fredag 31 oktober 2008

Socialdemokraternas Rädsla För Spöken

Förra fredagen var jag och en kamrat och såg Det Kommunistiska Manifestet. Det var en fascinerande föreställning. Inte helt utan sina brister. Men uppenbarligen var den bättre än vid premiären, efter vad skådespelarna själva sade. Premiären hade haft tekniska problem, skådespelare hade blivit sjuka och man var inte färdigrepeterade. Hur som helst. I tider som dessa är det en passande föreställning. Det var en kraftfull förställning: under förställningen tillagades en soppa, som när föreställningen var slut åts upp av publik och skådespelare tillsammans. Där vid borden diskuterades politik. Och en av frågorna löd ungefär: vad vilja socialdemokraterna? (I grund och botten diskuterades även föreställningen, kritiken man fått, och naturligtvis Marx själv.)

Partipolitik har nästan blivit förpassat till känslor och partitillhörighet som om man höll på ett fotbollslag. För hur kommer det sig annars att människor med socialdemokratiska värderingar envist röstar på ett parti som enbart till namnet verkar vara socialdemokratiskt? Vid en diskussion med socialdemokrater, med ideologisk grund, håller man envist fast vid sitt parti, som om det räcker med att rösta. Om det är så att det parti som är närmast grundläggande socialdemokratisk politik har ett annat namn, varför inte rösta på detta parti? Eller varför inte ryta ifrån? Varför fortsätta rösta på ett parti vars ledare säger att man är vänster bara för att man vill ”reparera a-kassan”, men samtidigt vägra göra nödvändiga offentliga investeringar? Vänster i Monas värld är ”mindre höger”.

Socialdemokratins visionslösa ledarskap kan inte förklaras annat med en form av ideologisk uppgivenhet och feghet. Man tror inte längre på någonting. Man följer efter den borgerliga ideologin, men har någon känsla av att det inte är den rätta vägen att gå, man har ett svagt minne av att det här är fel. Man tycker att det åtminstone går för fort. Men man kör på samma enda väg, fastän i lägre hastighet. Man reparerar a-kassan, man håller ned foten på bromspedalen i kurvorna. Men folk vill ändå åka med, fastän man tycker att det går åt fel håll. För att man alltid åkt i samma biljävel. Man struntar i avfarterna. Litar lite tveksamt på föraren, men undrar: skulle vi inte ta av där? Där hade vi ju en möjlighet. Icke så. Socialdemokratin kör åt samma håll men vill inte köra i samma hastighet för då riskerar man att köra av den enda vägen.

Den brukade liksom vara pålitlig, den här bilen. Men socialdemokratins ledare har slutat tro på sig själva. Man tror bara en enda sak: det är att alternativen nog är sämre. Retoriken finns delvis kvar. Man vill helt klart en sak och det är att man vill vinna valen. I övrigt har man snart bara skalet kvar. Motorn är importerad. GPS:en likaså. Hur ska man kunna bli ett socialdemokratiskt parti senare om man helt enkelt får verklig socialdemokratisk politik att framstå som extrem, men högerpolitik som den enda ansvariga man kan föra? I en tid där banker socialiseras: och det är uppenbart hur vinster privatiseras, och förluster socialiseras, skulle man kunna tro att vänsterideologin har ett tomrum att uppfylla. Men icke. Istället lägger man sig ned platt. Öka utgifterna? För extremt. Budgettaket måste hållas. En ansvarig ekonomisk politik säger man, och verkar inte mena, att rejäla satsningar i offentlig sektor är en ansvarig ekonomisk politik. Man kör på. Men bromsar då och då.

Och när jag till slut kom hem efter en politisk teaterkväll så undrade jag fortfarande: hur kan socialdemokrater rösta på socialdemokraterna? Är det för att man fortfarande är rädda för spöken? Men Marx är inget spöke, han har inte ens gått ur tiden: hans tankegods är i allra högsta grad levande. Den som tar till vara på arvet från Marx utan att skämmas för det får min röst.

DN. DN 2

Vad För Känslor Man Får Ut Av Konst

Som ett tillägg till barnens diskussion nedan...

Rocky har i dagens DN-seriestrip träffat en tjej. Hon vill gå på Moderna Muséet. Rocky är tveksam men går med på det. Han tycker dock att man känner för lite av konst:

"Ta Picasso! Den största av de alla! Man går runt och blir imponerad, men annars känner man ingenting! Imponerad, vad är det för jävla känsla egentligen? Det blir man ju av cirkussälar! Konst ska kännas på riktigt!"

torsdag 30 oktober 2008

"Ett målat fruktfat, liksom, tycker de att det är så snyggt? Man kan ju se det på riktigt, liksom."

...Och så lite bra konstsurr, barn emellan:

Marcus: Jag fattar inte hur vuxna kan gilla människor och konstiga grejer. Ett målat fruktfat, liksom, tycker de att det är så snyggt? Man kan ju se det på riktigt, liksom.
Lina: Konstig bild! Konstig bild! Han har för stora ögon.
Martin: Och hon den lilla tjejen som sitter i knät har jättebautaöron.
Marcus: Ögonen är läskiga på pojken. De är jätteuppspärrade, och pappan ser lite trött ut. Händerna ser lite läskiga ut. Rynkiga.
Alexander: Och gamla! Det är bra att det inte ser ut som ett foto, annars skulle man titta och jämföra, och nån skulle kanske börja klaga: varför är det inte så eller så?
Lina: Jag tror att det är en duktig konstnär, för han målar noggrant.
Alice: Han målar väldigt verkligt, och noggrant.
Lina: Men inte den lilla, hon har så stora öron.
Filippa: Men det finns de som har så stora öron.

om Alice Neels: Don Perlis och Jonathan. Se här. Eller än bättre: Moderna Muséet.

onsdag 29 oktober 2008

“You know, they say people get the government they deserve, but I don’t recall knife-raping any retarded nuns."

Ah… Valet i USA närmar sig med stormsteg. Det ska bli skönt när det är över. Man får glädja sig åt att åtminstone ett krigshetsande högerparti kommer att förlora. Kanske kommer Fox News i sin panikångest över att en svart muslimsk terroristsympatisör och socialist kan komma att vinna skicka över en reporter till Sverige för att påvisa det hemska med vårt land, då Sverige har blivit ett exempel på det hemska med socialismen. Han kommer hur som helst inte hitta många McCain-diggare i vårt land. Hans ”Istället för Per Ahlmark” Bergström är ju i USA, men Dick Erixon kanske möter upp på Arlanda och han kan nog med salig röst berätta om hur förlamat vårt land är på grund utav vårat tunga socialistiska arv. Men jag såg faktiskt en man med McCain/Palin-knapp på kavajslaget häromdagen. Och när aktivismen alltmer begränsat sig till att gå med i någon facebook som är emot dödligt ungdomsvåld eller betalar någon tjugolapp och sätter ett rosa band på kragen som förklarar att man är emot bröstcancer så kan det kännas befriande att se en ung man ta på sig en stor McCain/Palin knapp på kavajslaget. För det verkar som om det inte är politisk korrekthet som gäller nuförtiden, utan politisk harmlöshet.

I USA fortsätter de båda kampanjlägren att briljera i analys och imponera i sina val av experter. Joe- rörmokaren, visar sig inte bara vara nationalekonomisk expert utan även vara expert på mellanöstern och Karl Marx:
"It's my belief that a vote for Obama is a vote for the death to Israel."
"I love America. I hope it remains a democracy, not a socialist society. ... If you look at spreading the wealth, that's honestly right out of Karl Marx's mouth, No one can debate that. That's not my opinion. That's fact
."

USA är onekligen överdrifternas land. Men det finns ändå viktiga skillnader mellan de båda presidentkandidaterna.

Så anywhooo... Efter förra valet kunde satirsidan the Onion leverera följande citat som riskerar att få återanvändas: “You know, they say people get the government they deserve, but I don’t recall knife-raping any retarded nuns."

tisdag 28 oktober 2008

Irak - Nu En Del Av USA, den 51:a Staten

Det finns helt enkelt en rätt simpel förklaring till följande citat, som gäller attacken mot Syrien...

"Look when you've got an opportunity, an important one, you take it."That's what the American people would expect, particularly when it comes to foreign fighters going into Iraq, threatening our forces."

...och det är att man nu räknar in Irak som USA:s 51:a stat. Man försvarar inte staten Irak, man försvarar delstaten Irak. USA:s soldater är inte längre främlingar, eller utlänningar i Irak, man är en del av Irak. Visst. Illa omtyckta kanske. Men det är som i USA. Polariserat. Man är vana med angry black men som bråkar inbördes, och dödar vita i de andra staterna i USA. Och Irak, är ju en purfärsk stat, det som händer i Irak och har hänt är väl bara lite födslosmärtor.

Via Pasteys Plats.

måndag 27 oktober 2008

Ett Mail Till Skandiabanken

Jag fick ett nyhetsbrev från Skandiabanken på min mail. De vill hjälpa mig påstår de, nu när det "blåser marknaden." Jag antar att de menar på marknaden.

Hej kära Skandiabanken.

Kan ni vara så vänliga att sluta bjuda in mig på era lunchträffar om hur jag ska "agera på den turbulenta marknaden." Så vitt jag vet har ingen av era experter, rådgivare eller inbjudna haft en aning om att denna marknad skulle bli turbulent, så därför anser jag inte att den kompetens jag söker i dessa frågor står att finna på era lunchträffar. Jag har därutöver lagt märke till att en av de inbjudna experterna står bakom en av årets sämsta sverigefonder *På frågan varför man inte lyckats i år svarade en representant för samma fond: – Det beror på att vi hittills gjort vissa felbedömningar när det gäller valet av aktier till vår portfölj helt enkelt. Men ett år är en ganska kort period i dessa sammanhang.

När det går bra något år uttrycks inte samma tidsperspektiv. Och vissa felbedömningar? Åh fan. Det känns inte särskilt tryggt. Av någon anledning är man bara relativt bra som rådgivare när pengar öses in på börsmarknaden för det verkar onekligen vara lättare att arbeta i denna bransch när pengar används till spekulation istället för andra typer av investeringar. En annan sak är att samtliga av dessa inbjudna experter arbetar i en bransch som lever på att pengar förflyttas in i den finansvärld som ägnar sig åt spekulation med pengar. Jag är inte intresserad av att uppmuntra denna form av börsspekulation, av denna typ av spelmissbruk med andras pengar.

Jag går hellre och lyssnar på nån snubbe som säljer rolexklockor under sin kavaj på någon bakgata och som försäkrar mig om kvaliteten på dessa varor. Jag hoppar hellre in i första bästa bil när jag anländer till Thailand med den person som säger att ”oh, no”, idag är allting stängt för det är en ”buddhist holiday” men jag har samtidigt en ofantlig tur ty det finns en affär som är öppen just idag, bara idag, för turister och det råkar vara extra billigt denna dag! Den marknaden vet man var man har i varje fall.

Tack på förhand och med vänlig hälsning
Ulf Fogelström

http://www.realtid.se/ArticlePages/200809/30/20080930174953_Realtid104/20080930174953_Realtid104.dbp.asp

onsdag 22 oktober 2008

Om Rasism I Valet I USA 2008

Jag såg det senaste avsnittet av Family Guy sent igår kväll. Stewie och hunden Brian måste åka tillbaka i tiden till 1:a september 1939 för att hämta hem en vän till familjen som råkat kliva in i Stewies tidsmaskin. När Stewie får på sig en nazistkostym eftersom man måste infiltrera nazisterna råkar det sitta en McCain/Palin 08 knapp på kostymen. Sen efter att ha sett avsnittet går jag och in och läser det här hos Angry Arab: When people in the McCain-Palin crowd start chanting "USA. USA." it really reminds me of rallies and chants in...Germany in the 1930s.

I DN i morse kunde man läsa hur en man verkade basera sitt val av kandidat på att en president ju inte kan heta vad som helst. "- Barack Hussein Obama, säger Bob Neill med eftertryck på varje ord. Vad är det för namn på en amerikansk president? De ska ju heta saker som Washington, Jackson och Ford. " Och en svart president? Det går ju inte för sig. Eller hur? "Jag är inte rasist, men jag har starka rötter här och vi har aldrig röstat på någon svart, säger Jurnell, och hans bordsgrannar nickar instämmande." Därefter insinuerar man att Barack Obama kommer att mördas. Den som har sett glimtar av McCain och Palins valmöten bör vara medveten om denna möjlighet. Hatet gror. (Och som alla vet: ligger alltid USA:s presidenter i farozonen. )

En del människor i såna här samhällen, där rädslan för den Andre växer, blir lätt paranoida. Helt plötsligt hör man dockor säga saker som "Islam is the light" och "Satan is king". (Youtube-video här.) Dockan blir då till The Evil Doll. McCain kan försvara Obama med att han inte är arab, han är minsann en hederlig familjeman. Människor hänger ut rasistiska symboler i sina egna kampanjer. Man väljer att bli opolitiska. Det är på samma gång ett personval i absurdum. Obama ska på egen hand störta landet in i socialism, islamism och bjuda in hin håle till Vita Huset.

Jag minns Bushs ord för ett par år sedan. "Be afraid, be very afraid". Och jag känner att han har rätt. I spelet om att vinna makten har man från främst republikanskt håll i USA nyttjat fördomar, religionen, människors rädsla, nationalism och spelat på rasismen. Sånt kan slå tillbaka. Samtidigt finns där de stora klasskillnaderna. Klasskillnader som till varje pris måste bevaras. Ekonomisk ojämlikhet och otrygghet är alltid en viktig grund för att fascismen skall kunna växa. Därför är det ingen slump att både Family Guy och Angry Arab gör samtida liknelser med nazismen. TV-kanaler som Fox News skulle göra Goebbels avundsjuk. På en sådan kanal spottar man ut sig hat, samtidigt som man beskyller demokraterna för att stå för elitismen och hatet. Jag har tillägnat många timmar av mitt liv åt att titta på Fox News, följa deras hemsida. Att vi ens kunnat se den kanalen här i Sverige är beklämmande. Jag tror inte USA är ett fascistiskt land men tendenserna att bli det finns, samtidigt så har ju USA varit betydligt mer rasistiskt än det är idag. Men en seger för McCain och Palin vore en seger för rasismen och inskränktheten.

Kalla mig anti-amerikan om ni vill, men sällan har jag hoppats så mycket på att en kandidat ska vinna, fastän jag hyser så lite tilltro och hopp till att han faktiskt ska åstadkomma en verklig "change". Det är det där alternativet, McCain/Palin, som gör att jag håller tummarna så hårt för Obama.

PS! The Daily Show 20/10 är ett lysande exempel på ett splittrat USA. Palin och de konservativa talar om det "verkliga USA", det som är patriotiskt och jobbar hårt för landet. Och det är smalltownamerica. Att Palin med flera spelar på smalltownamerica är inte konstigt. Det var så Bush vann valet senast. I alla städer med över 500 000 invånare vann demokraterna. Men det är även här fördomarna är starkast. Därför spelar man också på fördomarna. Samtidigt som man talar om det verkliga USA ställer Palin och McCain hela tiden frågan på sina möten: "Vem är den verkliga Barack Obama?"

fredag 17 oktober 2008

Vem Vill Bli Miljonär?

Jag saknar i grund och botten ord. Men med lite hjälp, och lite lån så får jag ihop ett stycke text utan att få ihop det hela, jag lånar ett antal meningar men utan att förstå meningen med det hela. Det handlar om en bok. Bokens titel: ”Så här kan alla svenskar bli miljonärer”. Just nu, denna dag, denna vecka, är denna bok populärast på adlibris boklista. Svenska bokköpare: hur tänkte ni nu? (Tänkte, svarar Valfri Konsument frågande?)

I beskrivningen om boken står följande; och håll i er i relingen, för nu kommer det svämma över av visdom:
"Hur blir man rik? Per Håkan Börjesson rekommenderar i boken väldigt enkla principer.
 Börja varje månad med att spara 10 % till dig själv.
 Ha lägre kostnader än intäkter varje månad.
 Köp aktier eller aktiefonder.
 Behåll innehaven.
 Var försiktig när du lyssnar på mäklare och rådgivare.


Följ ovanstående principer och ha inte för bråttom så har du stora möjligheter att bygga upp en förmögenhet. I boken får du inspiration till att förbättra den ekonomiska situation som underlättar ditt dagliga liv. Den förklarar också hur finansbranschen tjänar pengar på att göra enkla saker komplexa. Vilket i sin tur är anledningen till att de tjänar stora pengar - på dig.Läs boken och bygg upp din egen kompetens så att du som läsare kan fatta egna beslut om hur man väljer rätt bland det stora utbudet av finansiella produkter. Boken är lätt att läsa och enkel att förstå. Det svåra är att ha karaktären och följa råden.

Alla svenskar kan faktiskt bli miljonärer!”

Alla svenskar kan faktiskt bli miljonärer. (Säg den meningen med en tuggummituggande Lidingötonårstjejs röst. ) Och bara så du vet. Om du inte är miljonär, eller inte blir miljonär, så är det enbart din karaktär det är fel på. Do not fucking argue! Det är tidens tempo. Det är upp till dig. Det är entreprenörens tidsålder. Det är now or never. Allt eller inget.

Men om jag ska vara ärlig, och det har jag blivit uppfostrad att vara, så gillade jag ett av råden. Det där med att vara försiktig med att lyssna på rådgivare.

Men visst är det lite komiskt. Att vara rådgivare om hur man kan bli miljonär är ett annat tips man kan ge om hur man kan bli miljonär.

torsdag 16 oktober 2008

"He´s an arab" "No he is not, he is a decent family man."

Så här ser det ut på McCains möten nuförtiden. Man har skapat något av ett monster. Det är otäckt. Mycket otäckt.

http://paolopissoffi.blogspot.com/2008/10/en-hederlig-familjeman-och-inte-en-arab.html

Den Blyga Vänstern

Mona menar verkligen allvar när hon vill bilda ny regering. Hon tar ställning mot moderaterna med en ny politik. Och man är banne mig inget nytt högerparti! Ty, lyssna på hennes brandtal:

"Att reparera a-kassan, att investera i nya jobb och staka ut en bättre jämställdhetspolitik, det är vänster för mig!"

Så radikalt! Så, så ... vänster... Man satsar på samling vid mittpunkten, och skapar en slumpens väljarkår. Man har självförtroende och väljarmandat som kommer att räcka i fyra år, sen tar bränslet, folkets tålamod och tillit, slut. Med Mona som oppositionsledare 2015, innan sossarna byter ut henne mot någon annan visionslös ledare.

Mona tillägger också:
"Men om man menar att det är höger att hålla ordning och reda i den ekonomiska politiken, då menar jag att det är att lura sig själv. Det är bara de svagaste och låginkomsttagare som förlorar om vi inte håller på budgetdisciplinen."

Sossarna håller fast vid sin slogan: "Mindre höger än moderaterna."

Mona-citat från ETC-intervju.

Magnus Norell On DN Speeddial

Så fort det händer något som kan förknippas med terrorism så rådfrågas Magnus Norell. Det spelar liksom ingen roll, hur lite han har bidragit med tidigare för att öka vår förståelse. Det är Magnus Norell som är the man. Men när Magnus Norell lägger pussel är det ett sisyfospussel. För varje pusselbit han lägger uppstår en ny lucka. Hur som helst. Han blir intervjuad idag i Dagens Nyheter. (Det handlar om den al-qaida svensk som uppges ha dödats i Irak. Norell menar dessutom att eftersom uppgiften kommer från USA är den trovärdig. Detta i sig, säger en hel del, om Magnus Norell.)Dagens Nyheter ställer för säkerhets skull en rätt rasistisk fråga för Norell att besvara.

DN: Mannen har varit verksam i en moské i Stockholmstrakten. Många militanta islamister har samlats kring moskéer i Väst­europa. Försvårar man terrorism om man stänger moskéer?

Norell: - Nej, det tror jag inte. Men vi borde kanske vara mer medvetna om att det pågår verksamhet som vi inte normalt förknippar med religiös verksamhet. Men förutom sunnimuslimer finns det ju militanta hinduer och till och med buddhister. Religiös ideologi kan i dag bära väldigt långt.

Frågan är intressant. Att stänga det offentliga utrymmet för grupper som inte passar är inte någon ny idé. Svaret är också intressant. Dels att man inte ens funderar på om att stängandet av moskéer skulle kunna vara extremt kontraproduktivt och få unga muslimer att känna sig än mer avskydda och utanför, till och med olagliga. Notera även att varken kristna eller judar tas med i denna uppräkning, fast han säger dock ”till och med buddhister.” Saken är väl åter igen den: att det inte är religionen i sig som skapar huvuddelen av våldet eller terroristen eller krigaren, även om religionen naturligtvis kan bidra med motivation och ångestlindring.

(För övrigt, med tanke på de terrorister som florerat genom åren i syd och Centralamerika, så är väl en annan fråga. Ska man stänga de US-amerikanska ambassaderna där?)

onsdag 15 oktober 2008

Lite Kort Om Att Bekämpa Anti-Semitism

Naturligtvis måste anti-semitism bekämpas: vare sig det handlar om spridandet av anti-semitiska pamfletter eller ”vardagliga” fördomar. Naturligtvis kan inte en kamp mot rasism ske samtidigt som man anammar rasism eller anti-semitism själva, eller bagatelliserar anti-semitismen. Naturligtvis är det vedervärdigt med att anklaga judarna som folk, om vad det än är man anklagar de för. Naturligtvis måste man särskilja folk från ideologier. Naturligtvis måste man skilja på judendomen och sionismen. Grunden till allt elände härstammar dock inte från arabisk anti-semitism, utan från europeisk. Viljan till en fristad för judarna är förståelig med tanke på vad judarna har fått gå igenom. Enligt exempelvis angry arab är all anti-semitisk litteratur europeisk till ursprunget. Och detta är en viktig ledtråd. Anti-semitismen i arabvärlden skiljer sig nämligen från den historisk-europeiska anti-semitismen.

Men naturligtvis har arabvärlden drabbats av anti-semitism. (Och antisemitism kan aldrig bli annat än kontraproduktiv och människovidrig. Den kan aldrig försvaras liksom annan rasism. Men man bör alltid försöka förstå. Klassamhällen, nationalism och segregerade samhällen har aldrig varit bra när det kommer till att bekämpa rasism och antisemitism.) Den är i allt det väsentliga kopplad till Israel som stat och vad Israel gör med palestinierna. Problemet som man misslyckat att lösa bland de anti-semitiska strömningarna bland araber och palestinier är att man måste skilja sionismen från judendomen och judarna. Via Monthly Review läste jag för något år sedan (ska försöka hitta länk) om en palestinsk man som förkastat alla sina anti-semitiska fördomar efter att ha suttit i israeliskt fängelse. För honom var det oerhört viktigt att sprida denna nyfunna visdom. Så visst finns det exempel på anti-semitism bland palestinierna. Och övervunnen sådan. Liksom det finns rasism i Israel. Men sionismen bär mycket blod och ansvar på sina axlar. Sionismen skapar rasism, i viss mån är det oundvikligt, även om det finns många sionister som knappast kan kallas rasister. Om anti-semitismen inte fanns i närheten av den utsträckning som det finns idag förut, så ligger svaret i Israels politik av etnisk rensning, ockupation och Eretz Israel, dess mytbildningar av ”ett land utan folk, ett folk utan land”. Man måste vara bra förbannat (ideologiskt) blind om man inte ser den kopplingen. Jag vet att den kopplingen vill många inte göra. Man vill inte höra talas om Israels brott. Om Israels politik. Man vill skydda Israel till varje pris. Till kostnad av intellektuell stringens och hederlighet. Men vad gäller anti-semitismens upphörande i mellanöstern lyssnar jag på Lenni Brenners råd: "if you want to end todays 'anti-Semitism' against Jews, end Zionism´s 'anti-Semitism' against the Palestinians." Men visst bär de palestinska frihetskämparna ansvar på sina axlar. Man bör inse att man aldrig kan vinna med spridandet av anti-semitiska fördomar. I var och ens fria utveckling ligger förutsättningen för allas fria utveckling.

Det finns dock positiva tendenser. Hamas ursprungliga charter var öppet anti-semitisk. Enligt författaren och journalisten Khaled Hroub (Hamas: A Beginners Guide, 2006, Pluto Books) så saknar den dels relevans för dagens Hamas, och dels så skrevs den och offentliggjordes av en individ utan Hamas lednings godkännande. Detta är dock sant: ihop blandningen av judendom och sionism har gjorts och är ett problem i arabvärlden. Det är ingen idé att förneka det.

Det finns flera exempel på hur kampen för ett fritt Palestina besmittats av sjukdomen anti-semitism. Det är upp till varje hederlig aktivist och människa att alltid bekämpa detta.

Men vad gäller anti-semitismens upphörande i mellanöstern lyssnar jag på Lenni Brenners råd: "if you want to end todays 'anti-Semitism' against Jews, end Zionism´s 'anti-Semitism' against the Palestinians." Palestinierna väntar än på sin stat. Kanske kan man på så vis se det som något positivt i att allt fler har gett upp tvåstatslösningen i det faktum att man kan tänka sig att bo granne med judar. Idag träffar många palestinska barn bara judar i form av soldater, som skrämmer livet ur dem. Som kidnappar deras syskon och föräldrar, spärrar in dem i ovisshet, som skadar och förödmjukar deras släktingar, som dödar deras vänner. Kan sånt skapa anti-semitism? Uri Avnery, som är för tvåstaslösningen, skrev följande när det handlade om palestinska skolböcker som i Israel presenterades som anti-semitiska.

An Arab child sees on TV an old woman lamenting the demolition of her home. He sees on the walls in the street the photos of the martyred heroes, sons of his neighborhood, who have sacrificed their lives for their people and country. He hears what has happened to his cousin who was murdered by the evil Jews. He hears from his father that he cannot buy meat or eggs, because the Jews are not allowing him to work and put food on the table. At home there is no water for most of the day. Mother tells about grandpa and grandma, who have been languishing for 60 years in a miserable refugee camp in Lebanon. He knows that his family were driven out from their village in what became Israel and that the Jews are living there now. The hero of his class is the boy who jumped on a passing Israeli tank, or who dared to throw a stone from a distance of 10 meters at a soldier who was pointing a gun at him.

We once went to a Palestinian village in order to help the inhabitants rebuild a house that had been demolished the day before by the army. While the adults were working on finishing the roof, the local children gathered around Rachel, my wife, showing a keen interest in her camera. The conversation that sprung up went like this: Where are you from? From America? No, from here. Are you messihiin (Christians)? No, Israelis. Israelis? (General laughter.) Israelis are like this: Boom Boom Boom! (They assume poses of shooting soldiers.) No, really, where are you from? From Israel, we are Jews. (They exchange looks.) Why do you come here? To help in the work. (Whispers and laughter.) One of the boys runs to his father: This woman says that they are Jews. True, the embarrassed father confirmed, Jews, but good Jews. The children draw back. They look unconvinced.

What can schoolbooks change here?

Kampen mot anti-semitism och rasism måste gå genom att kämpa för alla människors lika värde och rättigheter. Det klarar uppenbarligen inte sionismen och Israel av. Ingen mur kan stoppa anti-semitism från att spridas.

Fotnot: Mitt förra inlägg handlade i huvudsak om anti-semitism i europa och om användandet av anti-semitism som ett försvar för Israel. Det bör inte förstås som ett försvar för anti-semitism eller förnekandet av dess existens, vare sig på konferenser eller i arabvärlden.

Ps! Det är fortfarande ganska enkelt att skilja ut anti-semitism från kritik mot Israel. Den helt legitima kritiken mot Israel bygger på vad Israel har gjort och gör mot palestinierna. Jag anser också att det i europa bland många liberaler är förvånansvärt enkelt att blunda för Israels brott, och sedan avfärda denna kritik som anti-semitism alternativt prioritera anti-semitism före annan rasism. Med Tony Judts ord: det skapar cyniska människor. Glöm aldrig det. Ett annat problem, viktigt i sammanhanget i debatten med Hampus Motbilder, är naturligtvis när man lägger till brott, lägger på extra krydda på anti-semitismen. Ett annat exempel på detta är Ahmadinejad. En företrädare för en vedervärdig regim. Ahmadinejad är anti-semit och var värd för en vidrig konferens om förintelsen. Han har dock aldrig sagt att han vill utplåna Israel. Detta senaste sionistiska propagandapåhitt är ett exempel på vad som skapar cyniska människor när sanningen till slut trillar fram. Trots detta hävdar många liberaler envist att Ahmadinejad sagt detta. Jag vill också påpeka, äne neågn, för säkerhets skull, utifall något internettroll får spader av detta inlägg, att jag anser inte att anti-semitismen på något vis är försvarbar.

tisdag 14 oktober 2008

Pep-Talk

Enheten för hemlösa, en del av socialtjänsten, ska spara pengar. Arbetsbelastningen är där redan ofantligt hög – socialarbetare blir till socialkontrollanter. Och ska samtidigt följa lagen. Man ställer hårdare krav på försäkringskassan och a-kassan har blivit dyrare. Man sänker skatter. Det kommer en lågkonjunktur. Socialtjänsten ska spara pengar. Alliansen talar om lag och ordning och att bryta utanförskapet. Per Ahlmarkskt peptalk ekar i korridorerna: Lycka till!

En Hederlig Familjeman Och Inte En Arab

Ah, USA, detta sköna land. McCains supportrar, i varje fall de som hörs och syns, framstår som ett gäng rabiata rasister. Man får dock aldrig glömma att mycket av deras information kommer från medier som anser att journalistik är en stort portion propagandamedel, ytterligare en stor portion underhållning och i stort sett ingenting annat. (Det är nästan komiskt hur man föraktar New York Times i högerlägret i USA. Det buas på republikanernas möten när New York Times nämns. Detta säger lite om den massmediala situationen i USA. Och om demokratin.)

På ett möte där McCain mötte sina väljare talade en hel del av dessa väljare om sin enorma oro för Obama. Han är nämligen enligt många av dessa, något av det värsta man kan vara, nämligen socialist och arab. (Nu är han ju inget av det, men i alla fall.)
När han beskylldes för att vara arab tog McCain Obama i försvar.
- Nej, han är en hederlig familjeman.
För arab, gud förbjude, det kan man ju i så fall inte vara.

(Inom parantes sagt: På en direkt fråga, om det är fel att vara arab skulle McCain antagligen svara nej.)

Tillägg: 15/10. Tips! Försök se The Daily Show 14/10 gällande detta.

söndag 12 oktober 2008

Om Anti-Semitismens Prioritering Och Begreppsförvirring

Ordfront ska ge ut Le Monde Diplomatique i en liten pocketversion fyra gånger om året. Det är en glädjande nyhet (250 kr kostar det.). ETC försökte för några år sedan. Då var det en stor och otymplig tidning. Men innehållet var bra. Jag gillar det internationella perspektiv som man kan få genom LMD.

Jag väljer att skriva om en artikel med anledning av en liten debatt som dykt upp hos Motbilder.
Tony Judt är med i det första svenska numret. Han skriver om ondskans problem och om den prioritering anti-semitismen har fått i västvärlden och vilka problem det kan leda till. Ett litet utdrag:

Jag är rädd för att två saker har hänt. Vi har lyckats förvirra ungdomen genom att framhäva det unika med Förintelsen från ett historiskt perspektiv och samtidigt konstant anropa det i samband med aktuella frågor. När vi skriker anti-semitism varje gång någon attackerar Israel eller försvarar palestinierna skapar vi cyniska människor.

Judarna i västvärlden möter inga hot eller fördomar som ens på långt håll kunde jämföras med dem som de drabbades av i det förflutna. Inte heller kan man jämföra dem med nutida fördomar mot andra minoriteter.

Tänk på följande övning: Skulle du känna dig trygg, accepterad och välkomnad som muslim eller illegal invandrare i dagens USA? Som ”paki” i England? Marockan i Holland? Som svarthyad i Schweiz? ”Främling” i Danmark? En rumän i Italien? En rom var som helst i europa? Eller skulle du inte känna dig tryggare, mer integrerad och mer accepterad som jude? Jag tror att vi alla vet svaret. I många av dessa länder, i Holland, Frankrike, USA, för att inte nämna i Tyskland är den lokala judiska minoriteten väl representerad inom affärslivet, media och konst. I inget av dessa länder är judarna stigmatiserade, utestängda eller hotade
.”

Detta senare är naturligtvis väldigt positivt. (Men visst finns anti-semitism kvar i europa och Sverige, det förnekar jag inte.) Vad Tony Judt pekar på i sin artikel är något som är ett mycket allvarligt problem, och något som jag själv har påpekat många gångar, är det faktum att prioriterandet av anti-semitismen framför andra ”rasismer” är livsfarlig. Man tar det dessutom ur sitt historiska sammanhang och placerar det i det nutida. Man förminskar världens övriga problem. När dessutom Israel-vännerna använder anti-semitism-kortet i försvarandet av Israels politik gör man sig skyldig till väldigt allvarliga misstag: man trivialiserar anti-semitismen. Man förminskar anti-semitismen. Dessutom skulle man ge anti-semitismen en form av alibi, om det vore så att Israel-kritiken verkligen handlade om anti-semitism. Därutöver existerar anti-semitismen även bland högerkristna Israel-vänner. Denna anti-semitism är sällan ett problem för många av de som skriker högst om anti-semitism av det enkla skälet att dessa anti-semiter står på rätt sida i kampen för Eretz Israel och i kampen mot palestinierna (eller araberna om man så vill.)

Israelvännerna är helt enkelt de sämst lämpade att föra kampen mot anti-semitismen, då man i högre grad anser att det är viktigare att kämpa för en stats politik än för universella mänskliga rättigheter, viktigare att kämpa för sionismen än för judarnas välbefinnande och judendomens kultur och historia. Vår världs historia har kantats av många folkmord. Förintelsen var unik i dess industriella metod. Men vissa folkslag har blivit helt utrotade, som på den amerikanska kontinenten. Om dessa berättas det väldigt lite. Kampen mot anti-semitismen går via kampen för alla människors lika rättigheter.

Rekommendation: The King of Kong: A Fistful of Quarters

Okej. En liten rekommendation så här på söndagkvällen. Dokumentären: The King of Kong. (Här ovan, en liten trailer.)

Detta är en dokumentär av yttersta världsklass. En dokumentär om den besynnerliga hierarkin, den ännu besynnerligare prestigen och, det som är besynnerligast av allt, subkulturen med sitt följe av individer runt det klassiska arkadspelet Donkey Kong. I dokumentären finns det många underbart småknasiga scener. Det kryllar av märkliga och udda personligheter. Ja, det handlar om ett gäng spelgalna människor och framförallt om två rivaler. Och det hela är hemskt underhållande.

De två rivalerna? Billy Mitchell är mästaren, med ett obehagligt Jesus-komplex, en man med ett leende som får det att krypa i skinnet på mig, och som stundtals pratar om sig själv i tredje person: ”Billy always got a plan”.( Men det är svårt att förstå vad planen är för något.) Billy har dessutom sitt lilla följe, sin lärling, sina kumpaner som hjälper Billy i kampen om rekordet. Billy tar inte bara spelet på för stort allvar, utan än värre, sig själv på för stort allvar. Utmanaren, Steve Wiebe, är ödmjuk, mer naturlig och med en mer varm framtoning än sin rival, allt medan Steves fru tålmodigt försöker förstå sin mans spelmani. Sundast av alla verkar dock Steve Wiebes ca 8-åriga dotter vara. Hon förstår inte riktigt vitsen med att komma med i Guiness Rekordbok. En del verkar dessutom förstöra sina liv för att komma med i boken, säger hon. Och visst kan man ha svårt att förstå hur mycket man kan vara beredd att offra för att vinna ett spel.

Se! Njut!

torsdag 9 oktober 2008

Don´t Mention The Palestinians

Don´t mention the palestinians.

Det är något ytterst beklämmande med US-amerikanska presidentval. Om det är något postpolitiskt liknande över Sverige, så är det inget emot hur presidentvalet i USA presenteras och kampanjförs. Det är en form av skådespelspolitik: ett sken av en demokratisk process: det är ett val i slogans, i presentation. Det är som en mindre intelligent Hollywood-film, men ändå bättre än diverse Steven Segal-filmer. Manuset är förutsägbart, men inte helt utan sitt underhållningsvärde. Med sina stereotyper. Med sina scener. Med sina one-liners. Med utseendefixering.

Man märker också när man följer debatterna, hur pass harmlösa de är. Tämligen matta och snälla. Kampanjerna kan vara råa och ägna sig åt fula tricks, men själva debatterna handlar mest om att undvika misstag, och det gör man ofta med hjälp av moderatorerna och hur uppläggen för debatterna är i USA. Man märker även hur lite ”change” det är över Obama. Hur han nu närmast spelar på resultatet. Han gör den enklaste tolkningen, vill förändra så lite som möjligt, samtidigt vill han till och med utöka kriget mot terrorismen (till Pakistan) men aktar sig noga för att bli ”the angry black man”. McCain i sin tur har gjort åtminstone två misstag i debatterna. I den första debatten tittade han aldrig på Obama. I den andra refererade han till Obama vid ett tillfälle som ”that one”. (I tidigare val har man i USA hängt upp sig på för högt tonfall – Howard Dean- och en för passionerad kyss – den mellan den beskyllt gråa Al Gore och hans moraltant till fru.)

En annan sak med US-amerikansk politik är naturligtvis hur mycket man måste visa att man står på Israels sida. Man klättrar nästan på varandra för att överträffa varandra i sina övertygelser. Detta innebär i sak att man måste undvika till varje pris att nämna palestiniernas rättigheter och umbäranden. Sen har vi ju de knasiga, närmast anti-semitiska, Israel-vännerna bland de kristna sionisterna. Såna som Sarah Palin. Vars huvudsakliga intresse för Israel är strategiskt.

Joe Biden sade nyligen hur oerhört Israel-vänliga han och Obama var. I jämförelse med McCain och Palin. För palestinierna är detta ännu ett val i den trista mängden. Det man möjligtvis skulle kunna hoppas på är att någon vågar ändra ton efter valet. Det är dock inte troligt. Palestinierna har ingen kandidat att hoppas på i det här valet. Heller.

Joe Biden försöker som sagt hårt föra tillbaks demokraterna som det mest israelvänliga partiet. Det man rent traditionellt brukar vara. Bush & Co lyckades ju göra republikanerna till det. (Till ödets dystra ironi hör historien om Sami Al-Arian som föredrog republikanerna framför demokraterna i valet 2000 och i stort sett kampanjade för republikanerna. Priset han fick betala var att sitta fängslad i flera år. Oskyldig. Man kunde inte finna några bevis för terroristanklagelserna. Men i the land of the free lyckades man i alla fall fängsla Sami.)

Sossarnas nya valslogan: ”Mindre höger än moderaterna.”

Från socialdemokratin lanseras något nytt. Men man lanserar inget egentligt nytt politiska alternativ till den nuvarande regeringen. Och på så vis ifrågasätts naturligtvis ingenting. Politiken blir till ett skådespel. Post-politiskt om man så vill. Om socialdemokraterna enbart vill bli moderaterna light finns naturligtvis inte mycket som talar för att man får stanna i mer än fyra år. Tydliga alternativ måste ges. Man måste förklara vad det är man vill med sin politik. Vad ens politik står för. Samling vid mitten skapar en slumpens väljarkår. Om sossarna vill att dess valslogan ska vara ”Mindre höger än moderaterna” kan man naturligtvis vinna nästa val. Men det handlar inte bara om att vinna val. Politik handlar om att vilja. Om att vilja något. Om att kunna erbjuda alternativ. Socialdemokratin har helt enkel gett upp sina rötter. Och detta i en tid då nyliberalismen och den kortsiktiga tänkandets politik levererar fiasko efter fiasko.

Jag minns en tid då Mona Sahlin kallade sig socialist. En tid då hon menade att arbetarröreslsen var för feg. Jag misstänker, att hon idag hellre anammar, Göran Perssons bleka: jag är social och jag är demokrat.

Vänsterpartiet, som Svensson skriver, skulle här kunna ta en chans. Men istället hoppas man på att socialdemokraterna ångrar sig. Någon jävla jävlar-anamma måste det väl ändå vara.

ETC-intervju med Mona Sahlin från 1992. Esbati skriver.

måndag 6 oktober 2008

Dystra Nyheter Från Palestina

I senaste Arbetaren kunde man läsa om hur Hamas och Fatah inte tillåter sina motståndares tidningar på sina områden. Om hur man på olika sätt motarbetar yttrandefriheten. Det är onekligen dystra nyheter. Därutöver så har människorättsorganisationen Human Rights Watch, HRW, rapporterat om att det nuvarande förtrycket mot palestinska medier inte skulle kunna ske om det inte vore för USA:s och EU:s försvar av och finansiering av den palestinska myndighetens säkerhetsstyrkor. Samtidigt ökar våldet på de ockuperade områdena mellan olika palestinska fraktioner, främst i Gaza.

Mer än någonsin behövs det en enande kraft för palestinierna.

Elände

Ibland läser man något som gör en deprimerad och mörk i sinnet. Man får en känsla blandad med total maktlöshet och ilska. Det som gör det hela än mer deprimerande är att detta är en historia som läckt ut. Jag kan inte låta bli att tänka på alla dessa brott som begås mot människor som aldrig uppdagas. Som tystas ned. Eller som inte ens behövs tystas ned. Och det brott som begåtts mot denna kvinna kommer heller aldrig att ge henne den upprättelse hon förtjänar. Hur ska hon få sin rättvisa? Hennes enda liv på denna planet är hårt bestraffat. Hennes brott? Hon var en fattig ung kvinna.

A 15-year-old girl arrested on petty theft charges was left for weeks in a jail cell with 21 men, who raped her, tortured her and allowed her food only in exchange for sex. Her screams could be heard from the street. Yet police refused to act, and it took a tip to the local media to finally free her.