Det Politiska Är Personligt

Det politiska är personligt.

Och nationaldagen är över.
Det var då tur det. Det var inte någon vidare dag. Inte kul någonstans. Halvrisigt väder, och få kan förklara varför vi har en nationaldag, och vad det är vi firar, egentligen.
”Men det är väl trevligt med lite sund nationalism?”
Undrar om jag skulle kunna ställa ut ett konstverk, kallat Sund Nationalism, – tillägnat Sverigedemokratin och nationaldagen – med en svensk flagga som använts som toapapper?
- Det säger du bara för att provocera.
Bara för att provocera. Det är inte så bara, och förresten, tror jag att man i så fall skulle göra det för att man själv kände sig provocerad. Med andra ord enligt ett sofistikerat: ”ah men du rå?”
- Är du helt störd?
- Ja, tackar som frågar.

Det svenska flaggviftandet dog ut någon gång strax innan klockan tio.
Ett uselt svenskt fotbollslandslag förmådde än en gång inte att göra mål. Man missade straff, och skänkte bort ett mål. Vi som skulle vinna. Vi som har Zlatan, som ibland gör oss mållösa, på vår sida. Analyserna kommer att dugga tätt, och sågningarna kommer att försöka överträffa varandra i aggressivt språklig lekfullhet.
Lagerbäcks avgång kommer att krävas. Och detta i ett land som älskar att beskylla sig självt för att vara ett janteland. (Fast det där med jante, brukar vara enligt principen, att det gäller alla andra – inte jag själv.)

Men klockan elva eller något satte man igång den sjukligt dåliga svenska sickcomen Sjukan på SVT som borde framkalla en debatt om dödshjälp. En serie som inte är kul någonstans. Men SVT har ju en gång producerat skiten och tydligen dammades den av, då man insett att svensk humor inte har förbättrats ett skit, så det är lika bra att reprisera fanskapet, även om man borde ha begravt alla spår av den serien.

Inte kul någonstans.

Tidigare på dagen hade TV4 varit i någon liten svensk stad som Victoria passerade vinkandes såsom kungligheter gör. De är duktiga vinkare, det kan man inte ta ifrån dem. De har precis rätt teknik. Inte några överdrivna vinkningar, utan naturliga, men tydliga och utan att överanstränga handen så att hon orkar vinka sig igenom hela staden. (Vad gäller Silvia, misstänker jag att hon är lite av en kunglig Terminator, opererad så många gånger att hennes leende och vinkningar är helt automatiserade.)

En reporter gick och frågade barn om vad de tyckte om att Victoria var i stan och vad de skulle säga till henne. Ett barn sa att hon tyckte det var jätteroligt för hon hade aldrig sett Victoria förutom på TV och ett annat barn skulle säga ”Hej” till Victoria. Gulligt va?
Det var en stor dag för den lilla staden.
Året är 2009.

Fast... År 2049 sitter jag säkert och beklagar mig över att det faktiskt är 2049 och man fortfarande beundrar de vinkande kungligheterna. Det är inte kul någonstans.

Föräldrarna till dessa barn kan mycket väl vara motståndare till religiösa (främst muslimska) skolor för att de är oroliga för indoktrineringen.

Och snart är även EU-valet över, det lär inte vara någon trängsel imorgon när jag ska rösta, och det kommer att bli känt som valet då ”Piratpartiet dansade en sommar.”

Men det är individualiseringens tid (dock inte individens). Det märks inte minst på socialpolitiken, där de sociala problemen individualiserats. Det saknas en tro på att samhället kan förändras till det bättre rent artmässigt. Gradmässigt, vill de flesta förändra samhället. Mona Sahlin vill reparera a-kassan. Kanske lite mer resurser till socialarbetarna. Hon har lovat att satsa på välfärden.

Själv går jag till vallokalen med den principiella insikten om att en annan värld inte bara är möjlig, utan nödvändig – och då finns det inte plats för ett ideologifattigt parti som piratpartiet. Dessutom kommer jag att ha tagit på mig någon av mina politiska tröjor. Alltid provocerar det någon. Det politiska är personligt.

Alternativ nationaldag. Varför? Därför.

Oavsett vad man tycker om Sveriges nationaldag, så är en sak säker: på frågan varför firar vi nationaldagen kommer de flesta att svara fel.

Det sägs ju att många inte vet varför vi firar nationaldagen. Och att svaret har någonting med Gustav Vasa att göra. Sveriges officiella nationaldag är ju sedan 1983 den 6 juni, årsdagen för Gustav Vasas val till Sveriges konung 1523 och för antagandet av 1809 års författning. Egentligen är det helt irrelevant. Det finns naturligtvis ingen naturlig nationaldag. Egentligen. I Sveriges fall har man letat upp en händelse eller två, anpassat det till ett datum, men skälet till att vi firar nationaldagen är ju ett nationalistiskt politiskt beslut. Vi behövde så att säga en dag och valde ut en, om inte på måfå, så nästintill. Det spelar ju egentligen ingen roll vilken dag det är. Även om det bör finnas ett symboliskt värde. Därför har ju vissa förespråkat midsommarafton. Men den saknar den konservativa tyngden som kungakröningar har.

Men vi firar inte nationaldag för att Gustav Vasa blev kung utan för att beslut togs att vi skulle ha en nationaldag. Vi firar den helt enkelt därför att. Varför? Därför.

Men ett annat alternativt datum är 28 juni, alternativt 8:e juli. Slaget vid Poltava. Inget att fira? Solsjenitsyn skulle påstå att det är något att fira. Han menar att genom den brakförlusten klarade Sverige sig ifrån senare problem som det inneburit att vara ockupant med etniska konflikter som följd. Dessutom är väl regalskeppet Vasa vårt mest berömda fartyg och vårt mest besökta museum, och det skeppet sjönk ju som en sten. Och det sägs ju att vi svenskar, det sägs av oss själva, är jante (må vara att det ofta sägs av ideologiska och allt annat än vetenskapliga skäl). Ska vi då inte fira ett fiasko? Man kan diskutera det osmakliga i att fira en dag när så många dog. Men man skulle kunna säga att vi firar inte att människor dog den dagen, utan att vi därmed tog död på vår egen hybris. Eller snarare en kungs hybris. Karl den XII:s dödsdag kanske är ett alternativt datum? Nåväl. Ingen lär väl ändra på den dagen. Inte på ett tag i varje fall. Jag kommer inte fira nationaldagen. Däremot svenska segrar i EM. om vi tar EM-guld, fan trot, kanske det datumet borde bli den nya nationaldagen. Kanske borde vi ha en roterande nationaldag? Eller helt enkelt skita i det. Skapa en toleransens dag? Och ha det som en röd dag. Näe. Ibland får man för sig att ett motstånd mot en nationaldag skulle innebära att man inte är stolt över sitt hemland. Så behöver inte vara fallet. Men därutöver: måste man vara stolt över sitt hemland? Annars är väl svenskar överlag väldigt stolta över sitt land. Ofta på ett sätt som innebär att man tror att vårt land faktiskt är bäst i världen. Men man kan fortfarande i så fall se brister. Uttrycket osvensk tar många som ett bevis på svenskarnas ödmjukhet. Det behöver faktiskt inte vara fallet. Uttrycket osvensk påminner ibland om en närmast kolonialistisk romantisering av vilden. Av vilden som trummar på trumman när han är glad. Är man osvensk, går man lite utanför konventionerna, men samtidigt får man inte vara för osvensk. Det osvenska är charmigt, på samma vis som vilden kunde vara rolig att titta på, och höra talas om. Vilden hade rytmen i blodet. Den osvenske är mer spontan än den svenske, modigare kanske till och med på ett dumdristigt vis.

Men: även osvensk kan användas selektivt, likt jantelagen, i ideologisk mening.
För övrigt kommer nästa års nationaldag infalla på en lördag. Så vi gav bort en ledig dag. Märkligt beslut av socialdemokrater

BOMBY: Är Det Verkligen Fred Vi Vill Ha?

BOMBY

Bomb Others not My Backyard. Detta gjorde ju att kriget i Irak fick hyfsad genomslagskraft i USA. Det var bättre att föra kriget där än på hemmaplan, i USA. En annan BOMBY-variant är ju den som vi svennebananer nu vill genomföra: Förbjuda vissa klusterbomber. De som inte vi gör. Och behålla de som vi gör.

Ett av de uppenbara problemen (förtjänsterna) med vapen är ju det att man kan tjäna stora pengar på det. Faktum är ju att det är en god källa till stora inkomster och arbetstillfällen. Om vi dessutom bygger plan som är specialanpassade för dessa dödliga ting så vore det väl själva fan om vi inte får använda dem? Vi lovar att inte släppa dem på oss själva eller på några andra goda! Dessutom är de hyfsat säkra.

Kan vi förbjuda andra, men undanta oss, så vore det super. Vi svennebananer var ju inte så heta på att förbjuda landminor heller. Vi är helt enkelt för bra på att göra vapen och kanoner. Minorna hade även den fördelen att vi utbildade minhundar och utvecklade minröjningsutrustning. Det var lite av en min-min-situation för oss. Så: Är det verkligen fred vi vill ha?

(Däremot har jag aldrig varit förtjust i retorik som “det är nu eller aldrig.” Vadå? Så om det inte blir av nu ska vi lägga oss ned och dö då? Ge upp? Människan överdriver alltid den tidsperiods betydelse som just hon/han lever i.)

Den Enes Död, Den Andres Bröd; eller: Att Sålla Agnarna Från Vetet

"I den aktuella debatten ligger fokus ofta på migration till Sverige som ett problem, inte som en möjlighet. Det gäller i synnerhet diskussionen om det stora antal asylsökande som för närvarande söker sig till vårt land från bland annat Irak. Man får inte glömma den tillgång som denna grupp utgör för Sverige. Med en åldrande befolkning behöver vi fler unga människor i vårt land. De flesta asylsökande befinner sig i den yngre delen av den arbetsföra åldern, många är dessutom välutbildade och kan bidra till den svenska samhällsutvecklingen."

Dan Eliasson, migrationverkets generaldirektör idag på DN Debatt.

Tronar På Minnen Från Fornstora Dar

Kanske finns det en och annan förvirrad nazist som ser det gamla kungliga stödet till nazisterna som något att vara stolt över. Men i övrigt är det nog inte många som ser det som något annat än som något som man skäms över. Ofta är det så att sådant man skäms över försöker man dölja. Man skyfflar det under mattan. Och är det inte för att man ogillar nassarna kan det ju vara för att nazisterna förlorade.

I dagens DN på debattsidan skrivs en något nödvändig artikel om Sveriges fega och undfallande hållning till nazisterna av Gunnar Richardsson. Han listar några punkter där vi ägnade oss annat än åt motstånd mot nazismen:

• Vi gav efter för tyska krav på så kallad permittenttrafik Tyskland-Norge.
• Vi påbörjade kontakterna mellan Sverige och Tyskland med studieresor till den tyska krigsmakten och livligt idrottsutbyte.
• Vi planerade samarbete om tillverkning av flygmotorer för bland annat tyska Luftwaffe.
• Vi konfiskerade en rad känsliga böcker, bland annat den som hette "Varför England är i krig".
• Vi gjorde det möjligt att förhindra transport av beslagtagna tidningar.
• Vi tog ett första riksdagsbeslut om att avskaffa grundlagens censurförbud.
• LO planerade att avbryta den 1933 införda köpbojkotten mot tyska varor.
• Vi sökte medla fred mellan Nazi-Tyskland och England - trots de tydliga budskapen från England om fortsatt motstånd mot Hitler-Tyskland.

Och lägg så därtill att i ett personligt brev till Hitler skrev kung Gustav V att han ville tacka Hitler för att han beslutat slå ned "den bolsjevikiska pesthärden" och gratulera honom till "den redan uppnådda framgången" på östfronten. Statsministern Per Albin Hansson, tyckte dock inte alls om detta: det var att gå för långt och försökte stoppa det hela. Kungen i sin tur menade att han bara uttryckte "personliga känslor". Statsministern svarade: "Ers majestät är icke någon enskild, utan Sveriges konung."

Men våra kära kung ville något annat. I hemlighet kallade han till sig den tyske ministern i Stockholm och bad honom telegrafera innehållet i det stoppade brevet till den tyske utrikesministern för att vidarebefordra det till Hitler. Hitler var nöjd och skickade i sin tur ett tackbrev.

De som stod emot nazisterna höll i regel till långt ute på vänsterkanten. Sveriges hållning var på sitt sätt pragmatisk. Och vårat näringsliv var för övrigt tämligen tyskvänlig. Det fanns pengar att tjäna på samarbete med nazisterna. Delar av Wallenberg-sfären ville både tona ned kritik mot nazisterna och tjäna pengar på nazisterna. Jacob Wallenberg fick 1941 utnämningen "Kommendör av Tyska örnens förtjänstorden." av Hitler, något som innebar att man som utlänning gjort något gott för det tredje riket. Det fanns pengar att tjäna även på stulna värdepapper. Samtidigt skall Wallenbergarna ha bidragit med information till den svenska regeringen om nazisterna. Det var i första hand meningen att de skulle jobba för regeringen under andra världskriget. Deras uppdrag bestod bland annat i att upprätthålla försörjningen till Sverige. Sen fanns ju där förstås en annan Wallenberg: Raoul Wallenberg.

I debattartikeln tecknas dock som brukligt är en något för vacker bild av Churchill. Han påstods vilja rädda inte bara hela den europeiska civilisationen, utan hela mänskligheten. Churchills insatser i andra världskriget må vara enastående. Men någon större människovän var han inte. Han hyste inga betänkligheter över användandet av gas mot indier och tyckte att utrotandet av ursprungsbefolkningarna i Australien och Amerika var på sin plats efter som det gav rum åt en ädlare ras.

Det fantastiska skedde också i Chruchills hemland. Han förlorade valet efter kriget. Ingen förnekade hans insatser under kriget. Man trodde helt enkelt inte på att han var en bra ledare i fredstid.

Lägg därtill att artikelförfattaren försöker göra en politisk koppling till EU-motståndet som inte håller. Han vill ju gärna jämföra med England. Inte heller ett särskilt EU-vänligt land. Men västeuropas starkaste anti-nasse fäste under 2:a världskriget.

Saker Jag Inte Gillar Med Sverige: Stefan & Krister

Stefan & Krister. Och deras publik. Allt med Stefan & Krister. Allt. Jag har förvisso aldrig uthärdat mer än några minuter av valfritt Stefan & Krister-elände och man behöver ju inte titta, men blotta tanken på skiten gör mig irriterad, men den här typen av buskisar gör mig bekymrad. Jag kan nämligen inte förstå vad det är publiken skrattar åt. Och varför de envisas med att gapskratta. Jag kan verkligen inte det. Och det gör mig inte bara irriterad. Jag blir förbannad på dem. Vad är det för fel på er, skriker hela min kropp. Behöver det läggas till en diagnos i DSM-manualen? Psykiatrin har säkert inga problem med det. De gillar diagnoser. Ju fler desto bättre. Kanske ska jag visa upp en mer förlåtande och förstående sida, men nej, det går faktiskt inte. Det är eländeskomik. Anti-humor. Hembränt-humor.

Kvällens handling är som följer: (och jag får rysningar av tanken på hur detta manifesterar sig i verkligheten. Kanske är det för att jag är stockholmare och vi förstår inte oss på den här typen av humor, men för i helvete, kan de göra ett enda skämt som jag åtminstone kan småle åt.)

"Ludvig Olsson är en affärsman inom konfektionsbranschen som har många problem. Hans fru är en riktig ragata och hans dotter är kär i den hopplöse Svante Tonefjun. Till råga på allt har han ekonomiska problem som skulle lösas om dottern gifte sig med postorderkungen Pelle Blomberg. Dessutom dyker en kvinna som Ludvig träffade i Stockholm upp och i hasorna har han en privatdetektiv och ett parti långkalsonger han inte lyckas sälja. Inte nog med det, Ludvig äger också en massa värdelösa aktier i en firma som säljer naturmedel. Ludvig försöker supa bort sina problem men snart är hans situation ohållbar. Risken finns att han förlorar både sin egendom och sin hälsa. "

Handlingen är som synes i sig ett skämt. Bristen på handling skall alltså kompenseras av lyteskomik och ... antagligen dialoger och monologer, men...

Jag minns hur jag och en kompis för några år sedan bevittnade en brittisk ”dokumentär” om Sverige. Ja, det var mest ett sånt där typiskt brittiskt program, (lägg märke till ”typiskt brittiskt), där humorn var i högsätet. Programmet var allt annat än smickrande för Sverige. Men vi vred oss av skratt. Vi är båda stockholmare och tycker att Stockholm förtjänar mycket beröm för sin skönhet, men det enda programmet visade om Stockholm var hur en man spydde utanför en krog. Vi tyckte det var helt rätt. Sen, bevisades svenskarnas tråkighet genom sitt populäraste TV-program som var Bingolotto med Leif Loket Olsson, på den tiden när all musik enbart var dansband. De visade Loket, de visade hur det snurrades på hjulet, de visade hur publiken i tysthet kryssade på sina lotter, man visade dansbanden... Mörkret och kylan noterades. Tänk om man också sett den svenska bonnhumorn i form av Stefan & Krister...