Good Riddens 2008

Läkare utan gränser listar 2008 års värsta kriser.

Flera miljoner barn dör av undernäring trots att behandling finns och trots att vi vet att behandling finns. Hundratusentals människor befinner sig på flykt undan våld i Kongo-Kinshasa, en konflikt som bara vägrar avslutas: där tusentals människor dör i spåren av afrikas första världskrig. Hivsmittade som saknar egentlig vård i Burma. Somalia, där människor flyr i hundratusentals till närliggande länder... Det är några av världens tio värsta humanitära kriser, som listats av Läkare Utan Gränser.

Det är ju ingen munter läsning. Vi väljer att prioritera bort mänskligheten. Vi är ju mänskliga, men ändå försummar vi varandra. Det som känns mest bittert är att dessa kriser antagligen kommer att vara kvar på listan när så 2009 ska sammanfattas. Det enda som kan få någon petad från listan är om det dyker upp en värre kris. Så gott nytt år? I beg to differ.

Det finns anledning att vara pessimistisk. Men i pessimismen finns en annan styrka: ett intellektuellt. Som hos Gramsci: intellektets pessimism, viljans optimism.

Tar med mig ett citat av poeten Johan Jönsson till nästa år:
"Det är optimismen som är vanmäktig och hopplös. Det är den man blir knäckt av.... För att optimismen innehåller löften som aldrig infrias. Och nu är det större skillnader än någonsin mellan ideal och verklighet."