En Bättre Värld Är Möjlig Vs. Hillary Clinton

Så vem ska bli president i USA efter George W. Bush?

Det ser dystert ut. Som vanligt. Hopplöst till och med. Och det handlar inte bara om kandidaterna, utan även om själva debatten. Personval handlar i mångt och mycket om retorik. Säg för fan inga dumheter. Det sades ju vid förra valet att Howard Dean råkade höja rösten för mycket vid ett läge och där försvann han (ansåg vissa experter) ur racet. Al Gore påstods ha förlorat röster för att han kysste sin fru för hjärtligt på munnen. Det handlar om att bete sig rätt. Appearance.

Men låt mig få säga följande. Av de demokratiska kandidaterna hyser mitt hjärta en speciell anti-hjärtlig plats för demokraten Hillary Clinton. Låt mig bara ge ett exempel. Som även visar på den speciella typ av definitions och begreppsmisär, som finns i USA.

I den omtalade debatten på YouTube tillfrågades kandidaterna hurvida man var villig att möta ledarna av Syrien, Iran och Venezuela utan krav under den första presidentiella perioden. Obama svarade omedelbart "ja". Han ansåg då att tron att man bestraffar länder genom att inte tala med dem är löjeväckande. (Jag undrar: officiellt?)

Hillary, som är principlös utöver det vanliga, svarade det motsatta. Nu har hennes läger, efter debatten, hittat en vinkel där man kan visa på hur man skiljer sig åt från Obama. Man säger att Obama har visat sig villig att tala med några av världens värsta diktatorer.

Hillary attackerar alltså Obama för att han hellre vill föra samtal med andra länder. Så vad blir alternativen? Våld? Bomber? Statskupper? Det faktum att man utan den minsta tvekan i USA kan referera till Hugo Chávez som en av världens värsta diktatorer, säger också hur patetisk den intellektuella nivån är på den högre politiska debattnivån i USA.

Obama tar dock som tur är för USA tillbaka sitt uttalande. Krav inför samtalen ska det naturligtvis vara. Men det här med att ändra sig är inte bra. Man blir en flip-flopper och är det något de politiska kommentatorerna i USA älskar är det speciella one-liners och ord som man kan mata in i folks hjärnor. John Kerry? Jo, han var en flip-flopper. (Och ska jag vara ärlig. Var han nog det. Jag rev mitt hår när jag upptäckte hans menlösa inställning till Irak-kriget. Blir resultatet bra var det rätt att invadera, blir resultatet dåligt, var det fel att invadera.)

Obama har ändrat sig flera gånger tydligen. Detta är så vitt jag har märkt vad man tycker är det värsta. Obama hade tidigare i en intervju i Miami Herald, innan YouTube-debatten, sagt att han kunde tänka sig att tala med Hugo Chávez, men under vissa förutsättningar. Under vissa förutsättningar, sade han, tror jag alltid på samtal. "Sometimes it’s more important to talk to your enemies than to your friends."

Sen kom det så kallade misstaget. Under YouTube debatten sade han att han kunde tänka sig detta utan dessa speciella omständigheter. (Som för övrigt hänger i luften odefinierade.)

Tydligen har detta gett Hillary Clinton poäng mot Obama. Å andra sidan. Vi vet det. Hur många gånger ska det bekräftas innan någon liberal hajar till: i USA talar man med de man själv betraktar som vänner,demokratiska eller inte. Man kan välja de så kallade moderata regimerna (diktaturer) som Saudiarabien framför en radikal, åtminstone retoriskt radikal, demokrati som Venezuela. Men för att lyckas sälja Venezuela som en ond diktatur måste man stå enade och dupera befolkningen. För att lyckas med detta krävs ett väldigt litet politiskt utrymme. Demokrater och republikaner är eniga. Den av DN-liberalerna omkramade "liberala" NY Times gillar inte heller Hugo och Venezuela. Alla dessa har vissa gemensamma nämnare. De är väldigt privilegierade människor. Oftast vita gubbjävlar med cash.

Man kan sammanfatta detta med att jag är redan nu förbannad på nästa US-amerikanska president. Jag är kanske ännu mer förbannad redan nu på de löjeväckande inför-valet ledarartiklar jag kommer att läsa på den så kallade oberoende liberala ledarsidan på DN. Där kommer man tålmodigt försöka intala människor, men framförallt sig själva, över vilka de relevanta skillnaderna är på kandidaterna och att USA behövs på den internationella scenen. USA behövs. Bara USA kan ställa allt till rätta och skapa fred. Problemet just nu är att Bush har valt helt fel taktik. Thats all.

Finns det inget hopp? Den av DN-liberalerna hatade och förtalade Eduardo Galeano har sagt: I hope I never lose hope, but if that day comes and I'm sure that I have nothing to expect, nothing to believe in, and that the human condition is doomed to stupidity and crime, then I hope I will be honest enough to kill myself. Of course, I know the human condition is at once horrible and marvelous.

Nåväl. Vi slipper se Joe Lieberman som kandidat denna gång. Läs detta om ni har tid och lust att må fysiskt illa. Det är hans tal vid den där kristna "enade vi stå med Israel" spektaklet.

Nu ska jag gå och lägga mig. Jag är osams med min omvärld. Så det kommer inte bli något glatt uppvaknande. Kanske kommer jag ligga på aga i natt.