tisdag 29 april 2008

God Damn America!

Sällan har väl ett politiskt val gett så stor betydelse, så enormt mycket medial bevakning men samtidigt handlat så lite om politik. Det märks även när man ser svenska kommentatorer diskutera personvalet i USA.

Det handlar om taktik. Drillade personligheter. Catchy slogans. Skandaler. (Dubbel)Moral.

En skandal blev det när två meningar rycktes ut ur ett tal levererat av en viktig Obama supporter: pastor Jeremiah Wright. Jeremiah Wright anklagades för att vara det värsta av brott. Opatriotisk. Denna sjukdom spreds då vidare till Obama. Man ryckte ut "No, no, no. Not God bless America; God damn America!” ur sitt sammanhang. Skandal! Obama blev tvungen att ta avstånd. Samtidigt gick Hillary ut och förklarade sin patriotism. (I ett annat läge talade Barack Obama om vapenfanatiker i Pennsylvania. En mindre skandal bröt ut. Hillary började då berätta historier om hur hon som barn lärde sig skjuta av sin farfar eller om det var morfar.)

Här ett utdrag ur talet

"And the United States of America government, when it came to treating her citizens of Indian descent fairly, she failed. She put them on reservations. When it came to treating her citizens of Japanese descent fairly, she failed. She put them in internment prison camps. When it came to treating citizens of African descent fairly, America failed. She put them in chains. The government put them on slave quarters, put them on auction blocks, put them in cotton fields, put them in inferior schools, put them in substandard housing, put them in scientific experiments, put them in the lowest paying jobs, put them outside the equal protection of the law, kept them out of their racist bastions of higher education and locked them into position of hopelessness and helplessness. The government gives them the drugs, builds bigger prisons, passes a three-strike law, and then wants us to sing God bless America? No, no, no. Not God bless America; God damn America!”

Den käre pastorn har naturligtvis sagt andra dumheter. Han har vad som annars går under namnet anti-amerikanism haft fräckheten att prata om övergrepp från USA. Att det som hände elfte september kanske hade sina skäl. Vilket inte betyder att han dansade och sjöng av glädje vid ruinerna av World Trade Center.

"We took this country by terror away from the Sioux, the Apache, the Arawak, the Comanche, the Arapaho, the Navajo. Terrorism! We took Africans from their country to build our way of ease and kept them enslaved and living in fear. Terrorism! We bombed Grenada and killed innocent civilians, babies, non-military personnel. We bombed the black civilian community of Panama with stealth bombers and killed unarmed teenagers and toddlers, pregnant mothers and hard-working fathers. We bombed Gadafi's home and killed his child. "Blessed are they who bash your children's head against a rock!" We bombed Iraq. We killed unarmed civilians trying to make a living. We bombed a plant in Sudan to payback for the attack on our embassy. Killed hundreds of hard-working people; mothers and fathers who left home to go that day, not knowing that they would never get back home. We bombed Hiroshima! We bombed Nagasaki, and we nuked far more than the thousands in New York and the Pentagon, and we never batted an eye! Kids playing in the playground, mothers picking up children after school, civilians - not soldiers - people just trying to make it day by day. We have supported state terrorism against the Palestinians and Black South Africans, and now we are indignant? Because the stuff we have done overseas has now been brought back into our own front yards! America's chickens are coming home to roost! Violence begets violence. Hatred begets hatred and terrorism begets terrorism."
Från Counterpunch.

Såna här kommentarer fungerar inte i det intellektuella klimatet i "the land of the free, home of the brave." Du stämplas som anti-amerikan. Det är över. Ridå! Det blir ingen akt två. Media har släckt debatten. Från högerprästernas håll ansågs nine-eleven var Guds hämnd för de homsexuellas leverne och existens i USA. Vilken förklaring verkar sundare? Vilken är lättare att arbeta med?

DN: Pastorn slår tillbaka. Obama slår tillbaka mot pastorn.
Ps! Kan det här personvalet ta slut någon gång?

söndag 27 april 2008

Demokratiproblem

Demokratiproblemet. Barbro Hedvall skriver några få rader i DN om miljöpartisternas debattartikel om vänsterpartiet. Hon berömmer skribenterna. Stark i sak, måttlig i ord, lyder den lilla rubriken.

Vänstern har demokratiproblem. Det gillar Barbro Hedvall. ”Vänstern vill förbjuda friskolor, tiger om Tibet och har en problematisk demokratisyn.”

Problematisk demokratisyn. Som jag ser det finns det sånt som är verkliga demokratiproblem. Det är exempelvis om det inte finns partier som befolkningen kan känna igen sig i, eller när vissa åsikter helt försvinner hos partierna, fastän befolkningen har dessa åsikter.

I USA kan vi till exempel se två stora högerpartier, men det finns en befolkning där som i mångt och mycket hyser frågor som står till vänster om dessa partier. Men utrymmet finns inte. Kapitalismen går före demokratin i USA.

I Sverige vill många ledarskribenter att sossarna och vänstern måste modernisera sina åsikter. Det vill säga: gå högerut. Men samtidigt finns det en stor population som inte vill detta.

Denna del av befolkningen hyser många högermänniskor djupt förakt för. De är jantar, drabbade av sossementalitet med mera. (Och om jag inte minns fel så bor de specifikt i Borlänge. För var det inte så någon moderat grät ut när EMU-röstningen gick fel?)

Borde det inte finnas EU-kritiska partier när en stor del av befolkningen är det? Borde det inte finnas partier som är kritiska mot friskolor när stora delar av befolkningen är det? Borde det inte finnas partier som är emot privatisering av stora statliga företag och privatisering av skolor och sjukhus när stora delar av befolkningen är det? Borde det inte finnas partier som vågar säga emot och kritisera USA med hårda ordalag? (Snacka om demokratiproblem. Ett land med en befolkning på cirka fem procent kan diktera villkoren för den övriga planetens befolkning. Och låt oss inte gå in på andelen röstande människor i USA…)

Nej. Detta är svaret från ledarskribenter som talar om demokratiproblem hos vänsterpartier. Det ska bara finnas högerpartier är svaret från våra liberala demokratiälskande ledarskribenter. Vi vill ha det mer som i USA. Två högerpartier, om än mer sekulariserade.

Man ser inget demokratiproblem i en värld där få rika människor har större inflytande än massor av medelinkomsttaggare, låginkomsttagare och riktigt fattiga människor. Detta är inget demokratiproblem av någon underlig anledning. Man ser antagligen inget demokratiproblem i det faktum att våra medier har en enorm borgerlig övervikt och att människor med samma åsikt som de själva har större chans att göra sin röst hörd. Demokratiproblem, det är något som andra har.

(Man kan naturligtvis diskutera problemet med Sverigedemokraterna i en sån här diskussion. )

Civilisationernas Oändliga Kamp

Det blev plötsligt en rejäl debatt om islamofobin efter att Andreas Malm skrev sina artiklar. I vanlig ordning försökte högerskribenter dränka debatten i enstaka detaljfel som blev till lögner i deras ögon. Men vad gällde sakfrågan var det som om man ville påstå att islamofobi inte finns. Ni vet till skillnad från den reella anti-semitismen och anti-amerikanismen. En essä i DN för några dagar sedan ger Andreas Malm ett historiskt stöd. Pål Levin, filosofie doktor i internationella relationer, menar att det historiska perspektivet saknades i debatten.

"...det finns ett gediget historiskt stöd för Malms påstående att publiceringen av de danska karikatyrerna inte var en isolerad företeelse. Tvärtom kan karikatyrerna ses som symtom på existensen av djupt rotade och relativt vanliga antiislamiska attityder i Europa och västvärlden.

Förnedrande skildringar av islam och dess profet - både i bild och skrift - har en lång och rik tradition i historiskt kristna länder, till vilka vi förstås kan räkna både Danmark och Sverige. Ett slags standardiserad repertoar av nidbilder skapades redan mot slutet av 600-talet av de bysantinska kristna tänkare som brottades med att de plötsligt befann sig under muslimskt herravälde under islams första expansionsfas."

Pål Levin fortsätter:

"...redan från början kan man urskilja två centrala teman i de kristnas beskrivningar av islam och Muhammed: sex och våld."

Detta är inte svårt att se att det finns liknande drag idag.

"I snart ett och ett halvt millennium har kristna och västerländska polemiker konstruerat nidbilder av islam som våldsam och chauvinistisk. Därigenom har de framställt sig själva, den egna religionen och det egna samhället som motsatsen. Det finns nog skäl att fundera över om inte en del av dagens kritik av islam fyller liknande funktioner. "

Men det man också bör se, är att rollen som "de andra" fyller ett behov. Det västerländska samhället ses på så vis inte bara som det bättre: utan som det samhälle som står nära fulländning. Historiens slut. Ett lyckligt slut. Vi måste bara konvertera de andra: om inte till en religiöst kristen världsbild, så en sekulariserat kristen och liberalkapitalistisk värld.

onsdag 23 april 2008

Om Ockupation Må Ni Icke Berätta!

Lars Adaktusson skriver en väldigt propagandaartad debattartikel idag i SVD. Han försöker påstå att han själv är neutral. Han försöker påstå att det i Sverige bedrivs anti-israelisk propaganda. Det han vill säga är i stort sett att kritiken mot Israel bör tystas. Detta är i grunden vad han vill säga till journalisterna: Om ockupation må ni icke berätta!

Det påminner en aning om när Ekdal i Dagens Nyheter såg lösningen i Israel/Palestina i att båda sidor erkände varandras oförätter, då skulle gränskonflikten lösa sig. Som om de var jämförbara. Som om det handlade om två jämnbördiga parter som tvistade om en liten trädgårdsgräns med lika mycket våld.

Hur man än räknar är det palestinska lidandet större. Det handlar om rörelsefrihet, det handlar om rätten att få bygga hus, det handlar om hur mycket vatten man använder, det handlar om hur många som blivit tillfångatagna, det handlar om hur många som fått sina hus rivna, det handlar om hur många som blivit dödade, det handlar om hur många som förhindras läkarvård, det handlar om hur många som drabbas av posttraumatisk stress, det handlar om rätten att få rösta, det handlar om hur många som tvingats ifrån sin mark, det handlar om hur många som belägras, och så vidare. Hur man än räknar blir det palestinska lidandet större.

Hur man än räknar?

Nej. Jag får ta tillbaka det. Om man värderar människor olika. Anser man att en israel är värd mer än en palestinier då kan det jämna ut sig.

Faktum är att alla brott från Israels sida rapporteras inte. Den senaste rapporten om övergrepp från Israels sida, vardagsövergreppen, har inte fått speciellt mycket medial uppmärksamhet. Det är ofta små saker i den palestinska vardagen också. Små och små förresten. Det är inte så små saker, men det har hänt värre saker. För ett tag sedan läste jag om hur man använde palestinsk byar som militära träningsläger. Man skadade ingen palestinier fysiskt. Förstörde ingen egendom. Men det handlar om den totala respektlösheten mot palestinierna. Det är i sammanhanget naturligtvis ingen stor nyhet. Jag begär inte att den ska rapporteras i svensk medi. Men det säger en del. En hel del.

Jag kan också läsa att en Israellobby försöker på olika sätt påverka Wikipedia. Historien ska förfalskas. De israeliska brotten förskönas. Palestiniernas lidande förminskas. En typ av "journalism" som Adaktusson kanske är mer intresserad av.

Ingen kan, om man vill vara intellektuellt konsekvent och hederlig, påstå att det är palestinierna som står för tolkningsföreträdet i media. Det Adaktusson protesterar emot är att man beskriver palestiniernas lidande som om det vore värre än israelernas. Men hur ska man göra när antalet människor som dödas konstant är fler på palestiniernas sida? Ska man vara neutral och inte nämna vilka som dog? Bara nämna antalet?

Visst är det hemskt med människor som drabbas även i Israel. Jag minns själv för många år sedan hur hemskt det lät när jag hörde talas om föräldrar som inte lät sina barn åka samma buss. Ifall något skulle hända. Att ens tvingas kalkylera med något dylikt.

Men fortfarande. Israel existerar. Det finns en vardag i Israel. Man har större möjligheter att förverkliga sig själva. Vore man konsekvent liberal skulle väl detta vara lätt att inse också.

tisdag 22 april 2008

Det Är Sen Gammalt

Mord är den ultimata konfliktlösaren.

Av en liten slump läste jag detta. Det är ett gammalt inlägg i en debatt om dödstraff. Två år gammalt. Så, ja, jag är sent ute, men jag såg den först via ett färskt inlägg av Ali Esbati. Gudmundsons bloggpost handlade då passande nog om "moralisk böjlighet" Men detta skrev Gudmundson i en kommentar i sin egen blogg. Glömde han inte två bostäver där, u och t? I mitten av ordet konfliktlösare? Nej. Han menade nog allvar. För han menar också att tortyr kan vara ett vapen i kampen för demokratin.

Men. Mord är den ultimata konfliktlösaren. Och förintelse den slutglitliga lösningen?

Anti-Modetips

Detta är ett tryck från en t-shirt. Inte som ett hån mot Ann Coulter, utan som en hyllning. Citatet i sig blev inte direkt hyllat när det sades, men Ann Coulter säljer i USA. Hat säljer på sina håll.

söndag 20 april 2008

Svenska Diplomatterrorister

Israel fortsätter charma omvärlden. Svenska tjänstemän har blivit anser de, illa behandlade av israeliska gränsvakter. De blev förhörda och beskyllda för samröre med terrorister.

Ambassaden ombeds att "ifrågasätta det proportionerliga i behandlingen av tjänstemännen i förhållande till den risk de rimligen kan betraktas utgöra."

Kan de inte ifrågasätta det proportionerliga i behandlingen av alla palestinier också? Eller finns det en underliggande mening att behandlingen av palestinierna är i proportion till risken de rimligen kan betraktas utgöra?

Det finns rimliga proportioner och det finns orimliga proportioner i kampen mot terrorismen.

(Om jag vore terrorist, skulle jag se till att inte ha några stämplar som kan feltolkas i mitt pass. Om jag förstår detta. Förstår då inte terrorister detta?)

Detta Är Ockupation, Detta Är Sionism

Detta är en rapport som säger ganska mycket. En rapport med vittnesmål från israeliska soldater. Men det som är intressant, och skrämmande, är att det här är den vardag palestinierna tvinga utstå. Någon normaliserad vardag har palestinierna ingen möjlighet att få. Men i den här rappotren är det soldaternas historier vi får höra. Här finns historier vad som sker med soldater: vad som blir normalt att göra. Det är inga märkvärdigheter. Det här är vad ockupation gör med människor. Men samtidigt, vid eftertanke, inser en del av soldaterna vad det är de gör. Kanske är det, det här som behövs. Palestinierna lyssnar den civiliserade västvärlden inte på. Men, mitt tips: inte mycket kommer att hända.

För detta är ockupation. Ockupation är inte något humanitärt biståndsarbete. Förbrytelser sker. Det ligger i ockupationens natur.

Palestinierna är flyktingarnas folk, de fängslades folk, där Israel sedan 1967 gripit och fängslat 700 000 palestinier, vilket innebär 24 % av palestinierna i de ockuperade områdena. Sen muras man in. Isoleras från varandra. Belägras. De ockuperade områdena blir till tränings- och fritidssysslor för bosättare och soldater.

Palestinierna blir till leksaker för soldaterna. Man tävlar till exempel i att kväva dem tills de svimmar. Ett vittnesmål berättar:

Choke them. One guy would come, make like he was checking them, and suddenly start yelling like they said something and choke them… Block their airways, you have to press the adams apple. It's not pleasant. Look at the watch as you're doing it, until he passes out. The one who takes longest to faint wins."

Det här ska palestinierna tydligen tåla. Men när något sker från palestinskt håll då har Israel rätt att agera, rätt att försvara sig. Men vart ska palestinierna vända sig?

Rawia Morra och Jinge skriver en aning om rapporten. Och Israel fortsätter attackera Gaza. SVD.

fredag 18 april 2008

Ett Illa Hanterat Problem

DN-liberalernas förtjusande vraka-och-väljliberalism förnekar sig aldrig. Israels rätt och rättigheter kommer alltid först när det gäller mellanöstern. I en ledarartikel av Per Jönsson bara några dagar efter ännu en våldsam attack från Israels sida kan man i DN utläsa vad palestinierna är. Ett illa hanterat problem.

Alldeles bortsett från Israels illa hanterade problem med palestinierna står onekligen landet inför ett tilltagande säkerhetspolitiskt dilemma.

Per Jönsson skiljer sig inte från sina medarbetare på DN:s ledarsida. Det är Israel man bryr sig om. Man vill ha fred och 1967 års gränser (i viss mån 1967 års gränser) för Israels skull. Vissa på redaktionen vill att man ska förhandla med Hamas. För Israels skull. Alltid när man skriver så handlar det om hur man ska nå den bästa positionen för Israel, regerande världsmästare i Etnisk Rensning.

Hamas och Hizbollah finns där i regionen som ett hot mot Israel. Som en produkt av ondskan. Som om grupperna inte existerade som annat.

De omgivande länderna i regionen är ett hot mot freden, de som inte är uppköpta av USA, det vill säga. Mot Israel. Som om det inte är Israel som är det land som visat mest aggressivitet. Än en gång. Allt Israel gör är en reaktion mot dessa yttre hot. Här kan ibland DN-liberalerna sträcka sig så långt att Israel har gått för hårt fram. Israel kan misslyckas med det man företar sig. Men då enbart som taktiska felbeslut.

Per Jönsson avslutar:

"Här anas onekligen en risk för att premiärminister Ehud Olmerts svaga ledarskap och svaga regeringskoalition kan frestas att militärt slå till mot just Syrien, som i sammanhanget framstår som nyckelstaten för såväl Hizbollahs och Hamas som Irans hot mot Israel. Det är ett framtidsscenario som vi i omvärlden knappast har vare sig råd eller moralisk rätt att blunda för. "

Det vardagliga förtrycket mot palestinierna skriver man sällan om. Den kan man blunda för, den moraliska rätten kan man blunda för, det illa hanterade problemet kallat palestinerna kan man till och med bortse från. Om man skriver om ockupationen gör man det först efter att ha förklarat sin "Israel-först"-tro. Det går knappast att ta miste om detta faktum, ty man är inte säskilt diskreta. Det faktum att man har så lätt att blunda för Israels förnekande av grundläggande liberala rättigheter för palestinierna säger en hel del om en ledarsida som kallar sig liberal.

DN-liberalerna mina damer och herrar är inga hycklare. De är något värre.

torsdag 17 april 2008

Gud Hör Bön!

Satan beklagade sig inför Gud.

"Du har gjort världen orättvis och du har gjort så att de flesta människorna måste kämpa varenda dag, mot deras innersta önskningar och begär och bittert hantera alla typer av förluster, sorger, katastrofer, bekymmer och besvär. Men ändå så beundrar människorna dig, de dyrkar dig, ta mig fan. Människor slåss, blir arresterade, begår eller får inte begå sexövergrepp och är otrogna mot varandra och jag får skulden: till och med när jag är oskyldig. Visst: jag erkänner, jag är inte perfekt, men låt mig få ett break. Kan du inte göra så att de slutar lägga skulden på mig?”

Så Gud skapade advokaterna. Och nu, nu kan sekten med det fyndiga namnet Fundamentalist Church of Jesus Christ of Latter Day Saints (FLDS) ta del av detta. Gud hör bön.

En Typ Av Vinnare Vi Helst Vill Slippa Se

En kvinna vid namn Somaly Mam från Kambodja fick ett högst välförtjänt pris häromdagen. Hennes livshistoria kan inte lämna någon med ett hjärta oberörd. Men på något vis har vi här ett annat problem. Vi kan enas om att ingen ska behöva leva på det viset. Hon kommer att stödjas för sin kamp. Hon belönas för det. Hon räddar ju människor. Jag vill dessutom utvidga frågan här. För här kommer ett problem som påminner om Dom Helder Cameras: "When I give food to the poor, they call me a saint. When I ask why the poor have no food, they call me a Communist."

Om vi frågar varför de unga flickorna, barnen, tvingas förnedra sig och prostituera sig råkar man ut för en liknande reaktion. Vi kan fördöma enstaka män. När de utnyttjar barn och när de utnyttjar traffickingoffer. Kampen skall tydligen gå ut på att rättvisemärka de prostituerade, och rädda enskilda individer, men alltför sällan ska man bekämpa de grundläggande orättvisorna som skapar denna ”marknad.” Somaly har levt ett mycket hårt liv. Ett liv ingen ska behöva leva. Många av de som idag är prostituerade i många länder utnyttjades redan som barn. Men vi måste fråga oss de bakomliggande faktorerna här. Vi måste det. Vi måste ifrågasätta de grundläggande strukturerna här. För egentligen vill vi ju slippa belöna kvinnor som Somaly Mam.

Nazisthuliganer?

Nazisthuliganer skall bekämpas med en konsumentbojkott. Intressant. Men mest oerhört korkat och onyanserat. Men belönas med en plats på Expressen-sidorna för det.

Sverige är varken Italien eller England. Allsvenskan är inte Premier League. Publiken sviker inte på grund av våldet: har publiken en kristallkula som de ser in i framtiden med, publiken har svikit innan skandalen på Råsunda, och varför ska publiken i Kalmar svika för att det är stökigt i Solna? Hör du ekot av bristande logik? Förvisso följer man gärna storstadstrender på landsorten, men ändå?

Vidare: Det är knappast år 2008 man behöver oroa sig för högerextremism på Råsundas norra läktare (även om fotboll traditionellt dessvärre dragit till sig en del fascistiska element, även så på norra läktaren.). Nu föreslår han, som för övrigt håller på Hammarby, att AIK:s sponsorer ska bojkottas. (Inom parantes sagt: när Aftonbladet igår hade en bild på skandalen med AIK:s supportrar hade man ironiskt nog en bild på den södra läktaren där Hammarbys supportrar stod när de skickade in en fyrverkeripjäs på en kameraman.)

Dyrare biljetter drabbar alla. Redan idag kan man väl lugnt konstatera att barnfamiljer överlag har svårare att gå på fotboll än "nazisthuliganer" rent ekonomiskt. När man dessutom påstår att man inte vågar ta med sig sina barn på fotboll kvarstår en liten fråga. När skadades ett barn senast på Råsunda? När?

Artieklförfattaren föreslår en bojkott av AIK:s huvudsponsor under EM. Som om lösningen av huliganism (och vad kännetecknar en huligan?) ligger där. Konsumentbojkotter är dessutom ingenting som löser samhälleliga problem. Hur nyliberalt naiv men än må vara. Thatcher räddade inte fotbollen. Hur nyliberalt naiv man än må vara.

Som AIK:are har man sett oss supportrar blivit beskyllda för väldigt mycket. Ibland är detta rätt och riktigt. Men när man har fel slipper man undan från medias sida. Det är som att AIK:s supportrar har genom åren begått så många idiotiska saker att lögnerna om oss kan godkännas som "sannolika lögner". Det kunde ha varit så.

Imorgon ska jag gå och se AIK spela fotboll igen. Jag tänker inte be om ursäkt för det. Kanske ska jag även dricka en Åbro före match. Bara för att.

onsdag 16 april 2008

Detta Är Ingen Konspirationsteori, Bara Ett Citat

"We are benefiting from one thing, and that is the attack on the Twin Towers and Pentagon, and the American struggle in Iraq," Benjamin Netanyahu, Likud.

Irans egen pajas Ahmadinejad i sin tur, han ägnar sig åt konspirationsteorier när han tar det hela ett steg åt ett annat håll, och insinuerar att nine-eleven aldrig inträffade.

Fotboll, Skandaler Och Förmågan Att Överdriva Samt Att Skylla Ifrån Sig

Är man AIK:are är man van att bara få diskutera supportrarnas beteende. Nu är det så igen. Skandalscener på Råsunda. Det här var egentligen ett av de lugnare derbyn jag har varit på. Det blev en skandal i samma sekund som domaren valde att bryta matchen. Det var inte mängden inkastade föremål som gjorde det till en skandal. Men att kasta in saker på plan är så oerhört destruktivt och i sanning fotbollsmördande att det är svårt att förstå hur de som kastar in saker tänker. Fotbollssupportrar är dock överlag inte välkända för självinsikt och självkritik. Det är ingen av oss. Många använder sig av UPA-principen. Dold i massan.

Men sen är media en annan sak. Sportjournalisterna är kanske bland de sämsta yrkesutövarna vi har. Ytterst få håller måttet. Ingen av de är heller i stånd att kunna skriva om supportrar. Ett av skälen är att de överhuvudtaget inte vill förstå. De vill bara fördöma. När Rikard Norling, AIK:s tränare, väljer att inte fördöma alla supportrar som ett kollektiv idioter blir han av medierna halshuggen. Samtidigt var det Rikard Norling som fick stopp på inkastandet genom att prata till supportrarna. Inte genom att kollektivt kalla alla idioter. (Dessutom: den norra läktaren bestod av 8000 supportrar. Gissningsvis var det ett-två dussin personer som kastade in saker. Vilket förvisso är lika många för mycket.)

Mats Olsson, denna låtsasjournalist, förlorade tilltron till människorna och fotbollen i måndags. Det gör han varje fotbollsderby i Stockholm. Han skriver att det är något man får räkna med.

Överdrivet? Jodå. Att media vill att AIK då och då helt ska ta handen från sina supportrar är något man får räkna med. Det är självklart att AIK inte ska göra det. Men våldet och hatet är ett problem. Men ett avståndstagande löser inget. Ger kanske någon fånig mediapoäng hos an av världens mest onödigaste yrkeskårer: sportkrönikörerna. De bara tycker i all evighet, ofta utan att ens försöka göra någon analys av det som skett och ofta utan att bygga upp det utan fakta.

Men dessvärre finns det framförallt från supportrar ofta en tendens att helt skylla ifrån sig. Man skyller på domare, media, moståndarsupportrar, poliser, Fotbollförbundet, de egna spelarna, tränaren, Solna Stad, styrelsen, fan och hans moster. Supportrarna har naturligtvis ett ansvar. Men det är alltid lätt att skylla ifrån sig. Det verkar vara supporterns välsignelse. Men är snarare dess förbannelse.

tisdag 15 april 2008

"När Blir En Avvikelse Ett Medicinskt Handikapp?"

Igår kväll gick dokumentären Fördärvad på SVT (finns på nätet )som handlar om DAMP, forskning, forskningsfusk, tolkningsföreträde, en vetenskaplig strid, personliga vendettor och även ADHD. Kanske kommer den här debatten att blossa upp igen? Men helst då på äkta vetenskaplig mark.

”När blir en avvikelse plötsligt ett mediciniskt handikapp?”
Leif Elinder ställer den mycket nödvändiga frågan i den nämnda dokumentären, som går i repris på söndag på SVT 1. För detta är något vi måste fråga oss.

Professor Christopher Gillberg som är en huvudfigur i dokumentären och även ligger bakom mycket av socialstyrelsens syn på neuropsykiatrin, såg sig själv som förföljd. Kanske borde han själv få en diagnos? Den som däremot borde ses som förföljd är Eva Kärfve vid Lunds Universitet. Hennes bok Hjärnspöken från år 2000 är viktig i debatten. Underhållande, lättläst, faktafylld om än en smula raljerande och kanske inte konventionellt akademisk.

Gillbergs begrepp DAMP existerar bara i skandinavien. I övriga världen ses DAMP som icke-vetenskapligt. "Fjuttstudie" kallar en professor och expert i vetenskapsmetodik Gillbergs dampstudie.

ADHD är däremot ett begrepp som finns i hela världen. Denna neuropsykiatriska diagnos ökar i omfång. Kriminella och missbrukare är det framförallt nuförtiden som utreds för ADHD. Men att ADHD skulle vara bevisat är naturligtvis felaktigt. Neuropsykiatriska diagnoser är problematiska. Det finns enorma brister i att utreda just neuropsykiatriska diagnoser. Väldigt många tar illa upp när de vetenskapliga bevisen för diagnoser tas upp. Det blir rent personligt. Men all vetenskap måste ju kunna ifrågasättas.

I en rapport från Stockholms landsting från 2005 kan man läsa: ”ADHD kan inte förklaras av sämre socioekonomiska förhållanden, snarare är dessa resultatet av ADHD.” 80% av fallen anses vara ärftliga.

Diagnoserna ökar i en nyliberal era.

söndag 13 april 2008

Lilla Engla

Himlen är långt borta
Jag har inte sett den
Men helvetet har jag sett
Den är ständigt nära

Gunnar Ekelöf.

Ibland skulle jag vilja tro på ett liv efter detta. Jag skulle vilja tro på Gud. Inte för att han skulle förklara för mig varför han tillät sådana här barnamord, vad meningen med allt är, utan för att det skulle finnas en himmel där små, oskyldiga människor som Engla fick leva ett riktigt liv. Där de fick en ny chans att ta till vara på sitt liv.

Men jag vill för det mesta inte tro på Gud. Det är det som gör mig till ateist. Inte enbart den rent bristfälliga i logiken med en Gud. Utan för att jag inte vill tro på Gud. Jag vill inte tro på något som tillåter det vidriga i världen. Jag vill verkligen inte tro på en högre makt. Som "vakar" över oss.

Men jag har en vän. En vän som tror på Gud väldigt mycket. Han är oerhört snäll och humoristisk, men också en tävlingsmänniska som piskar mig i badminton. I mina ögon är han orimligt troende. Han är bokstavstroende. Han tror på Gud på ett sätt som jag inte skulle vilja tro på Gud. Det innebär nämligen att denna vän tror att jag kommer att brinna i all evighet. Jag kommer att efter detta liv: torteras i all evighet. Det är ju trots allt en obegripligt lång tid, och ett besynnerligt hårt straff för att vara icke troende. Hur kärleksfullt är det? Borde inte Gud ge mig en chans att tro på honom i så fall. En ärlig chans. Men denna värld med så mycket lidande.

Schopenhauer skulle inte ens vilja vara Gud om han fick chansen.

"Om en gud gjort denna värld, skulle jag inte vilja vara gud: dess jämmer skulle slita mitt hjärta i stycken."

Englas öde gör mig tårögd. Men hon lider i varje fall inte mer. Dessvärre finns det ju andra barn som lider i just detta nu. I just detta nu.

Hjärndoping

När människor som är diagnostiserade med ADHD får sin medicin och detta har en önskad effekt anses detta bevisa diagnosens legitimitet. Problemet är bara det att även människor som inte fått diagnosen påverkas av medicinen på ett liknande sätt.

I dag i DN står det att i USA använder ungdomar ADHD-medicin för att förbättra sina studieresultat. Denna typ av hjärndoping har ännu inte slagit till i Sverige, men det som händer i USA, händer snart här. Dock sägs hjärndopingen ha föga långsiktig verkan.

Men: hej. Vi lever i en kortsiktigt tänkande värld. Och vi lever i ett ständigt nu.

lördag 12 april 2008

På Tunnelbanan

Vad sägs om att åka tunnelbana I Japan?

Jag har faktiskt själv rest tunnelbana i Japan. Jag kan säga att det aldrig var så där illa, men då reste jag nog inte heller i rusningstrafik.

Annars är det intressant att åka tunnelbana. Att observera människor vare sig man vill det eller inte. Doktor Kosmos skrev ju en låt om det. Den går ungefär så här.

Hej, jag är tokig
Hej, jag är alkoholiserad
Hej, jag köper alla mina kläder på Hennes och Mauritz
Hej, jag är snälla mamman
Hej, jag är tråkig
Hej, jag är supertråkig
Hej, jag är fet, men sportar ändå
Hej, jag tror att jag är snygg
Hej, jag går runt med alla mina verktyg i en plasthink för att verka händig
Hej, jag ska bli Don Juuan när jag blir stor
Hej, jag käka 3 kilo glosylt i morse
Hej, jag är invandrarkvinna med mustasch
Hej, jag är ultraneger
Hej, jag försöker va cool, men jag lyckas inte

På tunnelbanan, på tunnelbanan På tunnelbanan, på tunnelbanan På tunnelbanan, på tunnelbanan På tunnelbanan, på tunnelbanan

Hej, jag hatar min lillebror, och försöker skada honom
Hej, jag är 110 år, och borde ligga i koma
Hej, jag är mongo
Hej, jag är homosexuell
Hej, jag är SuperKnodden Allan
Hej, jag är rastlös
Hej, jag är en full ungdomskille
Hej, jag har testosteron
Hej, jag hatar barn
Hej, jag käka åtta citroner innan jag gick hemifrån
Hej, jag är fet, och tar upp en och en halv plats
Hej, jag är mördare
Hej, jag vill inte leva längre
Hej, kom och hjälp mig
Hej, jag är knarkare
Hej, jag blev med barn när jag var 14 år, och har ingen pappa men är glad ändå
Hej, jag är byråkrat
Hej, jag är tråkig, men försöker piffa till mej
Hej, jag har tajta braller, så snorren syns
Hej, jag har ingen framtid
Hej, jag hatar att åka tunnelbana
Hej, jag har adopterat barn

På tunnelbanan, på tunnelbananPå tunnelbanan, på tunnelbanan På tunnelbanan, på tunnelbanan På tunnelbanan, på tunnelbanan

Hej, jag har mamma med mej för att handla kläder
Hej, jag har mobiltelefon
Hej, jag är förtryckt
Hej, jag är muslim
Hej, jag avlider
Hej, jag känner dej, men orkar inte prata
Hej, jag är glad invandrare som kramar alla
Hej, jag ska förfölja och våldta dej när du går av
Hej, jag är trött
Hej, jag har anorexia
Hej, ursäkta, men jag ska av här

Helt Galet: En Fest För Etnisk Rensning

"– I Sverige tycker vi synd om den som tar på sig ett bombbälte."

Fredrick Federley säger detta. Med denna kommentar sammanfattar han vänsterns sympati för att palestinierna ska få frihet. Få en stat. För Federley är en palestinier en person som tar på sig ett bombbälte.

Är det det som kallas anti-semitism?

Han ska ordna en PR-gala för Israel. Det kommer bli helt galet. Hans önskegäst är, och det är nästan här man börjar tro att karln skämtar: Carolina Gynning.

Av alla människor han kan komma på.

Vi vill ordna en flott fest för Israel. I det här landet är det kontroversiellt att stödja Mellanösterns enda demokratiska stat, säger Fredrick Federley rikspajas.

Federley vill synas. Till varje pris. Det kostar bara hans heder.

Via Esbati.

måndag 7 april 2008

Today is the tomorrow we worried about yesterday.

Glåmiga ögon, måndagmorgon. Människor som inte riktigt ville hit. Är nu här. På tunnelbaneperrongen med "Tåget mot Hagsätra ankommer om tre minuter" som ersättning för mänsklig dialog. Men många märker nog snart att det inte riktigt var så illa som det kändes där på söndagkvällen. Man överlever. Man dog inte när man gjorde det man oroade sig för. Man dog inte ens när man gjorde bort sig. Man till och med skrattade några gånger under dagen. Kanske gjorde man något inte helt oävet. Och lärde sig något nytt på kuppen! Och snart är det ju fredag igen.

Det Är Inte Hyckleri, Det Är Något Värre

"Hey! Take your hands off me! Not you! You!!!"--the voice of a young woman in the darkened cinema, an old joke.

"Hey! Take your hands off Tibet!" the international chorus is crying out, "But not from Chechnya! Not from the Basque homeland! And certainly not from Palestine!" And that is not a joke."

Jag tyckte att idén om en släckt eld har ett starkt symboliskt värde. Jag stöder protesterna mot Kina. Jag gillar tanken på denna solidaritet med Tibet, men jag hoppas den även gäller för alla de kineser som drabbas av diktaturen. Uri Avnery kallar det hyckleri. Inte för att han inte stöder Tibet. Utan för att det är uppenbart att man kan stödja vissa i sin kamp för frihet.

Jag håller med honom i viss mån. På ett storpolitiskt plan är det hyckleri. På individnivå är det inte alltid det. På partinivå är det inte alltid det.

När många så kallade liberaler vägrar visa solidaritet med palestinierna är det dessvärre inte hyckleri. Det är något värre. Man ser inte ens att man inte är konsekvent i sin liberalism. Man ser inte att man på fullt allvar anser vissa vara mer värda liberala principer än andra. Man erkänner inte alla människors lika värde.

Uri Avnery fortsätter:

Palestinians are unlucky. According to all the objective standards, they have a right to full independence, exactly like the Tibetans. They inhabit a defined territory, they are a specific nation, a clear border exists between them and Israel. One must really have a crooked mind to deny these facts.

But the Palestinians are suffering from several cruel strokes of fate: The people that oppress them claim for themselves the crown of ultimate victimhood. The whole world sympathizes with the Israelis because the Jews were the victims of the most horrific crime of the Western world. That creates a strange situation: the oppressor is more popular than the victim. Anyone who supports the Palestinians is automatically suspected of anti-Semitism and Holocaust denial.

Also, the great majority of the Palestinians are Muslims (nobody pays attention to the Palestinian Christians). Since Islam arouses fear and abhorrence in the West, the Palestinian struggle has automatically become a part of that shapeless, sinister threat, "international terrorism".

Intressant nog gör en exil-tibetan kopplingen. "Tibet kan vara nästa Palestina." Men han bör också vet en sak. Dialog och icke-våldsaktioner har inte gett Palestinierna någon stat. Bara så att han vet. Men, upprörda är många. Befria Tibet! Bojkotta Kina! Många kan visa solidaritet med människorna i Tibet, men inte med människorna i Palestina.

Det är inte hyckleri. Det är något värre.

söndag 6 april 2008

Alliansen É Lost: Tar Eländet Aldrig Slut?

På ön började människor oroa sig allt mer. Ingenting fungerade som det skulle. Därutöver dog folk. Det var svårt att förklara vari problemet låg. Det fanns ingen socialdemokratisk historia på ön. Det fanns inga sossar att skylla på. Kristdemokraternas Ella Bohlin kom på en möjlighet. Människorna på ön hade helt enkelt en socialdemokratisk demon inom sig. Därför hade inget paradis infunnit sig. Man skulle bli tvungen att ägna sig åt exorcism. Driva ut den socialdemokratiska demonen. Som sann och äkta kristen kunde hon sin bibel, hon mindes femte mosebok, om man avföll från den äkta tron : ”Så skall Herren sända underliga plågor över dig och dina efterkommande, stora och långvariga plågor, svåra och långvariga krankor.”
Om man inte var djupt kristen drabbades man av socialdemokratiska demoner och socialdemokratiskt tolkningsföreträde. Den måste rensas ut. Hon började tänka ut en plan.

- Vi behöver något för att stärka moralen, sa Anders Borg.
- Prata nu. Mitt högra öra lyssnar tillfälligt, sa Fredrik Reinfeldt.
- Bra är bättre än dåligt. Isolering ger ingen utväg. En väg har alltid två diken. Men om man har kört i diket, vet man i varje fall att det finns en väg! I närheten!
- Vad i hela fridens namn pratar du om?
- Ett tal. Du måste hålla ett tal. Och jag tycker det ska låta ungefär så där.
- Okej. Jag förstod inte så mycket.
Anders Borg klappade nöjt ihop händerna med en ljudlig bang. – Då så.

Birgitta Ohlsson hade börjat ruttna på ön. Nej, hon hade inte dött någon mystisk död. Men hon var trött. Trött på öns obehagligheter. Trött på att det inte blivit något borgerligt paradis med vissa försiktiga liberal-feministiska inslag. Hon sände ut flaskpost i vattnet.
Anders Borg såg det och frågade Federley. – Vem skriver hon till?
- Till NATO. Hon vill bli räddad.
- Nato, utropade Borg förskräckt, vi vill väl för fan inte bli bombade.
- Men det är väl bra med någon som gör något, undrade Federley. Och Nato hjälper alltid de sina.
- Men vi är inte med i NATO.
- Nej, därför skrev hon att vi gärna ville vara med i NATO också. Vi är inte neutrala längre ändå så. Vi är bara ensamma. Ensammast i hela världen. Utelämnade. Om vi går med kan vi påverka. De lyssnar på såna som oss. De gör det. Federley började gråta.

Det fanns andra problem. Det gick en mördare lös. Få lyssnade på Magnus Ranstorps experttips. Men man lät honom hållas. Han var något av en underhållare. Ett tidsfördriv lika gott som Hänt I Veckan. Det fanns flera misstänkta. Maud var en. Hon hade dessutom börjat tala om en flexiblare äktenskapsmarknad något som lät väldigt suspekt i Göran Hägglunds öron. En annan misstänkt var Jan T. Lag. Problemet var att han hade alibi för mordet. För många hade sett honom förnöjt ligga i hängmattan. Johan Stäel von Holstein såg en möjlighet i mordet. Han märkte att få ville ge varandra alibin för var de höll hus under mordnatten. Han startade ett nytt företag. En ny verksamhet. Alibiverksamhet AB. Där kunde man köpa sig alibin. Johan förstod att han själv var misstänkt, men han ansåg att han var alldeles för smart för att kunna åka fast. Om han skulle mörda någon, skulle han göra det så listigt, att inte ens han själv visste om det. Om det var någon som kunde utföra perfekta mord på ön så var det han. Vilket gav honom en ny idé. Han öppnade AB Lönnmord. Med Exekutiv Effektivitet.

Beatrice Ask skapade under tiden en ny lag. Anti-jante-lagen. Den gick ut på att man inte fick klaga. Inte gnälla, inte se ledsen ut. För detta ändamål skapade man en Positiv-polis. Deras roll var att rapportera allt som kunde tydas som avundsjuka, gnäll eller obefogat missnöje. Dessutom innebar anti-jante lagen att man varje dag skulle kora en vinnare och en förlorare. Vinnaren skulle hyllas, och förloraren bespottas. Syftet var att skapa mer produktivitet. Genom att vara positiv. Positiv-polisen noterade även vilka som log. Med anti-jante lagen kom också en slogan. ” ”Ja e inte jante”. Maud Olofsson var nöjd med lagen. Så var även von Holstein. De flesta var faktiskt nöjda. Det är aldrig fel med lagar, sa Maud. Positivpolisen gav Maud en anmärkning för att hon uttryckte det positiva i negativa ordalag. Man menade, och fick rätt i domstol, att hon borde sagt: ”Det är alltid bra med lagar.” Maud instämde. Med ett leende.

På ön hade man satt upp en plan mot terroristbekämpning, mest för att upprätthålla sysselsättning för Magnus Ranstorp som hade arbetat med planen. Han var ju så att säga terroristexpert.
1. Var paranoid! Ana en terrorist bakom varje buske så slår han inte till.
2. Bomba tillhåll där misstänkta kan hålla till och där vi har bevis på att inga viktiga vita bor.
3. ”Ett idogt underrättelsearbete sänder positiva signaler både utanför och inåt ön. Det får de som planerar att samla in pengar till en konflikt eller direkt till terrorism att ... tänka sig för eftersom deras agerande kan få konsekvenser.
4. Det angår också dig om en terrorist satt eld på grannens hus. Om en terrorist satt eld på din grannes hus.
5. Bristen på bevis är ett bevis på motståndarens, terroristens, slughet.
6. Eftersom vi antar att motståndaren inte arbetar efter logik, och det är viktigt att lära känna sin motståndare, så ska inte vi heller göra det.
7. Eftersom vi också antar att motståndaren är genuint ond, och ondskan därmed är vår fiende: bör vi arbeta efter principen: håll dina vänner nära, men dina fiender ännu närmare. Därför bör vi tänka och agera som våra fiender.
8. Det är bättre att agera än att inte agera. Vi bör därför skapa ett formulär där vi hela tiden ställer frågor som är en form av kombinationsfrågor. Enligt det här formuläret, som har flera frågor, så svarar man t ex nej på fråga sju, så svarar man ja på fråga åtta. Det sker per automatik och görs i det komplicerade system som man gjort för att underlätta, rent demokratiskt, och du behöver därför inte svara på fråga åtta. Vi har hämtat programmet från Bush-administrationen. Datorn gör tänkandet åt dig:
Fråga sju: - Vill du se dina barn dö?
Fråga åtta: - Bör vi bomba vår fiende?
9. Tänk kortsiktigt. Tänk produktivt. Tänk helst inte för mycket. Tänk lagom.

Det senare stred dock mot anti-jantelagen.

Så var talet klart. Moralen skulle stärkas. Reinfeldt samlade alla nere vid lägret. Men med hjälp av Hökmarks ögon lade han märkte till något.

- Var är von Holstein? Undrade Fredrik
- Du får sluta fråga sånt.
- Säg inte…
- Jo…
- Hur?
- Tydligen begick han mord på sig själv.
- Självmord menar du?
- Nej. Han fick en beställning till sitt nystartade företag AB Lönnmord på ett lukrativt kontrakt på sig själv. Han utförde det med briljans. Han har dessutom sett till att inga spår finns. Det är uppenbarligen hans smartaste skapelse.

- Hur dog han?

- Han var fastnaglad i sin säng på något bestialiskt märkligt sätt.

Längre bort såg man Ella Bohlin likblek. Något hade gått fel. Hemskt fel.
Så nu var man ännu en mindre. Människorna blev alltmer desperata. Alliansen började gå mot sin död. Samtidigt fick man oväntat radiokontakt. Någon försökte kontakta människorna på ön

lördag 5 april 2008

Jude Som Skällsord Och Fotboll Som Förklarar Världen

Jag läste nyligen att hatgrupperna ökar i USA. Mycket dystert. Men det är nog så även på många andra håll i världen.

En av hatgrupperna skriver att judarna härstammar biologiskt från djävulen. Hur kommer man fram till det? Det är en del av hatet och rasism. Man behöver inte forska. Det bara är så. Lögnen anpassas till olika miljöer. Dess sannolikhetsgrad anpassas. En ateistisk anti-semit tar inte till sig ett sådant argument.

Jude. Hur ofta har jag inte hört det spottas fram som ett skällsord i sig? Det var i och för sig ganska länge sen nu, framtills en incident på tunnelbanan alldeles nyligen. Jag tror att anti-semitismen på många håll är latent för tillfället. Det är hatet och rädslan mot muslimen som tagit över. Muslimen är den nya främlingen.

Men, jag åkte tunnelbana för inte länge sedan, när en mycket berusad man spottade ut sig det mot en man som satt några meter ifrån. ”Jude.” Obegripligt. Obehagligt. Den berusade mannen hade sin bror med sig som fick hålla pli på sin berusade bror.

Jude. Ordet i sig räcker alltså. I ordet jude finns en samling negativa begrepp ihopsamlade. Att vara jude är i sig något hotfullt och ont. Juden är som han är därför att han är jude. En jude är inte snål för att han är snål: han är snål för att han är jude. Det anti-semitiska ligger inte främst i att hävda att juden är på ett visst sätt, utan att det är det faktum att han är jude som förklarar sättet han är på som är anti-semitiskt.

Jag minns även en incident från lågstadiet, tredje klass. En flicka vars pappa var från Tunisien uttryckte något som fick klassen att tystna. Hennes pappa försvarade Hitlers agerande gentemot judarna. Han försvarade förintelsen! Så vedervärdigt att man mådde fysiskt illa redan som nioåring över rasism och anti-semitism. Anledningen var hur Israel behandlade palestinierna. Det är första gången, och faktiskt har det hänt ytterligare ett par gånger till, men då på nätdiskussioner på angry arabs kommentarsidor, som jag upplevt anti-semitism som försvar för palestinierna. Detta vidriga ihopblandande av kritik mot Israel med verklig anti-semitism är skadlig på alla nivåer.

Jag är AIK-supporter. Jag har hört supportrar ropa jude till domare, till motståndare. När djurgårdsfansen sjungit Åh djurgården har AIK-supportrar kontrat med ”åh judegårn, åh judegårn”. Jag frågade en ung kille en gång varför han sjöng med i den ramsan. Han förstod inte frågan. Det är inte många som sjunger den, och nu var det tack och lov, länge sedan jag hörde den. Märkligt nog har det, så vitt jag vet, aldrig tagits upp.

I den underhållande och läsvärda boken Fotboll Förklarar Världen av Franklin Foer diskuteras anti-semitismen i europeisk fotboll. Bland annat menar Foer att MTK i Budapest har lite supportrar just för att den ursprungligen är en klubb som grundats av en stor judisk koloni i Budapest. Han skriver om hur vissa klubbar tagit till sig en judisk identitet utan att egentligen vara det. Han skriver om populära klubbar som Tottenham och Ajax, där framförallt den senare är en klubb som i hög grad har en judisk identitet.

Det finns dock en passage i boken som visar på Foers egen inskränkthet. Den är självklar för sionister. Det är när han skriver om den nya anti-semitismen som i sak grundar sig på att man i europa förvägrar Israel rätten att försvara sig, förvägrar Israel rätten att vara en judisk nation. Han citerar med gillande Mark Lilla: ”En gång i tiden förlöjligades judarna för att de inte hade en egen nationalstat. Idag kritiseras de för att de har en.”

Är man sionist ser man inte problemet här. Man nickar nog instämmande. Man tänker: ”precis, just så.” Det är dock en detalj som saknas. Den är inte liten heller. Palestinierna. De glöms bort. De raderas ut. Som om de inte fanns. Som om Israel verkligen är uppbyggt för ett folk utan land, på en plats utan folk. Detta är ofta en nödvändighet för sionister. Jag tror inte att det alltid handlar om hyckleri eller retorik. Man både vill tro och rent intellektuellt tror att huvudkritiken mot Israel bygger på att det är hatet mot judarna som ligger bakom. Foer diskuterar inte Israel mycket. Under den korta tiden han gör det, gör han heller inte någon referens till palestinierna. Men om nu man ska försöka sig på att förklara världen med hjälp av fotboll skulle man kunna diskutera Beitar Jerusalem. En av Israels största och mest framgångsrika klubbar. Denna klubb är djupt rasistisk. Det är en klubb som också mycket precist beskriver att kolonialismen fortfarande lever. Man bygger mycket av sin identitet på judisk överlägsenhet och arabisk underlägsenhet. Jag antar att en sådan beskrivning inte hade hjälpt till att förklara Foers värld.

Tredje Gången Gillt

Trött fredagkväll. Slår på TV:n. Ser Peter Settman klappa händerna till någon som sjunger, byter kanal fort som attan. Hamnar på TV4. Ser Bert Karlsson, hinner tycka mig höra hans röst säga: ” du ser ut som en kraschad Toyota i ansiktet, vilket i och för sig är ganska roligt” sätter ned foten, stänger av TV:n. Hämtar ett glas vin. Tar en sipp. Sjunker ned i fåtöljen. Slumrar till, till en egen filmkanal. Så mycket bättre.