Jag har inte sett den
Men helvetet har jag sett
Den är ständigt nära
Gunnar Ekelöf.
Ibland skulle jag vilja tro på ett liv efter detta. Jag skulle vilja tro på Gud. Inte för att han skulle förklara för mig varför han tillät sådana här barnamord, vad meningen med allt är, utan för att det skulle finnas en himmel där små, oskyldiga människor som Engla fick leva ett riktigt liv. Där de fick en ny chans att ta till vara på sitt liv.
Men jag vill för det mesta inte tro på Gud. Det är det som gör mig till ateist. Inte enbart den rent bristfälliga i logiken med en Gud. Utan för att jag inte vill tro på Gud. Jag vill inte tro på något som tillåter det vidriga i världen. Jag vill verkligen inte tro på en högre makt. Som "vakar" över oss.
Men jag har en vän. En vän som tror på Gud väldigt mycket. Han är oerhört snäll och humoristisk, men också en tävlingsmänniska som piskar mig i badminton. I mina ögon är han orimligt troende. Han är bokstavstroende. Han tror på Gud på ett sätt som jag inte skulle vilja tro på Gud. Det innebär nämligen att denna vän tror att jag kommer att brinna i all evighet. Jag kommer att efter detta liv: torteras i all evighet. Det är ju trots allt en obegripligt lång tid, och ett besynnerligt hårt straff för att vara icke troende. Hur kärleksfullt är det? Borde inte Gud ge mig en chans att tro på honom i så fall. En ärlig chans. Men denna värld med så mycket lidande.
Schopenhauer skulle inte ens vilja vara Gud om han fick chansen.
"Om en gud gjort denna värld, skulle jag inte vilja vara gud: dess jämmer skulle slita mitt hjärta i stycken."
Englas öde gör mig tårögd. Men hon lider i varje fall inte mer. Dessvärre finns det ju andra barn som lider i just detta nu. I just detta nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar