Att Välja En Kandidat Utifrån Vad Hon Inte är

Så kan det gå till i det fria landet i väst när man väljer kandidat.

I ett valdistrikt i West Virginia förklarade en äldre kvinna för en TV-reporter varför hon inte ville rösta på Barack Obama, varför hon röstade på Hillary istället, med följande analys:


- Barack är muslim.
TV-reportern: - För sakens skull, så säger han själv att han inte är det.
Den äldre damen. - Men jag tror honom inte.

Hur kommer det sig?
Hur kommer det sig att hon trodde att han var muslim?
Media. Brist på journalism, överflöd av propaganda.
Hur kommer det sig att hon tyckte att det var så farligt att han var muslim?
Media. Brist på journalism, överflöd av propaganda.

Så det hela bäddar för fortsatt bombkonservatism i det stora demokratiska föredömet i väst.


(Och lägg märke till hur lite sakfrågor som diskuteras.)

Religionens Roll

Valet närmar sig. Hillary är nog lite skakis. Hon leder inte i opinionsundersökningarna.

En bisarr detalj i hela den här val-cirkusen är den onekligen ökande islamofobin som alltmer märks i det politiska sammanhanget i USA. Eller, om man så vill, den ytterligt ytliga kunskapen och synen på muslimer och islam. (Inte för att jag är någon expert på islam.) Förvisso har en muslim slagit sig in i kongressen, Keith Ellison, men detta skedde inte utan att vissa journalister ställde frågor om han skulle ”jobba med fienden.” Religionen spelar en väldigt stor roll i US-amerikansk politik. Mitt Romney som är en republikansk presidentkandidat är mormon och detta ses som något väldigt negativt av delar av USA:s befolkning. Men det är betydligt värre att vara muslim eller ateist. Kanske är det därför inte så konstigt att flera försöker spela på Barack Obamas uppväxt och hans mellannamn (Hussein.)

När Barack Obama nu presenteras som ett alternativ till presidentposten finns det en viss fokus på en speciell del av hans bakgrund: Han är delvis uppväxt i ett muslimskt land (och har mer eller mindre anklagats för att vara smygmuslim av bla Fox "News") och detta kan vara:
a) Bra: det ger honom mer cred bland världens araber och muslimer. Det kan lindra ilskan bland världens unga muslimer att bara se Barack Obamas ansikte.
b) dåligt: det misstänkliggör honom. Vad lärde han sig där i den där ”madrassan”?

Men vad gäller det första. Som en skriver i Washington Post

That boy is angry at the United States not because its presidents have all been white. He is angry because of Washington's unconditional support for Israel; because the United States has more than 150,000 troops in Iraq; because the United States gives the dictator of his country some $2 billion a year in aid, the vast majority of which goes toward supporting a police state. He is angry at the United States because he thinks it has hegemony over almost every aspect of his world.

På sätt och vis ligger det här i problemet med personval. Problemet med en form av vulgärindividualism, där tonvikten ligger väldigt mycket på själva kandidatens person och moraliska karaktär, där religionen spelar en betydande roll. För egentligen: Det är inte presidenten i sig som är det avgörande. Inte hur han ser ut, inte vad han säger, inte vad han läser. Det är den politik som landet kommer föra under den administration som officiellt leds av den mer eller mindre valde presidenten.

Vad gäller ”anklagelserna” (egentligen ska det inte vara citationstecken, eftersom han faktiskt blivit anklagad för att vara muslim) om att Obama skulle vara muslim så har Obama själv kraftigt dementerat att han skulle vara muslim. Han vill ju vinna valet.

Obama-lägret har ju tidigare dementerat olika saker. Men just det här med att han skulle vara muslim. Det är att gå för långt. Det är ett slag under bältet. Bibelbältet.

Barack Obama Is Not and Has Never Been a Muslim. Obama never prayed in a mosque. He has never been a Muslim, was not raised a Muslim, and is a committed Christian who attends the United Church of Christ.

Nej, Nej Och Åter Nej.

Frågan löd: Är Hillary svaret på frågan om vem som är den bästa kandidaten i valet O8?

Det verkar som en del tycker att det viktigaste med nästa president i USA är följande tre karaktäristika:

1) Det är inte Bush.
2) Det är inte en republikan.
3) Att det är en kvinna.

Mona Sahlin vill ha Hillary Clinton. Anledningen verkar enbart vara att Hillary är en kvinna. (Jag kan tänka mig att Liza Marklund tycker samma sak. I hennes ögon verkar orättvisorna här i världen vara begränsade till könet.)

Andra kan lägga till den internationella rutinen och säkerligen vissa grundläggande värderingar. Vad de står i Irakfrågan är viktigt, men samtidigt börjar intresset för Irak att trappas ned, vilket förvisso kan vara tillfälligt.

Hillary Clinton har annars gått hårt fram i sin valkampanj. Bland annat vad gäller Iran. Måhända är det för att hon är kvinna som hon måste agera och verka tuffare. Hillary-lägret har dessutom gjort en del smutsiga angrepp på Obama. Insinuationer och märkliga anekdoter har tagits fram ur garderoben.

Hillary Clinton må ha erfarenhet, och det spelar hon på, samt att Barack Obama saknar det. Men frågan är huruvida hon skulle göra några verkliga förändringar? Med tanke på de senaste årens debacle framstår det som självklart att vad som helst är bättre än Bush. Men räcker det?

Hillary har alltmer gått högerut, verkar i viss mån vilja vinna över konservativa väljare, samtidigt som hon också retoriskt vill distansera sig från republikanerna och Bush. Men retoriken kan ändå ibland låta väldigt Bush-lik: ” In my dream, our faith in God and our shared values give us the strength to conquer our fears of one another and the unknown,"

På fullt allvar vad är det för skitsnack? Vad är det för ordbajsande?

(Drömmar verkar vara ett genomgående tema historiskt i USA. Den amerikanska drömmen och Martin Luther Kings ”I have a dream." Enligt myten är ju USA landet där drömmar uppfylls. Bara man anstränger sig så…)

Samtidigt visar vissa opinionssiffror att Hillary må ha ett övertag gentemot sina demokratiska konkurrenter, men till skillnad från dessa, har hon ett underläge gentemot de republikanska.

While Clinton maintains her lead in national polling among Democrats, in direct matchups against Republican presidential candidates, she consistently runs behind both Barack Obama and John Edwards.

Oprah Winfrey, denna US-amerikanska TV-drottning, väljer Barack Obama, vilket kan vara en oerhörd tillgång för Obama. Annars tycker jag det verkar som om kändisskap inte lockar väljare i någon större grad. Detta är positivt i sig. Men Oprah har en annan sorts inflytande än andra kändisar.

Andra kändisar som offentligt valt att visa vem man stöder: Sean Penn stöder Dennis Kucinich (som får uppmärksamhet av US-media bara för att han har en snygg fru, inte för att han står för en politik som lutar mer åt vänster än vad man är van vid. Han är naturligtvis som vanligt chanslös.). Chuck Norris, mr Macho, stöder värdekonservativa Mike Huckabee. Danny Glover stöder John Edwards (och Hugo Chávez).

Vad gäller Israel/Palestina blir det garanterat inte bättre för palestinierna med Hillary Clinton vid rodret. Det är ett som är säkert. Förhoppningsvis kommer man dock till slut inse att för människornas bästa i regionen måste man lösa palestiniernas situation. Få man Hillary att tro att det ligger i Israels bästa att hjälpa palestinierna så kan man kanske gå ett litet steg framåt.

Hur som helst. Vinnaren av valet 2008 kommer med största sannolikhet vara bättre än Bush. Men den slutsatsen bygger enbart på: Vem fan skulle inte vara det?

Giuliani Hjärta Nineeleven

Rudolph Giuliani är republikanernas troliga kandidat. Han skiljer sig från Bush. Så långt är det sant. Men mannen som utnyttjar nine-eleven mer än Bush rent retoriskt är heller inte älskad av alla New Yorkare om man nu tror det. Via en artikel i ETC läser jag också hur hans mer liberala sidor i abortfrågan bland annat kan jämföras med hans mindre liberala sidor där det framförallt handlar om att exploatera nine-eleven. (Vad gäller hans mer toleranta sidor tror jag man också måste se det ur den synvinkeln att han faktiskt varit New Yorks borgmästare. New York skiljer sig kraftigt från stora delar av USA.) Giuliani är ingen fredsvän. Han kan mycket väl stå bakom en attack mot Iran.

Följande utdrag från The Economist den 13:e maj i år är intressant:
"He is famously and foolishly intolerant of criticism: when New York magazine ran ads on the city buses claiming that it was “Possibly the only good thing in New York Rudy hasn't taken credit for,” Mr Giuliani forced the buses to drop the ads, and was then embarrassingly beaten in court. And even Mr Giuliani's admirers admit he can sound callous. Of another young black man mistakenly shot by police, he said: “He's no altar boy.” It turned out he had been."

Giuliani ligger dock sämre till jämfört än med Hillary Clinton enligt vissa opinionssiffror. Mycket tyder på att det blir demokratiskt styre. Å andra sidan: låt mig få använda den slitna klyschan, pest eller kolera. (Eller: not a dime worth of difference.) Fördelen med om Giuliani och republikanerna vinner skulle väl i varje fall vara att då kan man ju alltid hoppas på Demokraterna.

(Inom parantes kunde jag notera att Per Ahlin skrev i morse att ett aktivt USA behövs. För några dagar sedan skrev förutspådde jag detta. Nu beror det inte på mig utan på DN:s förutsägbarhet. " ...jag är redan nu förbannad på nästa US-amerikanska president. Jag är kanske ännu mer förbannad redan nu på de löjeväckande inför-valet ledarartiklar jag kommer att läsa på den så kallade oberoende liberala ledarsidan på DN. Där kommer man tålmodigt försöka intala människor, men framförallt sig själva, över vilka de relevanta skillnaderna är på kandidaterna och att USA behövs på den internationella scenen. USA behövs. Bara USA kan ställa allt till rätta och skapa fred. Problemet just nu är att Bush har valt helt fel taktik. Thats all."

En Bättre Värld Är Möjlig Vs. Hillary Clinton

Så vem ska bli president i USA efter George W. Bush?

Det ser dystert ut. Som vanligt. Hopplöst till och med. Och det handlar inte bara om kandidaterna, utan även om själva debatten. Personval handlar i mångt och mycket om retorik. Säg för fan inga dumheter. Det sades ju vid förra valet att Howard Dean råkade höja rösten för mycket vid ett läge och där försvann han (ansåg vissa experter) ur racet. Al Gore påstods ha förlorat röster för att han kysste sin fru för hjärtligt på munnen. Det handlar om att bete sig rätt. Appearance.

Men låt mig få säga följande. Av de demokratiska kandidaterna hyser mitt hjärta en speciell anti-hjärtlig plats för demokraten Hillary Clinton. Låt mig bara ge ett exempel. Som även visar på den speciella typ av definitions och begreppsmisär, som finns i USA.

I den omtalade debatten på YouTube tillfrågades kandidaterna hurvida man var villig att möta ledarna av Syrien, Iran och Venezuela utan krav under den första presidentiella perioden. Obama svarade omedelbart "ja". Han ansåg då att tron att man bestraffar länder genom att inte tala med dem är löjeväckande. (Jag undrar: officiellt?)

Hillary, som är principlös utöver det vanliga, svarade det motsatta. Nu har hennes läger, efter debatten, hittat en vinkel där man kan visa på hur man skiljer sig åt från Obama. Man säger att Obama har visat sig villig att tala med några av världens värsta diktatorer.

Hillary attackerar alltså Obama för att han hellre vill föra samtal med andra länder. Så vad blir alternativen? Våld? Bomber? Statskupper? Det faktum att man utan den minsta tvekan i USA kan referera till Hugo Chávez som en av världens värsta diktatorer, säger också hur patetisk den intellektuella nivån är på den högre politiska debattnivån i USA.

Obama tar dock som tur är för USA tillbaka sitt uttalande. Krav inför samtalen ska det naturligtvis vara. Men det här med att ändra sig är inte bra. Man blir en flip-flopper och är det något de politiska kommentatorerna i USA älskar är det speciella one-liners och ord som man kan mata in i folks hjärnor. John Kerry? Jo, han var en flip-flopper. (Och ska jag vara ärlig. Var han nog det. Jag rev mitt hår när jag upptäckte hans menlösa inställning till Irak-kriget. Blir resultatet bra var det rätt att invadera, blir resultatet dåligt, var det fel att invadera.)

Obama har ändrat sig flera gånger tydligen. Detta är så vitt jag har märkt vad man tycker är det värsta. Obama hade tidigare i en intervju i Miami Herald, innan YouTube-debatten, sagt att han kunde tänka sig att tala med Hugo Chávez, men under vissa förutsättningar. Under vissa förutsättningar, sade han, tror jag alltid på samtal. "Sometimes it’s more important to talk to your enemies than to your friends."

Sen kom det så kallade misstaget. Under YouTube debatten sade han att han kunde tänka sig detta utan dessa speciella omständigheter. (Som för övrigt hänger i luften odefinierade.)

Tydligen har detta gett Hillary Clinton poäng mot Obama. Å andra sidan. Vi vet det. Hur många gånger ska det bekräftas innan någon liberal hajar till: i USA talar man med de man själv betraktar som vänner,demokratiska eller inte. Man kan välja de så kallade moderata regimerna (diktaturer) som Saudiarabien framför en radikal, åtminstone retoriskt radikal, demokrati som Venezuela. Men för att lyckas sälja Venezuela som en ond diktatur måste man stå enade och dupera befolkningen. För att lyckas med detta krävs ett väldigt litet politiskt utrymme. Demokrater och republikaner är eniga. Den av DN-liberalerna omkramade "liberala" NY Times gillar inte heller Hugo och Venezuela. Alla dessa har vissa gemensamma nämnare. De är väldigt privilegierade människor. Oftast vita gubbjävlar med cash.

Man kan sammanfatta detta med att jag är redan nu förbannad på nästa US-amerikanska president. Jag är kanske ännu mer förbannad redan nu på de löjeväckande inför-valet ledarartiklar jag kommer att läsa på den så kallade oberoende liberala ledarsidan på DN. Där kommer man tålmodigt försöka intala människor, men framförallt sig själva, över vilka de relevanta skillnaderna är på kandidaterna och att USA behövs på den internationella scenen. USA behövs. Bara USA kan ställa allt till rätta och skapa fred. Problemet just nu är att Bush har valt helt fel taktik. Thats all.

Finns det inget hopp? Den av DN-liberalerna hatade och förtalade Eduardo Galeano har sagt: I hope I never lose hope, but if that day comes and I'm sure that I have nothing to expect, nothing to believe in, and that the human condition is doomed to stupidity and crime, then I hope I will be honest enough to kill myself. Of course, I know the human condition is at once horrible and marvelous.

Nåväl. Vi slipper se Joe Lieberman som kandidat denna gång. Läs detta om ni har tid och lust att må fysiskt illa. Det är hans tal vid den där kristna "enade vi stå med Israel" spektaklet.

Nu ska jag gå och lägga mig. Jag är osams med min omvärld. Så det kommer inte bli något glatt uppvaknande. Kanske kommer jag ligga på aga i natt.