Visar inlägg med etikett Gaza. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Gaza. Visa alla inlägg
tisdag 1 juni 2010
Årsdag Av Terror
Detta är årsdagen av Hamas terrorattack mot ett diskotek.
Attentatet mot Dolphinarium i Tel Aviv 2001 var ett terrordåd mot en nattklubb vid havet i Tel Aviv i Israel som inträffade den 1 juni 2001. Attentatet dödade 21 personer och skadade 132. Bomben detonerade i kön. Gärningsmannen hette Saed Soltan. Offren var främst unga kvinnor. Under ett antal år skapade Hamas skräck på detta sätt.
onsdag 30 december 2009
Marschen Som Inte Blev, Eller
Dag fyra i Kairo for min del gällande Gaza Freedom March Allt hindras av Egypten. Ett rävspel på hög nivå pågår. Lägg märke till svenska UD:s officiella information. Read it and weep.
Fredsmarschen "Gaza Freedom March" som planeras genomföras på årsdagen av Israels anfall mot Gaza har förbjudits av egyptiska myndigheter.
Egypten förbjuder en fredsmarsch i Gaza. Det säger allt. (Sverige skryter om sin lilla insats. )
Annars råder kaos här nere (Kairo i sig är rätt kaotiskt.). Poliser, civila som i uniform är överallt, smyger sig in på våra hotell och i våra grupper, frågar efter våra ledare och vad våra planer är härnäst. Ett par egyptier har gripits, ett par unga amerikanskor har misshandlats, taxichaufförer som kört en del aktivister till vissa destinationer har hotats med indragna tillstånd. Vid en ceremoni vid båtar vid Nilen togs motorer ut ur båtar och inga båtar fick avgå. Aktivister som varit på väg till Gaza har tvingats vända. En grupp på 30 människor som tagit sig till staden El Arish har placerats i en form av husarrest. De har inte fått lämna staden. Ny information kommer in konstant. Rykten sprids. Bevittnade en chockad blodig amerikanska inte kunna berätta for oss vad som hade hänt. Dock har det varit lite incidenter.
Våra stategier och planer förändras konstant. Via mobiltelefoner, internet, anslagstavlor, stora som små möten och våra centrala hotell sprids ny information. Frustration möter kreativitet. Ibland påminner vi varandra om varför vi är där. Lugnet återkommer. Nya aktioner skapas.
We do not forget that our frustrations here in Cairo are the smallest fraction of what our friends in Gaza suffer every day. We do not forget the passport privilege that has so far kept us from physical harm. We do not forget the shelter awarded by some of our embassies, and our friends and allies who make endless appeals to the Egyptian Foreign Ministry on our behalf. Yesterday was not a day of forgetting. December 27th is a day to remember.
Vi vill till Gaza. Men av Egypten (vilket innebar i praktiken Israel och USA) får vi inte. UD hjälper oss inte. De hänvisar till sin hemsida.
Igår kväll kom ett plötsligt härska och söndra förslag från Egypten. Två bussar får åka, vilket skulle innebära 7 % av delegaterna. Ett förhastat beslut från den centrala kommiten ledde till att forslaget godtos - de fick bara ngn timma pa sig att ta beslutet. Men efter att arrangörerna i Gaza inte ville ha dit oss om inte alla fick åka avböjde GFM bussarna. Egypten förmedlade också officiellt att de 100 man skulle släppa in var lugna mannikoir. resterande 1260 människorna var huliganer. I Gaza hungrar man efter politiska segrar och politiskt stöd. Västvärldens ledare ignorerar dem. Själv tyckte jag tidigt att acceptera ett sådant förslag vore ett nederlag, även om bara det faktum, att förslaget kom i sig visade att var kamp har nere gett resultat. Men diskussionerna gick minst sagt heta om vad som vore det bästa for Gaza. Ett tag verkade GFM vara splittrat i tva delar.
Det ar en brokig samling har nere. Medelåldern är ganska hög, inte bara förintelseöverlevaren och tidigare hungerstrejkande 85åringen Hedy Epstein är senior, och det är antagligen fler kvinnor än man har. 43 länder är representerade och här finns judar, kristna, muslimer och ateister. Enade i solidaritet.
Samtidigt pågår nya planer och grupper om hur man kan fortsätta kampen efter den här resan. Nya grupper och internationella allianser skapas, och speciellt en antiapartheidgrupp initierad av delegationen fran Sydafrika ser lovande ut.
Morgondagen blir spännande. Vi ska ut på gatorna inom sinom tid. Men hur, när och var återstår att losa.
Kampen fortsätter! Befria Palestina!
Uppsala Nya Tidning om marschen. Kanske nar i alla fall de Gaza.
Democracy Now om marschen!
Fredsmarschen "Gaza Freedom March" som planeras genomföras på årsdagen av Israels anfall mot Gaza har förbjudits av egyptiska myndigheter.
Egypten förbjuder en fredsmarsch i Gaza. Det säger allt. (Sverige skryter om sin lilla insats. )
Annars råder kaos här nere (Kairo i sig är rätt kaotiskt.). Poliser, civila som i uniform är överallt, smyger sig in på våra hotell och i våra grupper, frågar efter våra ledare och vad våra planer är härnäst. Ett par egyptier har gripits, ett par unga amerikanskor har misshandlats, taxichaufförer som kört en del aktivister till vissa destinationer har hotats med indragna tillstånd. Vid en ceremoni vid båtar vid Nilen togs motorer ut ur båtar och inga båtar fick avgå. Aktivister som varit på väg till Gaza har tvingats vända. En grupp på 30 människor som tagit sig till staden El Arish har placerats i en form av husarrest. De har inte fått lämna staden. Ny information kommer in konstant. Rykten sprids. Bevittnade en chockad blodig amerikanska inte kunna berätta for oss vad som hade hänt. Dock har det varit lite incidenter.
Våra stategier och planer förändras konstant. Via mobiltelefoner, internet, anslagstavlor, stora som små möten och våra centrala hotell sprids ny information. Frustration möter kreativitet. Ibland påminner vi varandra om varför vi är där. Lugnet återkommer. Nya aktioner skapas.
We do not forget that our frustrations here in Cairo are the smallest fraction of what our friends in Gaza suffer every day. We do not forget the passport privilege that has so far kept us from physical harm. We do not forget the shelter awarded by some of our embassies, and our friends and allies who make endless appeals to the Egyptian Foreign Ministry on our behalf. Yesterday was not a day of forgetting. December 27th is a day to remember.
Vi vill till Gaza. Men av Egypten (vilket innebar i praktiken Israel och USA) får vi inte. UD hjälper oss inte. De hänvisar till sin hemsida.
Igår kväll kom ett plötsligt härska och söndra förslag från Egypten. Två bussar får åka, vilket skulle innebära 7 % av delegaterna. Ett förhastat beslut från den centrala kommiten ledde till att forslaget godtos - de fick bara ngn timma pa sig att ta beslutet. Men efter att arrangörerna i Gaza inte ville ha dit oss om inte alla fick åka avböjde GFM bussarna. Egypten förmedlade också officiellt att de 100 man skulle släppa in var lugna mannikoir. resterande 1260 människorna var huliganer. I Gaza hungrar man efter politiska segrar och politiskt stöd. Västvärldens ledare ignorerar dem. Själv tyckte jag tidigt att acceptera ett sådant förslag vore ett nederlag, även om bara det faktum, att förslaget kom i sig visade att var kamp har nere gett resultat. Men diskussionerna gick minst sagt heta om vad som vore det bästa for Gaza. Ett tag verkade GFM vara splittrat i tva delar.
Det ar en brokig samling har nere. Medelåldern är ganska hög, inte bara förintelseöverlevaren och tidigare hungerstrejkande 85åringen Hedy Epstein är senior, och det är antagligen fler kvinnor än man har. 43 länder är representerade och här finns judar, kristna, muslimer och ateister. Enade i solidaritet.
Samtidigt pågår nya planer och grupper om hur man kan fortsätta kampen efter den här resan. Nya grupper och internationella allianser skapas, och speciellt en antiapartheidgrupp initierad av delegationen fran Sydafrika ser lovande ut.
Morgondagen blir spännande. Vi ska ut på gatorna inom sinom tid. Men hur, när och var återstår att losa.
Kampen fortsätter! Befria Palestina!
Uppsala Nya Tidning om marschen. Kanske nar i alla fall de Gaza.
Democracy Now om marschen!
lördag 26 december 2009
Rätten Till Självförsvar Och Motstånd
Palestinierna behöver politiskt stöd. Till och med liberala Expressens ledarsida tycker att belägringen av Gaza är negativ, att den har gått för långt ur ett mänskligt perspektiv. Det är en oväntat stark markering från svenska liberaler. Något som onekligen saknats i debatten. Så långt är det ett framsteg. Dock finns det alltid vissa aspekter som måste kommas ihåg när liberaler kritiserar Israel.
Man förklarar ändå att Israel har en rätt att försvara sig, aldrig någonsin kan man dock läsa att palestinierna har rätt att försvara sig mot angrepp från israel. Aldrig. Man får heller aldrig läsa att palestinierna har rätt att göra motstånd mot o-c-k-u-p-a-t-i-o-n-e-n. I grund och botten är belägringen av Gaza på så många vis så anti-liberal att det vore grundläggande för en liberal att vara emot blockaden. Det går i grund och botten inte att försvara belägringen. Därför har det antagligen varit ganska tyst om belägringen av Gaza. (Notera dock hur de flesta som kommenterar Expressens artikel försvarar den kollektiva bestraffningen.)
Det som i huvudsak är problemet är att palestinierna bara kan få någon form av liberal förståelse och empati så länge de enbart är offer. Som politiska varelser, som människor med ambitioner finns de inte. När palestinier attackeras för att de protesterar mot en mur, eller när de bara försöker odla sin mark, jaga fåglar eller fiska och attackeras och i vissa fall dödas för det, så verkar det som om dessa palestinierna förnekas rätten att i självförsvar få försvara sig mot Israel. Detta verkar vara otänkbart för liberalerna. Frågan ställs aldrig för liberalerna.
Palestinierna avkrävs ett aktivt icke-motstånd. Man ska förhandla. På Israels villkor. Därtill verkar det vara lätt att glömma bort ett annat faktum: palestinierna möts av våld oavsett vilken typ av motstånd man väljer att anta. Svaret till varför Israel agerar som de gör kan man delvis finna i kommentaren från 2002 av dåvarande överbefälhavaren Moshe Ayalon: ” Man måste få palestinierna att inse i djupet av sitt medvetande att de är ett besegrat folk.” Och våld är den metod Israel hela tiden använder sig av mot palestinierna. Ändå får vi aldrig höra att palestinierna måste få ha rätt att till självförsvar, samt få ha rätten till aktivt motstånd mot ockupationen.
Liberaler är ofta så oerhört falska i sin humanism att de dessvärre lurar sig själva. Det faktum att Expressen begär ett upphörande av belägringen betyder egentligen inte särskilt mycket. Det är ett liberalt alibi - men bättre än Dagens Nyheters tystnad. Men det har mer betydelse än när Birgitta Ohlsson räcker upp sin hand och säger att hon är för tvåstatslösningen och tycker att det är allt stöd i världen palestinierna behöver.
Så varför vill jag gå marschen? Jag marscherar för en friare värld, mot en värld fylld av rasism, segregation, hat och hyckleri. För att palestinierna inte ska inse i djupet av sitt medvetande att de inte står ensamma – trots konstanta svek från världens makthavare. Att de är ett besegrat folk kommer de aldrig att inse oavsett om det blir en internationell marsch eller inte.
Men vad sänder detta för budskap till palestinierna? Vi tillåter er inte ens internationell solidaritet. Vi vill att ni ska känna er ensamma och desperata. Sen kan man, i sann rasistisk anda, alltid skylla våldsutbrotten på att såna är palestinierna.
Democracy Now om Gaza Freedom March
Bianca Zammit om marschen:
".....The siege has to end. This is the message that will be carried during the Gaza Freedom March on the 31st December 2009. The Gaza Freedom March is comprised of people who have found the courage to say No where the international community has failed."
Viva Palestina i sin tur har problem att komma in i Gaza. Man är fast i Jordanien. Egypten vill att vi ska turista istället för att visa solidaritet med palestinierna i en fredsdemonstration.
DN
Man förklarar ändå att Israel har en rätt att försvara sig, aldrig någonsin kan man dock läsa att palestinierna har rätt att försvara sig mot angrepp från israel. Aldrig. Man får heller aldrig läsa att palestinierna har rätt att göra motstånd mot o-c-k-u-p-a-t-i-o-n-e-n. I grund och botten är belägringen av Gaza på så många vis så anti-liberal att det vore grundläggande för en liberal att vara emot blockaden. Det går i grund och botten inte att försvara belägringen. Därför har det antagligen varit ganska tyst om belägringen av Gaza. (Notera dock hur de flesta som kommenterar Expressens artikel försvarar den kollektiva bestraffningen.)
Det som i huvudsak är problemet är att palestinierna bara kan få någon form av liberal förståelse och empati så länge de enbart är offer. Som politiska varelser, som människor med ambitioner finns de inte. När palestinier attackeras för att de protesterar mot en mur, eller när de bara försöker odla sin mark, jaga fåglar eller fiska och attackeras och i vissa fall dödas för det, så verkar det som om dessa palestinierna förnekas rätten att i självförsvar få försvara sig mot Israel. Detta verkar vara otänkbart för liberalerna. Frågan ställs aldrig för liberalerna.
Palestinierna avkrävs ett aktivt icke-motstånd. Man ska förhandla. På Israels villkor. Därtill verkar det vara lätt att glömma bort ett annat faktum: palestinierna möts av våld oavsett vilken typ av motstånd man väljer att anta. Svaret till varför Israel agerar som de gör kan man delvis finna i kommentaren från 2002 av dåvarande överbefälhavaren Moshe Ayalon: ” Man måste få palestinierna att inse i djupet av sitt medvetande att de är ett besegrat folk.” Och våld är den metod Israel hela tiden använder sig av mot palestinierna. Ändå får vi aldrig höra att palestinierna måste få ha rätt att till självförsvar, samt få ha rätten till aktivt motstånd mot ockupationen.
Liberaler är ofta så oerhört falska i sin humanism att de dessvärre lurar sig själva. Det faktum att Expressen begär ett upphörande av belägringen betyder egentligen inte särskilt mycket. Det är ett liberalt alibi - men bättre än Dagens Nyheters tystnad. Men det har mer betydelse än när Birgitta Ohlsson räcker upp sin hand och säger att hon är för tvåstatslösningen och tycker att det är allt stöd i världen palestinierna behöver.
Så varför vill jag gå marschen? Jag marscherar för en friare värld, mot en värld fylld av rasism, segregation, hat och hyckleri. För att palestinierna inte ska inse i djupet av sitt medvetande att de inte står ensamma – trots konstanta svek från världens makthavare. Att de är ett besegrat folk kommer de aldrig att inse oavsett om det blir en internationell marsch eller inte.
Men vad sänder detta för budskap till palestinierna? Vi tillåter er inte ens internationell solidaritet. Vi vill att ni ska känna er ensamma och desperata. Sen kan man, i sann rasistisk anda, alltid skylla våldsutbrotten på att såna är palestinierna.
Democracy Now om Gaza Freedom March
Bianca Zammit om marschen:
".....The siege has to end. This is the message that will be carried during the Gaza Freedom March on the 31st December 2009. The Gaza Freedom March is comprised of people who have found the courage to say No where the international community has failed."
Viva Palestina i sin tur har problem att komma in i Gaza. Man är fast i Jordanien. Egypten vill att vi ska turista istället för att visa solidaritet med palestinierna i en fredsdemonstration.
DN
Öppet Brev Till Mubarak Gällande Gaza Freedom March
(Det är ganska många som ska delta i demonstrationen i Gaza den 31:a december. Själv reser jag idag till Kairo. Frågan är om de cirka 1300 internationella aktivisterna kommer att få komma in i Gaza för att demonstrera med uppskattningsvis 50 000 palestinier? Idag vet jag inte. Många tecken i skyn har varit negativa. Dock är ironin sådan att det är lättare - om än ej lätt- för mig som västerlänning att komma in i Gaza än om jag haft ett pass utfärdat av den palestinska myndigheten. Bland alla de motiv för att delta som finns är det personliga och politiska, ideologiska och medmänskliga.
Hedy Epstein: I am going to Gaza because I know what it is like to be awakened at night by a knock on the door; to have your home ransacked; not to be able to attend school; to have your parents arrested; not to know if, or when they will return; to hear planes overhead, waiting for them to unload their deadly cargo; to be orphaned at a young age. Yet, I am one of the lucky ones who survived; leading a privileged life, free to travel.)
OPEN LETTER TO PRESIDENT MUBARAK FROM THE GAZA FREEDOM MARCH
December 26, 2009
Dear President Mubarak;
We, representing 1,362 individuals from 43 countries arriving in Cairo to participate in the Gaza Freedom March, are pleading to the Egyptians and your reputation for hospitality.
We are peacemakers. We have not come to Egypt to create trouble or cause conflict. On the contrary.
We have come because we believe that all people -- including the Palestinians of Gaza -- should have access to the resources they need to live in dignity. We have gathered in Egypt because we believed that you would welcome and support our noble goal and help us reach Gaza through your land.
s individuals who believe in justice and human rights, we have spent our hard-earned, and sometimes scarce, resources to buy plane tickets, book hotel rooms and secure transportation only to stand in solidarity with the Palestinians of Gaza living under a crushing Israeli blockade. We are doctors, lawyers, students, academics, poets and musicians. We are young and old. We are Muslims, Christians, Jews, Buddhists and secular. We represent civil society groups in many countries who came together and coordinated this large project with the civil society in Gaza. We have raised tens of thousands of dollars for medical aid, school supplies and winter clothing for the children of Gaza. But we realize that in addition to material aid, the Palestinians of Gaza need moral support.
We came to offer that support on the difficult anniversary of an invasion that brought them so much suffering. The idea of the Gaza Freedom March—a nonviolent march to the Israeli Erez crossing-- emerged during one of our trips to Gaza in May, a trip that was kindly facilitated by the Egyptian government.
Ever since the idea emerged, we have been talking to your government through your embassies overseas and directly with your Foreign Ministries. Your representatives have been kind and supportive. We were asked to furnish information about all the participants—passports, dates of birth, occupations—which we have done in good faith. We have answered every question, met every request. For months we have been working under the assumption that your government would facilitate our passage, as it has done on so many other occasions. We waited and waited for an answer.
Meanwhile, time was getting short and we had to start organizing. Travel over the Christmas season is not easy in the countries where many of us live. Tickets have to be purchased weeks, if not months, in advance. This is what all 1,362 individuals did. They spent their own funds or raised money from their communities to pay their way. Add to this the priceless time, effort and sacrifice by all these people to be away from their homes and loved ones during their festive season.
In Gaza, civil society groups—students, unions, women, farmers, refugee groups—have been working nonstop for months to organize the march. They have organized workshops, concerts, press conferences, endless meetings—all of this with their own scarce resources. They have been buoyed by the anticipated presence of so many global citizens coming to support their just cause.
If the Egyptian government decides to prevent the Gaza Freedom March, all this work and cost is lost.
And that's not all. It is practically impossible, this late in the game, to stop all these people from travelling to Egypt, even if we wanted to. Moreover, most have no plans in Egypt other than to arrive at a predetermined meeting point to head together to the Gaza border. If these plans are cancelled there will be a lot of unjustified suffering for the Palestinians of Gaza and over a thousand internationals who had nothing in mind but noble intentions.
We plead to you to let the Gaza Freedom March continue so that we can join the Palestinians of Gaza to march together on December 31, 2009.
We are truly hopeful that we will receive a positive response from you.
We thank you for your kind assistance and understanding.
Tighe Barry, Gaza Freedom March coordinator
Medea Benjamin, CODEPINK, USA
Olivia Zemor, Euro-Palestine, FranceDavid Torres, ECCP, Belgium
Germano Monti, Forum Palestine, ItalyZiyaad Lunat, Gaza Freedom March, EuropeEhab Lotayef, Gaza Freedom March, Canada
Alessandra Mecozzi, Action for Peace-ItalyAnn Wright, Gaza Freedom March coordinatorKawthar Guediri, Collectif National pour une Paix Juste et Durable entre Palestinens et Israeliens, FranceMark Johnson, Fellowship of ReconciliationThomas Sommer, Focus on The Global South, India Vangelis Pissias , Gaza Freedom March, Greek delegation
Hedy Epstein: I am going to Gaza because I know what it is like to be awakened at night by a knock on the door; to have your home ransacked; not to be able to attend school; to have your parents arrested; not to know if, or when they will return; to hear planes overhead, waiting for them to unload their deadly cargo; to be orphaned at a young age. Yet, I am one of the lucky ones who survived; leading a privileged life, free to travel.)
OPEN LETTER TO PRESIDENT MUBARAK FROM THE GAZA FREEDOM MARCH
December 26, 2009
Dear President Mubarak;
We, representing 1,362 individuals from 43 countries arriving in Cairo to participate in the Gaza Freedom March, are pleading to the Egyptians and your reputation for hospitality.
We are peacemakers. We have not come to Egypt to create trouble or cause conflict. On the contrary.
We have come because we believe that all people -- including the Palestinians of Gaza -- should have access to the resources they need to live in dignity. We have gathered in Egypt because we believed that you would welcome and support our noble goal and help us reach Gaza through your land.
s individuals who believe in justice and human rights, we have spent our hard-earned, and sometimes scarce, resources to buy plane tickets, book hotel rooms and secure transportation only to stand in solidarity with the Palestinians of Gaza living under a crushing Israeli blockade. We are doctors, lawyers, students, academics, poets and musicians. We are young and old. We are Muslims, Christians, Jews, Buddhists and secular. We represent civil society groups in many countries who came together and coordinated this large project with the civil society in Gaza. We have raised tens of thousands of dollars for medical aid, school supplies and winter clothing for the children of Gaza. But we realize that in addition to material aid, the Palestinians of Gaza need moral support.
We came to offer that support on the difficult anniversary of an invasion that brought them so much suffering. The idea of the Gaza Freedom March—a nonviolent march to the Israeli Erez crossing-- emerged during one of our trips to Gaza in May, a trip that was kindly facilitated by the Egyptian government.
Ever since the idea emerged, we have been talking to your government through your embassies overseas and directly with your Foreign Ministries. Your representatives have been kind and supportive. We were asked to furnish information about all the participants—passports, dates of birth, occupations—which we have done in good faith. We have answered every question, met every request. For months we have been working under the assumption that your government would facilitate our passage, as it has done on so many other occasions. We waited and waited for an answer.
Meanwhile, time was getting short and we had to start organizing. Travel over the Christmas season is not easy in the countries where many of us live. Tickets have to be purchased weeks, if not months, in advance. This is what all 1,362 individuals did. They spent their own funds or raised money from their communities to pay their way. Add to this the priceless time, effort and sacrifice by all these people to be away from their homes and loved ones during their festive season.
In Gaza, civil society groups—students, unions, women, farmers, refugee groups—have been working nonstop for months to organize the march. They have organized workshops, concerts, press conferences, endless meetings—all of this with their own scarce resources. They have been buoyed by the anticipated presence of so many global citizens coming to support their just cause.
If the Egyptian government decides to prevent the Gaza Freedom March, all this work and cost is lost.
And that's not all. It is practically impossible, this late in the game, to stop all these people from travelling to Egypt, even if we wanted to. Moreover, most have no plans in Egypt other than to arrive at a predetermined meeting point to head together to the Gaza border. If these plans are cancelled there will be a lot of unjustified suffering for the Palestinians of Gaza and over a thousand internationals who had nothing in mind but noble intentions.
We plead to you to let the Gaza Freedom March continue so that we can join the Palestinians of Gaza to march together on December 31, 2009.
We are truly hopeful that we will receive a positive response from you.
We thank you for your kind assistance and understanding.
Tighe Barry, Gaza Freedom March coordinator
Medea Benjamin, CODEPINK, USA
Olivia Zemor, Euro-Palestine, FranceDavid Torres, ECCP, Belgium
Germano Monti, Forum Palestine, ItalyZiyaad Lunat, Gaza Freedom March, EuropeEhab Lotayef, Gaza Freedom March, Canada
Alessandra Mecozzi, Action for Peace-ItalyAnn Wright, Gaza Freedom March coordinatorKawthar Guediri, Collectif National pour une Paix Juste et Durable entre Palestinens et Israeliens, FranceMark Johnson, Fellowship of ReconciliationThomas Sommer, Focus on The Global South, India Vangelis Pissias , Gaza Freedom March, Greek delegation
tisdag 22 december 2009
Låt Oss Tala Om Rasism: Att Förneka Palestinierna Allt
15 biståndsorganisationer säger att det kommer att ta 500 år att bygga upp Gaza i den här takten. Då ska det kommas ihåg att den beräkningen görs utan att ha med i beräkningen att Israel kan få för sig att bomba sönder ghettofängelset igen. Men sveket mot Gaza stannar inte där. Det är ett globalt svek, där viktiga maktcentra alla förnekar palestinierna rättigheter.
I en värld av absurditeter.
Egypten förbjuder Gaza Freedom March, en ickevåldsdemonstration, den 31:a december. Man gör det genom att förvägra 1300 aktivister inträde i det belägrade Gaza. Palestinierna skall alltså även förbjudas solidaritet. Allt förvägras palestinierna. Allt. I Sverige är dock liberalerna upptagna med att försvara Israels övergrepp med att anklaga Israelkritiker för anti-semitism, alltmedan palestinierna enbart tillåts att existera som individer, men förvägras rätten att göra mer än bara överleva. Men palestinierna är bespottade och förnekade sin mänsklighet. De är en osörjbar massa, ett problem för Israel. Palestiniernas röster görs ohörda
Egypten går att förstå. Man är USA:s mutade lydhund. Jag är inte förvånad. Har befarat detta under lång tid. För samtidigt bygger Egypten en modern och stor mur - wall of shame- mot gränsen till Gaza. Finansierad av fredspristagarens hemland USA. Fred är inte en rättighet, frihet är inte en rättighet. Den är alltid villkorad av de med makten att avgöra vilka som förtjänar frihet och fred.
Snart är det ett år sedan Israel bedrev ett 22-dagars bombardemang av ghettofängelset Gaza, där 50 % av befolkningen är under 15 år. Redan innan detta krig var en stor del av befolkningen traumatiserad. Efter kriget blev det av ”naturliga” skäl ännu värre. Sviterna av angreppet är enorma, fysiska, psykiska och materiella. Värst lider barnen. Barnen i Gaza känner sig inte trygga i sina hem, andra har inga hem eftersom Israel har bombat sönder deras hem och Israel har stoppat importen av byggmaterial till Gaza. Palestinierna är kollektivt bestraffade av Israel med västvärldens goda minne och med essentiellt stöd av Egypten.
Israel dikterar vad palestinierna förtjänar att äta. Det finns helt enkelt mat som inte ses som nödvändigt för “ the basic existence of the population.” Israel har stoppat importen av papper till skolböcker, råmaterial för industrin och byggmaterial för att återuppbygga husen. 97 % av industrin i Gaza är nedlagd. Även import för att palestinierna ska kunna återuppbygga vattenreningsverk har stoppats. Detta gör att 90 % av vattnet av WTO anses otjänligt att dricka. Även i dessa frågor avgör Israel vad palestinierna behöver för att överleva. Men någon utveckling ska man inte tänka på. Israel förnekar palestinierna det som liberaler så ofta brukar tala varmt om. Men det är i huvudsak palestinierna man ställer kraven på.
Enligt den israeliska ockupationslogiken, som inte saknar ett stort mått av svart humor, kan även människor som av Israel är registrerade Gaza-bor vistas illegalt på Västbanken (och vice versa), oavsett om man har studier att slutföra där eller har sin familj där. Palestinier kan alltså vistas illegalt på palestinsk mark. Denna bedömning görs av ockupantstaten Israel.
Belägringen av Gaza förnekar palestinierna grundläggande rättigheter, och arbetslösheten är gigantisk. Man är beroende av välgörenhet och bistånd. Politiskt stöd får man däremot se sig i himlen efter. Man kan kalla det hyckleri, man kan kalla det rasism, man kan kalla det för svek gentemot palestinierna. Men framförallt vill nog inte de statslösa palestinierna att självgoda ”liberala” västerlänningar ska predika för dem om demokrati, fred och liberalismens välsignelser.
Viktig källa: http://www.gazagateway.org/2009/09/no-development-no-prosperity-no-humanitarian-crisis/
Lift the blockade.: Enough is enough. "According to a recently leaked report by the UN office of the humanitarian co-ordinator, Gaza is undergoing "a process of de-development, which potentially could lead to the complete breakdown of public infrastructure".
En vädjan från Gaza.
Mitt i allt elände: lite ljus. Konsert för Gaza 27:e december. Läs Anna Wester.
Inom parentes: Men liberalerna kommer att fortsätta ägna den närmaste tiden åt att käbbla och kalla Aftonbladet för anti-semitiskt. Palestinierna? What liberal gives a fuck.
I en värld av absurditeter.
Egypten förbjuder Gaza Freedom March, en ickevåldsdemonstration, den 31:a december. Man gör det genom att förvägra 1300 aktivister inträde i det belägrade Gaza. Palestinierna skall alltså även förbjudas solidaritet. Allt förvägras palestinierna. Allt. I Sverige är dock liberalerna upptagna med att försvara Israels övergrepp med att anklaga Israelkritiker för anti-semitism, alltmedan palestinierna enbart tillåts att existera som individer, men förvägras rätten att göra mer än bara överleva. Men palestinierna är bespottade och förnekade sin mänsklighet. De är en osörjbar massa, ett problem för Israel. Palestiniernas röster görs ohörda
Egypten går att förstå. Man är USA:s mutade lydhund. Jag är inte förvånad. Har befarat detta under lång tid. För samtidigt bygger Egypten en modern och stor mur - wall of shame- mot gränsen till Gaza. Finansierad av fredspristagarens hemland USA. Fred är inte en rättighet, frihet är inte en rättighet. Den är alltid villkorad av de med makten att avgöra vilka som förtjänar frihet och fred.
Snart är det ett år sedan Israel bedrev ett 22-dagars bombardemang av ghettofängelset Gaza, där 50 % av befolkningen är under 15 år. Redan innan detta krig var en stor del av befolkningen traumatiserad. Efter kriget blev det av ”naturliga” skäl ännu värre. Sviterna av angreppet är enorma, fysiska, psykiska och materiella. Värst lider barnen. Barnen i Gaza känner sig inte trygga i sina hem, andra har inga hem eftersom Israel har bombat sönder deras hem och Israel har stoppat importen av byggmaterial till Gaza. Palestinierna är kollektivt bestraffade av Israel med västvärldens goda minne och med essentiellt stöd av Egypten.
Israel dikterar vad palestinierna förtjänar att äta. Det finns helt enkelt mat som inte ses som nödvändigt för “ the basic existence of the population.” Israel har stoppat importen av papper till skolböcker, råmaterial för industrin och byggmaterial för att återuppbygga husen. 97 % av industrin i Gaza är nedlagd. Även import för att palestinierna ska kunna återuppbygga vattenreningsverk har stoppats. Detta gör att 90 % av vattnet av WTO anses otjänligt att dricka. Även i dessa frågor avgör Israel vad palestinierna behöver för att överleva. Men någon utveckling ska man inte tänka på. Israel förnekar palestinierna det som liberaler så ofta brukar tala varmt om. Men det är i huvudsak palestinierna man ställer kraven på.
Enligt den israeliska ockupationslogiken, som inte saknar ett stort mått av svart humor, kan även människor som av Israel är registrerade Gaza-bor vistas illegalt på Västbanken (och vice versa), oavsett om man har studier att slutföra där eller har sin familj där. Palestinier kan alltså vistas illegalt på palestinsk mark. Denna bedömning görs av ockupantstaten Israel.
Belägringen av Gaza förnekar palestinierna grundläggande rättigheter, och arbetslösheten är gigantisk. Man är beroende av välgörenhet och bistånd. Politiskt stöd får man däremot se sig i himlen efter. Man kan kalla det hyckleri, man kan kalla det rasism, man kan kalla det för svek gentemot palestinierna. Men framförallt vill nog inte de statslösa palestinierna att självgoda ”liberala” västerlänningar ska predika för dem om demokrati, fred och liberalismens välsignelser.
Viktig källa: http://www.gazagateway.org/2009/09/no-development-no-prosperity-no-humanitarian-crisis/
Lift the blockade.: Enough is enough. "According to a recently leaked report by the UN office of the humanitarian co-ordinator, Gaza is undergoing "a process of de-development, which potentially could lead to the complete breakdown of public infrastructure".
En vädjan från Gaza.
Mitt i allt elände: lite ljus. Konsert för Gaza 27:e december. Läs Anna Wester.
Inom parentes: Men liberalerna kommer att fortsätta ägna den närmaste tiden åt att käbbla och kalla Aftonbladet för anti-semitiskt. Palestinierna? What liberal gives a fuck.
onsdag 16 december 2009
Gaza Freedom March
Den 31:a december går Gaza Freedom March av stapeln. Över 1000 internationella aktivister och 10 000-tals palestinier ska marschera mot den israeliska gränsen. Det finns även en liten svensk delegation med sju individer, där jag för övrigt ingår som en av dessa individer.
Denna marsch sker på grund av att världens makthavare är fullständigt likgiltiga inför det palestinska folkets rättigheter. Föraktet för palestinierna cementeras med att Egypten nu bygger en ny konstruktion längs med gränsen mot Gaza. Finansierat av USA. Ni vet, den så viktiga medlande parten i ”konflikten” mellan Israel och Palestina. Marschen borde vara politiskt harmlös. Kanske till och med för harmlös. Syftet är att Israel ska upphöra med sin rättsvidriga kollektiva bestraffning av palestinierna.
Bland de marscherande utmärks Hedy Epstein, 85-årig överlevande från förintelsen. Hon säger:
As President Obama accepts a Peace Prize he does not deserve, it's a good time to model what real peacemaking looks like. That's why-at the ripe age of 85-I'll be joining the Gaza Freedom March on December 31. Over 1,000 peacemakers from around the world will join hands with 50,000 Palestinians in Gaza as we walk together to the Israeli border. As Jews, Christians, Muslims, atheists, and members of many faiths we will come together as one humanity to condemn the brutal invasion of Gaza one year ago and demand that Israel lift the siege that has brought 1.5 million people to the brink of disaster.
You can show your support for real peacemaking by endorsing the Gaza Freedom March and telling your friends and community about this historic event!
Denna marsch sker på grund av att världens makthavare är fullständigt likgiltiga inför det palestinska folkets rättigheter. Föraktet för palestinierna cementeras med att Egypten nu bygger en ny konstruktion längs med gränsen mot Gaza. Finansierat av USA. Ni vet, den så viktiga medlande parten i ”konflikten” mellan Israel och Palestina. Marschen borde vara politiskt harmlös. Kanske till och med för harmlös. Syftet är att Israel ska upphöra med sin rättsvidriga kollektiva bestraffning av palestinierna.
Bland de marscherande utmärks Hedy Epstein, 85-årig överlevande från förintelsen. Hon säger:
As President Obama accepts a Peace Prize he does not deserve, it's a good time to model what real peacemaking looks like. That's why-at the ripe age of 85-I'll be joining the Gaza Freedom March on December 31. Over 1,000 peacemakers from around the world will join hands with 50,000 Palestinians in Gaza as we walk together to the Israeli border. As Jews, Christians, Muslims, atheists, and members of many faiths we will come together as one humanity to condemn the brutal invasion of Gaza one year ago and demand that Israel lift the siege that has brought 1.5 million people to the brink of disaster.
You can show your support for real peacemaking by endorsing the Gaza Freedom March and telling your friends and community about this historic event!
torsdag 29 oktober 2009
Befria Gaza!
torsdag 13 augusti 2009
Tips
James Petras: The most striking aspect of the prolonged and deepening world recession/depression is the relative and absolute passivity of the working and middle class in the face of massive job losses, big cuts in wages, health care and pension payments and mounting housing foreclosures. Never in the history of the 20-21st Century has an economic crisis caused so much loss to so many workers, employees, small businesses, farmers and professionals with so little large-scale public protest.
Eduardo Galeano med frågor (ett utdrag):
According to Foreign Policy Magazine, Somalia is the most dangerous place in the world. But who are the pirates? The starving people who attack ships or the speculators of Wall Street who spent years attacking the world and who are now rewarded with many millions of dollars for their pains?
Why does the world reward its ransackers?
Why is justice a one-eyed blind woman? Wal-Mart, the most powerful corporation on earth, bans trade unions. McDonald's, too. Why do these corporations violate, with criminal impunity, international law? Is it because in this contemporary world of ours, work is valued as lower than trash and workers' rights are valued even less?
Who are the righteous and who are the villains? If international justice really exists, why are the powerful never judged? The masterminds of the worst butcheries are never sent to prison. Is it because it is these butchers themselves who hold the prison keys? What makes the five nations with veto power in the United Nations inviolable? Is it of a divine origin, that veto power of theirs? Can you trust those who profit from war to guard the peace?
Och så ett tips för de som är i stan i helgen. Stödfest för Gaza.
Eduardo Galeano med frågor (ett utdrag):
According to Foreign Policy Magazine, Somalia is the most dangerous place in the world. But who are the pirates? The starving people who attack ships or the speculators of Wall Street who spent years attacking the world and who are now rewarded with many millions of dollars for their pains?
Why does the world reward its ransackers?
Why is justice a one-eyed blind woman? Wal-Mart, the most powerful corporation on earth, bans trade unions. McDonald's, too. Why do these corporations violate, with criminal impunity, international law? Is it because in this contemporary world of ours, work is valued as lower than trash and workers' rights are valued even less?
Who are the righteous and who are the villains? If international justice really exists, why are the powerful never judged? The masterminds of the worst butcheries are never sent to prison. Is it because it is these butchers themselves who hold the prison keys? What makes the five nations with veto power in the United Nations inviolable? Is it of a divine origin, that veto power of theirs? Can you trust those who profit from war to guard the peace?
Och så ett tips för de som är i stan i helgen. Stödfest för Gaza.
söndag 2 augusti 2009
Ännu Ett Lästips För Svenska Bokförläggare: Kill Khalid av Paul McGeough
Kill Khalid: The Failed Mossad Assassination of Khalid Mishal and the Rise of Hamas av Paul McGeough (The New Press, 2009)
Kill Khalid är en fascinerande och spännande historia, och är närmast att beskriva som ett journalistiskt mästerverk. Det är som att läsa en bok om Israel/Palestina-konflikten som är en blandning av Gellert Tamas Lasermannen och en deckare av Le Carré.
Det är en bok som har en specifik händelse som central utgångspunkt, nämligen mordförsöket på Hamasledaren Khalid Mishal 1997, men som samtidigt är en berättelse om Mishals liv, hans väg till Hamas, men framförallt är det här en berättelse som cirkulerar omkring Hamas, om den palestinska befrielsekampen med allt spillt blod och alla misslyckanden. En berättelse som förklarar Hamas uppgång, där Arafats och PLO:s misslyckanden med att ge palestinierna frihet är en viktig förklaring. Det korrupta Fatah accepteras av väst, väljs av Israel som kolonialmaktens polis och man startar förföljelse av Hamas-medlemmar, något som Hamas sedan använder det som propaganda: ”Fängslade av Israel och Fatah”.
Det är en fascinerande berättelse om makt och politik, där det maktpolitiska spelet böljar fram och tillbaka. Det är även av intresse då det finns tecken på att Hamas ökar de religiösa inslagen i sin politik i Gaza och påtvingar människor religiösa påbud, och detta sker samtidigt som Israel och västvärlden fortsätter att medvetet öka splittringen mellan palestinierna i sann gammal kolonial anda. Detta sker naturligtvis utan att man har palestiniernas bästa i ögonen. Att Hamas ökar de religiösa påbuden kan vara just ett resultat av att Israel och västvärlden inte gynnat den pragmatiska sidan av Hamas. Den politiska mognad som ändå skett hos Hamas (som har Muslimska brödraskapet som förebild, vilket dessvärre inte är särdeles positivt) sedan 1987 borde ha setts som framsteg i västvärlden, och även det reella avhållandet från vidrig anti-semitism borde ses som framsteg (även om det inte helt försvinner). Istället vill väst fortsätta demoniseringen och avpolitiseringen av Hamas och konflikten.
Därför är det extra viktigt med reportage av det här slaget. Det är alltid bra med berättelser som inte försöker avpolitisera världen, och göra den till en moralisk kamp mellan det goda och onda.
Hamas kom att åtminstone för en stund att bli vinnare i detta lönnmordsmisslyckande av Mossad. Mossad försökte spruta in gift i Khalids öra, genom ett ”bisarrt instrument” (som visade sig vara en kamera). En del av giftet fann sig in i örat, och efter ett dygn började giftet verka. Dock avslöjades attentatet i samma stund som det skedde. Bland annat tog en livvakt tog upp jakten och till slut tillfångatogs två av Mossads agenter av Jordansk säkerhetspolis. Några andra gömde sig på Israels ambassad. Det hela blev en förnedrande prestigeförlust för Netanyahu och Mossad som tvingades komma med motgiftet då Kung Hussein i Jordanien blev mycket förgrymmad. Han var rädd för att detta kunde starta tumult och uppror i hans eget land och i slutändan själv förlora makten. Det var i sig inte så mycket attentatet i sig som var problemet, utan det faktum att Israel, gjort detta bakom hans rygg. För Kung Hussein var det ett svek mot honom personligen. Men en kvinnlig journalist, Randa Habib, har även en viktig roll i Khalids överlevnad. Aktörerna är många och oväntade i detta drama. I Israel var Netanyahu medveten om att detta kunde riskera förhandlingarna i Oslo, men å andra sidan var Netanyahu ointresserad av detta avtal. Liksom Hamas och Khalid Mishal.
Boken, som har avromantiserat det palestinska motståndet, är fylld av det maktpolitiska spel som böljar fram och tillbaka. Hamas anpassar sig efter omgivningen, men viker inte många tum, och den blodiga uppgörelsen i Gaza mellan Fatah och Hamas är en otäck redogörelse av flera illdåd begångna av palestinier mot varandra, samtidigt som civilbefolkningen gömde sig i sina hus och gav sig själva utegångsförbud. Även detta måste ses som ett uttryck för Fatahs misslyckanden och Israels och USA:s maktspel. Hamas är en nationell befrielserörelse i första hand (som samtidigt ägnat sig åt oförsvarlig terror) vars styrka har ökat i takt med Fatahs och PLO:s misslyckanden, dess korruption, och dess försök att utplåna Hamas. Det är en rörelse som inte viker sig, och vars psykologi visar att den inte böjer sig för påtryckningar. Boken slutar sin spännande resa månaden innan massmordet i Gaza i vintras. Om en översättning till svenska skulle ske skulle det kanske passa med ett litet tillägg om just det som går under eufemismen 22-dagars kriget.
Det är även så man måste se raketbeskjutningen från Gaza. Främst som ett symboliskt motstånd, som visar att man inte viker sig, att inga sanktioner och bojkotter avhåller Hamas från det väpnade motståndet. Hamas har vid många tillfällen även använt sig av självmordsbombare, något som knappast gynnat Hamas ur PR-synpunkt. Detta är Khalid och Hamas medvetna om, men självmordsbomberna är även de något som man analyserar ur strategisk synpunkt och är till för att visa Israel att om palestinierna inte går säkra, ska inte heller israelerna göra det. Det är heller inget Khalid tar avstånd från, även om han inte säger sig vara direkt delaktig i planeringen av dessa attacker, då Hamas i likhet med IRA har en politisk och militär del, med relativ autonomi. Hamas tror inte att förhandlingar och möten kan bära frukt om det inte också finns ett väpnat motstånd. Det är en slutsats man har dragit av att ha studerat Fatah.
Hamas har öppet ifrågasatt Fatahs avkall från motstånd och Fatahs förhandlingar med Israel, då Israel under samma period har fortsatt att konfiskera palestinsk mark och fortsätter att på olika sätt att utöva etnisk rensning. Hamas ser också hur lite man har att i praktiken att vinna på att anamma Fatahs och PLO:s erkännande av Israel. Till det tillkommer att man inte heller vet vilket Israel man ska erkänna. Hamas erkänner till slut i praktiken tvåstatslösningen. Israel och omvärlden ställer krav på palestinierna, men samma tydliga krav ställs inte på Israel. Bojkotten av Hamas är godkänd av USA och EU. När det gäller Israel kan man enbart prestera tomma ord. Det är i ljuset av Fatahs tillkortakommanden man ska se Hamas styrka och framväxt.
Uppsplittrandet av Palestina är naturligtvis en politiskt medveten handling av Israel. I sann kolonial anda korrumperas det koloniserade ledarskapet. Frågan är sedan hur lång tid en sådan skada tar att reparera? Hamas har vunnit sin kraft av att Fatah så uppenbart korrumperats och dessutom resignerat i kampen mot israel i utbyte just mot biståndssmulor och bibehållen makt. Men det har inte gett det palestinska folket mer frihet eller rikedom. Det är dock oerhört beklämmande att misstänksamheten och hatet är så pass stort mellan de olika grupperingarna. Från Hamas sida, när man ger avkall på sitt mest bombastiska och melodramatiska språk, har man försökt att framhålla att fienden inte är Fatah (med undantag för den våldsamt hatade gangstern Muhammed Dahlan och dennes närmaste följeslagare) utan Israel.
En sak är säker. Det palestinska motståndet försvinner inte.
En annan recension av samma bok finns här från London Review of books. Hamas finns på grund av alla misslyckanden. Hamas spelar högt, farligt, ofta människofientligt spel, grunddokumentet var djupt anti-semitiskt och har inga betänkligheter kring civila offer. Det är naivt att tro att Hamas försvinner, men även naivt att tro att Hamas är palestiniernas bästa vän.
Kill Khalid är en fascinerande och spännande historia, och är närmast att beskriva som ett journalistiskt mästerverk. Det är som att läsa en bok om Israel/Palestina-konflikten som är en blandning av Gellert Tamas Lasermannen och en deckare av Le Carré.
Det är en bok som har en specifik händelse som central utgångspunkt, nämligen mordförsöket på Hamasledaren Khalid Mishal 1997, men som samtidigt är en berättelse om Mishals liv, hans väg till Hamas, men framförallt är det här en berättelse som cirkulerar omkring Hamas, om den palestinska befrielsekampen med allt spillt blod och alla misslyckanden. En berättelse som förklarar Hamas uppgång, där Arafats och PLO:s misslyckanden med att ge palestinierna frihet är en viktig förklaring. Det korrupta Fatah accepteras av väst, väljs av Israel som kolonialmaktens polis och man startar förföljelse av Hamas-medlemmar, något som Hamas sedan använder det som propaganda: ”Fängslade av Israel och Fatah”.
Det är en fascinerande berättelse om makt och politik, där det maktpolitiska spelet böljar fram och tillbaka. Det är även av intresse då det finns tecken på att Hamas ökar de religiösa inslagen i sin politik i Gaza och påtvingar människor religiösa påbud, och detta sker samtidigt som Israel och västvärlden fortsätter att medvetet öka splittringen mellan palestinierna i sann gammal kolonial anda. Detta sker naturligtvis utan att man har palestiniernas bästa i ögonen. Att Hamas ökar de religiösa påbuden kan vara just ett resultat av att Israel och västvärlden inte gynnat den pragmatiska sidan av Hamas. Den politiska mognad som ändå skett hos Hamas (som har Muslimska brödraskapet som förebild, vilket dessvärre inte är särdeles positivt) sedan 1987 borde ha setts som framsteg i västvärlden, och även det reella avhållandet från vidrig anti-semitism borde ses som framsteg (även om det inte helt försvinner). Istället vill väst fortsätta demoniseringen och avpolitiseringen av Hamas och konflikten.
Därför är det extra viktigt med reportage av det här slaget. Det är alltid bra med berättelser som inte försöker avpolitisera världen, och göra den till en moralisk kamp mellan det goda och onda.
Hamas kom att åtminstone för en stund att bli vinnare i detta lönnmordsmisslyckande av Mossad. Mossad försökte spruta in gift i Khalids öra, genom ett ”bisarrt instrument” (som visade sig vara en kamera). En del av giftet fann sig in i örat, och efter ett dygn började giftet verka. Dock avslöjades attentatet i samma stund som det skedde. Bland annat tog en livvakt tog upp jakten och till slut tillfångatogs två av Mossads agenter av Jordansk säkerhetspolis. Några andra gömde sig på Israels ambassad. Det hela blev en förnedrande prestigeförlust för Netanyahu och Mossad som tvingades komma med motgiftet då Kung Hussein i Jordanien blev mycket förgrymmad. Han var rädd för att detta kunde starta tumult och uppror i hans eget land och i slutändan själv förlora makten. Det var i sig inte så mycket attentatet i sig som var problemet, utan det faktum att Israel, gjort detta bakom hans rygg. För Kung Hussein var det ett svek mot honom personligen. Men en kvinnlig journalist, Randa Habib, har även en viktig roll i Khalids överlevnad. Aktörerna är många och oväntade i detta drama. I Israel var Netanyahu medveten om att detta kunde riskera förhandlingarna i Oslo, men å andra sidan var Netanyahu ointresserad av detta avtal. Liksom Hamas och Khalid Mishal.
Boken, som har avromantiserat det palestinska motståndet, är fylld av det maktpolitiska spel som böljar fram och tillbaka. Hamas anpassar sig efter omgivningen, men viker inte många tum, och den blodiga uppgörelsen i Gaza mellan Fatah och Hamas är en otäck redogörelse av flera illdåd begångna av palestinier mot varandra, samtidigt som civilbefolkningen gömde sig i sina hus och gav sig själva utegångsförbud. Även detta måste ses som ett uttryck för Fatahs misslyckanden och Israels och USA:s maktspel. Hamas är en nationell befrielserörelse i första hand (som samtidigt ägnat sig åt oförsvarlig terror) vars styrka har ökat i takt med Fatahs och PLO:s misslyckanden, dess korruption, och dess försök att utplåna Hamas. Det är en rörelse som inte viker sig, och vars psykologi visar att den inte böjer sig för påtryckningar. Boken slutar sin spännande resa månaden innan massmordet i Gaza i vintras. Om en översättning till svenska skulle ske skulle det kanske passa med ett litet tillägg om just det som går under eufemismen 22-dagars kriget.
Det är även så man måste se raketbeskjutningen från Gaza. Främst som ett symboliskt motstånd, som visar att man inte viker sig, att inga sanktioner och bojkotter avhåller Hamas från det väpnade motståndet. Hamas har vid många tillfällen även använt sig av självmordsbombare, något som knappast gynnat Hamas ur PR-synpunkt. Detta är Khalid och Hamas medvetna om, men självmordsbomberna är även de något som man analyserar ur strategisk synpunkt och är till för att visa Israel att om palestinierna inte går säkra, ska inte heller israelerna göra det. Det är heller inget Khalid tar avstånd från, även om han inte säger sig vara direkt delaktig i planeringen av dessa attacker, då Hamas i likhet med IRA har en politisk och militär del, med relativ autonomi. Hamas tror inte att förhandlingar och möten kan bära frukt om det inte också finns ett väpnat motstånd. Det är en slutsats man har dragit av att ha studerat Fatah.
Hamas har öppet ifrågasatt Fatahs avkall från motstånd och Fatahs förhandlingar med Israel, då Israel under samma period har fortsatt att konfiskera palestinsk mark och fortsätter att på olika sätt att utöva etnisk rensning. Hamas ser också hur lite man har att i praktiken att vinna på att anamma Fatahs och PLO:s erkännande av Israel. Till det tillkommer att man inte heller vet vilket Israel man ska erkänna. Hamas erkänner till slut i praktiken tvåstatslösningen. Israel och omvärlden ställer krav på palestinierna, men samma tydliga krav ställs inte på Israel. Bojkotten av Hamas är godkänd av USA och EU. När det gäller Israel kan man enbart prestera tomma ord. Det är i ljuset av Fatahs tillkortakommanden man ska se Hamas styrka och framväxt.
Uppsplittrandet av Palestina är naturligtvis en politiskt medveten handling av Israel. I sann kolonial anda korrumperas det koloniserade ledarskapet. Frågan är sedan hur lång tid en sådan skada tar att reparera? Hamas har vunnit sin kraft av att Fatah så uppenbart korrumperats och dessutom resignerat i kampen mot israel i utbyte just mot biståndssmulor och bibehållen makt. Men det har inte gett det palestinska folket mer frihet eller rikedom. Det är dock oerhört beklämmande att misstänksamheten och hatet är så pass stort mellan de olika grupperingarna. Från Hamas sida, när man ger avkall på sitt mest bombastiska och melodramatiska språk, har man försökt att framhålla att fienden inte är Fatah (med undantag för den våldsamt hatade gangstern Muhammed Dahlan och dennes närmaste följeslagare) utan Israel.
En sak är säker. Det palestinska motståndet försvinner inte.
En annan recension av samma bok finns här från London Review of books. Hamas finns på grund av alla misslyckanden. Hamas spelar högt, farligt, ofta människofientligt spel, grunddokumentet var djupt anti-semitiskt och har inga betänkligheter kring civila offer. Det är naivt att tro att Hamas försvinner, men även naivt att tro att Hamas är palestiniernas bästa vän.
onsdag 22 juli 2009
Stödmarsch För De Belägrade Människorna I Gaza
Ett första möte hölls i New York den 13:e juli för att organisera en stor stödmarsch för människorna i Gaza. Man har påbörjat organiseringen men man har inte kommit så långt än. Många frågor återstår att lösa. (Och i ärlighetens namn, för ett sådant här projekt känns tiden knapp.) Man ska försöka samarbeta med George Galloways Viva Palestina som ska göra en ny resa till Gaza den 27:e december. Demonstrationen/marschen skall ske på den egyptiska sidan mot Erez gränsövergång.
Demonstrationen är planerad för den sista veckan under 2009. Den grundläggande tanken eller idén bakom det hela är att samla ihop en blandning av olika internationella rörelser och samordna en marsch med folket i Gaza i en flerkilometerlång marsch till Erez gränsövergång via Egypten. Inspirationen är hämtad från Gandhi, medborgarrättsrörelser och den palestinska traditionen av ickevåldsmotstånd. Detta skall även försöka koordineras med israeliska fredsdemonstranter på den israeliska sidan. Desto fler, desto bättre. Idén är att bli tillräckligt många för att kunna tränga igenom buffertzonen och komma till gränsen.
Men detta är bara inledningsskedet. Mer info (och frågeställningar) här.
Demonstrationen är planerad för den sista veckan under 2009. Den grundläggande tanken eller idén bakom det hela är att samla ihop en blandning av olika internationella rörelser och samordna en marsch med folket i Gaza i en flerkilometerlång marsch till Erez gränsövergång via Egypten. Inspirationen är hämtad från Gandhi, medborgarrättsrörelser och den palestinska traditionen av ickevåldsmotstånd. Detta skall även försöka koordineras med israeliska fredsdemonstranter på den israeliska sidan. Desto fler, desto bättre. Idén är att bli tillräckligt många för att kunna tränga igenom buffertzonen och komma till gränsen.
Men detta är bara inledningsskedet. Mer info (och frågeställningar) här.
tisdag 7 juli 2009
Prioriterade Liv Och Osörjbara Människor
Egyptens västvänliga (denna dygd över alla andra) president Mubarak glädjer den vita världen med att hälsa att den av Hamas tillfångatagna israeliska soldaten Gilad Shalit mår bra och Mubarak hoppas att Shalit snart släpps fri. Vad gäller de tusentals - i väst namn- och ansiktslösa- palestinierna som Israel håller fångna i Israel säger han inget. Han säger heller inget om den en och en halv miljon fångarna i Gaza där Egypten har en roll tilldelad sig av Israel och USA som fångvaktare.
Palestinierna har rollen som osörjbara människor. En massa. En massa i vägen för Gilad Shalits frihet. Men för att göra dem osörjbara krävs en medial diskurs. En anonymisering och barbarisering, ett ständigt förnekande av deras humanitet, ett rationaliserande av deras kollektiva lidande - där förlåtandet och tolkningsföreträdet ges till kolonialmakten.
(Rekommenderar i övrigt Ali Abunimahs senaste text.)
Läs även om Hiyam.
Tillägg: Och läs även Al- Andalus kommentar under detta inlägg.
Palestinierna har rollen som osörjbara människor. En massa. En massa i vägen för Gilad Shalits frihet. Men för att göra dem osörjbara krävs en medial diskurs. En anonymisering och barbarisering, ett ständigt förnekande av deras humanitet, ett rationaliserande av deras kollektiva lidande - där förlåtandet och tolkningsföreträdet ges till kolonialmakten.
(Rekommenderar i övrigt Ali Abunimahs senaste text.)
Läs även om Hiyam.
Tillägg: Och läs även Al- Andalus kommentar under detta inlägg.
söndag 22 februari 2009
På Västbanken, Där De Goda Infödingarna Bor
Den verkliga berättelsen om Israel/Palestina kan inte begränsas till att förklaras med det som hände/händer/pågår i Gaza. Eller med Hamas. Enligt Ben White i Guardian är det vad som sker på Västbanken som är det mest talande.
På Västbanken har de israeliska övergreppen ökat. Ockupationen har ökat. Och så här kan ockupation se ut, på västbanken, där de goda infödingarna bor:
For three consecutive days this week, Israeli forces invaded Jayyous, a village battling for survival as their agricultural land is lost to the wall and neighbouring Jewish colony. The soldiers occupied homes, detained residents, blocked off access roads, vandalised property, beat protestors, and raised the Israeli flag at the top of several buildings.
Men för svenska liberaler är det Israels existens som är prio ett. Ni vet den redan existerande staten Israel. Svenska liberaler har försvarat den de facto existerande staten Israels politik med att Israels existens måste erkännas. Detta samtidigt som palestinierna som inte har en egen stat ser sin potentiella stat förminskas för var minut som går framförallt på Västbanken. Samtidigt försöker Israel övertyga palestinierna i Gaza, att vara mer som palestinierna på Västbanken, genom blockad, belägring och bombardemang.
De goda palestinierna på Västbanken, som för var dag med egna ögon ser sin del av Palestina krympa, styckas upp, ska alltså vara ett föredöme för palestinierna i Gaza. På Västbanken regerar den av Israel valde palestiniern Mahmoud Abbas. (Han är ej längre är vald av palestinierna.) I förra veckan konfiskerades mer mark av Israel på Västbanken. Bönder på Västbanken har blivit beskjutna av israelisk militär när de försökt bruka sin mark med dödsfall som följd. Demonstrationer mot en mur som förstör palestiniernas odlingar har mötts av tårgas och skarp ammunition från den israeliska militären med dödsfall som följd. Människor kidnappas från sina hem och fängslas varje vecka, utan tårdrypande vädjanden från Väst som till exempel gällande den tillfångatagna israeliska soldaten Gilad Shalit som många av oss till och med kan namnet på till skillnad från de anonymiserade palestinierna.
Samtidigt räcker det inte för de statslösa palestinierna att erkänna att den existerande staten Israel existerar. De statslösa palestinierna, flyktingar och etniskt rensade, ska även erkänna den existerande staten Israels rätt att existera. Flyktingar som en gång bodde där Israel idag existerar, ska alltså erkänna Israels rätt att existera på den plats där många av de själva en gång bodde. Man ska erkänna att den stat som gjort de så illa genom åren har en rätt att existera, när man själva inte ens har en egen stat. Därtill ska man erkänna en stat som ännu inte bestämt sig för hur mycket mer mark av palestinierna man ska ta. Är inte detta krav både moraliskt förkastligt, en smula cyniskt och i ärlighetens namn, i praktiken helt onödigt? Hamas, hur illa man än kan tycka om deras politik, har nämligen i praktiken erkänt Israels existens genom erkännandet av tvåstatslösningen. Detta räcker inte menar Israel och därmed även de västerländska och svenska liberalerna. De koloniserade måste kuvas mer än så för att få Västs samtycke. Detta sker dessutom när exempelvis det israeliska partiet Likud inte erkänner en framtida palestinsk stat. Hänger ni med i den liberala logiken?
De statslösa palestinierna kanske inte förstår det idag. Och det är nog tveksamt att de någonsin kommer att förstå eller övertygas om den västerländska liberalismens logik. För att citera den palestinska poeten Mahmoud Darwish, en fråga även tillägnad de svenska liberalerna:
Jag frågar er, ärade damer och herrar:
Har alla människor rätt till sin jord?
På Västbanken har de israeliska övergreppen ökat. Ockupationen har ökat. Och så här kan ockupation se ut, på västbanken, där de goda infödingarna bor:
For three consecutive days this week, Israeli forces invaded Jayyous, a village battling for survival as their agricultural land is lost to the wall and neighbouring Jewish colony. The soldiers occupied homes, detained residents, blocked off access roads, vandalised property, beat protestors, and raised the Israeli flag at the top of several buildings.
Men för svenska liberaler är det Israels existens som är prio ett. Ni vet den redan existerande staten Israel. Svenska liberaler har försvarat den de facto existerande staten Israels politik med att Israels existens måste erkännas. Detta samtidigt som palestinierna som inte har en egen stat ser sin potentiella stat förminskas för var minut som går framförallt på Västbanken. Samtidigt försöker Israel övertyga palestinierna i Gaza, att vara mer som palestinierna på Västbanken, genom blockad, belägring och bombardemang.
De goda palestinierna på Västbanken, som för var dag med egna ögon ser sin del av Palestina krympa, styckas upp, ska alltså vara ett föredöme för palestinierna i Gaza. På Västbanken regerar den av Israel valde palestiniern Mahmoud Abbas. (Han är ej längre är vald av palestinierna.) I förra veckan konfiskerades mer mark av Israel på Västbanken. Bönder på Västbanken har blivit beskjutna av israelisk militär när de försökt bruka sin mark med dödsfall som följd. Demonstrationer mot en mur som förstör palestiniernas odlingar har mötts av tårgas och skarp ammunition från den israeliska militären med dödsfall som följd. Människor kidnappas från sina hem och fängslas varje vecka, utan tårdrypande vädjanden från Väst som till exempel gällande den tillfångatagna israeliska soldaten Gilad Shalit som många av oss till och med kan namnet på till skillnad från de anonymiserade palestinierna.
Samtidigt räcker det inte för de statslösa palestinierna att erkänna att den existerande staten Israel existerar. De statslösa palestinierna, flyktingar och etniskt rensade, ska även erkänna den existerande staten Israels rätt att existera. Flyktingar som en gång bodde där Israel idag existerar, ska alltså erkänna Israels rätt att existera på den plats där många av de själva en gång bodde. Man ska erkänna att den stat som gjort de så illa genom åren har en rätt att existera, när man själva inte ens har en egen stat. Därtill ska man erkänna en stat som ännu inte bestämt sig för hur mycket mer mark av palestinierna man ska ta. Är inte detta krav både moraliskt förkastligt, en smula cyniskt och i ärlighetens namn, i praktiken helt onödigt? Hamas, hur illa man än kan tycka om deras politik, har nämligen i praktiken erkänt Israels existens genom erkännandet av tvåstatslösningen. Detta räcker inte menar Israel och därmed även de västerländska och svenska liberalerna. De koloniserade måste kuvas mer än så för att få Västs samtycke. Detta sker dessutom när exempelvis det israeliska partiet Likud inte erkänner en framtida palestinsk stat. Hänger ni med i den liberala logiken?
De statslösa palestinierna kanske inte förstår det idag. Och det är nog tveksamt att de någonsin kommer att förstå eller övertygas om den västerländska liberalismens logik. För att citera den palestinska poeten Mahmoud Darwish, en fråga även tillägnad de svenska liberalerna:
Jag frågar er, ärade damer och herrar:
Har alla människor rätt till sin jord?
söndag 25 januari 2009
Ett Vittnesmål Från Gaza
Ur DN:
- Hela familjen var hemma och skulle äta lunch när en granat slog ner i vardagsrummet där två av mina barn befann sig. Allt började brinna och jag hörde två av barnen skrika "eld, eld" medan min åttaårige son ropade att han ville be till Gud. Min man var redan död, hans huvud hade slitits av.
- Sedan hörde jag ingenting förrän en ny granat exploderade framför mitt ansikte och brände upp min lilla dotter som jag höll i famnen för att amma. Jag kunde inte se något mer, jag trodde att jag hade blivit blind. När jag hade torkat ögonen såg jag att hela min kropp brann.
En brorson och två andra unga man försökte dra ut henne ur huset. Två av dem sköts till döds från en israelisk stridsvagn utanför huset och den tredje fick tre kulor genom handen. Sabah Salima Abu Halima förlorade sin man och fyra av sina sex barn. De två som överlevde vårdas på sjukhus i Turkiet för brännskador i ansiktet och på benen.
Hon har idag förlorat all lust att leva, vilket dessvärre är ganska enkelt att förstå.
Ps! Enligt uppgift så sitter Lisa Bjurwald för närvarande och googlar.
- Hela familjen var hemma och skulle äta lunch när en granat slog ner i vardagsrummet där två av mina barn befann sig. Allt började brinna och jag hörde två av barnen skrika "eld, eld" medan min åttaårige son ropade att han ville be till Gud. Min man var redan död, hans huvud hade slitits av.
- Sedan hörde jag ingenting förrän en ny granat exploderade framför mitt ansikte och brände upp min lilla dotter som jag höll i famnen för att amma. Jag kunde inte se något mer, jag trodde att jag hade blivit blind. När jag hade torkat ögonen såg jag att hela min kropp brann.
En brorson och två andra unga man försökte dra ut henne ur huset. Två av dem sköts till döds från en israelisk stridsvagn utanför huset och den tredje fick tre kulor genom handen. Sabah Salima Abu Halima förlorade sin man och fyra av sina sex barn. De två som överlevde vårdas på sjukhus i Turkiet för brännskador i ansiktet och på benen.
Hon har idag förlorat all lust att leva, vilket dessvärre är ganska enkelt att förstå.
Ps! Enligt uppgift så sitter Lisa Bjurwald för närvarande och googlar.
lördag 24 januari 2009
Feltänk Som Leder Till Felbeslut och Felsurr
Arrangemang på Förintelsens dag skall ställas in i Luleå. Skälet är Israels massmord i Gaza.
Miriam Mozel Öström är judinna och bor i Luleå. Hon är upprörd över beslutet. Vad har Gazakriget att göra med Förintelsen, undrar hon.
Hon har rätt i att bli upprörd av beslutet. Det har vi alla rätt i att bli. Det borde naturligtvis inte blandas ihop. Det finns ingen anledning till att ställa in ett sådant arrangemang. Judarna som förintades är inte ansvariga för sionismens illdåd. Man besudlar minnet av offren med ett sådant beslut. Man ökar polariseringen i samhället. Gör om, gör rätt.
Men svenska dagbladets Sanna Raymans upprördhet bygger tydligen på något annat. Hon skriver:
Vad, exakt vad, är det som gör att det plötsligt är olämpligt att minnas Förintelsens offer? Kom igen! Säg det då! Jag är trött på det här smygandet nu.
Jag vill att ni säger det. Så att vi vet.
Vilkar är ni? Vad ska "ni" säga? Jag vill att du förklarar dig, Sanna. Så att jag vet. Jag är trött på det där smygandet.
(Svensson skriver också.)
Miriam Mozel Öström är judinna och bor i Luleå. Hon är upprörd över beslutet. Vad har Gazakriget att göra med Förintelsen, undrar hon.
Hon har rätt i att bli upprörd av beslutet. Det har vi alla rätt i att bli. Det borde naturligtvis inte blandas ihop. Det finns ingen anledning till att ställa in ett sådant arrangemang. Judarna som förintades är inte ansvariga för sionismens illdåd. Man besudlar minnet av offren med ett sådant beslut. Man ökar polariseringen i samhället. Gör om, gör rätt.
Men svenska dagbladets Sanna Raymans upprördhet bygger tydligen på något annat. Hon skriver:
Vad, exakt vad, är det som gör att det plötsligt är olämpligt att minnas Förintelsens offer? Kom igen! Säg det då! Jag är trött på det här smygandet nu.
Jag vill att ni säger det. Så att vi vet.
Vilkar är ni? Vad ska "ni" säga? Jag vill att du förklarar dig, Sanna. Så att jag vet. Jag är trött på det där smygandet.
(Svensson skriver också.)
fredag 23 januari 2009
...Och Nu Till Något Helt Annat (Varför Israel-vännerna hellre diskuterar off-topic)
På den ena sidan har vi de ockuperade, belägrade, kollektivt bestraffade, dagligen förödmjukade, militärt underlägsna, fattiga och etniskt rensade flyktingarna utan en egen stat och som saknar vänner med makt.
På den andra sidan har vi den militära supermakten och ockupanten, den faktiskt existerande staten Israel som har militärt, politiskt samt ekonomiskt stöd från USA.
På den ena sidan har vi 1340 döda (and counting) och över 6000 skadade (skadade i olika hög grad.) samt ytterligare tiotusentals traumatiserade barn och raserade städer.
På den andra sidan har vi tretton döda och ett fullt fungerande vardagsliv.
Tacka fan för att Israelvännerna pratar om något annat, som exempelvis anti-semitism. (Israel-vännerna vars intresse för anti-semitism i första hand inte är kopplat till att bekämpa anti-semitism utan till att försvara apartheidstaten Israel, vilket är synnerligen kontraproduktivt för oss sanna anti-rasister som tar hatet mot judar enkom för att de är judar på allvar) Tacka fan för att israelvännerna inte vill diskutera fakta på marken eller massakern i Gaza utan hellre ägnar sig åt felsurr, desinformation och diverse Dilserier. (Replik av Jinge).
De pliktskyldiga krokodiltårarna till trots, det är ingen slump, att Israel-vännerna och diverse liberaler när Israels namn självförvållat åter dras i smutsen tycker att det som är absolut viktigast att diskutera är vänsterns anti-semitism. Ju större övergrepp från Israel, desto desperatare blir Israel-vännerna. Att man själva inte inser det djupt farliga med hur man försvarar Israel är beklämmande ur en intellektuell såväl som mänskliga aspekt. Det gäller förvisso även för de dårar som skyller på judarna för vad Israel gör och eller/attackerar judar/judiska församlingar eller kyrkogårdar.
Liberaler, Israel-vänner: ni måste kanske inte överge kampen mot anti-semitism, men om ni blandar ihop begreppen är det bättra att överlåta den till oss som anser att alla människor är lika mycket värda, för ni gör mer skada än nytta. Kampen mot anti-semitismen samt rasismen måste göras samtidigt med kampen mot Israels historiska, pågående och framtida brott mot palestinierna. Kampen mot anti-semitismen och rasismen måste vara en kamp mot kolonialismen och imperialismen. Kampen mot rasism och anti-semitism går hand i hand med teorin om att var och ens fria utveckling är förutsättningen för allas fria utveckling, teorin om alla människors lika värde.
På den andra sidan har vi den militära supermakten och ockupanten, den faktiskt existerande staten Israel som har militärt, politiskt samt ekonomiskt stöd från USA.
På den ena sidan har vi 1340 döda (and counting) och över 6000 skadade (skadade i olika hög grad.) samt ytterligare tiotusentals traumatiserade barn och raserade städer.
På den andra sidan har vi tretton döda och ett fullt fungerande vardagsliv.
Tacka fan för att Israelvännerna pratar om något annat, som exempelvis anti-semitism. (Israel-vännerna vars intresse för anti-semitism i första hand inte är kopplat till att bekämpa anti-semitism utan till att försvara apartheidstaten Israel, vilket är synnerligen kontraproduktivt för oss sanna anti-rasister som tar hatet mot judar enkom för att de är judar på allvar) Tacka fan för att israelvännerna inte vill diskutera fakta på marken eller massakern i Gaza utan hellre ägnar sig åt felsurr, desinformation och diverse Dilserier. (Replik av Jinge).
De pliktskyldiga krokodiltårarna till trots, det är ingen slump, att Israel-vännerna och diverse liberaler när Israels namn självförvållat åter dras i smutsen tycker att det som är absolut viktigast att diskutera är vänsterns anti-semitism. Ju större övergrepp från Israel, desto desperatare blir Israel-vännerna. Att man själva inte inser det djupt farliga med hur man försvarar Israel är beklämmande ur en intellektuell såväl som mänskliga aspekt. Det gäller förvisso även för de dårar som skyller på judarna för vad Israel gör och eller/attackerar judar/judiska församlingar eller kyrkogårdar.
Liberaler, Israel-vänner: ni måste kanske inte överge kampen mot anti-semitism, men om ni blandar ihop begreppen är det bättra att överlåta den till oss som anser att alla människor är lika mycket värda, för ni gör mer skada än nytta. Kampen mot anti-semitismen samt rasismen måste göras samtidigt med kampen mot Israels historiska, pågående och framtida brott mot palestinierna. Kampen mot anti-semitismen och rasismen måste vara en kamp mot kolonialismen och imperialismen. Kampen mot rasism och anti-semitism går hand i hand med teorin om att var och ens fria utveckling är förutsättningen för allas fria utveckling, teorin om alla människors lika värde.
lördag 17 januari 2009
En Kompost Av Liberala Ursäkter
Av alla ursäkter. (De är så många, och så usla, att jag blir alldeles vimmelkantig. Desperationen ökar bland israelvännerna. Nu kommer anklagelserna om kvinnofientlighet, anti-semitism. De vet att de håller på att förlora debatten och använder sig av det kolonialismapologetiska bottenskrapet.) Av alla jävla undanflykter för att rättfärdiga Israels massmord på palestinier. Av alla korkade liberala förvrängningar av verkligheten är det just nu en som florerar som är så utstuderat korkad att man börjar undrar om inte Jan Björklund till viss del har rätt. Något är fel med den svenska skolan. Det är den här ursäkten om att Gaza inte är så tätbebyggt som folk vill få det till. Ungefär som Umeå är det vissa som säger, bland annat Fredrick Federley.*
Säg att Jan Björklund vill fly med sin familj från Umeå (en stad med lite mer än 100 000 invånare). Han kan göra det med bil, flyg, cykel, trampbåt, segelbåt, tåg, buss, färja, motorcykel, joggingskor, skateboard, husbil, segelflyg och han kan ta sig till i stort sett alla platser i världen. Ja, inte Gaza, då förstås. Inte för att det slaktas palestinier där just nu och därmed är ett olämpligt resmål för vita människor, utan för att Gaza har sedan länge varit ett fängelse bland annat för människor som begått det ohyggliga brottet att födas av palestinier.
Till de exceptionellt, närmast utstuderat korkade liberala individer som letat upp just denna ursäkt ur komposten bland alla andra stinkande ursäkter: hur tänker ni? Äter Hannibal Lecter långsamt upp era hjärnor? Har magsyra förgjort era hjärtan? Man kan inte ens fly från Gaza som i andra krig. En gång till: Umeå kan man lämna. Till och med om man vill begravas någon annanstans. Gaza kan man inte ens lämna som död
Och hör ni förresten, de annalkande liberala krokodiltårarna. En viss nervositet har börjat drabba vissa liberaler. Man vill åtminstone med någon rad här, och någon rad där, visa att man inser att palestinierna i varje fall lider (även om det i det stora hela fortfarande är deras eget fel). Palestinierna behöver er med största sannolikhet inte. De vill inte ha ert godkännande, eller er herrefolksliknande mentalitets medlidande. Deras röster har ni aldrig lyssnat på, varför ska de lyssna på er, med era "råd"? De behöver inte vita västerländska liberalers godkännande för hur en "inföding" ska bete sig. De låter sig inte behandlas som untermensch. En palestinier är inget offer. Inte någon slav. En palestinier, om hans namn ej är Abbas, kryper inte för att få något godkännande. Det är vad jag tror. För det verkar inte så. De har kämpat i över 60 år. Bara för att få leva. Inte för att dö martyrdöden som vissa liberaler verkar tro.
*Ett inlägg av Federley som är vidrigt på så många sätt att jag mår fysiskt illa. Men inlägget visar också på hur inåt helvete fel det kan bli på ett sådant kort inlägg som går ut på att försvara Israels massmord på ett ghettofängelse.
Säg att Jan Björklund vill fly med sin familj från Umeå (en stad med lite mer än 100 000 invånare). Han kan göra det med bil, flyg, cykel, trampbåt, segelbåt, tåg, buss, färja, motorcykel, joggingskor, skateboard, husbil, segelflyg och han kan ta sig till i stort sett alla platser i världen. Ja, inte Gaza, då förstås. Inte för att det slaktas palestinier där just nu och därmed är ett olämpligt resmål för vita människor, utan för att Gaza har sedan länge varit ett fängelse bland annat för människor som begått det ohyggliga brottet att födas av palestinier.
Till de exceptionellt, närmast utstuderat korkade liberala individer som letat upp just denna ursäkt ur komposten bland alla andra stinkande ursäkter: hur tänker ni? Äter Hannibal Lecter långsamt upp era hjärnor? Har magsyra förgjort era hjärtan? Man kan inte ens fly från Gaza som i andra krig. En gång till: Umeå kan man lämna. Till och med om man vill begravas någon annanstans. Gaza kan man inte ens lämna som död
Och hör ni förresten, de annalkande liberala krokodiltårarna. En viss nervositet har börjat drabba vissa liberaler. Man vill åtminstone med någon rad här, och någon rad där, visa att man inser att palestinierna i varje fall lider (även om det i det stora hela fortfarande är deras eget fel). Palestinierna behöver er med största sannolikhet inte. De vill inte ha ert godkännande, eller er herrefolksliknande mentalitets medlidande. Deras röster har ni aldrig lyssnat på, varför ska de lyssna på er, med era "råd"? De behöver inte vita västerländska liberalers godkännande för hur en "inföding" ska bete sig. De låter sig inte behandlas som untermensch. En palestinier är inget offer. Inte någon slav. En palestinier, om hans namn ej är Abbas, kryper inte för att få något godkännande. Det är vad jag tror. För det verkar inte så. De har kämpat i över 60 år. Bara för att få leva. Inte för att dö martyrdöden som vissa liberaler verkar tro.
*Ett inlägg av Federley som är vidrigt på så många sätt att jag mår fysiskt illa. Men inlägget visar också på hur inåt helvete fel det kan bli på ett sådant kort inlägg som går ut på att försvara Israels massmord på ett ghettofängelse.
måndag 12 januari 2009
Så Länge Gräset Gror Eller Vattnet Rinner; Så Länge Olivträden Blommar På Västbanken Eller Vågorna Slår Mot Gazaremsans Strand
Det där aldrig infriade löftet. Det där med den palestinska staten, låter alltmer som Jacksons löften till choctawindianerna och cherokeserna på 1800-talet: ”Där bortom gränserna för varje stat, i besittning av sitt eget land, skall de äga det så länge gräset gror eller vattnet rinner. Jag försvarar dem nu och i framtiden och skall vara deras vän och fader.”
…Så länge gräset gror eller vattnet rinner… Kan det finnas en variant av det löftet till palestinierna?
Då liksom nu: man lovade De andra att de skulle få sitt land. Man gav de landremsor. Längre bort. Inte här. Utan där borta. En tidningsredaktör beskrev dessa löften som att man ”bara skjuter upp indianernas öde. Om ett halvt århundrade är deras situation bortom Mississippi densamma som nu på denna sidan. Deras utplåning är oundviklig.”
Då liksom nu fanns det en pöbel. Som attackerade indianerna. Då liksom nu fanns det de som protesterade och som ville leva sida med sida med indianerna och som visade att det gick. Då liksom nu fanns det dock krafter som var starkare än välvilligheten, men som ändå var en annan kraft än själva pöbeln: det var ”civilisationen” som kom bland annat med sin militär. Och ursprungsbefolkningen var det som förlorade. Även inbördes strider påbörjades. Och mer land kunde stjälas. Svältande indianer attackerade vita, gjorde ibland grymma räder och blev till "barbarer" och "vildar" i de vitas ögon, vilket också skapade förståelse bland de vita för de räder som gjordes mot indianerna. Indianerna var helt enkelt okunniga människor av en mindre ädel ras: presenterade som förövare eller offer. De avindividualiserades. Då liksom nu fanns det apologeter för brotten. Då liksom nu fanns det modiga röster som protesterade.
Men man fortsatte att lova indianerna mark. En 100-årig desillusionerad creekman höll ett tal som handlade om Andrew Jacksons förflyttningspolitik och han var uppgiven: Han menade att det ”började och slutade alltid så: ’Flytta er lite, ni är för nära mig’”.
En senator som försvarade indianerna sade till senaten under förflyttningsdebatten 1829. ” Vi har trängt samman stammarna på några få eländiga markbitar vid vår södra gräns. Det är allt som de har kvar av sin en gång gränslösa skog. Ändå ropar, likt en blodsugare, vår omättliga snikenhet: ge, ge!... Sir… är det så att rättvisans bud ändras med hudfärgen?”
…Och löften finns där alltid. Man lovar. Men krav ställs på de förtryckta. ’Gör det här för oss först…’ Sen kan man ge tillbaka. Men det föds motstånd ur förtryck, rasism och brutna löften.
Olika indianstammar använde olika taktiker. Seminolindianerna använde våld (vilket skapade stora svårigheter för kolonialmakten även om man till slut besegrade seminolindianerna genom sin numerära och materiella överlägsenhet). Cherokeserna övergick till icke-våldsmotstånd. Regeringen bestämde sig då för att börja spela ut cherokeserna mot varandra. Samtidigt som man berövade indianerna rättigheter som vita hade. Intern splittring var det koloniala knepet för att besegra cherokeserna. Till slut började även delar av cherokeserna att ta till vapen. Men förgäves. År 1838 gav man cherokeserna, som dock inte hade något att säga i saken, ett fördrag som innebar att de måste flytta till land väster om Mississippifloden. Men eftersom fördraget inte hade godkänts av cherokesernas stamråd eller merparten av cherokeserna, så rättade man sig inte efter det. Då beordrade presidenten Martin Van Buren federala trupper att samla ihop de 17 000 cherokeser som fanns i olika läger och tvångsförflytta dem längs med Tårarnas Väg, där det dog tusentals cherokeser. Idag skulle det kallas etnisk rensning. (Folkmord hade redan skett på andra håll.)
Men den vite mannen var nöjd. President Van Buren sammanfattade åtgärderna 1838: ”Det bereder mig ett sant nöje att underrätta kongressen om den fullständiga förflyttningen av cherokesindianfolket till dess nya hem väster om Mississippi. De åtgärder som sanktionerades av kongressen vid dess förra sammankomst har haft ett mycket lyckat resultat.”
Nu är det Israel som lovar, med samma koloniala heder och ärlighet. Man säger: Ni ska få er stat. Vi lovar, och löftet ska hållas. Så länge olivträden blommar på Västbanken eller vågorna slår mot Gazaremsans strand. Vi lovar. Vi ska bara…
Källa: Det Amerikanska folkets historia av Howard Zinn. (Som av anti-journalisten Nathan Shachar skulle kallas för en anti-amerikansk bok. )
Ps! Jag vill understryka att jag inte gör exakta jämförelser.
Lästips i övrigt: Klas Sandberg, DN-intervju med de norska läkarna, varav den ena "har anklagats för att skildra situationen partiskt" som det står i den tidning där Nathan Shachar är den som bevakar "konflikten/kriget/massakern". Är inte det för underbart att det bör fogas in i artikeln? Karln har arbetat med att försöka rädda livet på människor som alla har attackerats av Israel. På ett sätt är det självklart att han är partisk. Det personliga är politiskt.
…Så länge gräset gror eller vattnet rinner… Kan det finnas en variant av det löftet till palestinierna?
Då liksom nu: man lovade De andra att de skulle få sitt land. Man gav de landremsor. Längre bort. Inte här. Utan där borta. En tidningsredaktör beskrev dessa löften som att man ”bara skjuter upp indianernas öde. Om ett halvt århundrade är deras situation bortom Mississippi densamma som nu på denna sidan. Deras utplåning är oundviklig.”
Då liksom nu fanns det en pöbel. Som attackerade indianerna. Då liksom nu fanns det de som protesterade och som ville leva sida med sida med indianerna och som visade att det gick. Då liksom nu fanns det dock krafter som var starkare än välvilligheten, men som ändå var en annan kraft än själva pöbeln: det var ”civilisationen” som kom bland annat med sin militär. Och ursprungsbefolkningen var det som förlorade. Även inbördes strider påbörjades. Och mer land kunde stjälas. Svältande indianer attackerade vita, gjorde ibland grymma räder och blev till "barbarer" och "vildar" i de vitas ögon, vilket också skapade förståelse bland de vita för de räder som gjordes mot indianerna. Indianerna var helt enkelt okunniga människor av en mindre ädel ras: presenterade som förövare eller offer. De avindividualiserades. Då liksom nu fanns det apologeter för brotten. Då liksom nu fanns det modiga röster som protesterade.
Men man fortsatte att lova indianerna mark. En 100-årig desillusionerad creekman höll ett tal som handlade om Andrew Jacksons förflyttningspolitik och han var uppgiven: Han menade att det ”började och slutade alltid så: ’Flytta er lite, ni är för nära mig’”.
En senator som försvarade indianerna sade till senaten under förflyttningsdebatten 1829. ” Vi har trängt samman stammarna på några få eländiga markbitar vid vår södra gräns. Det är allt som de har kvar av sin en gång gränslösa skog. Ändå ropar, likt en blodsugare, vår omättliga snikenhet: ge, ge!... Sir… är det så att rättvisans bud ändras med hudfärgen?”
…Och löften finns där alltid. Man lovar. Men krav ställs på de förtryckta. ’Gör det här för oss först…’ Sen kan man ge tillbaka. Men det föds motstånd ur förtryck, rasism och brutna löften.
Olika indianstammar använde olika taktiker. Seminolindianerna använde våld (vilket skapade stora svårigheter för kolonialmakten även om man till slut besegrade seminolindianerna genom sin numerära och materiella överlägsenhet). Cherokeserna övergick till icke-våldsmotstånd. Regeringen bestämde sig då för att börja spela ut cherokeserna mot varandra. Samtidigt som man berövade indianerna rättigheter som vita hade. Intern splittring var det koloniala knepet för att besegra cherokeserna. Till slut började även delar av cherokeserna att ta till vapen. Men förgäves. År 1838 gav man cherokeserna, som dock inte hade något att säga i saken, ett fördrag som innebar att de måste flytta till land väster om Mississippifloden. Men eftersom fördraget inte hade godkänts av cherokesernas stamråd eller merparten av cherokeserna, så rättade man sig inte efter det. Då beordrade presidenten Martin Van Buren federala trupper att samla ihop de 17 000 cherokeser som fanns i olika läger och tvångsförflytta dem längs med Tårarnas Väg, där det dog tusentals cherokeser. Idag skulle det kallas etnisk rensning. (Folkmord hade redan skett på andra håll.)
Men den vite mannen var nöjd. President Van Buren sammanfattade åtgärderna 1838: ”Det bereder mig ett sant nöje att underrätta kongressen om den fullständiga förflyttningen av cherokesindianfolket till dess nya hem väster om Mississippi. De åtgärder som sanktionerades av kongressen vid dess förra sammankomst har haft ett mycket lyckat resultat.”
Nu är det Israel som lovar, med samma koloniala heder och ärlighet. Man säger: Ni ska få er stat. Vi lovar, och löftet ska hållas. Så länge olivträden blommar på Västbanken eller vågorna slår mot Gazaremsans strand. Vi lovar. Vi ska bara…
Källa: Det Amerikanska folkets historia av Howard Zinn. (Som av anti-journalisten Nathan Shachar skulle kallas för en anti-amerikansk bok. )
Ps! Jag vill understryka att jag inte gör exakta jämförelser.
Lästips i övrigt: Klas Sandberg, DN-intervju med de norska läkarna, varav den ena "har anklagats för att skildra situationen partiskt" som det står i den tidning där Nathan Shachar är den som bevakar "konflikten/kriget/massakern". Är inte det för underbart att det bör fogas in i artikeln? Karln har arbetat med att försöka rädda livet på människor som alla har attackerats av Israel. På ett sätt är det självklart att han är partisk. Det personliga är politiskt.
Ett Barn Är Begravet I Gaza
Ett barn är begravet i Gaza.
En yttersta deportation.
Hans kropp ligger svept i en trasa.
Han avled av ockupation.
Med samma förlamande fasa
som barnen vid Auschwitz´station
han såg när de började gasa
och skjuta helt utan pardon
Så lätt kan ett livsprojekt rasa
Så krossas en världsillusion
Ett barn är begravet i Gaza
förgjort av en herrenation.
Mats Nörklit (aktuell igen och igen och igen...)
Fotnot: Publicerade denna sak för nästan ett år sedan.
söndag 11 januari 2009
Det Är Barnprogrammens Fel
"A million and a half Palestinians are learning the hard way that democracy isn't so good if you vote the wrong way. In 2006, they elected Hamas when the US and Israel wanted them to support the more-moderate Fatah. As a result, having long ago lost their homes and property, Gazans have endured three years of embargo, crippling shortages of food and basic necessities, and total economic collapse." Via Angry Arab.
- Varför hatar de oss? undrar kanske de här israeliska ungdomarna ovan som valt att ha en picknick och titta på när Gaza bombas sönder och samman. - Det är på grund av de där hatiska barnprogrammen som Hamas gör, svarar den intellektuelle i gruppen.
(Inom parantes sagt: samtidigt ökar rasismen i intensitet. För varje nytt illdåd kommer hatiska, djupt rasistiska kommentarer på diverse bloggar. För varje nytt dödsfall ökar hatet hos dem som står på mördarnas sida. Men det liberala intellektuella och medmänskliga förfallet har ännu inte sett sitt slut. Vad är det som händer?)
lördag 10 januari 2009
Ur Den Juridiska Aspekten
Ur den juridiska aspekten, som en del liberaler gärna vill försvara Israel med: (Från Electronic Intifada. )
Two weeks into the Israeli offensive, many international lawyers are raising their voices to condemn Israeli actions from every perspective, challenging Israeli claims to be acting in lawful self-defense. That is, even before examining the unlawful way Israel has deployed its military might, lawyers assessing the self-defense arguments of Israel have found as many holes as in the Gazan ground: Israeli actions were not taken as a last resort, as a necessary response to attacks. Before using force in self-defense a state must need to do so in response to an armed attack, having found no other realistic method of redress or resistance.
Two weeks into the Israeli offensive, many international lawyers are raising their voices to condemn Israeli actions from every perspective, challenging Israeli claims to be acting in lawful self-defense. That is, even before examining the unlawful way Israel has deployed its military might, lawyers assessing the self-defense arguments of Israel have found as many holes as in the Gazan ground: Israeli actions were not taken as a last resort, as a necessary response to attacks. Before using force in self-defense a state must need to do so in response to an armed attack, having found no other realistic method of redress or resistance.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)