Let me be clear, Sa Barack Obama och räddade världen. Igen.

(Barack Obama äntrade talarstolen med allvarligt ansiktsuttryck, men med empatiska ögon. )

Jag är inte här för att tala, jag är här för att agera. Låt mig först få tala. Och tala om en del saker för er. Läs mina läppar: jag ska inte bara leverera en massa fina ord. Det är sant och visst. Så sant jag är en man av fred som bara ska bomba lite först.

Förstå detta: hör mig ut: vi måste nu gemensamt ta ansvar för vår fina, vackra planet. Ingen går fri från ansvaret. Vi kan inte längra bara tala om det.

Let me be clear: miljön och klimatet är det viktigaste vi har. Bara det att jag säger det har betydelse. Jag är för miljön. Jag är för klimatet. Let me clear: jag är positiv och övertygad om att vi kan klara det. Men, vi måste förstå att det krävs ett hårt arbete. Vi har alla ett ansvar. Alla individer har ett ansvar. Vi får inte ge upp. Jag tackar er för er tid och för att ni har lyssnat.

L-e-t m-e b-e c-l-e-a-r: rosor är röda, och snön är vit. På vår planet är det så, än så länge.
Vi har ett ansvar. Jag är fullt medveten om att vi nu måste agera. Alla stora länder måste tänka över sitt ansvar och ta sitt ansvar. Vi ska göra det inte bara prata. Jag är ingen man av onödiga ord. Jag är en handlingens man. Nej, jag är inte här för att tala, jag är här för att agera.

Nu ska jag iväg och rädda en annan del av världen med mina blotta ord. Men jag kommer inte att vara där för att tala utan för att agera. Genom mina ord. De är mina superkrafter. Mina ord är styrkan, kraften – the force. Jag är Luke Skywalker och Stålmannen i ett genom det jag yttrar.

Let me be clear, innan min mandatperiod är över, råder det fred –enligt min och Norges Nobelkommittés definition - och klimatet är räddat. Om ni bara lyssnar på vad jag har att säga. Tack.

Och en sak till. Om ni vill kan ni köpa min senaste bok från bokbordet där längst bak i salen. "Barack Obamas samlade tal: Konsten att agera och inte bara tala." Finns även som ljudbok.

Tack. På återseende, så hörs vi snart igen.

Obama Och LBJ, Afghanistan Och Vietnam

Bill Moyers gör en jämförelse med dagens Aghanistanpolitik företrädd av fredspristagaren Barack Obama med gårdagens Vietnampolitik företrädd av Lyndon B. Johnson. Väl värda sina minuter att döda novembertid med.

Moyers gör det genom att lyssna på hur LBJ resonerade vid den tidpunkten.
"Granted, Barack Obama is not Lyndon Johnson, Afghanistan is not Vietnam and this is now, not then. But listen and you will hear echoes and refrains that resonate today......"

Det är samtal kring prestige, ekonomi och kommande val. LBJ är frustrerad och söker råd hos olika rådgivare samtidigt som han blir attackerad av republikanerna.

Spännande och talande lyssning/läsning.

Krig Är Fred, Lögn Är Sanning, Väst Är Världens Samvete

Min första reaktion var cynisk och bitter när jag fick veta att Obama fick fredspriset. Obegripligt, men fredspriset har sedan länge varit ett obegripligt pris. Att det ibland går till människor som gör positiva saker och förtjänar uppmärksamhet för sin kamp, för sin sak, förändrar inte prisets grundläggande problem.

Sen är det även så här: en sittande president för USA har aldrig, och kommer troligen aldrig att förtjäna Nobels fredspris. I Obamas fall är det även så att han har hjälpt till att utöka krigen. Det är ett pris som också visar att nobelpriset främst är ett pris för en form av "liberal" västerländsk omvärldssyn, där människoliv värderas väldigt olika.

Mona Sahlin jublar och det visar på hur trasig socialdemokratin är i detta land. För vad rent konkret har Barack Obama gjort mer än att ha varit retoriskt mer tolerant för att verkligen förtjäna ett fredspris?

På ett sätt är dock priset en känga till George W. Bush, till republikanerna, till Fox News, till alla skrämmande knäppgökar som demonstrerar (av felaktiga skäl) mot Obama på USA:s gator. Det är väl i så fall trösten i detta elände. Räkna dock med hård kritik från både högerhåll och vänsterhåll gällande detta pris.

Paul Craig Roberts skriver (Warmonger Wins Peace Price):
It took 25 years longer than George Orwell thought for the slogans of 1984 to become reality.
“War is Peace,” “Freedom is Slavery,” “Ignorance is Strength.”
I would add, “Lie is Truth.”

The Nobel Committee has awarded the 2009 Peace Prize to President Obama, the person who started a new war in Pakistan, upped the war in Afghanistan, and continues to threaten Iran with attack unless Iran does what the US government demands and relinquishes its rights as a signatory to the non-proliferation treaty.

Men som vi vet: EU var ju, och är, ett fredsprojekt enligt våra liberaler. Det var okej att bomba och tortera utanför västerlandet, men inte inom Europa. Och så fungerar väl Fredspriset.

ETC DN Anders Svensson Jinge (som i mitt tycke har en mer än lovligt önsketänkande, naiv, tolkning. Kanske ironiskt?) Mattias Gardell i en artikel i Arbetaren ett par dagar innan offentliggörandet av nobelpriset om Obamas svek.

Vem är Barack Obama, Egentligen?

The Daily Show har det något oväntade svaret.



Jag vill påstå att det finns en likhet till. Bagatelliserande av den historiska kontexten. Barack Obama var i Afrika och hyllade Ghana. Han sade även att det nu inte finns någon anledning att lägga skulden på kolonialismen för de problem som finns i Afrika. Nu är Afrika en stor kontinent, problemen härrör från många faktorer –lokala, regionala och globala - , men kolonialismen är en mycket viktig aspekt (och neokolonialismen lever och frodas). Men att bortse från kolonialismen är rent apologetiskt. Obama säger att han inte är en "believer in excuses" men det handlar inte om att skylla allt på kolonialismen, eller se det som en ursäkt för korruption, men det handlar om att inse och förstå dess faktiska betydelse för Afrika. Cliff Huxtable eller i varje fall, Bill Cosby, har även han förminskat den koloniala aspekten.

Både Obama och Huxtable/Cosby har också tvingats till en anpassning av retoriken och omvärldsanalysen för att göra den vita mannen mindre rädd för i varje fall för sig själv som en svart man för popularitetens skull. Under valkampanjen så fick :“Obama ... high marks by the media for his Bill Cosby-styled swipes on blacks.”

Obamas smekmånad världen över fortsätter. Han framstår som humanare, intelligentare och mer tolerant än sin företrädare. Förvisso inte direkt en svår uppgift - som att vara underhållare och komma efter Lars Lagerbäck. Barack Obama håller hyllade tal. Men i slutändan måste det till mer än ord. Annars kommer det att framstå som Bill Cosby-svammel som lät bra i början, men som slutade i rappakalja.

Demokratiska Visdomsord

"PRESIDENT OBAMA (men det kunde ha varit President McCains ord om det hade gått illa i USA-valet förra året.): This is my first visit to Saudi Arabia, but I've had several conversations with His Majesty. And I've been struck by his wisdom and his graciousness. Obviously the United States and Saudi Arabia have a long history of friendship, we have a strategic relationship."

Hur ska samtal om en tvåstatslösning kunna föras när medlaren är så uppenbart partisk?

Jag läste en historia om hur några Gazabor engagerat sig för att få Barack Obama vald. Det känns som en tragikomisk affär när man har i åtanke var Obama står i Palestina/Israel-frågan och angående om det verkligen hade spelat någon roll vilken kandidat som vunnit gällande just denna fråga. Eller med Obamas ord: "I have been proud to be a part of a strong bipartisan consensus that has stood by Israel in the face of all threats. That is a commitment ... both [Senator] John McCain and I share because support for Israel in this country goes beyond party."

Så i retorik fanns kanske ingen anledning att välja Obama före McCain. I sakfrågorna då? Nej. Det ser onekligen dystert ut. USA som av någon tragisk anledning måste vara delaktigt i medlingen mellan Palestina och Israel är ett land med ett extremt, i ordets rätta bemärkelse, ställningstagande för Israel mot Palestina.

Obama har stött attackerna mot Libanon, bombningen av Syrien, han var emot de palestinska valen år 2006 (något Joe Biden för övrigt är mycket stolt över), han stöder isoleringen av Hamas och har varit emot varje försök till medling mellan Hamas och Fatah. Han har lovat minst 30 miljarder dollar av militärt bistånd till Israel, och talar sig varm för ett NATO-samarbete med Israel. Han har uttryckt en kommentar om att Jerusalem ska tillhöra Israel. Han är emot palestiniernas rätt till att återvända. Listan fortsätter. Man kan därtill tillägga hur, på vilket sätt, han talar om Israel och hur, på vilket sätt, han talar om palestinierna. Det finns inte mycket utrymme till hopp där inte.

När Barack Obama för ett ögonblick såg ut att visa förståelse för palestiniernas lidande, ”inga lider som palestinierna”, var han tvungen att förklara sig efter påtryckningar och skylde, som sig bör i USA, palestiniernas lidande på andra palestinier (Hamas). Det går alltid från Israels sida och dess vänners sida att skylla på andra palestinier. Till detta krävs naturligtvis historieförfalskning och historierevisionism och ett allmänt förakt för palestiniernas historiska lidande och deras kamp för ett land och grundläggande rättigheter.

Därtill har han till stabschef valt den extremt Israel-vänlige Rahm Emanuel, vilket gör det hela än värre. En stabschef som varit kritisk mot Bush för att denne varit för Israel-kritisk. Obama har noga tagit avstånd från personer som kan sammanknippas med minsta möjliga ansats till förståelse för palestiniernas situation. För den som hoppas och tror att Barack Obama ska vara en ny injektion i fredssamtalen mellan Israel och palestinierna bör noga tänka sig för. Tvåstatslösningen ser allt svårare ut att nå. Under året som gått har ingenting hänt vad gäller tvåstatslösningen. Ja, annat än att Israel lyckats göra livet allt svårare på de ockuperade områdena för palestinierna förstås, vilket i sin tur ökar desperationen och minskat hopp för tvåstatslösningen från palestinskt håll.

Allt detta sker samtidigt som Israel fortsätter svälta ut Gaza, en kollektiv bestraffning som borde få människor med hjärtan att gråta av ilska och sorg. Men i Europa dunkar hjärtat högljutt för Obama och här jublar man fortfarande över Barack Obama. I Europa är man glada eftersom man tror att Barack Obama kan tina upp relationerna mellan USA och Europa. Som om det verkligen var det som var det stora problemet med Bush-administrationen. Men, det är inte för den här frågans (Israel/Palestina) skull som man jublar. Nej, den här frågan har varit frånvarande när man i Europa diskuterat de båda presidentkandidaterna.

I USA är dessutom den folkliga opinionen allmänt anti-palestinsk. Detta sker naturligtvis genom att media medvetet undanhåller den amerikanska befolkningen den palestinska realiteten. Detta gör det naturligtvis svårare för politiker i USA som åtminstone tror att för att skapa en tvåstatslösning så måste man också lyssna och ta hänsyn till palestinierna. Men som det ser ut nu, kommer detta icke ske. Vi kan antagligen räkna med fyra förlorade år för palestinierna. Och inte lär Europa komma till palestiniernas undsättning. Vi hör inte palestiniernas lidande mitt i vårt jubel och firande för Barack Obama. Men det finns ändå EU-parlamentariker som förstår situationens allvar. Kanske kommer man även från USA och Israels sida inse det ohållbara i den nuvarande situationen. Palestinierna kommer i varje fall inte ge upp. Motståndet fortsätter.

Men min fråga är: Hur ska samtal om en tvåstatslösning kunna föras när medlaren är så uppenbart partisk? Kan någon vara vänlig och förklara detta?

Källa: Electronic Intifada, Jonathan Cook.

Ps! Bli förbannad.

Change För Vissa, Business As USReal För Palestinierna

Det fanns ju de som oroade sig för att Obama skulle bli mindre Israel-vänlig. Ja, Joe The Plumber trodde att Obama skulle innebära ”the death of Israel”. Men för de som trodde att Obamas Israel-vänliga retorik och tal och löften till Israel (och totala ignorerande av palestinierna) under valkampanjen bara var just retorik och en del av en valkampanj behöver icke oroa sig. Obama har valt en väldigt pro-israelisk man som stabschef. Till och med de som ansåg att människors andranamn har betydelse borde idag vara lugnade. Barack Hussein Obama har nu vid sin sida Rahm Israel Emanuel. Emanuel-familjen härstammar dessutom från det gamla blodiga fascistiska terror-Irgun. Rahm själv tog värvning när USA slogs mot Irak 1991. Fast inte för USA, utan för Israel. Fadern försäkrar dessutom att sonen kommer att arbeta för Israel i det Vita Huset. Han är ju inte en arab som är där för att städa.

Så det bådar naturligtvis gott för alla de som enbart ser palestinierna som ett väghinder i den där vägkartan mot fred: väghinder som man ska köra över, måste köra över, men mer eller mindre våldsamt för att Israel ska få det Israel kan få (och det innebär så mycket som möjligt). Naturligtvis har få noterat detta val ur palestiniernas synvinkel. Liksom få har noterat Barack Obamas väldigt pro-israeliska inställning under valkampanjen. Det vill säga för den ockuperande starkare makten mot de ockuperade och förtryckta. Så utrikespolitiskt sett: ”change” my ass.

Obama har noga distanserat sig från allt och alla som kan uppfattas som Israel-kritiker. Från hans tidiga politiska karriär, där han kunde dinera med Edward Said, har han gått till idag, då han inte ger palestinerna en sekund av omtanke.

Å andra sidan: resonerar uppenbarligen de flesta: det kunde inte bli värre än med Bush. Så där är vi nu i den demokratiska utvecklingen. Vi är överlyckliga därför att det inte kunde bli värre. Fuckintastiskt. Och då ska man komma ihåg en annan sak. Det fanns Israel-vänner som var kritiska mot Bush. Emanuel var en av dem. Han ansåg att Bush var för kritisk mot Israel. Så där har vi det. Har vi jublat klart snart? Eller så här: Glöm smekmånaden.

Ps! Jag vill dock klargöra att jag anser inte att Israel styr USA:s utrikespolitik. Däremot är den Israel-vänliga politiken skrämmande överlag samt extremt enögd, så att AIPAC med fler har ett stort inflytande borde knappast ifrågasättas.

Electronic Intifada. Al- Andalus. DN. Alexander Cockburn.

"I Wish I Knew How It Would Feel To Be Free"

Valet är över i USA Barack Obama har vunnit och det anses generellt som en seger för demokratin att en svart man nu har vunnit valet i USA. Och naturligtvis, med tanke på USA:s historia, är det ett framsteg. Samtidigt så råder en ekonomisk kris i världen och i USA. De som drabbas hårdast är kvinnorna. Speciellt svarta kvinnor. Fattiga svarta kvinnor. Det är ett problem på flera sätt. Ur exempelvis en demokratisk aspekt: I USA finns ingen möjlighet att ett av de två partierna tar parti för dem. Tar upp kampen för dem.

Det får mig att tänka på Nina Simone. Och speciellt en låt med Nina: I Wish I Knew How It Would Feel To Be Free. En låt som Bill Clinton nämnde i sitt begravningstal vid Rosa Parks begravning. Men han missade en del av Ninas poäng med låten. Bill Clinton menade då enligt Kim Hester D. Williams … att alla idag, till skillnad från när Rosa Parks levde, har inte bara en möjlighet att vara fria, utan är fria.

Men det Bill Clinton missade då, och det liberaler missar idag, är att det handlade inte bara för Nina Simone om att vara svart. Där fanns även klassfrågan. Där fanns även genusfrågan. Arbetare, kvinna, svart. Utsatt för ”the matrix of domination”, som Patricia Hill Collins skulle säga. I detta fanns en hel politik formad för att bibehålla den rasistiska strukturen. Detta handlade inte bara om att få några smulor av rättigheter till sig. Det handlade om strukturer i samhället. Med valet av Barack Obama så handlar det inte bara om att i och med att en svart man blir president så är det slutgiltiga hindret för svarta borttaget i USA. (Liksom det i sig inte var en seger för feminismen att Margaret Thatcher blev premiärminister i Storbritannien.) Ninas version av I Wish I Knew handlar om mer än en individs längtan till frihet: det handlar om ”hennes folks” längtan. Så även om enskilda individer på olika sätt tar sig fram, eller gör en mindre klassresa, så innebär inte detta att det är möjligt för alla. Men för varje enskild individ som lyckas, så är det samtidigt som det är en framgång för individen, även en framgång för den liberala ideologin: den liberala historieberättelsen, det liberala samvetet.

Nina Simone var tidigt en politisk aktivist, någon som tidigt uppfattade de politiska orättvisorna. Men för att Nina skulle kanalisera ilskan genom musiken och texterna, så krävdes det ett par tragedier. Mord på en NAACP aktivist var början, men droppen som fick bägaren att rinna över var mordet på de fyra barnen i en kyrka i Birmingham.

Rasismen fick henne att till slut agera. Hon blev en arg, svart, kvinna. Mississippi Goddamn blev hennes första politiska låt. Innan dess hade hon varit tveksam till att skriva politiska låtar. Det var för ytligt. Man kunde inte i en låt gå på djupet. Hon ansåg att protestmusik tog iväg värdigheten från människor som verkligen ägnade hela sitt liv åt kampen för rättvisa. Ett par minuter musik var helt enkelt otillräckligt. De innebrända barnen ändrade hennes inställning helt.

Men faktum var att hennes ilska först övergick i hat: hennes första spontana tanke var att gå ut och mörda någon som hon kunde identifiera som en person som stod i vägen för att hennes folk skulle få någon form av rättvisa för första gången. Hennes dåvarande man hindrade henne. ”Nina, du vet ingenting om hur man dödar. Det enda du har är musiken.”

Hon blev inte helt övertygad först. Men till slut övertygades hon. Inte av moraliska skäl. Icke-våld som metod trodde hon inte helt på. Det var snarare just att det var mer rationellt att hon ägnade sig åt protestmusik. Så hon satte sig ned vid pianot. Skrev Mississippi Goddamn.

Så när Simone sjöng, "I wish that you knew how it feels to be me. Then you'd see and agree that everyone should be free" så är betoningen på att "everyone should be free." När Clinton håller med om grundtanken att alla människor ska vara fria, så menade han då även att vi redan kommit så långt. Alla har lika möjligheter. Men i USA har man aldrig riktigt förstått vidden av förtrycket.

Vi har med Barack Obama tagit ett steg framåt. Ett kliv som har en enorm symbolisk mening. Det sker dock i en kontext av att vi alltså har två högerpartier att välja på. Men det intressanta är även att vi, i en tid vi ser oss som så oerhört upplysta, och i decennier hyllat USA, med sin ”the american dream” – landet där allt är möjligt, först nu ser en svart man som president. Varför? Han tillhör rätt klass. Han står för en politik, som det politiska, det mediala och det ekonomiska etablissemanget kan acceptera (och även föredrar framför det andra högeralternativet). Det är med andra ord inte vilken svart man som helst som blir president. Så när man nu som exempelvis DN-liberalen Niklas Ekdal gjorde i en artikel innan valet försöker påskina att detta bevisar att i USA är verkligen allt möjligt, så är det onekligen en sanning med modifikation. Det är den liberala förklaringsmodellens problem. Ur en liberal vulgärindividualistisk tolkning är allt möjligt för alla så länge alla får rösta, så är det i teorin, ett idealtypiskt land, tillräckligt fritt. Du är född i USA: du är fri att bli vad du bestämmer dig för att bli. Men det räcker inte så, för det är inte så. Frihet är dessutom inte allt. Det är inte så att Barack Obama kliver fram i ett samhälle fritt från forna tiders förtryck, eller friställd från det klassamhälle USA har byggt upp. Rasismen i USA är inte utrotad bara för att man har valt en svart man till president (som det vita USA kan tolerera). Det blir inte ett nytt USA av en ny president.

En annan aspekt är dessutom hur noga man varit från Obama-kampanjen att betona att Obama är kristen: han är inte muslim och han är inte arab. Men en annan sak som också varit av vikt är att se till att han inte framstår som en oresonligt "angry black man". Han är ingen svart man att vara rädd för, vilket han försökte bevisa genom flera inspirerande och hoppfulla tal. Så även om hela världen har tagit ett steg framåt med presidentvalet, så är det än så länge på ett ytligt plan. Men någon större ”change” lär vi inte få se. Och Nina Simones låt fortsätter att ha sin betydelse. En av anledningarna är att man i USA är blinda för klassamhällets segregerande krafter.

(Inom parantes: Zaramis om USA-vänsterns, den tragiskt marginaliserade, åsikter om valet. Zaramis om bristerna i USA-valet. Vänsterekonomis kommentar. Esbati: Spelar det någon roll?)

“You know, they say people get the government they deserve, but I don’t recall knife-raping any retarded nuns."

Ah… Valet i USA närmar sig med stormsteg. Det ska bli skönt när det är över. Man får glädja sig åt att åtminstone ett krigshetsande högerparti kommer att förlora. Kanske kommer Fox News i sin panikångest över att en svart muslimsk terroristsympatisör och socialist kan komma att vinna skicka över en reporter till Sverige för att påvisa det hemska med vårt land, då Sverige har blivit ett exempel på det hemska med socialismen. Han kommer hur som helst inte hitta många McCain-diggare i vårt land. Hans ”Istället för Per Ahlmark” Bergström är ju i USA, men Dick Erixon kanske möter upp på Arlanda och han kan nog med salig röst berätta om hur förlamat vårt land är på grund utav vårat tunga socialistiska arv. Men jag såg faktiskt en man med McCain/Palin-knapp på kavajslaget häromdagen. Och när aktivismen alltmer begränsat sig till att gå med i någon facebook som är emot dödligt ungdomsvåld eller betalar någon tjugolapp och sätter ett rosa band på kragen som förklarar att man är emot bröstcancer så kan det kännas befriande att se en ung man ta på sig en stor McCain/Palin knapp på kavajslaget. För det verkar som om det inte är politisk korrekthet som gäller nuförtiden, utan politisk harmlöshet.

I USA fortsätter de båda kampanjlägren att briljera i analys och imponera i sina val av experter. Joe- rörmokaren, visar sig inte bara vara nationalekonomisk expert utan även vara expert på mellanöstern och Karl Marx:
"It's my belief that a vote for Obama is a vote for the death to Israel."
"I love America. I hope it remains a democracy, not a socialist society. ... If you look at spreading the wealth, that's honestly right out of Karl Marx's mouth, No one can debate that. That's not my opinion. That's fact."

USA är onekligen överdrifternas land. Men det finns ändå viktiga skillnader mellan de båda presidentkandidaterna.

Så anywhooo... Efter förra valet kunde satirsidan the Onion leverera följande citat som riskerar att få återanvändas: “You know, they say people get the government they deserve, but I don’t recall knife-raping any retarded nuns."

Om Rasism I Valet I USA 2008

Jag såg det senaste avsnittet av Family Guy sent igår kväll. Stewie och hunden Brian måste åka tillbaka i tiden till 1:a september 1939 för att hämta hem en vän till familjen som råkat kliva in i Stewies tidsmaskin. När Stewie får på sig en nazistkostym eftersom man måste infiltrera nazisterna råkar det sitta en McCain/Palin 08 knapp på kostymen. Sen efter att ha sett avsnittet går jag och in och läser det här hos Angry Arab: When people in the McCain-Palin crowd start chanting "USA. USA." it really reminds me of rallies and chants in...Germany in the 1930s.

I DN i morse kunde man läsa hur en man verkade basera sitt val av kandidat på att en president ju inte kan heta vad som helst. "- Barack Hussein Obama, säger Bob Neill med eftertryck på varje ord. Vad är det för namn på en amerikansk president? De ska ju heta saker som Washington, Jackson och Ford. " Och en svart president? Det går ju inte för sig. Eller hur? "Jag är inte rasist, men jag har starka rötter här och vi har aldrig röstat på någon svart, säger Jurnell, och hans bordsgrannar nickar instämmande." Därefter insinuerar man att Barack Obama kommer att mördas. Den som har sett glimtar av McCain och Palins valmöten bör vara medveten om denna möjlighet. Hatet gror. (Och som alla vet: ligger alltid USA:s presidenter i farozonen. )

En del människor i såna här samhällen, där rädslan för den Andre växer, blir lätt paranoida. Helt plötsligt hör man dockor säga saker som "Islam is the light" och "Satan is king". (Youtube-video här.) Dockan blir då till The Evil Doll. McCain kan försvara Obama med att han inte är arab, han är minsann en hederlig familjeman. Människor hänger ut rasistiska symboler i sina egna kampanjer. Man väljer att bli opolitiska. Det är på samma gång ett personval i absurdum. Obama ska på egen hand störta landet in i socialism, islamism och bjuda in hin håle till Vita Huset.

Jag minns Bushs ord för ett par år sedan. "Be afraid, be very afraid". Och jag känner att han har rätt. I spelet om att vinna makten har man från främst republikanskt håll i USA nyttjat fördomar, religionen, människors rädsla, nationalism och spelat på rasismen. Sånt kan slå tillbaka. Samtidigt finns där de stora klasskillnaderna. Klasskillnader som till varje pris måste bevaras. Ekonomisk ojämlikhet och otrygghet är alltid en viktig grund för att fascismen skall kunna växa. Därför är det ingen slump att både Family Guy och Angry Arab gör samtida liknelser med nazismen. TV-kanaler som Fox News skulle göra Goebbels avundsjuk. På en sådan kanal spottar man ut sig hat, samtidigt som man beskyller demokraterna för att stå för elitismen och hatet. Jag har tillägnat många timmar av mitt liv åt att titta på Fox News, följa deras hemsida. Att vi ens kunnat se den kanalen här i Sverige är beklämmande. Jag tror inte USA är ett fascistiskt land men tendenserna att bli det finns, samtidigt så har ju USA varit betydligt mer rasistiskt än det är idag. Men en seger för McCain och Palin vore en seger för rasismen och inskränktheten.

Kalla mig anti-amerikan om ni vill, men sällan har jag hoppats så mycket på att en kandidat ska vinna, fastän jag hyser så lite tilltro och hopp till att han faktiskt ska åstadkomma en verklig "change". Det är det där alternativet, McCain/Palin, som gör att jag håller tummarna så hårt för Obama.

PS! The Daily Show 20/10 är ett lysande exempel på ett splittrat USA. Palin och de konservativa talar om det "verkliga USA", det som är patriotiskt och jobbar hårt för landet. Och det är smalltownamerica. Att Palin med flera spelar på smalltownamerica är inte konstigt. Det var så Bush vann valet senast. I alla städer med över 500 000 invånare vann demokraterna. Men det är även här fördomarna är starkast. Därför spelar man också på fördomarna. Samtidigt som man talar om det verkliga USA ställer Palin och McCain hela tiden frågan på sina möten: "Vem är den verkliga Barack Obama?"

En Hederlig Familjeman Och Inte En Arab

Ah, USA, detta sköna land. McCains supportrar, i varje fall de som hörs och syns, framstår som ett gäng rabiata rasister. Man får dock aldrig glömma att mycket av deras information kommer från medier som anser att journalistik är en stort portion propagandamedel, ytterligare en stor portion underhållning och i stort sett ingenting annat. (Det är nästan komiskt hur man föraktar New York Times i högerlägret i USA. Det buas på republikanernas möten när New York Times nämns. Detta säger lite om den massmediala situationen i USA. Och om demokratin.)

På ett möte där McCain mötte sina väljare talade en hel del av dessa väljare om sin enorma oro för Obama. Han är nämligen enligt många av dessa, något av det värsta man kan vara, nämligen socialist och arab. (Nu är han ju inget av det, men i alla fall.)
När han beskylldes för att vara arab tog McCain Obama i försvar.
- Nej, han är en hederlig familjeman.
För arab, gud förbjude, det kan man ju i så fall inte vara.

(Inom parantes sagt: På en direkt fråga, om det är fel att vara arab skulle McCain antagligen svara nej.)

Tillägg: 15/10. Tips! Försök se The Daily Show 14/10 gällande detta.

Don´t Mention The Palestinians

Don´t mention the palestinians.

Det är något ytterst beklämmande med US-amerikanska presidentval. Om det är något postpolitiskt liknande över Sverige, så är det inget emot hur presidentvalet i USA presenteras och kampanjförs. Det är en form av skådespelspolitik: ett sken av en demokratisk process: det är ett val i slogans, i presentation. Det är som en mindre intelligent Hollywood-film, men ändå bättre än diverse Steven Segal-filmer. Manuset är förutsägbart, men inte helt utan sitt underhållningsvärde. Med sina stereotyper. Med sina scener. Med sina one-liners. Med utseendefixering.

Man märker också när man följer debatterna, hur pass harmlösa de är. Tämligen matta och snälla. Kampanjerna kan vara råa och ägna sig åt fula tricks, men själva debatterna handlar mest om att undvika misstag, och det gör man ofta med hjälp av moderatorerna och hur uppläggen för debatterna är i USA. Man märker även hur lite ”change” det är över Obama. Hur han nu närmast spelar på resultatet. Han gör den enklaste tolkningen, vill förändra så lite som möjligt, samtidigt vill han till och med utöka kriget mot terrorismen (till Pakistan) men aktar sig noga för att bli ”the angry black man”. McCain i sin tur har gjort åtminstone två misstag i debatterna. I den första debatten tittade han aldrig på Obama. I den andra refererade han till Obama vid ett tillfälle som ”that one”. (I tidigare val har man i USA hängt upp sig på för högt tonfall – Howard Dean- och en för passionerad kyss – den mellan den beskyllt gråa Al Gore och hans moraltant till fru.)

En annan sak med US-amerikansk politik är naturligtvis hur mycket man måste visa att man står på Israels sida. Man klättrar nästan på varandra för att överträffa varandra i sina övertygelser. Detta innebär i sak att man måste undvika till varje pris att nämna palestiniernas rättigheter och umbäranden. Sen har vi ju de knasiga, närmast anti-semitiska, Israel-vännerna bland de kristna sionisterna. Såna som Sarah Palin. Vars huvudsakliga intresse för Israel är strategiskt.

Joe Biden sade nyligen hur oerhört Israel-vänliga han och Obama var. I jämförelse med McCain och Palin. För palestinierna är detta ännu ett val i den trista mängden. Det man möjligtvis skulle kunna hoppas på är att någon vågar ändra ton efter valet. Det är dock inte troligt. Palestinierna har ingen kandidat att hoppas på i det här valet. Heller.

Joe Biden försöker som sagt hårt föra tillbaks demokraterna som det mest israelvänliga partiet. Det man rent traditionellt brukar vara. Bush & Co lyckades ju göra republikanerna till det. (Till ödets dystra ironi hör historien om Sami Al-Arian som föredrog republikanerna framför demokraterna i valet 2000 och i stort sett kampanjade för republikanerna. Priset han fick betala var att sitta fängslad i flera år. Oskyldig. Man kunde inte finna några bevis för terroristanklagelserna. Men i the land of the free lyckades man i alla fall fängsla Sami.)

När Festen Är Över

Teckning av Khalil Bendib

Hans Bergström Felsurrar

Hans Bergström blir man inte av med i första taget. Hans Bergström har varit i USA och färgats av USA:s politiska skala, där även höger blir vänster. (Kan det bero på deras förvirrade koncept där republikanerna är röda?) På krönikerplats skriver han om valet i USA. (Han har på denna plats faktiskt hyllat Per Ahlmark för att denne fick rätt i alla sina profetior angående Irak-kriget. Det ni.)

” Men med sitt tal i Denver bytte Obama riktning. Han är nu den högst traditionelle demokraten, långt till vänster politiskt med attacker mot "de rika" och mot företagsamheten och med en mycket aggressiv ton mot John McCain. Ett positivt budskap om "hopp" ersattes av en negativ beskrivning av Amerika som ruttet.”

Amerika som ruttet? Hade Obama sagt något liknande hade han varit kölhalad, Fox News hade helt enkelt satt den frasen som repeat och låtit alla ”nyhetsankare” ta en semester till november och Obamas kandidatur hade varit begravd sex fot under marken. Och vadå? Obama långt till vänster? Nåväl. Vänta. Bergström är inte färdig med sitt nonsens:

Clinton bröt ny mark, bland annat med sin plädering för handel och med sin välfärdsreform. Obama framträder nu närmast som protektionist och socialist.

Socialist? Skriver Hans Bergström denna artikel som ett arbetsmaterial att inkludera i en jobbansökan till att bli en ”expert” på Fox News? För Hans Bergström är det som om det inte existerar klasskillnader i USA. Hans Bergström skriver om ”de rika” inom parantes som om klasskillnaderna i USA vore försumbara. Sen kommer en diskussion om taktik och en något besynnerlig slutsats med klassiskt borgerligt folkförakt:

Han ville säkert också nå fram till Hillary Clintons mer jordbundna väljare. Men det har skett till priset av fräschör.

Till priset av fräschör? Bergström fortsätter en diskussion om valet som visar på uppenbara brister i USA:s demokrati. Fixeringen vid individerna. (Jag menar: de har George W. Bush som president nu. Vad är hans styrka? )

Med det som har hänt på bara några dagar är att John McCain har tappat sitt till synes starkare kort: erfarenheten. Barack Obama har förlorat något av sitt starkaste kort: att företräda en ny typ av gränsöverskridande politik för en ny generation.

På något vis håller annars människor, framförallt i den övriga världen (där nästan alla människor bor), på Obama för att alternativet är så mycket sämre. Det här handlar om USA. Landet där man tagit risken ur demokratin. Kapitalet, storföretagen, och miljardärerna har inget att oroa sig för. Man kan få någon som är mindre lismande. Obama är inget hopp för vänstern. För kapitalet finns bara bra kandidater. Den stora massan kommer att få politiker vars agenda står långt till höger om dem själva. I USA, liberalernas drömland, har man tagit risken ur demokratin. Bara högerkandidater kan vinna valet. Oavsett vad Hans Bergström felsurrar om.

Nej, Obama är mannen. För alla utom ett oroväckande stort gäng neokonservativa människor varav många styrs av ren xenofobi och religiös fanatism. Demokraterna hade ett konvent, som var så jippofierat, att man tagit politiken ut ur politiken. Obama talar om hoppet. Om Change you can believe in. Men vad finns att believa in? Förändring? Obama är taktiker, skicklig retoriker, och har onekligen karisma till skillnad från den komiskt gråe John Kerry som var demokraternas förra kandidat. Men vad som verkligen ska göras återstår att bevisa. Han är på flera fronter betydligt mindre radikal än Hillary Clinton och framförallt John Edwards.

Melissa Etheridge äntrade så scenen för demokraterna på konventet. Drog “Give peace a chance”. Skämtar någon? Obama har möjligen insett vikten av diplomati. Men han är Demokrat. Han har Biden vid sin sida. Han kan komma att bli USA:s president. Give peace a chance känns mest som en modern ironisk slagdänga. Något Killing-gänget har skrivit.

Det republikanske konventet var tydligen fattigt på substans. Men att McCain skulle ha stulit "change"-temat är inte helt sant. Det har helt enkelt varit på var mans läppar. Dagens Nyheter skriver vid sitt återkommande nutidstips ”att det här valet kan bli hur kul som helst.” Nej, det kan det faktiskt inte.

Att Döda Iranierna På Olika Sätt Vs. Skära Ballarna Av En Presidentkandidat

Obama har tidigare sagt att svarta fäder inte tar hand om sina barn tillräckligt bra. Detta uttalande ska ses för vad det är: en råflirt med den vita väljarkåren. Enligt vissa var det faktiskt det som fick Obamas opinionssiffror att stiga. Men den viktiga kritik som kommer från Jesse Jackson drunknar i eftersvallet av Jesse Jacksons groda, om att han ville "skära ballarna av" Obama. Det Jackson bland annat vill säga är att man bör vidga perspektivet och även se till samhället i stort. Orden bör väl ses som symboliska, men tas inte för vad de är. Att John McCain, en annan presidentkandidat – dock vit, som visat sig mer eller mindre förespråka militära lösningar gentemot Iran, skämtar om att döda iranier, är däremot något som ännu inte uppmärksammats alls i Sverige, och i mindre omfattning i USA. Även om det uttalandet kan ses som symboliskt (eftersom rökning kanske dödar för långsamt), är det trots allt betydligt allvarligare, att en man som förespråkar militära medel mot Iran skämtar om att döda iranier, än att en person kritiserar en presidentkandidat med att använda orden ”skära ballarna av.” Men media vet vilka grodor och skandaler som bör prioriteras. Medias bevakning gör att valet i USA i mångt och mycket handlar om skandaler, pengar och taktik.

Kanske är det här med att skämta om att döda iranier helt enkelt inte alls särskilt allvarligt. Men om man har någon form av tilltro, om än på den allra lägsta nivån, på diplomati kan man ju tycka att sjunga om att bomba Iran och sedan skämta om andra sätt att döda iranier på, kan ju detta vara ett övertramp värt att, åtminstone, notera. Eller är det bara jag i hela jävla världen som tycker så?

Mycket Ska Man Höra Innan Öronen Trillar Av

...Som Uri Avnery skriver: det mest chockerande med Barack Obamas kryperi för Israel är att ingen är chockerad. (Men samtidigt är det intressant att Israel-kritiker som Noam Chomsky och Ilan Pappé ser positiva förändringar i USA. Bland dessa förändringar innebär att man kan hålla kritiska föreläsningar om Israel utan att behöva polisbeskydd.) Det första Barack gjorde, efter att nomineringen till demokraternas presidentkandidat var bärgad, var att springa till AIPAC och i ärlighetens namn förödmjuka sig själv: och spotta på palestinierna. Jersusalem är judarnas och inga andras.

Detta är det USA som för DN-liberalerna är nyckeln till en rättvis fred mellan palestinierna och Israel.

Ps! Kommer fotografiet där Barack Obama sitter bredvid Edward Said användas emot Barack Obama under kampanjen. Kommer i så fall Barack Obama ta avstånd från den avlidne humanisten Edward Said?

Motstånd Och Förändring

Det är något smått ironiskt över Henrik Brors analys i dag i DN över vänsterpartiets kräftgång. Han skriver att "när väljarna får karaktärisera partierna är de egenskaper som förändrats mest i synen på vänsterpartiet negativa begrepp."

Som om media, och just hans egen tidning skulle vara oskyldiga. Som om inte partierna ofta beskrivs av medierna. Ironiskt är det för att artikeln bredvid med ett stort uppslag har just en negativ rubrik " Motstånd mot förändring i Vänsterpartiet." En tredje liten artikel har även den en negativ rubrik.

Förändring är annars just ett av de värdeladdade ord som anges som positiva utan att egentligen närmare förklara vad det är för positiv förändring. I grunden är ju vänsterpartiet det parti som vill ha störst förändring. Men, det DN efterlyser, även på nyhetssidor är en förändring som tar partiet högerut. Att man lämnar de mest radikala förslagen. Likriktar sig. (Helst av allt vill ju Henrik Brors och andra natruligtvis att Vänsterpartiet dör ut.)

Låt oss titta på USA och kampanjen där. Varenda kandidat talade där om just "förändring." Varenda kandidat var positiv till förändring. Barack Obama är dock den som mest av alla kännetecknat just "change", och då framförallt i utrikesfrågor och militärt och i Irak. Samtidigt vill Barack Obama öka försvarsanlagen. Öka försvarsanalagen i USA, for a change.

När det gäller media och DN, presenteras vänsterpartiets förslag ofta i negativa ordalag. Deras förslag dränks i kritik. Som när en folkpartists ord om ett vänsterpartistiskt skolförslag användes i rubriken. Förslaget blev alltså sågat i rubriken, innan läsarna hunnit ta ställning.

Så är det konstigt att människors bild av ett parti i huvudsak är negativa när media som är för det mesta borgerlig beskriver samma parti i huvudsak i negativa termer?

Att Välja En Kandidat Utifrån Vad Hon Inte är

Så kan det gå till i det fria landet i väst när man väljer kandidat.

I ett valdistrikt i West Virginia förklarade en äldre kvinna för en TV-reporter varför hon inte ville rösta på Barack Obama, varför hon röstade på Hillary istället, med följande analys:


- Barack är muslim.
TV-reportern: - För sakens skull, så säger han själv att han inte är det.
Den äldre damen. - Men jag tror honom inte.

Hur kommer det sig?
Hur kommer det sig att hon trodde att han var muslim?
Media. Brist på journalism, överflöd av propaganda.
Hur kommer det sig att hon tyckte att det var så farligt att han var muslim?
Media. Brist på journalism, överflöd av propaganda.

Så det hela bäddar för fortsatt bombkonservatism i det stora demokratiska föredömet i väst.


(Och lägg märke till hur lite sakfrågor som diskuteras.)

God Damn America!

Sällan har väl ett politiskt val gett så stor betydelse, så enormt mycket medial bevakning men samtidigt handlat så lite om politik. Det märks även när man ser svenska kommentatorer diskutera personvalet i USA.

Det handlar om taktik. Drillade personligheter. Catchy slogans. Skandaler. (Dubbel)Moral.

En skandal blev det när två meningar rycktes ut ur ett tal levererat av en viktig Obama supporter: pastor Jeremiah Wright. Jeremiah Wright anklagades för att vara det värsta av brott. Opatriotisk. Denna sjukdom spreds då vidare till Obama. Man ryckte ut "No, no, no. Not God bless America; God damn America!” ur sitt sammanhang. Skandal! Obama blev tvungen att ta avstånd. Samtidigt gick Hillary ut och förklarade sin patriotism. (I ett annat läge talade Barack Obama om vapenfanatiker i Pennsylvania. En mindre skandal bröt ut. Hillary började då berätta historier om hur hon som barn lärde sig skjuta av sin farfar eller om det var morfar.)

Här ett utdrag ur talet

"And the United States of America government, when it came to treating her citizens of Indian descent fairly, she failed. She put them on reservations. When it came to treating her citizens of Japanese descent fairly, she failed. She put them in internment prison camps. When it came to treating citizens of African descent fairly, America failed. She put them in chains. The government put them on slave quarters, put them on auction blocks, put them in cotton fields, put them in inferior schools, put them in substandard housing, put them in scientific experiments, put them in the lowest paying jobs, put them outside the equal protection of the law, kept them out of their racist bastions of higher education and locked them into position of hopelessness and helplessness. The government gives them the drugs, builds bigger prisons, passes a three-strike law, and then wants us to sing God bless America? No, no, no. Not God bless America; God damn America!”

Den käre pastorn har naturligtvis sagt andra dumheter. Han har vad som annars går under namnet anti-amerikanism haft fräckheten att prata om övergrepp från USA. Att det som hände elfte september kanske hade sina skäl. Vilket inte betyder att han dansade och sjöng av glädje vid ruinerna av World Trade Center.

"We took this country by terror away from the Sioux, the Apache, the Arawak, the Comanche, the Arapaho, the Navajo. Terrorism! We took Africans from their country to build our way of ease and kept them enslaved and living in fear. Terrorism! We bombed Grenada and killed innocent civilians, babies, non-military personnel. We bombed the black civilian community of Panama with stealth bombers and killed unarmed teenagers and toddlers, pregnant mothers and hard-working fathers. We bombed Gadafi's home and killed his child. "Blessed are they who bash your children's head against a rock!" We bombed Iraq. We killed unarmed civilians trying to make a living. We bombed a plant in Sudan to payback for the attack on our embassy. Killed hundreds of hard-working people; mothers and fathers who left home to go that day, not knowing that they would never get back home. We bombed Hiroshima! We bombed Nagasaki, and we nuked far more than the thousands in New York and the Pentagon, and we never batted an eye! Kids playing in the playground, mothers picking up children after school, civilians - not soldiers - people just trying to make it day by day. We have supported state terrorism against the Palestinians and Black South Africans, and now we are indignant? Because the stuff we have done overseas has now been brought back into our own front yards! America's chickens are coming home to roost! Violence begets violence. Hatred begets hatred and terrorism begets terrorism."
Från Counterpunch.

Såna här kommentarer fungerar inte i det intellektuella klimatet i "the land of the free, home of the brave." Du stämplas som anti-amerikan. Det är över. Ridå! Det blir ingen akt två. Media har släckt debatten. Från högerprästernas håll ansågs nine-eleven var Guds hämnd för de homsexuellas leverne och existens i USA. Vilken förklaring verkar sundare? Vilken är lättare att arbeta med?

DN: Pastorn slår tillbaka. Obama slår tillbaka mot pastorn.
Ps! Kan det här personvalet ta slut någon gång?

Religionens Roll

Valet närmar sig. Hillary är nog lite skakis. Hon leder inte i opinionsundersökningarna.

En bisarr detalj i hela den här val-cirkusen är den onekligen ökande islamofobin som alltmer märks i det politiska sammanhanget i USA. Eller, om man så vill, den ytterligt ytliga kunskapen och synen på muslimer och islam. (Inte för att jag är någon expert på islam.) Förvisso har en muslim slagit sig in i kongressen, Keith Ellison, men detta skedde inte utan att vissa journalister ställde frågor om han skulle ”jobba med fienden.” Religionen spelar en väldigt stor roll i US-amerikansk politik. Mitt Romney som är en republikansk presidentkandidat är mormon och detta ses som något väldigt negativt av delar av USA:s befolkning. Men det är betydligt värre att vara muslim eller ateist. Kanske är det därför inte så konstigt att flera försöker spela på Barack Obamas uppväxt och hans mellannamn (Hussein.)

När Barack Obama nu presenteras som ett alternativ till presidentposten finns det en viss fokus på en speciell del av hans bakgrund: Han är delvis uppväxt i ett muslimskt land (och har mer eller mindre anklagats för att vara smygmuslim av bla Fox "News") och detta kan vara:
a) Bra: det ger honom mer cred bland världens araber och muslimer. Det kan lindra ilskan bland världens unga muslimer att bara se Barack Obamas ansikte.
b) dåligt: det misstänkliggör honom. Vad lärde han sig där i den där ”madrassan”?

Men vad gäller det första. Som en skriver i Washington Post

That boy is angry at the United States not because its presidents have all been white. He is angry because of Washington's unconditional support for Israel; because the United States has more than 150,000 troops in Iraq; because the United States gives the dictator of his country some $2 billion a year in aid, the vast majority of which goes toward supporting a police state. He is angry at the United States because he thinks it has hegemony over almost every aspect of his world.

På sätt och vis ligger det här i problemet med personval. Problemet med en form av vulgärindividualism, där tonvikten ligger väldigt mycket på själva kandidatens person och moraliska karaktär, där religionen spelar en betydande roll. För egentligen: Det är inte presidenten i sig som är det avgörande. Inte hur han ser ut, inte vad han säger, inte vad han läser. Det är den politik som landet kommer föra under den administration som officiellt leds av den mer eller mindre valde presidenten.

Vad gäller ”anklagelserna” (egentligen ska det inte vara citationstecken, eftersom han faktiskt blivit anklagad för att vara muslim) om att Obama skulle vara muslim så har Obama själv kraftigt dementerat att han skulle vara muslim. Han vill ju vinna valet.

Obama-lägret har ju tidigare dementerat olika saker. Men just det här med att han skulle vara muslim. Det är att gå för långt. Det är ett slag under bältet. Bibelbältet.

Barack Obama Is Not and Has Never Been a Muslim. Obama never prayed in a mosque. He has never been a Muslim, was not raised a Muslim, and is a committed Christian who attends the United Church of Christ.