söndag 31 maj 2009

Söndra Och Härska

Nu har den palestinska myndigheten dödat två Hamas-medlemmar. Söndra och härska är en klassisk gammal kolonial metod - ursprungligen är den väl romarnas. Men för Israel är den onekligen ett sätt att försöka lösa det palestinska problemet. Med stöd av USA har man i varje fall lyckats orsaka mycket ont blod mellan palestinierna, något som försvårar och förhalar fredsprocessen. I längden är ingen vinnare. På kort sikt är det Israel. Nu kanske man åter kan få fortsätta med sin ockupation och sina övergrepp i fred. Detta sker alltså på Västbanken. Där tillsammans med i Jerusalem över 500 000 illegala bosättare nu bor. Övergreppen mot palestinierna från bosättarna och ockupationssoldaterna har ökat i år på Västbanken, där alltså den palestinska myndigheten gör allt för att tillfredsställa kolonialmakten. Thanks for nothing, så att säga, för det palestinska folket.

En annan typisk sak gällande kolonialmakten Israel är skilladen i vattenförbrukning. Bosättarna förbrukar 200 liter per individ dagligen medan palestinierna får klara sig på 30-60 liter per individ per dag. 80 % av Västbankens vatten går till israeler. Såna här detaljer är oerhört viktiga för att förstå hur kolonialism fungerar. Det finns ingen god kolonialism. Den kommer alltid att vara djupt orättvis och rasistisk.

Det är med tanke på att övergreppen på Västbanken har ökat i år, extra olyckligt att palestinier vänder sig mot palestinier. Det är även olyckligt att palestinierna inte har så många andra alternativ än Hamas och Fatah att vända sig till.

Electronic Intifada.

Valaffischer

EU-valet är en märkligt anonym historia. Det pratas inte politik och få har vetat om att det är valdags. Kanske är det, den nyttan dessa valaffischer då kan göra, som är utplacerade överallt. Att tala om för oss att det är val snart. Annars är valaffischerna mest irriterande och intetsägande.

Om man skulle gissa vilket parti som vinner utifrån antal valplakat som är uppsatta blir det en överlägsen borgerlig seger. Jag ser bara folkpartiet och moderaterna och KD och centerna vart jag än vänder mig. Folkpartiet ser jag nog flest utav.

Mest illa berörd blir jag dock av att de folkpartistiska valaffischer som är uppsatta i Stora Mossen och vid Tranebergsbron har klottrats ned med ordet Jude i pannan på valkandidaterna, bland annat på Marit Paulsen. Ena affischen var även överstruken så man skulle förstå att jude skulle betyda något negativt. Det är märkligt det där, hur bara ordet "jude" ska symbolisera något avskyvärt. Något man bara ska förstå: inte judejävel, utan enbart "jude". Anti-semitismen biter sig fast. Jag undrar även hur de tänkte. Hur de motiverade sitt eget politiska ställningstagande med sitt agerande. Vad ftror de sig få ut för typ av budskap till de människor som passerar dessa affischer? Kommer någon att avhålla sig från att rösta på folkpartiet utifrån detta? Men hur bekämpar man denna form av anti-semitism? Hur fångar man upp dessa individer och får bort deras hat? Det är knappast genom att spöa upp de (hur gärna man än skulle vilja). Men ingen handling sker utan sammanhang. All rasism bottnar i en kontext, i ett splittrat samhälle.


Var personen som vandaliserat står på den politiska skalan är en smula ovisst. En representant för något av de högerextrema partierna är väl den tolkning som ligger närmast.

Läsvärt

Läsvärt: Nadim Rouhana: This suppression is symbolic of a state that fears its past

For the Palestinian citizens of Israel, life is becoming a collective Kafkaesque experience. For years, their state has been determined to buttress its Jewish identity by legal, constitutional, cultural, and political means, in spite of the fact that one in five of its residents is an Arab. This latest series of bills is just another part of that effort. In addition to the discrimination they already face in all walks of life, Palestinians will not be able to mourn the Nakba, the loss of their homeland, or express their opposition to Israel as a Jewish state.

It is not only that they have been excluded from belonging to their homeland, which has been claimed by people who immigrated there and made exclusively Jewish; it is not only that their people have been expelled, occupied or dispersed to all corners of the world; it is not only that they are legally unequal citizens and even treated as enemies in many areas of life by the very state in which they are citizens. They also have to accept this reality: express loyalty, show no opposition, and even refrain from mourning their loss in public.

The expression of the natural feelings of losing their people and homeland, the yearning to rectify injustice, and the quest to transform Israel into a democratic state will be criminalised and punishable by law if the bills are enacted. The Arab citizens have to accept Jewish superiority anchored in constitution and law, accept that their homeland is not really theirs. They have to stop being themselves if they are to avoid being punished by the Jewish state; they have to stop being human altogether.

tisdag 26 maj 2009

Men Det Kunde Ha Varit Typ Al-Qaeda

Så var det inga muslimska terrorister som greps i New York, kan bland annat Motbilder berätta. Det visade sig vara en bluff. Men det hade sin stora mediastund i varje fall. Och det var ju bra för nykonservativa bombkåta rasistiska mörkermän som Dick Erixon (som tror sig tillhöra världssamfundet - i så fall om jag också är med, begär jag utträde - jag vill inte vara i samma rum eller världssamfund som Dick). Dick ser ju mer än gärna kopplingar om terrorism och synagogor, eftersom det kan försvara US-amerikansk terror, tortyr och imperialism.

Sånt här har sina syften. Glöm aldrig bort det. Det skapar en rädsla. Som i slutändan säger: okej, inte den här gången kanske: men nästa. Det kunde ha varit som vi först spekulerade om. Det kunde ha varit typ Al-Qaeda. Nån gång, då jävlar smällar det. Det skapar en hjälplöshet i sin skräck för det främmande som skapar en patologisk ovilja att förstå varför vi ens ska behöva leva i den skräcken. Varför hatar de oss, blir till ett hjälplöst rop på hämnd snarare än en fråga som söker svar.

(Samtidigt som det faktiskt smäller hela tiden. US-amerikansk terror regnar över afghanska byar. Talibaner angriper och terroriserar andra afghaner. Eller för den delen människor som slaktas i östra Kongo. I Irak fortsätter våldet att skörda ofattbara mängder med människoliv. Och så vidare. Med det här vill jag säga: att medan vi talar om eventuell terror pågår terror dagligen. Bara inte bland de vita. Så ja Dick Erixon - vi behöver vara medvetna om att terrorismen fortfarande är ett hot som måste tas på allvar. Idiot.)

Läs nedanstående bloggar:
Motbilder. Robert Dreyfuss.

Israels Tragikomiska Brist På Självinsikt

Hur ska det kunna bli fred med Israels närmast komiska brist på självinsikt och omvärldsanalys:

It is believed that Hezbollah would like to deploy SA-8 batteries in Lebanon. Such weapons could pose a threat to Israel Air Force jets flying over the country.

Nu är det ju inget nytt att Israel kränker Libanons gränser när det så passar Israel. Men visst är det något fascinerande över Israels oförmåga att inse det rimliga i att om man kränker andra länders gränser får man faktiskt räkna med att vara hotad. Men Israel, i sin värld, står över folkrätten. Israel saknar sjukdomsinsikt.

Av denna bristande självinsikt så ter det sig dessvärre ganska logiskt att den av liberalerna omhuldade demokratin Israel försöker göra historieförnekelse till lag.

Det är också israelisk förnekelse och bristande insikter som gör att man fortsätter förhala varje fredsförhandling som sker och som gör att man fortsätter förneka palestinierna rättigheter och en palestinsk stat. Som intressant motdrag till israelisk ockupation är den palestinska myndighetens medlarens Ahmed Qureias förslag att bosättarna kan bli palestinska medborgare. Han har tidigare varit en medlare som då och då hotat (tämligen tomma hot så här långt) med att man till slut skulle överge tvåstatslösningen på grund av att förhandlingarna aldrig leder någon vart. Men Israel kommer naturligtvis inte att bry sig om vad Ahmed Qureia föreslår. Och så fortsätter "förhandlingarna". I alla misslyckanden återuppväcks tanken om enstatslösningen. Den absolut mest progressiva och människovärdiga. En dag kommer Israel tvingas inse vad alla dessa förhalningar och vad den bristande självinsikten verkligen innebär.

”Vem på medicinska högskolan lärde dig att se skillnad mellan ett barn och en terrorist?”

”Vem på medicinska högskolan lärde dig att se skillnad mellan ett barn och en terrorist?”

Israels ambassadör till Mads Gilbert i en debatt när Mads Gilbert frågar hur man kan försvara det faktum att 400 barn dödades under det som går under eufemismen 22-dagarskriget.

Ordfront ger i juni ut narkosläkaren Mads Gilbert och kirurgen Erik Fosses novellsamling Eyes in Gaza som är en skildring av dagarna mellan inresan i Gaza nyårsnatten 2008 och hemresan den 11 januari 2009.

Lisa Bjurwald var en av de liberala humanister som i samma stund som ovannämnda barn dödades valde att istället för att tala om själva dödandet, attackerade läkaren Mads Gilbert som försökte rädda ovannämnda barn, därför att Mads Gilbert var en vänsterman..

måndag 25 maj 2009

Att Välja Pest Före Kolera

Hellre skulle jag bevittna den här obehagliga debatten live mellan Livets ords Ulf Ekman, Siewert Öholm och de två kristdemokratiska hycklarna Gustav von Essen och Mikael Oscarsson och ropa Halleluja! mitt i debatten, än se buskisen som gick på TV 4 ikväll. Titeln säger en del, "Solsting och snesprång", men handlingen säger det mesta:

"Ruben och Gunhild har i flera år sparat för att kunna åka på en semesterresa. Om inte Ruben gjort några dåliga investeringar hade det kanske varit möjlig. Frågan är om det blir någon resa för de två. Dag-Otto däremot har gjort det stora klippet, han vann en resa till Mallorca på en lott han köpt av kåkfararen Fritiof, som dessutom erbjudit sig att sköta Dag-Ottos postrunda när han är borta. Ruben har problem med sin chef Bergström som tycker att Ruben är lat och korkad. Däremot gillar Bergström sin sekreterare Turid, något som hans fru Solveig nog inte skulle uppskatta om hon visste om. När alla dessa människor hamnar på samma hotell i Spanien drar karusellen igång. Invecklade kärlekshistorier, en spansk kypare och en massa förvecklingar ställer till det för alla gästerna."

Eller var det tvärtom? Kolera före pest?

Den fundamentalistiska debatten fann jag via Alliansfritt Sverige.

söndag 24 maj 2009

Allt Palestinierna Gör Kan Tolkas Som Terrorism

Armed Israeli police last night tried to halt the opening night of a prominent Palestinian literary festival in Jerusalem when they ordered a Palestinian theatre to close.

Henning Mankell var där och uppmanade människorna att inte förlora hoppet och jämförde med apartheidtiden i Sydafrika.

Bevisen staplas på rad. Skuldbördan växer. Västvärldens samlade liberalers tystnad allt pinsammare.

Arbete Och Helvete

Det finns dagar
då jag skulle vilja kasta
verktygslådan i något bottenlöst.
Det finns dagar
när håglöshet och apati
drar sin köldstråke genom
arbetsglädjen.
Då undrar jag
varför

gick jag in i fällan
och blev så lutheranskt präktig?
Ibland undrar jag
hur anarkisten inom mig
över huvud taget kan överleva
på en oblat

och tre spruckna visioner.

Bengt Cidden Andersson, Smalkost.

Det verkar som om nästan ingen berättar om arbetarnas vardag idag. Detta trots att majoriteten av jordens befolkning inte är glitterochglamour-entreprenörer som Maud Olofssons utopia består utav. Centern, De Nya Moderaterna, som nu dessutom anser att det passar sig att göra anställningarna än osäkrare som det djupt anti-fackliga partiet man faktiskt är. Som om det är det som behövs idag.

Det finns människor där ute som ruttnar på sina arbetsplatser. Inte till arbetets ära, utan för sin överlevnads skull, människor för vars arbete är rena helvetet. Det handlar om individer som är osynliggjorda – avindividualiserade. I den borgerligt flåshurtiga sagan om arbetet kommer man få ett arbete man älskar bara man verkligen vill och anstränger sig. Man ska älska sitt arbete och göra karriär - då är man en individ - karriär som livets egentliga livsblod. Men sådan är inte människans vardag. Jag minns när George W. Bush, denne känslomässigt inkompenta och störda man, mötte en ensamstående mamma som berättade att hon hade tre arbeten. Inte för att hon älskade sina arbeten, utan för att hon var tvungen till det. George W. Bush blev imponerad. Hans respons var att säga att det var bra av henne och att det var typiskt amerikanskt och lade till en fråga om hon fick någon sömn överhuvudtaget. Bush fattade inte vad det var han egentligen hade hört, och förstod inte innebörden av det han sa.

När nu söndagen snart övergår till måndag - och vissa vrider sig i ångest inför morgondagen - vill jag bara tillägga att vi borde inte bara prata om jobben ur ett rent kvantitativt perspektiv utan även ur ett kvalitativt. En annan värld är inte bara möjlig, utan nödvändig. Om du vill ha bevis för det, läs då även Michael D. Yates: Work is hell. med flera utdrag ur arbetares vardag. For nearly everyone in the world, work is hell. The sad truth is that the many have to be demeaned, worn out, injured, mentally and physically deformed, and all too often killed, on the job so that a few can be rich.

Om du vill ha mer bevis för det läs även Aftonbladets Kristian Lundbergs artikel Löntagarlimbo.

Och så avslutar jag med ett utdrag ur Artur Lundkvists Fabriker:

Arbetet - ?

Är det inte vår förbannelse?

Tar det inte våra dagar och vår kraft,

suset i vårt blod

och den röda gnistan i vår själ?

Domnar inte våra lemmar,

bräckas inte våra kroppar?

Griper vi inte efter ruset

för att glömma och få gyllene ögon

och höja livets skri i gränderna?

Politisk Såpopera

Det är en närmast komisk tajming vad gäller USA:s vice president Joe Bidens utpressningsbesök i Libanon och nu (de svaga) misstankarna mot Hizbollah vad gäller mordet på Rafiq Hariri, Libanons tidigare premiärminister. För det är snart val i Libanon.

För över tre år sedan rapporterades det att utredningen gick framåt och att man var nära en lösning. Innan dess har man även misstänkt bland annat att syrisk säkerhetstjänst låg bakom mordet.

Men, nu, passar det bra med Hizbollah. Israel är snabba att haka på. Bevisbördan räcker för Israel - arrestera Nasrallah! Motivet för mordet verkar anges vara såpopera-motivet avundsjuka. Hariri var populärare än Nasrallah (Hizbollahs ledare.) Utan att själv veta vilka som ligger bakom mordet - och om Hizbollah verkligen är skyldiga- är det politiska spelet bakom, precis som såpoperor, vedervärdigt.

fredag 22 maj 2009

Obama Kommer Inte Innebära Slutet För Övergreppens USA

När Obama kom till makten blev USA sig självt igen. Hans beslut att stänga Guantanamo ansågs vara beviset för detta, även om det är fascinerande att han måste försvara detta beslut. USA ska bli det USA det var innan Bush den andre kom till makten: ett land för demokrati, frihet och mänskliga rättigheter. Denna välrepeterade liberala lögn om ett USA som strävar efter det universellt goda har alltid haft en god kritiker i Noam Chomsky (avskydd av liberaler just därför: men avskydd även för att man har haft så förtvivlat svårt att beskriva var Chomsky har fel. Ibland har han utsatts för olika försök till karaktärsmord, alltid med samma klena resultat.) Noam Chomsky har med mycket tålamod och med en på sätt och vis träig stil med retfullt enkla små medel fortsatt visa på genom många exempel till varför USA inte är och aldrig har varit den idealbildsversion liberalerna har angett. USA:s övergrepp är många och väldokumenterade.

...torture has been routinely practiced from the early days of the conquest of the national territory and continued to be used as the imperial ventures of the “infant empire” – as George Washington called the new republic – extended to the Philippines, Haiti, and elsewhere. Keep in mind as well that torture was the least of the many crimes of aggression, terror, subversion, and economic strangulation that have darkened U.S. history, much as in the case of other great powers.
Accordingly, what’s surprising is to see the reactions to the release of those Justice Department memos, even by some of the most eloquent and forthright critics of Bush malfeasance: Paul Krugman, for example, writing that we used to be “a nation of moral ideals” and never before Bush “have our leaders so utterly betrayed everything our nation stands for.” To say the least, that common view reflects a rather slanted version of American history.
Läs hela här.

Efter lite mer än 100 dagar med Obama vid makten så är USA alltjämt en kapitalistisk stormakt som främst ser till den egna elitens intressen. Naturligtvis kan man inte förvänta sig alltför mycket: det har trots allt bara gått några månader, men utrikespolitiskt sett har förändringen framförallt varit en mjukare och liberalare retorik. Obama är mycket bättre på att flirta med den övriga världen än vad Bush var. Obama kommer att få sina onenightstands men för ett långvarigt förhållande behövs mer än charm, vackra men tomma ord och enstaka blommor.

När det gällde tortyren var det enkelt att skylla på en viss administration med som även Stephen M. Walt här påpekar:

we also need to reflect on the connection between U.S. grand strategy and these sorry episodes. It is tempting to blame this whole problem on the misguided machinations of Bush, Cheney, and their minions, who took advantage of the post-9/11 climate of fear to implement a torture regime, but that convenient explanation is a bit too simple. In fact, this sort of abuse is likely to be repeated as long as the United States maintains a highly interventionist foreign and military policy...
... history also shows that prolonged occupations and counterinsurgencies always lead to significant abuses. It is the nature of the beast. This is what happened to Britain in the Boer War, Belgium in its central African empire, France in Indochina and Algeria, Russia in Afghanistan and Chechnya, Israel in Lebanon, Gaza, and the West Bank, and the United States in Iraq
.

Han sammanfattar med:

Bottom line: if you don't like Abu Ghraib, Gitmo, waterboarding, etc., the best way to make the problem go away for good is to get out of the business of occupying and trying to govern other countries.

måndag 18 maj 2009

Fuck Off För I Helvete

Ibland blir amerikaniseringen lite för löjeväckande påtaglig. I den här helt meningslösa (utfyllnads)artikeln på Sportbladet får vi veta att en svensk spelare munhöggs lite med en engelsk fotbollsstjärna. Men man måste i sann US-amerikansk moralistisk anda dölja ett visst ord. Men samtidigt med samma dubbelmoralism som så ofta följer med det stora landet i väster vill man ändå trycka det, med vissa förbehåll. Intressant nog så är det inte ens säkert att han sa fuck off, om man nu får anta att det är det ordet Sportbladet så väl lyckas dölja.

Rubriken återger inte vad som sades, inte bara för att det inte finns ett ord som heter f**k, utan för att vi faktiskt inte får veta vad som sades. Men av någon anledning anses ordet, som alltså kanske inte ens sades, för fult för den svenska befolkningen att få läsa. Alltså döljer man ordet, som kanske, kanske inte sades, genom två små stjärnor. Så att vi bara ska ana vad som egentligen står där. Och vad som kanske sades.

Om det nu inte var så att Gerrard visste att Jonas Olsson gillade funk. Och man gissade att Gerrard jävlades med att säga "funk off" till Olsson. Men funk anses väl inte vara en svordom? Eller? Har vi trillat tillbaka några årtionden?

Det intressanta är att man tror att svordomar är så farliga. I Stockholmsfotbollen kan man få gult kort om man svär. Det har jag själv fått erfara. Jag svor ett par gånger förra året efter misslyckade insatser av mig själv och fick smaka på ett par gula kort för det. Tur att de tyglade min ondska, annars hade jag misshandlat någon stackars sate på plan.

söndag 17 maj 2009

Hellre Tetris På Hjärnan Än Jan Björklund

Enligt en notis i senaste numret av Illustrerad Vetenskap (nr 8 2009) kan man manipulera sin hjärna till att bara lagra ett svagt minne av en obehaglig upplevelse. Faktum är att det enda som krävs är att man spelar dataspelet Tetris i en halvtimme inom se sex första timmarna efter händelsen. Det beror på att hjärnan arbetar hårt med att lagra upplevelsen som ett minne precis efter händelsen. Så om du vill slippa gå till sömns med all den oro och ångest, dagen innan arbete eller skola - eller arbetslöshet- , som man får efter att ha sett Jan Björklund med liga i en debatt är det dags att börja stapla de där förbannade klossarna. Och få de på näthinnan istället. För tydligen aktiverar tetris samma hjärnområde som behövs för att bearbeta diverse intryck från en krissituation. Så befria din hjärna från Jan Björklund och släpp klossarna fria. Du kan tacka mig senare.

Our Bombs - En Trailer - Kommande Dokumentär av Neil Halloran

”Krigsrätten har i alla tider svarat på två frågor. När får man föra krig? Vad får man göra i krig?

Krigsrätten har i alla tider gett två helt olika svar på dessa frågor, beroende på vem motståndaren är. Krigets lagar skyddar jämbördiga motståndare av samma ras, klass och kultur. Krigets lagar lämnar de främmande och annorlunda utan skydd.

När får man föra krig mot vildar och barbarer? Svar: alltid. Vad får man göra i krig mot vildar och barbarer? Svar: allt.” Sven Lindqvist ur ”Nu dog du. Bombernas århundrade.”

En Röst För Att Inte Låta Sig Representeras Av Jan Björklund

Angående EU-valet; behöver du ett skäl till att gå och rösta fastän det känns meningslöst och tröstlöst, lyssna då på Lars Ohlys råd, ty It all boils down to this:
Vem fan vill låta sig representeras av en Jan Björklund?*

* Källa SVT:s Agenda. Ej ordagrant citerat, men känslomässigt.

torsdag 14 maj 2009

Klass, kön och att dricka latte varje dag

I vad som faktiskt lät som ett försenat 1:a april skämt har det visat sig att Täby Kommun först menade allvar med sitt läger för flickor mellan 11 och 13 år. Lägret skulle vara: ”En vecka av hejdlöst frossande i mode och cityliv.” Som bland annat skulle gå ut på att ”besöka Östermalm, gå på Spa, göra färganalys och dricka latte varje dag.”

Ebba Von Sydow är kritisk och föreslår ridläger för flickorna istället.

(Inom parentes sagt: Mannen bakom idén mats Blückert visar någon form av, tja, insikt och säger följande: – Det finns något väldigt känsligt i flickor och deras intressen. Men jag menar att man kan försöka få in diskussioner om ideal från andra hållet. Är flickorna för smala får vi väl stoppa i dem en bakelse … om du förstår vad jag menar.)

I en krönika i Metro för någon vecka sedan under rubriken ”Rika barn leka bäst – och fattiga” skrev Marcus Dunberg om hur klassamhället skapar fattiga relationer och människor. Nu var det knappast hans syfte. Men det är så jag läser den antagligen medvetet provocerande krönikan.

För två somrar sedan hade jag idén att tillsammans med vänner hyra en segelbåt i Grekland. Tanken var att blanda människor som normalt inte umgås, men som jag tror skulle uppskatta varandras sällskap. Ja, ni förstår vart det här leder.
Kulturarbetande vänner tyckte att båten var dyr och ville rationalisera bort kocken medan de framgångsrika New York-vännerna tyckte att båten var för spartansk och ville uppgradera till något svulstigare – och gärna kasta in lite mer personal
. ”

Han skrotade den idén, liksom han tidigare skrotat en Paris-resa därför att hans kamrat inte kunde tänka sig att bo på ett billigt 2500 kronor-om-natten-hotell. Kompisen hade tydligen som krav att man bodde på ett hotell som kostade minst 6000 kronor natten. Måste vara riktigt, riktigt bra polare de där. Fattiga, rika, medelklass –övre och nedre- deras världar möts aldrig och det verkar vara lika bra så. Att det även finns fattigare människor än kulturarbetare är för Marcus Dunberg kanske en främmande tanke. (Och som kulturarbetare kan du ju uppenbarligen inte vara framgångsrik i Marcus mening, då framgångsrik tydligen är synonymt med att vara rik.)

Är det synd om dem som har sämre med pengar? Inte alls. De har ju sin egen lilla grupp som gillar att äta olika grytor hemma, dricka billigt rödtjut och spela sällskapsspel.”

Hur var det nu? Kapitalismen som befriare av individen?

onsdag 13 maj 2009

"5 Terrifying Bastardizations of the Wikipedia Model"

Bland annat conservapedia som jag nämnt tidigare, som helt enkelt är där för att ge oss den rätta sanningen som Wikipedia undanhåller oss.

Det är Cracked.com som gjort listan. Conservapedia ska även få oss att förstå att en omskrivning av bibeln kan vara nödvändig, då exempelvis socialism som begrepp och ideologi inte fanns på den tiden då bibeln skrevs.

"Even if you're the most conservative damned person you know, I'm betting you'll still be plenty creeped out by Conservapedia, which bills itself as a "much-needed alternative to Wikipedia, which is increasingly anti-Christian and anti-American."
It's tough to argue against that last part, as there are rumors that some of the authors at Wikipedia are not very good Christians, and that others are not even from America at all."

På deras första plats finns Metapedia. Med lite efterforskning, följande omdöme från Cracked:
"Waaaaaaait a second. Guys, I think Metapedia might be Nazis. "

Slår Aldrig Fel

DN-liberaler som skriver om omvärlden är mest oroade för hur det ska gå för USA. Nu är det Pakistan som är ett problem, nej, en mardröm för USA. Tänk vad fin den här planeten varit om den inte bestått av så många andra länder än USA.

tisdag 12 maj 2009

Hur Kan Man Beskriva Israels Förhållande Till Det Palestinska Folket Om Man Inte Får Kalla Det Rasistiskt?

Hur Israels förhållande till det palestinska folket ska beskrivas, om man nu inte får använda orden rasism eller apartheid, har jag dock fortfarande inte begripit.”

Inte jag heller faktiskt. För hur ska man annars kalla det? Skulle man kunna kalla det otur kanske? Otur, ren och skär, kanske? Israel har ett otursförhållande till palestinierna som råkar komma i deras väg. Med västvärldens oförmåga att erkänna Israels rasism och skuld minskar chansen till fred, till en palestinsk stat.

Så hur ska det bli fred? Det man måste förstå och inse är den ekonomiska betydelsen av ockupationen för Israel. Anledningen till varför det inte blivit en palestinsk stat är den självklara: det har inte legat i Israels intresse. Israel har investerat på olika sätt i ockupationen, och man stjäl därutöver naturresurser från palestinsk mark. Israel förhalar den palestinska staten och man använder olika metoder till detta. En av metoderna är att splittra palestinierna – både rent fysiskt och geografiskt, men även politiskt- , en annan metod är att bomba ghettofängelset Gaza.

Samtidigt som det sker en brutalisering från Israels sida, med tilltagande försämrade villkor för palestinierna som följd ökar liberalerna sitt stöd till Israel. Ju färre rättigheter palestinierna får, desto högre skriker liberalerna om Israels rätt att existera. Ni vet, staten som alltså redan existerar. Brutaliseringen innebär att man försöker få palestinierna att långsamt fråntas själva den själsliga kopplingen till sitt land, till sin mark. Andreas Malm skriver i en essä baserad på en bok av Neve Gordon: ”Ingenting ska binda dem till marken de går på, ingen infrastruktur, ingen ekonomi, inget normalt liv.”

Andreas Malm beskriver förändringar i själva ockupationens tekniker. Men annat var väl inte att vänta. Sionismen har inte stått stilla genom åren, inte heller har den varit ensidig – det har alltid funnits olika strömningar. För att förstå sionismen måste man gå till dess europeiska födelse, till den europeiska anti-semitismen och imperialismen. Sionismen måste alltid förklaras utifrån den historiska kontext den är skapad utifrån. Sionister försökte sälja idén om Israel till de vita européerna som en sista utpost mot barbarerna. (Läs denna essä om sionismen från Monthly Review.) Sionismen tilltalade Churchill, inte av någon hänsyn till judarna, utan av rent imperialistiska skäl. Churchill skiljde på goda och dåliga judar utifrån en klassbaserad analys (de dåliga judarna var de socialistiska). Men en sådan typ av stereotypisering och anti-semitism är dock en anti-semitism som kan gå hand i hand med sionismen. För Churchill låg Israel i det brittiska imperiets intresse, i kolonialismens intresse.

Detta är även intressant med tanke på den enkät PGS gjort. Vad man kan utläsa i de borgerliga svaren gällande Palestina i den enkät som PGS har gjort märks att man läser konflikten med koloniala glasögon. Det är Hamas som (för närvarande) är den stora boven (även om detta innebär en typ av historierevisionism eftersom det är naturligtvis helt omöjligt att påstå att det är Hamas fel att Israel ockuperar Palestina.) Fredrik Malm tycker frågorna är vinklade ( å andra sidan tyckte denna liberal att det var vinklat att påstå att Gaza var tätbebyggt och använde det som ett märkligt – nästintill komiskt- försvar för Israel när under den som går under eufemismen 22-dagarskriget.), men det hindrar inte Hökmark från att svara och lägga skulden på de etniskt rensade palestinierna. Utgångspunkten är det koloniala, imperialistiska synsättet. Kolonialmaktens intresse, den starkare parten, måste först säkras innan man kan tala om Palestina eller palestiniernas rättigheter. Det som är bra för Israel anses vara bra för västvärlden.

En annan liberal, tillika apologet för kolonialism, DN-liberalen Per Ahlin skrev i fredags några pliktskyldiga meningar om ockupationen, inte för att palestinierna lidit tillräckligt utan för att det kommit ett nytt utspel från USA med så kallade krav på Israel. Han tog i så mycket som en DN-liberal kan mäkta med när det gäller kritik mot Israel. Det liberala samvetet Per Ahlin skrev att USA nu begär ett stopp på utbyggnaden av bosättningarna och en rivning av en viss del av de existerande bosättningarna. Har vi hört det förr? Det sker i samma andetag som USA beslutar att fortsätter att stötta Israel med oförminskad ekonomiskt stöd. Det hela blir med andra ord inte bara till tomma ord, det blir till ett dåligt skämt. Men Per Ahlin noterar inte detta. Han applåderar USA:s ställningstagande.

För Per Ahlin är dessutom detta ett rimligt krav. Men tydligen ska såna här krav komma från USA för att duga, för när palestinierna ställer sådana krav lyssnar icke Per eller valfri liberal. Har Per Ahlin någonsin citerat eller uttryckt åsikter eller krav från palestinier (som inte är ett citat som misskrediterar palestinierna). Detta är alltså inte på något vis ett tecken på ett ökat samtycke för att även palestinierna har rättigheter, utan snarare en form av liberal pragmatism där man anar att detta blir ohållbart för kolonialmakten i längden. Det här är liberal kolonialism. Kolonialism med måtta, med liberalt samvete. Palestinierna bör helt enkelt få några gräsplättar till.

Esbati. PGS. Motbilder. Norman Finkelstein om Gaza.

Solidaritet, Ren och Skär

Ett öppet, antirasistiskt brev på en instängande rasistisk mur.
Farid Esacks brev. (Även länkad till nedan.)