lördag 30 juni 2007

Hur Ska Man Kunna Förstå Att Man Ingenting Förstår?

Till att börja med: Dagens Nyheter har en rubrik som säger att USA har dödat 26 extremister. Edit: Ser nu att man ändrat rubriken... (Annars; Det vill säga: DN och USA säger: Good riddens. De förtjänade att dö.) Men hur vet man att det var 26 extremister? USA säger det. De gånger det uppges från annat håll att civila dödats, skrivs detta inom citationstecken. Då är det bara obekräftade rykten. Men, annars fortsätter man hugga av hydrans huvud i sin kamp mot terrorismen. Dessutom har man förlorat knähunden Blair. Men Blair kan utnyttjas på annat håll.

Tony Blair är en vän av Israel. "A true friend of Israel. " Från Israels sida hörs lovord men det är väl därför han fick jobbet? Vem skulle tro att någon som var en vän av palestinierna skulle få jobbet? En sån kommer väl per definition stämplas som anti-semit. Tony kommer att misslyckas. Skälen är flera. Ett av de är USA.

För, när man av och till hör, från liberalt håll att USA måste engagera sig mer i konflikten i mellanöstern blir jag alltid lika frustrerad. ”Har ni inte fattat någonting?” säger då mitt kroppsspråk och ansiktsuttryck. I USA har man inte en särdeles objektiv syn på saken. Man till och med gör märkliga liknelser och förhoppningar till Irak.
För Bush sa i ett tal för några dagar sedan han hoppas att Irak blir som Israel, en demokrati som bemöter hotet från terrorism men ändå bibehåller sin demokratiska karaktär. Jag lämnar över ordet till Juan Cole "These words may be the stupidest ones ever uttered by a US president. Given their likely impact on the US war effort in the Middle East, they are downright criminal."

Oj. Ord och inga visor. Han fortsätter med att visa på att USA:s politiska elit inte fattat någonting. (Och detta är sant. Men de är förvisso inte ensamma om det. )" Israel is not popular in the Middle East, and it isn't because Middle Easterners are bigots. It is because Israel is coded as the last European colonial presence in the region, an heir to French Algeria, British Egypt, and Dutch Indonesia-- and because the Israelis pugnaciously continue to try to colonize neighboring bits of territory."

Men, Coles poäng, är att det korkade ligger i någonting annat. Han menar att Bush vill stabilisera Irak med en jämförelse ägnad den mest hatade nationen i området. Han skapar med andra ord propaganda för de han vill bekämpa. Nej, Bush, som av och till och bland annat dagen innan, har talat att man måste föra fram det amerikanska budskapet till den muslimska världen och så gör han detta, rent strategiska misstag. Men så här är det ju. Vet man för lite om hur saker och ting verkligen förhåller sig och har en övertro på den egna förmågan: detta det omnipotenta USA, gör att man aldrig kan lösa kriget mot terrorismen. Man kan inte lösa några konflikter alls, därför att man är så övertygad om sin överlägsenhet. Liberalerna har liknande problem. Vi har ju dessutom våra egna små neoconliberaler som Ann-Sofie Dahl, som i grund och botten menar med hjälp av en annan form av logik, att det är vi som kritiserar USA som inte har fattat någonting. USA har drabbats av ett trauma, av ett lidande, som ingen annan kan förstå, som inte sympatiserar med USA och deras krigspolitik. Detta utmynnar att varje form av kritik av USA kategoriseras under etiketten: "Oinsatt." Så vem är det egentligen som fattar något då?

Nu är ju Irak ett enormt komplicerat konfliktområde. Såna som Paul Bremer hjälpte till att väcka den latenta misstron mellan sunni och shia, och sedan dess, har i sanning extremister och diverse galningar beblandats i en röra där även mer legitima motståndsrörelser och frihetskämpar finns. Men Irak går sönder. Lidandet är totalt. Och som vanligt drabbas barn och kvinnor värst. Kvinnliga flyktingar har sämre alternativ och råkar oftare ut för att övergrepp och tvingas in i prostitution. Bland annat ska alltså 50 000 irakiska kvinnor tvingats in i prostitution i Syrien. Där kan arabiska män som motsatt sig USA och dess krig mot Irak utnyttja en av krigets produkter. Hur ska man till slut kunna förstå någonting av allt detta?

Jag sitter dock som ett klistrat frågetecken varje gång jag ser Bush. Hur kunde han vinna valet? Men så minns jag. Alternativet var John Kerry. Han fattade inte heller någonting.

Fotnot: Sokrates hävdade att "Det enda jag vet är att jag ingenting vet."

fredag 29 juni 2007

Conservapedia eller Weirdopedia?

Nåväl. Om det nu vore så att Wikipedia skulle luta en aning åt höger och ha vissa konservativa drag, så finns det ändå en ny variant, som ser till att denna lutning blir tydligare. Eller, så här: det finns de som menar att Wikipedia helt enkelt är för liberal. Låt mig presentera för er: Conservapedia. Som säger: The truth shall set you free.

…Och självklart, tro icke något annat ty det vore blasfemi, man har även ett antal budord:
The Commandments. Där skriver man bland annat att allt man skriver måste vara sant och verifierbart. Man får inte ha egna åsikter. Om man tänker i två sekunder förstår man ju att det helt enkelt borde vara en omöjlig uppgift: själva grundtanken måste ju ha en ideologisk ansats. Om man surfar i ytterligare en, upptäcker man också att det är ju det som det hela handlar om. Egna konservativa förvrängningar av verkligheten. Gissa hur man beskriver vissa konflikthärdar? Evolutionen? Fox News? Och så vidare.

Förresten. Om homosexualitet skriver man: Homosexuality is an immoral sexual lifestyle between members of the same sex. It is more than simply a sexual act, it is going beyond the boundaries that God has setup for marriage; one man and one woman.

Allt som de liberala kan göra, kan de kristna konservativa göra betydligt knäppare och mer hatiskt. Grundaren är en Andy Schlafly, som blev förfärad när en ung kvinna som han var lärare åt inte använde det korrekta uttrycket before christ under en historielektion. Dock...

...Är det kanske dags för en Weirdopedia.


Saker Jag Inte Gillar Med Sverige: Stefan & Krister




Stefan & Krister. Och deras publik. Allt med Stefan & Krister. Allt. Jag har förvisso aldrig uthärdat mer än några minuter av valfritt Stefan & Krister-elände och man behöver ju inte titta, men blotta tanken på skiten gör mig irriterad, men den här typen av buskisar gör mig bekymrad. Jag kan nämligen inte förstå vad det är publiken skrattar åt. Och varför de envisas med att gapskratta. Jag kan verkligen inte det. Och det gör mig inte bara irriterad. Jag blir förbannad på dem. Vad är det för fel på er, skriker hela min kropp. Behöver det läggas till en diagnos i DSM-manualen? Psykiatrin har säkert inga problem med det. De gillar diagnoser. Ju fler desto bättre. Kanske ska jag visa upp en mer förlåtande och förstående sida, men nej, det går faktiskt inte. Det är eländeskomik. Anti-humor. Hembränt-humor.

Kvällens handling är som följer: (och jag får rysningar av tanken på hur detta manifesterar sig i verkligheten. Kanske är det för att jag är stockholmare och vi förstår inte oss på den här typen av humor, men för i helvete, kan de göra ett enda skämt som jag åtminstone kan småle åt.)
"Ludvig Olsson är en affärsman inom konfektionsbranschen som har många problem. Hans fru är en riktig ragata och hans dotter är kär i den hopplöse Svante Tonefjun. Till råga på allt har han ekonomiska problem som skulle lösas om dottern gifte sig med postorderkungen Pelle Blomberg. Dessutom dyker en kvinna som Ludvig träffade i Stockholm upp och i hasorna har han en privatdetektiv och ett parti långkalsonger han inte lyckas sälja. Inte nog med det, Ludvig äger också en massa värdelösa aktier i en firma som säljer naturmedel. Ludvig försöker supa bort sina problem men snart är hans situation ohållbar. Risken finns att han förlorar både sin egendom och sin hälsa. "
Handlingen är som synes i sig ett skämt. Bristen på handling skall alltså kompenseras av lyteskomik och ... antagligen dialoger och monologer, men...
Jag minns hur jag och en kompis för några år sedan bevittnade en brittisk ”dokumentär” om Sverige. Ja, det var mest ett sånt där typiskt brittiskt program, (lägg märke till ”typiskt brittiskt), där humorn var i högsätet. Programmet var allt annat än smickrande för Sverige. Men vi vred oss av skratt. Vi är båda stockholmare och tycker att Stockholm förtjänar mycket beröm för sin skönhet, men det enda programmet visade om Stockholm var hur en man spydde utanför en krog. Vi tyckte det var helt rätt. Sen, bevisades svenskarnas tråkighet genom sitt populäraste TV-program som var Bingolotto med Leif Loket Olsson, på den tiden när all musik enbart var dansband. De visade Loket, de visade hur det snurrades på hjulet, de visade hur publiken i tysthet kryssade på sina lotter, man visade dansbanden... Mörkret och kylan noterades. Tänk om man också sett den svenska bonnhumorn i form av Stefan & Krister...

Vem Är Det Som Inte Vill Ha Fred?

Alltmer verkar tyda på att Hamas agerade i förebyggande syfte när man tillgrep våld i Gaza. I förebyggande syfte?

Former PA justice minister and Fatah political leader Justice Nahedh Al-Rayyes has opined that the ongoing frenzied arrest campaigns against Hamas’s cadres at the hands of PA security forces loyal to Abbas will widen the broad popularity of Hamas in the West Bank.


The Fatah leader also described Hamas’s military acts in Gaza Strip as a “preemptive” step to abort the “malicious” plan of Mohammed Dahalan and his treason trend to attack Hamas and finish it off in Gaza Strip.


Al - Rayyes: “Hamas didn’t wish the battle, and tried to avoid it on many occasions, but it was forced into it as the PA chief’s headquarters in Gaza city was transformed by Dahalan and his group into a small operation room to prepare for the final attack on Hamas which we all anticipated will occur

Men våld i förebyggande syfte fungerar inte alltid som man vill att det ska fungera och hur man än tolkar Hamas och hur de har reagerat så har det gett Hamas allt färre politiska bundsförvanter, vilket i slutändan gör Hamas situation ohållbar om denna utfrysning skulle utvidgas än mer och om folket helt överger Hamas (fast Fatah har i så fall likartade och värre problem). Den demokratiska processen är dessutom som bortsopad under mattan. Men dialogen är livsnödvändig för palestinierna. Någon form av enighet måste nås. Skuldbördan måste delas. Ansvarsbördan måste delas. Målen måste prioriteras.

Samtidigt passar situationen en del palestinska gangsters, en del korrupta indivder, men det är en situation som till slut kommer att vara ohållbar för kampen för en egen stat. Fast Hamas har fortfarande onekligen en styrka i Haniyeh. Han har sträckt ut handen vid ett flertal tillfällen. Han pratar om samtal och försoning och Abbas gör den raka motsatsen. På så vis ger han sig själv lite mer tid som Israels och USA:s knähund. Detta kan mycket väl ske i någon tro att han får större handlingsutrymme för att få till stånd riktiga samtal om en tvåstatslösning. Men, lägg också märke tå till att han allt mer sällan pratar om Israel (och ord som ockupation) och ägnar allt mer kraft åt att splittra palestinierna genom sina fördömanden och hätska utfall mot Hamas.

Därtill är det svårt att ha en tilltro till de parter som blandar sig i konflikten och antingen fördömer eller skyller allt på Hamas. Dessa parter (Egypten till exempel) är i alltför stort behov av att hålla sig väl med USA och Israel för att kunna spela en viktig roll. Dessutom är det alltid lika surrealistiskt att höra ord om demokrati och mänskliga rättigheter från ledare i den arabiska världen.


Via Angry Arab så ser jag att en av Fatahs grundare Hani al-Hassan lägger en del av skulden på medlemmar i Fatah. al-Hassan anser dessutom att Fatah måste återuppta dialogen med Hamas. Varför frågar Vän Av Ordning som är folkpartistiskt liberal och demokratisk. Jo, menar Hani al-Hassan också: För den demokratiska trovärdighetens skull inför det palestinska folket, eftersom Hamas vann det demokratiska valet.


The Gaza events were not a war between Fatah and Hamas; but between Hamas and Fatah collaborators who served the Americans and the Israelis, said a senior Fatah advisor on Wednesday.

Hani al-Hassan, the Palestinian president's senior political advisor and member of Fatah's central committee said in a TV interview that what was happening in the Gaza Strip was the defeat of to plans of American Major General Keith Dayton and his Fatah followers.


Al-Hassan's words severely discredit Palestinian President Mahmoud Abbas and other Arab leaders' claims that the Gaza takeover was a coup against Palestinian democracy.

By making such statements the presidential advisor supports Hamas' claims that the war was between a small group of Fatah men who served Israel and the United States.

Following the interview, which put a dent in Fatah's PR efforts, Fatah gunmen fired at al-Hassan's home. No one was injured, as al-Hassan was abroad for the interview.

Senior Fatah bodies demanded al-Hassan be dismissed from all his duties, but Abbas settled for firing him only from his post as senior political advisor.


Okej. Så här långt har alltså flera fredsförslag och kompromisser föreslagits. Men inga av dessa har kommit från den part som USA och Israel stödjer. Märkligt, va?

torsdag 28 juni 2007

"There´s Wackos Out There"... (Men Inte Bara!)

Denna odödliga kommentar (det som är inom parantes ingår inte) sägs av alltså av en person i Michael Moore-dokumentären Bowling For Columbine inblandad i ett terrordåd angående det faktum att vissa vapen som kärnvapen borde inte alla få ha.

Denna dokumentär går alltså när jag skriver detta på SVT2. Jag har sett den förut. Moore är ju USA-aktuell med dokumentären SiCKO.

Annars gick det en annan dokumentär på SVT1 ikväll. Sisters In Law. Mycket sevärd. Den handlar om en kvinnlig domare, Beatrice Ntuba, och en kvinnlig åklagareVera Ngassa som stärker utsatta flickor och kvinnor i Kamerun. Förövarna till olika brott, som våldtäkter och kvinnomisshandel ställs till svars och de tvingas till ett uppvaknande. En hoppfull liten opretentiös dokumentärfilm av Kim Longinotto. Går i repris på lördag klockan 16:00. Se den!

Men varför lät SVT dessa dokumentärer krocka?

tisdag 26 juni 2007

På Fullt Allvar; Liberaler: Vad Fan Trodde Ni? Del Två.

Israels agerande sker utifrån att Israel har en rätt att existera på bekostnad av mänskliga rättigheter och av demokrati. Israels existensberättigande står för tillfället över mänskliga rättigheter och demokratiska frågor. Detta är min allra djupaste åsikt. Detta är naturligtvis inte liberalt. Så hur lyckas våra liberaler med de olika konststyckena att försvara Israel och spela rollen som liberal och demokrat? När det gäller Hamas och det palestinska valet måste man helt enkelt göra Hamas till något ondskefullt och odemokratiskt. Till något, som vi personligen (ty det personliga är politiskt) inte kan ha någon som helst igenkänning med vad vi anser vara demokrati eller mänskliga rättigheter. Hamas måste göras till representant för ondskan. I denna grundkurs i avledning måste därför Hamas ges alla de onda islamistiska drag som finns (vilket egentligen bara kräver ordet “islamist“). Och detta avkräver att Hamas program och politik presenteras av väst, av Israel, och inte av Hamas själva. När företrädare för Hamas talar. Håll för öronen. Och för att åtminstone ha ett alternativ, göra Fatah, till representanten för det rationella och förnuftiga. Genomför en åtminstone tillfällig make-over av Abbas. Gör Abbas till trovärdig, till en ledare. Att Abbas och hans Fatah helt plötsligt stöds ekonomiskt, militärt och politiskt av Israel och USA skapar naturligtvis ett beroendeförhållande. Abbas och Fatah, tidigare anklagade för korruption av väst, korrumperas naturligtvis än mer. Korrumptionen normaliseras och Abbas vars folkliga stöd sjunker behöver därför bli beroende av sitt stöd från det demokratiska Israel och det demokratiska USA och i viss mån av det undergivna och fega men demokratiska EU.

Men, än en gång, för att inte detta ska ses som en smula märkligt, rent demokratiskt sett, måste Hamas och dess representanter delvis döljas för omvärlden, delvis misstänkligöras. Ondskan kan inte låta förnuftig och rationell, ges möjlighet att leverera argument för vilka vi (ty det personliga är politiskt) kan känna igen oss i. Man måste också bortse från andra faktorer, när man vill anklaga Hamas för att vara anstiftaren av våldet i Gaza. Man måste helt enkelt bagatellisera vissa faktorer. Denna uppgift borde vara svettig för liberaler:


Man måste bagatellisera:

  • Diskvalificeringen av ett demokratiskt val.
  • Gaza som ett fattigt och extremt tättbefolkat och instängt område med avsaknad av fri rörelse. (Ett fängelse ungefär, utan tak) Ett område där fattigdomen exploderat.
  • Belönandet av en (förlorande) part i en maktkonflikt i syfte att försvaga en annan.
  • Ockupationens fysiska och psykiska våld mot människor.


Om man nu inte bagatelliserar dessa faktorer var och en för sig. Hur kan man då tro att dessa faktorer i kombination med varandra inte skulle skapa problem? (Israel undantaget.) Hur? Hur pass okritisk kan en liberal bli? Tillåt mig bli lite rasistisk i några rader. Om man nu, sen tidigare hävdar, att våldet är palestiniernas fel: att palestinierna bär skulden till det mesta av våldet, att det är någonting typiskt för palestinierna att ta till våld. Hur i hela fridens namn kunde man i så fall tro att detta skulle passivisera någon?


Okej. Låt oss lämna rasismen. Liberala Timothy Garton Ash förklarade det rationella i att människor plundrade i New Orleans efter Katrina, eftersom “civilisationens ytskikt vi rör oss på är alltid lövtunt. Ett enda skalv och du har fallit igenom, och gräver och krafsar för livet som ett vilt djur.” Hur många skalv har inte palestinierna råkat ut för? Hur mycket smärta och förnedring menar man att palestinierna ska tåla? Hur mycket våld från Israels sida ska man behöva tåla? Hur mycket stöld och ockupation ska man behöva tåla? Hur många löften om en stat ska de behöva få höra brytas? Hur mycket kan man sepla ut två parter mot varandra utan att detta skall kunna leda till problem? Israel erkänner i tomma ord Palestinas rätt att existera. Ord utan avsikt, ord utan handling, ord utan mening. Jag anklagar Israel för att medvetet förhala Palestinas existens. Jag anklagar Israel för att i praktiken inte erkänna Palestinas rätt att existera.


Att försvara och eller/bortse från dessa punkter kräver sin man eller kvinna som helt enkelt inte tar sin liberalism på allvar. Logiska kullerbyttor från våra liberaler behöver alltså stöd från demonisering av en fiende för att kunna ha en potential att åtminstone vinna gehör från människor som inte är så insatta. (Birgitta Ohlsson är för mig en patetisk figur i sammanhanget. Hon försöker i sin blick, i sitt tonfall och i sitt ordval låta förnuftig och rationell. Men hennes fall är alla liberalers i den här frågan. De kan inte hävda liberalismens principer och i samma förbannade andetag förneka palestinierna sina röster. Sina röster i dubbel bemärkelse.)


Därför verkar det ofta som man medvetetet undanhåller oss ledarna från desa grupper. Hamas Haniyeh är en man som ger ett tryggt intryck. Han resonerar sig fram, och har varit betydligt mindre hätsk än västs favorit Abbas. Han vinner många röster bland araber och muslimer just på sin retoriska förmåga, sin förmåga att argumentera och även intrycket av att inte vara korrumperad och knähund till Israel och USA. Men, vi får sällan se honom. Ondskan är bättre som anonym. Det är inte bra om ondskan “makes sense”. Om rösten och orden som rösten frambringar äger rationella slutledningar, sunda förslag. Man kan motverka detta genom en enkel symbolik. Om personen sätts i en suspekt kontext, i en grotta, i en bunker eller något liknande finns det en symbolisk kontext där man kan ana någonting rent undermedvetet “ Han måste ha något att dölja.”


Jag betecknar mig på flera sätt som anti-sionist. Jag gör det av djupt humanistiska skäl. Jag hävdar varje mäniskas rätt att få existera i frihet. jag har i många år varit för en tvåstats-lösning. Jag har i många år hävdat Israels rätt att existera. Jag har alltid varit förstående till att sionister ville skapa sig en trygg fristad, fri från anti-semitsim (Och jag lägger faktiskt huvudskulden på europa, på väst, på anti-semitismen och dess klimax: nazismen.) Jag hävdar varje människas rätt att få skapa sig ett liv. Innan någon, så kallad Israel-vän hittar hit, och använder Hamas och islamism som tillhygge, vill jag också poängtera: att jag verkligen menar det jag säger: varje människas rättighet och frihet att leva och existera, samtidigt lever konflikten och dess människor i en materiell verklighet varifrån de politiska rörelserna hämtar sin kraft.

I slutändan håller dock inte det här. Israel kan inte med våld vinna. För palestinierna är kvar. Och 60 år sedan 1948 är en förhållandevis kort tid ur ett historiskt perspektiv. Vi människor har ofta en förmåga att se det så, antagligen för att 60 år för många av oss nästan är en livstid. Israels segrar kan komma att ta slut. Vem vet hur det ser ut om 60 år? Den som lever får se. Jag hoppas att hatet och rädslan besegras, och att människor kan leva sida vid sida. Det enda vi kan göra är att kämpa för att en sådan framtid ska kunna vara möjlig.

På Fullt Allvar; Liberaler: Vad Fan Trodde Ni? Del Ett.

Kan man säga att ingenting är omöjligt? Kan man säga att det bara finns en väg att gå? Man kan säga det, men det finns ett par problem med hur vi små människor med begränsad livstid ser på saker och ting. En är att vi tenderar till att ha hopplöst svårt att tänka långsiktigt. Långsiktigt på riktigt så att säga. Även om inte just vi lever om 100 år är det trots allt meningen att våra efterföljande människor ska göra det.

Israel har funnits i cirka 60 år. Konflikten ser mer nattsvart ut nu än på länge. En del hävdar att tvåstatslösningen är den enda lösningen, andra hävdar att den lösningen nu är död. Detta genom att Västbanken är hopplöst uppstyckat. Hopplöst för palestinierna så att säga.

Men, vi kan inte säga att det är på det viset. Därför att vi vet inte. Vi vet helt enkelt inte hur saker och ting kommer att förändras. Det är svårt att se åt vilket håll parter kommer att gå om ett antal år. De rent materiella förutsättningarna kan komma att förändras. Den demografiska likaså. Men en sak måste bibehållas. Hoppet om varaktig fred och möjlighet för alla människor att leva värdiga liv med möjlighet att skapa sig liv, att kunna leva som kreativa individer, måste leva vidare. För mig har inte stater i sig någon rätt att existera. Det viktigaste är att alla människor får möjligheter att existera och leva (inte bara överleva till varje pris). På så vis är jag anti-sionist. Om den bästa lösningen för alla människor, att kunna leva i trygghet, i harmoni, utan att hata andra för vilka de är, är en enstatslösning, där Israel och Palestina blir en stat, så är jag för detta. Israel har inte, i mina ögon, en rätt att existera, till varje pris. Dessutom skapas och produceras hat och segregation, misstänksamhet och bitterhet i en situation där man alltid ställs i ett förhållande till andra. För mig finns det inget egenvärde i sig att en stat existerar. Det viktigaste för mig är inte att muslimer, kristna, eller judar, eller ateister har en stat där de kan bosätta sig. Det viktiga är att det finns en möjlighet för människor att skapa sina egna liv. Israels förhalningstaktik att avkräva Hamas att erkänna Israels rätt att existera fick liberalerna att åter spela rollen av Israels ekon. Detta medan Hamas ledare Haniyeh talar om en tvåstatslösning. Om en palestinsk stat innanför 1967 årsgränser. Det är att i praktiken erkänna Israels existens. Men Israel vet naturligtvis att sådana legitima krav skapar vissa problem. Västbanken och bosättningarna. Det uppstyckade Västbanken med bosättarna, ockupanterna, brottslingarna, som tillfälliga vinnare.

Det råder ett närmast oförlåtligt ointresse bland liberalerna att försöka förstå palestinierna och deras situation. Utgångspunkten är alltid det israeliska tolkningsföreträdet. Utgångspunkten är att Israel har en teoretisk och praktisk rätt att existera och att detta till varje pris måste erkännas av var och en som Israel kräver det av. (Och i praktiken existerar uppenbarligen Israel, något även företrädare för Hamas har noterat.). Men detta är en rätt som Palestina i praktiken dagligen förnekas av just Israel. En del av de värsta Israel-apologeterna förnekar att Palestina har något egentligt historiskt värde. Vilket Palestina försöker man säga? Då förnekar man plötsligt palestinierna, eller människor en rätt att existera, som annan än som oväsentliga bifigurer eller problembarn. Man använder på något vis the cunning use of flags. Det handlar inte om människor längre. Det handlar om begrepp, det handlar inte om människor av kött och blod som förenkas en värdig existens. Det handlar om Israel. Det handlar om att Israel de facto existerar.

Något som också bör erkännas, är hur denna existens uppkom. Häri ligger också en ganska logisk förklaring till varför det finns ett motstånd mot att erkänna Israels rätt att existera.

"...what is happening in the territories occupied in 1967 is not essentially new. The Israeli-Palestinian conflict is not 40 years old but 120 years old. Throughout this period, the Israeli Yeshuv-turned-state used a variety of means to seize as much land as possible and displace or strangle the native population. A major breakthrough in this effort took place during the 1948 War, when at least 700,000 Palestinians either fled in fear or were forced out of their towns and villages at gun-point. Their homes were systematically razed to the ground by the newly founded sate of Israel and they were not allowed to return´."

Detta betyder inte att det är kört. Möjligheter finns till fred, till samvaro.

Prioritera Mera II. Allsång På Skansen Bombhotat

Men varför? Kära informationsnisse kan du ge mig ett svar? Varför är Allsång På Skansen bombhotat. Och vem bombhotar Allsång På Skansen?

SVT:s informationsansvarige kan som tur är, ge oss ett svar: - Det är en person som inte gillar Allsång på Skansen.

Prioritera Mera

Jag hamnar på MSNs startsida efter att ha loggat ur från min hotmail. Det här är ingen stor grej. Men de vet i varje fall att prioritera bland världens nyheter. Jag noterar också den klockrena skillnaden mellan nyheter och kändisnytt.

MSN listar så det de tycker vi bör uppmärksamma:

Garva åt senaste Rocky
Så lever kändisarna grönt
Laga en smarrig thaisoppa
Coolt spel - Block Party!
Bästa och billigaste espressomaskinen
Festa utan baksmälla

Kändisnytt

Owen Wilson på dejt med två okända blondiner
BILDEXTRA! Chocksmal Paris lämnar finkan
Här är Tiger och Elins lilla tigerunge
Justins sviniga besök i Skandinavien

Nyheter

Nytt förslag: Så blir den nya fastighetsskatten
"Han har gjort världens mest irriterande låt"
Så var "Harry Potters" första filmkyss
Krävde 380 miljoner för borttappad byxa - förlorade

måndag 25 juni 2007

O´Reilly Får Stryk I En Debatt

Bill O`Reilly på Fox News är en mycket hatisk och obehaglig individ. Alltid lika skönt att se honom få stryk i en debatt. Denna gång av en 16-åring. Själva diskussionen handlar om sex och droger.

Lägg märke till hur O´Reilly när han känner på sig att det här går inte vägen, tar till personangrepp. "Pinhead". Den som sa´re han va ´re.

Vem Bryr Sig Om Vitryssland?

Vitryssland är ett sånt där land, där befolkningen aldrig verkar få någon ro. Det ena förtrycket avlöses av det andra. Eller?
Vitryssland hade i hundratals år legat i skärningspunkten mellan dåtidens stormakter; Polen, Litauen och Ryssland, men en smula självständig optimism föddes antar jag, den 25 mars 1918 då det utropades en självständig vitrysk folkrepublik.

Bolsjevikerna utropade den 1 januari 1919 en vitrysk sovjetrepublik och folkrepublikens ledare flydde och bildade en exilregering. Så 1919 utbröt därför ett krig mellan Polen och Ryssland som formellt avslutades när Rigaavtalet undertecknades 1921. Västra delen av Vitryssland blev en del av Polen, och dess gränser kom att gå längre österut under mellankrigstiden. Den vitryska sovjetrepubliken blev medlem i Nationernas förbund, NF och 1922 blev landet en del av Sovjetunionen. Under 1930-talet beräknas omkring mellan 100 000 och 250 000 människor i Vitryssland ha fallit offer för Stalintidens terror. Mord, terror och så vidare. Vitryssland har i stort sett råkat värre ut än Polen.

Lukasjenko är en person som många nog hoppats på, men som likt många ledare i länder med svag demokratisk grund, till slut blir en besvikelse. Och ett förtryck öppnar sig. Demokratin existerar helt enkelt inte. Folk har försvunnit, fredliga demonstrationer trycks ned, oppostionella fängslas...

Som AIK:are vet jag inte mycket mer än att AIK varit där och vunnit ett par gånger. Det är det mest positiva jag kan säga om landet.

söndag 24 juni 2007

Att Lobba Upp En Diktators Status

Okej. Vi lever i en rätt cynisk och girig värld och lobbyisterna är onekligen där och kammar in stålar på detta faktum, samtidigt som man naturligtvis är med och bidrar till att göra den cynisk. Ett dialektiskt litet samspel så att säga.

Denna artikel är ganska lång men läsvärd: Life Undercover as One of DC's Sleaziest Lobbyists. Lobbyister är dessutom sällan vilka som helst. De har ofta ett bra kontaktnät och en ”god” erfarenhet som de fått genom att arbeta i maktens korridorer. Deras CV imponerar säkert på många. De skulle garanterat få jobb av vår regering.

Artikelförfattaren Ken Silverstein för tidskriften Harpers går "undercover" och låtsas företräda en egen påhittad grupp beståendes av olika fiktiva affärsmän som vill göra Turkmenistan mer attraktivt. Så han kontaktar ett par lobbygrupper. Hur ska vi få Turkmenistan att framstå som bra?

Det visar sig ligga delvis rätt i tiden för diktaturer. Negativt är att man måste börja på en låg nivå. Media, visar det sig, skriver bara negativa saker om landet. Den positiva nyheten är att det skrivs väldigt lite om Turkmenistan.

Den största lobbyfirman som han besöker pekar på sin framgång med den lilla västafrikanska diktaturen Ekvatorialguinea med sin diktator Obiang. En tidning hade rankat Obiang som världens sjätte värsta diktator. En av lobbyisterna säger: "He's still not a great guy but he's not in the top ten anymore, and we can take some credit for helping them figure out how to work down that list. Is he going to win the U.N. humanitarian award next year? No, he's not, but we're making progress."

En nyckelfaktor är ofta det rent krasst ekonomiska. Att peka på ländernas ekonomiska potential, att peka på deras naturresurser. Demokrati? Mänskliga rättigheter? Visst, vi kan hjälpa er putsa upp ryktena en aning, men i slutändan måste det finnas något annat. Något mer givande, tycks andemeningen vara.

Den senare firman har ytterligare en fördel. Den har arbetat med Turkmenistan tidigare, vilket innebär viktiga förkunskaper. Inte utan vissa problem tycks det dock. "Unfortunately, the previous government had a history of shuffling ministers," säger så en av lobbyisterna och fortsätter. "I won't pursue the metaphor." En annan lobbyist inflikar: "We won't ask where all of them were shuffled!"

I sammanhanget ska alltså konstateras att 16 ministrar fängslats eller tvingats i exil förra året varav en misstänks ha dött i fängelset.

Det visar sig också att man är väl betrodd med vad som försiggår i Vita Huset. Information och kontaktnät är a och o. Representanten för lobbygruppen Cassidy & Associates
säljer sedan sitt företag med: "Others will do it for less, but you won't get people with our experience, our knowledge of Turkmenistan, our ties to [the] State [Department], National Security Council, and some parts of the intelligence community,"

Bara så ni vet vilka ni ska kontakta om ni behöver förbättra ert rykte. Alliansen?

lördag 23 juni 2007

Lex Alliansen

"Skandalerna inom socialdemokratin tycks aldrig ta slut. Företrädare för andra partier gör också fel ibland, men omfattningen går inte att jämföra på samma dag. Någonting gör att förtroendevalda inom arbetarrörelsen gång på gång brister i omdöme och slirar på moralen."

Lars Leijonborg skrev detta för lite mer än ett år sedan på den tjänstvilliga debattsidan hos DN. Leijonborg "lexar" (medvetet stavfel här) upp sossarna samtidigt som han vill diskutera hur makt kan korrumpera. Denna debattartikel är läsvärd av flera skäl, bland annat för att alliansen har sedan dess slagit någon form av rekord i skandaler redan innan man blivit varma i sina maktkostymer (å andra sidan: skulle borgarna och deras vänner innan varit maktlösa? Skulle näringslivet ha mindre makt än fackföreningsrörelsen? Tillåt mig småle.). Några av förslagen från Lars har dessutom sina komiska "oops"-poänger. Och nu förtiden vill man hellre diskutera själva politiken. Och vi minns väl de desperata ropen från DN:s ledarsida, efter att ha frossat i sosseskandaler fram tills folkpartiet började spionera, och då ville ha tillbaks den politiska debatten. "Vi måste börja diskutera politiken. Det är den som är den viktiga."

Littorin vill diskutera arbetsmarknadspolitik inte hans felaktiga CV. Det går bra för Sverige, vill han diskutera och blir tjurig när SVT:s reporter vägrar ge sig. Det går bra, ungefär som det gjorde när valet avgjordes.

Men roligast av allt är väl ursäkterna. Säg, är det inte så? När nu Gunilla Carlsson är ute i lite blåsväder för användandet av ordet och "begreppet" hottentottland, så är det mest intressanta hennes förklaring. Säg är det inte så? Det mest intressanta är inte det hon har sagt från början. Det mest intressanta är förklaringen till varför hon sa det hon sa. Den något märkliga, besynnerliga, och om man så vill, komiska bortförklaringen.

Hon beklagar uttrycket. Samtidigt var det ett sätt för henne att illustrera hur vulgär en debatt kan bli om den inte handlar om innehållet i biståndsarbetet, utan bara om att länder ställs mot varandra, säger hennes pressekreterare Mikael Östlund.

Men jag kanske ska pröva den själv. Jag själv bidrar med att sänka nivån i en diskussion och förklarar det hela med att visa hur dålig nivån på diskussionen är. Det är en underbar cirkellogik. Ja, nivån är låg på grund av det jag sade, och det var det jag ville visa med det jag sa.
Nu vill borgarna hur som helst prata politik. Åtminstone tills nästa sosseskandal.

Det Eviga Kollektiva Bestraffandet Av Palestinierna

Inne i flyktinglägret Nahr al-Barid drabbas palestinierna av kollektiv bestraffning av Libanon och den libanesiska arméns förakt. Kanske är det frustration från Libanons sida, men inte ett hus rapporteras vara orört. Flyktingar föraktas nästan alltid. Nästan vart de än kommer drabbas de av delar av lokalbefolkningens misstänksamhet, rädsla och förakt. I Libanon får nu palestinier nästan räkna med att misshandlas av libanesisk militär. Varför? De är palestinier.

En man som flytt flyktinglägret med sin familj berättar: "I managed to escape the fighting with my wife and kids and my aunt. But as soon as we got out the camp, the soldiers separated us into two groups. They let the women and children go, and handcuffed the men."

Han berättar vidare om föraktet han möttes av: "They kept telling us we're going to fuck you Palestinians, we're going to fuck your mother and wife. We're gonna fuck the biggest and smallest one of you Palestinians. You people don't deserve to be alive; you should be slaughtered, all of you."

Med misshandel, tortyr och verbalt våld behandlas många palestinier av libanesiska militärer. Libanon borde skämmas.

Om CSI-effekten Och Dess Användbarhet

Jag läser via Amir Sariaslan att CSI-effekten på jurymedlemmar har överdrivits. Tidigare har man oroats över att juryn skall ha för stor tilltro till vetenskapen på grund av att man i TV-serien CSI löser allt med hjälp av olika tekniska hjälpmedel. Den oron kommer från både försvarare och åklagare. Oron finns bland försvarsadvokater som tror att jurymedlemmarna har för stor tilltro till vetenskap, och risken är, enligt advokaterna, att deras klienter straffas även om det är oskyldiga. Och oron kommer från åklagare därför att man tror att åtalade blivit frikända på felaktiga grunder. Same, same but different, så att säga.

Men nu hävdas alltså att denna oro är överdriven. (En annan del av effekten är, ungefär som när Borg slog igenom och tennis blev spännande och fler ungdomar började spela tennis, att fler börjar studera kriminalteknik. ) Intressant är dock att man verkar mena att populärkulturens inflytande dock är reell och att vetenskapen måste anpassa sig till detta.

Men nog borde det kunna finnas risk för en övertro på tekniska hjälpmedel vad gäller att lösa brott. Samtidigt måste man väl ändå i slutändan se dessa tekniska hjälpmedel som rejäla framsteg när det gäller, kanske det viktigaste av allt, att inte döma och fängsla oskyldiga.

Anywhoooo. Detta, angående CSI-effekten, får mig att tänka på den historien som en rektor vid en skola i Stockholms-området berättade vid en middag en gång. Det hände sig nämligen att en ung kvinna i en klass i skolan fick sin mp3-spelare stulen. Detta uppdagades i relativt god tid. Rektorn kom till klassen och uppmanade den av sina elever som tagit den att lämna tillbaka den genast så skulle inte polisen tillkallas. Inget hände. Han ringde till slut till polisen och tjatade till sig att polisen skulle komma. Klassen kvarhölls. Rektorn drog då en vit lögn. Han frågade klassen om de sett CSI. Klassen svarade ja. Rektorn sade att de poliser som skulle komma hade samma uppgifter. De skulle helt enkelt hitta förövaren. Rektorn föreslog då, för alla inblandades skull. Att var och en skulle anonymt få en möjlighet att lämna tillbaks mp3-spelaren så skulle ingen anmälan göras. Detta var sista chansen. Sen var det upp till svenska CSI och då var det en polissak och då var det ingenting längre som han kunde göra. Sagt och gjort: tjuven en möjlighet att ”rädda sitt skinn” och lämna tillbaka mp3-spelaren. (Här kommer jag inte exakt ihåg detaljerna för hur det gick till, men alla gick en och en in i klassrummet.) Den återfanns till slut, men tjuven blev aldrig avslöjad.

torsdag 21 juni 2007

Michael Moore's SiCKO : Trailer

Och så här säger han om att ladda ned filmen: "I don't agree with the copyright laws, and I don't have a problem with people downloading the movie and sharing it with people, as long as they're not doing it to make a profit off it, as long as they are not, you know, trying to make a profit off my labor. I would oppose that, but, you know, I do quite well, and I made these movies and TV shows because I want things to change. So, the more people get to see them, the better, so I'm happy that happens. Should I not be happy? I don't know, it's like, if a friend of yours had a DVD of my movie and gave it to you to watch one night, is that person doing something wrong? I'm not seeing any money from that. But he's just handing the DVD to you, so you can watch my movie. The DVD that he bought, but you're not buying it, yet you're watching it without paying me any money. You know, I think that's OK. That's always been OK, right? You share things with people. I think information, and art, and ideas should be shared."

http://mrzine.monthlyreview.org/moore190607.html

Läs även: http://www.counterpunch.org/weissman06202007.html

The Neverending Kriget Mot Terrorismen

Mikael Nyberg tar idag på Aftonbladets kultursidor upp en artikel av Per Ahlin som jag faktiskt kommenterade när det begav sig. ("DN ger USA sin välsignelse. Igen!") Jag skrev bland annat : Bombinsatsen mot Somalia var okontroversiell anser Per Ahlin på DN:s ledarsida. "Det går dessutom att föra ett resonemang utifrån begreppet självhjälp." Det går: framförallt om man måste med alla medel tillåtna, legitimera allt som USA gör. Men annars: Utifrån självhjälp? Självhjälp för vem då? Vad är egentligen självhjälp?

Det man måste fråga sig är för vem utkämpas dessa krig? Det är uppenbart att det inte är för somalierna själva. Ointresset är monumentalt.

Nyberg skriver: Det har gått fem månader sedan Per Ahlin på Dagens Nyheters ledarredaktion senast hade något att skriva om Somalia. USA:s flygvapen hade just attackerat ett påstått terroristnäste i södra delen av landet. Ett sjuttiotal försvarslösa nomader miste livet när den flygande helvetesmaskinen AC-130 bearbetade landskapet med Boforskanoner och automatgevär kapabla att avlossa 1800 skott i minuten. Några kvarlevor efter al-Qaidakrigare fanns inte att visa upp bland liken.

”[...] av allt att döma var den amerikanska insatsen ... okontroversiell”, skrev Per Ahlin. Sedan dess har USA fortsatt sina militära operationer i Somalia, och Etiopien, som med amerikanskt stöd erövrade Mogadishu i december, har gjort klart att löftet om ett snabbt återtåg inte längre gäller. Ockupanterna avbröt den nationella återuppbyggnad somalierna under ledning av de islamiska domstolarna påbörjat. Krigsherrar och kriminella är tillbaka på gatorna, och med helikoptrar, stridsvagnar och artilleri skjuter sig de etiopiska soldaterna fram genom bostadskvarteren. 400 000 invånare flydde Mogadishu under våren, och antalet dödade och skadade civila räknades i tusental.

Kriget mot terrorismen går vidare. Vinnare finns dock, som exempelvis vapenindustrin. Där kanske vi har det. Det där med självhjälp. Kriget mot terrorismen är fantastisk självhjälp för vapenindustrin.

Att Adla Eller Inte Adla, Det Är Frågan

I Pakistan demonstrerar man igen mot Salman Rushdie, denna gång mot att han adlats, även om demonstrationerna kanske inte är så stora. Vore det inte bättre om man demonstrerade mot något annat? Åter spelar religionen sin konservativa roll. En minister hävdar enligt DN, att självmordsbomber i denna fråga är acceptabel. (Som motreaktion hedrar en islamisk grupp Usama Bin-Laden med en annan titel. Ja, de är verkligen varandras motpoler, eller?)

Naturligtvis innebär detta för många människor ett personligt övertramp. Religionen är av en sådan vikt att den överväger allt annat: den är trösten, den är hoppet. Men samtidigt är övertrampet något som man ser kommer utifrån väst. Som med teckningarna. Men, även om man försvarar sin egen tro, sin stolthet, mot ett utomstående förakt, och i mångt och mycket ett, rasistiskt väst fyllt av självgoda liberaler, passar ofta dessa demonstrationer de egna odemokratiska regimerna. Så länge folket visar sitt missnöje, men mot något annat än den egna regimen, är man tämligen nöjda. Vinnare av Salman Rushdie-konflikter och danska teckningar är de odemokratiska regimerna.

Men, det betyder inte att folket i Pakistan inte samtidigt demonstrerar mot regimen. Men det är samtidigt betydligt farligare. För i Pakistan griper man samtidigt politiska aktivister på löpande band. Man hänvisar till lag och ordning, men det hela handlar om övergrepp på demokratiska aktivister. Detta sker delvis i samband med att en delvis hjältemodig pakistansk domare har visat prov på både civilkurage och medial tillgänglighet och därför fått sparken. Chaudhry, som tidigare varit en klar vän av Musharraf har tydligen varit slagfärdig och frispråkig, särskilt i sina omdömen om pakistanska makthavares tillkortakommanden och odemokratiska fasoner, och därför uppskattad av media som gillar ”oneliners”. Han har engagerat sig för mänskliga rättigheter och kvinnors rättigheter. Tidigare har detta lett till våldsamma konfrontationer mellan polis och demonstranter.

Men samtidigt rör det väl lite på sig på flera håll. På internationella kvinnodagen demonstrerade kvinnor över hela Pakistan. Man hade krav som handlade om frihet, lika rättigheter och avskaffande av diskriminerande lagar. I Karachi ledde Mukhtaran Mai en marsch för kvinnors rättigheter. Mukhtaran Mai blev ju år 2002, på order av ett lokalt stamråd, gruppvåldtagen och lämnad naken som straff för hennes brors påstådda affär med en kvinna från en annan stam. Men denna hjältemodiga kvinna har sedan våldtäkten blivit en framgångsrik förespråkare för kvinnors rättigheter. Men även kvinnliga aktivister har gripits i den senaste vågen av politiskt förtryck i Pakistan.

Ps! Men varför ska man adlas? Va? Varför?

Är Det Ett Nytt Palestinskt Parti Som Behövs?

I samma stund som Hamas med våld har sönder det förtroende som gjorde att man en gång vann ett val, skapas grunden för en ny politisk kraft för palestinierna. Men hur skulle detta gå till? Hur ska det skapas i det rådande kaoset? Kanske växer det fram en ny rörelse genom det här. Ur det destruktiva skapas kanske något nytt konstruktivt. Palestinierna är mer splittrade än någonsin. Frågan är då om det är ett nytt parti som behövs? Skapar det enighet eller mer splittring?

Palestinierna behöver företrädare som inte är Hamas eller Fatah. Men sen kommer frågan, vad tycker Israel och USA om det? Vad vill de? För så är det dessvärre. Israel och USA har något att säga i frågan.

Men hur kan tvåstatslösningen växa fram ur detta kaos? Det går naturligtvis inte. Det förhalas. Denna kamp borde vara överordnad maktkampen, men så är det inte. Tragiskt nog är kampen om makten för många primär. (Samtidigt ska man också komma ihåg, att det krävs makt för att kunna förändra något.) Men, vad vi ser är inte bara att palestinierna splittras, utan att en taktik lyckas. Men det enda som sker är att Israel får respit.

Omar Barghouti skriver dock om att förfallet för tvåstatslösningen skall inte sörjas.


The demise of the two-state solution should not be mourned. Besides having passed its expiry date, it was never a moral solution to start with. In the best-case scenario, if UN resolution 242 were meticulously implemented, it would have addressed most of the legitimate rights of less than a third of the Palestinian people over less than a fifth of their ancestral land. More than two thirds of the Palestinians, refugees plus the Palestinian citizens of Israel, have been maliciously and shortsightedly expunged out of the definition of the Palestinians.

It is now clearer than ever that the two-state solution -- other than being only a disguise for continued Israeli occupation and a mechanism to permanently divide the people of Palestine into three disconnected segments -- was primarily intended to induce Palestinians to give up the inalienable right of their refugees to return to their homes and lands from which they were ethnically cleansed by Zionists during the 1948 Nakba.

Även om det knappast låter sig göras i detta nu, så är frågan om inte Israels förhalning av tvåstatslösningen i sig innebär slutet för Israel självt. Israel måste till slut verkligen ge palestinierna en stat om inte den egna existensen ska hotas. Inte som folk, inte genom ett förintat Israel, utan genom en inre kollaps. Problemet ligger delvis även i vad man gjort med Västbanken. Framtiden är oviss, otrygg och olidlig. Vilket är bäst för alla människor? För individerna? För folken, inte som israeler och araber, judar och muslimer, utan som människor?

Uppenbarligen håller dock palestiniernas egna företrädare på att själva förinta sina egna legitima agendor.

Som Barghouti skriver är tragedin skapad:

The lightening success of Hamas in forcefully taking over the supposed symbols of Palestinian power in Gaza cannot and ought not obscure the fact that, given the overbearing presence of Israel's military occupation, the bloody clash between the Islamist group and its secular counterpart, Fatah, and irrespective of motives, has descended into a feud between two slaves fighting over the crumbs thrown to them, whenever they behave, by their common colonial master.

(Inom parantes sagt: Dessutom torteras palestinier av libanesisk militär. Dit de en gång flytt, möts man inte av annat än förakt. Finns det något värre än att vara en föraktad och jagad flykting? )

onsdag 20 juni 2007

Mitt Samvete, Oh Lätta Mitt Samvete

Ett mail dök upp alldeles nyss. En cancersjuk liten flicka har en sista döende önskan. Läs min dikt och skicka detta mail vidare. Du stödjer då dessutom kampen mot cancer. Den Amerikanska Cancer Föreningen skänker enligt brevet 3 cent per nytt namn som brevet skickats till, till kampen mot cancer.

Jag blir genast misstänksam. Faktum är att jag omedelbart tror att det är en bluff. Nu är detta brev antagligen en bluff. Men det som också är intresant är att min reaktion är en cynikers. Men, att något som liknar cancerfonden skulle skänka pengar verkar märkligt. De mottar väl donationer?

Förvisso är detta något som ligger i tiden. Vi är stressade, och vi får ett hjärtknipande e-mail, och allt som begärs av oss är att skicka detta mail vidare. Vi behöver inte rådfråga vårt förnuft. Det kan ju inte skada liksom. Det påminner lite om Pascals vad. Man har ingenting att förlora på att göra som brevet säger.

Vi gör en god gärning utan att ens behöva lyfta på rumpan. Tämligen tilltalande. "Har du gjort någon god gärning idag?" "Ja. Jag kan ha bidragit till att rädda framtida barn från att få cancer." " Hur då?" " Jag vidarebefodrade ett mail jag fick."

Men, det kan göra skada. Då olika cancerfonder måste ta upp resurser för att sprida ut information om denna bluff, folk tror att pengar går till cancerbekämpning när det inte gör det och det kan dessutom få människor att i längden mindre intressera sig för frågan.

Mer info.

tisdag 19 juni 2007

Dagens Nyheters Aldrig Sinande Försvar För Statsterrorism

DN kallar sig oberoende liberal. Vad betyder detta egentligen? På vilket sätt är DN oberoende och liberal i sin syn på Israel/Palestina? Man är beroende av det israeliska tolkningsföreträdet och man kan knappast påstås ha en verkligt liberal syn eftersom palestiniernas rättigheter alltid, alltid kommer i andra hand.

Om man tittar lite närmare på en sådan ledarartikel som man skriver idag, så finns det ett par anmärkningsvärda punkter. Man skriver exempelvis att:

Ett sätt att närma sig den nuvarande krisen är att utgå från det israeliska tillbakadragandet från Gaza i augusti 2005. Några månader senare vann Hamas - som vill utplåna Israel - det palestinska parlamentsvalet och utsattes omedelbart för en ekonomisk och diplomatisk isolering.

Ett sätt att närma sig den nuvarande krisen menar man alltså var det israeliska tillbakadragandet från Gaza. Det här är annars ett klassiskt israelapologetiskt tema. Härled alltid den senaste tidens oro till något som Israels ”fiender” kan anklagas för. Israel verkar man mena, visade god vilja, och vad fick man för det? Man tillät demokratiska val och vad fick man för det? Ett parti som DN och statsterrorapologeter menar vill utplåna Israel. Detta är en annan sak. Gör Hamas till en symbol för ondska. Frånta partiet all pragmatism och all potential. Som socialist anser jag naturligvtis att Hamas inte är ett progressivt framtidsparti. Men, partiet är i grunden ett parti utifrån de omständigheter som finns för handen i området. I partiet finns betydligt mer (och nu ett underbart västerländskt favvouttryck) moderata krafter än vad varje så kallad Israel-vän vill påskina. Men, är det verkligen där konflikten har sin början? Kan man ens påstå detta utan att rodna?

I stycket efter skriver man:

Kort därefter inleddes terroristattacker, bland annat raketanfall, mot israeliskt territorium. När palestinsk milis för nästan exakt ett år sedan förde bort den israeliska soldaten Gilad Shalit sände Israel in styrkor i Gaza för att befria honom. Under drygt två veckor besköt Hizbollah norra Israel från sina fästen i Libanon. Samtidigt dödades och tillfångatogs israeliska soldater. Israel svarade med en markoffensiv mot Libanon för att krossa Hizbollah. Den pågick till mitten av augusti.

Notera den absoluta frånvaron av palestinska och libanesiska offer. Notera att man undviker att diskutera vilka som drabbades hårdast och på vilken sida det dog flest civila. Notera hur Israel verkar agera helt rationellt och utan några andra motiv än att ta tillbaka sina egna soldater. Notera hur oberoende och hur liberal man är.

I stycket efter

Utfallet av dessa händelser blev det sämsta tänkbara för alla parter. Libanons drömmar om fred och stabilitet krossades, delar av landet föröddes och hundratusentals libaneser tvingades på flykt. Israels militära misslyckande ledde till en politisk kris som ännu pågår. Hizbollah och Hamas har stärkt sin ställning.

Här finns ju vad som skulle kunna tyckas vara en motsägelse: Sämsta tänkbara för alla parter samtidigt som Hamas och Hizbollah har stärkt sin ställning. Men för oberoende liberala DN är inte detta en motsägelse. Man kan nämligen inte se, för man vill inte se, Hamas och Hizbollah som verkliga partier, med varken något folkligt förtroende eller stöd från någon rationellt tänkande individ. Visst, här kommer de libanesiska offren in. Men som en följd av Hamas och Hizbollahs destruktiva agerande.

DN, i kraft av sin starka liberala människokärlek fortsätter ignorera Israels skuld, samtidigt som man något ironiskt kan tyckas vill sätta det i ett större geopolitiskt sammanhang, med följande stycke:

Allt detta måste sättas in i ett större geopolitiskt sammanhang: kriget i Irak, Irans politiska ambitioner, al-Qaidas terroristnätverk och islamismens ökade inflytande i regionen. Den enda slutsats som kan dras är att utvecklingen fortsätter att gå i fel riktning

Men varför skedde Irakkriget, varför fortsätter den något odefinierade islamismens inflytande att öka, och Irans politiska ambitioner, vilka exakt menar man att dessa är? Och på vilket sätt är det fel av Iran, eller ens konstigt att ha "politiska ambitioner"? Visst, Iran är en diktatur som och detta är viktigt förtrycker sitt eget folk. Men för DN är det, de politiska ambitioner som stör Israels maktövertag som är problemet. Samtidigt ökar ju Israel trycket mot omvärlden att agera mot Iran. Och västvärlden är som ekon av vad Israel säger och anser om Iran. Al Qaida är passande nog också med i bilden, mer mytomspunna än någon annan aktör. Man diskuterar palestinierna som skurkar och offer. I följande passage visar man på det hemska för palestinierna:

På kort sikt är Gazas öde det mest prekära. 1,5 miljoner är nu i händerna på våldsmän, gangstrar och terrorister. Hamas uttalade mål är införandet av islamisk fundamentalism. Förutom dessa prövningar är en humanitär katastrof i vardande. Människor flyr kaoset och fattigdomen.

Israels insats i det hela ignoreras totalt. Är inte detta märkligt? Den anonyma artikeln är som hämtad ur Per Ahlmarks intellekt. Språket något mindre hatiskt och vulgärt, och slutorden i ledaren är knappast hans. De handlar om vad som inte fungerar till fullo för att få bort Hamas. Palestiniernas skuld är deras egen i grunden, men vissa saker som omvärlden gjort har inte förbättrat situationen.

Men en tvåstatslösning, Israel och Palestina sida vid sida, förutsätter palestinsk enighet och det är mycket svårt att tro att den kan framkommenderas genom diktat och utpressning. De senaste två åren visar att extremism och oförsonlighet vinner i styrka när våldet trappas upp och samtal avbryts.

Hur kan man helt bortse från Israels skuld? Hur kan man bortse från decennier av förtryck, ockupation och förödmjukelser? Hur? Jo, genom att vara som DN kallar det oberoende liberal. Men samtidigt verkar man anse att det börjar med att våldet trappas upp, och därefter avbryts samtalen.

Men det personliga är politiskt är ju ett klassiskt liberalt (om än i första hand feministiskt) slagord. Ingen på DN:s ledarsida har en förmåga att sätta sig in i att vara ockuperad, förödmjukad, fattig, utslagen. Men man kan föreställa sig att vara utsatt, som privilegierad, för terrorism.

Nu tar jag med mig DN och går på dass.

Tillägg: Gaza är idag ett fängelse. Att kalla det Israel gjorde 2005 för tillbakadragande är naturligtvis i sig en sanning med modifikation. När bosättarna försvann hade även Israel färre människor att ta hänsyn till i området.

söndag 17 juni 2007

George Galloway Rättar En Lyssnare Angående "Wipe Out Israel Off The Map"

Jag skulle aldrig vilja hamna i en debatt med Galloway. Han är ganska dryg. Men han är ju underhållande, vältalig och har ofta rätt i sak. Däremot kan jag knappast påstå att jag är någon stor fan av honom. Men även om han har en del besynnerligt i bagaget och har anklagats för samröre med Saddam Hussein, så vad gäller det senare har han försvarat sig själv oerhört övertygande.

lördag 16 juni 2007

Ja! The Yes Men Gör Det Igen!


The Yes Men har gjort det igen. Med sitt obeskrivliga mod och framfusighet, intelligens, humor och engagemang, tar dessa aktivister sig fram i företagsvärlden. På en konferens om olja där man låtsas vara S.K. Wolff, en analytiker för Washington-baserade National Petroleum Council, och medtalaraen Florian Osenberg, en representant från ExxonMobil, lyckas man åter hålla ett föredrag. Ingen anar någonting förrän man tar det ytterligare ett steg längre.

...För man delar nämligen ut speciella stearinljus till publiken och en av the Yes Men i form av "S.K Wolff" berättar att dessa är ett exempel på ExxonMobils lösning på framtida energiproblem. Reaktionen kommer när publiken får veta att ljusen är gjorda av en vaktmästare på ExxonMobil som dött efter att en vanlig dag på jobbet ha torkat upp giftigt avfall. Konferensvärden kommer då fram på podiet och tvingar då ner The Yes Men från scenen som på vägen ut tar chansen att förklara sig:
– Vi pratar inte om att ha ihjäl någon! Vi pratar om att återanvända det som finns efter att naturen gjort det tuffa jobbet. 150 000 dör trots allt redan varje år som en effekt av klimatförändringarna. Den siffran kommer bara att öka, kanske till och med mycket, mycket mer. Ska de som dör bara bli skräp? Det skulle vara grymt.
Jag rekommenderar The Yes Men och deras bus för alla som inte sett filmen The Yes Men.

Nya Underklasser Skall Skapas!

Socialpolitik är inte den här regeringens starka sida. I Dagens DN kan man få detta bekräftat. Borgerlig fördelningspolitik är den här regeringens starka sida.

Med fler karensdagar skall långtidssjukskrivningarna minskas. Tro mig! Detta är inte huvudsyftet. Inte bara för dess interna brist på logik. Det är fördelningspolitik.

(Men fler karensdagar? Har den borgerliga alliansen sett opinionssiffrorna?)

Den som har ersättning på deltid skall ändå vara på jobbet hela dagen, men arbeta i lugnare takt. Och vad är vitsen med detta? (Och exakt hur skall detta kontrolleras och låta sig göras? Hur mår man bättre av detta?) Människan skall kuvas. Individen skall misstros. Individen skall inte ha någon fri tid. Den skall tillhöra någon annan. Man är inte ute efter att rehabilitera (vem fan går på den lögnen?). Man är ute efter ökad kontroll och disciplinering.

Om man tänker jobba ideellt eller politiskt skall man meddela försäkringskassan detta är ett annat förslag.

Detta är ännu ett bevis på att högern och dess tal om individualism är ett luftslott, en chimär, en bluff. Det är inte individen man vill befria, den borgerliga världen är sannerligen inte en värld ”vari envars fria utveckling är förutsättningen för allas fria utveckling.”

Pengar skall tjänas. Detta göres bäst om man har en rejäl underklass anser man.
Professor i Socialt Arbete Tapio Salonen talar om två nya klasser. De resursfattiga och de tidsfattiga. Med lite god hjälp av den nya regeringen kan vi alltså ha en ny härlig kombination på gång, alltså resurs-och tidsfattiga. (Även om den naturligtvis redan finns. Den skall väl utökas, antar jag.)

Kontrollera! Disciplinera! Ackumulera! Nya underklasser skall skapas! Men var det inte jobb man skulle skapa? Om vi alla jobbade lite mindre så skulle vi kunna slå flera flugor i en smäll. Men regeringen är inte för detta, av fördelningspolitiska skäl, ty man är rädd för att klassklyftor skulle kunna minska.

Förresten, hur var det Anders Borg uttryckte det?

Just det: "Det handlar inte om att jaga sjuka människor. Vi måste hitta en bra balans mellan satsningar och förbättringar och uppstramningar."

Avdelning: Allt är relativt. Eller?

Per Ahlin Presenterar: Konsten I Att Alltid Ta Det Israeliska Tolkningsföreträdet

Per Ahlin skriver i DN att han tycker att “det låter optimistiskt i överkant” att Israel kan tvinga Hamas till en uppgörelse med Israel genom den situation som uppstått. Detta skall ske, menar Per Ahlin och refererar till Martin Indyk i Washington Post, genom att Abbas och Fatah ingår en fredsuppgörelse med Israel, och skapar en situation där Hamas blivit än mer isolerade och där palestinierna lider mer i Gaza och blir avundsjuka (eller nåt) på ”kusinernas” vardag på Västbanken.

För Per Ahlin tar som vanligt det israeliska tolkningsföreträdet först, detta även om han medger den problematiska situationen för palestinierna (han kallar Västbanken för lapptäcke till exempel. Och beskriver i DN i förrgår en aningen mer problematiserad bild). Han ser en ljusning i det israeliska ledarskapet och verkar inte se några problem med Israel och USA:s inblandning med att stödja palestiniernas contras. Men han verkar inte kunna se Hamas politiska potential och styrka. (Läs gärna Ali Abunimahs kommentar om detta, och om USAs: misslyckande.)

Demokrati? Vad är det för något? Mänskliga rättigheter? Vad är det för något? Palestinierna skall kuvas till döds och korrumperas till ruinens brant och så, så menar Per Ahlin med vänner, att det skall bli stabilt och fredligt. Vilken uppenbar icke-respekt för palestinierna man ändå har på DN. Man kan se de som offer. Men man kan inte för sitt liv se situationen ur deras synvinkel. Man kan bara tänka sig deras fred och demokrati om Israel och USA först fått sitt lystmäte mättat.

Detta förslag som presenterades ovan är för Per Ahlin ”optimistiskt i överkant”. Möjligtvis ur israelisk synpunkt. För palestinierna är det knappast ens en smula optimistiskt. Bara cyniskt.

Men därutöver är det tragiskt att liberalen Per Ahlin ser Hamas som det stora problemet. Det är med Hamas kontroll över Gaza som mellanöstern flyttats in i en ny farlig fas. Det är med andra ord Hamas som ”punkterat varje förhoppning om en framtida tvåstatslösning, där ett fredligt och stabilt Palestina lever sida vid sida med Israel.” Vilken analytisk förmåga herr Ahlin uppvisar.

Per Ahlmark behövs därmed inte längre på DN.

torsdag 14 juni 2007

Respekt

There are no guarantees in life. Perhaps no one should put herself in a situation that's dangerous. But my participation is a small contribution that I can make compared to the sufferings that the Palestinians endure every single day. And, if by doing this, we can tell the world what is happening there, then it's worth going. I'm 82 years old, and I have lived, most of the time, a good life. Let me make a contribution before it's too late.

.... Säger Hedy Epstein, överlevare från förintelsen, där hennes föräldrar mördades, och som deltar i kampanjen och seglatsen Free Gaza.

Hon berättar om sig själv och sin bakgrund här.

Om sin första resa till Israel berättar hon bland annat:

And we were taken on a sightseeing tour, and the people on the bus would ask:
"Who lives in this area?" "These are Jewish people"."Oh, it is beautiful, the gardens are beautiful. Who lives over here"?
"These are Palestinians"."Oh, it stinks, it smells, it's terrible, it's dirty".
In fact, the windows of the bus were closed, and even if they were opened, we couldn't have smelled anything in the bus. This disturbed me, this kind of discrimination and talk against the Palestinians that they didn't even know. So that is why it was not a happy experience for me and left a very bad taste in my mouth, and I never went back.


Och vidare säger hon:
The model for holocaust survivors has been "Never again," and "Remembering," and I certainly do my share of "Remembering", but "Remembering" also has to have a future perspective. You can't stop at "Remembering" and saying "Never again" for Jews only. When I stood next to that terrible wall that Israel has built, separating Palestinian from Palestinian, I thought, "My God, this is what Jews are doing, the Jews that one time were forced behind walls, they are building a wall, and putting Palestinians behind that wall, and in the process destroying buildings, homes, wells, and hope."

Tidigare skrev jag det här:
http://paolopissoffi.blogspot.com/2007/06/med-vind-i-seglen-skall-gaza-befrias.html

tisdag 12 juni 2007

Same, same, but different.

Angry Arab says: Technically, we should refer to the semi-civil wars in Iraq, Somalia, Palestine, and Lebanon as proxy wars. Because in all those cases, the US and its allies are arming and financing one side, and urging it to take on the enemies of the US.

Å andra sidan. Alla sätt är bra utom de dåliga. Problemet är naturligtvis att man verkar pröva de dåliga för att komma fram till de bra sätten enligt uteslutningsmetoden. Och enligt devisen nån gång då jävlar. Och naturligtvis även enligt taktiken: härska genom att söndra. Men problemen verkar aldrig minska. Sedan slår de tillbaka.

När det gäller USA:s stöd till sunnigrupper är det dock kanske inte alltför märkligt. Man har märkt en tendens till att många är väldigt trötta på självmordsattentaten, något som Patrick Cockburn skrev om för över en månad sedan. Det är antagligen inte så konstigt. Men man hamnar i en position där man beväpnar fiender från förra veckan. Igen. Same, same but different, så att säga.

En liten parantes: (Och som vi vet, till och med Neo, fler människor dör i halkningsolyckor i badrummet än av terrorism. Kriget mot terrorismen är en bluff. Däremot dör otaliga människor i olika krig.)

Vad var det Eduardo Galeano skrev? I kampen mellan gott och ont är det folket som får lida. Eller om man så vill: i kriget om makten. Något man också önskar att det palestinska "ledarskapet" borde tänka på.

fredag 8 juni 2007

Tomma Ord Som Anspelar På Rädsla

"That’s empty political rhetoric, trying to frighten our citizens."

Vem kan ha sagt det? Måste vara någon hederlig person som helt enkelt vet att man inte bör spela på människors rädsla för att gynna sina egna politiska syften. Något annat måste vara otänkbart. Så vem sa det?

Jo, det är George W. Bush som reagerar på när den ultrakonservativa basen anser att den nya immigrationslagen skulle vara en fara för landet.

För övrigt kan man ju tycka att det inte verkar vara någon amnesti direkt för illegala invandrare när man ser förslaget. Sen kan man ju därtill ogilla att man använder ord som "illegala" och "amnesti" i samband med människor. (Å andra sidan kan man ju alltid tjäna lite extra pengar på "de där människorna, de där illegala".)

torsdag 7 juni 2007

Med Vind I Seglen Skall Gaza Befrias

Women In Black heter en grupp kvinnor som stödjer den israeliska fredsrörelsen. Det är en del av fredsrörelsen och består av israeliska och palestinska kvinnor som 1988 beslutade sig för att förenas i icke-vålds protester mot ockupationen. Varje fredag möts de i en icke-vålds manifestation vid French Square i Jerusalem. I Stockholm möts en svensk avdelning varje lördag mellan 14-15 på Sergels Torg.

Nu läser jag hur en annan del av denna organisation ska försöka segla till Gaza från Cypern för att se om Gaza är ockuperat eller inte. Enligt diverse överenskommelser ska ju Gazas kust tillhöra palestinierna. Man gör detta i slutet av sommaren för att tajma med två-årsdagen av Gazas "befrielse". En av resenärerna, 66 åriga Greta Berlin säger: Israel has no right to prevent us from going. So we're going. International law says that we have the right to visit Gaza. Remember, in July 2005, when Israel told the entire world that Gaza was no longer occupied? If it's no longer occupied, why shouldn't we go?

Jag gillar idén. Själv älskar jag vatten och segelbåtar men är tämligen inkompetent seglare och har dessutom liten erfarenhet av att segla. Jag räknar liksom inte att segla med någon.) Nu handlar inte det här om någon liten segelbåt i och för sig. Och det är naturligtvis kampen för frihet som står i förgrunden.

Bland resenärerna finns även en överlevare från förintelsen, Hedy Epstein, 82. De flesta är över 50 år. Det handlar om människor med frihetslängtan och rättvisepatos. Och när de kommer fram, om de tillåts till det, det vill säga, vad ska de göra?

We're going fishing. Come, join us, bring your fishing poles.

Båtens namn? Free Gaza.

http://www.freegaza.org/

"We know too well that our freedom is incomplete without the freedom of the Palestinians."





Rubriken och citatet ovan är Nelson Mandelas. Kartan visar på uppstyckningen av Västbanken.

The Palestinian people's fate clearly reflects that of South Africa's indigenous majority during the colonial wars of dispossession of land and property, and the harsh discrimination and suffering of the apartheid period classified as a crime against humanity and violation of international humanitarian law. Israel is as guilty as the Apartheid regime. Israel's conquest and occupation, with the latest land grab caused by its monstrous Apartheid Wall and continued construction of the illegal settlements has reduced the West Bank into several disconnected pockets amounting to 12 percent of former Palestine. No wonder that Jimmy Carter, Archbishop Tutu and others compare the situation to Apartheid and the infamous Bantustans -- which gave 13 percent of land for South Africa's indigenous people.

söndag 3 juni 2007

Turist I Tillvaron

Jag ser ännu en sådan här bok dyka upp. En bokhandel skickar ett mail till mig och gör reklam för främst en sån här självhjälpsbok.

Aldrig tidigare har livet bjudit på så många valmöjligheter. Hur ska man veta vad man egentligen vill? Tricket är att hitta vem du innerst inne är. Då dras du inte med i någon annans riktning. Ditt liv blir ditt eget!

Ditt briljanta jag : skapa livet inifrån och ut.

En bok som ska hjälpa en. Att hitta vem man innerst inne är. Vem man innerst inne är. Vem går på det här? Jag gissar på en del folkpartiliberaler. De är lite vilse i tillvaron. De behöver hitta sig själva. De hittar på så mycket dumt annars.

http://paolopissoffi.blogspot.com/2007/03/lite-nyandlighet-fr-990.html

lördag 2 juni 2007

...Och Så Fortgår Det Hela...

Två palestinska barn med en ålder uppskattad mellan 8 och 13 år blev ihjälskjutna av israelisk militär. Att man dödat dessa barn beror på enligt en talesman för den israeliska militären att: the army had shot at several Palestinians near the Gaza-Israel border fence.

Man ämnade alltså inte att döda just dessa två barn. Det fanns andra att välja på. Man försvarar sig även med att palestinierna inte hörsammade varningarna och att palestinierna placerade något misstänkt vid "stängslet". Så vad göra? Skjut! Skjut för att döda.

Logiken är naturligtvis rasistisk. Man agerar polis, åklagare, domare och bödel på en och samma gång. Sedan förklarar man det hela, man verkar inte be om ursäkt, genom att hänvisa till att det nog inte bara var barn bland palestinierna man besköt. Man behöver inte ge palestinierna någon mer möjlighet eller förklaring och vill inte höra deras. Det räcker med att de kan vara ute efter att spränga något.

Så här bekämpar man väl inte anti-semitism eller terrorism. Kan någon vänligen förklara detta för Israel?

Israel vill dock hela tiden förklara vad det är man själva gör i sammanhanget. Man hänvisar till de hot man utsätts för och de raketer som skjuts in i Israel. Man har hela tiden en förklaring på varför man gör det man gör. man försvarar sig. Visst, ibland lite för hårt, kanske en del kan gå med på. "De andra", dock, gör inga misstag, de har bara en anledning till varför de gör det de gör: utifrån hatet och anti-semitismen. Och så fortgår det hela. Så med en inverterad logik verkar en del av Israel-vännerna av ockupationen ropa: "Död åt anti-semiterna, men länge leve anti-semitismen."

För så länge man kan hänvisa till att anti-semitismen finns kan man låta förklara övergreppen på palestinierna. Kriget, ockupationen och terrorismen: föder och göder rasismen och anti-semitismen på båda sidor. Det verkar alltför få israeliska akademiker och politiker förstå. Men den israeliska militären reproducerar även sin egen strukturella rasism på det här viset.
Men å andra sida kanske jag ägnar mig åt moralisk onani nu?

Läs även Olydigs kommentar.