Är Det Ett Nytt Palestinskt Parti Som Behövs?

I samma stund som Hamas med våld har sönder det förtroende som gjorde att man en gång vann ett val, skapas grunden för en ny politisk kraft för palestinierna. Men hur skulle detta gå till? Hur ska det skapas i det rådande kaoset? Kanske växer det fram en ny rörelse genom det här. Ur det destruktiva skapas kanske något nytt konstruktivt. Palestinierna är mer splittrade än någonsin. Frågan är då om det är ett nytt parti som behövs? Skapar det enighet eller mer splittring?

Palestinierna behöver företrädare som inte är Hamas eller Fatah. Men sen kommer frågan, vad tycker Israel och USA om det? Vad vill de? För så är det dessvärre. Israel och USA har något att säga i frågan.

Men hur kan tvåstatslösningen växa fram ur detta kaos? Det går naturligtvis inte. Det förhalas. Denna kamp borde vara överordnad maktkampen, men så är det inte. Tragiskt nog är kampen om makten för många primär. (Samtidigt ska man också komma ihåg, att det krävs makt för att kunna förändra något.) Men, vad vi ser är inte bara att palestinierna splittras, utan att en taktik lyckas. Men det enda som sker är att Israel får respit.

Omar Barghouti skriver dock om att förfallet för tvåstatslösningen skall inte sörjas.

The demise of the two-state solution should not be mourned. Besides having passed its expiry date, it was never a moral solution to start with. In the best-case scenario, if UN resolution 242 were meticulously implemented, it would have addressed most of the legitimate rights of less than a third of the Palestinian people over less than a fifth of their ancestral land. More than two thirds of the Palestinians, refugees plus the Palestinian citizens of Israel, have been maliciously and shortsightedly expunged out of the definition of the Palestinians.

It is now clearer than ever that the two-state solution -- other than being only a disguise for continued Israeli occupation and a mechanism to permanently divide the people of Palestine into three disconnected segments -- was primarily intended to induce Palestinians to give up the inalienable right of their refugees to return to their homes and lands from which they were ethnically cleansed by Zionists during the 1948 Nakba.

Även om det knappast låter sig göras i detta nu, så är frågan om inte Israels förhalning av tvåstatslösningen i sig innebär slutet för Israel självt. Israel måste till slut verkligen ge palestinierna en stat om inte den egna existensen ska hotas. Inte som folk, inte genom ett förintat Israel, utan genom en inre kollaps. Problemet ligger delvis även i vad man gjort med Västbanken. Framtiden är oviss, otrygg och olidlig. Vilket är bäst för alla människor? För individerna? För folken, inte som israeler och araber, judar och muslimer, utan som människor?

Uppenbarligen håller dock palestiniernas egna företrädare på att själva förinta sina egna legitima agendor.

Som Barghouti skriver är tragedin skapad:

The lightening success of Hamas in forcefully taking over the supposed symbols of Palestinian power in Gaza cannot and ought not obscure the fact that, given the overbearing presence of Israel's military occupation, the bloody clash between the Islamist group and its secular counterpart, Fatah, and irrespective of motives, has descended into a feud between two slaves fighting over the crumbs thrown to them, whenever they behave, by their common colonial master.

(Inom parantes sagt: Dessutom torteras palestinier av libanesisk militär. Dit de en gång flytt, möts man inte av annat än förakt. Finns det något värre än att vara en föraktad och jagad flykting? )