torsdag 28 augusti 2008

onsdag 27 augusti 2008

Demonstrant: "Stop the torture, stop the war." Fox News: "Dont You Believe In Freedom?"

Kanalen med propagandasloganen, Fair and balanced, som skulle gjort Pravda avundsjuk, besöker en vänsterdemonstration. En sorglig ursäkt till journalist frågar en demonstrant vad budskapet är och denne svarar:

"Stop the torture, stop the war”

Journalisten svarar då med en ny fråga: “Do you not believe in freedom!?”

Ord Som Saknar Betydelse. # 1: Fredsprocess.

"The peace process is not, and should not be, affected by any kind of settlement activities," säger utrikesministern för Israel, Tzipi Livni.

Nä, varför skulle det. Fredsprocessen handlar ju inte om palestinska behov. Det är sen gammalt.

Samtidigt som USA med munnen beklagar utbyggnaden av bosättningarna, ger man Israel med den ena handen ekonomiska möjligheter, skatteavdrag för människor i USA som vill stödja ockupationen, att fortsätta med den utbyggnad av ockupationen man beklagar, och med den andra handen skakar man alibihand med Abbas. Condi Rice fabulerar dessutom vidare om att hon tror att det är fullt möjligt med en lösning i januari. Joråsatteh... Den ena handen vet vad den andra gör, medan munnen försöker bida tid och berättar sagor för de som vill lyssna.

Finns Bara En Pia Sundhage

Pia Sundhage vägrar träffa George W. Bush av ideologiska skäl.
- För mig är det ett enkelt val, säger Pia.

"Pia inser att hon själv bidragit till ”den amerikanska drömmen” i och med OS-guldet.
Ett perfekt slut– Det blev ett så perfekt amerikanskt slut. Vi var halvt nedslagna och vänder. I pausen före förlängningen satt de brasilianska spelarna ner medan vi stod i en ring. Det är typiskt amerikanskt, utan att jag då visste om det. Det visade att vi stod upp, säger Pia."


Det är dock inte alltid som den amerikanska drömmen fungerar. Till exempel så förlorade USA finalen i softboll i OS. USA:s tränare verkade ha tagit lektioner av Homer Simpson när det gällde att trösta sina spelare. – Jag har sagt åt spelarna att det kommer annat i livet som blir svårare att hantera.

Det låter inte så där vinnarinstinktamerikanskt. Ni vet: “second place is the first loser”. Mer homerikanskt. Al Bundiskt. Oväntat nog. Livet kommer bli värre. Get used to it.

Men. Grattis till Pia och till USA för OS-guldet. Och kul med lite ställningstagande av en person ur idrottsrörelsen för en gångs skull.

DN

Geografilektion

Den alternativa läroplanen (talesättet) i USA som går ut på att krig är Guds sätt att lära US-amerikanerna geografi har precis gått på en mina eller så är det precis så här som utbildningen faktiskt går till. War what is it good for? Good for education.

tisdag 26 augusti 2008

En miljon terrorister och ingen heter Ulf

Det råder terroristinflation. Tecknen är många och det sedan elfte september överhettade USA bestämmer takten. USA har en miljon namn på sin terroristlista. Men landet är inte ödelagt trots det. (En miljon inkompetenta terrorister verkar det vara.)

Och Sverige följer som vi vet lydigt efter.
"Skandiabanken har en spärr mot vissa vanligt förekommande arabiska namn...
Lena Hök säger att Skandiabanken välkomnar hans DO-anmälan.– Det är bra att få det här prövat och att DO ger tydliga direktiv om vad som gäller."

Få terrorister heter Lena. Annars är det ganska enkelt. Det är diskiminering.

Förbannat få människor heter Ulf. Det har onekligen sina fördelar.

I Afghanistan släpper man ut sitt krut, enligt en F-16 paradox, de där nere på marken, kan ju vara terrorister. Och är de det inte, skulle de kanske blivit. De som dog var afghaner. Hade det handlat om hundar hade vi kanske brytt oss. I Afghanistan heter ingen Ulf. Inga muslimer, inga talibaner, inga ”terrorister” heter Ulf. Jag kan betala mina räkningar på Skandiabanken.

Bevis behövs inte längre. Med muslimklingande namn behöver du bevisa din oskuld. Det är många som har glömt bort det. ”Hängningen är över, allt som återstår är rättegången.” Det är en vilda-västern mentalitet som roar i Lucky Luke, uppenbarligen accepteras av de flesta av västvärldens liberaler (det personliga är ju politiskt och bomberna ska ju inte falla på mitt huvud) men skrämmer i världspolitiken.

Så någon bestämmer vem som är terrorist och inte. Man tar bort någon. Typ Mandela. Nu när han inte är farlig längre. Nu när han är harmlös. Man tar bort någon och lägger till Valfri Muslim. De säger: Nej, det är inte muslimerna vi är ute efter, men, så sant mitt namn är Barack Obama: Så skulle jag hellre låta Jesse Jackson skära ballarna av mig än att jag skulle vara muslim om så för en dag.

Sen kommer problemet med terrorismen. I och med att man från högerhåll vägrar att ens analysera fenomenet, utifrån annat än ondska och religiös fundamentalism, så gör man bara en tydlig och enkel uppdelning mellan onda människor och goda människor. Där det onda bara går att bekämpa med militära medel, och undantagslagar. Men det visar på handlingskraft. Man agerar i varje fall. Tar hotet på allvar. De civila som dör blir svinn i statistiken. Collateral damage. Otur, ren och skär. Terroristerna döljer sig, är lömska. De är terrorister därför att de begår terroristaktioner, och terroristaktioner sker därför att det finns terrorister. Logiken som följer är som en hund som i all evighet jagar sin svans. Vi kallar in terroristexperter som jagar sin svans. De upprätthåller enbart skenet: är nödvändiga för att upprätthålla rädslan. Deras expertis blir därmed dubbelt så viktig: de vet aldrig något, spekulerar vilt, vilket förstärker idén om terroristernas lömskhet. De hörs och syns. De blir viktiga. Dels som experter, dels genom sin okunnighet. Men redan i användandet av ordet terrorism, beskrivs världen till de mäktigas fördel. Omvärldsanalysen är gjord av den som använder terrorism som begrepp och den är sällan komplicerad eller leder till någon hållbar lösning.

Terroristerna avhumaniseras. De avindividualiseras. De görs till spöken. Hotbilden möjliggör detta. Hotbilden ju starkare den uppmålas segregerar och ökar vår tolerans för döda afghaner och irakier. Rasismen ökar. Intoleransen ges fritt spelrum. Ytterligare utrymme skapas för rasistiska partier och åsikter. Vad konstituerar en terrorist? Än en gång. Det verkar inte vara mycket mer än att han utför terroristaktioner. Den som har tolkningsföreträdet bestämmer vad som är terroristaktioner.

Men jag håller i mitt pass. Hårt utav helvete! En miljon terrorister och ingen heter Ulf.

Även SVD Via Ung Vänster

måndag 25 augusti 2008

Ett Enda Stort: Nähä?

En ny avhandling har gjorts på Stockholms Universitet. En revolutionerande upptäckt har gjorts. Det räcker inte med positivt tänkande för att få det där jobbet man vill ha. Avhandlingen har kommit fram till andra truismer som: hög anställningsbarhet leder till att man känner mer kontroll över sitt arbetsliv. Människor med hög anställningsbarhet* har dessutom ett bättre allmänt hälsotillstånd.

*Anställningsbarhet betyder huruvida man har lätt att byta till andra likvärdiga arbeten.

Dessvärre skulle jag tro att självhjälpsböckernas mumbojumbopsykologiska lättmjölks"tro på dig själv"anda inte drabbas av någon större självinsikt. Det finns pengar att tjäna.

Avhandlingen är skriven av Erik Berntson.

Källa: DN 080824 samt Chef.se

lördag 23 augusti 2008

Cynisk TV

När TV4 nu gör reklam för Idolcirkusen ligger fokus på juryn. ”Juryn skapar starkare känslor än någonsin” lyder sloganen. Oavsett om detta är sant eller inte, så är det uppenbart och av reklamen att döma, att det framförallt handlar om känslan ilska, eller snarare, hat. Så ett program som egentligen borde handla om drömmar och mer eller mindre skönsjungande människor, reduceras i reklamen till att juryn gör människor heligt förbannade (jag menar: avfyrar en missil gör man väl inte annars?) Man försöker alltså nu locka människor till programmet med en förväntan av vad juryn har för elakheter att säga till deltagarna.* Så hur kommer det sig? Varför gör man inte reklamen: Startfältet starkare än någonsin: Deltagarna sjunger bättre än någonsin tidigare. Svaret stavas nog: cynism.

(Inom parantes sagt: Jag har alltid fascinerats av modet hos dem som ställer upp i programmet. Men även den besynnerliga och besvärande frånvaron av självinsikt hos många. Så i viss mån handlar det inte om mod, utan om dumdristighet. Jag har dock aldrig sett ett enda helt program av Idol. Jag klarar helt enkelt inte av det. )

Annars kanske TV4 kan göra ett program om en man i Nigeria som ställts inför ett dilemma. Han är nämligen gift med 86 kvinnor. Det är 82 för många. Han riskerar dödsstraff för polygami, som dömts av någon islamisk institution, eller snarare för mycket polygami. Nu har han fyra dagar på sig att skilja sig från 82 av dessa kvinnor annars verkställs domen. Varför inte göra en dokusåpa om det? En omvänd Bonde söker fru, med lite Stephen King-touch över det hela? Men det är bråttom. 4 dagar kvar, 82 kvinnor ska bort. Källa. DN:s pappersupplaga 080823

* Min tolkning av reklamen naturligtvis. Kanske finns det någon möjlighet att göra en sexuell tolkning av det hela. I don´t know.

Löjeväckande Rubrik

Det är något mycket löjeväckande över en sådan här rubrik: ”USA lämnar Irak 2011”. Det är till att börja med sagt med en viss reservation: ”om säkerhetsläget tillåter”, men och det är än viktigare, absolut inte sant, för även om säkerhetsläget tillåter, så kommer USA att ha ett antal militärbaser kvar i landet. Att detta skulle ske visste varje människa med ett minimum av USA-kännedom eftersom USA har baser i över 100 andra länder, så att USA helt skulle lämna Irak var naturligtvis aldrig ett reellt alternativ. Man måste ju trots allt bevaka sina ekonomiska intressen som man har där. ( I dagsläget innebär för övrigt det förbättrade säkerhetsläget att man rent pragmatiskt godtagit ett ökat iranskt inflytande i Irak.)

Men hur kan människor som kallar sig journalister, skriva att USA lämnar Irak 2011? Hur? Varför? När man i samma andetag som man påstår det vet att det varken i praktiken eller i teorin är sant.

Men sådan är imperialismen. Den behöver sina apologeter.

Fotnot: Även SVT text kör med samma rubrik. Där skriver man även att det kommer att vara militärbaser kvar i landet efter tillbakadragandet.

torsdag 21 augusti 2008

Prag 1968, Teheran 1953: "Allt som har hänt lever kvar och påverkar det nuvarande.”

Världshistorien är inte bara där som anekdoter att berätta. ”Allt som har hänt lever kvar och påverkar det nuvarande.” * Det är en truism som inte behöver utvecklas när vi denna vecka kan "fira" två dystra jubileum ur demokratisk synpunkt.

Mer eller mindre revolutionära försök till folkliga demokratier störtades av de två stormakterna, USA och Sovjetunionen. Iran 1953 och Tjeckoslovkien 1968. I grund och botten kan man egentligen se konsekvenserna av de båda än idag, även om det främst är krossandet av det enda demokratiska försöket till dags dato i Iran som har någon större dagsaktuell betydelse.

I Iran skedde Operation AJAX på grund av Irans ledare Mossadeqs nationaliseringar av oljebolag. Stora västliga ekonomiska intressen, läs olja, måste skyddas. Till varje pris. Så Mossadeq störtades. Shahen fick makten. Med stöd av USA skapade man en säkerhetstjänst som hade till uppgift att förhindra en ny Mossadeq. Men ett kortsiktigt imperialistiskt tänkande förstördes möjligheterna till en demokrati. USA ville förhindra ett spridande av olydnad i regionen gentemot kapitalistiska intressen. Det kan vara värt att notera när diverse krigshot vilar över Iran.

I Prag fanns det en stark folklig vilja att öppna upp och skapa en socialistisk demokrati utan att behöva lyda under Sovjetunionen. Det gick inte för sig. Krossandet av Prag-våren var ännu en mänsklig tragedi. Natten mellan den 20 och 21 augusti 1968 invaderades Tjeckoslovakien av trupper från Sovjetunionen, Bulgarien, Polen och Ungern. Och ännu en förlust i raden för socialismen kunde tecknas ned.

Hur hade världen kunnat se ut idag om inte stormakterna med sitt förakt för demokrati blandat sig i? Det får vi aldrig veta.

* Ur Människohamn, av John Ajvide Lindqvist som jag för närvarande läser.

Svensson. Björnbrum. DN. SVD

onsdag 20 augusti 2008

Kalvinistiskt Spinningpass Med Ella Bohlin: Sent Ska Syndaren Vakna

Den bibelkramande före detta spinninginstruktören Ella Bohlin har tröttna på tjocka mammor. Hon unnar dem nada. ”Lite brie till digestivekexet då? Tyvärr.”

Troende har förvisso alltid varit lite av glädjedödare. Onani, sex och brieost är sånt där som man ska akta sig för. Sånt som gör Gud ledsen i ögat. Det är snarare så att: "Du ska slita för ditt bröd i ditt anletes svett." Det står ingenting i bibeln om att unna sig något på digestivekex. Ska du få ditt kex ska det vara efter att du tränat. Ella vet så väl till skillnad från de lata, fettona till mammor i dagens Sverige att: ”Anden är villig, men köttet är svagt."

Mammorna är syndare helt enkelt. Och sent ska syndaren banta. Kämpa. Slita ont. Träna ska inte vara roligt. Träna kalvinistiskt som eller med Ella. Lid för i helvete. Disciplin, tjockisar! Beklaga er inte. Ni har väl läst er bibel? Frukta din herre. Han vill inte bli nedtyngd av era extrakilon.

Och, som replik till Ida Gabrielsson som påstår att Ella… skriver som om det vore något slags fritt val att älska sin kropp, och om man inte gillar dallret är det bara att bygga om den, på samma sätt som ungarna monterar ihop sitt lego.
, kan Ella svara, eftersom hon är kreationist så är det ju helt enkelt så att om Gud velat att våra kroppar skulle varit av lego hade han ju gjort så.

Så gör genast ett löppass tills du gråter ut extrakilona. Kom ihåg: Har du roligt gör du fel. Drick sjukt mycket vatten, även om det skulle leda till inkontinens.

Gud har gjort våra kroppar till vad de är. Deal with it. Annars har man ju sett på TV-shop den där magapparaten som ”förvandlar bilringarna till tvättbräda” genom att man bara coolt lutar sig tillbaka med sin joint* i soffan och faktiskt softar bort kilona. Och TV-shop är ju som vi vet rent vetenskaplig information.

(Inom parantes sagt: så bör Ella Bohlin hålla sig borta från diverse verkliga vetenskapliga magasin. Det visar sig nämligen att evolutionen inte har anpassat våra kroppar tillräckligt väl till det moderna livet. Vi har fortfarande kroppar anpassade för det gamla jägarlivet. Men vi verkar i varje fall leva längre. Och slipper, för det mesta, bli uppätna. Borträknat diverse maskar och sånt där.)

*Amfetamin är i och för sig bättre än gräs om man nu vill banta.**
**Detta är inte på något vis meningen som knarkpropaganda.

Uppsnappat via Hanna Löfqvist.

Att Berätta Om Hatet Genom Historien

Med tanke på att anti-semitismen i Litauen verkar vara på uppgång är det naturligtvis minst sagt olustigt att läsa Lisa Bjurwalds ledare i Dagens Nyheter idag. Hon skriver om hur man i Litauen undersöker eventuella brott gjorda av partisaner mot civilbefolkningen. Enligt Lisa Bjurwald har nämligen ingen dömts för brott (men åtminstone tre har åtalats) mot den judiska befolkningen i Litauen. Med tanke på att 90 % av den judiska befolkningen i Litauen utplånades i förintelsen är det naturligtvis uppseendeväckande. Cirka 200 000 judar i Litauen mördades.

Den litauiska regeringen menar att man undersöker alla möjliga brott. Men prioriteringerna verkar onekligen vara oproportiornerliga. Ett problem kan naturligtvis vara att lokalbefolkningen i Litauen var en aning för tjänstvillig när det gällde att hjälpa nazisterna.

Sen har en undersökning om lärares kunskaper om förintelsen gjorts. I sak tycker jag det är oerhört viktigt att förbrytelser mot mänskligheten aldrig glöms bort, att lärarkåren får en rejäl dos historielektioner. (Men behöver lågstadielärare kunna alla detaljer om förintelsen för at kunna berätta om den bakomliggande ideologin för lågstadiebarnen? Just om förintelsen?)Kampen mot rasism och anti-semitism är oerhört viktig. Men den kan inte bara ske genom information, och därtill selektivt utvald information. Homosexuella, kommunister, socialister, och förståndshandikappade mördades även dem. Läs Svensson om detta. Romer och judar mördades dock mer systematiskt än kommunister.

Även om många borgerliga människor tycker kolonialismen är överspelad till skillnad från anti-semitismen, så bör även dessa historier berättas. Här finns frågor som bör ställas. Ett litet exempel: Även om britterna förfärades över nazisternas koncentrationsläger dröjde det inte länge innan britterna själva skapade sådana i Kenya. Där skapades olika typer av tortyrläger och man hade till och med sin egen Mengele, dr Benny, som kastrerade fångar och tvingade de att äta sina egna testiklar.

Andra: Björnbrum. Jinge.

tisdag 19 augusti 2008

Västvänlig? Det Räcker. Hängningen är Över, Bara Rättegången Återstår

Du har väl valt sida mellan Georgien och Ryssland? Inte?

Dessvärre är det ju så att många har en ideologisk utgångspunkt som gör att man förklarar konflikter för tidigt; innan man har alla fakta på bordet, så vet man: detta innebär i sak att hängningen är över, och att det bara är rättegången som återstår. Ibland sållar man helt enkelt bort fakta som inte passar in. I krisen Georgien/Ryssland är det dock uppenbart att Georgiens president överskattat det egna landets militära möjligheter, samt möjligtvis underskattat Rysslands reaktion. Därtill kan man tro att den västvänlige georgiska presidenten (som har betydligt mindre demokratisk trovärdighet än exempelvis Chávez.) har överskattat det västliga stödet. En ständig uppmaning till världens alla ledare borde vara: lita aldrig på USA.

Annars är det dessutom som så att de två små utbrytarrepublikerna historiskt sett har liten koppling till Georgien, varför man också ställer sig frågan, vad som gör att väst så pass tydligt ställt sig på Georgiens sida. Stalin var det dessutom den som såg till att de små republikerna ingick i Georgien. Den frågan besvaras, delvis, med:

…Den moderna dygden: att vara Västvänlig. Att vara västvänlig är onekligen ett oerhört positivt epitet när det kommer till våra medier och hur det uttrycks. Om en dygd betecknar ett moraliskt eftertraktansvärt personligt karaktärsdrag, så är det just vad den georgiska presidenten Saakashvili försöker uppvisa med sin påstådda västvänlighet. Han proklamerar stolt att han har ”amerikanska värderingar”. Han är utbildad i USA och har tydligen haft en viss kontakt med John McCain. New York Times beskriver hur hans fina sätt är och när Ryssland kör den hårda stilen så har: ” Mr. Saakashvili ... fought back with soft power: the polished international image, the fluent English, repeated, eloquent appeals on cable news for Western support and, frequently, near histrionic claims about Russian intentions and actions in the conflict.”

Saakasvili har också länge varit en celibritet på de finare diplomatiska inre cirklarna. Han är en man som helt enkelt beter sig västligt och belevat, och talar flytande engelska. Utbildad i väst som han är.

Niklas Ekdal, den avgående DN-liberalen är inne på samma spår: (Uppsnappat via Esbati.)

För ett par år sedan träffade jag Micheil Saakasjvili, i Dalarna av alla ställen. Det är en charmerande demokrat som säger allt liberala västerlänningar vill höra. Han berättade om Georgiens framsteg, och jag skrev att han var på väg att göra ett akvarium av en fisksoppa.

För Ekdal är Georgien: frihetens trojanska häst i Stalins gamla maktsfär.
Vilket snarare bör ses som ett stilistiskt grepp från Ekdal än ett analytiskt. För hur fritt är dessutom Georgien? Och är det verkligen därför USA stödjer Georgien? Och är det verkligen en president som ska lära en journalist om framstegen?

Att Ryssland är en usel demokrati, det vet vi. Att Ryssland inte är en förkämpe för mänskliga rättigheter, det vet vi. Men spelar gamla meriter, och i sammanhanget irrelevanta fakta, någon roll här? Inte kan väl Georgiens attack mot Syd-Ossetien direkt ses som en attack för friheten? Vad säger exempelvis Amnesty. Ja, att det finns allvarliga brister i denna region överlag, men att det på vissa fronter sker framsteg. Men att Georgien skulle vara frihetens trojanska häst är helt enkelt DN-liberal mumbofuckingjumbo. (Dessutom var väl den trojanska hästen framgångsrik. Och i den dolde sig något. Och vadå göra akvarium av en fisksoppa. Verkar inte det lite dumt? I ett akvarium ska man väl ha levande fiskar som man inte tänker äta upp? )

Men här har vi det igen. Han säger det liberala västerlänningar vill höra. Det räcker så. Vi håller på Saakasjvili. Men presidenten är trots allt ifrågasatt i det egna landet. Stora protester mot honom har funnits, och den polisiära makten har slagit ned protester förr med brutalitet.

Naturligtvis gillas Georgien av USA eftersom man även deltagit i Irak-kriget.
Och sen kommer även den gamla rysskräcken in i bilden. Den är politiskt användbar.

USA är som vanligt inte oskyldiga, men detta innebär inte att det ursäktar Rysslands agerande. Ryssland har väl i viss mån sina imperialistiska ambitioner, sina drömmar om att bli den stormakt man en gång var. Historien skrivs inte enbart av vinnarna. Rysslands förlust i det kalla kriget, har krävt sin förklaring. Segrar är ofta förrädiska, medan förluster ofta kan vara instruktiva. Men det kan även skapa en revanschlusta: en sargad nationalism kan vara farlig. I nationalismen finns det ett otäckt blot-und-boden-tänk.

Ryssarna i sin tur pekar på det tämligen uppenbara och genomskinliga US-amerikanska hyckleriet med en diplomatisk variant av: ”Ah men durå”.* I sak ska det inte spela någon roll. Om ryssarna exempelvis ansåg att det var fel att stödja Kosovo borde ju ryssarna göra fel nu. Att det som vanligt finns viktiga naturresurser i ett konfliktområde är inte heller ovanligt. I den borgerliga analysen så handlar det enbart om Ryssland som stormakt. Men grejen med stormakter är ofta, att de agerar utifrån att bevaka sina egenintressen.

Men i kampen mellan stormakterna och eliterna är det folket som får lida.

(Jag antar dock att detta får NATO-entusiaster att bli än mer förtjusta i tanken om NATO. Ryssen är tillbaka. Han går inte att samarbeta militärt med.)

*Ett hyckleri som är skickligt ignorerat av borgerliga skribenter.

måndag 11 augusti 2008

USA Försökte Ge Ryssland Lektioner I Hur Man Skyddar Civila

Det politiska spelet är igång angående Ryssland/Georgien. FN är skådeplatsen för den officiella delen. USA påstår något. Ryssland hävdar något annat.

USA, genom sin FN-ambassadör, försökte tydligen ge Ryssland en lektion i att man måste skydda civila liv i Georgien. Den ryska ambassadörens svar lät inte vänta på sig: Vi behöver inte lektioner om hur man skyddar civila liv i Georgien av er, när vi ser hur det går för er i Irak och Afghanistan. Källa: Angry Arabs TV-tittande.

I väst har skulden i varje fall entydigt lagts på Ryssland. Men flera experter på området är däremot mer försiktiga. Flera uppmanar snarare till en djupare analys som måste vänta tills man har alla fakta på bordet. Men att Carl Bildt skulle lägga allt ansvar på Ryssland var inte oväntat.

Som Svensson skriver är det svårt att lita på Putin och Ryssland när det gäller mänskliga rättigheter just för deras krig mot lilla Tjetjenien.

Det var dock rörande att se hur två OS-deltagare, och OS-medaljörer, från Ryssland och Georgien kunde krama om varandra och inte inta den ultranationalistiska inställningen. Samtidigt måste det vara svårt att koncentrera sig på sin sport när det pågår ett krig i sitt hemland.

En sak är säker. Världen behöver inte fler flyktingar. Kanske lär man sig i USA namnet på ännu ett land. Som någon sa: Krig är Guds sätt att lära US-amerikanerna georgrafi. Fast då brukade det handla om krig som USA är direkt inblandade i.

lördag 9 augusti 2008

"Man Är Inte 30 År Hela Livet."

Bröderna Henrikssons Stenhuggeri verkar vara ett företag helt i våra nyliberala politikers smak. Ännu en polisanmälan har gjorts mot det extremt fackfientliga företaget. Denna gång gällande ofredande.

I juni försatte IF Metall Bröderna Henrikssons stenhuggeri i blockad. Anledningen är att företaget vägrar teckna kollektivavtal för sina anställda. Facket har tidigare polisanmält företaget efter att tre blockadvakter hotats till livet. Företagets reaktion? Man har hotat med att lägga ner verksamheten och varsla alla anställda om inte facket drar tillbaka kravet på avtal.

Man tar inte hand om sina anställda direkt. En man fick sparken på grund av arbetsskada. Han fick ingenting från företaget. Varken semestersättning, sjukersättning eller pension. Han hade jobbat i 33 år på företaget och tvingats göra en operation.

Idag säger mannen så här: - Kollektivavtal är en självklarhet tycker jag – i dag. Man är inte 30 år hela livet. Jag ångrar mig djupt.

Mästerskap I Branding

Kina är någonting nytt. Någonting oskuldsfullt i kapitalistisk mening. Men nu finns det en öppning. Pepsi säger: Go red, Go China. Den röda faran finns inte längre. Bara den röda mattan.

Nu öppnar sig den stora marknaden. Kina har en förbannad massa potentiella konsumenter. Konsumenter som ännu inte valt. Väst kommer att alibianklaga Kina för sin diktatur. För egentligen:

(Dave Zirin:) This is the Olympics the West wanted: games where the grandest prize is not a gold medal but a glittering entree to China's seemingly endless army of potential consumers. This is the reason that George W. Bush will attend the opening ceremonies, the first U.S. President to do so on foreign soil, and that in March, mere days before the crackdown in Tibet, Condoleezza Rice, laughably, took China off the State Department's list of nations that abuse human rights.

Samtidigt har Kina för OS skull rämnat hela kvarter. Tvingat bort en miljon människor. Väst har bidragit med övervakningsutrustning till Kina. För säkerhetens skull.

För Lars Ohly är spelen viktiga för Kina. Det är naturligtvis sant. Han är imponerad av invigningen. Som är en nationell propagandashow. Men ett problem är att det tydligen blivit så att de mänskliga rättigheterna försämrats under OS-förberedelserna. Och kapitalismen tar ett än starkare grepp om världen.

Men "demokratin" har kommit lite närmare. Nu ska kineserna välja mellan Coca-Cola och Pepsi. Go red, Go China.

Fotnot: Democracy now intervju med Dave Zirin.

fredag 8 augusti 2008

Hur Man Bemöter Kritik Mot Israel: Ignorera Huvudproblematiken

Så här svarar Federley på kritik på sin blogg från en israel-kritiker som handlar om vart Federleys välgörenhetspengar från sin kommande Israel-fest skall gå till.

”…den svenska synen i mångt o mycket är på Israel. De har inga liv, ingen kultur och inget sker utom det du kallar murbygge, ockupation osv.”

Det är ett mycket besynnerligt svar. Faktum är att om man ur en politisk aspekt vill kritisera Israel ur grundläggande liberala perspektiv så handlar det ju om det palestinierna utsätts för: inte om israelisk litteratur. Mig veterligen har ingen kritik mot Israel byggt på att de inte har något liv, eller kultur. Eller om man så vill: då går det ju att använda det faktum att man i Israel har betydligt lättare att faktiskt leva, än man har på de ockuperade områdena. Det finns naturligtvis kultur i Israel, liksom på de palestinska områdena, även om det är enklare att utöva kultur i Israel, rörelsefriheten existerar i Israel. Man skulle i så fall även, hävda att det även sällan skrivs om palestinsk kultur och palestinska liv, men Federley osynliggör ju palestinierna totalt. Palestinsk kultur är onekligen ett ämne Federley sällan har tagit upp. (Även jag har sällan skrivit om palestinsk kultur. Inte särskilt mycket om svensk heller.) Federley blandar medvetet ihop judisk kultur med Israels ockupationspolitik. Så vem är anti-semiten?

Dessutom skulle man även kunna hävda att en så omhuldad Israel-vän som Per Ahlmark ofta brustit i detsamma. Per Ahlmark har inte gjort sig känd för att skriva om den israeliska litteraturen eller kulturen. Lägg även märke till att Federley här inte ens själv vill ta orden murbygge och ockupation i mun. Som om det var enskilda individers åsikter att murbygge och ockupation pågick. Det är faktiskt ännu ett övergrepp när han ifrågasätter även grundläggande fakta som murbyggande och ockupation.

Det som också är tragiskt är det faktum hur gärna man tolkar kritiken mot Israel som anti-semitismen. Detta intellektuella självbedrägeri är skadligt för alla parter. Även om man tror att det är ett intelligent taktiskt sätt att kunna undvika att diskutera själva kritiken mot Israel så är det kontraproduktivt.

Anti-semitismen är högst reell. Den måste bekämpas precis som all rasism måste bekämpas. Men den bekämpas inte genom att blanda ihop kritiken mot Israel med någon form av judehat. Personligen tycker jag inte att detta kan vara så svårt att se. En viktig ingrediens i detta intellektuella självbedrägeri är osynliggörandet av palestinierna. Man måste ifrågasätta palestiniernas lidande, och som Federley gör, ifrågasätta själva ockupationen och murbyggandet. Man väljer att undvika att tala Israel som faktisk ockupationsmakt och vad detta innebär i realiteten.

torsdag 7 augusti 2008

Är Glaset Halvfullt Eller Halvtomt?

Aftonbladet ställer frågan:

Hur har du blivit bemött i vården?
Ställningen just nu:


Alltid bra (9.6 %)

Oftast bra (20.9 %)

Okej (9.6 %)

Dåligt ibland (46.2 %)

Alltid dåligt (13.8 %)


Någon ville svara: "Jag tycker väl vården är okej. Den är oftast bra, men det är dåligt ibland." Men hans röst blev ogiltigförklarad.

Fotnot: Jag skulle vilja djupintervjua en del av dessa människor som svarar på alla dessa internetfrågor. Vad är deras motivation? Hur mår de? Hur pass många tar dessa frågor på allvar? En del verkar motiverade av sin ilska: svarar alltid så negativt som möjligt. Man är förbannade i största allmänhet. Jag är speciellt förtjust i de som svarar "vet ej" på frågor som är i kategorin: "Hur har din sommar varit?"

Att Politiskt Utnyttja Anti-Semitismen

Finns det någon större politisk pajas i dagens Sverige än Fredrick Federley?*

När han nu ska skapa en ny fest för Israel är det för att dels hylla den judiska kulturen (vilket naturligtvis går att göra oerhört bra utan att fira Israel: men som Alliansfritt mycket riktigt påpekar, är detta ett sätt att göra kritiken mot Israel liktydig med kritik mot judar och judendom), och dels för att fira att "efter att i årtusenden varit slavar eller förtryckta fick judarna sin fristad i Israel." Fristad? Står inte Israel enligt sionister och diverse låtsasliberaler för ett evigt, konstant reellt hot om utplåning? Menar inte Olmert att "araberna" i Jersualem är ett ständigt hot mot Israels judar? DN-liberalerna har ju till och med bevis för att Iran har konkreta planer på att utplåna Israel. Det är inte mycket till fristad.

Dessutom visar då låtsasliberalen Federley, att för att vissa ska få en fristad måste andra människors liberala rättigheter undertryckas och undanhållas. Att han sedan, dock ej medvetet, eftersom han rent intellektuellt inte kan förstå det, bagatelliserar anti-semitismen är också tragiskt. Anti-semitismens långa, tragiska historia ska inte utnyttjas för försvaret av Israels apartheidliknande politik.

Är det så mycket begärt att få lite liberaler i riksdagen som har en konsekvent syn på liberalism?**

*Frågan är retorisk.
** Även denna fråga är retorisk.

Fotnot: Att säga "araberna" istället för palestinierna är också ett politiskt knep för att förneka palestinierna rättigheter till sitt land. Detta beskyller jag dock inte Federley för att göra.

tisdag 5 augusti 2008

Det Cyniska Israel

Så vad ska man ”hoppas” på i Israel efter Olmert? Kanske en man som en gång talade om att döda 70 palestinier per dag. Det var lagom många tyckte han liksom. Ett pris värt att betala. Shaul Mofaz är en hårdför man vilket han bevisat under sina år i Israel, både som minister och i det militära. Knappast någon som kommer att hjälpa palestinierna att få sin stat. Inte för att det råder brist på hökar i Israel, med föga respekt för palestinska liv, som exempelvis Barak visar med sitt löfte om nya attacker mot ghettofängelset Gaza.

Nu går det ju att döda palestinier på flera sätt. Man kan förvägra dem vård. Det händer ju att palestinier dör när de inte släpps igenom till sjukhusen. Senast i förra veckan rapporterades det om fem människor som dog inom loppet av 24 timmar på grund av detta. Det är med ofattbar cynism Israel agerar gentemot palestinierna. För att de ska släppas igenom för att få den vård de behöver kan de tvingas bli informatörer, tjallare, förrädare, golare. Israel utnyttjar alltså den misär man själva skapat till sin egen fördel. Denna fördel visar dock på Israels kroniskt kortsiktiga tänkande.

Lite sionistisk rysk roulette. Israels moral har redan spelat. Och förlorat.

Ps! Läs gärna även journalisten Mohammed Omer om sin situation som journalist efter misshandelsvälkomnandet. Publicerades först i The Nation, nästan som en vädjan till människor i USA: Hör på oss. Lyssna även på oss.

Jinge. Svensson.

söndag 3 augusti 2008

Brottets Bana I Det Nyliberala Samhället

Dagens Nyheter är en anti-facklig tidning. Det är sen gammalt. Idag hyllar Ekdal på ledarplats Reagans vidriga avskedande av de amerikanska flygledarna 1981.

Reagans och Thatchers viktigaste insats var att utmana facket, som dittills haft makten att utverka luft i lönekuverten. När de amerikanska flygledarna 1981 gick ut i illegal strejk sparkade Reagan över elva tusen på ett bräde. Sedan dess har inflationsdrivande lönekrav varit ett mindre problem.

I övrigt är artikeln underlig men intressant på flera sätt. Det finns flera saker att ifrågasätta, men jag väljer att bara skrapa på ytan. Ekdal har tidigare attackerat USA-kritiker för att de kritiserar USA pga deras egna unga ålder. De var inte med under andra världskriget och det kalla kriget. Nu verkar han själv inte förstå att det grå industrisamhället som han så negativt talar om, välfärdens framväxt, var en enorm framgång för många arbetarfamiljer. Människor från de lägre skikten. Att saker och ting förändras är annars självklart. Vi kan inte gå tillbaka. Teknikens framsteg är viktiga ingredienser i detta och att individer får öka möjligheter är bra, vilket sker bäst genom att samhället inte segregeras med stora ekonomiska klyftor. Men det handlar trots allt om ideologi.

Ekdal är annars en man som vill se ökade klyftor i samhället. Detta kommer aldrig att gå ihop med att stärka det sociala skyddsnätet som Ekdal tycker är av vikt. Den liberala och nyliberala synen på människan innebär i allt högre grad en individualistisk samhällssyn, med ett stort men. Men, exempelvis, Zygmunt Bauman har beskrivit det paradoxala i ett samhälle som predikar individens lov, men som i mångt och mycket skapar människor som är allt annat än unika individer. Vi förväntas vara och reagera på ett liknande sätt. Det finns en norm om hur man bör vara.

Detta leder mig en aning in på ledartikeln på huvudledarplats i DN som för dagen är mycket bra. (Även om inte alla tycker det.) Ledartikeln som handlar om brottes bana, talar där om hur man inte längre söker efter problemet i samhället eller i strukturerna, utan att man blir alltmer inriktad på offret och brottslingen. Det finns även en biologisering i synen på den kriminelle. På kriminalvården utreder man hur många som har ADHD på anstalterna. Man kan med andra ord tala om en individualistisk diskurs som passar medierna men i mitt tycke inte samhället i stort på längre sikt.

I den artikeln står det förvisso också att... "....Inlevelse i andra människor är något positivt, det är just den förmågan som brottslingen saknar." Det har inte brottsligt i sig att sakna empati, och det är inte heller så att det bara är av samhället deklararade brottslingar* som saknar empati. (Här gör sig DN en liten förenkling som jag är en aning kritisk mot, för det borde här handla om handlingen i sig, inte om "brottslingen".) Sparkandet av de 11 000 flygledarna krävde det också. Ett samhälle där klyftorna ökar, där människor segregeras, skapas empatibrist.

* I grund och botten är det ju samhällets sociala organisering som avgör vad som är kriminellt.

Söndagspredikan Om Utanförskap

Ibland skulle man önska att man trodde på Gud. Till och med hade lite kontakt med honom. Prata förstånd med honom. Gud måste ha varit mr Sunt Förnuft. Men ibland undrar man.

Han kunde ha kommit till balkongen, som i fredags kväll, när det var så där himmelskt vackert och temperaturen var närmast tropisk, med lätta brisar som kittlade huden och svalor kvittrandes i skyn (och frågan inställer sig: har Gud skapat ett pekoral? Anywhooo...). Vi kunde sitta på balkongen och äta varsin top hat, eller dela på en flaska vin. Vinet skulle vara bra för att bryta isen. Stilla nerverna. Jag menar: Gud på ens balkong! Har jag städat ordentligt? Jag skulle ha många brinnande frågor som jag skulle vilja ha hjälp med att reda ut. Men en prioriterad fråga, mest av nyfikenhet, skulle handla om vad som hände den där dagen, när han felsurrade med djävulen och lät fåfängan ta överhanden och han till slut ingick det där ödesdigra vadet om stackars Job.

Det skulle jag fråga Gud. Jag skulle fråga honom varför han inte utnyttjade talk-to-the-hand gesten. ”Du, djävulen. Im not talking to you.” Hur kom det sig att djävulen lyckades lura Gud att skapa elände? Det kanske var fans djävulska plan. Att få Gud att skapa ondska. Kanske skulle Gud, som ibland inte verkar vara smartare än Homer Simpson, säga: ”Doh!” inse sin blunder. Kanske skulle han säga: jag förstod det till slut, bättre sent än aldrig. Men senare. För Job fick ju allt tillbaka sen. Han fick till slut ut något av sitt långa lidande. Så säger bibeln. Men bibeln lämnar som bekant en del luckor.

Jag skulle dock, vara en liten stämningsdödare och dystert ta upp frågan om Jobs barn när Gud triumferande tar upp kompensationen. De som mördades under en trevlig, glad liten sammankomst, med god mat och gott vin. 7 söner och tre döttrar bestals individualiteten och möjligheten att självförverkliga sig själva. De petades ur historien, för deras liv tog slut oväntat snabbt. De existerade knappt, mer än som Jobs ägodelar. Bara som blivande offerlamm. Tala om utanförskap förresten. I bibeln står nästan alla utanför. Hur hanterar man utanförskapet i bibeln? Man begraver det under bråte. Sopar bort problemen, i syndafloder och diverse stormar. Och Jesus? Hur utanför var inte han? Spika upp han på korset vetja! Men Job tar problemen till en början med jämnmod. Han liksom säger när han får höra om sina döda barn: ”Shit happens! Herren gav och herren tog. ”

Kanske skulle Gud vid det här slänga mig över balkongräcket på grund av min blasfemi. Han borde ju onekligen vara tillräckligt stark för det. Förresten: skulle Gud kunna skapa en så fet människa att inte ens Gud själv skulle kunna slänga honom över balkongräcket? Var går gränsen för hans allsmäktighet? Det är aldrig riktigt utrett. Gud skulle kanske skratta. Men Gud, den gammaltestamentliga, hade inte skapat stand-up comedy, sitcoms eller Killingsk ironi än. Kanske är det svårt för honom att skratta åt eländet, när han vet, att han ligger bakom det.

Hur som helst. När Gud väl anser att vadet med djävulen är vunnet börjar han kompensera den tillgivne Job. Även om djävulen kanske är väldigt nöjd över hur det hela till slut utspelade sig. Vi har faktiskt inte hört hans version av det hela. Djävulen håller sig i bakgrunden. Svårintervjuad. (Inom parantes sagt: Är inte Gud en smula självgod? Men det är väl svårt att vara ödmjuk när man vet att man är Gud.)

Kompensationen består bland annat i att Job får större skördar, större hjordar. Fantastiskt så det kan gå! Livets slutskede blir en dans på rosor för vår Job. Men. Ett litet problem återstår. Barnen. Hans barn, de som fötts Åt honom, är döda sedan lång tid tillbaka. Kan Gud få de att återuppstå? Som om det vore ett avsnitt av Dallas? De bara kliver ut ur duschen. Det hela har bara varit en ond dröm. Dumheter, naturligtvis. Hade det här varit några århundraden tillbaka hade prästerna bränt mig på bål för ett sådant förslag. Även om de naturligtvis inte förstått vad jag menat med Dallas. Gud hanterar det på sitt vis. Gud tar inga råd. Han tar den enkla vägen. Job får 7 nya söner. Och tre nya döttrar: med namn! Döttrarna får plötsligt namn! Och de är vackrare än några andra kvinnor som landet någonsin tidigare hade skådat. Vilken kompensation! De tidigare, döda, döttrarna var tydligen ena riktiga ruggugglor. (Gud har bland det kvinnliga könet skapat dumma blondiner och ruggugglor. Männen aldrig kan bli det: ruggugglor eller dumma blondiner.) Vilken tur! När Job senare dog, gjorde han det gammal och mätt på att leva.

Jag skulle vilja fråga Gud många andra saker. Men denna kväll, som hade passat bra i fredagskväll när jag inte hade så mycket planerat, hade vi diskuterat Job. Jag hade velat veta mera om barnen som dog. Och om djävulen: hur han ser ut. Om djävulen bor i en knarkarkvart på söder eller i en grotta i Afghanistan, eller i ett vitt hus i Washington, eller på ett vitt moln strax ovanför Bromma. Sen hade jag frågat honom, varför AIK, med alla sina religiösa spelare bara ligger på sjätte plats i allsvenskan. Testas de som Job, fast med en lightversion?

Jag skulle inte be honom om något. Det vore hädiskt. Jag tror ju inte ens på honom. Skulle han komma till min balkong skulle jag lägga in mig på psykiatrin. Efter vår pratstund och våra pavor vin. Ängel Mikael hade fått bli Guds designated driver. (Det var kanske så han blev ängel. Gud utbrast vid något tillfälle där Mikael kom för att ta hem en gråtmild Gud på fyllan. – Du är en ängel, Mikael. Och pang så blev han det.) Eller så hade Gud fått sova över på soffan. Vilket kanske föranlett följande dialog i himmeln: - Var är Gud någonstans? Det är dags för aftonbön.
-Han är på bortamatch i Blackeberg.
- Åh fan!
-Nej. Den här gången var inte fan med som tur var. Han ställer alltid till med något djävulskap. Se bara på vad som hände med Job.
- Jo, men Job fick tre sjukt snygga döttrar till slut.
- Det förstås.

Sensmoralen: Det är aldrig bra att vara Utanförskapelsen.

fredag 1 augusti 2008

För Säkerhets Skull

American forces now hold about 22,000 Iraqi detainees at Camp Cropper in Baghdad and Camp Bucca, near the Kuwait-Iraq border. While the vast majority will never be charged under Iraqi law because there is not enough evidence to bring them to trial, the American military says that about a third remain security risks.”

Man vet bara inte vilken tredjedel som fortfarande är och förblir en säkerhetsrisk så av säkerhetsskäl och enligt en variant av Pascals vad, kriget mot terrorismens variant: så håller man allihop fängslade. Just in case. Ungefär som F-16 paradoxen. Man bombar därför att människorna där nedanför kan vara terrorister. Man vet inte. Men för att vara på den säkra sidan så bombar man. Så om ett och annat bröllop blir bombat i Afghanistan till exempel så beror det på det. F-16 paradoxen.