"Hey! Take your hands off me! Not you! You!!!"--the voice of a young woman in the darkened cinema, an old joke.
"Hey! Take your hands off Tibet!" the international chorus is crying out, "But not from Chechnya! Not from the Basque homeland! And certainly not from Palestine!" And that is not a joke."
Jag tyckte att idén om en släckt eld har ett starkt symboliskt värde. Jag stöder protesterna mot Kina. Jag gillar tanken på denna solidaritet med Tibet, men jag hoppas den även gäller för alla de kineser som drabbas av diktaturen. Uri Avnery kallar det hyckleri. Inte för att han inte stöder Tibet. Utan för att det är uppenbart att man kan stödja vissa i sin kamp för frihet.
Jag håller med honom i viss mån. På ett storpolitiskt plan är det hyckleri. På individnivå är det inte alltid det. På partinivå är det inte alltid det.
När många så kallade liberaler vägrar visa solidaritet med palestinierna är det dessvärre inte hyckleri. Det är något värre. Man ser inte ens att man inte är konsekvent i sin liberalism. Man ser inte att man på fullt allvar anser vissa vara mer värda liberala principer än andra. Man erkänner inte alla människors lika värde.
Uri Avnery fortsätter:
Palestinians are unlucky. According to all the objective standards, they have a right to full independence, exactly like the Tibetans. They inhabit a defined territory, they are a specific nation, a clear border exists between them and Israel. One must really have a crooked mind to deny these facts.
But the Palestinians are suffering from several cruel strokes of fate: The people that oppress them claim for themselves the crown of ultimate victimhood. The whole world sympathizes with the Israelis because the Jews were the victims of the most horrific crime of the Western world. That creates a strange situation: the oppressor is more popular than the victim. Anyone who supports the Palestinians is automatically suspected of anti-Semitism and Holocaust denial.
Also, the great majority of the Palestinians are Muslims (nobody pays attention to the Palestinian Christians). Since Islam arouses fear and abhorrence in the West, the Palestinian struggle has automatically become a part of that shapeless, sinister threat, "international terrorism".
Intressant nog gör en exil-tibetan kopplingen. "Tibet kan vara nästa Palestina." Men han bör också vet en sak. Dialog och icke-våldsaktioner har inte gett Palestinierna någon stat. Bara så att han vet. Men, upprörda är många. Befria Tibet! Bojkotta Kina! Många kan visa solidaritet med människorna i Tibet, men inte med människorna i Palestina.
Det är inte hyckleri. Det är något värre.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Protesterna mot Kina OS leder inget vart. Det förargar endast de kinesiska patriterna, vilket består över en miljard människor världen över. Deras band med det kinesiska regimen har förmodligen förstärkt under de senate veckorna. Varför? Jo...Den 3 november 1839 öppnade det brittiska örlogsfartyget HMS Volage eld mot en kinesisk flottstyrka vid Chuanbi i provinsen Guangdong. Det blev inledningen till den första större konfrontationen mellan en västerländsk stormakt och den ”himmelska dynastin” Qing, som då regerade Kina.
För kinesisk del blev kriget en katastrof. Det visade sig att de kejserliga trupperna inte hade något att sätta emot de tekniskt och militärtaktiskt överlägsna britterna. Eftersom dessa framgångsrikt kämpade för det nobla syftet att fritt få sälja opium till en växande marknad av kinesiska narkomaner, är det här kriget känt som Opiumkriget. Det följdes senare av ett andra opiumkrig och andra militära konfrontationer och straffexpeditioner, som alla hade till syfte att påtvinga kineserna kolonialmakternas vilja och att lägga så mycket som möjligt av landet under västerländsk – och japansk – kontroll. Kanoner och biblar varvades som övertalningsmedel.
Den moderna kinesiska historien kan därför sägas börja 1839. Därefter har nästan allt i Kina till syende och sist handlat om två saker: att rädda nationen från undergång och att återupprätta dess storhet och styrka – och därigenom återvinna världens respekt.
Oavsett ideologi har detta varit det övergripande målet för snart sagt alla kinesiska politiska och samhälleliga rörelser under de senaste hundrafemtio åren eller mer. Regimer och ledare har kommit och gått, men målet att återupprätta Kinas ställning och anseende har bestått.
Men bakslagen har varit många. Egentligen är det först genom det ekonomiska reformprogram, som i slutet av 1970-talet igångsattes av Deng Xiaoping, som man har hittat en väg att förverkliga det här målet.
Att Deng och det kinesiska kommunistpartiet under hans ledning har förmått omstöpa den kinesiska ekonomin och det kinesiska samhället, så som man har gjort under snart trettio års tid, är i själva verket en stor paradox. Det utvecklingsprogram som genomförs är ju utpräglat marknadsekonomiskt och har väldigt litet att göra med marxism och kommunism. Men paradoxen blir begriplig, när man ser den i sitt historiska perspektiv av plågsam nationell förnedring och svaghet.
Och man har lyckats väl. Den kinesiska ekonomin har blivit en av de största i världen och fortsätter växa snabbt. Kina är dessutom nu världens näst största handelsnation och en av de främsta mottagarna av utländska investeringar. Under senare år satsar man också stort på teknisk och vetenskaplig utveckling.
Samtidigt har de ekonomiska framstegen även i grunden stöpt om det kinesiska samhället i vid mening. Det är idag öppnare, mångsidigare och tolerantare än någonsin tidigare. Kineser har idag större möjlighet att välja hur de vill leva sina liv än någon gång tidigare under landets mångtusenåriga historia.
Allt är därmed inte bra, men mycket har blivit bättre, och det finns all anledning att stödja denna utveckling, både för Kina och för världen.
I det här perspektivet kändes det både följdriktigt och passande att Beijing 2001 fick förtroendet att arrangera de olympiska spelen 2008. För kineser i allmänhet, oavsett politisk eller ideologisk hemvist, skulle detta bli det ögonblick man så länge längtat efter: att Kina skulle stå i centrum för världens positiva intresse. Samtidigt skulle olympiaden kunna bli en välkommen slutpunkt för mer än ett århundrade av splittring och konfrontation och inledningen till en ny era av samarbete. Valet av motto för spelen uttrycker just detta: ”En värld En dröm”.
Årets OS verkar vara folkets OS. Om vi fortsätter förstöra folketsfesten, förlorar vi snart kinesernas förtroende för Väst, för demokrati, och vilket innebär också att Kinas väg till demokrati blir lång.
Skicka en kommentar