Gudmundson om vice-presidentkandidat Palin:
"Visst är hon kvinna, men inte enbart. Hon är, så att säga, ingen minoritetsrepresentant. Hon är heller ingen Hillary Clinton, utan någon man faktiskt skulle vilja ha som både granne, middagssällskap och chef.”
Gudmundson känner denna kvinna väldigt väl tydligen. Redan efter en vecka. Och efter att ha läst många artiklar ur US-amerikansk press kan man gissa. Han har fascinerats utöver det vanliga av denna osedvanligt komplicerade kvinna som är något så ovanligt som mer än bara kvinna. Så komplicerad att:
Sarah Palins person trotsar alla försök till beskrivning.
I meningen efter beskriver han henne:
Hon är skönhetsmiss och hockeymorsa, avhållsamhetsförespråkare med gravid tonårsdotter, kvinnlig guvernör i den manligaste av delstater, friluftsvän för oljeexploatering, elegant men lantis, vapenälskare och fembarnsmor. Och oändligt stolt över vad hon har åstadkommit – inte inkvoterad av något jämställdhetsombud, utan med hårda nypor och skinn på näsan.
För som vi vet är kvinnor annars för det mesta bara kvinnor: når de någonstans är de inkvoterade. Män blir ju aldrig inkvoterade av andra män. (Som om det inte är betydligt vanligare att det är en fördel att bara vara en man. Kvinnor måste alltid bevisa mer än män, men låt oss lämna det därhän.) Dessutom radar Gudmundson upp saker som tydligen ska föreställa motpoler som skönhetsmiss och hockeymorsa, elegant men lantis. Och friluftsvän? Nåväl. Hur som helst. Sarah Palin är en kvinna i Gudmundsons smak. Eller den bild av henne han fått serverad. Hon är mer än bara en kvinna.
Gudmundson beklagar sig över att ingen i alliansen lyckas slå så fort på bara en kväll. "...om man ser tillbaks på de två regeringsåren är det ingen av dem som kommit i närheten av det genomslag Sarah Palin fick på en enda afton." Men kanske säger det också något om hur demokratin och hur valrörelsen fungerar i USA. Mitåt: det säger en hel del. Det är lobbyismens demokrati, PR-demokratin framför andra. Den ur borgerlig synpunkt, riskfria demokratin.
Jinge skriver om samma sak, fast har en helt annan syn än jag på Gudmundssons ledare.
Visar inlägg med etikett Republikanerna. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Republikanerna. Visa alla inlägg
fredag 5 september 2008
Hans Bergström Felsurrar
Hans Bergström blir man inte av med i första taget. Hans Bergström har varit i USA och färgats av USA:s politiska skala, där även höger blir vänster. (Kan det bero på deras förvirrade koncept där republikanerna är röda?) På krönikerplats skriver han om valet i USA. (Han har på denna plats faktiskt hyllat Per Ahlmark för att denne fick rätt i alla sina profetior angående Irak-kriget. Det ni.)
” Men med sitt tal i Denver bytte Obama riktning. Han är nu den högst traditionelle demokraten, långt till vänster politiskt med attacker mot "de rika" och mot företagsamheten och med en mycket aggressiv ton mot John McCain. Ett positivt budskap om "hopp" ersattes av en negativ beskrivning av Amerika som ruttet.”
Amerika som ruttet? Hade Obama sagt något liknande hade han varit kölhalad, Fox News hade helt enkelt satt den frasen som repeat och låtit alla ”nyhetsankare” ta en semester till november och Obamas kandidatur hade varit begravd sex fot under marken. Och vadå? Obama långt till vänster? Nåväl. Vänta. Bergström är inte färdig med sitt nonsens:
Clinton bröt ny mark, bland annat med sin plädering för handel och med sin välfärdsreform. Obama framträder nu närmast som protektionist och socialist.
Socialist? Skriver Hans Bergström denna artikel som ett arbetsmaterial att inkludera i en jobbansökan till att bli en ”expert” på Fox News? För Hans Bergström är det som om det inte existerar klasskillnader i USA. Hans Bergström skriver om ”de rika” inom parantes som om klasskillnaderna i USA vore försumbara. Sen kommer en diskussion om taktik och en något besynnerlig slutsats med klassiskt borgerligt folkförakt:
Han ville säkert också nå fram till Hillary Clintons mer jordbundna väljare. Men det har skett till priset av fräschör.
Till priset av fräschör? Bergström fortsätter en diskussion om valet som visar på uppenbara brister i USA:s demokrati. Fixeringen vid individerna. (Jag menar: de har George W. Bush som president nu. Vad är hans styrka? )
Med det som har hänt på bara några dagar är att John McCain har tappat sitt till synes starkare kort: erfarenheten. Barack Obama har förlorat något av sitt starkaste kort: att företräda en ny typ av gränsöverskridande politik för en ny generation.
På något vis håller annars människor, framförallt i den övriga världen (där nästan alla människor bor), på Obama för att alternativet är så mycket sämre. Det här handlar om USA. Landet där man tagit risken ur demokratin. Kapitalet, storföretagen, och miljardärerna har inget att oroa sig för. Man kan få någon som är mindre lismande. Obama är inget hopp för vänstern. För kapitalet finns bara bra kandidater. Den stora massan kommer att få politiker vars agenda står långt till höger om dem själva. I USA, liberalernas drömland, har man tagit risken ur demokratin. Bara högerkandidater kan vinna valet. Oavsett vad Hans Bergström felsurrar om.
Nej, Obama är mannen. För alla utom ett oroväckande stort gäng neokonservativa människor varav många styrs av ren xenofobi och religiös fanatism. Demokraterna hade ett konvent, som var så jippofierat, att man tagit politiken ut ur politiken. Obama talar om hoppet. Om Change you can believe in. Men vad finns att believa in? Förändring? Obama är taktiker, skicklig retoriker, och har onekligen karisma till skillnad från den komiskt gråe John Kerry som var demokraternas förra kandidat. Men vad som verkligen ska göras återstår att bevisa. Han är på flera fronter betydligt mindre radikal än Hillary Clinton och framförallt John Edwards.
Melissa Etheridge äntrade så scenen för demokraterna på konventet. Drog “Give peace a chance”. Skämtar någon? Obama har möjligen insett vikten av diplomati. Men han är Demokrat. Han har Biden vid sin sida. Han kan komma att bli USA:s president. Give peace a chance känns mest som en modern ironisk slagdänga. Något Killing-gänget har skrivit.
Det republikanske konventet var tydligen fattigt på substans. Men att McCain skulle ha stulit "change"-temat är inte helt sant. Det har helt enkelt varit på var mans läppar. Dagens Nyheter skriver vid sitt återkommande nutidstips ”att det här valet kan bli hur kul som helst.” Nej, det kan det faktiskt inte.
” Men med sitt tal i Denver bytte Obama riktning. Han är nu den högst traditionelle demokraten, långt till vänster politiskt med attacker mot "de rika" och mot företagsamheten och med en mycket aggressiv ton mot John McCain. Ett positivt budskap om "hopp" ersattes av en negativ beskrivning av Amerika som ruttet.”
Amerika som ruttet? Hade Obama sagt något liknande hade han varit kölhalad, Fox News hade helt enkelt satt den frasen som repeat och låtit alla ”nyhetsankare” ta en semester till november och Obamas kandidatur hade varit begravd sex fot under marken. Och vadå? Obama långt till vänster? Nåväl. Vänta. Bergström är inte färdig med sitt nonsens:
Clinton bröt ny mark, bland annat med sin plädering för handel och med sin välfärdsreform. Obama framträder nu närmast som protektionist och socialist.
Socialist? Skriver Hans Bergström denna artikel som ett arbetsmaterial att inkludera i en jobbansökan till att bli en ”expert” på Fox News? För Hans Bergström är det som om det inte existerar klasskillnader i USA. Hans Bergström skriver om ”de rika” inom parantes som om klasskillnaderna i USA vore försumbara. Sen kommer en diskussion om taktik och en något besynnerlig slutsats med klassiskt borgerligt folkförakt:
Han ville säkert också nå fram till Hillary Clintons mer jordbundna väljare. Men det har skett till priset av fräschör.
Till priset av fräschör? Bergström fortsätter en diskussion om valet som visar på uppenbara brister i USA:s demokrati. Fixeringen vid individerna. (Jag menar: de har George W. Bush som president nu. Vad är hans styrka? )
Med det som har hänt på bara några dagar är att John McCain har tappat sitt till synes starkare kort: erfarenheten. Barack Obama har förlorat något av sitt starkaste kort: att företräda en ny typ av gränsöverskridande politik för en ny generation.
På något vis håller annars människor, framförallt i den övriga världen (där nästan alla människor bor), på Obama för att alternativet är så mycket sämre. Det här handlar om USA. Landet där man tagit risken ur demokratin. Kapitalet, storföretagen, och miljardärerna har inget att oroa sig för. Man kan få någon som är mindre lismande. Obama är inget hopp för vänstern. För kapitalet finns bara bra kandidater. Den stora massan kommer att få politiker vars agenda står långt till höger om dem själva. I USA, liberalernas drömland, har man tagit risken ur demokratin. Bara högerkandidater kan vinna valet. Oavsett vad Hans Bergström felsurrar om.
Nej, Obama är mannen. För alla utom ett oroväckande stort gäng neokonservativa människor varav många styrs av ren xenofobi och religiös fanatism. Demokraterna hade ett konvent, som var så jippofierat, att man tagit politiken ut ur politiken. Obama talar om hoppet. Om Change you can believe in. Men vad finns att believa in? Förändring? Obama är taktiker, skicklig retoriker, och har onekligen karisma till skillnad från den komiskt gråe John Kerry som var demokraternas förra kandidat. Men vad som verkligen ska göras återstår att bevisa. Han är på flera fronter betydligt mindre radikal än Hillary Clinton och framförallt John Edwards.
Melissa Etheridge äntrade så scenen för demokraterna på konventet. Drog “Give peace a chance”. Skämtar någon? Obama har möjligen insett vikten av diplomati. Men han är Demokrat. Han har Biden vid sin sida. Han kan komma att bli USA:s president. Give peace a chance känns mest som en modern ironisk slagdänga. Något Killing-gänget har skrivit.
Det republikanske konventet var tydligen fattigt på substans. Men att McCain skulle ha stulit "change"-temat är inte helt sant. Det har helt enkelt varit på var mans läppar. Dagens Nyheter skriver vid sitt återkommande nutidstips ”att det här valet kan bli hur kul som helst.” Nej, det kan det faktiskt inte.
torsdag 3 januari 2008
Religionens Roll
Valet närmar sig. Hillary är nog lite skakis. Hon leder inte i opinionsundersökningarna.
En bisarr detalj i hela den här val-cirkusen är den onekligen ökande islamofobin som alltmer märks i det politiska sammanhanget i USA. Eller, om man så vill, den ytterligt ytliga kunskapen och synen på muslimer och islam. (Inte för att jag är någon expert på islam.) Förvisso har en muslim slagit sig in i kongressen, Keith Ellison, men detta skedde inte utan att vissa journalister ställde frågor om han skulle ”jobba med fienden.” Religionen spelar en väldigt stor roll i US-amerikansk politik. Mitt Romney som är en republikansk presidentkandidat är mormon och detta ses som något väldigt negativt av delar av USA:s befolkning. Men det är betydligt värre att vara muslim eller ateist. Kanske är det därför inte så konstigt att flera försöker spela på Barack Obamas uppväxt och hans mellannamn (Hussein.)
När Barack Obama nu presenteras som ett alternativ till presidentposten finns det en viss fokus på en speciell del av hans bakgrund: Han är delvis uppväxt i ett muslimskt land (och har mer eller mindre anklagats för att vara smygmuslim av bla Fox "News") och detta kan vara:
a) Bra: det ger honom mer cred bland världens araber och muslimer. Det kan lindra ilskan bland världens unga muslimer att bara se Barack Obamas ansikte.
b) dåligt: det misstänkliggör honom. Vad lärde han sig där i den där ”madrassan”?
Men vad gäller det första. Som en skriver i Washington Post
That boy is angry at the United States not because its presidents have all been white. He is angry because of Washington's unconditional support for Israel; because the United States has more than 150,000 troops in Iraq; because the United States gives the dictator of his country some $2 billion a year in aid, the vast majority of which goes toward supporting a police state. He is angry at the United States because he thinks it has hegemony over almost every aspect of his world.
På sätt och vis ligger det här i problemet med personval. Problemet med en form av vulgärindividualism, där tonvikten ligger väldigt mycket på själva kandidatens person och moraliska karaktär, där religionen spelar en betydande roll. För egentligen: Det är inte presidenten i sig som är det avgörande. Inte hur han ser ut, inte vad han säger, inte vad han läser. Det är den politik som landet kommer föra under den administration som officiellt leds av den mer eller mindre valde presidenten.
Vad gäller ”anklagelserna” (egentligen ska det inte vara citationstecken, eftersom han faktiskt blivit anklagad för att vara muslim) om att Obama skulle vara muslim så har Obama själv kraftigt dementerat att han skulle vara muslim. Han vill ju vinna valet.
Obama-lägret har ju tidigare dementerat olika saker. Men just det här med att han skulle vara muslim. Det är att gå för långt. Det är ett slag under bältet. Bibelbältet.
Barack Obama Is Not and Has Never Been a Muslim. Obama never prayed in a mosque. He has never been a Muslim, was not raised a Muslim, and is a committed Christian who attends the United Church of Christ.
En bisarr detalj i hela den här val-cirkusen är den onekligen ökande islamofobin som alltmer märks i det politiska sammanhanget i USA. Eller, om man så vill, den ytterligt ytliga kunskapen och synen på muslimer och islam. (Inte för att jag är någon expert på islam.) Förvisso har en muslim slagit sig in i kongressen, Keith Ellison, men detta skedde inte utan att vissa journalister ställde frågor om han skulle ”jobba med fienden.” Religionen spelar en väldigt stor roll i US-amerikansk politik. Mitt Romney som är en republikansk presidentkandidat är mormon och detta ses som något väldigt negativt av delar av USA:s befolkning. Men det är betydligt värre att vara muslim eller ateist. Kanske är det därför inte så konstigt att flera försöker spela på Barack Obamas uppväxt och hans mellannamn (Hussein.)
När Barack Obama nu presenteras som ett alternativ till presidentposten finns det en viss fokus på en speciell del av hans bakgrund: Han är delvis uppväxt i ett muslimskt land (och har mer eller mindre anklagats för att vara smygmuslim av bla Fox "News") och detta kan vara:
a) Bra: det ger honom mer cred bland världens araber och muslimer. Det kan lindra ilskan bland världens unga muslimer att bara se Barack Obamas ansikte.
b) dåligt: det misstänkliggör honom. Vad lärde han sig där i den där ”madrassan”?
Men vad gäller det första. Som en skriver i Washington Post
That boy is angry at the United States not because its presidents have all been white. He is angry because of Washington's unconditional support for Israel; because the United States has more than 150,000 troops in Iraq; because the United States gives the dictator of his country some $2 billion a year in aid, the vast majority of which goes toward supporting a police state. He is angry at the United States because he thinks it has hegemony over almost every aspect of his world.
På sätt och vis ligger det här i problemet med personval. Problemet med en form av vulgärindividualism, där tonvikten ligger väldigt mycket på själva kandidatens person och moraliska karaktär, där religionen spelar en betydande roll. För egentligen: Det är inte presidenten i sig som är det avgörande. Inte hur han ser ut, inte vad han säger, inte vad han läser. Det är den politik som landet kommer föra under den administration som officiellt leds av den mer eller mindre valde presidenten.
Vad gäller ”anklagelserna” (egentligen ska det inte vara citationstecken, eftersom han faktiskt blivit anklagad för att vara muslim) om att Obama skulle vara muslim så har Obama själv kraftigt dementerat att han skulle vara muslim. Han vill ju vinna valet.
Obama-lägret har ju tidigare dementerat olika saker. Men just det här med att han skulle vara muslim. Det är att gå för långt. Det är ett slag under bältet. Bibelbältet.
Barack Obama Is Not and Has Never Been a Muslim. Obama never prayed in a mosque. He has never been a Muslim, was not raised a Muslim, and is a committed Christian who attends the United Church of Christ.
tisdag 7 augusti 2007
Giuliani Hjärta Nineeleven
Rudolph Giuliani är republikanernas troliga kandidat. Han skiljer sig från Bush. Så långt är det sant. Men mannen som utnyttjar nine-eleven mer än Bush rent retoriskt är heller inte älskad av alla New Yorkare om man nu tror det. Via en artikel i ETC läser jag också hur hans mer liberala sidor i abortfrågan bland annat kan jämföras med hans mindre liberala sidor där det framförallt handlar om att exploatera nine-eleven. (Vad gäller hans mer toleranta sidor tror jag man också måste se det ur den synvinkeln att han faktiskt varit New Yorks borgmästare. New York skiljer sig kraftigt från stora delar av USA.) Giuliani är ingen fredsvän. Han kan mycket väl stå bakom en attack mot Iran.
Följande utdrag från The Economist den 13:e maj i år är intressant:
"He is famously and foolishly intolerant of criticism: when New York magazine ran ads on the city buses claiming that it was “Possibly the only good thing in New York Rudy hasn't taken credit for,” Mr Giuliani forced the buses to drop the ads, and was then embarrassingly beaten in court. And even Mr Giuliani's admirers admit he can sound callous. Of another young black man mistakenly shot by police, he said: “He's no altar boy.” It turned out he had been."
Giuliani ligger dock sämre till jämfört än med Hillary Clinton enligt vissa opinionssiffror. Mycket tyder på att det blir demokratiskt styre. Å andra sidan: låt mig få använda den slitna klyschan, pest eller kolera. (Eller: not a dime worth of difference.) Fördelen med om Giuliani och republikanerna vinner skulle väl i varje fall vara att då kan man ju alltid hoppas på Demokraterna.
(Inom parantes kunde jag notera att Per Ahlin skrev i morse att ett aktivt USA behövs. För några dagar sedan skrev förutspådde jag detta. Nu beror det inte på mig utan på DN:s förutsägbarhet. " ...jag är redan nu förbannad på nästa US-amerikanska president. Jag är kanske ännu mer förbannad redan nu på de löjeväckande inför-valet ledarartiklar jag kommer att läsa på den så kallade oberoende liberala ledarsidan på DN. Där kommer man tålmodigt försöka intala människor, men framförallt sig själva, över vilka de relevanta skillnaderna är på kandidaterna och att USA behövs på den internationella scenen. USA behövs. Bara USA kan ställa allt till rätta och skapa fred. Problemet just nu är att Bush har valt helt fel taktik. Thats all."
Följande utdrag från The Economist den 13:e maj i år är intressant:
"He is famously and foolishly intolerant of criticism: when New York magazine ran ads on the city buses claiming that it was “Possibly the only good thing in New York Rudy hasn't taken credit for,” Mr Giuliani forced the buses to drop the ads, and was then embarrassingly beaten in court. And even Mr Giuliani's admirers admit he can sound callous. Of another young black man mistakenly shot by police, he said: “He's no altar boy.” It turned out he had been."
Giuliani ligger dock sämre till jämfört än med Hillary Clinton enligt vissa opinionssiffror. Mycket tyder på att det blir demokratiskt styre. Å andra sidan: låt mig få använda den slitna klyschan, pest eller kolera. (Eller: not a dime worth of difference.) Fördelen med om Giuliani och republikanerna vinner skulle väl i varje fall vara att då kan man ju alltid hoppas på Demokraterna.
(Inom parantes kunde jag notera att Per Ahlin skrev i morse att ett aktivt USA behövs. För några dagar sedan skrev förutspådde jag detta. Nu beror det inte på mig utan på DN:s förutsägbarhet. " ...jag är redan nu förbannad på nästa US-amerikanska president. Jag är kanske ännu mer förbannad redan nu på de löjeväckande inför-valet ledarartiklar jag kommer att läsa på den så kallade oberoende liberala ledarsidan på DN. Där kommer man tålmodigt försöka intala människor, men framförallt sig själva, över vilka de relevanta skillnaderna är på kandidaterna och att USA behövs på den internationella scenen. USA behövs. Bara USA kan ställa allt till rätta och skapa fred. Problemet just nu är att Bush har valt helt fel taktik. Thats all."
tisdag 30 januari 2007
Repukraterna Vs. Demoblikanerna. Så Ospännande Det Kan Bli
Jag har sagt det förr, jag säger det igen. Ingenstans är det mer tydligt hur liten betydelse valet av demokrater och republikaner har som i Israel/Palestina frågan. Ändå kommer det alltid i våra svenska DN-liberalers ögon vara nödvändigt att USA blir mer aktiva i mellanöstern för att det ska bli fred mellan Israel och palestinierna. Men, å andra sidan, beror det ju på att det i DN-liberalernas ögon är så "lätt att sympatisera med Israel."
Relationen mellan Israel och USA är "extraordinarily important and vital to the strength of both of our countries," säger demokraternas Edwards. "It is a bond that can never be broken,"
Asså... "It is a bond that can never be broken." Abbas? Deal with that biatch.
Hur ska palestinierna kunna få ut något av ett sådant förhållande? Snälla DN-liberaler, upplys mig, på vilket sätt USA kommer att bidra till en rättvis fred? (Dags för en liten brasklapp: 1. Vad är rättvisa? 2. Man kanske menar att en rättvis fred är inte längre ett mål, utan målet får bli en fred till Israels förmån. och å andra sidan, är väl det en rättvis fred för en tidning som om den kritiserar Israel behöver lägga till att "det är lätt att sympatisera med Israel". Varför i helvete, är det alltid så lätt att sympatisera med Israel? Just det, jag glömde: Israel är ju mellanösterns enda demokrati. )
Från Republikanernas sida kommer Senator John McCain som vill stärka banden mellan Israel och NATO. McCain säger följande: "American support for Israel should intensify," "The enemies are too numerous, the margin of error too small, and shared values too great."
Vi vet var resten står, möjligtvis med undantag för de ovalbara som Ralph Nader och Dennis Kucinich.
Jag är ledsen, vänner av fred i mellanöstern, det blir four more years of misery, oavsett för er.
Good night, sa Angry Arab, men det är aldrig bra att gå och lägga sig när man är på dåligt humör. Sånt här ska man ta på morgnarna. Adrenalin och koffein, och så är man redo att riva dagens murar.
Relationen mellan Israel och USA är "extraordinarily important and vital to the strength of both of our countries," säger demokraternas Edwards. "It is a bond that can never be broken,"
Asså... "It is a bond that can never be broken." Abbas? Deal with that biatch.
Hur ska palestinierna kunna få ut något av ett sådant förhållande? Snälla DN-liberaler, upplys mig, på vilket sätt USA kommer att bidra till en rättvis fred? (Dags för en liten brasklapp: 1. Vad är rättvisa? 2. Man kanske menar att en rättvis fred är inte längre ett mål, utan målet får bli en fred till Israels förmån. och å andra sidan, är väl det en rättvis fred för en tidning som om den kritiserar Israel behöver lägga till att "det är lätt att sympatisera med Israel". Varför i helvete, är det alltid så lätt att sympatisera med Israel? Just det, jag glömde: Israel är ju mellanösterns enda demokrati. )
Från Republikanernas sida kommer Senator John McCain som vill stärka banden mellan Israel och NATO. McCain säger följande: "American support for Israel should intensify," "The enemies are too numerous, the margin of error too small, and shared values too great."
Vi vet var resten står, möjligtvis med undantag för de ovalbara som Ralph Nader och Dennis Kucinich.
Jag är ledsen, vänner av fred i mellanöstern, det blir four more years of misery, oavsett för er.
Good night, sa Angry Arab, men det är aldrig bra att gå och lägga sig när man är på dåligt humör. Sånt här ska man ta på morgnarna. Adrenalin och koffein, och så är man redo att riva dagens murar.
måndag 8 januari 2007
Vem Ska Företräda Folkets Vilja i USA?
Skillnaden mellan republikanerna och demokraterna i USA har beskrivits som "Not a dime worth of difference".
Det är också en av poängerna som fredsaktivisten Sunsara Taylor vill komma med när hon ger sig på Bill O´Reilly i videolänken nedan. Hon skriver också bland annat så här om valen i november:
"As the Call for the World Can't Wait states, "The Bush regime is setting out to radically remake society very quickly, in a fascist way, and for generations to come."
This was not changed or even challenged in the 2006 elections. "
Hon skriver vidare: "The truth of how widespread opposition to the Bush program was apparent in the response our protests got all day long. It was even apparent when I stepped into the car that Fox News had provided for me. The driver, after hearing about my appearance, blurted out, "Bill O'Reilly is the lunatic! And George Bush doesn't need to be impeached. He needs to be thrown in jail!"
Nåväl: jag låter många människors favoritamerikan, om än en tecknad sådan, få kommentera, de senaste stora politiska händelserna i USA, nämligen Homer Simpson.
Paolo : Donald Rumsfeld avgick. Homer: Wohoo!
Paolo : Robert Gates kom istället. Homer: Doh!
Paolo : Republikanerna backade i novembervalen. Homer: Wohoo!
Paolo : Demokraterna gick framåt. Homer: Doh!
Sen kommer Marge och avbryter och tycker att det få räcka med politiskt analyserande för Homer. Han ska få lite öl, sen bums i säng, säger hon. Homer svarar: Wohoo! Beerbeerbeer, bedbedbed!
(Och inom parantes sagt vad betyder detta med ökat inflytande för demokraterna för palestinierna? På västbanken: intet nytt.)
Det är också en av poängerna som fredsaktivisten Sunsara Taylor vill komma med när hon ger sig på Bill O´Reilly i videolänken nedan. Hon skriver också bland annat så här om valen i november:
"As the Call for the World Can't Wait states, "The Bush regime is setting out to radically remake society very quickly, in a fascist way, and for generations to come."
This was not changed or even challenged in the 2006 elections. "
Hon skriver vidare: "The truth of how widespread opposition to the Bush program was apparent in the response our protests got all day long. It was even apparent when I stepped into the car that Fox News had provided for me. The driver, after hearing about my appearance, blurted out, "Bill O'Reilly is the lunatic! And George Bush doesn't need to be impeached. He needs to be thrown in jail!"
Nåväl: jag låter många människors favoritamerikan, om än en tecknad sådan, få kommentera, de senaste stora politiska händelserna i USA, nämligen Homer Simpson.
Paolo : Donald Rumsfeld avgick. Homer: Wohoo!
Paolo : Robert Gates kom istället. Homer: Doh!
Paolo : Republikanerna backade i novembervalen. Homer: Wohoo!
Paolo : Demokraterna gick framåt. Homer: Doh!
Sen kommer Marge och avbryter och tycker att det få räcka med politiskt analyserande för Homer. Han ska få lite öl, sen bums i säng, säger hon. Homer svarar: Wohoo! Beerbeerbeer, bedbedbed!
(Och inom parantes sagt vad betyder detta med ökat inflytande för demokraterna för palestinierna? På västbanken: intet nytt.)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)