torsdag 5 juli 2007

ADHD-Diagnosen Som Lösning

"I Haninge bor familjen med tre barn som väntar på utredning. Sofia, 16, och Ellen, 7, misstänks ha ärvt pappa Magnus adhd. Sonen Jerry, 9 år, har redan fått diagnosen adhd och väntar på utredning om Aspergers syndrom."

Så är en diagnos lösningen på problemen? Det tror man nog förvisso inte. Men, som vanligt är det intressant attt de finns en för tillfälligt lite för stor tro på diagnosens styrka. Man glömmer bort att diagnosen ADHD är något barnen får leva med sedan. Att köerna ökar beror naturligtvis i viss mån på en ökad information om diagnosen. Fler börjar “förstå” att problemen man upplever kan vara kroniska och vara ett neuropsykiatriskt problem. Individer blir till patienter och som på ett sätt avindividualiseras genom att han inte blir en individ utifrån sina karaktärsdrag, utan genom DSM-manualen där han blir han en patient utifrån en begränsad uppsättning av symtom. Därifrån är alltså inte steget långt till att låta diagnosen i sig bestämma individens potential. I boken En Väg Till Fängelset frågar en diagnostiserad man författaren till boken och tillika journalisten Vanna Beckman:
"- Men vad säger du, hur mycket ska jag acceptera min diagnos? ... Det talas ju så ofta om det. Ska jag verkligen acceptera att jag är en som har lätt att ljuga, svårt att stava och lätt att hamna i missbruk?” Vanna svarar honom: ”Jag säger att en diagnos ska användas som en språngbräda. Ett avstamp, utifrån vilket man kan värdera sina svaga och starka sidor, och ta ställning till vilka man måste leva med och vilka som kan förändras." Mannen gör då den bedömningen att han nog får ge upp drömmen om körkort eftersom han har en diagnos som hävdar att han har definitiva begränsningar. Detta kan i viss mån ses som att vi rör oss från en yttre regim av disciplinering, och hur individerna själva på egen hand förstår det rätta, förvisso med hjälp av samhällelig kunskap. Detta sker i enlighet med en liberal tidsanda, där vi själva väljer våra liv, och även självdiagnosticerar. Där erkännandet, eller bekännelsen, spelar en viktig roll. (Jag vill inte på något vis här nedvärdera problemen som finns eller som upplevs.)

Diagnosen blir ett hjälpmedel, en tröst och till något mer, ett förklaringsvärde, den får ett mervärde.

- Kanske hade vi lyckats hålla ihop vårt äktenskap om Magnus hade fått sin diagnos tidigare. Diagnosen skapar förståelse och gör att man lättare kan bemöta personen rätt, säger en mamma i DN-artikeln.

3 kommentarer:

Rawias Morra sa...

Jag känner till många föräldrar som sliter i många år för att få sina barn diagnostiserade för att överhuvudtaget få hjälp. Men sen när barnen blir diagnostiserade, utebelir hjälpen! Jag tror defenitivt att vissa barn lider av denna sjukdom. Men det finns också barn som har ett enda problem och det är brist på vuxna, på föräldrar som orkar. Föräldrar som inte sliter ihjäl sig ute och inne och sen orkar knapt höra på sina barn! Kortare arbetstid för föräldrar och särskilt ensamstående sådana, skulle leda till färre diagnoser och mindre lidande!

Swimsuit Issue sa...

Jag tycker läkarrollen verkar lika stark idag även om det talas mycket om självdiagnoser osv via internet. Jag har inte läst Foucault, men läst om honom och hans teser om disciplinering osv. Den där mannen som gav upp sin dröm om körkort pga sin diagnos t ex, det skulle väl lika gärna kunna varit en borgarkvinna i början av 1900-talet som fått en diagnos i stil med, "ni är nervös och bräcklig, därav bör ni avhålla er från att arbeta". Alltså mannen avhåller sig ju från körkortet eftersom denne får sin diagnos av en expert. Experternas diagnoser förändras över tid, likväl litar vi ofta blint på läkarens uttalanden.

Paolo Pissoffi sa...

Kortare arbetstid absolut.

Diagnosen kan dock bli välfärdsbiljetten för många.

Jag tycker personligen att den kategoriseringen av människor, och en disciplinering i Foucaults anda finns i diagnostiseringen.

Jag kan hålla med om att dessa problem finns. Men ibland underskattar man alltså att människor är olika, mognar i olika tid, hanterar vissa miljöer olika.

Vad gäller att diagnoserna förändras över tid, är det preics vad som sker. Det finns många bisarra diagnoser. Jag skriver om DSM bland annat. Diagnoserna ökar i omfattning, samtidigt brukar en del försvinna. Homosexualitet har en gång i tiden funnits med. Det intressanta är att den togs bort, inte pgr av forskning, utan genom politisk kamp.