Good Riddens 2008

Läkare utan gränser listar 2008 års värsta kriser.

Flera miljoner barn dör av undernäring trots att behandling finns och trots att vi vet att behandling finns. Hundratusentals människor befinner sig på flykt undan våld i Kongo-Kinshasa, en konflikt som bara vägrar avslutas: där tusentals människor dör i spåren av afrikas första världskrig. Hivsmittade som saknar egentlig vård i Burma. Somalia, där människor flyr i hundratusentals till närliggande länder... Det är några av världens tio värsta humanitära kriser, som listats av Läkare Utan Gränser.

Det är ju ingen munter läsning. Vi väljer att prioritera bort mänskligheten. Vi är ju mänskliga, men ändå försummar vi varandra. Det som känns mest bittert är att dessa kriser antagligen kommer att vara kvar på listan när så 2009 ska sammanfattas. Det enda som kan få någon petad från listan är om det dyker upp en värre kris. Så gott nytt år? I beg to differ.

Det finns anledning att vara pessimistisk. Men i pessimismen finns en annan styrka: ett intellektuellt. Som hos Gramsci: intellektets pessimism, viljans optimism.

Tar med mig ett citat av poeten Johan Jönsson till nästa år:
"Det är optimismen som är vanmäktig och hopplös. Det är den man blir knäckt av.... För att optimismen innehåller löften som aldrig infrias. Och nu är det större skillnader än någonsin mellan ideal och verklighet."

The Neverending Kriget Mot Terrorismen

Mikael Nyberg tar idag på Aftonbladets kultursidor upp en artikel av Per Ahlin som jag faktiskt kommenterade när det begav sig. ("DN ger USA sin välsignelse. Igen!") Jag skrev bland annat : Bombinsatsen mot Somalia var okontroversiell anser Per Ahlin på DN:s ledarsida. "Det går dessutom att föra ett resonemang utifrån begreppet självhjälp." Det går: framförallt om man måste med alla medel tillåtna, legitimera allt som USA gör. Men annars: Utifrån självhjälp? Självhjälp för vem då? Vad är egentligen självhjälp?

Det man måste fråga sig är för vem utkämpas dessa krig? Det är uppenbart att det inte är för somalierna själva. Ointresset är monumentalt.

Nyberg skriver: Det har gått fem månader sedan Per Ahlin på Dagens Nyheters ledarredaktion senast hade något att skriva om Somalia. USA:s flygvapen hade just attackerat ett påstått terroristnäste i södra delen av landet. Ett sjuttiotal försvarslösa nomader miste livet när den flygande helvetesmaskinen AC-130 bearbetade landskapet med Boforskanoner och automatgevär kapabla att avlossa 1800 skott i minuten. Några kvarlevor efter al-Qaidakrigare fanns inte att visa upp bland liken.

”[...] av allt att döma var den amerikanska insatsen ... okontroversiell”, skrev Per Ahlin. Sedan dess har USA fortsatt sina militära operationer i Somalia, och Etiopien, som med amerikanskt stöd erövrade Mogadishu i december, har gjort klart att löftet om ett snabbt återtåg inte längre gäller. Ockupanterna avbröt den nationella återuppbyggnad somalierna under ledning av de islamiska domstolarna påbörjat. Krigsherrar och kriminella är tillbaka på gatorna, och med helikoptrar, stridsvagnar och artilleri skjuter sig de etiopiska soldaterna fram genom bostadskvarteren. 400 000 invånare flydde Mogadishu under våren, och antalet dödade och skadade civila räknades i tusental.

Kriget mot terrorismen går vidare. Vinnare finns dock, som exempelvis vapenindustrin. Där kanske vi har det. Det där med självhjälp. Kriget mot terrorismen är fantastisk självhjälp för vapenindustrin.

Same, same, but different.

Angry Arab says: Technically, we should refer to the semi-civil wars in Iraq, Somalia, Palestine, and Lebanon as proxy wars. Because in all those cases, the US and its allies are arming and financing one side, and urging it to take on the enemies of the US.

Å andra sidan. Alla sätt är bra utom de dåliga. Problemet är naturligtvis att man verkar pröva de dåliga för att komma fram till de bra sätten enligt uteslutningsmetoden. Och enligt devisen nån gång då jävlar. Och naturligtvis även enligt taktiken: härska genom att söndra. Men problemen verkar aldrig minska. Sedan slår de tillbaka.

När det gäller USA:s stöd till sunnigrupper är det dock kanske inte alltför märkligt. Man har märkt en tendens till att många är väldigt trötta på självmordsattentaten, något som Patrick Cockburn skrev om för över en månad sedan. Det är antagligen inte så konstigt. Men man hamnar i en position där man beväpnar fiender från förra veckan. Igen. Same, same but different, så att säga.

En liten parantes: (Och som vi vet, till och med Neo, fler människor dör i halkningsolyckor i badrummet än av terrorism. Kriget mot terrorismen är en bluff. Däremot dör otaliga människor i olika krig.)

Vad var det Eduardo Galeano skrev? I kampen mellan gott och ont är det folket som får lida. Eller om man så vill: i kriget om makten. Något man också önskar att det palestinska "ledarskapet" borde tänka på.

DN Ger USA Sin Välsignelse! (Igen.)

Bombinsatsen mot Somalia var okontroversiell anser Per Ahlin på DN:s ledarsida. "Det går dessutom att föra ett resonemang utifrån begreppet självhjälp." Det går: framförallt om man måste med alla medel tillåtna, legitimera allt som USA gör. Men annars: Utifrån självhjälp? Självhjälp för vem då? Vad är egentligen självhjälp?

Per Ahlin fortsätter: "En stat kan sägas ha en skyldighet att se till att dess territorium inte används på ett sådant sätt att det skadar andra. Om regeringen inte förmår det kan den drabbade ha en rätt att ingripa, att helt enkelt utföra det som staten själv borde ha gjort."

(Visst här skulle det kunna gå att raljera och ironisera om att någon borde ta hand om landet USA, som är den största globala angriparen. Dess territorium används ju på ett sätt som ju uppenbarligen skadar andras. Men det tänker jag inte.)

Aha. Självhjälp för USA alltså. Finns det någon risk för de inblandade? Etiopien, Somalia, kanske något annat land i närheten, där det bor människor - eller för att prata liberalska - individer?
"Nog finns risken att USA på ett eller annat sätt fastnar i Somalia, men i de olika fronter som Washington öppnat i "kriget" mot terrorismen är det somaliska problemet litet. "

Jag tror jag förstår. Risken är för USA att det blir ett somaliskt problem som drabbar USA.

Dessa pilemariska DN-liberaler med sin faiblesse för mänskliga rättigheter, demokrati och liberalism. För vita, privilegierade människor i väst alltså.

Vän Av Ordning, folkpartisten, protesterar: Du läser Per Ahlin som fan läser bibeln. Per Ahlin pratar om att det i jämförelse med andra delar av världen är det somaliska problemet litet. Och han skriver att USA har problem faktiskt, och att kriget mot terrorism inte förs i Irak utan i länder som Afghanistan, som närmar sig ett misslyckande, och Somalia. Dessutom är Somalia uppenbarligen ett näste för terrorister.

Men snälla, Vän Av Ordning: Faktum kvarstår, artikeln sammantagen: det är inte många ord om människorna som bor i dessa länder. De existerar förvisso, men som hot mot oss. Perspektivet är enbart sedd från den snäva synvinkel som finns i USA och väst. Om du vill läsa mer om USA och Somalia, läs då följande: http://www.counterpunch.org/naylor01092007.html