onsdag 30 december 2009

Marschen Som Inte Blev, Eller

Dag fyra i Kairo for min del gällande Gaza Freedom March Allt hindras av Egypten. Ett rävspel på hög nivå pågår. Lägg märke till svenska UD:s officiella information. Read it and weep.

Fredsmarschen "Gaza Freedom March" som planeras genomföras på årsdagen av Israels anfall mot Gaza har förbjudits av egyptiska myndigheter.

Egypten förbjuder en fredsmarsch i Gaza. Det säger allt. (Sverige skryter om sin lilla insats. )

Annars råder kaos här nere (Kairo i sig är rätt kaotiskt.). Poliser, civila som i uniform är överallt, smyger sig in på våra hotell och i våra grupper, frågar efter våra ledare och vad våra planer är härnäst. Ett par egyptier har gripits, ett par unga amerikanskor har misshandlats, taxichaufförer som kört en del aktivister till vissa destinationer har hotats med indragna tillstånd. Vid en ceremoni vid båtar vid Nilen togs motorer ut ur båtar och inga båtar fick avgå. Aktivister som varit på väg till Gaza har tvingats vända. En grupp på 30 människor som tagit sig till staden El Arish har placerats i en form av husarrest. De har inte fått lämna staden. Ny information kommer in konstant. Rykten sprids. Bevittnade en chockad blodig amerikanska inte kunna berätta for oss vad som hade hänt. Dock har det varit lite incidenter.

Våra stategier och planer förändras konstant. Via mobiltelefoner, internet, anslagstavlor, stora som små möten och våra centrala hotell sprids ny information. Frustration möter kreativitet. Ibland påminner vi varandra om varför vi är där. Lugnet återkommer. Nya aktioner skapas.

We do not forget that our frustrations here in Cairo are the smallest fraction of what our friends in Gaza suffer every day. We do not forget the passport privilege that has so far kept us from physical harm. We do not forget the shelter awarded by some of our embassies, and our friends and allies who make endless appeals to the Egyptian Foreign Ministry on our behalf. Yesterday was not a day of forgetting. December 27th is a day to remember.

Vi vill till Gaza. Men av Egypten (vilket innebar i praktiken Israel och USA) får vi inte. UD hjälper oss inte. De hänvisar till sin hemsida.

Igår kväll kom ett plötsligt härska och söndra förslag från Egypten. Två bussar får åka, vilket skulle innebära 7 % av delegaterna. Ett förhastat beslut från den centrala kommiten ledde till att forslaget godtos - de fick bara ngn timma pa sig att ta beslutet. Men efter att arrangörerna i Gaza inte ville ha dit oss om inte alla fick åka avböjde GFM bussarna. Egypten förmedlade också officiellt att de 100 man skulle släppa in var lugna mannikoir. resterande 1260 människorna var huliganer. I Gaza hungrar man efter politiska segrar och politiskt stöd. Västvärldens ledare ignorerar dem. Själv tyckte jag tidigt att acceptera ett sådant förslag vore ett nederlag, även om bara det faktum, att förslaget kom i sig visade att var kamp har nere gett resultat. Men diskussionerna gick minst sagt heta om vad som vore det bästa for Gaza. Ett tag verkade GFM vara splittrat i tva delar.

Det ar en brokig samling har nere. Medelåldern är ganska hög, inte bara förintelseöverlevaren och tidigare hungerstrejkande 85åringen Hedy Epstein är senior, och det är antagligen fler kvinnor än man har. 43 länder är representerade och här finns judar, kristna, muslimer och ateister. Enade i solidaritet.

Samtidigt pågår nya planer och grupper om hur man kan fortsätta kampen efter den här resan. Nya grupper och internationella allianser skapas, och speciellt en antiapartheidgrupp initierad av delegationen fran Sydafrika ser lovande ut.

Morgondagen blir spännande. Vi ska ut på gatorna inom sinom tid. Men hur, när och var återstår att losa.

Kampen fortsätter! Befria Palestina!

Uppsala Nya Tidning om marschen. Kanske nar i alla fall de Gaza.
Democracy Now om marschen!

lördag 26 december 2009

Rätten Till Självförsvar Och Motstånd

Palestinierna behöver politiskt stöd. Till och med liberala Expressens ledarsida tycker att belägringen av Gaza är negativ, att den har gått för långt ur ett mänskligt perspektiv. Det är en oväntat stark markering från svenska liberaler. Något som onekligen saknats i debatten. Så långt är det ett framsteg. Dock finns det alltid vissa aspekter som måste kommas ihåg när liberaler kritiserar Israel.

Man förklarar ändå att Israel har en rätt att försvara sig, aldrig någonsin kan man dock läsa att palestinierna har rätt att försvara sig mot angrepp från israel. Aldrig. Man får heller aldrig läsa att palestinierna har rätt att göra motstånd mot o-c-k-u-p-a-t-i-o-n-e-n. I grund och botten är belägringen av Gaza på så många vis så anti-liberal att det vore grundläggande för en liberal att vara emot blockaden. Det går i grund och botten inte att försvara belägringen. Därför har det antagligen varit ganska tyst om belägringen av Gaza. (Notera dock hur de flesta som kommenterar Expressens artikel försvarar den kollektiva bestraffningen.)

Det som i huvudsak är problemet är att palestinierna bara kan få någon form av liberal förståelse och empati så länge de enbart är offer. Som politiska varelser, som människor med ambitioner finns de inte. När palestinier attackeras för att de protesterar mot en mur, eller när de bara försöker odla sin mark, jaga fåglar eller fiska och attackeras och i vissa fall dödas för det, så verkar det som om dessa palestinierna förnekas rätten att i självförsvar få försvara sig mot Israel. Detta verkar vara otänkbart för liberalerna. Frågan ställs aldrig för liberalerna.

Palestinierna avkrävs ett aktivt icke-motstånd. Man ska förhandla. På Israels villkor. Därtill verkar det vara lätt att glömma bort ett annat faktum: palestinierna möts av våld oavsett vilken typ av motstånd man väljer att anta. Svaret till varför Israel agerar som de gör kan man delvis finna i kommentaren från 2002 av dåvarande överbefälhavaren Moshe Ayalon: ” Man måste få palestinierna att inse i djupet av sitt medvetande att de är ett besegrat folk.” Och våld är den metod Israel hela tiden använder sig av mot palestinierna. Ändå får vi aldrig höra att palestinierna måste få ha rätt att till självförsvar, samt få ha rätten till aktivt motstånd mot ockupationen.

Liberaler är ofta så oerhört falska i sin humanism att de dessvärre lurar sig själva. Det faktum att Expressen begär ett upphörande av belägringen betyder egentligen inte särskilt mycket. Det är ett liberalt alibi - men bättre än Dagens Nyheters tystnad. Men det har mer betydelse än när Birgitta Ohlsson räcker upp sin hand och säger att hon är för tvåstatslösningen och tycker att det är allt stöd i världen palestinierna behöver.

Så varför vill jag gå marschen? Jag marscherar för en friare värld, mot en värld fylld av rasism, segregation, hat och hyckleri. För att palestinierna inte ska inse i djupet av sitt medvetande att de inte står ensamma – trots konstanta svek från världens makthavare. Att de är ett besegrat folk kommer de aldrig att inse oavsett om det blir en internationell marsch eller inte.

Men vad sänder detta för budskap till palestinierna? Vi tillåter er inte ens internationell solidaritet. Vi vill att ni ska känna er ensamma och desperata. Sen kan man, i sann rasistisk anda, alltid skylla våldsutbrotten på att såna är palestinierna.

Democracy Now om Gaza Freedom March
Bianca Zammit om marschen:
".....The siege has to end. This is the message that will be carried during the Gaza Freedom March on the 31st December 2009. The Gaza Freedom March is comprised of people who have found the courage to say No where the international community has failed."

Viva Palestina i sin tur har problem att komma in i Gaza. Man är fast i Jordanien. Egypten vill att vi ska turista istället för att visa solidaritet med palestinierna i en fredsdemonstration.

DN

Öppet Brev Till Mubarak Gällande Gaza Freedom March

(Det är ganska många som ska delta i demonstrationen i Gaza den 31:a december. Själv reser jag idag till Kairo. Frågan är om de cirka 1300 internationella aktivisterna kommer att få komma in i Gaza för att demonstrera med uppskattningsvis 50 000 palestinier? Idag vet jag inte. Många tecken i skyn har varit negativa. Dock är ironin sådan att det är lättare - om än ej lätt- för mig som västerlänning att komma in i Gaza än om jag haft ett pass utfärdat av den palestinska myndigheten. Bland alla de motiv för att delta som finns är det personliga och politiska, ideologiska och medmänskliga.

Hedy Epstein: I am going to Gaza because I know what it is like to be awakened at night by a knock on the door; to have your home ransacked; not to be able to attend school; to have your parents arrested; not to know if, or when they will return; to hear planes overhead, waiting for them to unload their deadly cargo; to be orphaned at a young age. Yet, I am one of the lucky ones who survived; leading a privileged life, free to travel.)

OPEN LETTER TO PRESIDENT MUBARAK FROM THE GAZA FREEDOM MARCH

December 26, 2009

Dear President Mubarak;

We, representing 1,362 individuals from 43 countries arriving in Cairo to participate in the Gaza Freedom March, are pleading to the Egyptians and your reputation for hospitality.

We are peacemakers. We have not come to Egypt to create trouble or cause conflict. On the contrary.

We have come because we believe that all people -- including the Palestinians of Gaza -- should have access to the resources they need to live in dignity. We have gathered in Egypt because we believed that you would welcome and support our noble goal and help us reach Gaza through your land.

s individuals who believe in justice and human rights, we have spent our hard-earned, and sometimes scarce, resources to buy plane tickets, book hotel rooms and secure transportation only to stand in solidarity with the Palestinians of Gaza living under a crushing Israeli blockade. We are doctors, lawyers, students, academics, poets and musicians. We are young and old. We are Muslims, Christians, Jews, Buddhists and secular. We represent civil society groups in many countries who came together and coordinated this large project with the civil society in Gaza. We have raised tens of thousands of dollars for medical aid, school supplies and winter clothing for the children of Gaza. But we realize that in addition to material aid, the Palestinians of Gaza need moral support.

We came to offer that support on the difficult anniversary of an invasion that brought them so much suffering. The idea of the Gaza Freedom March—a nonviolent march to the Israeli Erez crossing-- emerged during one of our trips to Gaza in May, a trip that was kindly facilitated by the Egyptian government.

Ever since the idea emerged, we have been talking to your government through your embassies overseas and directly with your Foreign Ministries. Your representatives have been kind and supportive. We were asked to furnish information about all the participants—passports, dates of birth, occupations—which we have done in good faith. We have answered every question, met every request. For months we have been working under the assumption that your government would facilitate our passage, as it has done on so many other occasions. We waited and waited for an answer.

Meanwhile, time was getting short and we had to start organizing. Travel over the Christmas season is not easy in the countries where many of us live. Tickets have to be purchased weeks, if not months, in advance. This is what all 1,362 individuals did. They spent their own funds or raised money from their communities to pay their way. Add to this the priceless time, effort and sacrifice by all these people to be away from their homes and loved ones during their festive season.

In Gaza, civil society groups—students, unions, women, farmers, refugee groups—have been working nonstop for months to organize the march. They have organized workshops, concerts, press conferences, endless meetings—all of this with their own scarce resources. They have been buoyed by the anticipated presence of so many global citizens coming to support their just cause.

If the Egyptian government decides to prevent the Gaza Freedom March, all this work and cost is lost.

And that's not all. It is practically impossible, this late in the game, to stop all these people from travelling to Egypt, even if we wanted to. Moreover, most have no plans in Egypt other than to arrive at a predetermined meeting point to head together to the Gaza border. If these plans are cancelled there will be a lot of unjustified suffering for the Palestinians of Gaza and over a thousand internationals who had nothing in mind but noble intentions.

We plead to you to let the Gaza Freedom March continue so that we can join the Palestinians of Gaza to march together on December 31, 2009.

We are truly hopeful that we will receive a positive response from you.

We thank you for your kind assistance and understanding.

Tighe Barry, Gaza Freedom March coordinator

Medea Benjamin, CODEPINK, USA
Olivia Zemor, Euro-Palestine, FranceDavid Torres, ECCP, Belgium
Germano Monti, Forum Palestine, ItalyZiyaad Lunat, Gaza Freedom March, EuropeEhab Lotayef, Gaza Freedom March, Canada
Alessandra Mecozzi, Action for Peace-ItalyAnn Wright, Gaza Freedom March coordinatorKawthar Guediri, Collectif National pour une Paix Juste et Durable entre Palestinens et Israeliens, FranceMark Johnson, Fellowship of ReconciliationThomas Sommer, Focus on The Global South, India Vangelis Pissias , Gaza Freedom March, Greek delegation

tisdag 22 december 2009

Låt Oss Tala Om Rasism: Att Förneka Palestinierna Allt

15 biståndsorganisationer säger att det kommer att ta 500 år att bygga upp Gaza i den här takten. Då ska det kommas ihåg att den beräkningen görs utan att ha med i beräkningen att Israel kan få för sig att bomba sönder ghettofängelset igen. Men sveket mot Gaza stannar inte där. Det är ett globalt svek, där viktiga maktcentra alla förnekar palestinierna rättigheter.

I en värld av absurditeter.
Egypten förbjuder Gaza Freedom March, en ickevåldsdemonstration, den 31:a december. Man gör det genom att förvägra 1300 aktivister inträde i det belägrade Gaza. Palestinierna skall alltså även förbjudas solidaritet. Allt förvägras palestinierna. Allt. I Sverige är dock liberalerna upptagna med att försvara Israels övergrepp med att anklaga Israelkritiker för anti-semitism, alltmedan palestinierna enbart tillåts att existera som individer, men förvägras rätten att göra mer än bara överleva. Men palestinierna är bespottade och förnekade sin mänsklighet. De är en osörjbar massa, ett problem för Israel. Palestiniernas röster görs ohörda

Egypten går att förstå. Man är USA:s mutade lydhund. Jag är inte förvånad. Har befarat detta under lång tid. För samtidigt bygger Egypten en modern och stor mur - wall of shame- mot gränsen till Gaza. Finansierad av fredspristagarens hemland USA. Fred är inte en rättighet, frihet är inte en rättighet. Den är alltid villkorad av de med makten att avgöra vilka som förtjänar frihet och fred.

Snart är det ett år sedan Israel bedrev ett 22-dagars bombardemang av ghettofängelset Gaza, där 50 % av befolkningen är under 15 år. Redan innan detta krig var en stor del av befolkningen traumatiserad. Efter kriget blev det av ”naturliga” skäl ännu värre. Sviterna av angreppet är enorma, fysiska, psykiska och materiella. Värst lider barnen. Barnen i Gaza känner sig inte trygga i sina hem, andra har inga hem eftersom Israel har bombat sönder deras hem och Israel har stoppat importen av byggmaterial till Gaza. Palestinierna är kollektivt bestraffade av Israel med västvärldens goda minne och med essentiellt stöd av Egypten.

Israel dikterar vad palestinierna förtjänar att äta. Det finns helt enkelt mat som inte ses som nödvändigt för “ the basic existence of the population.” Israel har stoppat importen av papper till skolböcker, råmaterial för industrin och byggmaterial för att återuppbygga husen. 97 % av industrin i Gaza är nedlagd. Även import för att palestinierna ska kunna återuppbygga vattenreningsverk har stoppats. Detta gör att 90 % av vattnet av WTO anses otjänligt att dricka. Även i dessa frågor avgör Israel vad palestinierna behöver för att överleva. Men någon utveckling ska man inte tänka på. Israel förnekar palestinierna det som liberaler så ofta brukar tala varmt om. Men det är i huvudsak palestinierna man ställer kraven på.

Enligt den israeliska ockupationslogiken, som inte saknar ett stort mått av svart humor, kan även människor som av Israel är registrerade Gaza-bor vistas illegalt på Västbanken (och vice versa), oavsett om man har studier att slutföra där eller har sin familj där. Palestinier kan alltså vistas illegalt på palestinsk mark. Denna bedömning görs av ockupantstaten Israel.

Belägringen av Gaza förnekar palestinierna grundläggande rättigheter, och arbetslösheten är gigantisk. Man är beroende av välgörenhet och bistånd. Politiskt stöd får man däremot se sig i himlen efter. Man kan kalla det hyckleri, man kan kalla det rasism, man kan kalla det för svek gentemot palestinierna. Men framförallt vill nog inte de statslösa palestinierna att självgoda ”liberala” västerlänningar ska predika för dem om demokrati, fred och liberalismens välsignelser.

Viktig källa: http://www.gazagateway.org/2009/09/no-development-no-prosperity-no-humanitarian-crisis/

Lift the blockade.: Enough is enough. "According to a recently leaked report by the UN office of the humanitarian co-ordinator, Gaza is undergoing "a process of de-development, which potentially could lead to the complete breakdown of public infrastructure".
En vädjan från Gaza.


Mitt i allt elände: lite ljus. Konsert för Gaza 27:e december. Läs Anna Wester.

Inom parentes: Men liberalerna kommer att fortsätta ägna den närmaste tiden åt att käbbla och kalla Aftonbladet för anti-semitiskt. Palestinierna? What liberal gives a fuck.

fredag 18 december 2009

Och Vad Kostar Då Inte Detta För Vårt Samhälle, Maud?

Så försvann Saab och 8000 arbeten. Regeringen hade kunnat rädda alla dessa jobb.
Men onäringsminister Maud Olofsson och regeringen vill inte att skattebetalarna ska stå för kostnaderna, mer eller mindre (intelligensmässigt) medvetna om att vi alla nu är tvungna att stå för större kostnader i form av arbetslöshet och kompetens som nu försvinner ut i tomma intet. Men de är säkert välkomna att få tips från arbetscoacherna om att skriva CV och sånt. Vem vet? Ett par av de kanske kan bli jobbcoacher? Det är ju lite av en framtidsbransch.

Let me be clear, Sa Barack Obama och räddade världen. Igen.

(Barack Obama äntrade talarstolen med allvarligt ansiktsuttryck, men med empatiska ögon. )

Jag är inte här för att tala, jag är här för att agera. Låt mig först få tala. Och tala om en del saker för er. Läs mina läppar: jag ska inte bara leverera en massa fina ord. Det är sant och visst. Så sant jag är en man av fred som bara ska bomba lite först.

Förstå detta: hör mig ut: vi måste nu gemensamt ta ansvar för vår fina, vackra planet. Ingen går fri från ansvaret. Vi kan inte längra bara tala om det.

Let me be clear: miljön och klimatet är det viktigaste vi har. Bara det att jag säger det har betydelse. Jag är för miljön. Jag är för klimatet. Let me clear: jag är positiv och övertygad om att vi kan klara det. Men, vi måste förstå att det krävs ett hårt arbete. Vi har alla ett ansvar. Alla individer har ett ansvar. Vi får inte ge upp. Jag tackar er för er tid och för att ni har lyssnat.

L-e-t m-e b-e c-l-e-a-r: rosor är röda, och snön är vit. På vår planet är det så, än så länge.
Vi har ett ansvar. Jag är fullt medveten om att vi nu måste agera. Alla stora länder måste tänka över sitt ansvar och ta sitt ansvar. Vi ska göra det inte bara prata. Jag är ingen man av onödiga ord. Jag är en handlingens man. Nej, jag är inte här för att tala, jag är här för att agera.

Nu ska jag iväg och rädda en annan del av världen med mina blotta ord. Men jag kommer inte att vara där för att tala utan för att agera. Genom mina ord. De är mina superkrafter. Mina ord är styrkan, kraften – the force. Jag är Luke Skywalker och Stålmannen i ett genom det jag yttrar.

Let me be clear, innan min mandatperiod är över, råder det fred –enligt min och Norges Nobelkommittés definition - och klimatet är räddat. Om ni bara lyssnar på vad jag har att säga. Tack.

Och en sak till. Om ni vill kan ni köpa min senaste bok från bokbordet där längst bak i salen. "Barack Obamas samlade tal: Konsten att agera och inte bara tala." Finns även som ljudbok.

Tack. På återseende, så hörs vi snart igen.

onsdag 16 december 2009

Gaza Freedom March

Den 31:a december går Gaza Freedom March av stapeln. Över 1000 internationella aktivister och 10 000-tals palestinier ska marschera mot den israeliska gränsen. Det finns även en liten svensk delegation med sju individer, där jag för övrigt ingår som en av dessa individer.

Denna marsch sker på grund av att världens makthavare är fullständigt likgiltiga inför det palestinska folkets rättigheter. Föraktet för palestinierna cementeras med att Egypten nu bygger en ny konstruktion längs med gränsen mot Gaza. Finansierat av USA. Ni vet, den så viktiga medlande parten i ”konflikten” mellan Israel och Palestina. Marschen borde vara politiskt harmlös. Kanske till och med för harmlös. Syftet är att Israel ska upphöra med sin rättsvidriga kollektiva bestraffning av palestinierna.

Bland de marscherande utmärks Hedy Epstein, 85-årig överlevande från förintelsen. Hon säger:

As President Obama accepts a Peace Prize he does not deserve, it's a good time to model what real peacemaking looks like. That's why-at the ripe age of 85-I'll be joining the Gaza Freedom March on December 31. Over 1,000 peacemakers from around the world will join hands with 50,000 Palestinians in Gaza as we walk together to the Israeli border. As Jews, Christians, Muslims, atheists, and members of many faiths we will come together as one humanity to condemn the brutal invasion of Gaza one year ago and demand that Israel lift the siege that has brought 1.5 million people to the brink of disaster.

You can show your support for real peacemaking by endorsing the Gaza Freedom March and telling your friends and community about this historic event!

Skam att Spara, På Fattiga Bara

Det var en demonstration igår i snöovädret mot de nedskärningar inom Stockholms stad som riktar sig mot de som har det svårast i staden.* Staden i världsklass som ska ha Sveriges bästa socialtjänst (definierat hur då, undrar vän av ordning, som inte bör förvänta sig något svar). Staden med arbetslinjen som riktlinje, som sagt med mål att ha Sveriges bästa socialtjänst skär ned över 120 tjänster i socialtjänst och arbetsmarknadsförvaltningen. Dock ska man satsa lite mer på Jobbtorgen. Där man ska hjälpa folk att komma i arbete. Samtidigt som man medvetet skär ned på antalet arbeten inom staden.

Besparingarna sker på viktiga områden inom stadens socialtjänst. Vad Ulf Kristersson menar med en socialtjänst i världsklass är det ingen som vet. Frågan som Stockholsmvänstern ställer är därför relevant. Dock verkar det som om de tvärfackliga protesterna har gett ett visst önskat resultat. Tjänsterna på bland annat prostitutionsenheten behålls.

För människor som arbetar med hemlöshet i Stockholm kommer det också som en överraskning när Ulf Kristersson (SVT: ABC 091214) hävdar att man gör dessa besparingar för att göra vissa prioriteringar, vilket bland annat innebär stadens hemlösa.

Stockholm är dock oavsett detta en klart borgerlig stad i opinionen. Nästa år kommer dessutom socialbidragsnormen inte att höjas med ett enda öre för övrigt. Förutom för kungafamiljen. Kungafamiljen ska ju festa loss nästa år. Även Stockholms stad ska bidra med medel till detta. Detta blir helt klart en propagandatriumf för borgarklassen.

Stockholms borgerliga motto är helt enkelt: Slicka uppåt, sparka nedåt.

* Dagens Nyheter hävdade att det var 500 personer som deltog i demonstrationen. Jag skulle vilja halvera den siffran. Därtill är demonstrationer i Sverige ofta ganska tama. Som fotbollssupporter tycker man det saknas lite klös i skanderandet.

söndag 29 november 2009

Valfrihet

Allvarligt talat.

Folkpartiet säger Ja till framtiden och kristdemokraterna talar om verklighetens folk och Göran Hägglund ska ge sig ut på en köksbordsturné och lyssna på folk. Centerpartiet surfar in på den nyliberala vågen och har upphöjt Entreprenören till en ny form av übermensch som ska frälsa oss alla från det fackliga ondo. Moderaterna kör vidare på den enda vägen kamouflerade i sin folkliga arbetarklass framtoning samtidigt som man arbetar hårt med att öka klassklyftorna. Fuckintastiskt.

Samtidigt kommer Mona Sahlin och kastar in handsken och menar att Centerpartiet (trots deras uppenbara, oerhört uttalade anti-facklighet, deras extremt nyliberala politik) och Folkpartiet (som inte heller kramar ihjäl facket) kan vara intressanta partners i en regeringsbildning. Förvisso inte märkligt för en partiledare som gärna erkänner sitt omoderna och stela 90-tal och menar att socialdemokratin under 90-talet blev ett bidragsparti. Socialdemokratin verkar tro att i en värld av nyliberal hegemoni är ideologisk förtunning något nödvändigt (och gott). De två politiska huvudfrågorna för det socialdemokratiska arbetarpartiet verkar vara a-kassan och Sverigedemokraterna. En nyliberal hegemoni har smugit sig in och definierar vår vardag – valfrihet, konsumentmakt, och en bra frisör. Miljöpartiet vinner röster på sitt namn. Miljö är du för eller emot? Vänsterpartiet varken syns eller hörs – men kommer att göra socialdemokraterna till viljes – om man tillåts. Vänster förresten? Om man kör vänster hela tiden kör man ju i cirklar.

Alla talar om arbetslinjen, men arbetslinjen är individualiserad: varken kommuner eller staten satsar på att öka antalet arbeten. Arbetslinjen gäller alltså inte på politisk nivå. (Även om socialdemokraterna gärna talar om ”jobben”.) Man skär ned och skapar arbetslösa människor. Satsar med ökade resurser istället på coacher och på individuellt peptalk. Privata företag kan göra vinster på arbetslöshet. Var och en som man nyligen sade upp ska med hjälp av arbetscoacher hitta arbeten som delvis försvinner på grund av statlig och kommunal politik. De privata initiativen ska lösa arbetslösheten. De arbetslösa ska uppfostras. Om detta är, nästan, alla eniga. Det som skulle behövas är starkare ordalag och avståndstagande från socialdemokratin angående alliansens konstanta angrepp på sjuka och arbetslösa. Vänstern måste visa upp en ideologisk åsiktsklyfta gentemot högern. Inte få det att framstå som enstaka detaljer i partiprogram. För det finns skillnader, men man måste öppet och tydligt stå för något och inte halvt om halvt skämmas för det. Det råder ingen tvekan om det handlar om klassfrågor. Våga tala om klass!

Politik framstår annars som ren yta med snygga slogans, debattprogram på TV med 700 deltagare och en massa fräscha leenden. Man försöker genom att "det personliga är politiskt" hitta sina väljare.

Jag frågar er, ärade medborgare och väljare.
Tycker ni att de politiska partierna kännetecknar valfrihet?
Ta fram tombolan kära vänner, snart är det val.

Jinge. Alliansfritt Sverige.

Honduras Och Liberalerna

Apropå liberaler och deras selektiva liberalism, så är det väl värt att nämna det faktum att man i Den Liberala internationalen, LI, har utsett den honduranske kuppresidenten Roberto Micheletti till en av sina vice ordförandeposter. Micheletti kommer att tillträda efter att han har avgått som president.

Angående detta säger Folkpartiets Internationella sekreterare, Fredrik Svensson, till Arbetaren Zenit att alla medlemspartier, inklusive honduranska Liberala Partiet, har rätt att själv utse en vice ordförande. Micheletti skulle därmed inte kunna nekas posten med mindre påföljd än att Liberala Partiet utesluts. Detta vore kanske ingen dum idé eftersom det Liberala Partiet bevisligen verkar frångå en viktig liberal fråga: gällande demokratins vara eller icke-vara. Men som tur är finner ju alltid liberaler kryphål.

Fredrik Svensson hänvisar nämligen även till Internationalens resolution om Honduras, där följande sägs: ”Landet gick igenom allvarliga oroligheter provocerade av presidentens brott mot grundlagen. [...] LI tror att det internationella samfundets stöd för att försäkra att de kommande valen i Honduras blir fria, rättvisa och demokratiska är avgörande”.

På så vis lyckas liberalerna kritisera, den folkvalde, Manuel Zelayas påstådda grundlagsbrott, utan att fördöma själva statskuppen, och därtill ställer ställer man inga krav på Zelayas återinsättande för att erkänna valet.

Sådan är liberalismen. I en demokrati måste man rösta rätt, annars kör man mot rött.

I DN:s analys är detta också intressant: "Det är första gången som Lula da Silva och Obama offentligt är i konflikt med varandra, och bedömare menar att det också är första gången som president Lula, ansedd som en enande kraft, ”hänger på repen” i en internationell konflikt."

Lula hänger alltså på repen, vad nu det egentligen innebär, för att han till skillnad från Obama har tagit kraftfullt avstånd från statskuppen och för att man definierar statskuppen som en statskupp.

No Way Through

En prisbelönt kortfilm.

På ett sätt är det sådant här västeuropeiska liberala människor behöver se, eftersom vi tenderar att alltid att falla i "det personliga är politiskt."

Egentligen behöver vi gå vidare från det.

No Way Through är egentligen också hur man skulle kunna sammanfatta hur svårt det är att nå igenom den liberala muren mot empatisk eller politisk förståelse för palestinierna.

tisdag 24 november 2009

Klass, Rasism, Klassrasism

Sionismen var dömd att göra palestinierna till antingen flyktingar eller andra klassens medborgare som skulle hamna i vad liberaler skulle benämna som ”utanförskap”. Det är talande att liberaler sällan vill tala om hur utanförskapet skapas. I Israel är det ju egentligen inget större hjärnbryderi att förstå att palestinierna skulle hamna i ett utanförskap, där palestinierna blir en egen underklass. (Och genom anti-semitismens historia tvingades dessutom en stor del av Europas judar forma en specifik klass då judarna inte alltid tilläts arbeta med vad som helst.)

"The social, economic, health and educational gaps between Israel's Jewish and Arab citizens are continuing to grow, mostly as a result of unfair government policies and prejudice from the Jewish population, a study published Wednesday has found. Now in its third year, the Equality Index of Jewish and Arab Citizens in Israel, published by Sikkuy, the Association for the Advancement of Civic Equality, cites growing housing shortages and a looming welfare crisis as the main concerns facing the country's 1.5 million Arabic-speakers. "The index shows an alarming picture: that the gap between Jews and Arabs has increased by almost five percent in just two years," commented Ron Gerlitz, co- executive director of Sikkuy."

Sionismen alienerar, delvis eftersom den redan i sitt eget antagande av behovet av sin egen existens sker utifrån en teori om alienation. Förföljelsen av judarna i europa stärkte sionismen i sin grundtanke att judar måste ha en egen stat. Man ville ha en trygg fristad: fri från rasism, hat och förföljelse, någonstans att leva tryggt och värdigt.

Sionismen har därefter blivit sin egen skapelsemyt. Det moderna rasbegreppet har alltid delat in människor i olika grad i över och undermänniskor. Sionismen ville skapa en stat där judarna kunde känna sig hemma, där de inte längre betraktades som undermänniskor. Den judiska nationalismen letade ett hem. Den fann ett där andra- icke judar- bodde. Staten Israel skapades efter lång och enveten kamp och på bekostnad av palestinierna. En ny grym orättvisa var skapad. Hur skulle palestinierna i Israel någonsin kunna känna sig hemma i en stat som betraktar sig och sitt land som evigt judisk, där man på alla möjliga vis försöker sopa undan den palestinska historien under mattan? Där historierevisionism blev en del av historieundervisningen. Där flykten från rasism blev reproducerandet av rasism. I det sionistiskt koloniala projektet skapades även en ny form av kolonialism. Ursprungsbefolkningen var man egentligen inte ens intresserad av som arbetskraft. Helst av allt ville man få bort alla palestinier.

Nu har Israel därför blivit ett klassamhälle i flera aspekter. Klassklyftorna i samhället är stora, liksom de är i alla kapitalistiska samhällen. För palestinierna blir alienationen alltså dubbel. De blir en misstrodd och misstänkliggjord samhällsklass, där många israeler misstänker att palestinierna inte har Israels bästa för ögonen, och därmed riskerar de inte heller att få några framstående positioner i samhället. Redan i det att de själva, i sitt hemland, som muslimer eller kristna är medvetna om att de lever i en judisk stat talar onekligen om det för de, att de är här på undantag. Grundförutsättningarna för palestinierna att göra klassresor minskar dubbelt: genom att de inte har samma möjligheter i samhället som israeliska judar och svårigheten att göra klassresor, som redan är svårt i kapitalistiska samhällen, försvåras när man inte bara är underklass och arbetarklass utan även palestinier. Och när 22-dagars kriget i Gaza ägde rum förra vintern stödde över 90 % av de judiska israelerna kriget. Nu följer en anti-rasistisk truism i det första ledet av nästa mening: Det är inte en konsekvens av att judarna är onda eller extra barbariska, utan det är en effekt av vad sionismen (och krig) i sig skapar: nationalism, rasism och rädsla – en kronisk rädsla för ”de andra”. Det är en närmast inbyggd och medfödd sionistisk logik. En värld utan rasism skulle aldrig ha skapat och närt sionismen. Det är i grunden alltså inte en religiös fråga. Det är en fråga om rasism och kampen om land. Sionisterna ansåg inte att de kunde leva med palestinierna. Och här är en skillnad. Det är palestinierna som historiskt varit de stora anti-rasisterna, genom att föreslå en gemensam stat. Enstatslösningen har aldrig accepterats av sionisterna. Det säger sig självt. Det säger även att i sionismen finns en misstro mot palestinierna. Sionismen är övertygad om att Israel måste vara en militärt överlägsen judisk stat annars kommer ”de andra” att utplåna judarna som folk.

Det är på så vis en extra dyster ödets ironi, att många av de tidiga sionisterna var socialister som ville skapa ett tryggt klassfritt samhälle fritt från rasism; extra dyster eftersom man har misslyckats i trippel bemärkelse: Israel har blivit ett rasistiskt och skrämt klassamhälle, där arbetarna kan ställas emot varandra grundat på religiös tillhörighet. Ingen tvåstatslösning i världen kan råda bot på det.

(Inom parentes sagt... Men som Vellinge visar skapar klassamhällen i sig rasism. Det bygger naturligtvis ofta på att priviligierade ofta ser sig själva som av dugligare material, man är bättre människor helt enkelt. I Vellinge håller man ifrån sig invandrarna och arbetarklassen. Vellinge är ett symptom på att även Sverige är ett politiskt alienerat samhälle. Men exemplet Israel visar också prov på varför vi i Sverige måste vara på vår vakt när kristna fanatiker vill skapa en EU-konstitution grundad på kristna värderingar. )

söndag 22 november 2009

En Palestinsk Pseudostat

Förtrycket fortsätter mot palestinierna. Uppgivna palestinska ledare funderar på att utropa en stat. Det handlar dock om en egen stat med en massa närmast oöverstigliga problem, inbyggda och planterade i denna ”stat”. Att officiellt stödja tvåstatslösningen har annars alltid varit liberalernas alibi för att de tar palestiniernas situation på allvar. De har dock aldrig någonsin gett sig in i att förklara hur en sådan stat i praktiken skulle se ut. Man har inte heller gjort något allvarligt försök till att verkligen stödja palestinierna. Staten Israels säkerhet går ju före alla inblandade individers rättigheter.

Det är på mark med 500 000 bosättare/ockupanter som de inte särdeles demokratiskt valda palestinska ledarna tänkt utropa sin stat. Det är med gränser kontrollerade av Israel man tänkt utropa sin stat. Och med sin pyttelilla, extremt trångbodda stat, kommer man inte längre vara statslösa. Att vara statslös har varit hur hemskt och bisarrt det än låter, haft en taktisk fördel för palestinierna. Men man kommer med sin fiktiva statsbildning ha cementerat ett apartheidsystem med ett antal bantustans.

Rätten att återvända för palestinierna kommer att försvinna som krav. Att utropa en stat gör ingenting för majoriteten av palestinierna. De i diasporan, flyktingarna. Deras drömmar överges. Palestinierna splittras ytterligare. Palestinierna i Israel fortsätter att vara andra klassens medborgare för all framtid.

En annan risk ligger ju i den demokratiska problematiken. Redan nu ser vi hur Västbanken, med stöd av väst och Israel, har tenderat att allt mer likna en polisstat styrd av PA. Det handlar om en palestinsk myndighet som i grund och botten gjort allt för att göra kolonialherrarna glada. Man har låtit Israel ta makten över vattnet, man försöker hålla demonstranter på mattan, arresterar oliktänkande, fördömer Hamas, erkänner staten Israels rätt att existera. Med så lättkuvade förhandlare blir det naturligtvis en munsbit för Israel när förhandlingar väl ska ske mellan två stater.

En palestinsk stat skulle bli en stat där Israel kontrollerar de palestinska gränserna och luftutrymmet. När ockupationen ”slutar” enligt västbankseliten – se Gaza btw- kommer israelisk propaganda att ta en viktig seger. Plötsligt är man inte längre ockupanter officiellt. Palestinierna har själva valt detta och nu har ju palestinierna sin stat. Detta trots att ockupationen i praktiken kommer att fortsätta. Och majoriteten av palestinierna kommer inte att nöja sig med detta. Våldet kommer åter att blossa upp. Liberaler och sionister kommer att peka på att nu har palestinierna sin stat och ändå brukar de våld. Se hur opålitliga och våldsamma palestinierna är! Någon palestinsk armé kommer inte att tillåtas. Man kommer att förbli oskyddade mot israeliska ”självförsvarsinvasioner” som naturligtvis kommer att ske i ”förebyggande syften”, även om man kommer att ha svårt att hävda att palestinierna har massförstörelsevapen.

Salam Fayyad, premiärministern, kommer säkerligen få en del stöd av västvärlden, då han är omtyckt av västvärldens ledare. Med andra ord kommer vi i våra ”fria” tidningar få läsa ganska positiva omdömen om honom. Av palestinierna fick han 2 % av rösterna senast. (Det är inte heller så att han är speciellt betrodd i Fatahs led heller. Fayyad är oberoende.) Det är möjligt att om nya val skulle ske att hans popularitet skulle stiga, dels av det skäl att han nu syns mer och står relativt fri från det korrumperade Fatah och från Abbas och Dahlan.

När exempelvis Jinge stöder planen gör han det för att han inte längre ser någon som helst möjlighet till rättvisa. Han ser inga alternativ. Han vill minimera lidandet för palestinierna. Det är ett sista desperat drag för palestinierna enligt devisen: ”det kan inte bli värre”. Men det kan det. Jinge är trött på förhandlandet. Men har tar grundligt miste om han tror att ett utropande av en palestinsk stat skulle betyda en palestinsk stat utan förhandlingar. Det är snarare så att den palestinska myndigheten tror att om man är en stat har man större tyngd i förhandlingarna. Att Fayyad och Fatah skulle sluta försöka med förhandlingar med Israel är naturligtvis en omöjlighet.

Men när palestinierna spelar ut sitt sista kort har man ingenting längre att förhandla om, men ändå kommer man tvingas förhandla, och de som ska förhandla är de som har gjort det hittills med fruktlösa resultat. Man har sin stat. Sitt medborgarskap. Och så sitter man där med sina bantustans och alla dessa palestinier i diasporan, och som andraklassens medborgare i staten Israel. Det är ett Palestina dömt till konflikt och fattigdom, till korruption och hopplöshet. Med Virgina Tilleys ord: ”den nuvarande omöjliga situationen blir permanent.” Virginia Tilley gör dessutom viktiga observationer från anti-apartheidkampen i Sydafrika. Att utropa en palestinsk stat nu vore helt enkelt ett fatalt misstag menar hon.

Ur demokratisk, liberal, humanistisk, antirasistisk och moraliskt-etisk synpunkt så är tvåstatslösningen inte acceptabel. Det är en lösning som pekar ut palestinierna, ursprungsbefolkningen, som mindre värda, ett folk man måste ta en form av minimal hänsyn till – det israeliska tolkningsföreträdet gäller när det kommer till tvåstatslösningen (även om för många sionister är det ett sätt att dra ut på tiden och stjäla mer mark och bygga ut ockupationen ). Det är i dagsläget enbart skenbart en mer praktisk och trovärdig lösning än enstatslösningen. Naturligtvis kan ingen heller i nuläget tro på en enstatslösning. Sionisterna är för starka och har USA och EU som backar upp de i kampen mot palestinierna. Fast det finns saker som talar för palestinierna. Den demografiska utvecklingen oroar Israel. Samtidigt har solidaritetsaktionerna världen över för och med palestinierna ökat. Den israeliska propagandan blir alltmer Bagdad Bob-liknande. Palestinierna vägrar låta sig kuvas. Det ökade israeliska förtrycket kan ses som samma typ av desperation som drabbar stater med stora problem.

Men den stat palestinierna skulle få hur skulle den se ut? Salam Fayyad drömmer om ett fritt och rikt Palestina. Oberoende av Israel. En egen flygplats! Salam Fayyad drömmer. När PA har tagit emot miljarder av dollar i bistånd har det enda som skett att man blivit biståndsberoende och korrupta. Fayyad vill avsluta ockupationen när den fortfarande är kvar. Det är en pseudostat. En pseudostat som förvisso kanske skulle gynna västbankseliten. Vilket är en variant av det där med kakan. Det är som att planera att ha kvar kakan, när någon annan långsamt äter upp den. (Haltar liknelsen? Jodå.)

Efter många år av förtryck och ofrihet kan man förstå tanken bakom idén. Det är lätt att inse den omedelbara lockelsen av en egen stat. Men det kan visa sig vara ett oåterkalleligt fatalt misstag. Därför krävs det stor palestinsk samling bakom detta. Beslutet ska inte tas av några icke-valda palestinier. Och i slutändan kommer detta beslut att bestämmas av Israel och USA om det godkänns eller inte.

Det viktiga är dock inte om det är en stat eller två eller fjorton utan hur man ska kunna skapa en stat med lika möjligheter och likvärdiga medborgarskap för alla som bor där. Det elementära borde vara respekten för varje individs okränkbara rättigheter mellan jämbördiga människor – judar, kristna, muslimer, och så vidare. Det är frapperande hur lite hänsyn till denna grundläggande rättighetsaspekt för samtliga individer som västvärlden och våra kära liberaler tar. Det är alltid staten Israels egenmäktigt uttalade säkerhetsaspekt som går före individernas rättigheter.

Palestinierna behöver en riktig stat inte en symbolisk pseudostat. Dessutom är rasismen ofrånkomlig i sionismen och det i sig skapar obotliga missförhållanden.

Även Ali Abunimah, EI, argumentar emot en palestinsk stat i nuläget. "Liberation, Not A Fictitious Palestinian 'State'"

Prioriterade Liv Och Osynliggjorda Människor

Naturligtvis prioriteras den israeliska soldaten Gilad Shalit. Han är en riktig människa. Inte palestinier. Naturligtvis får Gilad Shalits eventuella frigivning stor uppmärksamhet i västmedier. Det är också rätt talande att Israel kan släppa ett antal kvinnor bara för en videofrekvens med Shalit. Å andra sidan kan ju israeliska militärer bara åka till en by på Västbanken och slentriantillfångata några palestinier.

Samtidigt har 6200 barn tillfångatagits/kidnappats av den israeliska ockupationsarmén sedan 2000. I detta nu sitter 337 barn i fängelse i Israel. Kan du namnet på något av dessa barn?

Obama Och LBJ, Afghanistan Och Vietnam

Bill Moyers gör en jämförelse med dagens Aghanistanpolitik företrädd av fredspristagaren Barack Obama med gårdagens Vietnampolitik företrädd av Lyndon B. Johnson. Väl värda sina minuter att döda novembertid med.

Moyers gör det genom att lyssna på hur LBJ resonerade vid den tidpunkten.
"Granted, Barack Obama is not Lyndon Johnson, Afghanistan is not Vietnam and this is now, not then. But listen and you will hear echoes and refrains that resonate today......"

Det är samtal kring prestige, ekonomi och kommande val. LBJ är frustrerad och söker råd hos olika rådgivare samtidigt som han blir attackerad av republikanerna.

Spännande och talande lyssning/läsning.

lördag 21 november 2009

Att Leka Arbetslös I 14 Dagar På Uppdrag Av Aftonbladet

I det som den socialdemokratiska tidningen Aftonbladet ser som ett samhällsreportage som görs av modebloggaren Mogi i hennes 14-dagars upplevelse av att gå på a-kassan framkommer något underligt. Hennes liv är ungefär som vanligt. Hon upplever det säkert inte så, eftersom hon tvingas spara, leva snålt. Hon lever ekonomiskt inte som hon gjorde. Men i övrigt då? Hon söker inga arbeten. Behöver inte arbeta. Hon käkar godis. Tittar på film. Shoppar med mamma. Spontanplanerar att gå på någon tvåmånaders kurs i Australien i januari. Fyra av hennes närmaste vänner åker dit, och det blir ju tomt utan dem.

Hon skriver själv i inlägget Julkänsla (som även innehåller en redogörelse för en pressfrukost anordnad av Michael Bindefeldt): ”Jag ska alltså beröra området hur det är att ha tagit studenten och sedan inte komma in på arbetsmarknaden, eller att man vart ute och rest ett år eller två efter studenten för att sedan inte lyckas få ett jobb. Eller att man är klar med sin utbildning vid 23 års ålder och då inte får ett jobb.”

Hur kan hon beröra det området när hon har ett arbete, eller som det verkar, snarare flera? Hur ska hon kunna beröra att man är klar med sin utbildning vid 23 års ålder och då inte få ett jobb? Hon är 20 år. Ska hon resa fram och tillbaka i tiden? Varför inte fråga någon som faktiskt upplever det hela eller har upplevt det?

Mogi och Aftonbladet har missat den psykologiska aspekten av att gå på a-kassa (och naturligtvis den långsiktiga ekonomiska aspekten). Oron inför framtiden, känslan av att vara arbetslös, stressen efter att söka arbeten, eller att känna av effekten av försämrad a-kassa och hur det ska skapa incitament till att söka arbeten. Mogi söker inga arbeten. Hon har sitt arbete och planerar att åka två månader till Australien.

Hon besökte Eskilstuna för att där är ungdomsarbetslösheten som störst. Men vad hände där, mer än att hon tog fotografier på sig själv? Framkommer inte. Man blir inte talesman för ungdomsarbetslösheten genom att helt enkelt bara säga att man har varit på en plats där det är många arbetslösa. Been there, done nothing, not going there again.

Vad är det då som gör att Aftonbladet inte använder sig av någon som i verkligheten går på a-kassa och är arbetslös? Jo, Aftonbladet är en kommersiell tidning som i ärlighetens namn inte är särskilt intresserade av att berätta något av direkt värde om arbetslösheten. Man vill sälja annonser och tidningar.

Det här är inte Mogis fel. Hennes blogg, av det jag läst, är väl rätt sympatisk - hon ägnar sig inte åt elakheter och personpåhopp. Hon skriver om sådant som intresserar henne. Hon är ung och vill säkert väl på sitt eget självupptagna sätt (vi är ju alla mer eller mindre självupptagna.) Det här är ett symptom på samhällsreportagens och medias intellektuella härdsmälta.

Fotnot: Det är dessutom tolv dagar kvar av hennes uppdrag.

fredag 20 november 2009

Fotboll Och Sionism

Respektfull rasism.

Beitar Jerusalem captain Aviram Baruchyan met Thursday evening with fans belonging to the “La Familia” organization and apologized for saying that he would like to see an Arab play in the football team.

The fans told him they were hurt by the remark he made about 10 days ago at an anti-violence conference.


Baruchyan said at the end of Thursday’s meeting, “The most painful thing is that I unfortunately hurt Beitar’s fans, and I understood that I hurt them very much. It’s important for me that the players know and that everyone knows that I am with them through thick and thin, and I don’t care what other people think or write.
“However,” he added, “it’s important for me to stress that I’m not the one who decides on these things, but if at the moment the fans don’t want it, there won’t be an Arab player in Beitar.”


Fotnot: Beitar Jerusalem är förvisso ökänt för sin rasism. Deras liberala antagonister är Hapoel Tel Aviv. Men rasismen härstammar från sionismen.

En Tuff Utmaning

En 20-årig modebloggare som bor hemma hos mamsen och pappsen får i uppdrag av Aftonbladet att i 14 dagar leva på a-kassa. (Inget fel med att bo hos mamsen och pappsen - det gjorde jag med när jag var 20. Även om jag inte modebloggade. Det kan jag garantera. I så fall hade det låtit så här: "Idag hade jag en fleeceskjorta - kallad bordsduk av mina kamrater- på mig och ett par jeans. Jag hade inte kammat mitt hår." )

Från intervjun med modebloggaren:
"Hur kommer det att påverka din tillvaro att leva på a-kassa?
- Jag är ju van vid att kunna spendera betydligt mer pengar, så jag tror att det kommer att bli tufft, men jag gillar utmaningar."

Det är en hård värld, men det är tur att hon gillar utmaningar. Kanske underlättar det att hon får pröjs för att göra detta grymma wallraffande. Kanske hon sedan kan twittra om att vara hemlös i en trekvart? Kanske Aftonbladet kan testa att vara en riktig nyhetstidning för en dag?

Via Esbatis korta men tillräckliga kommentar.

måndag 16 november 2009

Friskolor Och Betyg

Peter Wolodarski argumenterar idag på ledarplats (pappersupplagan) i Dagens Nyheter för friskolorna genom att poängtera att eleverna där har högre betygsnitt. Det är ett sällsynt dåligt argument dels därför att ett problem med dessa betyg är att friskolorna måste sälja sig själva och det gör man bland annat genom att vara generösare med betygen, vilket en avhandling från Umeå universitet visade på för ett par år sedan.

Men friskolor har också haft en tendens att undvika elever med särskilda behov. Det är inte alltid det mest vinstdrivande projektet. Men Peter Wolodarski läser ju sådana undersökningar genom sina ideologiska glasöogn. Ibland kritiskt, ibland okritiskt.

lördag 7 november 2009

Den Irrelevanta Socialdemokratin

Socialdemokratin har bestämt sig för att försöka vinna nästa val. Det är högsta prioritet. För att göra det måste man bli ett parti med en mjukare framtoning än moderaterna och ett parti som kan visa att man vill få fram jobb till alla. Ett parti som egentligen står ganska nära det som många av dem som röstade på moderaterna vill. Man undviker därför att tala om klass och klimat.

Man har urvattnat ideologin. Det som fortfarande håller kvar många väljare eller partifunktionärer är ett minne av socialdemokratin. Människor röstar rött därför att de har ett svagt minne av ett parti med en viss specifik ideologi.

Från socialdemokratiskt håll handlar det om partipolitisk självdisciplin och ideologisk självutplåning i en naiv tro att det är så når man makten. Väl där kommer man ”reparera a-kassan”. Och sen?

Kanske vinner man detta val. Och förlorar nästa. Och så kan det hålla på. Visionslösa och maktkåta.

Politik är inte bara att vilja. Det är att vilja något specifikt.

Men socialdemokratin ska vinna tillbaka makten. Det gör man genom att försöka lista ut vad ”de som det har gått bra för” vill ha.

Så vad vill den gruppen ha?

Cecilia Verdinelli uttrycker det så här i senaste numret av arbetaren: ”Den socialdemokratiska definitionen av gruppen kunde sammanfattas Montessori, Moral, Mindfulness. Man ska erbjuda Montessoriskolor till en medelklass med hög arbetsmoral och ersätta rationella samhällslösningar med hög privatmoral (man drar ned på skolstädningen, men handspritsar som en galning, försämrar skolmåltiderna men satsar på perfektionistisk kosthållning hemma och ’sockerfri barnuppfostran’). Och så lite mindfulness, för det här är en grupp som förväntas jobba hårt och länge och ta eget ansvar för att inte bli utbränd. Mellanskiktet köper en självhjälpsbok-Cd och sitter sedan på bilparkeringen utanför K-Rauta och övar sig i att vara närvarande i nuet.”

På detta sätt riskerar man att bli ett parti för ingen alls. Eller man skapar en slumpens väljarkår. Som faller för skandaler, drev eller riskerar att förlora val på tsunamis på andra sidan jordklotet.

Den ideologiska självförintelsen har lett partiet till en övertro på valfrihet. Fastän det inte handlar om valfrihet. Vi ska jobba mer, vi ska välja mer aktivt på en marknad som är ett lotteri. Premiepensionssystemet är ett tydligt bevis på var ett parti utan ideologi kan hamna. Det är också ett bevis på en illusorisk valfrihet i den liberala vulgärindiviualistiska tid vi lever i. Det bygger på en lögn om valfrihet. Gick dina fonder dåligt? Då är det ditt eget fel. Men i det socialdemokratiska partiet finns det bara plats för självkritik som snarare härrör från tankar och idéer från Dagens Nyheters ledarsida än från någon inre socialdemokratisk ideologi. Livrädda för att bli kallade bakåtsträvare och omoderna tar man två steg högerut. Men gör det lite i smyg. Man försökte låta vänster. Prata om jämlikhet i goda charmerande ordalag men i praktiken stå bakom en politik som ökar ojämlikheten, om än i mindre hög fart än högern.

Men i detta finns även en allmän vulgarisering av vem och vad individen är. Med en massmedial förenkling av individerna och ett allmänt självhjälpsklimat: där individen är allt, allt han behöver är ett gott humör och lite jävlaranamma (och eventuellt goda gener) så kan man bli King Of The World. Och sjunker man ned i havets djup, lurad av isbergets storlek, så är det helt och hållet helt ens eget fel. Det var ditt fel att du valde det skeppet.

I denna vulgariserade version av individen som borgerligheten står för är det inte märkligt att det är just högermänniskor som måste stoltsera med sin lycka. Som måste förklara hur man blir lycklig. För blir man inte lycklig har man misslyckats som individ. Individen är allt. Det handlar om att vända på en femöring. Du kan flyga om du bara vill.

Samtidigt finns alla dessa tips. Små enkla tips som ändå verkar vilja avindividualisera oss. Precis som om det fanns en manual. Som om varje människa var en diagnos.

Och sossarna svansar efter som om de aldrig hade ett motiv till att bli socialdemokrater mer än ett svagt minne – kan det ha varit en dröm- av ett parti med en ideologi. Men det låter ju sor mycket roligare att vara lycklig a la Johan Norberg än att vara en bakåtsträvare som låt oss säga... Lars Ohly.

Mur Vs Mur

Nu firas Berlin-murens fall. Med all rätta.

I onsdags var jag och såg en teaterpjäs på stadsteaterns allra minsta scen om en annan mur, som fortfarande byggs, en mur längre än Berlin-muren. Denna pjäs är en del av att Stadsteatern nu uppmärksammar Berlinmurens fall för 20 år sedan. Men denna existerande mur som i grund och botten försvaras av en hel del av samma människor som nu hyllar den rivna muren är en mur som framförallt särskiljer palestinier från andra palestinier, som särskiljer palestinierna från sitt land, sina arbeten, sina skolor, sina naturresurser, sina livsförnödenheter, sina marker, snarare än är en säkerhetsbarriär till för att skydda de goda människorna från de onda. Muren stjäl mark och vatten från palestinierna. Förstör palestinsk egendom. 120 000 träd har fällts och 37 kilometer bevattningsledningar har förstörts på den palestinska sidan. Hur kan en sådan mur annat än föraktas? Eller ses som något annat än ett mänskligt misslyckande?

Pjäsen Mur utförs av Sven Wollter med en monolog skriven av David Hare. Ursprungligen uppförd av David Hare. Den ställer frågor. Om språket, om värdighet. Men gör även vissa påpekanden. Muren är även ett misslyckande för staten Israel. Detta borde upprepas om och om igen.

Sven Wollter gör det hela enkelt, rättframt och bra. Det är så avslappnat att det nästan mer känns som en föreläsning eller som en faktafylld reseberättelse från Västbanken. Vi har Sven Wollter i hans eget vardagsrum.

Dessvärre dör tekniken mot slutet då det var meningen att ett bildspel skulle ske till toner av Freddie Wadling och Fläskkvartettens tolkning av Over The Rainbow. Bildspelet skulle bestå av graffiti från muren. Men Sven Wollter berättar så målande att man verkligen kan se bilderna framför sig. Förvisso underlättades det för mig som visste hur flera av målningarna såg ut.
Wollter avslutade med att låta publiken få komma till tals. Men publiken var blyg denna kväll. Själv var jag inte bättre, men kände att jag svek när jag ingenting sade. Exempelvis hade jag velat tillägga att anledningen till att Hamas började vinna röster inte bara berodde på korruptionen inom PLO och Fatah utan framförallt berodde på att det palestinska folket hade förlorat tron på att Fatah skulle leverera frihet åt palestinierna

Stadsteaterns info. SVD recension.

fredag 6 november 2009

Abbas Irrelevans

Mahmoud Abbas är besviken och förvånad över att USA också under Barack Obama favoriserar Israel och tycks acceptera de olagliga bosättningarna.

Om han är uppriktigt förvånad är det bara ännu en anledning till varför denna koloniala lydhund bör avgå med svansen mellan benen.

Intressant är det att Israel, Egypten och Jordanien säger sig vilja ha kvar Abbas. Men det kan säkert ändå bli någon lika menlös som Abbas. Någon lika lydig som Abbas. Någon lika korrupt.

Vem palestinierna vill ha är precis lika irrelevant för omvärlden som vanligt.

lördag 31 oktober 2009

AIK - rysningar

Söndagen 1/11- 2009 ger förhoppningsvis möjlighet till fler rysningar. Själv ryser jag av plågsam nervositet.

Detaljer

En liten detalj kanske. En petitess i världens samlade orättvisor. Men ack så jävla talande:

A Palestinian student has been handcuffed, blindfolded and forcibly expelled to the Gaza Strip by Israeli troops just two months before she was due to graduate from university.

Läs artikeln och gör en liten studicirkel av det. Frågor som kan användas:
"Hur förbättrar man relationerna mellan Israel och Palestina på detta sätt?"
"Anser man att Gaza och Västbanken är två separata problem eller två delar av en framtida stat?"
"Kan kritik mot detta förfarande ses som anti-semitism?"

Annat däremot släpps inte in i Gaza.
"The World Health Organization (WHO) stated that Israel had prevented, for the fourth time, the transfer of medical supplies and equipment to the besieged Gaza Strip....."

torsdag 29 oktober 2009

Befria Gaza!


Blockaden av Gaza är ett övergrepp mot internationell lag som har lett till väldigt mycket lidande. Den 31:a december är det meningen att en marsch ska gå av stapeln med palestinierna i Gaza. Läs mer här och här.

Sionismens S(t)jäl

Det är kolonialism. Och det är ingen ny nyhet. Detta var ingen välbevarad hemlighet. Detta är bara en del i det vi kan se som hur ett förtryck kan skapas och bibehållas. Detta är den palestinska vardagen. Palestinierna använder cirka 60 liter per person per dag. Enligt vissa uppgifter använder israeliska medborgare 330 liter per dag. (Amnesty hävdar alltså att skillnaden är mindre.) Världshälsoorganisationen uttrycker att en människa behöver 100 liter vatten per dag. I Gaza är det vatten som finns i grunden otjänligt.

Det här en del av ockupationens logik. Palestinierna berövas inte bara sitt land, utan ska även berövas sin mänskliga potential, sin mänskliga värdighet, sin förmåga till självförsörjning. Palestinierna ska inte längre ha kontakt med sitt eget land. Med muren avskiljer Israel palestinierna från livsnödvändigheter, man blir beroende av staten Israels ”välvilja”. Med murbygget har vatten bytt sida. Från Palestina till ”Israel”. En palestinsk hydrolog har räknat ut att 90 % av vattnet har hamnat på Israels sida av muren (men alltså fortfarande på Västbanken.) En olycklig slump skulle säkert valfri liberal hävda. Brunnar har förstörts för att muren ska stå där den står. En olycklig slump eller nödvändighet av säkerhetsskäl skulle en liberal säga. Byar har fått se allt sitt vatten hamna på fel sida av muren, och därmed har skördar halverats. Brunnar har medvetet förstörts av bosättare. Med muren har den palestinska vattenförbrukningen sjunkit dramatiskt. Palestinierna förnekas därutöver ofta att gräva nya brunnar för vatten. Tillstånd för palestinier är som bekant svårare att få än det är för judiska israeler. En slump skulle säkert liberalerna påstå. Israel är ju som bekant i liberalernas ögon en demokrati och en rättsstat.

Det är en kolonial taktik som skiljer sig från andra. Israel berövar medvetet palestinierna vattnet och marken, inte för att tjäna kapitalistiska intressen utanför Palestina, utan är till för att palestiniernas egendom ska omvandlas till judisk. Det är dock naturligtvis inte judendomen eller judarna som är skyldiga till detta, utan det är sionismen. Sionismen är en studie i våld, i stöld. Sara Roy kallar det av-utveckling då utbytesrelationerna mellan Israel och Västbanken karaktäriseras av man försöker bryta ned periferins ekonomiska struktur. Muren är en ständig påminnelse. Vi behöver inte er. Vi vill inte ha er här. Vi litar inte på er. Det ter sig alltså troligast att tro att Israel helt enkelt vill få den palestinska vardagen att vara så omöjlig att leva att man ”frivilligt” ger sig av. Man helt enkelt förnekar palestinierna sitt levebröd, och gör det i form av ”självförsvar”. Så vem försvarar palestinierna? Den palestinska myndigheten, korrupt och lealös? Västvärldens liberaler, principiellt prostituerade och etiskt fattiga?

Så vad kommer att hända? Detta är bara ännu en rapport som kan läggas till handlingarna. USA och EU kommer inte att agera. Samtidigt fortsätter den etniska rensningen i östra Jerusalem. Rivningarna av hus fortsätter och nu rivs även tälten för palestinier som tidigare blivit utkastade från sitt hem. Att vara för tvåstatslösningen är alltmer ett försök till ett alibi för människor som kallar sig liberaler som samtidigt försvarar Israel i allt det de gör. Det finns inget hållbart, eller fast, i det som skulle vara den palestinska staten. Det är en pseudostat.

Se denna ganska dåliga debatt om vattenfrågan. Det intressanta är hur den israeliska debattören lägger all skuld på palestinierna samtidigt som han beskyller Amnesty för att komma med helt grundlösa anklagelser och detta för att Amnesty helt enkelt är en politiserad organisation som av någon anledning, debattören säger inte uttryckligen varför, ogillar Israel.

Läs även Esbati. Jinge.

Källa för delar av inlägget: Palestine In Pieces av Bill och Kathleen Christison.

torsdag 22 oktober 2009

Bakåtsträvare

Om det fanns en socialdemokrati med lite mod så skulle man kunna slå tillbaka mot högern och syna deras bluff. Problemet med socialdemokratin är ju ett bristande självförtroende och en totalt urholkad ideologi. Man verkar egentligen inte tycka särskilt mycket längre. Man får försvara sig från attacker från högern om att vara bakåtsträvare som ägnar sig åt återställare men som Daniel Ankarloo skriver så är det ju högern som är bakåtsträvarna( och som försöker skapa ett tydligt klassamhälle skulle jag vilja tillägga.)

1. Den nuvarande regeringen har under sin regeringsperiod hittills ”återställt” den svenska arbetslöshetsnivån till år 1994 och innan dess 1930-talet.
2. Den nuvarande regeringen har ”återställt” sysselsättningsgraden (16-64 år) i svensk ekonomi till tidigt 1970-tal (ca 71 procent). 1990 var sysselsättningsgraden 83 procent. Så mycket för alliansregeringens ”arbetslinje”.
3. Den nuvarande regeringen har ”återställt” den sammanlagda offentliga sektorns trendmässiga storlek i förhållande till BNP (idag ca 50 procent) till nivåer som fanns under tidigt 1970-tal. Under perioden från 1975-1990 var den ca 60 procent.
4. Den nuvarande regeringen har ”återställt” den trendmässiga totala offentliga konsumtionen som andel av BNP (ca 25 procent av BNP) till 1974-1975. År 1981 var den nästan 30 procent.
5. Den nuvarande regeringen har ”återställt” ersättningsnivån i sjukförsäkringen till perioden innan 1974 – då 90 procent i ersättningsnivå infördes.
6. Regeringen har ”återställt” antalet karensdagar i sjukförsäkringen till den som gällde för perioden 1967-1987, då vi hade en karensdag.
7. Samtidigt har den nya regeringen genom avskaffandet av förmögenhetsskatten ”återställt” dess nivå (det vill säga 0) till perioden innan 1910, då förmögenhetsskatten infördes.
8. Den nuvarande regeringen har trendmässigt ”återställt” skattekvoten i ekonomin (ca 46-47 procent) till 1975. 1989-90 var den som högst nästan 54 procent, därefter trendmässigt ca 50 procent.
9. Detta har lett till, som återkommande LO-undersökningar och SCB-statistik har visat, att den nya regeringens politik har ”återställt” inkomst- och förmögenhetsskillnaderna i det svenska samhället mellan ”eliter” och ”vanligt folk” till dem som rådde på 1960-talet.

Ankarloo ger flera exempel. Läs.

Det är märkligt vilken makt själva språket har. Hur formen kan besegra själva innehållet. I vårt stressade samhälle har vi inte mer tid än att till oss slogans och enkla slagord. Moderaterna heter ju trots allt De Nya Moderaterna. Det måste ju betyda något. Eller?

Amira Hass Vinner Ett Välförtjänt Pris Och Säger Ett Par Sanningens Ord

Ur Amira Hass tacktal för ett journalistiskt pris, International Women’s Media Foundation pris för Lifetime Achievement, vilket hon får för sin bevakning av Israel/Palestina:

It’s not about achievement that we should be talking here, but about a failure. It is the failure to make the Israeli and international public use and accept correct terms and words which reflect the reality, not the Orwellian Newspeak that has flourished since 1993 and has been cleverly dictated and disseminated by those with invested interests. The peace process terminology, which took reign, blurs the perception of real processes that are going on: a special Israeli blend of military occupation, colonialism, apartheid, Palestinian limited self-rule in enclaves, and a democracy for Jews.

It is not my role as a journalist to make my fellow Israelis and Jews agree that these processes are immoral and dangerously unwise for all of us. It is my role, though, to exercise the right for freedom of the press in order to supply information and to make people know. But as I’ve painfully discovered over the years, the right to know does not mean a duty to know.


Hon presenteras av CNN:s Christiane Amanpour som naturligtvis inte tar med sig någonting av det Amira talar om till sin egen arbetsplats, eller till sina "journalister" till kollegor. När det kommer till palestinierna och det israeliska förtrycket kommer CNN fortsätta att blunda.

Samtidigt fortgår debatten om Goldstone-rapporten. Israel och USA, med fredspristagaren Barack Obama säger ifrån, man till och med anklagar Goldstone för ensidighet och anti-semitism. Goldstone slår tillbaka, vädjar till israelerna om att han själv faktiskt är en jude som stöder staten Israel och han försöker få USA att mer konkret ta fram vad som är fel i rapporten. Men enligt Israel, så om Israel ska granskas så ska Israel göra det själva, och man ska alltid göra det utifrån, självförsvarsprincipen och därmed befrias från allt ansvar och all skuld. Larry Derfner skriver i Jerusalem Post:

This is the Israeli notion of a fair deal: We're entitled to do whatever the hell we want to the Palestinians because, by definition, whatever we do to them is self-defense. They, however, are not entitled to lift a finger against us because, by definition, whatever they do to us is terrorism.

That's the way it's always been, that's the way it was in Operation Cast Lead. AND THERE are no limits on our right to self-defense. There is no such thing as "disproportionate." We can blockade Gaza, we can answer Kassams with F-16s and Apaches, we can take 100 eyes for an eye.


Allt medan palestinierna är belägrade, ockuperade, och den etniska rensningen fortsätter. Med liberalernas kompakta tystnad och medhåll.

fredag 16 oktober 2009

Morgondagens Moderata Ledare, del ett: Anton Abele Och Lösningen På Ungdomsbrottsligheten

Han är ung. Han är politiskt engagerad och kandiderar till moderaternas provval. Sånt som på sätt och vis ursäktar och visst är det berömvärt med politiskt engagemang. Men jag skrattar ändå, så att tårarna rinner när jag ser Anton Abele på You Tube tala om ungdomsbrottslighet.
Men annars är det fullständigt logiskt att han är moderat.


Det som är ett uppenbart problem inte bara med Anton Abeles naiva trygghetsprogram, se http://www.antonabele.se/ , utan även med borgerlighetens syn på brott och straff och våld är en förminskning av de rent sociala aspekterna. I Abeles program ska det hela i grund och botten straffas och moraliseras bort. Men aggression är inte en inre drift i sig, utan knuten till en människas livsvillkor och varierar därmed med dessa. Det är därför av oerhört stor vikt att vi försöker skapa en bakgrund, att vi försöker se sammanhanget. För det som är obegripligt och som inte går att förklara kan vi inte heller förebygga eller förhindra. Vi är hjälplösa mot det som bara sker utan sammanhang eller förhistoria. Antons värld saknar en social kontext. Det gör förvisso att han passar in i den moderata ideologin. Moderaternas ideologiska värld saknar i regel en social kontext. Individerna föds i grund och botten i nuet, mer eller mindre moraliskt utrustade, och utifrån sina moraliska och intellektuella färdighet kan man skapa sig ett liv. Det finns ingenting utom individen.

Anton talar även om rehabilitering, vilket må låta bra, men vad menas med rehabilitering och behandling? Och när moderater ständigt talar om hårdare påföljder. Vad är en rimlig påföljd? Vad är ett rättvist straff? Och vad går först straffet eller rehabiliteringen? Avskräckningsmetoden fungerar inte särskilt väl.

Därefter kan man fråga sig om vad Anton tycker man kan göra mot det våld som inte sker på offentliga platser. För Anton handlar våldet om det som är offentligt. Men det som sker innanför hemmets fyra väggar. Det ytterst vanliga våldet som Anton har förbisett, vilket till xempel kan vara misshandeln av sin partner, vilket främst innebär mannens våld mot kvinnan. Det är ingenting som Anton kan förklara eller bekämpa med sitt program. Men "lycka till" vet jag.

Morgondagens moderater står med andra ord lika handfallna som dagens.

måndag 12 oktober 2009

Kanske Det Mest Patetiska Jag Någonsin Har Läst I Hela Mitt 33-Åriga Liv

Via Alliansfritt Sverige tittar jag in på Kristdemokraternas hemsida. Och jag tvingas nästan fundera på om någon har hackat sig in på sidan. Kidnappat hemsidan, gjort det till satir. Man står inte bara fast vid Verklighetens Folk. Man går ett steg längre och definierar verklighetens folk. Ja, dessvärre definierar man Verklighetens Folk. Och då låter det så här:

"Verklighetens folk är människor som lever sina liv som folk gör mest. Du och jag. Det är alla vi som gjort livsval som vänstern tycker är fel. Som tycker det är okej med familj, att arbeta, ta semester, ha fredagsmys och titta på "Så ska det låta" på TV. Som inte vill att politiker lägger sig i våra liv och vår vardag för mycket och som inte ser varje val i livet som ett resultat av förtryckande strukturer. Verklighetens folk ser inte världen genom ideologiska glasögon i första hand."

Är inte detta ett stycke pinsamhet de kunde ha undvikit?

Själv är jag socialarbetare och blir en aning provocerad av att vår socialminister har definierat verklighetens folk. Man vad händer då med utanförskapet? Är det att leva utanför verkligheten att inte ha familj, eller att vara utomstående mamma/pappa, att inte har råd att ta semester, att inte titta på Så Ska Det Låta. (Och är det inte synnerligen patetiskt, lögnaktigt och synnerligen omoget att hävda, och publicera det på sin hemsida, att vänstern – hela den samlade vänstern - tycker att detta är fel, detta med att ta semester, att titta på Så Ska Det Låta. KD flirtar med Fox News- högern. De har tittat på Glenn Beck, lyssnat på Sarah Palin och tror sig ha lösningen på sina opinionssiffror. Men den högern är nästintill obefintlig i Sverige. ) Är då målet att få alla att leva enligt denna mall som Göran Hägglund har skapat? Är det inte i sig något motsägelsefullt att han vill att människor ska få leva som de vill samtidigt som han definierar verklighetens folk?

Och i mitt arbete får jag träffa på människor som säkert anser sig leva i verkligheten. Som alltför bittert får uppleva en ganska kall och brutal verklighet. I förra veckan satt en man framför mig. Hans näsa var bruten, revbenen brutna, ena ögat igenmurat, han hade bara några timmar tidigare tagit lite nedåttjack. Han var allt annat än pigg. Han hade också nyligen blivit utsläppt av sjukhuset klockan 06:00 efter att de lappat ihop honom. Han lämnade sjukhuset för hemlöshet. Han satt och frös framför oss. Kunde knappt andas, knappt hålla ögonen öppna. Han hade inte heller några pengar eftersom han saknade inkomster. Men han satt och sa: ”Det ordnar sig i alla fall.” Men, med det hävdade inte han att han skulle hem och se ”Så Ska Det Låta.” Hur skulle Göran Hägglund beskriva denna mans verklighet?

Bör en Socialminister definiera verklighetens folk, enligt en definition som utelämnar en förbannad massa människor, trots det patetiska försöket att ringa in så många som möjligt? Bör inte en socialminister sluta vara socialminister när han definierar Verklighetens Folk?

Sen undrar jag om det finns någon skillnad mellan vanligt folk och verklighetens folk. Och är verkligen Kristdemokraterna det parti som ska tala om frihet? Om att inte vilja pådyvla människor levnadsregler? Homofobpartiet nummer ett försöker tala om frihet, om människors rätt till att få välja och leva sina egna liv.

Detta är ett tecken inte bara på desperation hos KD men också på ett förminskande av politikens själva innehåll. Där politiken enbart blir till en yta, till en form, där man måste försöka hitta en plats där det finns rum att hitta röster. Man söker efter outforskad mark, men fiskar istället i grumliga vatten.

(Läs mer på: Alliansfritt Sverige med en film om två AIK-legender.)

fredag 9 oktober 2009

Krig Är Fred, Lögn Är Sanning, Väst Är Världens Samvete

Min första reaktion var cynisk och bitter när jag fick veta att Obama fick fredspriset. Obegripligt, men fredspriset har sedan länge varit ett obegripligt pris. Att det ibland går till människor som gör positiva saker och förtjänar uppmärksamhet för sin kamp, för sin sak, förändrar inte prisets grundläggande problem.

Sen är det även så här: en sittande president för USA har aldrig, och kommer troligen aldrig att förtjäna Nobels fredspris. I Obamas fall är det även så att han har hjälpt till att utöka krigen. Det är ett pris som också visar att nobelpriset främst är ett pris för en form av "liberal" västerländsk omvärldssyn, där människoliv värderas väldigt olika.

Mona Sahlin jublar och det visar på hur trasig socialdemokratin är i detta land. För vad rent konkret har Barack Obama gjort mer än att ha varit retoriskt mer tolerant för att verkligen förtjäna ett fredspris?

På ett sätt är dock priset en känga till George W. Bush, till republikanerna, till Fox News, till alla skrämmande knäppgökar som demonstrerar (av felaktiga skäl) mot Obama på USA:s gator. Det är väl i så fall trösten i detta elände. Räkna dock med hård kritik från både högerhåll och vänsterhåll gällande detta pris.

Paul Craig Roberts skriver (Warmonger Wins Peace Price):
It took 25 years longer than George Orwell thought for the slogans of 1984 to become reality.
“War is Peace,” “Freedom is Slavery,” “Ignorance is Strength.”
I would add, “Lie is Truth.”


The Nobel Committee has awarded the 2009 Peace Prize to President Obama, the person who started a new war in Pakistan, upped the war in Afghanistan, and continues to threaten Iran with attack unless Iran does what the US government demands and relinquishes its rights as a signatory to the non-proliferation treaty.


Men som vi vet: EU var ju, och är, ett fredsprojekt enligt våra liberaler. Det var okej att bomba och tortera utanför västerlandet, men inte inom Europa. Och så fungerar väl Fredspriset.

ETC DN Anders Svensson Jinge (som i mitt tycke har en mer än lovligt önsketänkande, naiv, tolkning. Kanske ironiskt?) Mattias Gardell i en artikel i Arbetaren ett par dagar innan offentliggörandet av nobelpriset om Obamas svek.

fredag 4 september 2009

I Genren: Nämen Det Var Ju Oväntat: Har Vi Nu Kommit Till: De Hemlösa Och Ulf Kristerssons Tomma Ord

Ni mindes väl hur man från borgerligt håll skulle satsa på att få bort hemlösheten, Ulf Kristersson hade ett program för att få bort hemlösheten. Hur det har gått? Sådär, inget vidare, katastrofalt. Och vad är nästa steg? En besparing på en miljon kronor i månaden för Enheten För Hemlösa. Detta innebär att kraven nu är att sänka ambitionsnivån med de hemlösa och deras situation. "Utanförskapet" i samhället oroade ju borgerligheten, men det var väl mest en ursäkt för att sjösätta sin egen ideologi. Se hur det kapsejsar.

För något år sedan:
”Ulf Kristersson tycker att Stockholms stad tar sitt ansvar för de mest utsatta.”
Idag?
"DN har sökt socialborgarrådet Ulf Kristersson (M), som låter hälsa att han för ögonblicket inte har några kommentarer."

(Men med sänkta skatter några kanske kan köpa Situation Stockholm lite oftare.)

tisdag 1 september 2009

Sjukligt Felsurr I USA

Fox News bär en stor del av skulden till detta närmast obegripliga hat och denna kollektiva fördumning av människor.

torsdag 20 augusti 2009

Den Svåra Konsten I Att Vara Konsekvent II

I give you Glenn Beck.

Den Svåra Konsten I Att Vara Konsekvent

En liten kommentar till Niklas Ekdals kommentar på Newsmill:

"Men varför fantisera om brott som det saknas belägg för?"

" Konspirationsteorier är ett av Mellanösterns absolut värsta problem."

Själva är DN-redaktionen bland annat övertygade om att:

....Att han själv (Ahmadinejad) har konkreta planer på att utplåna Israel borde leda till fler skarpa fördömanden från världens demokratiska ledare - inklusive Sveriges. Om de diplomatiska reprimanderna även fortsättningsvis är verkningslösa bör vi även förbereda oss på nästa fas. När det iranska hotet mot omvärlden är bortom all kontroll kan militära insatser visa sig vara den enda utvägen.


Konkreta planer, mina damer och herrar.

Ekdal har även* skrivit i efterspelet av Libanon-kriget 2006:

Det enda bestående resultatet är att Hizbollahs ställning har stärkts, och därmed Irans inflytande i regionen. För USA och Europa är detta dåliga nyheter, för Israel ännu sämre. Varje gång Israel visar att landet inte är militärt oövervinnligt växer blodtörsten hos dem som vill se det utplånat.

Utplånat? I vissa fall är det tillåtet att spekulera vilt. Det finns vissa saker som man gärna upprepar som papegojor. Men dessa rörelser har utvecklats, även om det aldrig kommer att kunna bli progressiva rörelser i den mening som jag själv anser att de bör röra sig, det finns för mycket religiöst bagage för detta. Och jag vill erkänna att Ekdal har vissa poänger, och att han medger att anti-semitismen är en europeisk uppfinning. Men det mest besvärande är att han alltid tar det koloniala tolkningsföreträdet. Israel, USA och den övriga västvärlden. Undantagslöst. För mig är det otäcka i det här, att man inte själva ser det. Och det är inget annat än rasism. Naturligtvis är det farligt att sprida myter om judar, framförallt med tanke på den vidriga historien om anti-semitism. Är det, det som har skett? Är det inte viktigt här att göra åtskillnaden mellan judarna och Israel? Ansvaret är allas. En annan fråga är att diskutera anti-semitismen uppkomst, och dess skillnader. Handlar det i huvudsak i detta fall om anti-semitism? Måste all kritik mot Israel som inte kan bekräftas bli anti-semitism, medan kritik och spekulationer om övergrepp på andra håll, inte behöver bli rasism?

* Vet ej om Ekdal skrev det översta inlägget då det är anonymt, men har var chefredaktör vid tillfället.

Ps! Till saken hör också att vänstern har ett ansvar att inte spekulera för vilt. Att själva vara konsekventa.

Ps II! Kommer ni ihåg hetsen mot Irak gällande massförstörelsevapen i våra liberala tidningar? Kommer ni ihåg Per Ahlmarks substanslösa artiklar?

Zizek Om Förnekelse Hos Liberala Israel-vänner.

Slavoj Zizek :
When peace-loving Israeli liberals present their conflict with Palestinians in neutral, symmetrical terms – admitting that there are extremists on both sides who reject peace – one should ask a simple question: what goes on in the Middle East when nothing is happening there at the direct politico-military level (ie, when there are no tensions, attacks or negotiations)? What goes on is the slow work of taking the land from the Palestinians on the West Bank: the gradual strangling of the Palestinian economy, the parcelling up of their land, the building of new settlements, the pressure on Palestinian farmers to make them abandon their land (which goes from crop-burning and religious desecration to targeted killings) – all this supported by a Kafkaesque network of legal regulations.”

Ps! Gäller även fredsälskande DN-liberaler som Per Ahlin och Niklas Ekdal bland andra.

Ps2! Fast i Sverige har fredsälskande DN-liberaler som Niklas Ekdal åter kunnat diskutera konflikten genom den av liberaler så åtråvärda diskursen anti-semitism. Men om palestinierna talar man tyst. Om den etniska rensningen av palestinier håller man helt enkelt käften. Så länge det som sker enbart är olika former av övergrepp mot palestinierna ser man inga som helst skäl till att diskutera eller till att bli upprörda. Om vissa saker må vi berätta. Läs Motbilder bland annat.

Rättighetsdeklaration: "Frihetens träd måste tid efter annan förfriskas med patrioters och tyranners blod."




Så här är två bilder från människor som dyker upp för att protestera mot den sittande presidenten. På den ena bilden ser vi ett par som protesterade mot Bush år 2004 iklädda anti-Bush t-shirts och på den andra bilden, han med det bisarra vapnet (AR-15), ser vi en man protestera mot Obama år 2009. Vem eller vilka blir arresterade?
Tips: det här är USA.
Det har hänt förr.

Därtill: En man som också bar ett vapen, om än en aning diskretare, på en annan demonstration mot Obama hade en skylt med en referens till ett citat av Thomas Jefferson, där citatet lyder: "The tree of liberty must be refreshed from time to time with the blood of patriots and tyrants." Känns tryggt.

torsdag 13 augusti 2009

Tips

James Petras: The most striking aspect of the prolonged and deepening world recession/depression is the relative and absolute passivity of the working and middle class in the face of massive job losses, big cuts in wages, health care and pension payments and mounting housing foreclosures. Never in the history of the 20-21st Century has an economic crisis caused so much loss to so many workers, employees, small businesses, farmers and professionals with so little large-scale public protest.


Eduardo Galeano med frågor (ett utdrag):

According to Foreign Policy Magazine, Somalia is the most dangerous place in the world. But who are the pirates? The starving people who attack ships or the speculators of Wall Street who spent years attacking the world and who are now rewarded with many millions of dollars for their pains?

Why does the world reward its ransackers?

Why is justice a one-eyed blind woman? Wal-Mart, the most powerful corporation on earth, bans trade unions. McDonald's, too. Why do these corporations violate, with criminal impunity, international law? Is it because in this contemporary world of ours, work is valued as lower than trash and workers' rights are valued even less?


Who are the righteous and who are the villains? If international justice really exists, why are the powerful never judged? The masterminds of the worst butcheries are never sent to prison. Is it because it is these butchers themselves who hold the prison keys? What makes the five nations with veto power in the United Nations inviolable? Is it of a divine origin, that veto power of theirs? Can you trust those who profit from war to guard the peace?

Och så ett tips för de som är i stan i helgen. Stödfest för Gaza.

Rasism, Fox News och The Daily Show

Rasismen ökar i USA, och det görs naturligtvis med hjälp av högermedier i USA. Högermediernas hatfyllda desinformationskampanjer gäller allt från den sjukvårdsreform som just nu diskuteras i USA till huruvida Obama verkligen är född i USA. Ingen är mer lämpad eller bättre på att avslöja hatet och hyckleriet än Jon Stewart and The Daily Show. Och Glenn Beck som nämns i DN-artikeln är onekligen en av de allra värsta.

Ett exempel här. Ytterligare ett här. Ett annat här med fortsättning här.

onsdag 12 augusti 2009

George W. Bush: Den Knäppa Kristna Fundamentalisten

För att övertala Chirac att gå med i en bred allians i ett kommande krig mot Irak använde sig George W. Bush av deras gemensamma tro: "“Gog and Magog are at work in the Middle East…. The biblical prophecies are being fulfilled…. This confrontation is willed by God, who wants to use this conflict to erase his people’s enemies before a New Age begins.”

Chirac trodde knappt sina öron.

Gog och Magog är enligt Uppenbarelseboken 20:7–10 fientliga folk från jordens fyra hörn som i den allra yttersta tiden ska gå till angrepp mot de heliga men förintas genom eld från himlen. Men George W Bushs referens kan även härledas till Hesekiel i Gamla Testamentet, kapitel 38-39. Onda jävlar är det i varje fall och som till varje pris måste besegras.

Dick Erixon ogillar ju fundamentalism. Samtidigt är han övertygad om att George W. Bush håller på att omvärderas. Det är en ding-dick värld vi lever i. Som tur är slipper vi i varje fall i detta liv plågas av Bush dag och natt i evigheternas evigheter. Ett tag till måste vi dock dras med hans arv. Och idioterna som försvarar honom.

En Dag Med Utanförskapet

Even those who accept that inequality is a fact and is increasing might respond: so what? Why does it matter? It matters because inequality is a violation of human rights. Few people are likely to argue that a society in which inhabitants of the most disadvantaged neighbourhood (Calton, in Glasgow) have on average a life-expectancy twenty-eight years lower than those in the most privileged ones (Lenzie in Glasgow, and Kensington & Chelsea in London) is a decent society. Is it a vindication of the superiority of capitalism that male life-expectancy in capitalist Russia is now seventeen years shorter than in Cuba? Göran Therborn: The Killing Fields Of In-Equality

Som med så mycket annat, så är det inte behovet eller efterfrågan som styr utbudet, utan det är resurserna eller snarare den rådande ideologin. Staten kommer att slå på stort när det vi av helt onödiga skäl kallar kungligheter nu ska gå och gifta sig. I skuggan av dessa levnadsöden finns de som inte på något vis bevakas eller beundras eller omtalas, i vissa fall ömkas de, i andra fall föraktas de, men ibland görs även både och. De som tillhör det vi kallar utanförskapet. Och förvisso, de blir tydligen, till få människors förvåning, fler.

Som socialsekreterare utreder jag människor. I mitt arbete möter jag människor med djupt skiftande problematik, människor vars bakgrunder och livsöden skiljer sig väldigt gentemot varandra. Men de är i regel allihop socioekonomiskt utsatta, om än i olika hög grad.

Ta förra fredagen. Jag och min kollega får ett samtal från receptionen. Vi har ett besök, vi snittar på tre-fyra personliga besök per dag. Det är en kvinna i 30-årsåldern som söker hjälp. Hon hade lite smutsiga kläder på sig och händerna var smutsiga, men hon såg i övrigt fräsch ut. Hon var glad, och tacksam över att vi tog emot henne. En tacksamhet som ibland kan få en att känna misstro. Var hon ironisk nu? Vi är nämligen inte alltid så populära. Men hon var på intet sätt ironisk. Hon tog amfetamin, något hon erkände utan omsvep. Men hon hade inte tagit något denna dag, eller ens den senaste veckan. Hon har levt utan pengar en bra tid nu. Hon har hankat sig fram på i stort sett ingenting. Tiggt, lånat, eventuellt snattat något. Det viktigaste är mat till hunden.

Men hon ville inte få någon kontakt med missbruksteamet. Hon sov så bra i sin bil. Hon kände inga behov att få hjälp med sitt amfetaminmissbruk, men hon såg det väl inte heller som missbruk, utan snarare som bruk. Och i bilen kunde hennes hund sova. Hennes bästa kompis. Någon hund får man annars inte ha som narkoman eller alkoholist enligt socialtjänstens regler, menade hon. Visserligen är det inte helt sant, men det går nästan att tolka det så. Hur som helst, de eventuella boenden som i ett första skede skulle kunna bli aktuella för henne, skulle inte inkludera hennes hund.

Även om vårt intryck av henne är att hon är en pigg och glad och charmig kvinna så skulle hon knappast vara arbetsförmedlingens affischnamn. Men, är hon inte sjukskriven, eller har andra skäl, så skulle hon söka jobb.
– Hur många jobb ska jag söka för att få socialbidrag, frågade hon piggt. Jag kommer att söka dem, men ni vet lika väl som jag att jag inte kommer att få dem.
Vilket inte nödvändigtvis är sant, men i ett första skede måste man väl erkänna att hon knappast skulle få ett jobb. Och inte var som helst – men vem får väl det? Missbruket av amfetamin, notoriska problem med att hålla tider och hennes fleråriga mer eller mindre ”självvalda” ”utanförskap” skulle onekligen sätta käppar i hjulet för ett 9-5-arbete. Men att hon har potential för mycket råder det ingen tvekan om. Men hennes problem är antagligen större än så. Allt berättar hon inte. Och varför skulle hon? Men det finns något i hela det här systemet som inte är skapat för alla. Socialbidraget är inte på något vis en villkorslös rättighet. Och det är inte märkligt att man ibland hellre skulle önska sig att det fanns en medborgarlön. Det är individuella bedömningar som görs bland alla ansökningar, och socialtjänstlagen är en ramlag. Detta skapar ett system med vissa inslag av olycklig godtycklighet. Samtidigt är otryggheten på arbetsmarknaden inte av godo för människor i samhällets nedre del.

Ibland är det svårt att veta hur man ska bemöta människor som söker hjälp. Man vet aldrig hur mötet kan bli. Detta blev ett allmänt lättsamt möte. Hon får en tid hos en annan socialsekreterare om två veckor då vår utredning till slut visar att hon söker hjälp på rätt socialtjänst och att hon har, vad vi har kunnat utreda, inga egna medel. Hon ska då, vid nästa tillfälle, inkomma med en viss mängd papper, som bland annat visar på att hon faktiskt saknar inkomster och att hon aktivt söker arbete. Hon accepterar detta glatt. Det är ändå så att våra frågor kan kännas kränkande och obegripliga. En överväldigande majoritet accepterar det mesta. Ibland måste vi informera de om deras rättigheter. Socialtjänstens klienter är rätt ensamma på så vis, det finns inte några organisationer som står upp för dem, när socialtjänsten sviker eller av olika skäl gör fel. De flesta som kommer till oss ska dock söka hjälp på någon annan socialtjänst, ytterligare andra kan vi inte annat än hänvisa till bostadsmarknaden.

En annan kvinna ringer mot slutet av arbetsdagen angående en vän. Han behöver hjälp. Jag får tala med honom direkt. Han är trött. Han har missbrukat i många år nu. Han är trött och orkar inte formulera vad han vill ha för hjälp. Men jag har träffat honom förr. Jag vet vem han är. Han har sökt hjälp förut. Men han själv måste ändå formulera vad han vill ha hjälp med. Han frågar kvinnan i bakgrunden vad det är han vill ha hjälp med. Jag hör henne i bakgrunden.
– Du vill ha hjälp med att förändra ditt liv. Du vill sluta missbruka.
- Boende, säger han till slut som är hemlös sedan flera år. Pension har han. Och han tillägger något, lätt muttrande, om missbruket. Det är en man som hankar sig fram mellan att sova bland olika kamrater, och vid något tillfälle då och väljer han, eller tvingas att välja, att sova utomhus. Bostadsmarknaden är körd. Skulder och betalningsanmärkningar har satt honom i kläm. Amfetaminet piggar liksom upp i denna värld. Jag bokar in honom på härbärge tills han får en handläggare på vårat missbruksteam. Ett par minuter senare ringer väninnan upp. Hon förklarar att hon inte tänker släppa iväg honom till ett härbärge. Han måste få något bättre. Han är ju motiverad nu. Det är nu han måste fångas upp, inte sen. Hon vet vad hon talar om, menar hon. Hon har själv missbrukat i sitt liv. Hon är ren nu, efter många års kamp. Jag förklarar att i det här akuta läget så har jag bara härbärge att erbjuda. Hon förstår. Hon är lugn och sansad, välinformerad och balanserad, men hon uttrycker sin åsikt och tycker att det är dåligt att vi bara har härbärgen i akuta lägen. Men hon är glad över att han nu åter försöker söka hjälp och att vi tänker ta emot honom. Hon önskar mig en välsignad helg. Guds frid, säger hon.

En annan man ringer. Han är på avgiftningen. Han har supit sig förstörd, delvis för att han har förlorat sitt arbete. Men han har aldrig supit på sitt jobb. Han har jobbat och med pengarna han har jobbat för har han betalat hotellrum och vandrarhem och alkohol. Även han ser sig som körd på arbetsmarknaden. Hans olika skulder har gjort att han inte ens har tittat på annonser om bostäder. Jag frågar hur han har hans framtidsplaner ser ut? Han har inte planerat annat än att arbeta. Att arbeta och betala dyrt för sina tillfälliga boenden är hans samlade framtidsplaner och att försöka hålla sig nykter. När han dricker, dricker han i ensamhet, på hotellrum helst. Han känner inga här i Stockholm. Han dricker för att få tiden att gå, för att få ångesten att lätta.

Men han har fått goda referenser av sina arbetsgivare. Jag säger något uppmuntrande om det, och hoppas att det låter bra. Det är viktigt att han får se lite ljusglimtar, nu när han känner sig som mest värdelös. Hans hopp ligger i arbetet som han älskar. Han har redan ringt till arbetsförmedlingen och bokat in ett möte. Han säger att det är ångesten som får honom att dricka, men att han samtidigt är medveten om att det aldrig blir bättre av det, utan bara sämre. Men varje fylla skjuter upp konsekvenserna. Han är rädd och darrar på rösten för varje ord som yttras, så oerhört nära bristningsgränsen att man kan ta på ångesten. Han får ligga kvar någon natt till på avgiftningen. Han har sedan ingenting att komma ut till. Även han bokas in på ett härbärge, men ett härbärge där han får ett eget rum, med tre mål mat om dagen – jag förklarar att vi inte med säkerhet hade kunnat ordna det så då våra val rent akut är begränsade av resurser, lagar och av vad vi har för praxis. Jag förklarar även för honom att han har ett för socialtjänsten stort ekonomiskt normöverskott. Han har i grund och botten tjänat för bra för att få ekonomisk hjälp av socialtjänsten. Men han får en socialsekreterare på ett missbruksteam till att börja med.

Vid fredagens slut, efter ytterligare ett par besök och en hel del telefonsamtal , bland annat från människor som inte får tag i någon bostad, från människor som hankar sig fram, och en del administrativt arbete, var det dags att lämna arbetsplatsen, och jag var en av de senare på väg hem från jobbet denna dag. Eller hem och hem. Jag skulle ta mig till en pub på Folkungagatan. På trappan satt en kvinna som missat att vi stänger klockan 15:00 på fredagar under sommaren. Hon ville in. Jag förklarar att det är stängt. Och utan förvarning går hon hastigt fram till mig snett bakifrån och skriker i mitt huvud om vilket äckel jag är. Jag rycker till men går hastigt ned för Östgötagatan, det är ingen mening med att argumentera. Hon fortsätter gasta bara några meter bakom ryggen på mig, om hur ond jag är – jag kände för övrigt för min egen del inte igen kvinnan - om hur värdelösa vi är allihop som jobbar där. Jag byter sida av Östgötagatan. Hon fortsatte skrika, skrämmer ett par, ursäkta ordvalet, vanliga medborgare, med ett: – Jag pratar inte med er, era dumma jävlar. Hennes rus/bakrus/snedtändning är inte över. Dagens jakt är inte över. Hennes manlige vän står på samma gata, lite längre ned, även han besviken över att det var stängt hos oss, men förmår lugna ned henne, även om inte han var helt nykter han heller. Jag har stannat till. Jag hör inget mer. Viker av in på Folkungagatan. Möter upp några kollegor på en uteservering och hälsar helgen välkommen. Den första ölen kostar mer än vad en ensamstående socialbidragstagare får i matpengar för en dag. Vilket påminner om ett annat samtal. En man med sjukersättning betalar en hyra svart. Det gör att han, efter att ha betalat hyran, inte har råd att göra av med mer än 30 kronor per dag. Han ska försöka gå ned till 10 kronor per dag, så att han kunde lägga undan lite pengar. För sämre tider.