Kill Khalid: The Failed Mossad Assassination of Khalid Mishal and the Rise of Hamas av Paul McGeough (The New Press, 2009)
Kill Khalid är en fascinerande och spännande historia, och är närmast att beskriva som ett journalistiskt mästerverk. Det är som att läsa en bok om Israel/Palestina-konflikten som är en blandning av Gellert Tamas Lasermannen och en deckare av Le Carré.
Det är en bok som har en specifik händelse som central utgångspunkt, nämligen mordförsöket på Hamasledaren Khalid Mishal 1997, men som samtidigt är en berättelse om Mishals liv, hans väg till Hamas, men framförallt är det här en berättelse som cirkulerar omkring Hamas, om den palestinska befrielsekampen med allt spillt blod och alla misslyckanden. En berättelse som förklarar Hamas uppgång, där Arafats och PLO:s misslyckanden med att ge palestinierna frihet är en viktig förklaring. Det korrupta Fatah accepteras av väst, väljs av Israel som kolonialmaktens polis och man startar förföljelse av Hamas-medlemmar, något som Hamas sedan använder det som propaganda: ”Fängslade av Israel och Fatah”.
Det är en fascinerande berättelse om makt och politik, där det maktpolitiska spelet böljar fram och tillbaka. Det är även av intresse då det finns tecken på att Hamas ökar de religiösa inslagen i sin politik i Gaza och påtvingar människor religiösa påbud, och detta sker samtidigt som Israel och västvärlden fortsätter att medvetet öka splittringen mellan palestinierna i sann gammal kolonial anda. Detta sker naturligtvis utan att man har palestiniernas bästa i ögonen. Att Hamas ökar de religiösa påbuden kan vara just ett resultat av att Israel och västvärlden inte gynnat den pragmatiska sidan av Hamas. Den politiska mognad som ändå skett hos Hamas (som har Muslimska brödraskapet som förebild, vilket dessvärre inte är särdeles positivt) sedan 1987 borde ha setts som framsteg i västvärlden, och även det reella avhållandet från vidrig anti-semitism borde ses som framsteg (även om det inte helt försvinner). Istället vill väst fortsätta demoniseringen och avpolitiseringen av Hamas och konflikten.
Därför är det extra viktigt med reportage av det här slaget. Det är alltid bra med berättelser som inte försöker avpolitisera världen, och göra den till en moralisk kamp mellan det goda och onda.
Hamas kom att åtminstone för en stund att bli vinnare i detta lönnmordsmisslyckande av Mossad. Mossad försökte spruta in gift i Khalids öra, genom ett ”bisarrt instrument” (som visade sig vara en kamera). En del av giftet fann sig in i örat, och efter ett dygn började giftet verka. Dock avslöjades attentatet i samma stund som det skedde. Bland annat tog en livvakt tog upp jakten och till slut tillfångatogs två av Mossads agenter av Jordansk säkerhetspolis. Några andra gömde sig på Israels ambassad. Det hela blev en förnedrande prestigeförlust för Netanyahu och Mossad som tvingades komma med motgiftet då Kung Hussein i Jordanien blev mycket förgrymmad. Han var rädd för att detta kunde starta tumult och uppror i hans eget land och i slutändan själv förlora makten. Det var i sig inte så mycket attentatet i sig som var problemet, utan det faktum att Israel, gjort detta bakom hans rygg. För Kung Hussein var det ett svek mot honom personligen. Men en kvinnlig journalist, Randa Habib, har även en viktig roll i Khalids överlevnad. Aktörerna är många och oväntade i detta drama. I Israel var Netanyahu medveten om att detta kunde riskera förhandlingarna i Oslo, men å andra sidan var Netanyahu ointresserad av detta avtal. Liksom Hamas och Khalid Mishal.
Boken, som har avromantiserat det palestinska motståndet, är fylld av det maktpolitiska spel som böljar fram och tillbaka. Hamas anpassar sig efter omgivningen, men viker inte många tum, och den blodiga uppgörelsen i Gaza mellan Fatah och Hamas är en otäck redogörelse av flera illdåd begångna av palestinier mot varandra, samtidigt som civilbefolkningen gömde sig i sina hus och gav sig själva utegångsförbud. Även detta måste ses som ett uttryck för Fatahs misslyckanden och Israels och USA:s maktspel. Hamas är en nationell befrielserörelse i första hand (som samtidigt ägnat sig åt oförsvarlig terror) vars styrka har ökat i takt med Fatahs och PLO:s misslyckanden, dess korruption, och dess försök att utplåna Hamas. Det är en rörelse som inte viker sig, och vars psykologi visar att den inte böjer sig för påtryckningar. Boken slutar sin spännande resa månaden innan massmordet i Gaza i vintras. Om en översättning till svenska skulle ske skulle det kanske passa med ett litet tillägg om just det som går under eufemismen 22-dagars kriget.
Det är även så man måste se raketbeskjutningen från Gaza. Främst som ett symboliskt motstånd, som visar att man inte viker sig, att inga sanktioner och bojkotter avhåller Hamas från det väpnade motståndet. Hamas har vid många tillfällen även använt sig av självmordsbombare, något som knappast gynnat Hamas ur PR-synpunkt. Detta är Khalid och Hamas medvetna om, men självmordsbomberna är även de något som man analyserar ur strategisk synpunkt och är till för att visa Israel att om palestinierna inte går säkra, ska inte heller israelerna göra det. Det är heller inget Khalid tar avstånd från, även om han inte säger sig vara direkt delaktig i planeringen av dessa attacker, då Hamas i likhet med IRA har en politisk och militär del, med relativ autonomi. Hamas tror inte att förhandlingar och möten kan bära frukt om det inte också finns ett väpnat motstånd. Det är en slutsats man har dragit av att ha studerat Fatah.
Hamas har öppet ifrågasatt Fatahs avkall från motstånd och Fatahs förhandlingar med Israel, då Israel under samma period har fortsatt att konfiskera palestinsk mark och fortsätter att på olika sätt att utöva etnisk rensning. Hamas ser också hur lite man har att i praktiken att vinna på att anamma Fatahs och PLO:s erkännande av Israel. Till det tillkommer att man inte heller vet vilket Israel man ska erkänna. Hamas erkänner till slut i praktiken tvåstatslösningen. Israel och omvärlden ställer krav på palestinierna, men samma tydliga krav ställs inte på Israel. Bojkotten av Hamas är godkänd av USA och EU. När det gäller Israel kan man enbart prestera tomma ord. Det är i ljuset av Fatahs tillkortakommanden man ska se Hamas styrka och framväxt.
Uppsplittrandet av Palestina är naturligtvis en politiskt medveten handling av Israel. I sann kolonial anda korrumperas det koloniserade ledarskapet. Frågan är sedan hur lång tid en sådan skada tar att reparera? Hamas har vunnit sin kraft av att Fatah så uppenbart korrumperats och dessutom resignerat i kampen mot israel i utbyte just mot biståndssmulor och bibehållen makt. Men det har inte gett det palestinska folket mer frihet eller rikedom. Det är dock oerhört beklämmande att misstänksamheten och hatet är så pass stort mellan de olika grupperingarna. Från Hamas sida, när man ger avkall på sitt mest bombastiska och melodramatiska språk, har man försökt att framhålla att fienden inte är Fatah (med undantag för den våldsamt hatade gangstern Muhammed Dahlan och dennes närmaste följeslagare) utan Israel.
En sak är säker. Det palestinska motståndet försvinner inte.
En annan recension av samma bok finns här från London Review of books.
Hamas finns på grund av alla misslyckanden. Hamas spelar högt, farligt, ofta människofientligt spel, grunddokumentet var djupt anti-semitiskt och har inga betänkligheter kring civila offer. Det är naivt att tro att Hamas försvinner, men även naivt att tro att Hamas är palestiniernas bästa vän.
Visar inlägg med etikett Hamas. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Hamas. Visa alla inlägg
söndag 2 augusti 2009
söndag 31 maj 2009
Söndra Och Härska
Nu har den palestinska myndigheten dödat två Hamas-medlemmar. Söndra och härska är en klassisk gammal kolonial metod - ursprungligen är den väl romarnas. Men för Israel är den onekligen ett sätt att försöka lösa det palestinska problemet. Med stöd av USA har man i varje fall lyckats orsaka mycket ont blod mellan palestinierna, något som försvårar och förhalar fredsprocessen. I längden är ingen vinnare. På kort sikt är det Israel. Nu kanske man åter kan få fortsätta med sin ockupation och sina övergrepp i fred. Detta sker alltså på Västbanken. Där tillsammans med i Jerusalem över 500 000 illegala bosättare nu bor. Övergreppen mot palestinierna från bosättarna och ockupationssoldaterna har ökat i år på Västbanken, där alltså den palestinska myndigheten gör allt för att tillfredsställa kolonialmakten. Thanks for nothing, så att säga, för det palestinska folket.
En annan typisk sak gällande kolonialmakten Israel är skilladen i vattenförbrukning. Bosättarna förbrukar 200 liter per individ dagligen medan palestinierna får klara sig på 30-60 liter per individ per dag. 80 % av Västbankens vatten går till israeler. Såna här detaljer är oerhört viktiga för att förstå hur kolonialism fungerar. Det finns ingen god kolonialism. Den kommer alltid att vara djupt orättvis och rasistisk.
Det är med tanke på att övergreppen på Västbanken har ökat i år, extra olyckligt att palestinier vänder sig mot palestinier. Det är även olyckligt att palestinierna inte har så många andra alternativ än Hamas och Fatah att vända sig till.
Electronic Intifada.
En annan typisk sak gällande kolonialmakten Israel är skilladen i vattenförbrukning. Bosättarna förbrukar 200 liter per individ dagligen medan palestinierna får klara sig på 30-60 liter per individ per dag. 80 % av Västbankens vatten går till israeler. Såna här detaljer är oerhört viktiga för att förstå hur kolonialism fungerar. Det finns ingen god kolonialism. Den kommer alltid att vara djupt orättvis och rasistisk.
Det är med tanke på att övergreppen på Västbanken har ökat i år, extra olyckligt att palestinier vänder sig mot palestinier. Det är även olyckligt att palestinierna inte har så många andra alternativ än Hamas och Fatah att vända sig till.
Electronic Intifada.
torsdag 31 juli 2008
Det kallas "Fredssamtal".
This is fucking hilarious: Sveriges radio rapporterar:
Olmerts avgång skapar nu extra tvivel om att den mångåriga konflikten mellan israeler och palestinier ska få en lösning i år. Det finns redan en stor skepsis som också beror på den djupa klyftan mellan de palestinska grupperna.
Japp. Det är dessa två skäl som är huvudanledningarna. No questions asked. Hade det inte varit för dessa två skäl hade konflikten lösts, Im sure.
Ps! Att de två rivalerna Hamas och Fatah fortsätter att tortera varandras anhängare är förvisso ett självklart problem. Korkat, omänskligt och kontraproduktivt. Och palestinierna förtjänar onekligen bättre representanter för sin kamp. Abbas vill inte heller att Israel ska släppa ut Hamas-medlemmar ur israeliska fängelser. Så lycka till med förhandlingarna, Abbas. Du kommer säkert få din plats i historieböckerna under ordet "dörrmatta".
DN. DN 2. Jinge.
Olmerts avgång skapar nu extra tvivel om att den mångåriga konflikten mellan israeler och palestinier ska få en lösning i år. Det finns redan en stor skepsis som också beror på den djupa klyftan mellan de palestinska grupperna.
Japp. Det är dessa två skäl som är huvudanledningarna. No questions asked. Hade det inte varit för dessa två skäl hade konflikten lösts, Im sure.
Ps! Att de två rivalerna Hamas och Fatah fortsätter att tortera varandras anhängare är förvisso ett självklart problem. Korkat, omänskligt och kontraproduktivt. Och palestinierna förtjänar onekligen bättre representanter för sin kamp. Abbas vill inte heller att Israel ska släppa ut Hamas-medlemmar ur israeliska fängelser. Så lycka till med förhandlingarna, Abbas. Du kommer säkert få din plats i historieböckerna under ordet "dörrmatta".
DN. DN 2. Jinge.
torsdag 25 oktober 2007
Inget Vidare
Palestiniernas läge är sämre än någonsin. Det måste stå klart för alla. Man har sämre utgångsposition på alla håll och kanter. Även stödet från arabländerna är sämre än någonsin. Och som inte det vore nog: Deras befrielserörelser Fatah och Hamas ägnar sig dessutom åt att i allt högre grad fängsla interna motståndare och slåss mot varandra. Båda rörelserna anklagar varandra åter för tortyr. Den ökade säkerheten i Gaza kan ha kommit med en kostnad av ökad repression.
Lycka till med den där befrielsekampen så att säga.
Lycka till med den där befrielsekampen så att säga.
onsdag 1 augusti 2007
Om Den Palestinska Vänstern
Artikeln finns dessvärre inte på nätet. Men i den senaste Arbetaren, som ska komma ut varje torsdag till prenumeranter, (men som hos mig utkommer lika ofta på fredagar, måndagar tisdagar som när den ska) finns en mycket bra artikel av Andreas Malm om den palestinska vänstern. Det bortglömda, fattiga tredje-alternativet för palestinierna. PFLP, den socialistiska folkfronten för Palestina, har svårt att hitta sin plats. Att göra sig hörd. Men en sak verkar man vara övertygad om hos PFLP: PLO måste återuppbyggas och bli en levande stark kraft att räkna med igen.
I artikeln beskrivs hur detta behövs, hur denna röst dock saknar medel att göra sig hörd. PFLP har sitt starkaste fäste i flyktinglägret/stadsdelenYarmouk, i Damaskus.
I artikeln intervjuas bland annat Feryal Ali som tillhör PFLP:s kvinnoorganisation och hon fördömer både Hamas och Fatahs aktioner den senaste tiden. De måste båda ta sitt ansvar. Och hon menar att det är kvinnorna som har en extra betydelsefull roll i det hela. ”Det är alltid vi som håller ihop vårt folk”. Hon säger även: ”Idag bedrivs motståndet inne i Palestina. Men vi är ändå en del av det, vi utbildar våra barn i deras identitet, i deras tillhörighet till Palestina, i deras rätt att återvända. Det är också en form av motstånd.”
PFLP drabbades även de av Hamas våldsaktioner i Gaza. Bland annat så ska tydligen en medlem ha dödats av Hamas-medlemmar för att ha varit ateist. Därutöver har även deras kontor plundrats av Hamas.
Samtidigt har Hamas skapat lag och ordning i Gaza. Dessutom så har två män har anhållits för hedersmord.
Den palestinska vänsterns minskande roll har även beskrivits av Ramzy Baroud. Den palestinska vänstern svek också den demokratin och det palestinska folket menar han: When Hamas entered into rounds of talks with Palestinian 'socialist' groups, I was most certain that the latter would appreciate the intensity of the challenge and would take part in a unity government even if a union with a religious grouping stands at odds with its overall principals. I thought, the situation is too grave for superficial manifestos and party programs to stand in the way. I was wrong.
Socialisterna befinner sig på den akademiska nivån inte bland folket: The bizarre twist is that Hamas, by a practical definition, is much closer to socialist principals than the urban 'socialist' intellectuals.
Baroud tecknar en dyster bild över den palestinska vänstern. Den kunde ha spelat en roll. Man kunde ha sagt något när man fick möjlighet att tala. Den kunde ha skapat sig en plats för att få folket med sig, att stå för den palestinska saken: they lost the only opportunity that could've made them relevant, and now they continue to pander to the status quo, yet posing as the wise ones in an ocean of dim-witted multitudes: the precise definition of intellectual elitism.
Så när kommer de goda nyheterna?
I artikeln beskrivs hur detta behövs, hur denna röst dock saknar medel att göra sig hörd. PFLP har sitt starkaste fäste i flyktinglägret/stadsdelenYarmouk, i Damaskus.
I artikeln intervjuas bland annat Feryal Ali som tillhör PFLP:s kvinnoorganisation och hon fördömer både Hamas och Fatahs aktioner den senaste tiden. De måste båda ta sitt ansvar. Och hon menar att det är kvinnorna som har en extra betydelsefull roll i det hela. ”Det är alltid vi som håller ihop vårt folk”. Hon säger även: ”Idag bedrivs motståndet inne i Palestina. Men vi är ändå en del av det, vi utbildar våra barn i deras identitet, i deras tillhörighet till Palestina, i deras rätt att återvända. Det är också en form av motstånd.”
PFLP drabbades även de av Hamas våldsaktioner i Gaza. Bland annat så ska tydligen en medlem ha dödats av Hamas-medlemmar för att ha varit ateist. Därutöver har även deras kontor plundrats av Hamas.
Samtidigt har Hamas skapat lag och ordning i Gaza. Dessutom så har två män har anhållits för hedersmord.
Den palestinska vänsterns minskande roll har även beskrivits av Ramzy Baroud. Den palestinska vänstern svek också den demokratin och det palestinska folket menar han: When Hamas entered into rounds of talks with Palestinian 'socialist' groups, I was most certain that the latter would appreciate the intensity of the challenge and would take part in a unity government even if a union with a religious grouping stands at odds with its overall principals. I thought, the situation is too grave for superficial manifestos and party programs to stand in the way. I was wrong.
Socialisterna befinner sig på den akademiska nivån inte bland folket: The bizarre twist is that Hamas, by a practical definition, is much closer to socialist principals than the urban 'socialist' intellectuals.
Baroud tecknar en dyster bild över den palestinska vänstern. Den kunde ha spelat en roll. Man kunde ha sagt något när man fick möjlighet att tala. Den kunde ha skapat sig en plats för att få folket med sig, att stå för den palestinska saken: they lost the only opportunity that could've made them relevant, and now they continue to pander to the status quo, yet posing as the wise ones in an ocean of dim-witted multitudes: the precise definition of intellectual elitism.
Så när kommer de goda nyheterna?
söndag 29 juli 2007
Be Om Ursäkt Till Det Palestinska Folket, Sa Abbas Till Hamas Och Skakade Hand Med Olmert
Och även (ur samma artikel som ovan): “… there has been another significant development in the ties between Israel and the PA, although it has been kept under wraps from the media. For the first time in years, the Shin Bet is making use of intelligence it receives from the PA's security organizations, information it uses against terrorists in the West Bank.”
Man ska också ändra sin taktik helt vad gäller det väpnade motståndet. Det ska bara riktas mot andra palestinier. Men misströsta inte. Abbas har en plan. Han ska göra sig själv och Fatah så avskydda och misstrodda och korrupta: och lägga sig så platt för Israel och USA att "the only way is up."
(Nedanstående länk: Bland annat om Abbas krav om en ursäkt från Hamas.)
...Som bonus: Det har ju skrivits i en del tidningar, bland annat i DN igår, bara i pappersupplagan dock, att USA har riktat allt hårdare kritik mot Israel. Nathan Shachar skrev nämligen att Fatah blivit alltmer optimistiska och det beror på ”de senaste veckornas allt skarpare amerikanska fördömanden av den israeliska ockupationen.” Vilket kanske bara kan få DN-liberaler att börja felsurra om att USA är på rätt väg och att USA behövs för att det ska kunna bli fred i mellanöstern. För se på fan: vad gör så USA i nästa andetag: USA:s ekonomiska stöd uppgår nämligen från nästa år till över tre miljarder dollar årligen. Så enligt Ehud Olmert kommer stödet dessutom ligga på samma nivå i tio år, vilket innebär att USA bundit upp sig för att bidra med över 200 miljarder kronor. (Sedan säljer USA även vapen till vad som i branschen kallas moderata länder som Saudiarabien. But thats another story. Theres no business like warbusiness...)
lördag 28 juli 2007
Manipulera Mera!
Ah... Ska liberalerna få det som de vill? En demokrati under västerländsk kontroll? Nu ska ju Abbas försvåra för Hamas att vinna val genom att ändra i själva röstprocedurerna. Med lite tur blir förtroendet så pass lågt för partierna och kandidaterna så pass lika varandra att bara cirka 50 % av alla som får rösta röstar. Kanske, når då palestinierna, USA:s välsignelse, den dagen: då man kan säga om de palestinska politiska alternativen, som man säger om demokraterna och republikanerna i USA: theres not a dime worth of difference. Kanske sker det den dagen då man inte längre begär någonting. Den dagen då Israel är nöjda. Ty Abbas och hans Fatah gör allt mer för att få Israel och USA:s välsignelse. Kanske i den naiva tron att det är den rätta vägen att gå.
Kanske kommer man göra den politiskt mycket medvetna befolkningen (med hjälp av ett korrupt och delvis våldsbenäget Fatah och ett delvis våldsbenäget och islamistiskt Hamas) mindre intresserade av att rösta, av att delta i en politisk process? Nej. Motståndet lär inte minska. Bara för att Fatah lägger sig platt innebär det inte att palestinierna gör det. Men samtidigt begär Abbas att Hamas ska be det palestinska folket om ursäkt. Fram tills dess tänker han inte tala med Hamas. Hur inskränkt är karln? Ser han inte det uppenbara i en dyster ödesdiger ironi: han talar alltmer i försonande ordalag med Israel, och helst utan att tala om ockupationen som ockupation, landet som är skulden till situationen överlag, men han tänker inte tala med Hamas? Detta samtidigt, som en Fatah-ledd: " Palestinian delegation to the United Nations is blocking a Security Council initiative aimed at expressing the organization's concern over the humanitarian crisis in the Gaza Strip.
En enpartistat är vad det handlar om. Men I DN står det följande i en liten ruta bredvid en artikel av Nathan Shachar: ”Minister vill se israeliskt tillbakadragande från Västbanken.” Det är israels vice premiärminister som man hävdar vill det. Han vill dock behålla de stora bosättningarna. Anledningen till att han vill dra sig tillbaka en aning säger lite om Israels syn på palestinierna. – Vi bör inte envisas med att behålla territorier när en fortsatt existens hotar vår nations existens och skadar vår ställning i världen. Lägg alltså märke till att palestiniernas egna rättigheter är helt frånvarande. Ja, palestinierna ingår inte ens som skäl, till att han påstår sig vilja minska på den direkta areala ockupationen. Däremot, och detta är nygammalt, vill han att tillbakadragandet ska ske i samråd med palestinierna. Detta kan låta positivt, men kan även vara ännu ett drag i spelet som syftar till att lägga skulden på palestinierna för misslyckade fredsförhandlingar och tvåstatsförhandlingar.
Samtidigt som Israel alltså stöder Fatah militärt och politiskt, för stunden, går man inte palestinierna till mötes när det gäller de mer akuta problemen för civilbefolkningen. Gaza blir allt fattigare. Israel kontrollerar, eller belägrar, Gaza och har gjort det till ett fängelse. Man förstör Gazas ekonomiska liv och förutsättningar och gissa vilka som är mest tysta om detta i vårat land?
PÅ Counterpunch skriver Kathleen Christison: The Palestinians are suicidally split; one segment of the leadership is desperately paying court to their oppressors, while the other stands strong in resistance but is seriously isolated; Gaza is impoverished and entrapped; the West Bank lies helpless on its back, open to the picking by territorial vultures; and no one, absolutely no one, in the international community seems willing seriously to intervene, to press for restraint by Israel, to oppose the unquestioning U.S. support for Israel, to recognize Palestine's legally constituted government, or even to offer meaningful aid to the Palestinians. Is this the vision of the Palestinians' next 20 years? Most Israelis and most U.S. policymakers hope so. This is a Palestine molded in the neocon laboratories of the Bush administration, part of the "birth pangs" of a new Middle East, a Middle East envisioned in the corridors of the White House and the State Department as dominated totally by Israel, full of subservient Arab governments (dubbed "moderates" in the jargon of the new age) or, where the "moderates" do not prevail, mired in continual U.S.-instigated warfare.
Även Al- Andalus, ser jag, har skrivit och kommenterat den artikeln. Han kommentarer framförallt det som är en viktig del av Christisons artikel, Elliot Abrams och de så kallade US-amerikanska neo-konservativas roll i stödet till Israel.
Kanske kommer man göra den politiskt mycket medvetna befolkningen (med hjälp av ett korrupt och delvis våldsbenäget Fatah och ett delvis våldsbenäget och islamistiskt Hamas) mindre intresserade av att rösta, av att delta i en politisk process? Nej. Motståndet lär inte minska. Bara för att Fatah lägger sig platt innebär det inte att palestinierna gör det. Men samtidigt begär Abbas att Hamas ska be det palestinska folket om ursäkt. Fram tills dess tänker han inte tala med Hamas. Hur inskränkt är karln? Ser han inte det uppenbara i en dyster ödesdiger ironi: han talar alltmer i försonande ordalag med Israel, och helst utan att tala om ockupationen som ockupation, landet som är skulden till situationen överlag, men han tänker inte tala med Hamas? Detta samtidigt, som en Fatah-ledd: " Palestinian delegation to the United Nations is blocking a Security Council initiative aimed at expressing the organization's concern over the humanitarian crisis in the Gaza Strip.
En enpartistat är vad det handlar om. Men I DN står det följande i en liten ruta bredvid en artikel av Nathan Shachar: ”Minister vill se israeliskt tillbakadragande från Västbanken.” Det är israels vice premiärminister som man hävdar vill det. Han vill dock behålla de stora bosättningarna. Anledningen till att han vill dra sig tillbaka en aning säger lite om Israels syn på palestinierna. – Vi bör inte envisas med att behålla territorier när en fortsatt existens hotar vår nations existens och skadar vår ställning i världen. Lägg alltså märke till att palestiniernas egna rättigheter är helt frånvarande. Ja, palestinierna ingår inte ens som skäl, till att han påstår sig vilja minska på den direkta areala ockupationen. Däremot, och detta är nygammalt, vill han att tillbakadragandet ska ske i samråd med palestinierna. Detta kan låta positivt, men kan även vara ännu ett drag i spelet som syftar till att lägga skulden på palestinierna för misslyckade fredsförhandlingar och tvåstatsförhandlingar.
Samtidigt som Israel alltså stöder Fatah militärt och politiskt, för stunden, går man inte palestinierna till mötes när det gäller de mer akuta problemen för civilbefolkningen. Gaza blir allt fattigare. Israel kontrollerar, eller belägrar, Gaza och har gjort det till ett fängelse. Man förstör Gazas ekonomiska liv och förutsättningar och gissa vilka som är mest tysta om detta i vårat land?
PÅ Counterpunch skriver Kathleen Christison: The Palestinians are suicidally split; one segment of the leadership is desperately paying court to their oppressors, while the other stands strong in resistance but is seriously isolated; Gaza is impoverished and entrapped; the West Bank lies helpless on its back, open to the picking by territorial vultures; and no one, absolutely no one, in the international community seems willing seriously to intervene, to press for restraint by Israel, to oppose the unquestioning U.S. support for Israel, to recognize Palestine's legally constituted government, or even to offer meaningful aid to the Palestinians. Is this the vision of the Palestinians' next 20 years? Most Israelis and most U.S. policymakers hope so. This is a Palestine molded in the neocon laboratories of the Bush administration, part of the "birth pangs" of a new Middle East, a Middle East envisioned in the corridors of the White House and the State Department as dominated totally by Israel, full of subservient Arab governments (dubbed "moderates" in the jargon of the new age) or, where the "moderates" do not prevail, mired in continual U.S.-instigated warfare.
Även Al- Andalus, ser jag, har skrivit och kommenterat den artikeln. Han kommentarer framförallt det som är en viktig del av Christisons artikel, Elliot Abrams och de så kallade US-amerikanska neo-konservativas roll i stödet till Israel.
fredag 20 juli 2007
Dahlans Ord
"Be certain that Yasser Arafat's final days are numbered, but allow us to finish him off our way, not yours. And be sure as well that ... the promises I made in front of President Bush, I will give my life to keep." Så skriver gangstern och Fatahs egen krigsherre Mohammed Dahlan, i ett brev den trettonde juli 2003 till Israels försvarsminister Shaul Mofaz.
Dahlan, den korrupte gangstern och som är något av en palestinsk förrädare avslutar brevet med att krypa för Israel: "it remains only for me to convey my gratitude to you and the prime minister [Ariel Sharon] for your continued confidence in us, and to you all respect."
Striden mellan Hamas och Fatah i Gaza, var ju egentligen en strid mellan Hamas och delar av Fatah. Men vad det palestinska folket behöver är ett trovärdigt alternativ som i sanning kämpar för palestiniernas rent mänskliga rättigheter. Hamas vann valet delvis därför att det palestinska folket tappat tålamodet med Fatah och att man inte närmat sig etablerandet av någon egen stat.
Även om Hamas nuförtiden talar om tvåstatslösningen, talar palestinierna alltmer om enstatslösningen. I detta nu; i detta absoluta nu, ser det hopplöst ut för båda dessa alternativ. Men, ur ett historiskt perspektiv, kan man faktiskt inte utesluta något alternativ. Ingenting är omöjligt. Författaren till artikeln jag citerar ur ovan, är för enstatslösningen. För palestinerna har denna lösning, och detta alternativ växt fram som ett hopp ur ett hopplöst läge: vilken tvåstatslösning? Man ser muren och den alltmer uppstyckade Västbanken och frågar sig: när blir tvåstatslösningen av? Kan den bli av? Hur ska våra liv kunna bli så fria som möjligt?
Samtidigt undrar man om den kortsiktighet som ofta tenderar att prägla människans sätt att tänka och agera börjar märkas för Israel i så måtto, att den söndra och härska-taktik man haft blivit till ett problem, dels då alltmer palestinier börja tala om enstatslösningen, men framförallt eftersom man måste bli av med ett stort antal palestinier för att behålla den judiska majoriteten i Israel. (Om man så att säga ser dagens situation som en stat. ) På så vis behöver Israel en form av tvåstatslösning.
Dahlan, den korrupte gangstern och som är något av en palestinsk förrädare avslutar brevet med att krypa för Israel: "it remains only for me to convey my gratitude to you and the prime minister [Ariel Sharon] for your continued confidence in us, and to you all respect."
Striden mellan Hamas och Fatah i Gaza, var ju egentligen en strid mellan Hamas och delar av Fatah. Men vad det palestinska folket behöver är ett trovärdigt alternativ som i sanning kämpar för palestiniernas rent mänskliga rättigheter. Hamas vann valet delvis därför att det palestinska folket tappat tålamodet med Fatah och att man inte närmat sig etablerandet av någon egen stat.
Även om Hamas nuförtiden talar om tvåstatslösningen, talar palestinierna alltmer om enstatslösningen. I detta nu; i detta absoluta nu, ser det hopplöst ut för båda dessa alternativ. Men, ur ett historiskt perspektiv, kan man faktiskt inte utesluta något alternativ. Ingenting är omöjligt. Författaren till artikeln jag citerar ur ovan, är för enstatslösningen. För palestinerna har denna lösning, och detta alternativ växt fram som ett hopp ur ett hopplöst läge: vilken tvåstatslösning? Man ser muren och den alltmer uppstyckade Västbanken och frågar sig: när blir tvåstatslösningen av? Kan den bli av? Hur ska våra liv kunna bli så fria som möjligt?
Samtidigt undrar man om den kortsiktighet som ofta tenderar att prägla människans sätt att tänka och agera börjar märkas för Israel i så måtto, att den söndra och härska-taktik man haft blivit till ett problem, dels då alltmer palestinier börja tala om enstatslösningen, men framförallt eftersom man måste bli av med ett stort antal palestinier för att behålla den judiska majoriteten i Israel. (Om man så att säga ser dagens situation som en stat. ) På så vis behöver Israel en form av tvåstatslösning.
fredag 29 juni 2007
Vem Är Det Som Inte Vill Ha Fred?
Alltmer verkar tyda på att Hamas agerade i förebyggande syfte när man tillgrep våld i Gaza. I förebyggande syfte?
Former PA justice minister and Fatah political leader Justice Nahedh Al-Rayyes has opined that the ongoing frenzied arrest campaigns against Hamas’s cadres at the hands of PA security forces loyal to Abbas will widen the broad popularity of Hamas in the West Bank.
The Fatah leader also described Hamas’s military acts in Gaza Strip as a “preemptive” step to abort the “malicious” plan of Mohammed Dahalan and his treason trend to attack Hamas and finish it off in Gaza Strip.
Al - Rayyes: “Hamas didn’t wish the battle, and tried to avoid it on many occasions, but it was forced into it as the PA chief’s headquarters in Gaza city was transformed by Dahalan and his group into a small operation room to prepare for the final attack on Hamas which we all anticipated will occur”
Men våld i förebyggande syfte fungerar inte alltid som man vill att det ska fungera och hur man än tolkar Hamas och hur de har reagerat så har det gett Hamas allt färre politiska bundsförvanter, vilket i slutändan gör Hamas situation ohållbar om denna utfrysning skulle utvidgas än mer och om folket helt överger Hamas (fast Fatah har i så fall likartade och värre problem). Den demokratiska processen är dessutom som bortsopad under mattan. Men dialogen är livsnödvändig för palestinierna. Någon form av enighet måste nås. Skuldbördan måste delas. Ansvarsbördan måste delas. Målen måste prioriteras.
Samtidigt passar situationen en del palestinska gangsters, en del korrupta indivder, men det är en situation som till slut kommer att vara ohållbar för kampen för en egen stat. Fast Hamas har fortfarande onekligen en styrka i Haniyeh. Han har sträckt ut handen vid ett flertal tillfällen. Han pratar om samtal och försoning och Abbas gör den raka motsatsen. På så vis ger han sig själv lite mer tid som Israels och USA:s knähund. Detta kan mycket väl ske i någon tro att han får större handlingsutrymme för att få till stånd riktiga samtal om en tvåstatslösning. Men, lägg också märke tå till att han allt mer sällan pratar om Israel (och ord som ockupation) och ägnar allt mer kraft åt att splittra palestinierna genom sina fördömanden och hätska utfall mot Hamas.
Därtill är det svårt att ha en tilltro till de parter som blandar sig i konflikten och antingen fördömer eller skyller allt på Hamas. Dessa parter (Egypten till exempel) är i alltför stort behov av att hålla sig väl med USA och Israel för att kunna spela en viktig roll. Dessutom är det alltid lika surrealistiskt att höra ord om demokrati och mänskliga rättigheter från ledare i den arabiska världen.
Via Angry Arab så ser jag att en av Fatahs grundare Hani al-Hassan lägger en del av skulden på medlemmar i Fatah. al-Hassan anser dessutom att Fatah måste återuppta dialogen med Hamas. Varför frågar Vän Av Ordning som är folkpartistiskt liberal och demokratisk. Jo, menar Hani al-Hassan också: För den demokratiska trovärdighetens skull inför det palestinska folket, eftersom Hamas vann det demokratiska valet.
The Gaza events were not a war between Fatah and Hamas; but between Hamas and Fatah collaborators who served the Americans and the Israelis, said a senior Fatah advisor on Wednesday.
Hani al-Hassan, the Palestinian president's senior political advisor and member of Fatah's central committee said in a TV interview that what was happening in the Gaza Strip was the defeat of to plans of American Major General Keith Dayton and his Fatah followers.
Al-Hassan's words severely discredit Palestinian President Mahmoud Abbas and other Arab leaders' claims that the Gaza takeover was a coup against Palestinian democracy.
By making such statements the presidential advisor supports Hamas' claims that the war was between a small group of Fatah men who served Israel and the United States.
Following the interview, which put a dent in Fatah's PR efforts, Fatah gunmen fired at al-Hassan's home. No one was injured, as al-Hassan was abroad for the interview.
Senior Fatah bodies demanded al-Hassan be dismissed from all his duties, but Abbas settled for firing him only from his post as senior political advisor.
Okej. Så här långt har alltså flera fredsförslag och kompromisser föreslagits. Men inga av dessa har kommit från den part som USA och Israel stödjer. Märkligt, va?
Däremot kvarstår problemet också med att palestinierna har förtvivlat svårt att få till välfungerande politiska organisationer som inte hemfaller åt anti-semitism, kvinnofientlighet, korruption, röstfiske och märkliga allianser med rejält anti-demokratiska krafter utanför landet.
Former PA justice minister and Fatah political leader Justice Nahedh Al-Rayyes has opined that the ongoing frenzied arrest campaigns against Hamas’s cadres at the hands of PA security forces loyal to Abbas will widen the broad popularity of Hamas in the West Bank.
The Fatah leader also described Hamas’s military acts in Gaza Strip as a “preemptive” step to abort the “malicious” plan of Mohammed Dahalan and his treason trend to attack Hamas and finish it off in Gaza Strip.
Al - Rayyes: “Hamas didn’t wish the battle, and tried to avoid it on many occasions, but it was forced into it as the PA chief’s headquarters in Gaza city was transformed by Dahalan and his group into a small operation room to prepare for the final attack on Hamas which we all anticipated will occur”
Men våld i förebyggande syfte fungerar inte alltid som man vill att det ska fungera och hur man än tolkar Hamas och hur de har reagerat så har det gett Hamas allt färre politiska bundsförvanter, vilket i slutändan gör Hamas situation ohållbar om denna utfrysning skulle utvidgas än mer och om folket helt överger Hamas (fast Fatah har i så fall likartade och värre problem). Den demokratiska processen är dessutom som bortsopad under mattan. Men dialogen är livsnödvändig för palestinierna. Någon form av enighet måste nås. Skuldbördan måste delas. Ansvarsbördan måste delas. Målen måste prioriteras.
Samtidigt passar situationen en del palestinska gangsters, en del korrupta indivder, men det är en situation som till slut kommer att vara ohållbar för kampen för en egen stat. Fast Hamas har fortfarande onekligen en styrka i Haniyeh. Han har sträckt ut handen vid ett flertal tillfällen. Han pratar om samtal och försoning och Abbas gör den raka motsatsen. På så vis ger han sig själv lite mer tid som Israels och USA:s knähund. Detta kan mycket väl ske i någon tro att han får större handlingsutrymme för att få till stånd riktiga samtal om en tvåstatslösning. Men, lägg också märke tå till att han allt mer sällan pratar om Israel (och ord som ockupation) och ägnar allt mer kraft åt att splittra palestinierna genom sina fördömanden och hätska utfall mot Hamas.
Därtill är det svårt att ha en tilltro till de parter som blandar sig i konflikten och antingen fördömer eller skyller allt på Hamas. Dessa parter (Egypten till exempel) är i alltför stort behov av att hålla sig väl med USA och Israel för att kunna spela en viktig roll. Dessutom är det alltid lika surrealistiskt att höra ord om demokrati och mänskliga rättigheter från ledare i den arabiska världen.
Via Angry Arab så ser jag att en av Fatahs grundare Hani al-Hassan lägger en del av skulden på medlemmar i Fatah. al-Hassan anser dessutom att Fatah måste återuppta dialogen med Hamas. Varför frågar Vän Av Ordning som är folkpartistiskt liberal och demokratisk. Jo, menar Hani al-Hassan också: För den demokratiska trovärdighetens skull inför det palestinska folket, eftersom Hamas vann det demokratiska valet.
The Gaza events were not a war between Fatah and Hamas; but between Hamas and Fatah collaborators who served the Americans and the Israelis, said a senior Fatah advisor on Wednesday.
Hani al-Hassan, the Palestinian president's senior political advisor and member of Fatah's central committee said in a TV interview that what was happening in the Gaza Strip was the defeat of to plans of American Major General Keith Dayton and his Fatah followers.
Al-Hassan's words severely discredit Palestinian President Mahmoud Abbas and other Arab leaders' claims that the Gaza takeover was a coup against Palestinian democracy.
By making such statements the presidential advisor supports Hamas' claims that the war was between a small group of Fatah men who served Israel and the United States.
Following the interview, which put a dent in Fatah's PR efforts, Fatah gunmen fired at al-Hassan's home. No one was injured, as al-Hassan was abroad for the interview.
Senior Fatah bodies demanded al-Hassan be dismissed from all his duties, but Abbas settled for firing him only from his post as senior political advisor.
Okej. Så här långt har alltså flera fredsförslag och kompromisser föreslagits. Men inga av dessa har kommit från den part som USA och Israel stödjer. Märkligt, va?
Däremot kvarstår problemet också med att palestinierna har förtvivlat svårt att få till välfungerande politiska organisationer som inte hemfaller åt anti-semitism, kvinnofientlighet, korruption, röstfiske och märkliga allianser med rejält anti-demokratiska krafter utanför landet.
torsdag 21 juni 2007
Är Det Ett Nytt Palestinskt Parti Som Behövs?
I samma stund som Hamas med våld har sönder det förtroende som gjorde att man en gång vann ett val, skapas grunden för en ny politisk kraft för palestinierna. Men hur skulle detta gå till? Hur ska det skapas i det rådande kaoset? Kanske växer det fram en ny rörelse genom det här. Ur det destruktiva skapas kanske något nytt konstruktivt. Palestinierna är mer splittrade än någonsin. Frågan är då om det är ett nytt parti som behövs? Skapar det enighet eller mer splittring?
Palestinierna behöver företrädare som inte är Hamas eller Fatah. Men sen kommer frågan, vad tycker Israel och USA om det? Vad vill de? För så är det dessvärre. Israel och USA har något att säga i frågan.
Men hur kan tvåstatslösningen växa fram ur detta kaos? Det går naturligtvis inte. Det förhalas. Denna kamp borde vara överordnad maktkampen, men så är det inte. Tragiskt nog är kampen om makten för många primär. (Samtidigt ska man också komma ihåg, att det krävs makt för att kunna förändra något.) Men, vad vi ser är inte bara att palestinierna splittras, utan att en taktik lyckas. Men det enda som sker är att Israel får respit.
Omar Barghouti skriver dock om att förfallet för tvåstatslösningen skall inte sörjas.
The demise of the two-state solution should not be mourned. Besides having passed its expiry date, it was never a moral solution to start with. In the best-case scenario, if UN resolution 242 were meticulously implemented, it would have addressed most of the legitimate rights of less than a third of the Palestinian people over less than a fifth of their ancestral land. More than two thirds of the Palestinians, refugees plus the Palestinian citizens of Israel, have been maliciously and shortsightedly expunged out of the definition of the Palestinians.
It is now clearer than ever that the two-state solution -- other than being only a disguise for continued Israeli occupation and a mechanism to permanently divide the people of Palestine into three disconnected segments -- was primarily intended to induce Palestinians to give up the inalienable right of their refugees to return to their homes and lands from which they were ethnically cleansed by Zionists during the 1948 Nakba.
Även om det knappast låter sig göras i detta nu, så är frågan om inte Israels förhalning av tvåstatslösningen i sig innebär slutet för Israel självt. Israel måste till slut verkligen ge palestinierna en stat om inte den egna existensen ska hotas. Inte som folk, inte genom ett förintat Israel, utan genom en inre kollaps. Problemet ligger delvis även i vad man gjort med Västbanken. Framtiden är oviss, otrygg och olidlig. Vilket är bäst för alla människor? För individerna? För folken, inte som israeler och araber, judar och muslimer, utan som människor?
Uppenbarligen håller dock palestiniernas egna företrädare på att själva förinta sina egna legitima agendor.
Som Barghouti skriver är tragedin skapad:
The lightening success of Hamas in forcefully taking over the supposed symbols of Palestinian power in Gaza cannot and ought not obscure the fact that, given the overbearing presence of Israel's military occupation, the bloody clash between the Islamist group and its secular counterpart, Fatah, and irrespective of motives, has descended into a feud between two slaves fighting over the crumbs thrown to them, whenever they behave, by their common colonial master.
(Inom parantes sagt: Dessutom torteras palestinier av libanesisk militär. Dit de en gång flytt, möts man inte av annat än förakt. Finns det något värre än att vara en föraktad och jagad flykting? )
Palestinierna behöver företrädare som inte är Hamas eller Fatah. Men sen kommer frågan, vad tycker Israel och USA om det? Vad vill de? För så är det dessvärre. Israel och USA har något att säga i frågan.
Men hur kan tvåstatslösningen växa fram ur detta kaos? Det går naturligtvis inte. Det förhalas. Denna kamp borde vara överordnad maktkampen, men så är det inte. Tragiskt nog är kampen om makten för många primär. (Samtidigt ska man också komma ihåg, att det krävs makt för att kunna förändra något.) Men, vad vi ser är inte bara att palestinierna splittras, utan att en taktik lyckas. Men det enda som sker är att Israel får respit.
Omar Barghouti skriver dock om att förfallet för tvåstatslösningen skall inte sörjas.
The demise of the two-state solution should not be mourned. Besides having passed its expiry date, it was never a moral solution to start with. In the best-case scenario, if UN resolution 242 were meticulously implemented, it would have addressed most of the legitimate rights of less than a third of the Palestinian people over less than a fifth of their ancestral land. More than two thirds of the Palestinians, refugees plus the Palestinian citizens of Israel, have been maliciously and shortsightedly expunged out of the definition of the Palestinians.
It is now clearer than ever that the two-state solution -- other than being only a disguise for continued Israeli occupation and a mechanism to permanently divide the people of Palestine into three disconnected segments -- was primarily intended to induce Palestinians to give up the inalienable right of their refugees to return to their homes and lands from which they were ethnically cleansed by Zionists during the 1948 Nakba.
Även om det knappast låter sig göras i detta nu, så är frågan om inte Israels förhalning av tvåstatslösningen i sig innebär slutet för Israel självt. Israel måste till slut verkligen ge palestinierna en stat om inte den egna existensen ska hotas. Inte som folk, inte genom ett förintat Israel, utan genom en inre kollaps. Problemet ligger delvis även i vad man gjort med Västbanken. Framtiden är oviss, otrygg och olidlig. Vilket är bäst för alla människor? För individerna? För folken, inte som israeler och araber, judar och muslimer, utan som människor?
Uppenbarligen håller dock palestiniernas egna företrädare på att själva förinta sina egna legitima agendor.
Som Barghouti skriver är tragedin skapad:
The lightening success of Hamas in forcefully taking over the supposed symbols of Palestinian power in Gaza cannot and ought not obscure the fact that, given the overbearing presence of Israel's military occupation, the bloody clash between the Islamist group and its secular counterpart, Fatah, and irrespective of motives, has descended into a feud between two slaves fighting over the crumbs thrown to them, whenever they behave, by their common colonial master.
(Inom parantes sagt: Dessutom torteras palestinier av libanesisk militär. Dit de en gång flytt, möts man inte av annat än förakt. Finns det något värre än att vara en föraktad och jagad flykting? )
tisdag 19 juni 2007
Dagens Nyheters Aldrig Sinande Försvar För Statsterrorism
DN kallar sig oberoende liberal. Vad betyder detta egentligen? På vilket sätt är DN oberoende och liberal i sin syn på Israel/Palestina? Man är beroende av det israeliska tolkningsföreträdet och man kan knappast påstås ha en verkligt liberal syn eftersom palestiniernas rättigheter alltid, alltid kommer i andra hand.
Om man tittar lite närmare på en sådan ledarartikel som man skriver idag, så finns det ett par anmärkningsvärda punkter. Man skriver exempelvis att:
Ett sätt att närma sig den nuvarande krisen är att utgå från det israeliska tillbakadragandet från Gaza i augusti 2005. Några månader senare vann Hamas - som vill utplåna Israel - det palestinska parlamentsvalet och utsattes omedelbart för en ekonomisk och diplomatisk isolering.
Ett sätt att närma sig den nuvarande krisen menar man alltså var det israeliska tillbakadragandet från Gaza. Det här är annars ett klassiskt israelapologetiskt tema. Härled alltid den senaste tidens oro till något som Israels ”fiender” kan anklagas för. Israel verkar man mena, visade god vilja, och vad fick man för det? Man tillät demokratiska val och vad fick man för det? Ett parti som DN och statsterrorapologeter menar vill utplåna Israel. Detta är en annan sak. Gör Hamas till en symbol för ondska. Frånta partiet all pragmatism och all potential. Som socialist anser jag naturligvtis att Hamas inte är ett progressivt framtidsparti. Men, partiet är i grunden ett parti utifrån de omständigheter som finns för handen i området. I partiet finns betydligt mer (och nu ett underbart västerländskt favvouttryck) moderata krafter än vad varje så kallad Israel-vän vill påskina. Men, är det verkligen där konflikten har sin början? Kan man ens påstå detta utan att rodna?
I stycket efter skriver man:
Kort därefter inleddes terroristattacker, bland annat raketanfall, mot israeliskt territorium. När palestinsk milis för nästan exakt ett år sedan förde bort den israeliska soldaten Gilad Shalit sände Israel in styrkor i Gaza för att befria honom. Under drygt två veckor besköt Hizbollah norra Israel från sina fästen i Libanon. Samtidigt dödades och tillfångatogs israeliska soldater. Israel svarade med en markoffensiv mot Libanon för att krossa Hizbollah. Den pågick till mitten av augusti.
Notera den absoluta frånvaron av palestinska och libanesiska offer. Notera att man undviker att diskutera vilka som drabbades hårdast och på vilken sida det dog flest civila. Notera hur Israel verkar agera helt rationellt och utan några andra motiv än att ta tillbaka sina egna soldater. Notera hur oberoende och hur liberal man är.
I stycket efter
Utfallet av dessa händelser blev det sämsta tänkbara för alla parter. Libanons drömmar om fred och stabilitet krossades, delar av landet föröddes och hundratusentals libaneser tvingades på flykt. Israels militära misslyckande ledde till en politisk kris som ännu pågår. Hizbollah och Hamas har stärkt sin ställning.
Här finns ju vad som skulle kunna tyckas vara en motsägelse: Sämsta tänkbara för alla parter samtidigt som Hamas och Hizbollah har stärkt sin ställning. Men för oberoende liberala DN är inte detta en motsägelse. Man kan nämligen inte se, för man vill inte se, Hamas och Hizbollah som verkliga partier, med varken något folkligt förtroende eller stöd från någon rationellt tänkande individ. Visst, här kommer de libanesiska offren in. Men som en följd av Hamas och Hizbollahs destruktiva agerande.
DN, i kraft av sin starka liberala människokärlek fortsätter ignorera Israels skuld, samtidigt som man något ironiskt kan tyckas vill sätta det i ett större geopolitiskt sammanhang, med följande stycke:
Allt detta måste sättas in i ett större geopolitiskt sammanhang: kriget i Irak, Irans politiska ambitioner, al-Qaidas terroristnätverk och islamismens ökade inflytande i regionen. Den enda slutsats som kan dras är att utvecklingen fortsätter att gå i fel riktning
Men varför skedde Irakkriget, varför fortsätter den något odefinierade islamismens inflytande att öka, och Irans politiska ambitioner, vilka exakt menar man att dessa är? Och på vilket sätt är det fel av Iran, eller ens konstigt att ha "politiska ambitioner"? Visst, Iran är en diktatur som och detta är viktigt förtrycker sitt eget folk. Men för DN är det, de politiska ambitioner som stör Israels maktövertag som är problemet. Samtidigt ökar ju Israel trycket mot omvärlden att agera mot Iran. Och västvärlden är som ekon av vad Israel säger och anser om Iran. Al Qaida är passande nog också med i bilden, mer mytomspunna än någon annan aktör. Man diskuterar palestinierna som skurkar och offer. I följande passage visar man på det hemska för palestinierna:
På kort sikt är Gazas öde det mest prekära. 1,5 miljoner är nu i händerna på våldsmän, gangstrar och terrorister. Hamas uttalade mål är införandet av islamisk fundamentalism. Förutom dessa prövningar är en humanitär katastrof i vardande. Människor flyr kaoset och fattigdomen.
Israels insats i det hela ignoreras totalt. Är inte detta märkligt? Den anonyma artikeln är som hämtad ur Per Ahlmarks intellekt. Språket något mindre hatiskt och vulgärt, och slutorden i ledaren är knappast hans. De handlar om vad som inte fungerar till fullo för att få bort Hamas. Palestiniernas skuld är deras egen i grunden, men vissa saker som omvärlden gjort har inte förbättrat situationen.
Men en tvåstatslösning, Israel och Palestina sida vid sida, förutsätter palestinsk enighet och det är mycket svårt att tro att den kan framkommenderas genom diktat och utpressning. De senaste två åren visar att extremism och oförsonlighet vinner i styrka när våldet trappas upp och samtal avbryts.
Hur kan man helt bortse från Israels skuld? Hur kan man bortse från decennier av förtryck, ockupation och förödmjukelser? Hur? Jo, genom att vara som DN kallar det oberoende liberal. Men samtidigt verkar man anse att det börjar med att våldet trappas upp, och därefter avbryts samtalen.
Men det personliga är politiskt är ju ett klassiskt liberalt (om än i första hand feministiskt) slagord. Ingen på DN:s ledarsida har en förmåga att sätta sig in i att vara ockuperad, förödmjukad, fattig, utslagen. Men man kan föreställa sig att vara utsatt, som privilegierad, för terrorism.
Nu tar jag med mig DN och går på dass.
Tillägg: Gaza är idag ett fängelse. Att kalla det Israel gjorde 2005 för tillbakadragande är naturligtvis i sig en sanning med modifikation. När bosättarna försvann hade även Israel färre människor att ta hänsyn till i området.
Om man tittar lite närmare på en sådan ledarartikel som man skriver idag, så finns det ett par anmärkningsvärda punkter. Man skriver exempelvis att:
Ett sätt att närma sig den nuvarande krisen är att utgå från det israeliska tillbakadragandet från Gaza i augusti 2005. Några månader senare vann Hamas - som vill utplåna Israel - det palestinska parlamentsvalet och utsattes omedelbart för en ekonomisk och diplomatisk isolering.
Ett sätt att närma sig den nuvarande krisen menar man alltså var det israeliska tillbakadragandet från Gaza. Det här är annars ett klassiskt israelapologetiskt tema. Härled alltid den senaste tidens oro till något som Israels ”fiender” kan anklagas för. Israel verkar man mena, visade god vilja, och vad fick man för det? Man tillät demokratiska val och vad fick man för det? Ett parti som DN och statsterrorapologeter menar vill utplåna Israel. Detta är en annan sak. Gör Hamas till en symbol för ondska. Frånta partiet all pragmatism och all potential. Som socialist anser jag naturligvtis att Hamas inte är ett progressivt framtidsparti. Men, partiet är i grunden ett parti utifrån de omständigheter som finns för handen i området. I partiet finns betydligt mer (och nu ett underbart västerländskt favvouttryck) moderata krafter än vad varje så kallad Israel-vän vill påskina. Men, är det verkligen där konflikten har sin början? Kan man ens påstå detta utan att rodna?
I stycket efter skriver man:
Kort därefter inleddes terroristattacker, bland annat raketanfall, mot israeliskt territorium. När palestinsk milis för nästan exakt ett år sedan förde bort den israeliska soldaten Gilad Shalit sände Israel in styrkor i Gaza för att befria honom. Under drygt två veckor besköt Hizbollah norra Israel från sina fästen i Libanon. Samtidigt dödades och tillfångatogs israeliska soldater. Israel svarade med en markoffensiv mot Libanon för att krossa Hizbollah. Den pågick till mitten av augusti.
Notera den absoluta frånvaron av palestinska och libanesiska offer. Notera att man undviker att diskutera vilka som drabbades hårdast och på vilken sida det dog flest civila. Notera hur Israel verkar agera helt rationellt och utan några andra motiv än att ta tillbaka sina egna soldater. Notera hur oberoende och hur liberal man är.
I stycket efter
Utfallet av dessa händelser blev det sämsta tänkbara för alla parter. Libanons drömmar om fred och stabilitet krossades, delar av landet föröddes och hundratusentals libaneser tvingades på flykt. Israels militära misslyckande ledde till en politisk kris som ännu pågår. Hizbollah och Hamas har stärkt sin ställning.
Här finns ju vad som skulle kunna tyckas vara en motsägelse: Sämsta tänkbara för alla parter samtidigt som Hamas och Hizbollah har stärkt sin ställning. Men för oberoende liberala DN är inte detta en motsägelse. Man kan nämligen inte se, för man vill inte se, Hamas och Hizbollah som verkliga partier, med varken något folkligt förtroende eller stöd från någon rationellt tänkande individ. Visst, här kommer de libanesiska offren in. Men som en följd av Hamas och Hizbollahs destruktiva agerande.
DN, i kraft av sin starka liberala människokärlek fortsätter ignorera Israels skuld, samtidigt som man något ironiskt kan tyckas vill sätta det i ett större geopolitiskt sammanhang, med följande stycke:
Allt detta måste sättas in i ett större geopolitiskt sammanhang: kriget i Irak, Irans politiska ambitioner, al-Qaidas terroristnätverk och islamismens ökade inflytande i regionen. Den enda slutsats som kan dras är att utvecklingen fortsätter att gå i fel riktning
Men varför skedde Irakkriget, varför fortsätter den något odefinierade islamismens inflytande att öka, och Irans politiska ambitioner, vilka exakt menar man att dessa är? Och på vilket sätt är det fel av Iran, eller ens konstigt att ha "politiska ambitioner"? Visst, Iran är en diktatur som och detta är viktigt förtrycker sitt eget folk. Men för DN är det, de politiska ambitioner som stör Israels maktövertag som är problemet. Samtidigt ökar ju Israel trycket mot omvärlden att agera mot Iran. Och västvärlden är som ekon av vad Israel säger och anser om Iran. Al Qaida är passande nog också med i bilden, mer mytomspunna än någon annan aktör. Man diskuterar palestinierna som skurkar och offer. I följande passage visar man på det hemska för palestinierna:
På kort sikt är Gazas öde det mest prekära. 1,5 miljoner är nu i händerna på våldsmän, gangstrar och terrorister. Hamas uttalade mål är införandet av islamisk fundamentalism. Förutom dessa prövningar är en humanitär katastrof i vardande. Människor flyr kaoset och fattigdomen.
Israels insats i det hela ignoreras totalt. Är inte detta märkligt? Den anonyma artikeln är som hämtad ur Per Ahlmarks intellekt. Språket något mindre hatiskt och vulgärt, och slutorden i ledaren är knappast hans. De handlar om vad som inte fungerar till fullo för att få bort Hamas. Palestiniernas skuld är deras egen i grunden, men vissa saker som omvärlden gjort har inte förbättrat situationen.
Men en tvåstatslösning, Israel och Palestina sida vid sida, förutsätter palestinsk enighet och det är mycket svårt att tro att den kan framkommenderas genom diktat och utpressning. De senaste två åren visar att extremism och oförsonlighet vinner i styrka när våldet trappas upp och samtal avbryts.
Hur kan man helt bortse från Israels skuld? Hur kan man bortse från decennier av förtryck, ockupation och förödmjukelser? Hur? Jo, genom att vara som DN kallar det oberoende liberal. Men samtidigt verkar man anse att det börjar med att våldet trappas upp, och därefter avbryts samtalen.
Men det personliga är politiskt är ju ett klassiskt liberalt (om än i första hand feministiskt) slagord. Ingen på DN:s ledarsida har en förmåga att sätta sig in i att vara ockuperad, förödmjukad, fattig, utslagen. Men man kan föreställa sig att vara utsatt, som privilegierad, för terrorism.
Nu tar jag med mig DN och går på dass.
Tillägg: Gaza är idag ett fängelse. Att kalla det Israel gjorde 2005 för tillbakadragande är naturligtvis i sig en sanning med modifikation. När bosättarna försvann hade även Israel färre människor att ta hänsyn till i området.
lördag 16 juni 2007
Per Ahlin Presenterar: Konsten I Att Alltid Ta Det Israeliska Tolkningsföreträdet
Per Ahlin skriver i DN att han tycker att “det låter optimistiskt i överkant” att Israel kan tvinga Hamas till en uppgörelse med Israel genom den situation som uppstått. Detta skall ske, menar Per Ahlin och refererar till Martin Indyk i Washington Post, genom att Abbas och Fatah ingår en fredsuppgörelse med Israel, och skapar en situation där Hamas blivit än mer isolerade och där palestinierna lider mer i Gaza och blir avundsjuka (eller nåt) på ”kusinernas” vardag på Västbanken.
För Per Ahlin tar som vanligt det israeliska tolkningsföreträdet först, detta även om han medger den problematiska situationen för palestinierna (han kallar Västbanken för lapptäcke till exempel. Och beskriver i DN i förrgår en aningen mer problematiserad bild). Han ser en ljusning i det israeliska ledarskapet och verkar inte se några problem med Israel och USA:s inblandning med att stödja palestiniernas contras. Men han verkar inte kunna se Hamas politiska potential och styrka. (Läs gärna Ali Abunimahs kommentar om detta, och om USAs: misslyckande.)
Demokrati? Vad är det för något? Mänskliga rättigheter? Vad är det för något? Palestinierna skall kuvas till döds och korrumperas till ruinens brant och så, så menar Per Ahlin med vänner, att det skall bli stabilt och fredligt. Vilken uppenbar icke-respekt för palestinierna man ändå har på DN. Man kan se de som offer. Men man kan inte för sitt liv se situationen ur deras synvinkel. Man kan bara tänka sig deras fred och demokrati om Israel och USA först fått sitt lystmäte mättat.
Detta förslag som presenterades ovan är för Per Ahlin ”optimistiskt i överkant”. Möjligtvis ur israelisk synpunkt. För palestinierna är det knappast ens en smula optimistiskt. Bara cyniskt.
Men därutöver är det tragiskt att liberalen Per Ahlin ser Hamas som det stora problemet. Det är med Hamas kontroll över Gaza som mellanöstern flyttats in i en ny farlig fas. Det är med andra ord Hamas som ”punkterat varje förhoppning om en framtida tvåstatslösning, där ett fredligt och stabilt Palestina lever sida vid sida med Israel.” Vilken analytisk förmåga herr Ahlin uppvisar.
Per Ahlmark behövs därmed inte längre på DN.
För Per Ahlin tar som vanligt det israeliska tolkningsföreträdet först, detta även om han medger den problematiska situationen för palestinierna (han kallar Västbanken för lapptäcke till exempel. Och beskriver i DN i förrgår en aningen mer problematiserad bild). Han ser en ljusning i det israeliska ledarskapet och verkar inte se några problem med Israel och USA:s inblandning med att stödja palestiniernas contras. Men han verkar inte kunna se Hamas politiska potential och styrka. (Läs gärna Ali Abunimahs kommentar om detta, och om USAs: misslyckande.)
Demokrati? Vad är det för något? Mänskliga rättigheter? Vad är det för något? Palestinierna skall kuvas till döds och korrumperas till ruinens brant och så, så menar Per Ahlin med vänner, att det skall bli stabilt och fredligt. Vilken uppenbar icke-respekt för palestinierna man ändå har på DN. Man kan se de som offer. Men man kan inte för sitt liv se situationen ur deras synvinkel. Man kan bara tänka sig deras fred och demokrati om Israel och USA först fått sitt lystmäte mättat.
Detta förslag som presenterades ovan är för Per Ahlin ”optimistiskt i överkant”. Möjligtvis ur israelisk synpunkt. För palestinierna är det knappast ens en smula optimistiskt. Bara cyniskt.
Men därutöver är det tragiskt att liberalen Per Ahlin ser Hamas som det stora problemet. Det är med Hamas kontroll över Gaza som mellanöstern flyttats in i en ny farlig fas. Det är med andra ord Hamas som ”punkterat varje förhoppning om en framtida tvåstatslösning, där ett fredligt och stabilt Palestina lever sida vid sida med Israel.” Vilken analytisk förmåga herr Ahlin uppvisar.
Per Ahlmark behövs därmed inte längre på DN.
måndag 21 maj 2007
"The Palestinians are all alone--even their leadership is working against them."
Visst är det sorgligt. Tragedin är mångfacetterad. Palestinierna har utnyttjats retoriskt och politiskt av sina "vänner", men har aldrig egentligen fått något praktiskt stöd, och man plågas från alla håll. Men behandlas illa från USA (lex: Sami Al-Arian), Jordanien, Irak, via Israel och de ockuperade områdena till Libanons flyktingläger, där 40 000 civila är instängda.
I stort sett överallt skiter man i palestinierna. Svenska folkpartiliberaler är bland de starkaste palestinaföraktarna i Sverige. Men, kanske värst av allt, är när det palestinska "ledarskapet" sviker de sina. Värst, på så vis, att det är så uppgivenhetskänslor kan uppkomma.
Och med kämpar som Mohammad Dahlan (här kallad palestiniernas Pinochet) på sin sida, behöver man inte många fiender. Men fiender det får man ändå. Och Israel kan nog inte låta bli att le. Israel grunden till problemen. Ju förr alla som kallar sig liberaler inser detta, först då kan man komma någonstans i en fredsprocess.
Hamas politiska visioner är knappast progressiva, deras militära gren, verkar vara våldsam men också tämligen usel (i jämförelse med Hizbollah). Det är dystert överlag. Fatah bär sin korruption och sitt maktbegär och sin undergivenhet gentemot Israel och USA utan att skämmas, vilket i sig de borde skämmas för.
Palestinierna är kanske inte ensamma. Men, nog fan ser det dystert ut.
Fotnot: Rubriken snodd från Angry Arab
I stort sett överallt skiter man i palestinierna. Svenska folkpartiliberaler är bland de starkaste palestinaföraktarna i Sverige. Men, kanske värst av allt, är när det palestinska "ledarskapet" sviker de sina. Värst, på så vis, att det är så uppgivenhetskänslor kan uppkomma.
Och med kämpar som Mohammad Dahlan (här kallad palestiniernas Pinochet) på sin sida, behöver man inte många fiender. Men fiender det får man ändå. Och Israel kan nog inte låta bli att le. Israel grunden till problemen. Ju förr alla som kallar sig liberaler inser detta, först då kan man komma någonstans i en fredsprocess.
Hamas politiska visioner är knappast progressiva, deras militära gren, verkar vara våldsam men också tämligen usel (i jämförelse med Hizbollah). Det är dystert överlag. Fatah bär sin korruption och sitt maktbegär och sin undergivenhet gentemot Israel och USA utan att skämmas, vilket i sig de borde skämmas för.
Palestinierna är kanske inte ensamma. Men, nog fan ser det dystert ut.
Fotnot: Rubriken snodd från Angry Arab
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)