Ett Minne Från Valrörelsen

Under hela valrörelsen tittade jag på TV4:s nyheter vid ett enda tillfälle.

Det var en söndag, dagen för Ohlys utfrågning, som jag tittade på TV4 nyheterna klockan 22.

Den första nyheten handlade om misslyckat Sida-projekt. Biståndspengar som slösades bort.

Den andra nyheten om hur borgerliga politiker tog sig tid och besökte verkligheten ute på stan en natt i sällskap med poliser.

Den tredje nyheten handlade om Mona Sahlins dåliga opinionssiffror. Mona fick svara på en fråga om de dåliga siffrorna och ingenting om politiken man ville föra.

Den fjärde nyheten var en sammanfattning av Lars Ohlys utfrågning i SVT. Det sammanfattades med bröstpumpskommentaren. True story. Vänsterpartiets alla åsikter, allt som sades under hela utfrågningen sammanfattades med bröstpumpen. Inget annat av värde. Ingenting annat.

Den femte nyheten handlade om hur fantastisk lyckad avregleringen av apoteket varit. Där fanns det bara positiva åsikter. Ingen avvikande åsikt.

Så där satt jag och undrade varför alliansen slösade så mycket pengar på reklam och propaganda. De kunde ha sagt: vi ställer in vår kampanj, vi ger de tillbaka till folket (vi behöver inte pengarna). Vi avsäger oss alla dessa plakat, allt detta slöseri. Och fått ännu flera pluspoäng. Kanske kunde Tv4 ha avslutat kvällen med det.

Och Vad Kostar Då Inte Detta För Vårt Samhälle, Maud?

Så försvann Saab och 8000 arbeten. Regeringen hade kunnat rädda alla dessa jobb.
Men onäringsminister Maud Olofsson och regeringen vill inte att skattebetalarna ska stå för kostnaderna, mer eller mindre (intelligensmässigt) medvetna om att vi alla nu är tvungna att stå för större kostnader i form av arbetslöshet och kompetens som nu försvinner ut i tomma intet. Men de är säkert välkomna att få tips från arbetscoacherna om att skriva CV och sånt. Vem vet? Ett par av de kanske kan bli jobbcoacher? Det är ju lite av en framtidsbransch.

Skam att Spara, På Fattiga Bara

Det var en demonstration igår i snöovädret mot de nedskärningar inom Stockholms stad som riktar sig mot de som har det svårast i staden.* Staden i världsklass som ska ha Sveriges bästa socialtjänst (definierat hur då, undrar vän av ordning, som inte bör förvänta sig något svar). Staden med arbetslinjen som riktlinje, som sagt med mål att ha Sveriges bästa socialtjänst skär ned över 120 tjänster i socialtjänst och arbetsmarknadsförvaltningen. Dock ska man satsa lite mer på Jobbtorgen. Där man ska hjälpa folk att komma i arbete. Samtidigt som man medvetet skär ned på antalet arbeten inom staden.

Besparingarna sker på viktiga områden inom stadens socialtjänst. Vad Ulf Kristersson menar med en socialtjänst i världsklass är det ingen som vet. Frågan som Stockholsmvänstern ställer är därför relevant. Dock verkar det som om de tvärfackliga protesterna har gett ett visst önskat resultat. Tjänsterna på bland annat prostitutionsenheten behålls.

För människor som arbetar med hemlöshet i Stockholm kommer det också som en överraskning när Ulf Kristersson (SVT: ABC 091214) hävdar att man gör dessa besparingar för att göra vissa prioriteringar, vilket bland annat innebär stadens hemlösa.

Stockholm är dock oavsett detta en klart borgerlig stad i opinionen. Nästa år kommer dessutom socialbidragsnormen inte att höjas med ett enda öre för övrigt. Förutom för kungafamiljen. Kungafamiljen ska ju festa loss nästa år. Även Stockholms stad ska bidra med medel till detta. Detta blir helt klart en propagandatriumf för borgarklassen.

Stockholms borgerliga motto är helt enkelt: Slicka uppåt, sparka nedåt.

* Dagens Nyheter hävdade att det var 500 personer som deltog i demonstrationen. Jag skulle vilja halvera den siffran. Därtill är demonstrationer i Sverige ofta ganska tama. Som fotbollssupporter tycker man det saknas lite klös i skanderandet.

Bakåtsträvare

Om det fanns en socialdemokrati med lite mod så skulle man kunna slå tillbaka mot högern och syna deras bluff. Problemet med socialdemokratin är ju ett bristande självförtroende och en totalt urholkad ideologi. Man verkar egentligen inte tycka särskilt mycket längre. Man får försvara sig från attacker från högern om att vara bakåtsträvare som ägnar sig åt återställare men som Daniel Ankarloo skriver så är det ju högern som är bakåtsträvarna( och som försöker skapa ett tydligt klassamhälle skulle jag vilja tillägga.)

1. Den nuvarande regeringen har under sin regeringsperiod hittills ”återställt” den svenska arbetslöshetsnivån till år 1994 och innan dess 1930-talet.
2. Den nuvarande regeringen har ”återställt” sysselsättningsgraden (16-64 år) i svensk ekonomi till tidigt 1970-tal (ca 71 procent). 1990 var sysselsättningsgraden 83 procent. Så mycket för alliansregeringens ”arbetslinje”.
3. Den nuvarande regeringen har ”återställt” den sammanlagda offentliga sektorns trendmässiga storlek i förhållande till BNP (idag ca 50 procent) till nivåer som fanns under tidigt 1970-tal. Under perioden från 1975-1990 var den ca 60 procent.
4. Den nuvarande regeringen har ”återställt” den trendmässiga totala offentliga konsumtionen som andel av BNP (ca 25 procent av BNP) till 1974-1975. År 1981 var den nästan 30 procent.
5. Den nuvarande regeringen har ”återställt” ersättningsnivån i sjukförsäkringen till perioden innan 1974 – då 90 procent i ersättningsnivå infördes.
6. Regeringen har ”återställt” antalet karensdagar i sjukförsäkringen till den som gällde för perioden 1967-1987, då vi hade en karensdag.
7. Samtidigt har den nya regeringen genom avskaffandet av förmögenhetsskatten ”återställt” dess nivå (det vill säga 0) till perioden innan 1910, då förmögenhetsskatten infördes.
8. Den nuvarande regeringen har trendmässigt ”återställt” skattekvoten i ekonomin (ca 46-47 procent) till 1975. 1989-90 var den som högst nästan 54 procent, därefter trendmässigt ca 50 procent.
9. Detta har lett till, som återkommande LO-undersökningar och SCB-statistik har visat, att den nya regeringens politik har ”återställt” inkomst- och förmögenhetsskillnaderna i det svenska samhället mellan ”eliter” och ”vanligt folk” till dem som rådde på 1960-talet.

Ankarloo ger flera exempel. Läs.

Det är märkligt vilken makt själva språket har. Hur formen kan besegra själva innehållet. I vårt stressade samhälle har vi inte mer tid än att till oss slogans och enkla slagord. Moderaterna heter ju trots allt De Nya Moderaterna. Det måste ju betyda något. Eller?

En Dag Med Utanförskapet

Even those who accept that inequality is a fact and is increasing might respond: so what? Why does it matter? It matters because inequality is a violation of human rights. Few people are likely to argue that a society in which inhabitants of the most disadvantaged neighbourhood (Calton, in Glasgow) have on average a life-expectancy twenty-eight years lower than those in the most privileged ones (Lenzie in Glasgow, and Kensington & Chelsea in London) is a decent society. Is it a vindication of the superiority of capitalism that male life-expectancy in capitalist Russia is now seventeen years shorter than in Cuba? Göran Therborn: The Killing Fields Of In-Equality

Som med så mycket annat, så är det inte behovet eller efterfrågan som styr utbudet, utan det är resurserna eller snarare den rådande ideologin. Staten kommer att slå på stort när det vi av helt onödiga skäl kallar kungligheter nu ska gå och gifta sig. I skuggan av dessa levnadsöden finns de som inte på något vis bevakas eller beundras eller omtalas, i vissa fall ömkas de, i andra fall föraktas de, men ibland görs även både och. De som tillhör det vi kallar utanförskapet. Och förvisso, de blir tydligen, till få människors förvåning, fler.

Som socialsekreterare utreder jag människor. I mitt arbete möter jag människor med djupt skiftande problematik, människor vars bakgrunder och livsöden skiljer sig väldigt gentemot varandra. Men de är i regel allihop socioekonomiskt utsatta, om än i olika hög grad.

Ta förra fredagen. Jag och min kollega får ett samtal från receptionen. Vi har ett besök, vi snittar på tre-fyra personliga besök per dag. Det är en kvinna i 30-årsåldern som söker hjälp. Hon hade lite smutsiga kläder på sig och händerna var smutsiga, men hon såg i övrigt fräsch ut. Hon var glad, och tacksam över att vi tog emot henne. En tacksamhet som ibland kan få en att känna misstro. Var hon ironisk nu? Vi är nämligen inte alltid så populära. Men hon var på intet sätt ironisk. Hon tog amfetamin, något hon erkände utan omsvep. Men hon hade inte tagit något denna dag, eller ens den senaste veckan. Hon har levt utan pengar en bra tid nu. Hon har hankat sig fram på i stort sett ingenting. Tiggt, lånat, eventuellt snattat något. Det viktigaste är mat till hunden.

Men hon ville inte få någon kontakt med missbruksteamet. Hon sov så bra i sin bil. Hon kände inga behov att få hjälp med sitt amfetaminmissbruk, men hon såg det väl inte heller som missbruk, utan snarare som bruk. Och i bilen kunde hennes hund sova. Hennes bästa kompis. Någon hund får man annars inte ha som narkoman eller alkoholist enligt socialtjänstens regler, menade hon. Visserligen är det inte helt sant, men det går nästan att tolka det så. Hur som helst, de eventuella boenden som i ett första skede skulle kunna bli aktuella för henne, skulle inte inkludera hennes hund.

Även om vårt intryck av henne är att hon är en pigg och glad och charmig kvinna så skulle hon knappast vara arbetsförmedlingens affischnamn. Men, är hon inte sjukskriven, eller har andra skäl, så skulle hon söka jobb.
– Hur många jobb ska jag söka för att få socialbidrag, frågade hon piggt. Jag kommer att söka dem, men ni vet lika väl som jag att jag inte kommer att få dem.
Vilket inte nödvändigtvis är sant, men i ett första skede måste man väl erkänna att hon knappast skulle få ett jobb. Och inte var som helst – men vem får väl det? Missbruket av amfetamin, notoriska problem med att hålla tider och hennes fleråriga mer eller mindre ”självvalda” ”utanförskap” skulle onekligen sätta käppar i hjulet för ett 9-5-arbete. Men att hon har potential för mycket råder det ingen tvekan om. Men hennes problem är antagligen större än så. Allt berättar hon inte. Och varför skulle hon? Men det finns något i hela det här systemet som inte är skapat för alla. Socialbidraget är inte på något vis en villkorslös rättighet. Och det är inte märkligt att man ibland hellre skulle önska sig att det fanns en medborgarlön. Det är individuella bedömningar som görs bland alla ansökningar, och socialtjänstlagen är en ramlag. Detta skapar ett system med vissa inslag av olycklig godtycklighet. Samtidigt är otryggheten på arbetsmarknaden inte av godo för människor i samhällets nedre del.

Ibland är det svårt att veta hur man ska bemöta människor som söker hjälp. Man vet aldrig hur mötet kan bli. Detta blev ett allmänt lättsamt möte. Hon får en tid hos en annan socialsekreterare om två veckor då vår utredning till slut visar att hon söker hjälp på rätt socialtjänst och att hon har, vad vi har kunnat utreda, inga egna medel. Hon ska då, vid nästa tillfälle, inkomma med en viss mängd papper, som bland annat visar på att hon faktiskt saknar inkomster och att hon aktivt söker arbete. Hon accepterar detta glatt. Det är ändå så att våra frågor kan kännas kränkande och obegripliga. En överväldigande majoritet accepterar det mesta. Ibland måste vi informera de om deras rättigheter. Socialtjänstens klienter är rätt ensamma på så vis, det finns inte några organisationer som står upp för dem, när socialtjänsten sviker eller av olika skäl gör fel. De flesta som kommer till oss ska dock söka hjälp på någon annan socialtjänst, ytterligare andra kan vi inte annat än hänvisa till bostadsmarknaden.

En annan kvinna ringer mot slutet av arbetsdagen angående en vän. Han behöver hjälp. Jag får tala med honom direkt. Han är trött. Han har missbrukat i många år nu. Han är trött och orkar inte formulera vad han vill ha för hjälp. Men jag har träffat honom förr. Jag vet vem han är. Han har sökt hjälp förut. Men han själv måste ändå formulera vad han vill ha hjälp med. Han frågar kvinnan i bakgrunden vad det är han vill ha hjälp med. Jag hör henne i bakgrunden.
– Du vill ha hjälp med att förändra ditt liv. Du vill sluta missbruka.
- Boende, säger han till slut som är hemlös sedan flera år. Pension har han. Och han tillägger något, lätt muttrande, om missbruket. Det är en man som hankar sig fram mellan att sova bland olika kamrater, och vid något tillfälle då och väljer han, eller tvingas att välja, att sova utomhus. Bostadsmarknaden är körd. Skulder och betalningsanmärkningar har satt honom i kläm. Amfetaminet piggar liksom upp i denna värld. Jag bokar in honom på härbärge tills han får en handläggare på vårat missbruksteam. Ett par minuter senare ringer väninnan upp. Hon förklarar att hon inte tänker släppa iväg honom till ett härbärge. Han måste få något bättre. Han är ju motiverad nu. Det är nu han måste fångas upp, inte sen. Hon vet vad hon talar om, menar hon. Hon har själv missbrukat i sitt liv. Hon är ren nu, efter många års kamp. Jag förklarar att i det här akuta läget så har jag bara härbärge att erbjuda. Hon förstår. Hon är lugn och sansad, välinformerad och balanserad, men hon uttrycker sin åsikt och tycker att det är dåligt att vi bara har härbärgen i akuta lägen. Men hon är glad över att han nu åter försöker söka hjälp och att vi tänker ta emot honom. Hon önskar mig en välsignad helg. Guds frid, säger hon.

En annan man ringer. Han är på avgiftningen. Han har supit sig förstörd, delvis för att han har förlorat sitt arbete. Men han har aldrig supit på sitt jobb. Han har jobbat och med pengarna han har jobbat för har han betalat hotellrum och vandrarhem och alkohol. Även han ser sig som körd på arbetsmarknaden. Hans olika skulder har gjort att han inte ens har tittat på annonser om bostäder. Jag frågar hur han har hans framtidsplaner ser ut? Han har inte planerat annat än att arbeta. Att arbeta och betala dyrt för sina tillfälliga boenden är hans samlade framtidsplaner och att försöka hålla sig nykter. När han dricker, dricker han i ensamhet, på hotellrum helst. Han känner inga här i Stockholm. Han dricker för att få tiden att gå, för att få ångesten att lätta.

Men han har fått goda referenser av sina arbetsgivare. Jag säger något uppmuntrande om det, och hoppas att det låter bra. Det är viktigt att han får se lite ljusglimtar, nu när han känner sig som mest värdelös. Hans hopp ligger i arbetet som han älskar. Han har redan ringt till arbetsförmedlingen och bokat in ett möte. Han säger att det är ångesten som får honom att dricka, men att han samtidigt är medveten om att det aldrig blir bättre av det, utan bara sämre. Men varje fylla skjuter upp konsekvenserna. Han är rädd och darrar på rösten för varje ord som yttras, så oerhört nära bristningsgränsen att man kan ta på ångesten. Han får ligga kvar någon natt till på avgiftningen. Han har sedan ingenting att komma ut till. Även han bokas in på ett härbärge, men ett härbärge där han får ett eget rum, med tre mål mat om dagen – jag förklarar att vi inte med säkerhet hade kunnat ordna det så då våra val rent akut är begränsade av resurser, lagar och av vad vi har för praxis. Jag förklarar även för honom att han har ett för socialtjänsten stort ekonomiskt normöverskott. Han har i grund och botten tjänat för bra för att få ekonomisk hjälp av socialtjänsten. Men han får en socialsekreterare på ett missbruksteam till att börja med.

Vid fredagens slut, efter ytterligare ett par besök och en hel del telefonsamtal , bland annat från människor som inte får tag i någon bostad, från människor som hankar sig fram, och en del administrativt arbete, var det dags att lämna arbetsplatsen, och jag var en av de senare på väg hem från jobbet denna dag. Eller hem och hem. Jag skulle ta mig till en pub på Folkungagatan. På trappan satt en kvinna som missat att vi stänger klockan 15:00 på fredagar under sommaren. Hon ville in. Jag förklarar att det är stängt. Och utan förvarning går hon hastigt fram till mig snett bakifrån och skriker i mitt huvud om vilket äckel jag är. Jag rycker till men går hastigt ned för Östgötagatan, det är ingen mening med att argumentera. Hon fortsätter gasta bara några meter bakom ryggen på mig, om hur ond jag är – jag kände för övrigt för min egen del inte igen kvinnan - om hur värdelösa vi är allihop som jobbar där. Jag byter sida av Östgötagatan. Hon fortsatte skrika, skrämmer ett par, ursäkta ordvalet, vanliga medborgare, med ett: – Jag pratar inte med er, era dumma jävlar. Hennes rus/bakrus/snedtändning är inte över. Dagens jakt är inte över. Hennes manlige vän står på samma gata, lite längre ned, även han besviken över att det var stängt hos oss, men förmår lugna ned henne, även om inte han var helt nykter han heller. Jag har stannat till. Jag hör inget mer. Viker av in på Folkungagatan. Möter upp några kollegor på en uteservering och hälsar helgen välkommen. Den första ölen kostar mer än vad en ensamstående socialbidragstagare får i matpengar för en dag. Vilket påminner om ett annat samtal. En man med sjukersättning betalar en hyra svart. Det gör att han, efter att ha betalat hyran, inte har råd att göra av med mer än 30 kronor per dag. Han ska försöka gå ned till 10 kronor per dag, så att han kunde lägga undan lite pengar. För sämre tider.

Veckans Boktips: Sälj Hela Skiten

Sälj Hela Skiten. Eller Hur Privatiseringarna raserar den gemensamma välfärden.

Josefin Brink, Jens Ergon, Peter Gustavsson, Kent Werne

Ordfront

Sälj hela skiten är en nyttig liten handbok att ha vid sin sida när privatiseringsivrarna kommer med sina floskler. Sälj hela skiten är en berättelse att skrämma barnen med: om en ideologi där kapitalets intresse går före samhällets, barnens och folkets. Sälj hela skiten är en bok skriven om hela privatiseringsvågen, om dess drivkrafter – om historien bakom varför det blivit som det blivit i Sverige och även vad konsekvenserna har blivit. Den är lättläst, pedagogisk, energisk och faktafylld (även om källhänvisningar i mångt och mycket saknas - man hänvisas till en sida på nätet som inte finns).

Det hela är som författarna skriver: ideologiska utförsäljningar och kommersiella intressen och inget annat. Det kortsiktiga vinstintresset går före samhällsintressena. Men det har inte skett över en natt. Det författarna också pekar på är hur borgerligheten vunnit slaget om begreppen och språket. Boken bygger på både teoretiska och praktiska exempel. Därför är sälj hela skiten även en berättelse som går på djupet och visar på hur man kunnat förändra samhället i grunden och även få med sig socialdemokratin.

Privatiseringar såldes som lösningar på problem i exempelvis skolan. Men med privatiseringar skapar man problem som tidigare inte fanns där. I förra veckan kunde man läsa en artikel om hur (och ironin är omistlig) Internationella skolan för fred och rättvisa i Sätra måste ha manipulerat de enkätsvar som låg till grund för den brukarundersökning Stockholms stad hade gjort i våras. Det har alltså Stockholm stad slagit fast. Detta är en logisk följd av den konkurrens som finns i Sverige, som inte handlar om elevernas bästa, utan att det handlar om att man måste vinna kunder till sina företag. Att läsa Sälj hela skiten hjälper en att förstå hur skolor kan fuska, och inse att det är systemet som skapar fusket, att det inte handlar om enskilda moraliskt efterblivna individer.

Med privatiseringar följer ökad segregation. Även med den nyliberala bostadspolitiken följer ökad segregation. Allting pekar på det, och inte är det svårt att förstå heller. Därtill kommer de uppenbara motsättningarna:

”Om kommersiella intressen kommer in i sektorer som byggts upp kring andra principer – samhällsnyttiga, välfärd som rättighet, fördelning efter behov – uppstår en konflikt mellan dessa målsättningar och vinstintresset.” (129f)

I grund och botten ökar man segregationen i samhället. Klassklyftorna ökar. Men det som ytterligare tillkommer är att man ägnar sig en aning åt den brända jordens taktik. Visst, har det varit så, att när vissa samhällsnödvändiga branscher går dåligt så kommer staten att stå där som garant, men det räcker inte. För det här är i slutändan (samtidigt som skatterna sänks) en fördelningspolitik som riktar sig uppåt. Och skapar klyftor, vilket ökar rädslan och för att tala med liberalerna utanförskapet.

”När välfärden blir en del av marknaden reduceras lagtexterna till garnityr. På en marknad har ingen människa rätt till något. Här ger pengar rätt. Och på en kapitalistisk marknad styrs fördelningen enligt andra principer: vinstintresset och efterfrågan.” (s 140) Man skriver om hur detta i slutändan kan leda till en total privatisering av välfärden, vilket naturligtvis gynnar de penningstinna. Vinstdrivande företag söker sig till de penningstarka och vill hjälpa de människor som kan leverera störst vinst, man söker sig inte till de med störst behov. Detta är i slutändan en förlust för demokratin.

Nu skulle många peka på att det offentligas service inte heller alltid är bra och uppfyller de krav vi har. Sant! Men det beror delvis på det författarna kallar en "självgenererande process". Nedskärningar, minskade resurser, försämrar kvaliteten – vilket delvis beror på skattesänkningar - vilket minskar människors förtroende för det offentliga, något som i sin tur skapar öppningar för privata lösningar. Men privatiseringarna frigör inte fler resurser. Det precis motsatta är sant.

Boken är helt enkelt nödvändig (även om den inte svarar på allt och lämnar en del frågeställningar). Den är nödvändig för att ett annat samhälle är nödvändigt.

I Aftonbladet finns en riktig recension (inte det som undertecknad ägnat sig åt alltså)

Sälj hela skiten blogg.

Alliansens Sjuka Politik

Vård är snart en industri nära dig (eller inte nära dig om du bor i låglöneområden.) Det handlar allt mer om pengar och inte om vård. Eftersom allt fler patienter felbehandlas föreslår - I kid you not - folkpartiet bonus för de landsting vars läkare inte felbehandlar sina patienter.

"Folkpartiet lade i början av förra året fram ett förslag om bonus till landsting som klarar vårdgarantin och är duktiga på att korta köer. På förslag av regeringen beslutade riksdagen sedan om att införa en prestationsbunden vårdgaranti."

Man menar att en "bonus" till landstinget sporrar till nytänkande. Detta är ju rent fantastiskt och därmed ökar incitamenten till att behandla friska människor. Snabba cash är det som gäller. Och att dölja misstagen. Här gäller det att höja vinsterna. Frågan är om man inte borde ge en bonus till de som kan bota idioti. Helvete vad smart det vore. Bonus kan med andra ord vara det ultimata läkemedlet. Kanske ska man ge det till patienterna själva. Om du inte blir sjuk eller kommer tillbaka till sjukhuset får man en bonus. Det borde sporra människorna till att inte bli sjuka. För visst är det så här, och visst är rubriken i sig talande: Vårdval Stockholm: Allvarligt sjuka är en dåliga affär för vården. Lösningen måste vara bonusar.

Jag behöver ta mig fan anti-depressiva piller för att stå ut med denna idioti.

Alliansfritt Sverige.

Varför Existerar Centerpartiet?

”Läste att det numera finns en så kallad Danieleffekt när det gäller att donera. Nu vill tydligen alla donera. Alliansen har redan insett det då Reinfeldt har gett bort sitt hjärta, Olofsson sin hjärna, Hägglund sin själ och Björklund sina cojones.” Todd Lawrence, insändare DN 090601

Lena Ek gör att Centerpartiet har tagit täten över partier vars existensberättigande jag finner överflödigt. Varför är centerpartister, centerpartister? Jag är uppriktigt intresserad. Är partiet ett uppsamlingsheat för politiskt lågbegåvade karriärister? Kan Centern inte bara upplösas och dess medlemmar och väljare hitta sin plats i Folkpartiet, Kristdemokraterna eller Moderaterna utifrån vilket partis olika varianter av anti-facklighet och demokratiförakt som passar var och en bäst?

Å andra sidan har jag även börjat undra över Folkpartiets existensberättigande efter att man inte längre har några socialliberala ideal kvar. Kan det partiet inte bara upplösas och dess medlemmar och väljare hitta sin plats i Kristdemokraterna, Moderaterna eller Sverigedemokraterna?

Å andra sidan har jag börjat undra över Kristdemokraternas existensberättigande efter det att man officiellt övergett sina kärnfrågor som att Gud skapade världen på sina hedervärda sex dagar (och det tydligen ganska nyligen faktiskt, och med borgerlig ideologi har väl Gud snart nått den ideala pensionsåldern) och att abort är mord och att kvinnan skapades ur mannens revben och därför borde stanna i hemmet så att mannen inte förlorar en del av sin egendom? Kan inte det partiet bara upplösas och deras medlemmar finna sin plats bland moderaterna och Sverigedemokraterna?

Å andra sidan har jag börjat undra över Sverigedemokraternas existensberättigande? När den öppna rasismen gått och blivit till en förvisso rätt illa dold smygrasism kan man inte bara upplösa partiet och dess väljare hitta sin plats i Gunnar Hökmarks parti? Å andra sidan… Kan inte alla partier bara upplösas och vi tillsammans uppgå i EU:s totalitära slutideal och bli en så kallad konsumentdemokrati? Där vi får behålla friheten att shoppa och istället för något så tråkigt som partier får vi på heltid istället välja bland kläder, pensionsfonder, vård, utbildning, pigor, letter, och piller mot olika psykiska åkommor för de slantar vi var och en förtjänat ihop genom marknadens riggade löne- och pengalotteri?

Och om EU inte vill ha nej på sina frågor, kan man inte bara ta bort det alternativet? Lena Ek blir väl nöjd. ”Vi får inte göra det bra till det godas fiende.”

Esbati. Esbati 2 Ingemar Hamskär TCO

Lite Lästips Om Wanjas Hyckleri Och Vad Det Är Ett Symptom På

Åsa Linderborg: Bonushärvan kring Wanja Lundby-Wedin är ett symptom på socialdemokratins kris: ingen ideologi, ingen politik, ingen strategi. Inget civilkurage. Frågan rör vid samhällskroppens nervsystem: motsättningen mellan arbete och kapital. När klassklyftorna och den folkliga vreden växer har arbetarrörelsen ett gyllene tillfälle att flytta fram sina positioner. Men i stället för mobilisering lyckas man lysa upp den nattsvarta himlen med en enda fråga: Varför ska man alls rösta på Socialdemokraterna?

Johan Ehrenberg: Logiken bakom de höga lönerna beror på att arbetarrörelsen låtit borgarnas ideal bestämma.

Det gäller i AP-fonderna. Det gäller AFA, det gäller rörelsens byggbolag och kooperationen och bankerna och… ja, alla bolag som facken och valda S-ledare är med i och styr över. Det går inte att kritisera bonusar och höga löner och sedan själv sitta som delansvarig för dem.

Slutresultatet blir bara hyckel.

Problemet är att hyckleriet döljer det stora problemet. För 25 år sedan gav arbetarrörelsen upp motståndet mot aktieklipp och kortsiktig spekulation, man valde istället att acceptera ”marknadens spelregler” och började arbeta för att även löntagarna skulle ha sin del av spekulationsuppgångarna. Alla fackförbund, alla avtalsbolag fick samma mål, maximal vinst på placeringar. Den grundläggande feltanken var att man faktiskt trodde att löntagare ihop skulle kunna bli rikare genom börsen, idén att den typen av placeringar ”lönar sig bäst i långa loppet” var en nyliberal tanke arbetarrörelsens ekonomer tog över.

Själv ser jag hur förfallet fortsätter och bävar inför att nästa val kan gå vänstern förbi. Därför att man låtit idealen förfalla. Man har fegat ur. Man vill ingenting. Tror inte på någonting. Socialdemokratin är rädd. Man hoppas på att vinna nästa val. Med hjälp av att reparera a-kassan. För det är ju vänster för Mona Sahlin.

I Genren; "Nämen Det Var Ju Oväntat", Har Vi Nu Kommit Till: Kristdemokraterna Välsigne Kapitalisterna!

Säg mig är ni förvånade?

Nu säljer Mats Odell bolaget (Carnegie - min kommentar) vidare till andra privatkapitalister. Staten gick alltså in, rensade upp i problemet och lämnar nu över de positiva värdena till likasinnade aktörer på finansmarknaden, så att dessa kan spela vidare. Skattebetalarna och det offentliga får ta riskerna och notan, finanshajarna får bonusar och värdepapper. Spelet går vidare. (Esbati)

Säg mig: trillade ni av stolen av förvåning när ni läste det ovan? Stannade hjärtat för ett ögonblick, ni tänkte: det kan inte vara sant? Inte?

(Inom parentes sagt: Imorgon ska jag själv fortsätta att arbeta inom socialtjänsten med hemlösa på min arbetsplats. Stockholm hade som stad ett stort budgetöverskott i år. På vår arbetsmässigt tungt belastade arbetsplats, Enheten För Hemlösa, ska vi göra besparingar på mellan 8-10 miljoner kronor. En väldigt stor besparing för oss. Några av de som söker hjälp de närmaste dagarna kommer säkert att få avslag på sina ansökningar om SL-kort. Kanske åker de dit i någon kontroll. Får böta. Men vi har ju i varje fall lyckats sänka skatterna i Stockholm. Och då kan ju en och annan borgerligt lyckad individ kanske köpa Situation Stockholm av någon som ser moraliskt acceptabel ut - och som inte luktar sprit- gud bevare- och så att säga dra sitt strå till stacken för att hjälpa till. Och sen kanske lägga tidningen, oläst, men i vart fall genombläddrad på köksbordet där hemma.)

Pep-Talk

Enheten för hemlösa, en del av socialtjänsten, ska spara pengar. Arbetsbelastningen är där redan ofantligt hög – socialarbetare blir till socialkontrollanter. Och ska samtidigt följa lagen. Man ställer hårdare krav på försäkringskassan och a-kassan har blivit dyrare. Man sänker skatter. Det kommer en lågkonjunktur. Socialtjänsten ska spara pengar. Alliansen talar om lag och ordning och att bryta utanförskapet. Per Ahlmarkskt peptalk ekar i korridorerna: Lycka till!

"Ingen vind duger åt den som inte har någon hamn han ska till.”

Alliansen har inte direkt vind i seglen. Kanske är det därför de är så ofta ute och cyklar. Men man tog inte segelbåten till Gotland. Kanske för att de går på grund med sina beslut, trots att de så ofta befinner sig på djupt vatten. Men, som med FRA, letar man febrilt efter legitima skäl till sina beslut. Likt alla andra förslag som man slänger i sjön och ser om det flyter borde man ha sett att ur liberal synpunkt borde FRA-lagen sjunka som en sten. Man står sedan vid rodret, anfäkta och anamma (och vad vi andra tycker det gör detsamma), likt en onykter Kapten Haddock: som seglar på de sju haven och tror att sänkta skatter kan ska rädda Kaptenen vid det sjunkande skeppet Alliansen. Kanske man borde surfa på nätet istället för att finna råd eller nåd. Man försöker febrilt skapa en mening med sin politik annars försvann de själva i horisonten. Så även om det blåser kallt och högervindar överallt spelar det ingen roll. Ty ”Ingen vind duger åt den som inte har någon hamn han ska till.*”


* Michel de Montaigne. Läs honom i sommar.

DN och Ytterkantspartier

DN fortsätter sin mörka vandring högerut. Man har påbörjat en smutsig kampanj där man jämför vänsterpartiet med Sverigedemokraterna: de två ”ytterkantspartierna”. DN gör det enkelt för sig. Man utvecklar egentligen inte resonemanget utan man gör som man gjort förut, bara lämnar det hängande i tomma luften. Man säger: vi behöver inte gå in på hur vi menar, vi vill bara säga: ”så är det”. (Dessutom genom att använda ordet och begreppet "ytterkantspartier" gör man vänsterpartiet till något extremistiskt och farligt.) Om man menar det mest rasistiska partiet och det mest anti-rasistiska partiet (i konkurrens med miljöpartiet och naturligtvis vissa socialistiska partier utanför riksdagen.) så har man väl rätt. Om man menar det minst liberala partiet och det mest liberala partiet så har man väl i viss mån rätt. Sverigedemokraterna har dock visat sig vara principiellt, liberalt och ideologiskt lössläppt och flexibelt. Så att man närmar sig riksdagen och kanske därmed de principiellt och liberalt flexibla Allians-partierna är kanske inte så konstigt.

DN öppnar dessutom för att alliansen, hör och häpna, ska kunna samarbeta med Sverigedemokraterna. Alliansens utväg är att regera vidare och låta sverigedemokraterna ge sitt stöd där de vill. I frågor där regeringen stöter på patrull får de i annat fall söka andra parlamentariska lösningar. Alternativet är en bred mittenregering. Den politiska kartan kan snabbt ritas om.

För vad är politik annat än ett maktspel. Principer? Nå! Låt oss förhandla.

Ps! Dessutom är inte Sverigedemokraterna i riksdagen än. DN verkar ta för givet att det kommer att ske. Man anstränger sig inte för att försöka förhindra detta, utan har nu börjat någon form av analys av hur detta bäst ska hanteras.

En Avvägning

"Det är en avvägning mellan integritet och säkerhet." Sa Maud Olofsson.
...Och just nu väger det tungt åt att vi inte bryr oss så mycket om det där med integritet.

Sen har jag en liten fråga. Varför gapskrattar Maud Olofsson på varenda bild jag ser med henne? Är det åt de som röstade på henne som hon skrattar?* Någonting är väldigt roligt varje gång en fotograf är i närheten i varje fall. Kanske är det för att hon ser sig själv som Doris Day sjungandes: Que sera sera, whatever will be will be. The future is not our to see. Only for FRA.

* Rent formellt är det där två frågor. Jag ber om ursäkt.

Fotnot: Av någon anledning verkar man inom FRA-förespråkaralliansen tro att man ska förutspå terrorattacker mot Sverige med den nya lagen.

Fredrik Reinfeldt Möter Yatta Yankuba: Spåmännens Spåman, Mediernas Medium, Tankarnas Tänkare

Det var under ett av de fåtaliga, pliktskyldiga, besöken i förortsghettona som Fredrik Reinfeldt hittade en liten lapp som fångade hans omedelbara intresse. Den lilla lappen erbjöd honom hjälp. Det var från en spåman. Och inte vilken spåman som helst. Lappen förtäljde följande:” Jag är spåmännens spåman, mediernas medium och tankarnas tänkare. Jag är känd runt i den internationella världen. Jag kan lösa alla Era problem t ex kärlek, hälsa, familjeproblem, affärer, juridiska frågor, finansiella transaktioner, viktminskning. Du får veta hur du skyddar dig själv och din familj från fienden och hur du får dina nära och kära tillbaka in i ditt liv. Garanterat resultat. Talar även english und deutsch. Ring och boka ett möte!"

Hans namn var Yatta Yankuba.

Fredrik tog hem lappen och satte upp den på anslagstavlan. Än var det ingen panik, tänkte Fredrik, än fanns det tid kvar att rädda alliansen på egen hand. Hans självförtroende var naggat i kanten, men ännu inte helt död och begraven.

Men tiden gick. Utan att goda förändringar kunde ske. En förvirrad värld dansade runt i Fredriks huvud. Han kände sig missförstådd och så oförståeligt ouppskattad. Visst: det kanske fanns en del missförstånd angående vallöften och sånt där demokratiskt tjafs. Folket förstod inte ens FRA. Avlyssning, hade Fredrik tänk, är ungefär som att förutspå. Dessutom ville man föra en politik som skulle göra landet mer vänligt för terrorister att attackera. Kanske är därmed Yatta Yankuba ett alternativ. Både mot terrorister, kommunister och även de där viljeförslavande socialdemokraterna. Yatta kan förutspå terrorattacker. Det var något som Fredrik tänkte på angående Sten Tolgfors förklaring om hotbilden mot Sverige. "Verksamheten syftar till att upptäcka hoten innan de förverkligas, så att vi slipper få dem 'bevisade' ." Yatta borde samordnas med allt säkerhetsarbete. Han vet hur man skyddar sig från fienden och hur man får väljarna tillbaka i sitt liv… Fredriks hjärta slog ett extra slag. För det var även viktigt för att kunna förutspå folks reaktioner på borgerliga förslag! Han hade överskattat det sovande svenska folkets sömn. De hade väckts av signaldebatten. Det här var synnerligen en briljant idé. Det var bara att hoppas att inte oppositionen redan slagit klorna i Yatta.

Med en liten ängslig förväntan slog han numret. Hjärtat klappade lite extra. Som när han kysste sin Filippa för första gången. Det här kunde vara räddningen.

En signal. Ingen svarade först. Men på den andra signalen. På den andra signalen!
- Det är Yatta, jag visste att du skulle ringa, svarade en man.
- Va? Sa Fredrik överrumplat.
- Ja. Du ringde väl?
- Ja det stämmer.
- Just det, sa Yatta med en imponerande självsäker röst. Fredrik blev för en kort stund alldeles mållös.
- Vet du vem jag är? Frågade han sedan.
- Ja, men vad var det du hette nu igen.
- Fredrik.
- Fredrik det vet jag väl. Jag vet ju vad du heter, såklart. Yatta gav plötsligt ifrån sig ett bullrande skratt. Han fortsatte: Men, det jag menade var: hur var det du stavade ditt efternamn. Jag är dålig på att stava. Det är det enda jag är dålig på. Eller snarare: inte världsabäst på.
- R. e. i.n.f.e.l.d.t.
- Ja, ungefär som jag trodde. Fast med ett ä.
- Nä. E.
- Bra. Nu har vi rett ut det. (I bakgrunden hörs ett smattrande ljud.)
- Jag behöver hjälp.
- Vänta lite, avbröt Yatta, jag tänker. Det smattrande ljudet avtog. Hm. Okej. Nu ser jag. I mitt inre alltså. Du har oj. Oj! Stora problem.
- Ja.
- Du får inte med dig ditt folk.
- Nej! Precis! Precis! Fredriks tonfall blev allt mer upphetsat. Kan du hjälpa mig?
- Jag är Yatta! Mediernas medium, spåmännens spåman och tankarnas tänkare. Vad tror du?
Fredrik sade lågmält, nästan blygt: - Jaa.
- Bra. Nu ska vi se. Ett par sekunders tystnad förflöt innan Yatta sa: Du är statsminister. Du vill inte att folk ska blanda sig i för mycket har jag rätt?
- Ja.
- Det var en retorisk fråga, sade Yatta med ett mästrande tonfall.
- Okej, Fredrik kände sig som en liten skolpojke.
- Jag vet att du är liberalt flexibel. Det är bra. I min bransch gillar man intellektuellt flexibla människor. Men du. Vi har inte diskuterat mitt arvode än.
Fredrik kände en ilning av upphetsning.
- Jag kan anställa dig som konsult.
- Fel.
- Fel? Instinktiv oroskänsla drabbade Fredrik
- Du kommer anställa mig som konsult.
- Hur vet du..? Fredrik hann inte säga färdigt meningen.
- Jag är Yatta, sa Yatta kort.
- Ja, sa Fredrik lättat.
- Hör mig ut, sa Yatta. Du vill besegra dina fiender. Gott så. Jag är då det bästa du kan få. Jag är inte bara din spåman i tiden: Jag kan inte bara var din vän, jag måste vara allas vän och allas fiende, jag måste vara 100 % neutral och 100 % partisk. Jag är kontrasternas medlare. Jag har ett ansvar eftersom jag är den jag är: Yatta Yankuba, spåmännens spåman mediernas medium och tankarnas tänkare.

Fredrik var imponerad. Yatta var allt det där. Allt det där han sökte hos en konsult.
- Sen vill jag varna för att det finns klåpare i min bransch. Det är speciellt en som ni ska se upp med. Dr Mangrove. Han tror han är nåt. Han kallar sig SPÅman, men är bara ett SPÅN. Jag är som ni märker fyndig också. Jag kan ingå i er pr-stab. Faktum är att det finns de som tycker jag är världens fyndigaste spåman. Men jag är inte den som skryter. Det får andra göra åt mig. Jag kan ta ett exempel: Jag spådde en man en gång, i New York. Du vet. På ”Spåning i New York” Ha, ha.. Hur som helst. Han sa. - Yatta! Du är världens bästa spåman. - Det är dina ord, inte mina, sa jag till en åsna som hette Bill tror jag. Men det var kanske en elefant vid namn Bu... Yatta avbröt sig själv. Anywhooo. De var på flera sätt oväntat lika. Därför kan jag inte riktigt skilja de åt. Men det hör inte hit. Hur som helst angående min fyndighet. Jag har ett fynd åt er. Moroten. Ni borde byta symbol. Ni borde ha en morot istället.
- Varför?
- Morötter är goda och nyttiga att äta, sa Yatta. Dessutom har det ingenting med politik att göra. Ni måste avpolitisera folket. Blanda korten. Genom att lansera moroten stjäl ni medieutrymme för sådant som kunde användas till att granska er politik. Och ni vill, väl inte längre få er politik granskad?

Fredrik var övertygad. Många i hans allians hade fått gå. I och för sig därför att de blivit, på grund av demokratin, granskade. Yatta var därför kanske tvungen att hemlighållas. Yatta skulle bli segerkortet. I kampen mot oppositionen, det korkade folket och terroristerna. Om USA får, så banne mig måste vi med, tänkte Fredrik. USA är ju världens friaste land. För rika, vita, privilegierade män.

Det Handlar Om Ett Civiliserat Beteende.

- Alliansen är trevligare mot oss. Så är det nog över hela Sverige, säger sd-politikern Roger Hedlund i Gävle.

En moderat svarar:
- Det handlar om ett civiliserat beteende. Vi delar absolut inte sverigedemokraternas åsikter, men på samma sätt som att vi inte går runt och är otrevliga mot vänsterpartister, så ska vi heller inte vara otrevliga mot några andra.

På samma sätt? På så sätt. Å andra sidan. Artighet är ju borgerlighetens kardinaldygd.

Alliansen É Lost: Tar Eländet Aldrig Slut?

På ön började människor oroa sig allt mer. Ingenting fungerade som det skulle. Därutöver dog folk. Det var svårt att förklara vari problemet låg. Det fanns ingen socialdemokratisk historia på ön. Det fanns inga sossar att skylla på. Kristdemokraternas Ella Bohlin kom på en möjlighet. Människorna på ön hade helt enkelt en socialdemokratisk demon inom sig. Därför hade inget paradis infunnit sig. Man skulle bli tvungen att ägna sig åt exorcism. Driva ut den socialdemokratiska demonen. Som sann och äkta kristen kunde hon sin bibel, hon mindes femte mosebok, om man avföll från den äkta tron : ”Så skall Herren sända underliga plågor över dig och dina efterkommande, stora och långvariga plågor, svåra och långvariga krankor.”
Om man inte var djupt kristen drabbades man av socialdemokratiska demoner och socialdemokratiskt tolkningsföreträde. Den måste rensas ut. Hon började tänka ut en plan.

- Vi behöver något för att stärka moralen, sa Anders Borg.
- Prata nu. Mitt högra öra lyssnar tillfälligt, sa Fredrik Reinfeldt.
- Bra är bättre än dåligt. Isolering ger ingen utväg. En väg har alltid två diken. Men om man har kört i diket, vet man i varje fall att det finns en väg! I närheten!
- Vad i hela fridens namn pratar du om?
- Ett tal. Du måste hålla ett tal. Och jag tycker det ska låta ungefär så där.
- Okej. Jag förstod inte så mycket.
Anders Borg klappade nöjt ihop händerna med en ljudlig bang. – Då så.

Birgitta Ohlsson hade börjat ruttna på ön. Nej, hon hade inte dött någon mystisk död. Men hon var trött. Trött på öns obehagligheter. Trött på att det inte blivit något borgerligt paradis med vissa försiktiga liberal-feministiska inslag. Hon sände ut flaskpost i vattnet.
Anders Borg såg det och frågade Federley. – Vem skriver hon till?
- Till NATO. Hon vill bli räddad.
- Nato, utropade Borg förskräckt, vi vill väl för fan inte bli bombade.
- Men det är väl bra med någon som gör något, undrade Federley. Och Nato hjälper alltid de sina.
- Men vi är inte med i NATO.
- Nej, därför skrev hon att vi gärna ville vara med i NATO också. Vi är inte neutrala längre ändå så. Vi är bara ensamma. Ensammast i hela världen. Utelämnade. Om vi går med kan vi påverka. De lyssnar på såna som oss. De gör det. Federley började gråta.

Det fanns andra problem. Det gick en mördare lös. Få lyssnade på Magnus Ranstorps experttips. Men man lät honom hållas. Han var något av en underhållare. Ett tidsfördriv lika gott som Hänt I Veckan. Det fanns flera misstänkta. Maud var en. Hon hade dessutom börjat tala om en flexiblare äktenskapsmarknad något som lät väldigt suspekt i Göran Hägglunds öron. En annan misstänkt var Jan T. Lag. Problemet var att han hade alibi för mordet. För många hade sett honom förnöjt ligga i hängmattan. Johan Stäel von Holstein såg en möjlighet i mordet. Han märkte att få ville ge varandra alibin för var de höll hus under mordnatten. Han startade ett nytt företag. En ny verksamhet. Alibiverksamhet AB. Där kunde man köpa sig alibin. Johan förstod att han själv var misstänkt, men han ansåg att han var alldeles för smart för att kunna åka fast. Om han skulle mörda någon, skulle han göra det så listigt, att inte ens han själv visste om det. Om det var någon som kunde utföra perfekta mord på ön så var det han. Vilket gav honom en ny idé. Han öppnade AB Lönnmord. Med Exekutiv Effektivitet.

Beatrice Ask skapade under tiden en ny lag. Anti-jante-lagen. Den gick ut på att man inte fick klaga. Inte gnälla, inte se ledsen ut. För detta ändamål skapade man en Positiv-polis. Deras roll var att rapportera allt som kunde tydas som avundsjuka, gnäll eller obefogat missnöje. Dessutom innebar anti-jante lagen att man varje dag skulle kora en vinnare och en förlorare. Vinnaren skulle hyllas, och förloraren bespottas. Syftet var att skapa mer produktivitet. Genom att vara positiv. Positiv-polisen noterade även vilka som log. Med anti-jante lagen kom också en slogan. ” ”Ja e inte jante”. Maud Olofsson var nöjd med lagen. Så var även von Holstein. De flesta var faktiskt nöjda. Det är aldrig fel med lagar, sa Maud. Positivpolisen gav Maud en anmärkning för att hon uttryckte det positiva i negativa ordalag. Man menade, och fick rätt i domstol, att hon borde sagt: ”Det är alltid bra med lagar.” Maud instämde. Med ett leende.

På ön hade man satt upp en plan mot terroristbekämpning, mest för att upprätthålla sysselsättning för Magnus Ranstorp som hade arbetat med planen. Han var ju så att säga terroristexpert.
1. Var paranoid! Ana en terrorist bakom varje buske så slår han inte till.
2. Bomba tillhåll där misstänkta kan hålla till och där vi har bevis på att inga viktiga vita bor.
3. ”Ett idogt underrättelsearbete sänder positiva signaler både utanför och inåt ön. Det får de som planerar att samla in pengar till en konflikt eller direkt till terrorism att ... tänka sig för eftersom deras agerande kan få konsekvenser.
4. Det angår också dig om en terrorist satt eld på grannens hus. Om en terrorist satt eld på din grannes hus.
5. Bristen på bevis är ett bevis på motståndarens, terroristens, slughet.
6. Eftersom vi antar att motståndaren inte arbetar efter logik, och det är viktigt att lära känna sin motståndare, så ska inte vi heller göra det.
7. Eftersom vi också antar att motståndaren är genuint ond, och ondskan därmed är vår fiende: bör vi arbeta efter principen: håll dina vänner nära, men dina fiender ännu närmare. Därför bör vi tänka och agera som våra fiender.
8. Det är bättre att agera än att inte agera. Vi bör därför skapa ett formulär där vi hela tiden ställer frågor som är en form av kombinationsfrågor. Enligt det här formuläret, som har flera frågor, så svarar man t ex nej på fråga sju, så svarar man ja på fråga åtta. Det sker per automatik och görs i det komplicerade system som man gjort för att underlätta, rent demokratiskt, och du behöver därför inte svara på fråga åtta. Vi har hämtat programmet från Bush-administrationen. Datorn gör tänkandet åt dig:
Fråga sju: - Vill du se dina barn dö?
Fråga åtta: - Bör vi bomba vår fiende?
9. Tänk kortsiktigt. Tänk produktivt. Tänk helst inte för mycket. Tänk lagom.

Det senare stred dock mot anti-jantelagen.

Så var talet klart. Moralen skulle stärkas. Reinfeldt samlade alla nere vid lägret. Men med hjälp av Hökmarks ögon lade han märkte till något.

- Var är von Holstein? Undrade Fredrik
- Du får sluta fråga sånt.
- Säg inte…
- Jo…
- Hur?
- Tydligen begick han mord på sig själv.
- Självmord menar du?
- Nej. Han fick en beställning till sitt nystartade företag AB Lönnmord på ett lukrativt kontrakt på sig själv. Han utförde det med briljans. Han har dessutom sett till att inga spår finns. Det är uppenbarligen hans smartaste skapelse.

- Hur dog han?

- Han var fastnaglad i sin säng på något bestialiskt märkligt sätt.

Längre bort såg man Ella Bohlin likblek. Något hade gått fel. Hemskt fel.
Så nu var man ännu en mindre. Människorna blev alltmer desperata. Alliansen började gå mot sin död. Samtidigt fick man oväntat radiokontakt. Någon försökte kontakta människorna på ön

Alliansen É Lost: Triangeldramat.

Johan Stael von Holstein var tvungen att bygga sig en egen stuga. Att bo i. För att imponera på Maud skulle den bli storslagen. Men han lyckades inte till fullo. Johan råkade ut för blodförgiftning. Trodde han. Han råkade slå en spik i sig, och började blöda. Hans blod var rött. Inte blått som han trodde. Den naturliga förklaringen var blodförgiftning. Det fanns ingen läkare i närheten. Naturligtvis höll läkarna till hos Valfri Storbolags-VD. Han överlevde, men höll på att dö på vägen genom djungeln. Till sin egen lättnad överlevde han. Det hade varit ett hårt bakslag för alla hans företag om han dött. Däremot fick han det bekräftat vad vissa sagt. Han var inte naturligt blåblodig.

Johan gick dessvärre på fler nederlag. Trots att han försökt charma Maud med sin kampanj: Världen Är Johan, hade hon fallit för Valfri Storbolags-VD. Valfri Storbolags-VD saknade nästan personlighet. Han investerade inget i sin egen personlighet. StorbolagsVD:n ansåg att personligheten var kostsam och inte särskilt kostnadseffektiv och han hade behövt skära ned på sin personlighet och Maud var alldeles såld. Han var nästan som en stereotyp, en form av idealtyp, utan några ideal. Han höll sitt kroppsspråk på ett absolut minimum: han hade avskedat en del ansiktsuttryck, som inte tjänade något som helst syfte, utan dessutom bara kunde förvirra. Han sparade på energi genom att inte skratta. Han log tillbaka ibland. Därför att utbytet kunde tjäna ett syfte. Det var så att säga, en form av kontrakt. Det var mot Maud han valde att le. Få verkade annars gilla Valfri StorbolagsVD. Så hade det varit hemma med. Han hade gått i terapi på grund av kritik som handlat om att han hade roffat åt sig pengar, vilket var djupt sårande. Terapin var lösgörande. Han blev av med det sista av det känsloöverskottet han hade.

Samtidigt hade både Federley och Maud råkat ut för bakslag innan Valfri Storbolags-VD hade friat. Arbetslösheten kunde nämligen delvis botas genom att man sparkade både Federley och Mona. Federley och Mona hade så många heltidssysselsättningar tillsammans så att om man sparkade båda två kunde man nästan utrota arbetslösheten. Det skapade dessvärre nästan 100 % arbetslöshet hos öns centerpartister, vilket fick Susanna Popova att börja fila på en artikel om vad som var fel på centerpartister. Det blev till en bok istället då materialet blev för stort.

Johan accepterade sin förlust av Maud, han var ingen dålig förlorare och tröststartade ett företag. Hans 124:e sedan han kom till ön.

Det blev bröllop. Så storslaget det kunde bli på den här ön. En hydda: ett uppenbart fuskbygge, och en vacker strand räckte gott. Förvisso var Valfri Storbolags-VD rikast. Han ägde ju det som fanns. Längre upp, där sanden övergick till gräs, var det dukat för fest. Billig, subventionerad arbetskraft hade man lyckats få fram. Fredrik Reinfeldt vigde. Bröllopet blev borgerligt. Vilket han, den där Hägglund, morrade om, men eftersom Hägglund saknade karisma, pondus och allting som gjorde att någon någonsin skulle lyssna på honom, hände ingenting. Hägglund var statist. Få visste vem han var. Han visste det och kände att något måste göras. Han började slipa på ett tal. Revanschen skulle bli hans.

Toastmastern Fredrick Federley fick hålla reda på vilka som skulle hålla talen. Maud hade velat ha någon centerpartist som toastmaster. Det hela var lite pinsamt. För Federley hade glömt bort att han själv var centerpartist. Det var som med vissa ord. Om man sa det många gånger förlorade det sin betydelse. Man visste varken ut eller in. Centerpartiet hade förlorat sin betydelse för Federley. Vem mer skulle då hålla tal? Johan Stäel von Holstein fick inte hålla tal. Man söp honom under bordet så att han inte höll något. Man var orolig över att Johan bara skulle ha pratat om sig själv. Per Gudmundsson fick inte hålla tal han skrivit sitt tal under nämnda bord. Men Hägglund skulle hålla ett. Även Fredrik Reinfeldt.

När Hägglund slog med ena kniven mot glaset tittade folk upp mot honom, men det var som om de såg rätt igenom honom, och man vände snart blicken tillbaka mot den som de pratat med. Hägglund blev frustrerad. Något måste göras för att få uppmärksamhet igen. Men alla ignorerade honom. Som statsminister och ledare såg Fredrik Reinfeldt detta. Han reste på sig. Slog i glaset. Hägglund sträckte på sig. Han var just på väg att säga ”tack” till Fredrik när… Fredrik höll ett eget tal istället

- Låt mig parafrasera Scott Adams ”Giftermål är på många sätt som bilstöld. Du bör i anständighetens namn byta nummerplåt och lacka om kärran innan du testkör den inför den förra ägaren. Det hör till god ton.” Och här är vi: borgerligheten, i all vår lycka, i all vår prakt, the best of the best: lyckliga över att ni valt rätt. Ni är Artiga. Vackra. Vettiga. Etikettiga. Produktiva. Energiska. Brorduktiga. Ni är två människor som har investerat i varandra. Ni har kalkylerat och vägt för och nackdelar mot varandra. Men kärlek går inte att outsourca.”

Detta lät mycket vackert. Fredrik såg mycket nöjd ut med den senaste meningen. Men Valfri StorbolagsVD skakade knappt synbart på sitt huvud. Han var inte helt övertygad om detta. Han synade Maud uppifrån och ned med sin blick.

Fredrik fortsatte: ”Detta giftermål påminner mycket om vad alliansen vill göra för Sverige. För den här ön. Att föra samman det bästa vi har. Och lämna skiten utanför. Ingenting kan hindra er lycka nu. ”

Jan Björklund gav betyg åt talet. Tre stridskukar av fem. Men sen kunde festen börja. Festen blev vild. Det sjöngs karaoke. Carl Bildt överraskade med att sjunga. Han valde ”I Love Europé”. Han tog inga danssteg och försökte le som Christer Sjögren vilket inte passade Carl alls. Det var ett leende som bara Christer Sjögren kunde leverera. Faktum var att flera på ön utom Carl avskydde den där låten. Men av någon anledning var det den enda de mindes från schlagerfestivalen. Federley sjöng Irma Schultz gamla slagdänga ”Stureplan”. Utan att reflektera över texten. Men det var sen gammalt. Politiker lyssnade sällan. Samma ”misstag” hade Reagan gjort med Springsteens Born In The USA och Angela Merkel när hon spelade Stones Angie i sin valkampanj. Fredrik Reinfeldt och Filippa sjöng en duett. Pogues julsång ”Fairytale of New York”. Konstigt låtval, men man tyckte det var ett fräckt val, som gick utanför vad man väntade sig. Lite folkligare. Lite MUF skojar till det liksom. Festnatten gick så mot sitt slut.

När Reinfeldt vaknade upp bakfull på stranden, med huvudet nergrävt i sanden av någon lustigkurre, väcktes han av Anders Borg som sa: - Jag har en tråkig nyhet.
- Och en god? Undrade Fredrik.
- Tja om du vill, sa Anders Borg.
- Shoot! Sa Fredrik. Det vill jag. Börja då med den goda.
- Okej. Det är vid den här tidpunkten dags för bröllopsresan.
Fredrik tyckte väl inte det var en så där jätterolig nyhet. Dessutom fanns det inte så många ställen att resa till. Men det måste ändå kategoriseras som en positiv nyhet, i brist på andra. Kanske hade han hoppats på något annat: som räddning. Susanna Popova hjälpte till att gräva upp Reinfeldt ur sanden. Han reste på sig för att titta på när paret begav sig. Han såg Maud. Men han såg inte Valfri Storbolags-VD.

- Var är Valfri Storbolags-VD, undrade Fredrik.
- Ja, det är den tråkiga nyheten. Någon har mördat honom.
.- Va? Vem är den skyldige?
- Jag vill egentligen inte spekulera i det, sade terroristexperten Magnus Ranstorp som hade skuggat Anders Borg men så pass dåligt att Anders Borgs hela tiden vetat om det, men det finns mycket som pekar på att det kan vara ett terroristdåd.
- Som? Undrade Fredrik och kände en plötslig huvudvärk komma annalkandes.
- Det är till exempel en vardag.
- Seriöst ?… sa Borg och såg skeptisk ut.
Seriöst, alltså. Terrorister slår helst till på vardagar. Dessutom var Valfri StorbolagsVD vår rikaste man på ön. Man vill på det viset påvisa att ingen går säker. Inte ens den rikaste. På så vis vill man sprida skräck. Man vill ställa frågan: Om man inte kan skydda den som förtjänar mest att bli skyddad, hur ska man då kunna skydda de som är minst värda. Den här terrorverksamheten har pågått en längre tid nu.
- Hur vet vi det, vi kom ju för bara ett par dar sedan? Det var Popova som antecknade för USA:s räkning. Frågan var inte retorisk eller kritisk utan öppen för att få mer bekräftelse.

- Terrorister vilar aldrig, och de slår till när vi minst anar det. Därför är det bra att alltid ana att de ska slå till. Då slår de inte till! Därför har den här terrorverksamheten funnits på den här ön väldigt länge. Det har inte funnits någon som kunnat ana att de skulle kunna slå till, sa Ranstorp och såg väldigt nöjd ut med den förklaringen. Ytterligare en indikation på att det är terrorister är att om man multiplicerar dagens datum med en annan siffra så får man telefonnumret till någon som jag inte känner personligen. Dessutom är det alltid troligast att det är terrorister innan vi vet att det är någon annan. Och då behövs ju inte jag.
Anders Borg förstod inte logiken till fullo, men det var ändå inte hans område. Han valde att tolerera Ranstorp om budskapet i slutändan kunde passa deras egen politik.
Fredrik Reinfeldt i sin tur var för bekymrad över manfallet för att kunna tänka på terrorexpertens analys. Han förlorade väljare för var dag som gick.

Alliansen É Lost: Del tre: The Return Of Per Ahlmark.

ALLIANSEN É LOST: DEL TRE: The return of Per Ahlmark.

Man började få problem med verkligheten. Man började önska att verkligheten inte trängde sig på. Det fanns för få bekvämligheter, men inte nog med det: livsfarliga saker trängde sig på. Besynnerligheter. Främmande varelser. Diverse gräl började träda fram och saker och ting som inte löste sig fastän man arbetade enligt mall. Till exempel: Marknadshyrorna hade inte helt löst hemlösheten. Faktiskt inte alls. Verkligheten var för verklig. De företagen som i sann optimistisk entreprenörsanda hade startats hade nästan alla gått omkull. En del av öns invånare hade börjat tvingas sälja sin arbetskraft. Federley som satsat allt på letterna hade varit en. Vilket chockade honom. Man började även få problem med brottsligheten. Folk drack av vattnet. Fastän det inte var deras. Äganderätten respekterades inte till fullo. Land måste nu med järnhård lag byggas.

Beatrice Ask satte upp affischer. Som en del i hennes nystartade kamp mot brottsligheten. Det stod på några: ”Förbjudet att äta av frukten”, ”Vattnet är inte gratis. Vattendrickning utan betalning beivras”, ”Lösdriveri förbjudet” samt ”Affischering förbjuden” på dem. I hennes arbetslag planerades det även att delas ut flygblad angående de nyinstiftade lagarna men dessa var tvungna att dras in då själva flygbladen var en överträdelse emot anti-maffia lagarna.

En som var nöjd med utökandet av lagar var von Holstein, en man som i ärlighetens namn alltid haft så mycket problem med verkligheten att han inte uppfattade det som hände på ön som särdeles problematiskt. Det overkliga i det verkliga gav honom större drömmar. Mindre nöjd var han dock med kärlekslivet. Johan Staël von Holstein upptäckte nämligen till sin förfäran att han hade konkurrens i sin kärlek till Maud. Valfri Storbolags-VD var även han ute efter Mauds gunst. Johan, liksom Valfri StorbolagsVD, ogillade konkurrens. Innerst inne. Utåt så strålade han av denna konkurrens. – Må bäste man vinna. Men Johan visste att så var inte alltid fallet. Bäste man vann inte alltid. I sossesverige berodde det på den kommunistiska diktaturen. Men här kunde det bero på otur, ren och skär. Det kunde bero på att marknaden ännu så länge, i ärlighetens namn, var en smula primitiv. Valfri Storbolags-VD berättade i sin charmoffensiv att det fulaste ordet i svenska språket var ”rättvisa”. Vad var det egentligen? Mest ett påfund av människor som ingenting har. Han mindes hur han efter att aktien sjunkit en dag valt att sparka 1000 människor. Men Marknaden hade reagerat positivt. Så varför var inte det rättvist? Marknaden var ju opartisk. Den sade heller inget negativt när han gav sig själv och sina närmaste en bonus. Valfri Storbolags-VD ansåg därför att om ordet rättvisa skulle användas så skulle det granskas och värderas av den oberoende Marknaden. Det om något var väl rättvist.
– Så ordet kanske inte är så fult ändå, undrade Johan Stael von Holstein.
- Nej. Inte om Maud blir min, sa Valfri Storbolags-VD och höll hårt i sin aktieportfölj.

Maud var ovetandes om detta drama. Lyckligt, om ni så vill. Hon förstod inte leendena. De snabba ögonkasten. De inställsamma kommentarerna. Hon förstod helt enkelt inte flirtandets konst. Hon var ju bara sitt vanliga naturliga jag. Hon var alltid glad. Hon resonerade enligt sin filosofi: Varför vara ledsen när man kan vara hurtig? Hon hade dessutom kommit på en lösning på problemet med fattigdomen och den syrefattige intellektuella nivån på ön. Man skulle privatisera syret. Detta var förvisso inte hennes idé. Utan öns Think-Tank, Johan Norberg som kommit på detta: för att berika debatten på ön. Han hade i sin tur berättat detta för öns grävande journalist: Susanna Popova, som skrivit ned det på ett litet pappersark.(Susanna Popova hade inga problem med feminister eller miljörörelser på ön: det fanns ju inga, och i rädsla att tvingas delta i Ulf Kristerssons jobbtorg, där öns arbetslösa byggde sandslott som arbetsträning och praktik, blev hon grävande journalist på Ulf Adelsohns nystartade tidning ”Ulfs Sanning och Analys. Kort och gott. ”USA”. Per Gudmundson fick börja som praktikant på nåder. ). Federley hade hittat pappersarket, som mer liknade ett plakat, och sprungit iväg med det till Maud. Maud hade reagerat positivt. StorbolagsVD:n köpte därefter upp syrerättigheterna efter att ha friat till Maud. Folk var nu tvungna att arbeta ihop sin dagliga dos syre. Marknaden fungerade. Det blev också första rubriken på USA:s måndags nummer. En annan nyhetsartikel löd. ”Fredrik Regerar.” Där lovordades Fredrik för sin resoluta stil, sitt kraftfulla ledarskap och sitt mod att våga säga ifrån. Framförallt hyllades jobbpolitiken och tillväxten. Von Holstein fick skriva krönikor. Hans krönika i detta nummer hette: ”Två norrlänningar är en för mycket.”

Johan Stäel von Holstein satt annars i en solstol och tittade roat på dem som slet i sanden med sina sandslott, under Ulf Kristerssons övervakning. Han kände igen arbetare. Det var ena lata jävlar. Han kände två norrlänningar. Den ena var en typisk tillväxthämmande lat arbetslös norrlänning. Denna norrlänning byggde sitt hus, lagade sin bil, odlade sin trädgård, uppfostrade sina fyra barn i en hockeylada som han byggt för de, där han lärde de åka skridskor och han jagade sin mat där uppe i en tillväxtimpotent, nejsägande, obygd. Utan att producera något av värde. Den andre norrlänningen var mer ovanlig. Han hade förstått potentialen i sig själv, han hade lämnat norrskenet och sett ljuset, i marknadskapitalismen: han hade helt enkelt lämnat obygden, flyttat till Stockholm, gått en tvådagars kurs i ordbajsande och börjat arbeta som börsanalytiker.

Samtidigt var alliansenhjältarna nyfikna på den mystiska luckan i marken. Och vad som dolde sig där nere. Men man behövde någon som kunde medla med vikingen. Någon med ponuds och internationell karisma. Någon med erfarenhet i dessa sammanhang. Den store hjälten Carl Bildt skulle därför ner i luckan. Carl Bildt poängterade att han aldrig tidigare talat med en viking. – Du tror inte att du klarar av det, sade Fredrik.
Carl log avmätt. – Det är klart att jag klarar av det. Jag ville bara berätta att jag aldrig tidigare talat med en viking.
- Ta med dig Per Ahlmark, sa Fredrik, för säkerhets skull.
Flera såg tveksamma ut. Ahlmark? Han hade knappt ens förtroendet kvar hos DN:s ledarskribenter eller LUF. Eller nja. LUF tvivlade inte på Pers storhet. Även om Ahlmarks fall, liksom planet, kommit som en Blix från klar himmel. Som tur var fanns det inte många luffare på ön i och med anti-lösdriverilagen. Det sista var en klassisk MUF putslustighet. Flera var mycket förvånade. Carl Bildt hade först frågat. – Var Per ens med på samma planet? På samma plan, rättade han sig kvickt.
Fredrik insisterade och hade ett förtroligt samtal med Carl om det hela. Därefter deklarerade han öppet till alla tvivlare. – Calle vet vad han ska göra.
Calle nickade statsmannamässigt och skickligt arrogant. Ingen kunde framstå arrogant som han, enbart med en enkel liten nickning. Fredrik var imponerad av detta. Faktum var att detta var ett av de viktigaste skälen till att han valt Calle till den post han fått. Det där lilla. Att bara framstå som något genom sin blotta uppenbarelse. Calle var en statsman. Han hade en medfödd talang för att verka självsäker.
Per Ahlmark, följde med genom djungeln och med ner i luckan, glad över att fortfarande vara efterfrågad. Där nere hade Jan Björklund och Tomhylsan säkrat rummen. Inga obehöriga fanns kvar. Där nere fanns det ett motionsrum, det fanns möjlighet att se på film, att duscha, att sova i en säng och det fanns ett matförråd. Det var kort sagt, det mest civiliserade stället på ön. Hittills. Det var en skum belysning där nere. Men den var som gjord för att skapa egna figurer på väggarna med händerna. Snart uppdagades det dock vad Per Ahlmark var till för.

Nere i underjorden hade man hittat något som räknade ned. Tomhylsan hade räknat ut att det var en bomb. Fredrik Malm hade räknat ut att det var en iransk. – Hur vet du det, frågade Carl. – Varför skulle det inte vara det? Carl som egentligen ville arbeta någorlunda efter hur fakta såg ut på marken avhöll sig från en vidare diskussion, han visste nämligen hur han kunde ta reda på om den var iransk eller inte. Det fanns två sladdar som ledde till anordningen. En röd och en blå. Carl Bildt vände sig nu till Ahlmark. Vilken ska vi skära av?
Per Ahlmark sade med tvärsäkerhet. – Den blå. Carl Bildt nickade kort, tog fram avbitaren och knipsade av den röda. Bomben slutade räkna ned. Alla kunde andas ut.


Uppdraget var inte över för de tre. Carl Bildt hade fått veta att det fanns något annat som räknade ned som man inte förstod riktigt vad det var. Enligt instruktionen man fått av Vikingen var det viktigt att man tryckte in en kod annars skulle allt sprängas sönder. Det var svårt att avgöra vikingens trovärdighet. Inte bara för att han nyligen huggit huvudet av Dick Erixon, utan även för att vikingen inte sett sig själv som hallänning, svensk och europé. Vikingen visste inte vad han var. Carl Bildt rådfrågade därför Per Ahlmark. – Ska vi trycka in koden? Kan vi lita på vikingen i det här fallet?
Per Ahlmark sade: - Absolut inte. Kaboom! Sa han och gjorde elegant ett svampmoln med händerna som avtecknades mot väggen.
Carl Bildt tryckte omedelbart in koden. Och ingenting hände. Vilket naturligtvis var bra.
- Förresten, Per. Var bomben iransk?
- Ja, sa Per.

Carl Bildt och Per Ahlmark och Fredrik Malm klättrade upp igen ur underjorden där man annars trivdes riktigt bra. Man skulle informera Fredrik Reinfeldt om de goda nyheterna. Man började gå tillbaka, men blev hungriga, efter en dags hårt arbete. Man letade efter något att äta. Efter några meter hittade man bär som man inte kände igen.
- Kan man äta de här bären? Undrade Carl.
- Nej, sa Per. De är giftiga. Man dör omedelbart. Ni har väl sett Den Blå Lagunen? Det är såna bär.
Carl Bildt tog genast upp en handfull bär, beskådade de i en kort sekund och åt sedan raskt upp de. De var delikata. Han kände dessutom ganska snart att han fick en energikick. Han blev piggare. Kände sig livfullare. Promenaden tillbaka skulle bli rask.

Det tog ett tag, promenaden var allt annat än problemfri. Men till slut var man tillbaks vid högkvarteret. Fredrik mötte upp och frågade om det gått bra. Carl Bildt svarade: - Per Ahlmarks expertis är ovärderlig.
Men Fredrik såg inte till Per. Och han kunde inte uttyda något genom att titta på Carl.
Carl Bildts ansiktsuttryck avslöjade inte den bistra sanningen.
- Var är Ahlmark, frågade Fredrik.
- Dessvärre har inte Per Ahlmark själv förstått sin egen genialitet. Så när jag frågade honom om det var riskfritt att ta den enda vägen tillbaka för att undvika isbjörnarna, så sa han ja, och han tog den enda vägen, innan vi hann stoppa honom. Vi såg hur en isbjörn tog tag i Per Ahlmark, och släpade iväg med honom. – Hjälpte ni honom inte? – Nja, vi gjorde så gott vi kunde, sa Carl. Fredrik Malm ropade ”Lycka till!” till Per.
Fredrik skakade på huvudet. – Ja, ja, men det fanns alltså en annan väg?
- Ja, tydligen, sa Carl Bildt med en röst som visade att även han kunde låta förvånad. Tack vare Per insåg vi att det måste finnas en annan väg att gå.

Alliansen É Lost: Del 2. Muslimerna kommer.

Denna historia är löst baserad på TV-serien Lost och Verkligheten.


Och så händer det igen. Djungeln ljuder av ett obehagligt vrål. En grupp från Oceanic Alliansen spanar in mot djungeln. – Det är de andra, säger Jan Björklund, som fått vetskap om att det finns andra på ön, som man kan kalla för ”de andra”.
- Det är bättre att kalla de andra för muslimer, säger Dick Erixon. Så att vi vet att vi bör vara rädda.
- De ser inte ut som muslimer, säger Jan som har fått syn på något genom en kikare.
- Det är det som är det djävulska, säger Dick Erixon.
- Att de inte ser ut som muslimer?
- Ja. Precis.
- Borde inte det djävulska vara, det de gör, inte hur de ser ut. Jag menar: att bara se ut som något kan väl inte vara farligt, hävdar Johan Norberg.
- Det de gör är det onda, försöker Dick förtydliga.
- De har inte gjort något ännu, påminner Beatrice Ask de om. Vi bör vänta med att döma de tills vi förhört dem. Waterboarding tänker Per Gudmundson instinktivt.
- Det är det som är det diaboliska.
- Är inte det typ bara en synonym för det djävulska?
- Ska vi tjafsa här hela dagen om semantik eller ska vi fly innan de äter upp oss, säger Dick Erixon.
- Är de kannibaler nu?
- Man vet aldrig med muslimer, säger Dick Erixon och rättar till sin fluga.
- Jo, men det vi nog ändå. Muslimer är inte kannibaler, säger Johan Norberg och tillägger med högljudd röst. Det kan ni citera mig på om ni vill.
- Det är det som är deras plan, säger Dick Erixon.
- Att de ska komma ut som kannibaler? Jan Björklund såg mycket skeptisk ut. Det har vi inte fått någon som helst indikation på. Det fanns aldrig några sådana tendenser på Hjulstaskolan.
- Deras plan är att överraska oss när vi minst anar det.
- Fortsätter du spåna vidare finns det inget som kommer att överraska oss, säger Johan Norberg som börjar bli trött på sina vänner.
- Vi måste slå till först, säger Gunnar Hökmark. Vi måste försvara den fria världen. Vi har inget att förlora. Gunnar Hökmark hade målat USA:s och Israels flagga på sina glasögon. Han såg inte klok ut. Och han såg inte ut.
- Du menar att vi har allt att förlora? Säger Jan Björklund.
- Eh… Jag …
Gunnar Hökmark avbryts av att en massa vildsvin springer förbi.
- Vad var det, ropade den självvalt blinde Hökmark.
- Där var era muslimer, säger Johan Norberg trött.
- Vilda svin, säger Dick Erixon, på sätt och vis är väl det muslimer.
Ingen skrattar. Johan Norberg tycker det är obehagligt. Men han har inga andra att umgås med.

- Men det var inte de jag menade, sade Per Gudmundson. De andra är kvar där ute. Eftersom alla av de inte är livsfarliga är det ännu läskigare. Vi vet inte vilka som bär bombbälte under burkan. Muslimer är ungefär som vi. Men de är på ett sätt, vi är på ett annat.

Men ut ur buskarna kommer något helt annat farande. Det är andra överlevande. De ser slitna ut. Men Filippa Reinfeldt drar en läkare i örat. Fredrik blir överraskad. - Var du med på planet? Anders Borg är inte lika glad. Han ser Filippa som yokon i leken. - Varför drar du läkaren i örat?
- Han ska till Valfri Storbolags-VD, sa hon. Där gör han mest nytta. Det är därför vi är här. Vi förlorade några på vägen, och han trilskades lite när han ville hjälpa dem, men vi hade ett vårdval att göra.

Fast kärleksstunden blir kort. Problemen börjar hopa sig. Fredrik, Filippa och Anders går mot stranden. Några andra, som är mer bekymrade över muslimerna stannar kvar.

Men även om det inte var muslimer den här gången är de nu oroliga. Muslimerna är någon annanstans. Hur ska man försvara sig? En grupp bestämmer sig för att ge sig ut på en expedition för att hitta något att försvara sig med. Några hetsar upp sig mer än andra.

På stranden beslutar man sig för att lösa hemlösheten på ön med marknadshyror. Alla är nöjda, problemet är löst och man springer ut i vattnet. Varför sprang man ut i vattnet? Jo förklaringen är ett glatt rop.– Sisten i är Lars Ohly, ropar Marie Söderqvist.

Samtidigt planerar Johan Staël von Holstein att fria till Maud Olofsson. Det är trivsamt med Maud. Hon förstår honom. Hon lyssnar. Hon verkar vara den enda som gör det. Sven-Otto Littorin gör det inte. Han hade nominerat Johan till att bli Öns Arbetare. Vilken förbannad jävla förolämpning. - Arbetare? Jag är en entreprenör.

I djungeln flyger en ensam fluga förbi Dicks huvud. Dick Erixon slog till den så att den dog. Jan Björklund blev imponerad över snabbheten och snärten. Men Dick såg missnöjd ut. Han kanske var ledsen över att han dödade den. Dick var kanske djurvän. Jan tröstade honom. Dick tackade eftersom han var artig. Artighet var den dygd som han ansåg vara mest värdefull. Han var ju borgerlig.
– Jag önskar flugan var större så jag fick höra hur den vrålade av dödsskräck.
Jan hejdade den sista ryggklappen i luften. Lät handflatan ligga stilla i luften. Jan tänkte också att något större djur än en fluga skulle inte Dick kunna klara av på egen hand. Jan tröstade honom vidare. – Men han dog ju i varje fall.
– Ja, ja, sa Dick. Men det som verkligen bekymrar mig är risken att någon kommer att betrakta oss som terrorister, säger Dick. Det är det som bekymrar mig.
- Varför?
- Titta på oss! Kläderna börjar bli smutsiga, och vi har inte ens hela gemensamma uniformer. Vi ser… han svalde, var nära tårarna, … vi ser fattiga ut. Vi har inga F-16 plan att döda folk med, inga kärnvapen, inga stora slagskepp. Vi har bara mindre vapen. Vi kan bara döda i begränsad skala. Dick torkade en tår i ögat. Vi kan bara döda flugor.

Man går vidare genom djungeln efter att Dick tröstats med hjälp av borgerlig empati och socialdarwinistisk psykoterapi. Dick grät nu ännu mer. Dick snubblar på något metalliskt eftersom han gråter så våldsamt. Det han snubblat över är en besynnerlig, oförklarlig, lucka i marken. Som tur är har man lite material med sig. Med hjälp av lite terroristiskt, billigt, sprängmedel får man upp den.

Nere i luckan möter man något oväntat. Den lilla expeditionen, på jakt efter vapen att försvara sig mot muslimerna gnuggade sig i ögonen, när de såg vad det var. Det var en viking. En svensk, eller åtminstone skandinav, kanske europé, definitivt en västerlänning med lätt vildvuxet Wassbergskägg dock. Men man får det bekräftat. Det är en viking. Från vikingatiden. Konstigare saker har knappast hänt. Men honom skulle man inte behöva lära svenska värderingar.
- Hej min svenske bror, sade Dick Erixon som hade vågat gå fram.
- Ubba-klubba? Säger vikingen.
- Du är en av de första svenskarna, säger Dick. Helt fantastiskt! En svensk som jag säger han och pekar på sig själv och sin lilla fluga. Vill du vara med mig och min lilla…
- Svensk? I dont swing that way, säger vikingen som inte vet vad svensk är och fortsätter: I swing like this. Och svänger med en yxa och hugger flugan av Dick Erixon med tillhörande huvud.
Vikingen som var homofob och aldrig hade hört ordet svensk förut, (men märkligt nog talade flytande svenska och engelska) trodde att svensk betydde homosexuell.

På avstånd såg den resterande gruppen det som hände.
- Honom skulle man ha nytta av mot muslimerna, de muslimer som är ännu mindre som oss, säger Per Gudmundson mån om att inte låta som en islamofob
- Dude, han högg just huvudet av Dick, säger Jan Björklund förfärat
- Det är vad Dick skulle ha velat. Att ta med honom i kampen mot terroristerna. Och det ansåg Jan inte alls var en orimlig slutsats.

Per vänder tillbaka till stranden för att berätta om upptäckten.
- Var är Dick, undrar Fredrik Reinfeldt.
- Collateral damage, säger Per.