Visar inlägg med etikett Demokrati. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Demokrati. Visa alla inlägg
lördag 8 maj 2010
onsdag 6 januari 2010
Mubaraks Feghet, Resans Plus och Minus
Så möts Viva Palestina med våld i Egypten. Människor med fred i sinnet, och nödhjälp åt palestinierna möts av våld. Det är de senaste nyheterna från Egypten och El-Arish. Egyptens roll i belägringen av Gaza blir allt mer repressiv.
Samtidigt: In i det sista hoppas en del aktivister från Gaza Freedom March på att få komma in i Egypten. Vi som var där måste kunna erkänna att det gick inte som planerat. Att kampanjen i viss mån blev en besvikelse. Egyptiska myndigheter gjorde allt i sin makt för att förstöra fredsmarschen. Vi fick väldigt lite uppmärksamhet och vi fick inte marschera sida vid sida med palestinierna. (I Sverige uppmärksammades det knappt alls - och knappt ens av palestinavänlig alternativmedia.)
Men eftersom det viktiga är det politiska, vad var vinsterna? Kampen för ett fritt Palestina sker på så många fronter och görs på många olika sätt. Misslyckanden föder nya idéer och kampen fortsätter. Det finns aktivister som oförtrötterligt fortsätter. (Själv har jag inte varit i närheten av den aktivism som så många andra har. På resan träffade jag judiska amerikaner som kämpat i arbetarrörelsen i USA. Här fanns äldre män från Veterans For Peace som åker runt i USA och informerar om verkligheten utan avråda från att ta värvning. Som informerar om att minst var tredje kvinna i militären har blivit våldtagen. En hel del tuffa kvinnor som inte viker en tum. Och en av dem är Hedy Epstein, 85-årig förintelseöverlevare som naturligtvis fått hör att hon är en självhatande judinna. Och många andra som kämpar i så många frågor. Som reser runt, kämpar och vars huvudsakliga syfte är något större än det som direkt berör de själva. Sen fanns det, beklämmande konspirationsteoretiker, vita amerikaner, muslimska kanandensere och teorierna så bakvända att man baxnar. Jag och min engelska vän hamnade i öppet gräl med kanadensarna. Och min engelska vän ska ha mycket cred för sitt engagemang. Mitt ifrågasättande av logiken bakom kanske inte ledde någonvart. Det är så förbannat sorgligt. Alla förlorar på det, och att behöva konspirationsteorier, varav en var tydligt anti-semitisk, - och ofta är ju konspirationsteorier det- för att stärka sin egen uppfattning kan ju vara ett bevis på att övertygelsen i sig inte är stark nog annars. En av teorierna var alltså att USA låg bakom nineelven. Det här är egentligen ett kapitel för sig. För det finns en del svart humor i det. När jag skulle återge det absurda för en annan som var med på resan, en amerikan, då visade det sig att han hade samma jävla teori. )
Det blev också en viktig lärdom för många att se hur staten Egypten verkligen är USA:s direkta lydhund, även om det som Uri Avnery också påpekar kan finnas andra skäl till att Egypten förvägrar palestinierna sin frihet. (Att vi inte fick demonstrera i Gaza är i första hand att förvägra palestinierna sin frihet - inte någonting som i huvudsak riktade sig mot oss.)
85 personer åkte till slut till Gaza. Detta skedde som en märklig kompromiss i slutändan, efter många hetsiga diskussioner och samtal, även med folk i Gaza utan att vara en del av GFM. Många såg medgivandet att låta två bussar åka som en propagandaseger för Egypten. Det interna politiska käbbel som höll på att splittra GFM i två delar var också det mycket intressant att följa – beslutet var allt annat än demokratiskt. Jag var en av de som ansåg att bussarna aldrig skulle ha åkt in. Men det som varit ledarskapet för GFM byttes i stort sett ut. In klev en karismatisk skotte vid namn Mick Napier. Med humor och styrka och auktoritet tog han över för att skapa enighet och förvandla en marsch i Gaza till demonstrationer och aktioner i Kairo. Vi tänkte inte bli de turister Mubarak ville omvandla oss till.
Det är också intressant att se hur delar av Egyptens religiösa maktsfär står bakom murbyggandet. En del vill kalla muren anti-smugglingsmur. Muren är till för att förhindra kriminalitet. Så ett fatwa bråk har dykt upp gällande muren.
I Egypten höll vi tillsammans med journalister en demonstration anordnad av egyptiska aktivister en demo mot muren.
Det är också av värde att att öka medvetandet om att den massiva säkerhetstjänsten och den allomstädes närvaron av egyptisk polis som håller befolkningen i schack och ser till att demokratin aldrig blir av är finansierad av det retoriskt demokratiälskande landet USA. USA:s stöd för Egypten är ovärderligt för Mubarak. Därför bidrar USA även med assistans till den nya muren som ska omgärda Gaza. För att förhindra tunnlarna. Denna skammens mur omdebatteras väldigt lite i en värld där frihet följer en värderingsskala. Palestinierna förtjänar den inte lika mycket som andra. Lägg märke till sådana här saker när USA ska vara den fredsmedlande parten mellan Israel och Palestinierna. USA hjälper till att klämma till Palestinierna från alla håll.
När demonstrationer i Kairo blev av gjordes de genom olika taktiker som innebar att aktivisterna gjorde rusningar mot en gemsam flagga. En kaosvariant som gick oväntat bra. Vi skulle gå omkring och låtas vara turister och när så en flagga restes skulle alla rusa dit och starta demonstrationen. Och så blev det. Cirka 400 personer lyckades delta i den demonstrationen som skedde samma dag som det var meningen att vi skulle marschera i Gaza. Minst ett hotell var vid den tidpunkten under husarrest. (Det hotell där många aktivister bodde och delar av ledarskapet.) Några blev misshandlade av egyptisk säkerhetspolis. Själv hamnade jag mitt emellan två rader av poliser och släpades sedermera med marken med två backpackväskor i varsin hand. (En var min egen. Jag var förberedd för att sova på gatan. Eller deportation.) Fransmännen valde att sätta press på sin egen regering genom att sova utanför ambassaden. De var cirka 300. 30 personer från andra nationaliteter påbörjade en hungerstrejk.
Under demonstrationerna kunde man se många egyptier göra tummen upp. De flesta såg dock mest förvånade ut. Någon förbipasserande tyckte vid en manifestation (som sade vad han sa utan att veta att arabisktalande palestinavänner stod bredvid honom) att demonstranterna borde skjutas på fläcken. Ett par andra gestikulerade vilt emot oss. Mubarak-regimen talade om oss som bråkmakare och huliganer. Det var tämligen fascinerande. Men så fungerar propaganda. När jag såg mig omkring var det en brokig samling. En hög medelålder. Och politiskt insatta. Bråkmakare? I beg to differ. Min spontana åsikt är att majoriteten av egyptierna var med oss. Men de vågade inte alltid visa det. Diskreta leenden, V-tecken och sådant som snabbt kunde avslutas ifall polisen kom på dem.
Omringade av en form av kravallpolis kunde vi stå där i timmar, tills vi bestämde själva att avsluta demonstrationerna. Kravallpoliserna var mycket unga och verkade framförallt vara en form av kanonmat. De såg allt annat än arga ut. De såg inte ut att hysa agg emot oss. De log ofta åt aktivisternas märkligheter, sånger - som ofta var på arabiska. Ett fåtal vågade sig till att prata med de arabisktalande aktivisterna. Under en annan demonstration, utanför det israeliska konsulatet i Kairo där cirka 300 aktivister samlats efter att det skanderats boycott Israel, hörde jag bakom min rygg hur två unga kravallpoliser tillsammans småviskade “boycott Israel“. Ett par militärpoliser hade ingen aning om vad vi gjorde där. En svensk-palestinier med svenskt pass informerade om vad vi gjorde där. Av en annan kravallpolis fick han ett telefonnummer. Ifall han behövde hjälp.
Den palestinska flaggan hängde på pyramiden. Den vajade lite varstans i Kairo. Men det var inte alltid omtyckt av egyptisk säkerhetspolis att se olika fredsbudskap. För Egyptisk polis var alltid hack i hälarna. Deportation var alltid en risk man fick ta. Men våra västerländska pass var ett extra skydd i en alltför uppenbart hycklande värld. Män eller kvinnor med arabiskt utseende låg alltid sämre till. På våra hotell fanns infiltratörer. Ibland är det viktigt att se det med våra egna ögon. Men ibland är informationen tillräcklig. Så vad vet vi nu som vi inte visste innan?
Problemet är inte att informationen saknas när det gäller Gaza eller Västbanken eller den existerande staten Israel eller Egyptens förhållande till USA eller sin egen befolkning. Problemet är att palestinierna saknar frihet och politiskt stöd.
Så kampen fortsätter. Och BDS-rörelsen har garanterat stärkts av den här resan. Kairo-deklarationen är ett sådant initiativ som behöver globalt stöd.
torsdag 20 augusti 2009
Rättighetsdeklaration: "Frihetens träd måste tid efter annan förfriskas med patrioters och tyranners blod."
Så här är två bilder från människor som dyker upp för att protestera mot den sittande presidenten. På den ena bilden ser vi ett par som protesterade mot Bush år 2004 iklädda anti-Bush t-shirts och på den andra bilden, han med det bisarra vapnet (AR-15), ser vi en man protestera mot Obama år 2009. Vem eller vilka blir arresterade?
Tips: det här är USA.
Det har hänt förr.
Därtill: En man som också bar ett vapen, om än en aning diskretare, på en annan demonstration mot Obama hade en skylt med en referens till ett citat av Thomas Jefferson, där citatet lyder: "The tree of liberty must be refreshed from time to time with the blood of patriots and tyrants." Känns tryggt.
söndag 2 augusti 2009
Ännu Ett Lästips För Svenska Bokförläggare: Kill Khalid av Paul McGeough
Kill Khalid: The Failed Mossad Assassination of Khalid Mishal and the Rise of Hamas av Paul McGeough (The New Press, 2009)
Kill Khalid är en fascinerande och spännande historia, och är närmast att beskriva som ett journalistiskt mästerverk. Det är som att läsa en bok om Israel/Palestina-konflikten som är en blandning av Gellert Tamas Lasermannen och en deckare av Le Carré.
Det är en bok som har en specifik händelse som central utgångspunkt, nämligen mordförsöket på Hamasledaren Khalid Mishal 1997, men som samtidigt är en berättelse om Mishals liv, hans väg till Hamas, men framförallt är det här en berättelse som cirkulerar omkring Hamas, om den palestinska befrielsekampen med allt spillt blod och alla misslyckanden. En berättelse som förklarar Hamas uppgång, där Arafats och PLO:s misslyckanden med att ge palestinierna frihet är en viktig förklaring. Det korrupta Fatah accepteras av väst, väljs av Israel som kolonialmaktens polis och man startar förföljelse av Hamas-medlemmar, något som Hamas sedan använder det som propaganda: ”Fängslade av Israel och Fatah”.
Det är en fascinerande berättelse om makt och politik, där det maktpolitiska spelet böljar fram och tillbaka. Det är även av intresse då det finns tecken på att Hamas ökar de religiösa inslagen i sin politik i Gaza och påtvingar människor religiösa påbud, och detta sker samtidigt som Israel och västvärlden fortsätter att medvetet öka splittringen mellan palestinierna i sann gammal kolonial anda. Detta sker naturligtvis utan att man har palestiniernas bästa i ögonen. Att Hamas ökar de religiösa påbuden kan vara just ett resultat av att Israel och västvärlden inte gynnat den pragmatiska sidan av Hamas. Den politiska mognad som ändå skett hos Hamas (som har Muslimska brödraskapet som förebild, vilket dessvärre inte är särdeles positivt) sedan 1987 borde ha setts som framsteg i västvärlden, och även det reella avhållandet från vidrig anti-semitism borde ses som framsteg (även om det inte helt försvinner). Istället vill väst fortsätta demoniseringen och avpolitiseringen av Hamas och konflikten.
Därför är det extra viktigt med reportage av det här slaget. Det är alltid bra med berättelser som inte försöker avpolitisera världen, och göra den till en moralisk kamp mellan det goda och onda.
Hamas kom att åtminstone för en stund att bli vinnare i detta lönnmordsmisslyckande av Mossad. Mossad försökte spruta in gift i Khalids öra, genom ett ”bisarrt instrument” (som visade sig vara en kamera). En del av giftet fann sig in i örat, och efter ett dygn började giftet verka. Dock avslöjades attentatet i samma stund som det skedde. Bland annat tog en livvakt tog upp jakten och till slut tillfångatogs två av Mossads agenter av Jordansk säkerhetspolis. Några andra gömde sig på Israels ambassad. Det hela blev en förnedrande prestigeförlust för Netanyahu och Mossad som tvingades komma med motgiftet då Kung Hussein i Jordanien blev mycket förgrymmad. Han var rädd för att detta kunde starta tumult och uppror i hans eget land och i slutändan själv förlora makten. Det var i sig inte så mycket attentatet i sig som var problemet, utan det faktum att Israel, gjort detta bakom hans rygg. För Kung Hussein var det ett svek mot honom personligen. Men en kvinnlig journalist, Randa Habib, har även en viktig roll i Khalids överlevnad. Aktörerna är många och oväntade i detta drama. I Israel var Netanyahu medveten om att detta kunde riskera förhandlingarna i Oslo, men å andra sidan var Netanyahu ointresserad av detta avtal. Liksom Hamas och Khalid Mishal.
Boken, som har avromantiserat det palestinska motståndet, är fylld av det maktpolitiska spel som böljar fram och tillbaka. Hamas anpassar sig efter omgivningen, men viker inte många tum, och den blodiga uppgörelsen i Gaza mellan Fatah och Hamas är en otäck redogörelse av flera illdåd begångna av palestinier mot varandra, samtidigt som civilbefolkningen gömde sig i sina hus och gav sig själva utegångsförbud. Även detta måste ses som ett uttryck för Fatahs misslyckanden och Israels och USA:s maktspel. Hamas är en nationell befrielserörelse i första hand (som samtidigt ägnat sig åt oförsvarlig terror) vars styrka har ökat i takt med Fatahs och PLO:s misslyckanden, dess korruption, och dess försök att utplåna Hamas. Det är en rörelse som inte viker sig, och vars psykologi visar att den inte böjer sig för påtryckningar. Boken slutar sin spännande resa månaden innan massmordet i Gaza i vintras. Om en översättning till svenska skulle ske skulle det kanske passa med ett litet tillägg om just det som går under eufemismen 22-dagars kriget.
Det är även så man måste se raketbeskjutningen från Gaza. Främst som ett symboliskt motstånd, som visar att man inte viker sig, att inga sanktioner och bojkotter avhåller Hamas från det väpnade motståndet. Hamas har vid många tillfällen även använt sig av självmordsbombare, något som knappast gynnat Hamas ur PR-synpunkt. Detta är Khalid och Hamas medvetna om, men självmordsbomberna är även de något som man analyserar ur strategisk synpunkt och är till för att visa Israel att om palestinierna inte går säkra, ska inte heller israelerna göra det. Det är heller inget Khalid tar avstånd från, även om han inte säger sig vara direkt delaktig i planeringen av dessa attacker, då Hamas i likhet med IRA har en politisk och militär del, med relativ autonomi. Hamas tror inte att förhandlingar och möten kan bära frukt om det inte också finns ett väpnat motstånd. Det är en slutsats man har dragit av att ha studerat Fatah.
Hamas har öppet ifrågasatt Fatahs avkall från motstånd och Fatahs förhandlingar med Israel, då Israel under samma period har fortsatt att konfiskera palestinsk mark och fortsätter att på olika sätt att utöva etnisk rensning. Hamas ser också hur lite man har att i praktiken att vinna på att anamma Fatahs och PLO:s erkännande av Israel. Till det tillkommer att man inte heller vet vilket Israel man ska erkänna. Hamas erkänner till slut i praktiken tvåstatslösningen. Israel och omvärlden ställer krav på palestinierna, men samma tydliga krav ställs inte på Israel. Bojkotten av Hamas är godkänd av USA och EU. När det gäller Israel kan man enbart prestera tomma ord. Det är i ljuset av Fatahs tillkortakommanden man ska se Hamas styrka och framväxt.
Uppsplittrandet av Palestina är naturligtvis en politiskt medveten handling av Israel. I sann kolonial anda korrumperas det koloniserade ledarskapet. Frågan är sedan hur lång tid en sådan skada tar att reparera? Hamas har vunnit sin kraft av att Fatah så uppenbart korrumperats och dessutom resignerat i kampen mot israel i utbyte just mot biståndssmulor och bibehållen makt. Men det har inte gett det palestinska folket mer frihet eller rikedom. Det är dock oerhört beklämmande att misstänksamheten och hatet är så pass stort mellan de olika grupperingarna. Från Hamas sida, när man ger avkall på sitt mest bombastiska och melodramatiska språk, har man försökt att framhålla att fienden inte är Fatah (med undantag för den våldsamt hatade gangstern Muhammed Dahlan och dennes närmaste följeslagare) utan Israel.
En sak är säker. Det palestinska motståndet försvinner inte.
En annan recension av samma bok finns här från London Review of books. Hamas finns på grund av alla misslyckanden. Hamas spelar högt, farligt, ofta människofientligt spel, grunddokumentet var djupt anti-semitiskt och har inga betänkligheter kring civila offer. Det är naivt att tro att Hamas försvinner, men även naivt att tro att Hamas är palestiniernas bästa vän.
Kill Khalid är en fascinerande och spännande historia, och är närmast att beskriva som ett journalistiskt mästerverk. Det är som att läsa en bok om Israel/Palestina-konflikten som är en blandning av Gellert Tamas Lasermannen och en deckare av Le Carré.
Det är en bok som har en specifik händelse som central utgångspunkt, nämligen mordförsöket på Hamasledaren Khalid Mishal 1997, men som samtidigt är en berättelse om Mishals liv, hans väg till Hamas, men framförallt är det här en berättelse som cirkulerar omkring Hamas, om den palestinska befrielsekampen med allt spillt blod och alla misslyckanden. En berättelse som förklarar Hamas uppgång, där Arafats och PLO:s misslyckanden med att ge palestinierna frihet är en viktig förklaring. Det korrupta Fatah accepteras av väst, väljs av Israel som kolonialmaktens polis och man startar förföljelse av Hamas-medlemmar, något som Hamas sedan använder det som propaganda: ”Fängslade av Israel och Fatah”.
Det är en fascinerande berättelse om makt och politik, där det maktpolitiska spelet böljar fram och tillbaka. Det är även av intresse då det finns tecken på att Hamas ökar de religiösa inslagen i sin politik i Gaza och påtvingar människor religiösa påbud, och detta sker samtidigt som Israel och västvärlden fortsätter att medvetet öka splittringen mellan palestinierna i sann gammal kolonial anda. Detta sker naturligtvis utan att man har palestiniernas bästa i ögonen. Att Hamas ökar de religiösa påbuden kan vara just ett resultat av att Israel och västvärlden inte gynnat den pragmatiska sidan av Hamas. Den politiska mognad som ändå skett hos Hamas (som har Muslimska brödraskapet som förebild, vilket dessvärre inte är särdeles positivt) sedan 1987 borde ha setts som framsteg i västvärlden, och även det reella avhållandet från vidrig anti-semitism borde ses som framsteg (även om det inte helt försvinner). Istället vill väst fortsätta demoniseringen och avpolitiseringen av Hamas och konflikten.
Därför är det extra viktigt med reportage av det här slaget. Det är alltid bra med berättelser som inte försöker avpolitisera världen, och göra den till en moralisk kamp mellan det goda och onda.
Hamas kom att åtminstone för en stund att bli vinnare i detta lönnmordsmisslyckande av Mossad. Mossad försökte spruta in gift i Khalids öra, genom ett ”bisarrt instrument” (som visade sig vara en kamera). En del av giftet fann sig in i örat, och efter ett dygn började giftet verka. Dock avslöjades attentatet i samma stund som det skedde. Bland annat tog en livvakt tog upp jakten och till slut tillfångatogs två av Mossads agenter av Jordansk säkerhetspolis. Några andra gömde sig på Israels ambassad. Det hela blev en förnedrande prestigeförlust för Netanyahu och Mossad som tvingades komma med motgiftet då Kung Hussein i Jordanien blev mycket förgrymmad. Han var rädd för att detta kunde starta tumult och uppror i hans eget land och i slutändan själv förlora makten. Det var i sig inte så mycket attentatet i sig som var problemet, utan det faktum att Israel, gjort detta bakom hans rygg. För Kung Hussein var det ett svek mot honom personligen. Men en kvinnlig journalist, Randa Habib, har även en viktig roll i Khalids överlevnad. Aktörerna är många och oväntade i detta drama. I Israel var Netanyahu medveten om att detta kunde riskera förhandlingarna i Oslo, men å andra sidan var Netanyahu ointresserad av detta avtal. Liksom Hamas och Khalid Mishal.
Boken, som har avromantiserat det palestinska motståndet, är fylld av det maktpolitiska spel som böljar fram och tillbaka. Hamas anpassar sig efter omgivningen, men viker inte många tum, och den blodiga uppgörelsen i Gaza mellan Fatah och Hamas är en otäck redogörelse av flera illdåd begångna av palestinier mot varandra, samtidigt som civilbefolkningen gömde sig i sina hus och gav sig själva utegångsförbud. Även detta måste ses som ett uttryck för Fatahs misslyckanden och Israels och USA:s maktspel. Hamas är en nationell befrielserörelse i första hand (som samtidigt ägnat sig åt oförsvarlig terror) vars styrka har ökat i takt med Fatahs och PLO:s misslyckanden, dess korruption, och dess försök att utplåna Hamas. Det är en rörelse som inte viker sig, och vars psykologi visar att den inte böjer sig för påtryckningar. Boken slutar sin spännande resa månaden innan massmordet i Gaza i vintras. Om en översättning till svenska skulle ske skulle det kanske passa med ett litet tillägg om just det som går under eufemismen 22-dagars kriget.
Det är även så man måste se raketbeskjutningen från Gaza. Främst som ett symboliskt motstånd, som visar att man inte viker sig, att inga sanktioner och bojkotter avhåller Hamas från det väpnade motståndet. Hamas har vid många tillfällen även använt sig av självmordsbombare, något som knappast gynnat Hamas ur PR-synpunkt. Detta är Khalid och Hamas medvetna om, men självmordsbomberna är även de något som man analyserar ur strategisk synpunkt och är till för att visa Israel att om palestinierna inte går säkra, ska inte heller israelerna göra det. Det är heller inget Khalid tar avstånd från, även om han inte säger sig vara direkt delaktig i planeringen av dessa attacker, då Hamas i likhet med IRA har en politisk och militär del, med relativ autonomi. Hamas tror inte att förhandlingar och möten kan bära frukt om det inte också finns ett väpnat motstånd. Det är en slutsats man har dragit av att ha studerat Fatah.
Hamas har öppet ifrågasatt Fatahs avkall från motstånd och Fatahs förhandlingar med Israel, då Israel under samma period har fortsatt att konfiskera palestinsk mark och fortsätter att på olika sätt att utöva etnisk rensning. Hamas ser också hur lite man har att i praktiken att vinna på att anamma Fatahs och PLO:s erkännande av Israel. Till det tillkommer att man inte heller vet vilket Israel man ska erkänna. Hamas erkänner till slut i praktiken tvåstatslösningen. Israel och omvärlden ställer krav på palestinierna, men samma tydliga krav ställs inte på Israel. Bojkotten av Hamas är godkänd av USA och EU. När det gäller Israel kan man enbart prestera tomma ord. Det är i ljuset av Fatahs tillkortakommanden man ska se Hamas styrka och framväxt.
Uppsplittrandet av Palestina är naturligtvis en politiskt medveten handling av Israel. I sann kolonial anda korrumperas det koloniserade ledarskapet. Frågan är sedan hur lång tid en sådan skada tar att reparera? Hamas har vunnit sin kraft av att Fatah så uppenbart korrumperats och dessutom resignerat i kampen mot israel i utbyte just mot biståndssmulor och bibehållen makt. Men det har inte gett det palestinska folket mer frihet eller rikedom. Det är dock oerhört beklämmande att misstänksamheten och hatet är så pass stort mellan de olika grupperingarna. Från Hamas sida, när man ger avkall på sitt mest bombastiska och melodramatiska språk, har man försökt att framhålla att fienden inte är Fatah (med undantag för den våldsamt hatade gangstern Muhammed Dahlan och dennes närmaste följeslagare) utan Israel.
En sak är säker. Det palestinska motståndet försvinner inte.
En annan recension av samma bok finns här från London Review of books. Hamas finns på grund av alla misslyckanden. Hamas spelar högt, farligt, ofta människofientligt spel, grunddokumentet var djupt anti-semitiskt och har inga betänkligheter kring civila offer. Det är naivt att tro att Hamas försvinner, men även naivt att tro att Hamas är palestiniernas bästa vän.
söndag 26 juli 2009
Demokratilektion: Välj Dina Vänner Med Omsorg
Honduras president Zelaya får alltså höra av USA:s utrikesminister Hillary Clinton att han är dumdristig för att han försöker ta sig in i det egna landet. Ett eventuellt blodbad skulle med andra ord vara hans fel. Den avsatte presidentens fel. Demokrati blir svårt för de privilegierade när man på något vis konfronteras med människor vars åsikter inte stämmer med elitens åsikter. Dock skall det sägas att USA har med stor sannolikhet agerat en aning kraftfullare än vad som varit fallet om detta skett under Bushs tid eller om John McCain suttit vid makten.
I de nedan länkade artikelarna beskrivs Hugo Chávez som USA-fientlig. Kommer Hillary Clinton att kunna beskrivas som Venezuela-fientlig? Palestina-fientlig? Iran-fientlig? Och så vidare. Nej, naturligtvis inte. Med epitetet USA-fientlig menas något objektivt negativt, men samtidigt som något grundlöst, en anti-amerikanism grundat på ett oresonligt hat. Det är även så i vår globaliserade, fria värld att det är samma artikel som florerar runt på våra redaktioner i Sverige. DN, SVD, GP och SVT: text har köpt in samma artikel. Med andra ord skall vi alla veta när vi läser en objektiv artikel om statskuppen Honduras, att den "USA-fientlige" presidenten i Venezuela är en viktig ingridiens i det hela (utan att någon närmare förklaring ges) och att Honduras avsatte president mer eller mindre får skylla sig själv. Personligen tycker jag nog att USA-kritisk hade varit ett bättre epitet. Detta är dock ingenting mot hur medierna i syd och centralamerika och främst nu då i Honduras förvrider verkligheten.
Och visst. Ur ett historiskt perspektiv har det alltid varit dumt att utmana den privilegierade eliten, framförallt i central och sydamerika, om man vill behålla makten. Det har nästan aldrig varit gynnsamt att som i Honduras utmana storbolagen och som i Zelayas fall höja minimilönen med 60 %. Det försvar för statskuppen som florerar bland liberala och högerapologeter som handlar om att skydda demokratin är ett bevis för det folkförakt högern ärver ideologiskt.
Varje maktkamp är även en kamp om språket, om definitioner. Det borde vara journalisternas sak att utmana de styrandes tolkningsföreträde.
Läsvärt: Nikolas Kozloff om Chiquita och Centralamerika. Democracy Now.
I de nedan länkade artikelarna beskrivs Hugo Chávez som USA-fientlig. Kommer Hillary Clinton att kunna beskrivas som Venezuela-fientlig? Palestina-fientlig? Iran-fientlig? Och så vidare. Nej, naturligtvis inte. Med epitetet USA-fientlig menas något objektivt negativt, men samtidigt som något grundlöst, en anti-amerikanism grundat på ett oresonligt hat. Det är även så i vår globaliserade, fria värld att det är samma artikel som florerar runt på våra redaktioner i Sverige. DN, SVD, GP och SVT: text har köpt in samma artikel. Med andra ord skall vi alla veta när vi läser en objektiv artikel om statskuppen Honduras, att den "USA-fientlige" presidenten i Venezuela är en viktig ingridiens i det hela (utan att någon närmare förklaring ges) och att Honduras avsatte president mer eller mindre får skylla sig själv. Personligen tycker jag nog att USA-kritisk hade varit ett bättre epitet. Detta är dock ingenting mot hur medierna i syd och centralamerika och främst nu då i Honduras förvrider verkligheten.
Och visst. Ur ett historiskt perspektiv har det alltid varit dumt att utmana den privilegierade eliten, framförallt i central och sydamerika, om man vill behålla makten. Det har nästan aldrig varit gynnsamt att som i Honduras utmana storbolagen och som i Zelayas fall höja minimilönen med 60 %. Det försvar för statskuppen som florerar bland liberala och högerapologeter som handlar om att skydda demokratin är ett bevis för det folkförakt högern ärver ideologiskt.
Varje maktkamp är även en kamp om språket, om definitioner. Det borde vara journalisternas sak att utmana de styrandes tolkningsföreträde.
Läsvärt: Nikolas Kozloff om Chiquita och Centralamerika. Democracy Now.
torsdag 16 juli 2009
Övergångsregering?
Den honduranska övergångsregeringen återinförde på onsdagen utegångsförbudet från midnatt och hänvisade till hot om oroligheter från anhängare till den störtade presidenten Manuel Zelaya.
"Efter att fortsatt ha mottagit öppna hot från grupper som försöker störa ordningen och skydda människor och deras egendom, har regeringen beslutat att införa utegångsförbud från midnatt, säger regeringen i ett uttalande som sändes i tv.
Landets folkvalde president blir väckt mitt i natten av militären och utskickad ur landet. De som står bakom kuppen kallas sedan av Dagens Nyheter för övergångsregering. Är inte det för härligt med oberoende liberala morgontidningar?
Visst är det även fint att få det att låta som om det är den folkvalde som står för hoten och oordningen, inte kuppmakarna.
"Efter att fortsatt ha mottagit öppna hot från grupper som försöker störa ordningen och skydda människor och deras egendom, har regeringen beslutat att införa utegångsförbud från midnatt, säger regeringen i ett uttalande som sändes i tv.
Landets folkvalde president blir väckt mitt i natten av militären och utskickad ur landet. De som står bakom kuppen kallas sedan av Dagens Nyheter för övergångsregering. Är inte det för härligt med oberoende liberala morgontidningar?
Visst är det även fint att få det att låta som om det är den folkvalde som står för hoten och oordningen, inte kuppmakarna.
onsdag 15 juli 2009
Konsten I Att Fokusera På Det Väsentliga
Om Stockholmsprogrammet skriver många andra bättre, tex Alliansfritt Sverige. Men det som fascinerar mig med den här artikeln är rubriken. "Lugn demonstration i Humlegården." Är det verkligen det som var det mest intressanta med demonstrationen?
När nu polisen börjar rusta inför diverse protester har media börjat göra kopplingar till Göteborg 2001. Det är det borgerliga tolkningsföreträdet som gäller. De borgerliga inskränkingarna av yttrandefriheten som då gjordes med hjälp av polismakten nämns inte (och många av de borgerliga som är förbannade idag över Stockholmsprogrammet, FRA med mera, var inte några av de som försvarade yttrandefriheten 2001.) De övergrepp som gjordes mot våra gemensamma demokratiska rättigheterna av poliserna nämns inte. Så vad ska vi med media till? Är media till för att försvara de privilegierade, de med rätt åsikter? Den grävande journalistiken är för dyr och det krävs för mycket mod för att inta en annan inställning.
Dessutom lyckas man med fokuseringen på våldet, dels förmiska legitimiteten i protesterna men framförallt lyckas man skymma anledningarna till demonstrationerna. Sakfrågorna dränks i action.
Ps! Dock har den del av vänstern som tagit till våld i sina demonstrationer en del i skulden. Det är lätt att fråga sig om den våldsbenägna vänstern analyserar sin kamp någonsin. Gör någon form av utvärdering. Det skulle vara förbannat spännande att ta del av en sån utvärdering. Jag tror dock att man mest "skiter i."
När nu polisen börjar rusta inför diverse protester har media börjat göra kopplingar till Göteborg 2001. Det är det borgerliga tolkningsföreträdet som gäller. De borgerliga inskränkingarna av yttrandefriheten som då gjordes med hjälp av polismakten nämns inte (och många av de borgerliga som är förbannade idag över Stockholmsprogrammet, FRA med mera, var inte några av de som försvarade yttrandefriheten 2001.) De övergrepp som gjordes mot våra gemensamma demokratiska rättigheterna av poliserna nämns inte. Så vad ska vi med media till? Är media till för att försvara de privilegierade, de med rätt åsikter? Den grävande journalistiken är för dyr och det krävs för mycket mod för att inta en annan inställning.
Dessutom lyckas man med fokuseringen på våldet, dels förmiska legitimiteten i protesterna men framförallt lyckas man skymma anledningarna till demonstrationerna. Sakfrågorna dränks i action.
Ps! Dock har den del av vänstern som tagit till våld i sina demonstrationer en del i skulden. Det är lätt att fråga sig om den våldsbenägna vänstern analyserar sin kamp någonsin. Gör någon form av utvärdering. Det skulle vara förbannat spännande att ta del av en sån utvärdering. Jag tror dock att man mest "skiter i."
onsdag 8 juli 2009
US-Amerikansk Lektion I Spel För Galleriet; Avsnitt: Att Fördöma En Statskupp Utan Att Göra Det
Hillary Clinton förklarar USA:s position när det gäller demokratin i Honduras: Man vill inte lägga sig i. Man vill låta "de två parterna" reda ut sina meningsskiljaktigheter. Så fint. Så hycklande.
Från Ny Times: While Secretary Clinton reiterated the United States’ condemnation of Mr. Zelaya’s ouster, she stopped short of calling for his reinstatement, a departure from statements by President Obama earlier Tuesday and from the position taken by much of the international community.
When asked whether the United States viewed Mr. Zelaya’s return as central to the restoration of democratic order, she said that she did not want to “prejudge” the talks before they began.
Från Ny Times: While Secretary Clinton reiterated the United States’ condemnation of Mr. Zelaya’s ouster, she stopped short of calling for his reinstatement, a departure from statements by President Obama earlier Tuesday and from the position taken by much of the international community.
When asked whether the United States viewed Mr. Zelaya’s return as central to the restoration of democratic order, she said that she did not want to “prejudge” the talks before they began.
“There are many different issues that will have to be discussed and resolved,” Mrs. Clinton said. “But I think it’s fair to let the parties themselves, with President Arias’s assistance, sort out all of these issues.”
söndag 5 juli 2009
USA:s Eviga Hyckleri När Det Gäller Demokrati
Precis som Anders Svensson skriver finns det tecken på att USA i varje fall godtar kuppen i Honduras. Man har valt en smidigare linje än vad Bush-juntan använde 2002 när Hugo Chávez i Venezuela störtades för ett dygn. En retorik som i varje fall går att tolka som fördömande. Men USA har inte använt sig av några politiska verktyg alls för att få Zelaya att återvända, man vågar inte ens använda ordet "kupp". Honduras är dessutom kanske det land i latinamerika som är mest beroende av USA ekonomiskt och militärt - med flera av kuppledarna utbildade i terrorskolan School Of Americas. Detta är vad en författare kallar …”the iron fist with a velvet glove: while it may feel softer, it’s as “interventionist” as ever.”
Och för att citera en tyckare vid Fox News (ibland talar de sanning - och naturligtvis samtycker de till kuppen):
“I think they (Obama-administrationen- min anmärkning) are perfectly happy with the outcome… Now, I think it’s the correct public diplomacy and policy to say, of course we’re for the democratically elected president and we don’t like coups in Latin America, but when all the dust settles, they will be perfectly happy to work with this new guy. They are not working to get Zelaya back into power… This is the outcome the United States would have preferred, this is not the method they would want to publicly condone.”
Men det är inte bara Fox News som är för kuppen eller försöker rationalisera den. Även liberala medier som New York Times gör sitt bästa för att få befolkningen i USA att acceptera kuppen.
Det finns många likheter med kuppen mot Hugo Chávez, vilket flera författare och journalister, bland annat Eva Golinger, har påpekat. Det är bara att hoppas att kuppen blir lika misslyckad också.
DN Nikolas Kozloff
Och för att citera en tyckare vid Fox News (ibland talar de sanning - och naturligtvis samtycker de till kuppen):
“I think they (Obama-administrationen- min anmärkning) are perfectly happy with the outcome… Now, I think it’s the correct public diplomacy and policy to say, of course we’re for the democratically elected president and we don’t like coups in Latin America, but when all the dust settles, they will be perfectly happy to work with this new guy. They are not working to get Zelaya back into power… This is the outcome the United States would have preferred, this is not the method they would want to publicly condone.”
Men det är inte bara Fox News som är för kuppen eller försöker rationalisera den. Även liberala medier som New York Times gör sitt bästa för att få befolkningen i USA att acceptera kuppen.
Det finns många likheter med kuppen mot Hugo Chávez, vilket flera författare och journalister, bland annat Eva Golinger, har påpekat. Det är bara att hoppas att kuppen blir lika misslyckad också.
DN Nikolas Kozloff
torsdag 25 juni 2009
lördag 6 juni 2009
Dagen Då Feministiskt Initiativ Fick Positiv Publicitet
Benny Andersson skänker en miljon kronor till Feministiskt Initiativ och FI har antagligen aldrig fått uppleva en sådan bonus. Jag menar då i första hand inte pengarna, utan den reklam själva gåvan har inneburit. Idag är det på Aftonbladets löpsedel, där det med stora bokstäver utlovas en förklaring till varför han skänker pengar till FI. Även om det i sig från Bennys sida verkar vara ett principiellt ställningstagande främst för den demokratiska processen, så är det ju självklart att Benny hyser sympatier för FI och Gudrun Schyman.
Men samtidigt är det något lätt tragikomiskt över det hela. FI har fått utstå mycket genom åren. Den mest positiva publicitet de har fått under sin existens är när en extremt rik man skänker partiet en miljon kronor. Jag tycker även det säger något om det politiska klimatet och om demokratin.
AB DN SVD
Men samtidigt är det något lätt tragikomiskt över det hela. FI har fått utstå mycket genom åren. Den mest positiva publicitet de har fått under sin existens är när en extremt rik man skänker partiet en miljon kronor. Jag tycker även det säger något om det politiska klimatet och om demokratin.
AB DN SVD
tisdag 25 november 2008
En Inkompetent Diktator Talar
" Oavsett vem de lade sin röst på, så har väljarna i dag visat att vi har ett demokratiskt system i Venezuela som respekterar folkviljan", sade president Hugo Chávez, sedan det blivit känt att valdeltagandet varit rekordhöga 65 procent i regionalvalen. DN.
Chávez har gjort det igen. Erkänt sig besegrad. Även om han denna gång vann i de flesta regionerna i Venezuela, så borde ju en diktator vinna i alla regioner. Internationella valobservatörer hade än en gång inget att klaga på. Någon borde skicka denna diktator på diktatorkurs. Man skulle ju kunna ta honom för demokrat.
Chávez har gjort det igen. Erkänt sig besegrad. Även om han denna gång vann i de flesta regionerna i Venezuela, så borde ju en diktator vinna i alla regioner. Internationella valobservatörer hade än en gång inget att klaga på. Någon borde skicka denna diktator på diktatorkurs. Man skulle ju kunna ta honom för demokrat.
lördag 8 november 2008
Om Vikten Av Att Avkolonisera Våra Sinnen
The US population elects its president, not the Master of the Universe. This seems to be understood nowadays in Russia, Asia, Latin America and the Muslim world. Only in Europe do we still need to decolonize our minds.
Varje dag nu. Varje dag kan jag i DN (men inte bara där) läsa om den stora vikten av valet av USA:s president. Om hur vi behöver USA. Om hur vi inte klarar oss utan USA. Om hur USA är demokratins förkämpe. Om hur vi behöver ett USA med en president som åtminstone lyssnar ibland på de andra. Om hur de " försämrade relationerna mellan USA och Europa är en av de mer tragiska följderna av Bushadministrationens arroganta framfart på världsscenen."
Varje dag nu.
Varje dag nu. Varje dag kan jag i DN (men inte bara där) läsa om den stora vikten av valet av USA:s president. Om hur vi behöver USA. Om hur vi inte klarar oss utan USA. Om hur USA är demokratins förkämpe. Om hur vi behöver ett USA med en president som åtminstone lyssnar ibland på de andra. Om hur de " försämrade relationerna mellan USA och Europa är en av de mer tragiska följderna av Bushadministrationens arroganta framfart på världsscenen."
Varje dag nu.
torsdag 6 november 2008
"I Wish I Knew How It Would Feel To Be Free"
Valet är över i USA Barack Obama har vunnit och det anses generellt som en seger för demokratin att en svart man nu har vunnit valet i USA. Och naturligtvis, med tanke på USA:s historia, är det ett framsteg. Samtidigt så råder en ekonomisk kris i världen och i USA. De som drabbas hårdast är kvinnorna. Speciellt svarta kvinnor. Fattiga svarta kvinnor. Det är ett problem på flera sätt. Ur exempelvis en demokratisk aspekt: I USA finns ingen möjlighet att ett av de två partierna tar parti för dem. Tar upp kampen för dem.
Det får mig att tänka på Nina Simone. Och speciellt en låt med Nina: I Wish I Knew How It Would Feel To Be Free. En låt som Bill Clinton nämnde i sitt begravningstal vid Rosa Parks begravning. Men han missade en del av Ninas poäng med låten. Bill Clinton menade då enligt Kim Hester D. Williams … att alla idag, till skillnad från när Rosa Parks levde, har inte bara en möjlighet att vara fria, utan är fria.
Men det Bill Clinton missade då, och det liberaler missar idag, är att det handlade inte bara för Nina Simone om att vara svart. Där fanns även klassfrågan. Där fanns även genusfrågan. Arbetare, kvinna, svart. Utsatt för ”the matrix of domination”, som Patricia Hill Collins skulle säga. I detta fanns en hel politik formad för att bibehålla den rasistiska strukturen. Detta handlade inte bara om att få några smulor av rättigheter till sig. Det handlade om strukturer i samhället. Med valet av Barack Obama så handlar det inte bara om att i och med att en svart man blir president så är det slutgiltiga hindret för svarta borttaget i USA. (Liksom det i sig inte var en seger för feminismen att Margaret Thatcher blev premiärminister i Storbritannien.) Ninas version av I Wish I Knew handlar om mer än en individs längtan till frihet: det handlar om ”hennes folks” längtan. Så även om enskilda individer på olika sätt tar sig fram, eller gör en mindre klassresa, så innebär inte detta att det är möjligt för alla. Men för varje enskild individ som lyckas, så är det samtidigt som det är en framgång för individen, även en framgång för den liberala ideologin: den liberala historieberättelsen, det liberala samvetet.
Nina Simone var tidigt en politisk aktivist, någon som tidigt uppfattade de politiska orättvisorna. Men för att Nina skulle kanalisera ilskan genom musiken och texterna, så krävdes det ett par tragedier. Mord på en NAACP aktivist var början, men droppen som fick bägaren att rinna över var mordet på de fyra barnen i en kyrka i Birmingham.
Rasismen fick henne att till slut agera. Hon blev en arg, svart, kvinna. Mississippi Goddamn blev hennes första politiska låt. Innan dess hade hon varit tveksam till att skriva politiska låtar. Det var för ytligt. Man kunde inte i en låt gå på djupet. Hon ansåg att protestmusik tog iväg värdigheten från människor som verkligen ägnade hela sitt liv åt kampen för rättvisa. Ett par minuter musik var helt enkelt otillräckligt. De innebrända barnen ändrade hennes inställning helt.
Men faktum var att hennes ilska först övergick i hat: hennes första spontana tanke var att gå ut och mörda någon som hon kunde identifiera som en person som stod i vägen för att hennes folk skulle få någon form av rättvisa för första gången. Hennes dåvarande man hindrade henne. ”Nina, du vet ingenting om hur man dödar. Det enda du har är musiken.”
Hon blev inte helt övertygad först. Men till slut övertygades hon. Inte av moraliska skäl. Icke-våld som metod trodde hon inte helt på. Det var snarare just att det var mer rationellt att hon ägnade sig åt protestmusik. Så hon satte sig ned vid pianot. Skrev Mississippi Goddamn.
Så när Simone sjöng, "I wish that you knew how it feels to be me. Then you'd see and agree that everyone should be free" så är betoningen på att "everyone should be free." När Clinton håller med om grundtanken att alla människor ska vara fria, så menade han då även att vi redan kommit så långt. Alla har lika möjligheter. Men i USA har man aldrig riktigt förstått vidden av förtrycket.
Vi har med Barack Obama tagit ett steg framåt. Ett kliv som har en enorm symbolisk mening. Det sker dock i en kontext av att vi alltså har två högerpartier att välja på. Men det intressanta är även att vi, i en tid vi ser oss som så oerhört upplysta, och i decennier hyllat USA, med sin ”the american dream” – landet där allt är möjligt, först nu ser en svart man som president. Varför? Han tillhör rätt klass. Han står för en politik, som det politiska, det mediala och det ekonomiska etablissemanget kan acceptera (och även föredrar framför det andra högeralternativet). Det är med andra ord inte vilken svart man som helst som blir president. Så när man nu som exempelvis DN-liberalen Niklas Ekdal gjorde i en artikel innan valet försöker påskina att detta bevisar att i USA är verkligen allt möjligt, så är det onekligen en sanning med modifikation. Det är den liberala förklaringsmodellens problem. Ur en liberal vulgärindividualistisk tolkning är allt möjligt för alla så länge alla får rösta, så är det i teorin, ett idealtypiskt land, tillräckligt fritt. Du är född i USA: du är fri att bli vad du bestämmer dig för att bli. Men det räcker inte så, för det är inte så. Frihet är dessutom inte allt. Det är inte så att Barack Obama kliver fram i ett samhälle fritt från forna tiders förtryck, eller friställd från det klassamhälle USA har byggt upp. Rasismen i USA är inte utrotad bara för att man har valt en svart man till president (som det vita USA kan tolerera). Det blir inte ett nytt USA av en ny president.
En annan aspekt är dessutom hur noga man varit från Obama-kampanjen att betona att Obama är kristen: han är inte muslim och han är inte arab. Men en annan sak som också varit av vikt är att se till att han inte framstår som en oresonligt "angry black man". Han är ingen svart man att vara rädd för, vilket han försökte bevisa genom flera inspirerande och hoppfulla tal. Så även om hela världen har tagit ett steg framåt med presidentvalet, så är det än så länge på ett ytligt plan. Men någon större ”change” lär vi inte få se. Och Nina Simones låt fortsätter att ha sin betydelse. En av anledningarna är att man i USA är blinda för klassamhällets segregerande krafter.
(Inom parantes: Zaramis om USA-vänsterns, den tragiskt marginaliserade, åsikter om valet. Zaramis om bristerna i USA-valet. Vänsterekonomis kommentar. Esbati: Spelar det någon roll?)
Det får mig att tänka på Nina Simone. Och speciellt en låt med Nina: I Wish I Knew How It Would Feel To Be Free. En låt som Bill Clinton nämnde i sitt begravningstal vid Rosa Parks begravning. Men han missade en del av Ninas poäng med låten. Bill Clinton menade då enligt Kim Hester D. Williams … att alla idag, till skillnad från när Rosa Parks levde, har inte bara en möjlighet att vara fria, utan är fria.
Men det Bill Clinton missade då, och det liberaler missar idag, är att det handlade inte bara för Nina Simone om att vara svart. Där fanns även klassfrågan. Där fanns även genusfrågan. Arbetare, kvinna, svart. Utsatt för ”the matrix of domination”, som Patricia Hill Collins skulle säga. I detta fanns en hel politik formad för att bibehålla den rasistiska strukturen. Detta handlade inte bara om att få några smulor av rättigheter till sig. Det handlade om strukturer i samhället. Med valet av Barack Obama så handlar det inte bara om att i och med att en svart man blir president så är det slutgiltiga hindret för svarta borttaget i USA. (Liksom det i sig inte var en seger för feminismen att Margaret Thatcher blev premiärminister i Storbritannien.) Ninas version av I Wish I Knew handlar om mer än en individs längtan till frihet: det handlar om ”hennes folks” längtan. Så även om enskilda individer på olika sätt tar sig fram, eller gör en mindre klassresa, så innebär inte detta att det är möjligt för alla. Men för varje enskild individ som lyckas, så är det samtidigt som det är en framgång för individen, även en framgång för den liberala ideologin: den liberala historieberättelsen, det liberala samvetet.
Nina Simone var tidigt en politisk aktivist, någon som tidigt uppfattade de politiska orättvisorna. Men för att Nina skulle kanalisera ilskan genom musiken och texterna, så krävdes det ett par tragedier. Mord på en NAACP aktivist var början, men droppen som fick bägaren att rinna över var mordet på de fyra barnen i en kyrka i Birmingham.
Rasismen fick henne att till slut agera. Hon blev en arg, svart, kvinna. Mississippi Goddamn blev hennes första politiska låt. Innan dess hade hon varit tveksam till att skriva politiska låtar. Det var för ytligt. Man kunde inte i en låt gå på djupet. Hon ansåg att protestmusik tog iväg värdigheten från människor som verkligen ägnade hela sitt liv åt kampen för rättvisa. Ett par minuter musik var helt enkelt otillräckligt. De innebrända barnen ändrade hennes inställning helt.
Men faktum var att hennes ilska först övergick i hat: hennes första spontana tanke var att gå ut och mörda någon som hon kunde identifiera som en person som stod i vägen för att hennes folk skulle få någon form av rättvisa för första gången. Hennes dåvarande man hindrade henne. ”Nina, du vet ingenting om hur man dödar. Det enda du har är musiken.”
Hon blev inte helt övertygad först. Men till slut övertygades hon. Inte av moraliska skäl. Icke-våld som metod trodde hon inte helt på. Det var snarare just att det var mer rationellt att hon ägnade sig åt protestmusik. Så hon satte sig ned vid pianot. Skrev Mississippi Goddamn.
Så när Simone sjöng, "I wish that you knew how it feels to be me. Then you'd see and agree that everyone should be free" så är betoningen på att "everyone should be free." När Clinton håller med om grundtanken att alla människor ska vara fria, så menade han då även att vi redan kommit så långt. Alla har lika möjligheter. Men i USA har man aldrig riktigt förstått vidden av förtrycket.
Vi har med Barack Obama tagit ett steg framåt. Ett kliv som har en enorm symbolisk mening. Det sker dock i en kontext av att vi alltså har två högerpartier att välja på. Men det intressanta är även att vi, i en tid vi ser oss som så oerhört upplysta, och i decennier hyllat USA, med sin ”the american dream” – landet där allt är möjligt, först nu ser en svart man som president. Varför? Han tillhör rätt klass. Han står för en politik, som det politiska, det mediala och det ekonomiska etablissemanget kan acceptera (och även föredrar framför det andra högeralternativet). Det är med andra ord inte vilken svart man som helst som blir president. Så när man nu som exempelvis DN-liberalen Niklas Ekdal gjorde i en artikel innan valet försöker påskina att detta bevisar att i USA är verkligen allt möjligt, så är det onekligen en sanning med modifikation. Det är den liberala förklaringsmodellens problem. Ur en liberal vulgärindividualistisk tolkning är allt möjligt för alla så länge alla får rösta, så är det i teorin, ett idealtypiskt land, tillräckligt fritt. Du är född i USA: du är fri att bli vad du bestämmer dig för att bli. Men det räcker inte så, för det är inte så. Frihet är dessutom inte allt. Det är inte så att Barack Obama kliver fram i ett samhälle fritt från forna tiders förtryck, eller friställd från det klassamhälle USA har byggt upp. Rasismen i USA är inte utrotad bara för att man har valt en svart man till president (som det vita USA kan tolerera). Det blir inte ett nytt USA av en ny president.
En annan aspekt är dessutom hur noga man varit från Obama-kampanjen att betona att Obama är kristen: han är inte muslim och han är inte arab. Men en annan sak som också varit av vikt är att se till att han inte framstår som en oresonligt "angry black man". Han är ingen svart man att vara rädd för, vilket han försökte bevisa genom flera inspirerande och hoppfulla tal. Så även om hela världen har tagit ett steg framåt med presidentvalet, så är det än så länge på ett ytligt plan. Men någon större ”change” lär vi inte få se. Och Nina Simones låt fortsätter att ha sin betydelse. En av anledningarna är att man i USA är blinda för klassamhällets segregerande krafter.
(Inom parantes: Zaramis om USA-vänsterns, den tragiskt marginaliserade, åsikter om valet. Zaramis om bristerna i USA-valet. Vänsterekonomis kommentar. Esbati: Spelar det någon roll?)
fredag 5 september 2008
Hans Bergström Felsurrar
Hans Bergström blir man inte av med i första taget. Hans Bergström har varit i USA och färgats av USA:s politiska skala, där även höger blir vänster. (Kan det bero på deras förvirrade koncept där republikanerna är röda?) På krönikerplats skriver han om valet i USA. (Han har på denna plats faktiskt hyllat Per Ahlmark för att denne fick rätt i alla sina profetior angående Irak-kriget. Det ni.)
” Men med sitt tal i Denver bytte Obama riktning. Han är nu den högst traditionelle demokraten, långt till vänster politiskt med attacker mot "de rika" och mot företagsamheten och med en mycket aggressiv ton mot John McCain. Ett positivt budskap om "hopp" ersattes av en negativ beskrivning av Amerika som ruttet.”
Amerika som ruttet? Hade Obama sagt något liknande hade han varit kölhalad, Fox News hade helt enkelt satt den frasen som repeat och låtit alla ”nyhetsankare” ta en semester till november och Obamas kandidatur hade varit begravd sex fot under marken. Och vadå? Obama långt till vänster? Nåväl. Vänta. Bergström är inte färdig med sitt nonsens:
Clinton bröt ny mark, bland annat med sin plädering för handel och med sin välfärdsreform. Obama framträder nu närmast som protektionist och socialist.
Socialist? Skriver Hans Bergström denna artikel som ett arbetsmaterial att inkludera i en jobbansökan till att bli en ”expert” på Fox News? För Hans Bergström är det som om det inte existerar klasskillnader i USA. Hans Bergström skriver om ”de rika” inom parantes som om klasskillnaderna i USA vore försumbara. Sen kommer en diskussion om taktik och en något besynnerlig slutsats med klassiskt borgerligt folkförakt:
Han ville säkert också nå fram till Hillary Clintons mer jordbundna väljare. Men det har skett till priset av fräschör.
Till priset av fräschör? Bergström fortsätter en diskussion om valet som visar på uppenbara brister i USA:s demokrati. Fixeringen vid individerna. (Jag menar: de har George W. Bush som president nu. Vad är hans styrka? )
Med det som har hänt på bara några dagar är att John McCain har tappat sitt till synes starkare kort: erfarenheten. Barack Obama har förlorat något av sitt starkaste kort: att företräda en ny typ av gränsöverskridande politik för en ny generation.
På något vis håller annars människor, framförallt i den övriga världen (där nästan alla människor bor), på Obama för att alternativet är så mycket sämre. Det här handlar om USA. Landet där man tagit risken ur demokratin. Kapitalet, storföretagen, och miljardärerna har inget att oroa sig för. Man kan få någon som är mindre lismande. Obama är inget hopp för vänstern. För kapitalet finns bara bra kandidater. Den stora massan kommer att få politiker vars agenda står långt till höger om dem själva. I USA, liberalernas drömland, har man tagit risken ur demokratin. Bara högerkandidater kan vinna valet. Oavsett vad Hans Bergström felsurrar om.
Nej, Obama är mannen. För alla utom ett oroväckande stort gäng neokonservativa människor varav många styrs av ren xenofobi och religiös fanatism. Demokraterna hade ett konvent, som var så jippofierat, att man tagit politiken ut ur politiken. Obama talar om hoppet. Om Change you can believe in. Men vad finns att believa in? Förändring? Obama är taktiker, skicklig retoriker, och har onekligen karisma till skillnad från den komiskt gråe John Kerry som var demokraternas förra kandidat. Men vad som verkligen ska göras återstår att bevisa. Han är på flera fronter betydligt mindre radikal än Hillary Clinton och framförallt John Edwards.
Melissa Etheridge äntrade så scenen för demokraterna på konventet. Drog “Give peace a chance”. Skämtar någon? Obama har möjligen insett vikten av diplomati. Men han är Demokrat. Han har Biden vid sin sida. Han kan komma att bli USA:s president. Give peace a chance känns mest som en modern ironisk slagdänga. Något Killing-gänget har skrivit.
Det republikanske konventet var tydligen fattigt på substans. Men att McCain skulle ha stulit "change"-temat är inte helt sant. Det har helt enkelt varit på var mans läppar. Dagens Nyheter skriver vid sitt återkommande nutidstips ”att det här valet kan bli hur kul som helst.” Nej, det kan det faktiskt inte.
” Men med sitt tal i Denver bytte Obama riktning. Han är nu den högst traditionelle demokraten, långt till vänster politiskt med attacker mot "de rika" och mot företagsamheten och med en mycket aggressiv ton mot John McCain. Ett positivt budskap om "hopp" ersattes av en negativ beskrivning av Amerika som ruttet.”
Amerika som ruttet? Hade Obama sagt något liknande hade han varit kölhalad, Fox News hade helt enkelt satt den frasen som repeat och låtit alla ”nyhetsankare” ta en semester till november och Obamas kandidatur hade varit begravd sex fot under marken. Och vadå? Obama långt till vänster? Nåväl. Vänta. Bergström är inte färdig med sitt nonsens:
Clinton bröt ny mark, bland annat med sin plädering för handel och med sin välfärdsreform. Obama framträder nu närmast som protektionist och socialist.
Socialist? Skriver Hans Bergström denna artikel som ett arbetsmaterial att inkludera i en jobbansökan till att bli en ”expert” på Fox News? För Hans Bergström är det som om det inte existerar klasskillnader i USA. Hans Bergström skriver om ”de rika” inom parantes som om klasskillnaderna i USA vore försumbara. Sen kommer en diskussion om taktik och en något besynnerlig slutsats med klassiskt borgerligt folkförakt:
Han ville säkert också nå fram till Hillary Clintons mer jordbundna väljare. Men det har skett till priset av fräschör.
Till priset av fräschör? Bergström fortsätter en diskussion om valet som visar på uppenbara brister i USA:s demokrati. Fixeringen vid individerna. (Jag menar: de har George W. Bush som president nu. Vad är hans styrka? )
Med det som har hänt på bara några dagar är att John McCain har tappat sitt till synes starkare kort: erfarenheten. Barack Obama har förlorat något av sitt starkaste kort: att företräda en ny typ av gränsöverskridande politik för en ny generation.
På något vis håller annars människor, framförallt i den övriga världen (där nästan alla människor bor), på Obama för att alternativet är så mycket sämre. Det här handlar om USA. Landet där man tagit risken ur demokratin. Kapitalet, storföretagen, och miljardärerna har inget att oroa sig för. Man kan få någon som är mindre lismande. Obama är inget hopp för vänstern. För kapitalet finns bara bra kandidater. Den stora massan kommer att få politiker vars agenda står långt till höger om dem själva. I USA, liberalernas drömland, har man tagit risken ur demokratin. Bara högerkandidater kan vinna valet. Oavsett vad Hans Bergström felsurrar om.
Nej, Obama är mannen. För alla utom ett oroväckande stort gäng neokonservativa människor varav många styrs av ren xenofobi och religiös fanatism. Demokraterna hade ett konvent, som var så jippofierat, att man tagit politiken ut ur politiken. Obama talar om hoppet. Om Change you can believe in. Men vad finns att believa in? Förändring? Obama är taktiker, skicklig retoriker, och har onekligen karisma till skillnad från den komiskt gråe John Kerry som var demokraternas förra kandidat. Men vad som verkligen ska göras återstår att bevisa. Han är på flera fronter betydligt mindre radikal än Hillary Clinton och framförallt John Edwards.
Melissa Etheridge äntrade så scenen för demokraterna på konventet. Drog “Give peace a chance”. Skämtar någon? Obama har möjligen insett vikten av diplomati. Men han är Demokrat. Han har Biden vid sin sida. Han kan komma att bli USA:s president. Give peace a chance känns mest som en modern ironisk slagdänga. Något Killing-gänget har skrivit.
Det republikanske konventet var tydligen fattigt på substans. Men att McCain skulle ha stulit "change"-temat är inte helt sant. Det har helt enkelt varit på var mans läppar. Dagens Nyheter skriver vid sitt återkommande nutidstips ”att det här valet kan bli hur kul som helst.” Nej, det kan det faktiskt inte.
torsdag 21 augusti 2008
Prag 1968, Teheran 1953: "Allt som har hänt lever kvar och påverkar det nuvarande.”
Världshistorien är inte bara där som anekdoter att berätta. ”Allt som har hänt lever kvar och påverkar det nuvarande.” * Det är en truism som inte behöver utvecklas när vi denna vecka kan "fira" två dystra jubileum ur demokratisk synpunkt.
Mer eller mindre revolutionära försök till folkliga demokratier störtades av de två stormakterna, USA och Sovjetunionen. Iran 1953 och Tjeckoslovkien 1968. I grund och botten kan man egentligen se konsekvenserna av de båda än idag, även om det främst är krossandet av det enda demokratiska försöket till dags dato i Iran som har någon större dagsaktuell betydelse.
I Iran skedde Operation AJAX på grund av Irans ledare Mossadeqs nationaliseringar av oljebolag. Stora västliga ekonomiska intressen, läs olja, måste skyddas. Till varje pris. Så Mossadeq störtades. Shahen fick makten. Med stöd av USA skapade man en säkerhetstjänst som hade till uppgift att förhindra en ny Mossadeq. Men ett kortsiktigt imperialistiskt tänkande förstördes möjligheterna till en demokrati. USA ville förhindra ett spridande av olydnad i regionen gentemot kapitalistiska intressen. Det kan vara värt att notera när diverse krigshot vilar över Iran.
I Prag fanns det en stark folklig vilja att öppna upp och skapa en socialistisk demokrati utan att behöva lyda under Sovjetunionen. Det gick inte för sig. Krossandet av Prag-våren var ännu en mänsklig tragedi. Natten mellan den 20 och 21 augusti 1968 invaderades Tjeckoslovakien av trupper från Sovjetunionen, Bulgarien, Polen och Ungern. Och ännu en förlust i raden för socialismen kunde tecknas ned.
Hur hade världen kunnat se ut idag om inte stormakterna med sitt förakt för demokrati blandat sig i? Det får vi aldrig veta.
* Ur Människohamn, av John Ajvide Lindqvist som jag för närvarande läser.
Svensson. Björnbrum. DN. SVD
Mer eller mindre revolutionära försök till folkliga demokratier störtades av de två stormakterna, USA och Sovjetunionen. Iran 1953 och Tjeckoslovkien 1968. I grund och botten kan man egentligen se konsekvenserna av de båda än idag, även om det främst är krossandet av det enda demokratiska försöket till dags dato i Iran som har någon större dagsaktuell betydelse.
I Iran skedde Operation AJAX på grund av Irans ledare Mossadeqs nationaliseringar av oljebolag. Stora västliga ekonomiska intressen, läs olja, måste skyddas. Till varje pris. Så Mossadeq störtades. Shahen fick makten. Med stöd av USA skapade man en säkerhetstjänst som hade till uppgift att förhindra en ny Mossadeq. Men ett kortsiktigt imperialistiskt tänkande förstördes möjligheterna till en demokrati. USA ville förhindra ett spridande av olydnad i regionen gentemot kapitalistiska intressen. Det kan vara värt att notera när diverse krigshot vilar över Iran.
I Prag fanns det en stark folklig vilja att öppna upp och skapa en socialistisk demokrati utan att behöva lyda under Sovjetunionen. Det gick inte för sig. Krossandet av Prag-våren var ännu en mänsklig tragedi. Natten mellan den 20 och 21 augusti 1968 invaderades Tjeckoslovakien av trupper från Sovjetunionen, Bulgarien, Polen och Ungern. Och ännu en förlust i raden för socialismen kunde tecknas ned.
Hur hade världen kunnat se ut idag om inte stormakterna med sitt förakt för demokrati blandat sig i? Det får vi aldrig veta.
* Ur Människohamn, av John Ajvide Lindqvist som jag för närvarande läser.
Svensson. Björnbrum. DN. SVD
tisdag 19 augusti 2008
Västvänlig? Det Räcker. Hängningen är Över, Bara Rättegången Återstår
Du har väl valt sida mellan Georgien och Ryssland? Inte?
Dessvärre är det ju så att många har en ideologisk utgångspunkt som gör att man förklarar konflikter för tidigt; innan man har alla fakta på bordet, så vet man: detta innebär i sak att hängningen är över, och att det bara är rättegången som återstår. Ibland sållar man helt enkelt bort fakta som inte passar in. I krisen Georgien/Ryssland är det dock uppenbart att Georgiens president överskattat det egna landets militära möjligheter, samt möjligtvis underskattat Rysslands reaktion. Därtill kan man tro att den västvänlige georgiska presidenten (som har betydligt mindre demokratisk trovärdighet än exempelvis Chávez.) har överskattat det västliga stödet. En ständig uppmaning till världens alla ledare borde vara: lita aldrig på USA.
Annars är det dessutom som så att de två små utbrytarrepublikerna historiskt sett har liten koppling till Georgien, varför man också ställer sig frågan, vad som gör att väst så pass tydligt ställt sig på Georgiens sida. Stalin var det dessutom den som såg till att de små republikerna ingick i Georgien. Den frågan besvaras, delvis, med:
…Den moderna dygden: att vara Västvänlig. Att vara västvänlig är onekligen ett oerhört positivt epitet när det kommer till våra medier och hur det uttrycks. Om en dygd betecknar ett moraliskt eftertraktansvärt personligt karaktärsdrag, så är det just vad den georgiska presidenten Saakashvili försöker uppvisa med sin påstådda västvänlighet. Han proklamerar stolt att han har ”amerikanska värderingar”. Han är utbildad i USA och har tydligen haft en viss kontakt med John McCain. New York Times beskriver hur hans fina sätt är och när Ryssland kör den hårda stilen så har: ” Mr. Saakashvili ... fought back with soft power: the polished international image, the fluent English, repeated, eloquent appeals on cable news for Western support and, frequently, near histrionic claims about Russian intentions and actions in the conflict.”
Saakasvili har också länge varit en celibritet på de finare diplomatiska inre cirklarna. Han är en man som helt enkelt beter sig västligt och belevat, och talar flytande engelska. Utbildad i väst som han är.
Niklas Ekdal, den avgående DN-liberalen är inne på samma spår: (Uppsnappat via Esbati.)
För ett par år sedan träffade jag Micheil Saakasjvili, i Dalarna av alla ställen. Det är en charmerande demokrat som säger allt liberala västerlänningar vill höra. Han berättade om Georgiens framsteg, och jag skrev att han var på väg att göra ett akvarium av en fisksoppa.
För Ekdal är Georgien: frihetens trojanska häst i Stalins gamla maktsfär.
Vilket snarare bör ses som ett stilistiskt grepp från Ekdal än ett analytiskt. För hur fritt är dessutom Georgien? Och är det verkligen därför USA stödjer Georgien? Och är det verkligen en president som ska lära en journalist om framstegen?
Att Ryssland är en usel demokrati, det vet vi. Att Ryssland inte är en förkämpe för mänskliga rättigheter, det vet vi. Men spelar gamla meriter, och i sammanhanget irrelevanta fakta, någon roll här? Inte kan väl Georgiens attack mot Syd-Ossetien direkt ses som en attack för friheten? Vad säger exempelvis Amnesty. Ja, att det finns allvarliga brister i denna region överlag, men att det på vissa fronter sker framsteg. Men att Georgien skulle vara frihetens trojanska häst är helt enkelt DN-liberal mumbofuckingjumbo. (Dessutom var väl den trojanska hästen framgångsrik. Och i den dolde sig något. Och vadå göra akvarium av en fisksoppa. Verkar inte det lite dumt? I ett akvarium ska man väl ha levande fiskar som man inte tänker äta upp? )
Men här har vi det igen. Han säger det liberala västerlänningar vill höra. Det räcker så. Vi håller på Saakasjvili. Men presidenten är trots allt ifrågasatt i det egna landet. Stora protester mot honom har funnits, och den polisiära makten har slagit ned protester förr med brutalitet.
Naturligtvis gillas Georgien av USA eftersom man även deltagit i Irak-kriget.
Och sen kommer även den gamla rysskräcken in i bilden. Den är politiskt användbar.
USA är som vanligt inte oskyldiga, men detta innebär inte att det ursäktar Rysslands agerande. Ryssland har väl i viss mån sina imperialistiska ambitioner, sina drömmar om att bli den stormakt man en gång var. Historien skrivs inte enbart av vinnarna. Rysslands förlust i det kalla kriget, har krävt sin förklaring. Segrar är ofta förrädiska, medan förluster ofta kan vara instruktiva. Men det kan även skapa en revanschlusta: en sargad nationalism kan vara farlig. I nationalismen finns det ett otäckt blot-und-boden-tänk.
Ryssarna i sin tur pekar på det tämligen uppenbara och genomskinliga US-amerikanska hyckleriet med en diplomatisk variant av: ”Ah men durå”.* I sak ska det inte spela någon roll. Om ryssarna exempelvis ansåg att det var fel att stödja Kosovo borde ju ryssarna göra fel nu. Att det som vanligt finns viktiga naturresurser i ett konfliktområde är inte heller ovanligt. I den borgerliga analysen så handlar det enbart om Ryssland som stormakt. Men grejen med stormakter är ofta, att de agerar utifrån att bevaka sina egenintressen.
Men i kampen mellan stormakterna och eliterna är det folket som får lida.
(Jag antar dock att detta får NATO-entusiaster att bli än mer förtjusta i tanken om NATO. Ryssen är tillbaka. Han går inte att samarbeta militärt med.)
*Ett hyckleri som är skickligt ignorerat av borgerliga skribenter.
Dessvärre är det ju så att många har en ideologisk utgångspunkt som gör att man förklarar konflikter för tidigt; innan man har alla fakta på bordet, så vet man: detta innebär i sak att hängningen är över, och att det bara är rättegången som återstår. Ibland sållar man helt enkelt bort fakta som inte passar in. I krisen Georgien/Ryssland är det dock uppenbart att Georgiens president överskattat det egna landets militära möjligheter, samt möjligtvis underskattat Rysslands reaktion. Därtill kan man tro att den västvänlige georgiska presidenten (som har betydligt mindre demokratisk trovärdighet än exempelvis Chávez.) har överskattat det västliga stödet. En ständig uppmaning till världens alla ledare borde vara: lita aldrig på USA.
Annars är det dessutom som så att de två små utbrytarrepublikerna historiskt sett har liten koppling till Georgien, varför man också ställer sig frågan, vad som gör att väst så pass tydligt ställt sig på Georgiens sida. Stalin var det dessutom den som såg till att de små republikerna ingick i Georgien. Den frågan besvaras, delvis, med:
…Den moderna dygden: att vara Västvänlig. Att vara västvänlig är onekligen ett oerhört positivt epitet när det kommer till våra medier och hur det uttrycks. Om en dygd betecknar ett moraliskt eftertraktansvärt personligt karaktärsdrag, så är det just vad den georgiska presidenten Saakashvili försöker uppvisa med sin påstådda västvänlighet. Han proklamerar stolt att han har ”amerikanska värderingar”. Han är utbildad i USA och har tydligen haft en viss kontakt med John McCain. New York Times beskriver hur hans fina sätt är och när Ryssland kör den hårda stilen så har: ” Mr. Saakashvili ... fought back with soft power: the polished international image, the fluent English, repeated, eloquent appeals on cable news for Western support and, frequently, near histrionic claims about Russian intentions and actions in the conflict.”
Saakasvili har också länge varit en celibritet på de finare diplomatiska inre cirklarna. Han är en man som helt enkelt beter sig västligt och belevat, och talar flytande engelska. Utbildad i väst som han är.
Niklas Ekdal, den avgående DN-liberalen är inne på samma spår: (Uppsnappat via Esbati.)
För ett par år sedan träffade jag Micheil Saakasjvili, i Dalarna av alla ställen. Det är en charmerande demokrat som säger allt liberala västerlänningar vill höra. Han berättade om Georgiens framsteg, och jag skrev att han var på väg att göra ett akvarium av en fisksoppa.
För Ekdal är Georgien: frihetens trojanska häst i Stalins gamla maktsfär.
Vilket snarare bör ses som ett stilistiskt grepp från Ekdal än ett analytiskt. För hur fritt är dessutom Georgien? Och är det verkligen därför USA stödjer Georgien? Och är det verkligen en president som ska lära en journalist om framstegen?
Att Ryssland är en usel demokrati, det vet vi. Att Ryssland inte är en förkämpe för mänskliga rättigheter, det vet vi. Men spelar gamla meriter, och i sammanhanget irrelevanta fakta, någon roll här? Inte kan väl Georgiens attack mot Syd-Ossetien direkt ses som en attack för friheten? Vad säger exempelvis Amnesty. Ja, att det finns allvarliga brister i denna region överlag, men att det på vissa fronter sker framsteg. Men att Georgien skulle vara frihetens trojanska häst är helt enkelt DN-liberal mumbofuckingjumbo. (Dessutom var väl den trojanska hästen framgångsrik. Och i den dolde sig något. Och vadå göra akvarium av en fisksoppa. Verkar inte det lite dumt? I ett akvarium ska man väl ha levande fiskar som man inte tänker äta upp? )
Men här har vi det igen. Han säger det liberala västerlänningar vill höra. Det räcker så. Vi håller på Saakasjvili. Men presidenten är trots allt ifrågasatt i det egna landet. Stora protester mot honom har funnits, och den polisiära makten har slagit ned protester förr med brutalitet.
Naturligtvis gillas Georgien av USA eftersom man även deltagit i Irak-kriget.
Och sen kommer även den gamla rysskräcken in i bilden. Den är politiskt användbar.
USA är som vanligt inte oskyldiga, men detta innebär inte att det ursäktar Rysslands agerande. Ryssland har väl i viss mån sina imperialistiska ambitioner, sina drömmar om att bli den stormakt man en gång var. Historien skrivs inte enbart av vinnarna. Rysslands förlust i det kalla kriget, har krävt sin förklaring. Segrar är ofta förrädiska, medan förluster ofta kan vara instruktiva. Men det kan även skapa en revanschlusta: en sargad nationalism kan vara farlig. I nationalismen finns det ett otäckt blot-und-boden-tänk.
Ryssarna i sin tur pekar på det tämligen uppenbara och genomskinliga US-amerikanska hyckleriet med en diplomatisk variant av: ”Ah men durå”.* I sak ska det inte spela någon roll. Om ryssarna exempelvis ansåg att det var fel att stödja Kosovo borde ju ryssarna göra fel nu. Att det som vanligt finns viktiga naturresurser i ett konfliktområde är inte heller ovanligt. I den borgerliga analysen så handlar det enbart om Ryssland som stormakt. Men grejen med stormakter är ofta, att de agerar utifrån att bevaka sina egenintressen.
Men i kampen mellan stormakterna och eliterna är det folket som får lida.
(Jag antar dock att detta får NATO-entusiaster att bli än mer förtjusta i tanken om NATO. Ryssen är tillbaka. Han går inte att samarbeta militärt med.)
*Ett hyckleri som är skickligt ignorerat av borgerliga skribenter.
onsdag 23 juli 2008
Elitism A´ La DN
Om den globala elitens ansvar skriver idag DN-liberalen Ragnar Roos om. För honom är denna globala elit något positivt. Ledaren tar sin utgångspunkt i en bok av David Rothkopf "Superclass: The Global Power Elite and the World They Are Making som Ragnar har läst. Överlag är han positivt inställd till boken. De två delar sin syn på kapitalismens förtjänster och det positiva med dess ojämlika distribution av pengar.
”Superklassen har vuxit fram parallellt med globaliseringen, en process som på det hela taget gagnat hela världsekonomin och lyft hundratals miljoner människor ur fattigdom”.
Det är en sann liberal överdrift över individers inflytande över världshistorien. Individer som formar en elit. Det känns som om vi här tar ett par steg tillbaka i världshistorien, men:
”Globala orättvisor måste bekämpas. Det gör de bäst med liberala värden. Insiktsfulla eliter kan vrida utvecklingen mot en bättre värld - en egoistisk, kortsiktigt styrd superklass kan skjuta hela globaliseringen i sank.”
Detta är naturligtvis vad privilegierade anser om demokrati. Eliten ska styra vår värld framåt. Intressant är att Bono är med på denna lista. Han kännetecknar ”the good guys”. Om alla dessa individers inflytande var och en får ses som perifert, så är Bonos det om något. Hans inflytande över världspolitiken innebär att han får synas på fotografier med sina solbrillor med ett brett leende bredvid maktens män och bli en egofixerad symbol för Det Goda Världssamvetet.
Som exempel på en bad guy finns Ekvatorialguineas diktator Teodoro Obiang Nguema. Huruvida Bush med flera skulle kunna vara bad guys antyds naturligtvis inte. Men USA:s inflytande får väl fortfarande kategoriseras som ganska stort. För det är inte George W. Bush som individuell medlem av en elit som är av vikt.
Intressant är också att man uppenbarligen inte ser detta som ett eventuellt demokratiproblem med en elit som har så här mycket makt. Men det här är naturligtvis skrivet av en DN-liberal. Så länge eliten hyser rätt åsikter är det inget demokratiproblem. Men i artikeln finns dock ett hot mot dessa goda liberala värden. Det kommer österifrån.
”Superklassen kan välja att agera för de stora massornas välbefinnande av ren självbevarelsedrift - det kan vara det nödvändiga pris den globala eliten måste betala för att bevara stabiliteten. Den kan också ta sig dit genom att låta sig styras av klassiska värden som frihet, jämlikhet och broderskap. På den punkten ger Rothkopf uttryck för en oroande pessimism. I takt med att världsekonomins tyngdpunkt förskjuts österut får mäktiga människor från en kulturkrets som är mindre orienterad åt sådana värden större inflytande.”
Självgoda okritiska liberaler får man ibland för mycket av. Framförallt när det handlar om att selektivt välja ut lägen att vara liberal i. Det är lätt att skydda sina egna intressen. Att vara liberal när det gäller en själv. De privilegierade ser inte problemen. De skyddar sig själva. Att delar av världen lyfts ur fattigdom beror naturligtvis inte på de stora klyftorna i världen. Fattigdomen skulle vara mindre, med mindre klyftor.
Kapitalismen är inte ett system som skapar en ansvarstagande elit. Men den skapar en elit. Det vi kan förstå är med andra ord det uppenbara: kapitalismen är ett ständigt hot mot demokratin. Ragnar Roos skriver om det själv, om än utan att tänka på det. Han är mer intresserad av de ekonomiska klyftorna som en möjlighet att lyfta människor ur fattigdom. Men ekonomisk ojämlikhet främjar inte tillväxt. Med den ekonomiska ojämlikheten, och de stora klyftorna, kommer en ökad skillnad i politisk makt: som dessutom i första hand arbetar för att åter öka klyftorna. Den främjar därmed uppenbart inte demokratin.
Ekonomikommentarer kommenterar klyftor.
”Superklassen har vuxit fram parallellt med globaliseringen, en process som på det hela taget gagnat hela världsekonomin och lyft hundratals miljoner människor ur fattigdom”.
Det är en sann liberal överdrift över individers inflytande över världshistorien. Individer som formar en elit. Det känns som om vi här tar ett par steg tillbaka i världshistorien, men:
”Globala orättvisor måste bekämpas. Det gör de bäst med liberala värden. Insiktsfulla eliter kan vrida utvecklingen mot en bättre värld - en egoistisk, kortsiktigt styrd superklass kan skjuta hela globaliseringen i sank.”
Detta är naturligtvis vad privilegierade anser om demokrati. Eliten ska styra vår värld framåt. Intressant är att Bono är med på denna lista. Han kännetecknar ”the good guys”. Om alla dessa individers inflytande var och en får ses som perifert, så är Bonos det om något. Hans inflytande över världspolitiken innebär att han får synas på fotografier med sina solbrillor med ett brett leende bredvid maktens män och bli en egofixerad symbol för Det Goda Världssamvetet.
Som exempel på en bad guy finns Ekvatorialguineas diktator Teodoro Obiang Nguema. Huruvida Bush med flera skulle kunna vara bad guys antyds naturligtvis inte. Men USA:s inflytande får väl fortfarande kategoriseras som ganska stort. För det är inte George W. Bush som individuell medlem av en elit som är av vikt.
Intressant är också att man uppenbarligen inte ser detta som ett eventuellt demokratiproblem med en elit som har så här mycket makt. Men det här är naturligtvis skrivet av en DN-liberal. Så länge eliten hyser rätt åsikter är det inget demokratiproblem. Men i artikeln finns dock ett hot mot dessa goda liberala värden. Det kommer österifrån.
”Superklassen kan välja att agera för de stora massornas välbefinnande av ren självbevarelsedrift - det kan vara det nödvändiga pris den globala eliten måste betala för att bevara stabiliteten. Den kan också ta sig dit genom att låta sig styras av klassiska värden som frihet, jämlikhet och broderskap. På den punkten ger Rothkopf uttryck för en oroande pessimism. I takt med att världsekonomins tyngdpunkt förskjuts österut får mäktiga människor från en kulturkrets som är mindre orienterad åt sådana värden större inflytande.”
Självgoda okritiska liberaler får man ibland för mycket av. Framförallt när det handlar om att selektivt välja ut lägen att vara liberal i. Det är lätt att skydda sina egna intressen. Att vara liberal när det gäller en själv. De privilegierade ser inte problemen. De skyddar sig själva. Att delar av världen lyfts ur fattigdom beror naturligtvis inte på de stora klyftorna i världen. Fattigdomen skulle vara mindre, med mindre klyftor.
Kapitalismen är inte ett system som skapar en ansvarstagande elit. Men den skapar en elit. Det vi kan förstå är med andra ord det uppenbara: kapitalismen är ett ständigt hot mot demokratin. Ragnar Roos skriver om det själv, om än utan att tänka på det. Han är mer intresserad av de ekonomiska klyftorna som en möjlighet att lyfta människor ur fattigdom. Men ekonomisk ojämlikhet främjar inte tillväxt. Med den ekonomiska ojämlikheten, och de stora klyftorna, kommer en ökad skillnad i politisk makt: som dessutom i första hand arbetar för att åter öka klyftorna. Den främjar därmed uppenbart inte demokratin.
Ekonomikommentarer kommenterar klyftor.
söndag 27 april 2008
Demokratiproblem
Demokratiproblemet. Barbro Hedvall skriver några få rader i DN om miljöpartisternas debattartikel om vänsterpartiet. Hon berömmer skribenterna. Stark i sak, måttlig i ord, lyder den lilla rubriken.
Vänstern har demokratiproblem. Det gillar Barbro Hedvall. ”Vänstern vill förbjuda friskolor, tiger om Tibet och har en problematisk demokratisyn.”
Problematisk demokratisyn. Som jag ser det finns det sånt som är verkliga demokratiproblem. Det är exempelvis om det inte finns partier som befolkningen kan känna igen sig i, eller när vissa åsikter helt försvinner hos partierna, fastän befolkningen har dessa åsikter.
I USA kan vi till exempel se två stora högerpartier, men det finns en befolkning där som i mångt och mycket hyser frågor som står till vänster om dessa partier. Men utrymmet finns inte. Kapitalismen går före demokratin i USA.
I Sverige vill många ledarskribenter att sossarna och vänstern måste modernisera sina åsikter. Det vill säga: gå högerut. Men samtidigt finns det en stor population som inte vill detta.
Denna del av befolkningen hyser många högermänniskor djupt förakt för. De är jantar, drabbade av sossementalitet med mera. (Och om jag inte minns fel så bor de specifikt i Borlänge. För var det inte så någon moderat grät ut när EMU-röstningen gick fel?)
Borde det inte finnas EU-kritiska partier när en stor del av befolkningen är det? Borde det inte finnas partier som är kritiska mot friskolor när stora delar av befolkningen är det? Borde det inte finnas partier som är emot privatisering av stora statliga företag och privatisering av skolor och sjukhus när stora delar av befolkningen är det? Borde det inte finnas partier som vågar säga emot och kritisera USA med hårda ordalag? (Snacka om demokratiproblem. Ett land med en befolkning på cirka fem procent kan diktera villkoren för den övriga planetens befolkning. Och låt oss inte gå in på andelen röstande människor i USA…)
Nej. Detta är svaret från ledarskribenter som talar om demokratiproblem hos vänsterpartier. Det ska bara finnas högerpartier är svaret från våra liberala demokratiälskande ledarskribenter. Vi vill ha det mer som i USA. Två högerpartier, om än mer sekulariserade.
Man ser inget demokratiproblem i en värld där få rika människor har större inflytande än massor av medelinkomsttaggare, låginkomsttagare och riktigt fattiga människor. Detta är inget demokratiproblem av någon underlig anledning. Man ser antagligen inget demokratiproblem i det faktum att våra medier har en enorm borgerlig övervikt och att människor med samma åsikt som de själva har större chans att göra sin röst hörd. Demokratiproblem, det är något som andra har.
(Man kan naturligtvis diskutera problemet med Sverigedemokraterna i en sån här diskussion. )
Vänstern har demokratiproblem. Det gillar Barbro Hedvall. ”Vänstern vill förbjuda friskolor, tiger om Tibet och har en problematisk demokratisyn.”
Problematisk demokratisyn. Som jag ser det finns det sånt som är verkliga demokratiproblem. Det är exempelvis om det inte finns partier som befolkningen kan känna igen sig i, eller när vissa åsikter helt försvinner hos partierna, fastän befolkningen har dessa åsikter.
I USA kan vi till exempel se två stora högerpartier, men det finns en befolkning där som i mångt och mycket hyser frågor som står till vänster om dessa partier. Men utrymmet finns inte. Kapitalismen går före demokratin i USA.
I Sverige vill många ledarskribenter att sossarna och vänstern måste modernisera sina åsikter. Det vill säga: gå högerut. Men samtidigt finns det en stor population som inte vill detta.
Denna del av befolkningen hyser många högermänniskor djupt förakt för. De är jantar, drabbade av sossementalitet med mera. (Och om jag inte minns fel så bor de specifikt i Borlänge. För var det inte så någon moderat grät ut när EMU-röstningen gick fel?)
Borde det inte finnas EU-kritiska partier när en stor del av befolkningen är det? Borde det inte finnas partier som är kritiska mot friskolor när stora delar av befolkningen är det? Borde det inte finnas partier som är emot privatisering av stora statliga företag och privatisering av skolor och sjukhus när stora delar av befolkningen är det? Borde det inte finnas partier som vågar säga emot och kritisera USA med hårda ordalag? (Snacka om demokratiproblem. Ett land med en befolkning på cirka fem procent kan diktera villkoren för den övriga planetens befolkning. Och låt oss inte gå in på andelen röstande människor i USA…)
Nej. Detta är svaret från ledarskribenter som talar om demokratiproblem hos vänsterpartier. Det ska bara finnas högerpartier är svaret från våra liberala demokratiälskande ledarskribenter. Vi vill ha det mer som i USA. Två högerpartier, om än mer sekulariserade.
Man ser inget demokratiproblem i en värld där få rika människor har större inflytande än massor av medelinkomsttaggare, låginkomsttagare och riktigt fattiga människor. Detta är inget demokratiproblem av någon underlig anledning. Man ser antagligen inget demokratiproblem i det faktum att våra medier har en enorm borgerlig övervikt och att människor med samma åsikt som de själva har större chans att göra sin röst hörd. Demokratiproblem, det är något som andra har.
(Man kan naturligtvis diskutera problemet med Sverigedemokraterna i en sån här diskussion. )
lördag 29 mars 2008
Demokratibygge Genom Svek
Kurderna var de som stod bakom USA mest när det gällde invasionen och ockupationen av Irak. Men, kurderna har förr blivit förda bakom ljuset av USA.
En ledare Mustafa Barzani sa på sin dödsbädd för många år sedan hur mycket han ångrade att han trott på USA:s löften, på deras ideal.
Kissinger har också förklarat hur det går till när man sviker just kurderna. Att först stödja en revolution för att göra en mindre politisk vinst: och sedan förråda de man uppmanat att revoltera, genom att lämna de ensamma: "Det är en militär operation och inte något missionärsarbete". Turkiet frågade USA om det var okej att göra sin operation på kurdisk/irakisk mark nyligen. En talesman för Vita Huset sa: We were notified and we urged the Turkish government to limit their operations to precise targeting of the PKK to limit the scope and duration of their operations . . . ." Det fria Irak hade inte så mycket att säga till om. http://www.counterpunch.org/brauchli03052008.html
Man ville inte att Turkiet skulle ockupera Irak.
Nu börjar man åter tröttna på USA och löften från kurdiskt håll.
- Ingen kurd litar på USA. Vi är ett material, de handlar med oss. Säger en man i en artikel i Yelah.
Nej det bör man inte göra. Sveken har varit många. Kurderna har varit nyttiga ett tag. Bra att låtsas stödja.
Politiskt signifikanta figurer som Henry Kissinger, Ronald Reagan, Bush x 2 har spelat med kurdernas tillit för sin egen vinnings skull. Naturligtvis har kurderna ofta spelat med. Inte av kärlek till USA utan för att man själva trott att man skulle få den hjälp man så länge velat ha. Men man är gång på gång dömda till besvikelse.
Nej. Kurderna har inga andra vänner än bergen.
Jag tror det var för ett par år sedan som en äldre kurdisk man förklarade kurdernas öde, ungefär så här: vi har ett tragiskt förflutet, och vi ett miserabelt nu, som tur är har vi ingen framtid.
En ledare Mustafa Barzani sa på sin dödsbädd för många år sedan hur mycket han ångrade att han trott på USA:s löften, på deras ideal.
Kissinger har också förklarat hur det går till när man sviker just kurderna. Att först stödja en revolution för att göra en mindre politisk vinst: och sedan förråda de man uppmanat att revoltera, genom att lämna de ensamma: "Det är en militär operation och inte något missionärsarbete". Turkiet frågade USA om det var okej att göra sin operation på kurdisk/irakisk mark nyligen. En talesman för Vita Huset sa: We were notified and we urged the Turkish government to limit their operations to precise targeting of the PKK to limit the scope and duration of their operations . . . ." Det fria Irak hade inte så mycket att säga till om. http://www.counterpunch.org/brauchli03052008.html
Man ville inte att Turkiet skulle ockupera Irak.
Nu börjar man åter tröttna på USA och löften från kurdiskt håll.
- Ingen kurd litar på USA. Vi är ett material, de handlar med oss. Säger en man i en artikel i Yelah.
Nej det bör man inte göra. Sveken har varit många. Kurderna har varit nyttiga ett tag. Bra att låtsas stödja.
Politiskt signifikanta figurer som Henry Kissinger, Ronald Reagan, Bush x 2 har spelat med kurdernas tillit för sin egen vinnings skull. Naturligtvis har kurderna ofta spelat med. Inte av kärlek till USA utan för att man själva trott att man skulle få den hjälp man så länge velat ha. Men man är gång på gång dömda till besvikelse.
Nej. Kurderna har inga andra vänner än bergen.
Jag tror det var för ett par år sedan som en äldre kurdisk man förklarade kurdernas öde, ungefär så här: vi har ett tragiskt förflutet, och vi ett miserabelt nu, som tur är har vi ingen framtid.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)