Good Riddens 2008

Läkare utan gränser listar 2008 års värsta kriser.

Flera miljoner barn dör av undernäring trots att behandling finns och trots att vi vet att behandling finns. Hundratusentals människor befinner sig på flykt undan våld i Kongo-Kinshasa, en konflikt som bara vägrar avslutas: där tusentals människor dör i spåren av afrikas första världskrig. Hivsmittade som saknar egentlig vård i Burma. Somalia, där människor flyr i hundratusentals till närliggande länder... Det är några av världens tio värsta humanitära kriser, som listats av Läkare Utan Gränser.

Det är ju ingen munter läsning. Vi väljer att prioritera bort mänskligheten. Vi är ju mänskliga, men ändå försummar vi varandra. Det som känns mest bittert är att dessa kriser antagligen kommer att vara kvar på listan när så 2009 ska sammanfattas. Det enda som kan få någon petad från listan är om det dyker upp en värre kris. Så gott nytt år? I beg to differ.

Det finns anledning att vara pessimistisk. Men i pessimismen finns en annan styrka: ett intellektuellt. Som hos Gramsci: intellektets pessimism, viljans optimism.

Tar med mig ett citat av poeten Johan Jönsson till nästa år:
"Det är optimismen som är vanmäktig och hopplös. Det är den man blir knäckt av.... För att optimismen innehåller löften som aldrig infrias. Och nu är det större skillnader än någonsin mellan ideal och verklighet."

Och Så Får Vi Inte Glömma Världens Glömda Kriser

Många av världens kriser är glömda, eller ignorerade. Många av världens kriser har även att göra med krigens följder. De humanitära problemen kvarstår efter att kanonerna har tystnat. Läkare Utan Gränser har i år som tidigare listat tio glömda kriser.

Burma, Colombia, Central Afrikanska Republiken, Somalia, Zimbabwe, tuberkulos, undernäring (varje år dör alltså fem miljoner barn under fem år av undernäring), Sri Lanka, Tjetjenien. Och Kongo-Kinshasa. Det evigt oroliga Kongo, där hatet ibland sprids via radiovågor, likt det gjorde i Rwanda.

Kongo har ju haft ett oroligt krig, eller har. Där man beräknar att uppemot tre miljoner människor dog på grund av kriget mellan 1998 och 2003. (Vissa menar att kriget började 1996). Men det är fortfarande oroligt. I vissa regioner beräknas 1000 människor dö per dag på grund av våldsamheter och effekter av kriget. Kongo-Kinshasas förbannelse beror bland annat på att det är rikt på mineraler. Vissa förbättringar har skett, men än idag kan man alltså se hur landet drabbas av våldsamheter med flyktingfloder som följd. Anledningarna och motiven och teorierna om kriget är dock många fler. Det handlar om Rwanda, och folkmordet på tutsier. Det handlar om självförsvar. Om etniska krig. Det handlade om internationella krig att få bort en diktator. Komplicerat hur som helst.

Jag minns hur det i början av år 2003 diskuterades bland svenska politiker om ett eventuellt krig i Irak. Till en början var alla eniga. FN var vägledande. Men allteftersom det blev tydligare att ett krig verkade vara i faggorna, eftersom ingen kunde ta miste på vad den krigskåta Bush-administrationen ville, började vissa skruva nervöst på sig. Bo Lundgren var en av dessa. Han började felsurra om Rwanda. Jag hörde honom på TV. Rapport eller Aktuellt. I riksdagen var han inne på samma linje.
”…det har funnits tillfällen då FN inte agerat med samma beslutsamhet. De ohyggliga folkmorden i Rwanda kostade en miljon människor livet men då svek FN:s säkerhetsråd. Världen tittade på och gjorde ingenting.”

Bo Lundgrens jämförelse med Rwanda var häpnadsväckande. Men få reagerade. Jag försökte få in en insändare i dagens nyheter. Misslyckades. För i samma stund som han yttrade Rwanda som ett skäl för att rättfärdiga ett krig i Irak begicks enorma övergrepp i Rwandas grannland. Kongo, där den humanitära krisen var akut. Men ingen protesterade. Kongo-Kinshasa var helt enkelt inte på den västerländska (läs: USA) agendan.

I SVD står det en artikel om att konflikterna nu ökar. Peter Wallensteen, fredsforskare, säger att USA måste agera mer. Bli aktivare. USA är nyckeln. Jaså?

Nyckeln är ett alternativ till USA.