Stefan & Krister. Och deras publik. Allt med Stefan & Krister. Allt. Jag har förvisso aldrig uthärdat mer än några minuter av valfritt Stefan & Krister-elände och man behöver ju inte titta, men blotta tanken på skiten gör mig irriterad, men den här typen av buskisar gör mig bekymrad. Jag kan nämligen inte förstå vad det är publiken skrattar åt. Och varför de envisas med att gapskratta. Jag kan verkligen inte det. Och det gör mig inte bara irriterad. Jag blir förbannad på dem. Vad är det för fel på er, skriker hela min kropp. Behöver det läggas till en diagnos i DSM-manualen? Psykiatrin har säkert inga problem med det. De gillar diagnoser. Ju fler desto bättre. Kanske ska jag visa upp en mer förlåtande och förstående sida, men nej, det går faktiskt inte. Det är eländeskomik. Anti-humor. Hembränt-humor.
Kvällens handling är som följer: (och jag får rysningar av tanken på hur detta manifesterar sig i verkligheten. Kanske är det för att jag är stockholmare och vi förstår inte oss på den här typen av humor, men för i helvete, kan de göra ett enda skämt som jag åtminstone kan småle åt.)
"Ludvig Olsson är en affärsman inom konfektionsbranschen som har många problem. Hans fru är en riktig ragata och hans dotter är kär i den hopplöse Svante Tonefjun. Till råga på allt har han ekonomiska problem som skulle lösas om dottern gifte sig med postorderkungen Pelle Blomberg. Dessutom dyker en kvinna som Ludvig träffade i Stockholm upp och i hasorna har han en privatdetektiv och ett parti långkalsonger han inte lyckas sälja. Inte nog med det, Ludvig äger också en massa värdelösa aktier i en firma som säljer naturmedel. Ludvig försöker supa bort sina problem men snart är hans situation ohållbar. Risken finns att han förlorar både sin egendom och sin hälsa. "
Handlingen är som synes i sig ett skämt. Bristen på handling skall alltså kompenseras av lyteskomik och ... antagligen dialoger och monologer, men...
Jag minns hur jag och en kompis för några år sedan bevittnade en brittisk ”dokumentär” om Sverige. Ja, det var mest ett sånt där typiskt brittiskt program, (lägg märke till ”typiskt brittiskt), där humorn var i högsätet. Programmet var allt annat än smickrande för Sverige. Men vi vred oss av skratt. Vi är båda stockholmare och tycker att Stockholm förtjänar mycket beröm för sin skönhet, men det enda programmet visade om Stockholm var hur en man spydde utanför en krog. Vi tyckte det var helt rätt. Sen, bevisades svenskarnas tråkighet genom sitt populäraste TV-program som var Bingolotto med Leif Loket Olsson, på den tiden när all musik enbart var dansband. De visade Loket, de visade hur det snurrades på hjulet, de visade hur publiken i tysthet kryssade på sina lotter, man visade dansbanden... Mörkret och kylan noterades. Tänk om man också sett den svenska bonnhumorn i form av Stefan & Krister...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar