrag (socialsekreterarna som sköter utbetalningarna får ju rapporter om närvaro)? Eller ska man skapa fler coacher? Kommer marknaden för privata Jobbcoacher att utökas? Så att fler CV:n kan skrivas? Kanske kan man skriva fler av dessa och sedan kassera dessa, så att stadens socialbidragstagande Jobbtorgsaspiranter sedan kan gå och städa upp efter dessa CV:n. Är det sagt som peptalk för stadens coacher: ”I höst kommer ni ha att göra!”

Jobbtorgen kan ha sina positiva sidor, men att lägga ansvaret på Jobbtorgen, samtidigt som resurserna krymper och jobben blir färre därför att Kristerssons parti vägrar satsa pengar för att bromsa arbetslösheten är för att uttrycka det milt: korkat.

* Internblad för anställda inom Socialtjänst- Och Arbetsmarknadsförvaltningen I Stockholms Stad

Pep-Talk

Enheten för hemlösa, en del av socialtjänsten, ska spara pengar. Arbetsbelastningen är där redan ofantligt hög – socialarbetare blir till socialkontrollanter. Och ska samtidigt följa lagen. Man ställer hårdare krav på försäkringskassan och a-kassan har blivit dyrare. Man sänker skatter. Det kommer en lågkonjunktur. Socialtjänsten ska spara pengar. Alliansen talar om lag och ordning och att bryta utanförskapet. Per Ahlmarkskt peptalk ekar i korridorerna: Lycka till!

Att Slösa Bort Mänsklig Potential

I Dagens Nyheters pappersupplaga från lördagen 30 augusti så kunde det berättas om den höga arbetsbelastningen på Enheten För hemlösa som är en del av socialtjänsten i Stockholm, samt enhetens stora budgetunderskott. Socialborgarrådet i Stockholm Ulf Kristersson kunde dock då berätta att det var ingenting han låg sömnlös över. (Enheten hade dock fått en konsult som skulle se över problemen.)

Idag kan man läsa att socialsekreterare i stort drabbas av just sömnsvårigheter på grund av den höga arbetsbelastningen. Socialsekreterare berättar hur man ibland tvingas bryta mot lagen av rent ekonomiska skäl. En färsk doktorsavhandling berättar om situationen: Där "många berättar om hög arbetsbelastning och stress, sviktande hälsa och sömnproblem, och trots att 54 procent av de tillfrågade har haft sitt jobb i mindre än två år är 48 procent redan på väg att söka nytt arbete."

En socialsekreterare berättar: - Det är ekonomin som styr socialtjänstens insatser. Människors behov kommer i andra hand.

Det är knappast socialarbetarnas egna ambitioner. Det är ganska självklart att om man ska bedriva socialt arbete att det bör göras med möjlighet till kontakt med klienterna. Att man kan ta sig tid och att det bör finnas ekonomiska resurser till olika former av lösningar. En stressad, överarbetad socialarbetare riskerar i högre grad att försumma sina klienter. Människor riskerar att komma i kläm och situationen kan raskt försämras. Så frågan är: vad för samhälle vill vi ha? (Medan vi funderar: låt oss sänka skatten med några öre till.) Det här är ett exempel på hur otillräckligt ett samhälle är med nedsippringsteorin. Socialtjänsten blir alltför ofta en städtjänst i samhället. Men ett samhälle som ägnar sig åt att öka klyftorna mellan människorna och väljer ut människor man ska satsa på är ett samhälle som slösar bort mänsklig potential. Och faktiskt, om man så vill, minskar konkurrenskraftigheten i samhället. Klyftorna inte bara dödar snabbt, de dödar långsamt. Samhällets klyftor försummar människorna i samhället som alla har det gemensamt att de bara har ett liv att leva.

Besparingar nu går före långsiktighet. För när socialsekreteraren ovan säger att det är ekonomin som styr så menar man det ur ett snävt kortsiktigt perspektiv. I grund och botten finns en risk för ökade kostnader längre fram. Man skjuter problemen framför sig. Men, säg mig den som blir förvånad, och jag ska bjuda på en kaka till kaffet.

Vi kan dock alla glädja oss åt att Ulf Kristersson sover gott om nätterna.

Don´t ADHD And Drive

Att personer med ADHD ska få det svårare att ta körkort är kanske ett tecken i tiden.

Personer med diagnostiserad ADHD är människor som i regel har det svårare att klara sig i samhället. Detta med att det blir svårare för de att ta körkort innebär dock ytterligare stigmatisering och befäster tanken på att det är något kroniskt fel på dem.

På så vis skapar vi ytterligare en kategori. Det är ändå trots allt värt att nämna det faktum att ADHD bygger på en klinisk bedömning av experter utan några fysiska eller biologiska bevis. ADHD-utredningar är numera vanligt inom socialtjänsten. Problem som missbruk och kriminalitet finner allt oftare en stor del av sin förklaring i just ADHD.

Jag vill inte hävda att problemen, symptomen, inte finns, jag vill inte ens hävda att ADHD inte finns (även om problemen med etiologin och bevisbördan kvarstår – precis som andra diagnoser som MBD försvunnit och den svenska uppfinningen DAMP i allt högre grad håller på att tyna bort finns det också problem med gränsdragningar.). Jag är inte någon socialkonstruktivist (eller scientolog), men anser att ADHD i mångt och mycket ingår i en passande samhällsdiskurs.

Diagnosen ADHD blir i varje fall på det här viset en stämpel. Och visst finns risken att individen själv internaliserar den bilden av sig själv. Det här kan jag inte. Jag har ADHD.

I ett tidigare inlägg skrev jag:

I boken En Väg Till Fängelset frågar en diagnostiserad man författaren till boken och tillika journalisten Vanna Beckman:"- Men vad säger du, hur mycket ska jag acceptera min diagnos? ... Det talas ju så ofta om det. Ska jag verkligen acceptera att jag är en som har lätt att ljuga, svårt att stava och lätt att hamna i missbruk?” Vanna svarar honom: ”Jag säger att en diagnos ska användas som en språngbräda. Ett avstamp, utifrån vilket man kan värdera sina svaga och starka sidor, och ta ställning till vilka man måste leva med och vilka som kan förändras." Mannen gör då den bedömningen att han nog får ge upp drömmen om körkort eftersom han har en diagnos som hävdar att han har definitiva begränsningar.