Alliansen É Lost: Tar Eländet Aldrig Slut?

På ön började människor oroa sig allt mer. Ingenting fungerade som det skulle. Därutöver dog folk. Det var svårt att förklara vari problemet låg. Det fanns ingen socialdemokratisk historia på ön. Det fanns inga sossar att skylla på. Kristdemokraternas Ella Bohlin kom på en möjlighet. Människorna på ön hade helt enkelt en socialdemokratisk demon inom sig. Därför hade inget paradis infunnit sig. Man skulle bli tvungen att ägna sig åt exorcism. Driva ut den socialdemokratiska demonen. Som sann och äkta kristen kunde hon sin bibel, hon mindes femte mosebok, om man avföll från den äkta tron : ”Så skall Herren sända underliga plågor över dig och dina efterkommande, stora och långvariga plågor, svåra och långvariga krankor.”
Om man inte var djupt kristen drabbades man av socialdemokratiska demoner och socialdemokratiskt tolkningsföreträde. Den måste rensas ut. Hon började tänka ut en plan.

- Vi behöver något för att stärka moralen, sa Anders Borg.
- Prata nu. Mitt högra öra lyssnar tillfälligt, sa Fredrik Reinfeldt.
- Bra är bättre än dåligt. Isolering ger ingen utväg. En väg har alltid två diken. Men om man har kört i diket, vet man i varje fall att det finns en väg! I närheten!
- Vad i hela fridens namn pratar du om?
- Ett tal. Du måste hålla ett tal. Och jag tycker det ska låta ungefär så där.
- Okej. Jag förstod inte så mycket.
Anders Borg klappade nöjt ihop händerna med en ljudlig bang. – Då så.

Birgitta Ohlsson hade börjat ruttna på ön. Nej, hon hade inte dött någon mystisk död. Men hon var trött. Trött på öns obehagligheter. Trött på att det inte blivit något borgerligt paradis med vissa försiktiga liberal-feministiska inslag. Hon sände ut flaskpost i vattnet.
Anders Borg såg det och frågade Federley. – Vem skriver hon till?
- Till NATO. Hon vill bli räddad.
- Nato, utropade Borg förskräckt, vi vill väl för fan inte bli bombade.
- Men det är väl bra med någon som gör något, undrade Federley. Och Nato hjälper alltid de sina.
- Men vi är inte med i NATO.
- Nej, därför skrev hon att vi gärna ville vara med i NATO också. Vi är inte neutrala längre ändå så. Vi är bara ensamma. Ensammast i hela världen. Utelämnade. Om vi går med kan vi påverka. De lyssnar på såna som oss. De gör det. Federley började gråta.

Det fanns andra problem. Det gick en mördare lös. Få lyssnade på Magnus Ranstorps experttips. Men man lät honom hållas. Han var något av en underhållare. Ett tidsfördriv lika gott som Hänt I Veckan. Det fanns flera misstänkta. Maud var en. Hon hade dessutom börjat tala om en flexiblare äktenskapsmarknad något som lät väldigt suspekt i Göran Hägglunds öron. En annan misstänkt var Jan T. Lag. Problemet var att han hade alibi för mordet. För många hade sett honom förnöjt ligga i hängmattan. Johan Stäel von Holstein såg en möjlighet i mordet. Han märkte att få ville ge varandra alibin för var de höll hus under mordnatten. Han startade ett nytt företag. En ny verksamhet. Alibiverksamhet AB. Där kunde man köpa sig alibin. Johan förstod att han själv var misstänkt, men han ansåg att han var alldeles för smart för att kunna åka fast. Om han skulle mörda någon, skulle han göra det så listigt, att inte ens han själv visste om det. Om det var någon som kunde utföra perfekta mord på ön så var det han. Vilket gav honom en ny idé. Han öppnade AB Lönnmord. Med Exekutiv Effektivitet.

Beatrice Ask skapade under tiden en ny lag. Anti-jante-lagen. Den gick ut på att man inte fick klaga. Inte gnälla, inte se ledsen ut. För detta ändamål skapade man en Positiv-polis. Deras roll var att rapportera allt som kunde tydas som avundsjuka, gnäll eller obefogat missnöje. Dessutom innebar anti-jante lagen att man varje dag skulle kora en vinnare och en förlorare. Vinnaren skulle hyllas, och förloraren bespottas. Syftet var att skapa mer produktivitet. Genom att vara positiv. Positiv-polisen noterade även vilka som log. Med anti-jante lagen kom också en slogan. ” ”Ja e inte jante”. Maud Olofsson var nöjd med lagen. Så var även von Holstein. De flesta var faktiskt nöjda. Det är aldrig fel med lagar, sa Maud. Positivpolisen gav Maud en anmärkning för att hon uttryckte det positiva i negativa ordalag. Man menade, och fick rätt i domstol, att hon borde sagt: ”Det är alltid bra med lagar.” Maud instämde. Med ett leende.

På ön hade man satt upp en plan mot terroristbekämpning, mest för att upprätthålla sysselsättning för Magnus Ranstorp som hade arbetat med planen. Han var ju så att säga terroristexpert.
1. Var paranoid! Ana en terrorist bakom varje buske så slår han inte till.
2. Bomba tillhåll där misstänkta kan hålla till och där vi har bevis på att inga viktiga vita bor.
3. ”Ett idogt underrättelsearbete sänder positiva signaler både utanför och inåt ön. Det får de som planerar att samla in pengar till en konflikt eller direkt till terrorism att ... tänka sig för eftersom deras agerande kan få konsekvenser.
4. Det angår också dig om en terrorist satt eld på grannens hus. Om en terrorist satt eld på din grannes hus.
5. Bristen på bevis är ett bevis på motståndarens, terroristens, slughet.
6. Eftersom vi antar att motståndaren inte arbetar efter logik, och det är viktigt att lära känna sin motståndare, så ska inte vi heller göra det.
7. Eftersom vi också antar att motståndaren är genuint ond, och ondskan därmed är vår fiende: bör vi arbeta efter principen: håll dina vänner nära, men dina fiender ännu närmare. Därför bör vi tänka och agera som våra fiender.
8. Det är bättre att agera än att inte agera. Vi bör därför skapa ett formulär där vi hela tiden ställer frågor som är en form av kombinationsfrågor. Enligt det här formuläret, som har flera frågor, så svarar man t ex nej på fråga sju, så svarar man ja på fråga åtta. Det sker per automatik och görs i det komplicerade system som man gjort för att underlätta, rent demokratiskt, och du behöver därför inte svara på fråga åtta. Vi har hämtat programmet från Bush-administrationen. Datorn gör tänkandet åt dig:
Fråga sju: - Vill du se dina barn dö?
Fråga åtta: - Bör vi bomba vår fiende?
9. Tänk kortsiktigt. Tänk produktivt. Tänk helst inte för mycket. Tänk lagom.

Det senare stred dock mot anti-jantelagen.

Så var talet klart. Moralen skulle stärkas. Reinfeldt samlade alla nere vid lägret. Men med hjälp av Hökmarks ögon lade han märkte till något.

- Var är von Holstein? Undrade Fredrik
- Du får sluta fråga sånt.
- Säg inte…
- Jo…
- Hur?
- Tydligen begick han mord på sig själv.
- Självmord menar du?
- Nej. Han fick en beställning till sitt nystartade företag AB Lönnmord på ett lukrativt kontrakt på sig själv. Han utförde det med briljans. Han har dessutom sett till att inga spår finns. Det är uppenbarligen hans smartaste skapelse.

- Hur dog han?

- Han var fastnaglad i sin säng på något bestialiskt märkligt sätt.

Längre bort såg man Ella Bohlin likblek. Något hade gått fel. Hemskt fel.
Så nu var man ännu en mindre. Människorna blev alltmer desperata. Alliansen började gå mot sin död. Samtidigt fick man oväntat radiokontakt. Någon försökte kontakta människorna på ön

Alliansen É Lost: Triangeldramat.

Johan Stael von Holstein var tvungen att bygga sig en egen stuga. Att bo i. För att imponera på Maud skulle den bli storslagen. Men han lyckades inte till fullo. Johan råkade ut för blodförgiftning. Trodde han. Han råkade slå en spik i sig, och började blöda. Hans blod var rött. Inte blått som han trodde. Den naturliga förklaringen var blodförgiftning. Det fanns ingen läkare i närheten. Naturligtvis höll läkarna till hos Valfri Storbolags-VD. Han överlevde, men höll på att dö på vägen genom djungeln. Till sin egen lättnad överlevde han. Det hade varit ett hårt bakslag för alla hans företag om han dött. Däremot fick han det bekräftat vad vissa sagt. Han var inte naturligt blåblodig.

Johan gick dessvärre på fler nederlag. Trots att han försökt charma Maud med sin kampanj: Världen Är Johan, hade hon fallit för Valfri Storbolags-VD. Valfri Storbolags-VD saknade nästan personlighet. Han investerade inget i sin egen personlighet. StorbolagsVD:n ansåg att personligheten var kostsam och inte särskilt kostnadseffektiv och han hade behövt skära ned på sin personlighet och Maud var alldeles såld. Han var nästan som en stereotyp, en form av idealtyp, utan några ideal. Han höll sitt kroppsspråk på ett absolut minimum: han hade avskedat en del ansiktsuttryck, som inte tjänade något som helst syfte, utan dessutom bara kunde förvirra. Han sparade på energi genom att inte skratta. Han log tillbaka ibland. Därför att utbytet kunde tjäna ett syfte. Det var så att säga, en form av kontrakt. Det var mot Maud han valde att le. Få verkade annars gilla Valfri StorbolagsVD. Så hade det varit hemma med. Han hade gått i terapi på grund av kritik som handlat om att han hade roffat åt sig pengar, vilket var djupt sårande. Terapin var lösgörande. Han blev av med det sista av det känsloöverskottet han hade.

Samtidigt hade både Federley och Maud råkat ut för bakslag innan Valfri Storbolags-VD hade friat. Arbetslösheten kunde nämligen delvis botas genom att man sparkade både Federley och Mona. Federley och Mona hade så många heltidssysselsättningar tillsammans så att om man sparkade båda två kunde man nästan utrota arbetslösheten. Det skapade dessvärre nästan 100 % arbetslöshet hos öns centerpartister, vilket fick Susanna Popova att börja fila på en artikel om vad som var fel på centerpartister. Det blev till en bok istället då materialet blev för stort.

Johan accepterade sin förlust av Maud, han var ingen dålig förlorare och tröststartade ett företag. Hans 124:e sedan han kom till ön.

Det blev bröllop. Så storslaget det kunde bli på den här ön. En hydda: ett uppenbart fuskbygge, och en vacker strand räckte gott. Förvisso var Valfri Storbolags-VD rikast. Han ägde ju det som fanns. Längre upp, där sanden övergick till gräs, var det dukat för fest. Billig, subventionerad arbetskraft hade man lyckats få fram. Fredrik Reinfeldt vigde. Bröllopet blev borgerligt. Vilket han, den där Hägglund, morrade om, men eftersom Hägglund saknade karisma, pondus och allting som gjorde att någon någonsin skulle lyssna på honom, hände ingenting. Hägglund var statist. Få visste vem han var. Han visste det och kände att något måste göras. Han började slipa på ett tal. Revanschen skulle bli hans.

Toastmastern Fredrick Federley fick hålla reda på vilka som skulle hålla talen. Maud hade velat ha någon centerpartist som toastmaster. Det hela var lite pinsamt. För Federley hade glömt bort att han själv var centerpartist. Det var som med vissa ord. Om man sa det många gånger förlorade det sin betydelse. Man visste varken ut eller in. Centerpartiet hade förlorat sin betydelse för Federley. Vem mer skulle då hålla tal? Johan Stäel von Holstein fick inte hålla tal. Man söp honom under bordet så att han inte höll något. Man var orolig över att Johan bara skulle ha pratat om sig själv. Per Gudmundsson fick inte hålla tal han skrivit sitt tal under nämnda bord. Men Hägglund skulle hålla ett. Även Fredrik Reinfeldt.

När Hägglund slog med ena kniven mot glaset tittade folk upp mot honom, men det var som om de såg rätt igenom honom, och man vände snart blicken tillbaka mot den som de pratat med. Hägglund blev frustrerad. Något måste göras för att få uppmärksamhet igen. Men alla ignorerade honom. Som statsminister och ledare såg Fredrik Reinfeldt detta. Han reste på sig. Slog i glaset. Hägglund sträckte på sig. Han var just på väg att säga ”tack” till Fredrik när… Fredrik höll ett eget tal istället

- Låt mig parafrasera Scott Adams ”Giftermål är på många sätt som bilstöld. Du bör i anständighetens namn byta nummerplåt och lacka om kärran innan du testkör den inför den förra ägaren. Det hör till god ton.” Och här är vi: borgerligheten, i all vår lycka, i all vår prakt, the best of the best: lyckliga över att ni valt rätt. Ni är Artiga. Vackra. Vettiga. Etikettiga. Produktiva. Energiska. Brorduktiga. Ni är två människor som har investerat i varandra. Ni har kalkylerat och vägt för och nackdelar mot varandra. Men kärlek går inte att outsourca.”

Detta lät mycket vackert. Fredrik såg mycket nöjd ut med den senaste meningen. Men Valfri StorbolagsVD skakade knappt synbart på sitt huvud. Han var inte helt övertygad om detta. Han synade Maud uppifrån och ned med sin blick.

Fredrik fortsatte: ”Detta giftermål påminner mycket om vad alliansen vill göra för Sverige. För den här ön. Att föra samman det bästa vi har. Och lämna skiten utanför. Ingenting kan hindra er lycka nu. ”

Jan Björklund gav betyg åt talet. Tre stridskukar av fem. Men sen kunde festen börja. Festen blev vild. Det sjöngs karaoke. Carl Bildt överraskade med att sjunga. Han valde ”I Love Europé”. Han tog inga danssteg och försökte le som Christer Sjögren vilket inte passade Carl alls. Det var ett leende som bara Christer Sjögren kunde leverera. Faktum var att flera på ön utom Carl avskydde den där låten. Men av någon anledning var det den enda de mindes från schlagerfestivalen. Federley sjöng Irma Schultz gamla slagdänga ”Stureplan”. Utan att reflektera över texten. Men det var sen gammalt. Politiker lyssnade sällan. Samma ”misstag” hade Reagan gjort med Springsteens Born In The USA och Angela Merkel när hon spelade Stones Angie i sin valkampanj. Fredrik Reinfeldt och Filippa sjöng en duett. Pogues julsång ”Fairytale of New York”. Konstigt låtval, men man tyckte det var ett fräckt val, som gick utanför vad man väntade sig. Lite folkligare. Lite MUF skojar till det liksom. Festnatten gick så mot sitt slut.

När Reinfeldt vaknade upp bakfull på stranden, med huvudet nergrävt i sanden av någon lustigkurre, väcktes han av Anders Borg som sa: - Jag har en tråkig nyhet.
- Och en god? Undrade Fredrik.
- Tja om du vill, sa Anders Borg.
- Shoot! Sa Fredrik. Det vill jag. Börja då med den goda.
- Okej. Det är vid den här tidpunkten dags för bröllopsresan.
Fredrik tyckte väl inte det var en så där jätterolig nyhet. Dessutom fanns det inte så många ställen att resa till. Men det måste ändå kategoriseras som en positiv nyhet, i brist på andra. Kanske hade han hoppats på något annat: som räddning. Susanna Popova hjälpte till att gräva upp Reinfeldt ur sanden. Han reste på sig för att titta på när paret begav sig. Han såg Maud. Men han såg inte Valfri Storbolags-VD.

- Var är Valfri Storbolags-VD, undrade Fredrik.
- Ja, det är den tråkiga nyheten. Någon har mördat honom.
.- Va? Vem är den skyldige?
- Jag vill egentligen inte spekulera i det, sade terroristexperten Magnus Ranstorp som hade skuggat Anders Borg men så pass dåligt att Anders Borgs hela tiden vetat om det, men det finns mycket som pekar på att det kan vara ett terroristdåd.
- Som? Undrade Fredrik och kände en plötslig huvudvärk komma annalkandes.
- Det är till exempel en vardag.
- Seriöst ?… sa Borg och såg skeptisk ut.
Seriöst, alltså. Terrorister slår helst till på vardagar. Dessutom var Valfri StorbolagsVD vår rikaste man på ön. Man vill på det viset påvisa att ingen går säker. Inte ens den rikaste. På så vis vill man sprida skräck. Man vill ställa frågan: Om man inte kan skydda den som förtjänar mest att bli skyddad, hur ska man då kunna skydda de som är minst värda. Den här terrorverksamheten har pågått en längre tid nu.
- Hur vet vi det, vi kom ju för bara ett par dar sedan? Det var Popova som antecknade för USA:s räkning. Frågan var inte retorisk eller kritisk utan öppen för att få mer bekräftelse.

- Terrorister vilar aldrig, och de slår till när vi minst anar det. Därför är det bra att alltid ana att de ska slå till. Då slår de inte till! Därför har den här terrorverksamheten funnits på den här ön väldigt länge. Det har inte funnits någon som kunnat ana att de skulle kunna slå till, sa Ranstorp och såg väldigt nöjd ut med den förklaringen. Ytterligare en indikation på att det är terrorister är att om man multiplicerar dagens datum med en annan siffra så får man telefonnumret till någon som jag inte känner personligen. Dessutom är det alltid troligast att det är terrorister innan vi vet att det är någon annan. Och då behövs ju inte jag.
Anders Borg förstod inte logiken till fullo, men det var ändå inte hans område. Han valde att tolerera Ranstorp om budskapet i slutändan kunde passa deras egen politik.
Fredrik Reinfeldt i sin tur var för bekymrad över manfallet för att kunna tänka på terrorexpertens analys. Han förlorade väljare för var dag som gick.

Alliansen É Lost: Del tre: The Return Of Per Ahlmark.

ALLIANSEN É LOST: DEL TRE: The return of Per Ahlmark.

Man började få problem med verkligheten. Man började önska att verkligheten inte trängde sig på. Det fanns för få bekvämligheter, men inte nog med det: livsfarliga saker trängde sig på. Besynnerligheter. Främmande varelser. Diverse gräl började träda fram och saker och ting som inte löste sig fastän man arbetade enligt mall. Till exempel: Marknadshyrorna hade inte helt löst hemlösheten. Faktiskt inte alls. Verkligheten var för verklig. De företagen som i sann optimistisk entreprenörsanda hade startats hade nästan alla gått omkull. En del av öns invånare hade börjat tvingas sälja sin arbetskraft. Federley som satsat allt på letterna hade varit en. Vilket chockade honom. Man började även få problem med brottsligheten. Folk drack av vattnet. Fastän det inte var deras. Äganderätten respekterades inte till fullo. Land måste nu med järnhård lag byggas.

Beatrice Ask satte upp affischer. Som en del i hennes nystartade kamp mot brottsligheten. Det stod på några: ”Förbjudet att äta av frukten”, ”Vattnet är inte gratis. Vattendrickning utan betalning beivras”, ”Lösdriveri förbjudet” samt ”Affischering förbjuden” på dem. I hennes arbetslag planerades det även att delas ut flygblad angående de nyinstiftade lagarna men dessa var tvungna att dras in då själva flygbladen var en överträdelse emot anti-maffia lagarna.

En som var nöjd med utökandet av lagar var von Holstein, en man som i ärlighetens namn alltid haft så mycket problem med verkligheten att han inte uppfattade det som hände på ön som särdeles problematiskt. Det overkliga i det verkliga gav honom större drömmar. Mindre nöjd var han dock med kärlekslivet. Johan Staël von Holstein upptäckte nämligen till sin förfäran att han hade konkurrens i sin kärlek till Maud. Valfri Storbolags-VD var även han ute efter Mauds gunst. Johan, liksom Valfri StorbolagsVD, ogillade konkurrens. Innerst inne. Utåt så strålade han av denna konkurrens. – Må bäste man vinna. Men Johan visste att så var inte alltid fallet. Bäste man vann inte alltid. I sossesverige berodde det på den kommunistiska diktaturen. Men här kunde det bero på otur, ren och skär. Det kunde bero på att marknaden ännu så länge, i ärlighetens namn, var en smula primitiv. Valfri Storbolags-VD berättade i sin charmoffensiv att det fulaste ordet i svenska språket var ”rättvisa”. Vad var det egentligen? Mest ett påfund av människor som ingenting har. Han mindes hur han efter att aktien sjunkit en dag valt att sparka 1000 människor. Men Marknaden hade reagerat positivt. Så varför var inte det rättvist? Marknaden var ju opartisk. Den sade heller inget negativt när han gav sig själv och sina närmaste en bonus. Valfri Storbolags-VD ansåg därför att om ordet rättvisa skulle användas så skulle det granskas och värderas av den oberoende Marknaden. Det om något var väl rättvist.
– Så ordet kanske inte är så fult ändå, undrade Johan Stael von Holstein.
- Nej. Inte om Maud blir min, sa Valfri Storbolags-VD och höll hårt i sin aktieportfölj.

Maud var ovetandes om detta drama. Lyckligt, om ni så vill. Hon förstod inte leendena. De snabba ögonkasten. De inställsamma kommentarerna. Hon förstod helt enkelt inte flirtandets konst. Hon var ju bara sitt vanliga naturliga jag. Hon var alltid glad. Hon resonerade enligt sin filosofi: Varför vara ledsen när man kan vara hurtig? Hon hade dessutom kommit på en lösning på problemet med fattigdomen och den syrefattige intellektuella nivån på ön. Man skulle privatisera syret. Detta var förvisso inte hennes idé. Utan öns Think-Tank, Johan Norberg som kommit på detta: för att berika debatten på ön. Han hade i sin tur berättat detta för öns grävande journalist: Susanna Popova, som skrivit ned det på ett litet pappersark.(Susanna Popova hade inga problem med feminister eller miljörörelser på ön: det fanns ju inga, och i rädsla att tvingas delta i Ulf Kristerssons jobbtorg, där öns arbetslösa byggde sandslott som arbetsträning och praktik, blev hon grävande journalist på Ulf Adelsohns nystartade tidning ”Ulfs Sanning och Analys. Kort och gott. ”USA”. Per Gudmundson fick börja som praktikant på nåder. ). Federley hade hittat pappersarket, som mer liknade ett plakat, och sprungit iväg med det till Maud. Maud hade reagerat positivt. StorbolagsVD:n köpte därefter upp syrerättigheterna efter att ha friat till Maud. Folk var nu tvungna att arbeta ihop sin dagliga dos syre. Marknaden fungerade. Det blev också första rubriken på USA:s måndags nummer. En annan nyhetsartikel löd. ”Fredrik Regerar.” Där lovordades Fredrik för sin resoluta stil, sitt kraftfulla ledarskap och sitt mod att våga säga ifrån. Framförallt hyllades jobbpolitiken och tillväxten. Von Holstein fick skriva krönikor. Hans krönika i detta nummer hette: ”Två norrlänningar är en för mycket.”

Johan Stäel von Holstein satt annars i en solstol och tittade roat på dem som slet i sanden med sina sandslott, under Ulf Kristerssons övervakning. Han kände igen arbetare. Det var ena lata jävlar. Han kände två norrlänningar. Den ena var en typisk tillväxthämmande lat arbetslös norrlänning. Denna norrlänning byggde sitt hus, lagade sin bil, odlade sin trädgård, uppfostrade sina fyra barn i en hockeylada som han byggt för de, där han lärde de åka skridskor och han jagade sin mat där uppe i en tillväxtimpotent, nejsägande, obygd. Utan att producera något av värde. Den andre norrlänningen var mer ovanlig. Han hade förstått potentialen i sig själv, han hade lämnat norrskenet och sett ljuset, i marknadskapitalismen: han hade helt enkelt lämnat obygden, flyttat till Stockholm, gått en tvådagars kurs i ordbajsande och börjat arbeta som börsanalytiker.

Samtidigt var alliansenhjältarna nyfikna på den mystiska luckan i marken. Och vad som dolde sig där nere. Men man behövde någon som kunde medla med vikingen. Någon med ponuds och internationell karisma. Någon med erfarenhet i dessa sammanhang. Den store hjälten Carl Bildt skulle därför ner i luckan. Carl Bildt poängterade att han aldrig tidigare talat med en viking. – Du tror inte att du klarar av det, sade Fredrik.
Carl log avmätt. – Det är klart att jag klarar av det. Jag ville bara berätta att jag aldrig tidigare talat med en viking.
- Ta med dig Per Ahlmark, sa Fredrik, för säkerhets skull.
Flera såg tveksamma ut. Ahlmark? Han hade knappt ens förtroendet kvar hos DN:s ledarskribenter eller LUF. Eller nja. LUF tvivlade inte på Pers storhet. Även om Ahlmarks fall, liksom planet, kommit som en Blix från klar himmel. Som tur var fanns det inte många luffare på ön i och med anti-lösdriverilagen. Det sista var en klassisk MUF putslustighet. Flera var mycket förvånade. Carl Bildt hade först frågat. – Var Per ens med på samma planet? På samma plan, rättade han sig kvickt.
Fredrik insisterade och hade ett förtroligt samtal med Carl om det hela. Därefter deklarerade han öppet till alla tvivlare. – Calle vet vad han ska göra.
Calle nickade statsmannamässigt och skickligt arrogant. Ingen kunde framstå arrogant som han, enbart med en enkel liten nickning. Fredrik var imponerad av detta. Faktum var att detta var ett av de viktigaste skälen till att han valt Calle till den post han fått. Det där lilla. Att bara framstå som något genom sin blotta uppenbarelse. Calle var en statsman. Han hade en medfödd talang för att verka självsäker.
Per Ahlmark, följde med genom djungeln och med ner i luckan, glad över att fortfarande vara efterfrågad. Där nere hade Jan Björklund och Tomhylsan säkrat rummen. Inga obehöriga fanns kvar. Där nere fanns det ett motionsrum, det fanns möjlighet att se på film, att duscha, att sova i en säng och det fanns ett matförråd. Det var kort sagt, det mest civiliserade stället på ön. Hittills. Det var en skum belysning där nere. Men den var som gjord för att skapa egna figurer på väggarna med händerna. Snart uppdagades det dock vad Per Ahlmark var till för.

Nere i underjorden hade man hittat något som räknade ned. Tomhylsan hade räknat ut att det var en bomb. Fredrik Malm hade räknat ut att det var en iransk. – Hur vet du det, frågade Carl. – Varför skulle det inte vara det? Carl som egentligen ville arbeta någorlunda efter hur fakta såg ut på marken avhöll sig från en vidare diskussion, han visste nämligen hur han kunde ta reda på om den var iransk eller inte. Det fanns två sladdar som ledde till anordningen. En röd och en blå. Carl Bildt vände sig nu till Ahlmark. Vilken ska vi skära av?
Per Ahlmark sade med tvärsäkerhet. – Den blå. Carl Bildt nickade kort, tog fram avbitaren och knipsade av den röda. Bomben slutade räkna ned. Alla kunde andas ut.


Uppdraget var inte över för de tre. Carl Bildt hade fått veta att det fanns något annat som räknade ned som man inte förstod riktigt vad det var. Enligt instruktionen man fått av Vikingen var det viktigt att man tryckte in en kod annars skulle allt sprängas sönder. Det var svårt att avgöra vikingens trovärdighet. Inte bara för att han nyligen huggit huvudet av Dick Erixon, utan även för att vikingen inte sett sig själv som hallänning, svensk och europé. Vikingen visste inte vad han var. Carl Bildt rådfrågade därför Per Ahlmark. – Ska vi trycka in koden? Kan vi lita på vikingen i det här fallet?
Per Ahlmark sade: - Absolut inte. Kaboom! Sa han och gjorde elegant ett svampmoln med händerna som avtecknades mot väggen.
Carl Bildt tryckte omedelbart in koden. Och ingenting hände. Vilket naturligtvis var bra.
- Förresten, Per. Var bomben iransk?
- Ja, sa Per.

Carl Bildt och Per Ahlmark och Fredrik Malm klättrade upp igen ur underjorden där man annars trivdes riktigt bra. Man skulle informera Fredrik Reinfeldt om de goda nyheterna. Man började gå tillbaka, men blev hungriga, efter en dags hårt arbete. Man letade efter något att äta. Efter några meter hittade man bär som man inte kände igen.
- Kan man äta de här bären? Undrade Carl.
- Nej, sa Per. De är giftiga. Man dör omedelbart. Ni har väl sett Den Blå Lagunen? Det är såna bär.
Carl Bildt tog genast upp en handfull bär, beskådade de i en kort sekund och åt sedan raskt upp de. De var delikata. Han kände dessutom ganska snart att han fick en energikick. Han blev piggare. Kände sig livfullare. Promenaden tillbaka skulle bli rask.

Det tog ett tag, promenaden var allt annat än problemfri. Men till slut var man tillbaks vid högkvarteret. Fredrik mötte upp och frågade om det gått bra. Carl Bildt svarade: - Per Ahlmarks expertis är ovärderlig.
Men Fredrik såg inte till Per. Och han kunde inte uttyda något genom att titta på Carl.
Carl Bildts ansiktsuttryck avslöjade inte den bistra sanningen.
- Var är Ahlmark, frågade Fredrik.
- Dessvärre har inte Per Ahlmark själv förstått sin egen genialitet. Så när jag frågade honom om det var riskfritt att ta den enda vägen tillbaka för att undvika isbjörnarna, så sa han ja, och han tog den enda vägen, innan vi hann stoppa honom. Vi såg hur en isbjörn tog tag i Per Ahlmark, och släpade iväg med honom. – Hjälpte ni honom inte? – Nja, vi gjorde så gott vi kunde, sa Carl. Fredrik Malm ropade ”Lycka till!” till Per.
Fredrik skakade på huvudet. – Ja, ja, men det fanns alltså en annan väg?
- Ja, tydligen, sa Carl Bildt med en röst som visade att även han kunde låta förvånad. Tack vare Per insåg vi att det måste finnas en annan väg att gå.

Alliansen É Lost: Del 2. Muslimerna kommer.

Denna historia är löst baserad på TV-serien Lost och Verkligheten.


Och så händer det igen. Djungeln ljuder av ett obehagligt vrål. En grupp från Oceanic Alliansen spanar in mot djungeln. – Det är de andra, säger Jan Björklund, som fått vetskap om att det finns andra på ön, som man kan kalla för ”de andra”.
- Det är bättre att kalla de andra för muslimer, säger Dick Erixon. Så att vi vet att vi bör vara rädda.
- De ser inte ut som muslimer, säger Jan som har fått syn på något genom en kikare.
- Det är det som är det djävulska, säger Dick Erixon.
- Att de inte ser ut som muslimer?
- Ja. Precis.
- Borde inte det djävulska vara, det de gör, inte hur de ser ut. Jag menar: att bara se ut som något kan väl inte vara farligt, hävdar Johan Norberg.
- Det de gör är det onda, försöker Dick förtydliga.
- De har inte gjort något ännu, påminner Beatrice Ask de om. Vi bör vänta med att döma de tills vi förhört dem. Waterboarding tänker Per Gudmundson instinktivt.
- Det är det som är det diaboliska.
- Är inte det typ bara en synonym för det djävulska?
- Ska vi tjafsa här hela dagen om semantik eller ska vi fly innan de äter upp oss, säger Dick Erixon.
- Är de kannibaler nu?
- Man vet aldrig med muslimer, säger Dick Erixon och rättar till sin fluga.
- Jo, men det vi nog ändå. Muslimer är inte kannibaler, säger Johan Norberg och tillägger med högljudd röst. Det kan ni citera mig på om ni vill.
- Det är det som är deras plan, säger Dick Erixon.
- Att de ska komma ut som kannibaler? Jan Björklund såg mycket skeptisk ut. Det har vi inte fått någon som helst indikation på. Det fanns aldrig några sådana tendenser på Hjulstaskolan.
- Deras plan är att överraska oss när vi minst anar det.
- Fortsätter du spåna vidare finns det inget som kommer att överraska oss, säger Johan Norberg som börjar bli trött på sina vänner.
- Vi måste slå till först, säger Gunnar Hökmark. Vi måste försvara den fria världen. Vi har inget att förlora. Gunnar Hökmark hade målat USA:s och Israels flagga på sina glasögon. Han såg inte klok ut. Och han såg inte ut.
- Du menar att vi har allt att förlora? Säger Jan Björklund.
- Eh… Jag …
Gunnar Hökmark avbryts av att en massa vildsvin springer förbi.
- Vad var det, ropade den självvalt blinde Hökmark.
- Där var era muslimer, säger Johan Norberg trött.
- Vilda svin, säger Dick Erixon, på sätt och vis är väl det muslimer.
Ingen skrattar. Johan Norberg tycker det är obehagligt. Men han har inga andra att umgås med.

- Men det var inte de jag menade, sade Per Gudmundson. De andra är kvar där ute. Eftersom alla av de inte är livsfarliga är det ännu läskigare. Vi vet inte vilka som bär bombbälte under burkan. Muslimer är ungefär som vi. Men de är på ett sätt, vi är på ett annat.

Men ut ur buskarna kommer något helt annat farande. Det är andra överlevande. De ser slitna ut. Men Filippa Reinfeldt drar en läkare i örat. Fredrik blir överraskad. - Var du med på planet? Anders Borg är inte lika glad. Han ser Filippa som yokon i leken. - Varför drar du läkaren i örat?
- Han ska till Valfri Storbolags-VD, sa hon. Där gör han mest nytta. Det är därför vi är här. Vi förlorade några på vägen, och han trilskades lite när han ville hjälpa dem, men vi hade ett vårdval att göra.

Fast kärleksstunden blir kort. Problemen börjar hopa sig. Fredrik, Filippa och Anders går mot stranden. Några andra, som är mer bekymrade över muslimerna stannar kvar.

Men även om det inte var muslimer den här gången är de nu oroliga. Muslimerna är någon annanstans. Hur ska man försvara sig? En grupp bestämmer sig för att ge sig ut på en expedition för att hitta något att försvara sig med. Några hetsar upp sig mer än andra.

På stranden beslutar man sig för att lösa hemlösheten på ön med marknadshyror. Alla är nöjda, problemet är löst och man springer ut i vattnet. Varför sprang man ut i vattnet? Jo förklaringen är ett glatt rop.– Sisten i är Lars Ohly, ropar Marie Söderqvist.

Samtidigt planerar Johan Staël von Holstein att fria till Maud Olofsson. Det är trivsamt med Maud. Hon förstår honom. Hon lyssnar. Hon verkar vara den enda som gör det. Sven-Otto Littorin gör det inte. Han hade nominerat Johan till att bli Öns Arbetare. Vilken förbannad jävla förolämpning. - Arbetare? Jag är en entreprenör.

I djungeln flyger en ensam fluga förbi Dicks huvud. Dick Erixon slog till den så att den dog. Jan Björklund blev imponerad över snabbheten och snärten. Men Dick såg missnöjd ut. Han kanske var ledsen över att han dödade den. Dick var kanske djurvän. Jan tröstade honom. Dick tackade eftersom han var artig. Artighet var den dygd som han ansåg vara mest värdefull. Han var ju borgerlig.
– Jag önskar flugan var större så jag fick höra hur den vrålade av dödsskräck.
Jan hejdade den sista ryggklappen i luften. Lät handflatan ligga stilla i luften. Jan tänkte också att något större djur än en fluga skulle inte Dick kunna klara av på egen hand. Jan tröstade honom vidare. – Men han dog ju i varje fall.
– Ja, ja, sa Dick. Men det som verkligen bekymrar mig är risken att någon kommer att betrakta oss som terrorister, säger Dick. Det är det som bekymrar mig.
- Varför?
- Titta på oss! Kläderna börjar bli smutsiga, och vi har inte ens hela gemensamma uniformer. Vi ser… han svalde, var nära tårarna, … vi ser fattiga ut. Vi har inga F-16 plan att döda folk med, inga kärnvapen, inga stora slagskepp. Vi har bara mindre vapen. Vi kan bara döda i begränsad skala. Dick torkade en tår i ögat. Vi kan bara döda flugor.

Man går vidare genom djungeln efter att Dick tröstats med hjälp av borgerlig empati och socialdarwinistisk psykoterapi. Dick grät nu ännu mer. Dick snubblar på något metalliskt eftersom han gråter så våldsamt. Det han snubblat över är en besynnerlig, oförklarlig, lucka i marken. Som tur är har man lite material med sig. Med hjälp av lite terroristiskt, billigt, sprängmedel får man upp den.

Nere i luckan möter man något oväntat. Den lilla expeditionen, på jakt efter vapen att försvara sig mot muslimerna gnuggade sig i ögonen, när de såg vad det var. Det var en viking. En svensk, eller åtminstone skandinav, kanske europé, definitivt en västerlänning med lätt vildvuxet Wassbergskägg dock. Men man får det bekräftat. Det är en viking. Från vikingatiden. Konstigare saker har knappast hänt. Men honom skulle man inte behöva lära svenska värderingar.
- Hej min svenske bror, sade Dick Erixon som hade vågat gå fram.
- Ubba-klubba? Säger vikingen.
- Du är en av de första svenskarna, säger Dick. Helt fantastiskt! En svensk som jag säger han och pekar på sig själv och sin lilla fluga. Vill du vara med mig och min lilla…
- Svensk? I dont swing that way, säger vikingen som inte vet vad svensk är och fortsätter: I swing like this. Och svänger med en yxa och hugger flugan av Dick Erixon med tillhörande huvud.
Vikingen som var homofob och aldrig hade hört ordet svensk förut, (men märkligt nog talade flytande svenska och engelska) trodde att svensk betydde homosexuell.

På avstånd såg den resterande gruppen det som hände.
- Honom skulle man ha nytta av mot muslimerna, de muslimer som är ännu mindre som oss, säger Per Gudmundson mån om att inte låta som en islamofob
- Dude, han högg just huvudet av Dick, säger Jan Björklund förfärat
- Det är vad Dick skulle ha velat. Att ta med honom i kampen mot terroristerna. Och det ansåg Jan inte alls var en orimlig slutsats.

Per vänder tillbaka till stranden för att berätta om upptäckten.
- Var är Dick, undrar Fredrik Reinfeldt.
- Collateral damage, säger Per.