Good Riddens 2008

Läkare utan gränser listar 2008 års värsta kriser.

Flera miljoner barn dör av undernäring trots att behandling finns och trots att vi vet att behandling finns. Hundratusentals människor befinner sig på flykt undan våld i Kongo-Kinshasa, en konflikt som bara vägrar avslutas: där tusentals människor dör i spåren av afrikas första världskrig. Hivsmittade som saknar egentlig vård i Burma. Somalia, där människor flyr i hundratusentals till närliggande länder... Det är några av världens tio värsta humanitära kriser, som listats av Läkare Utan Gränser.

Det är ju ingen munter läsning. Vi väljer att prioritera bort mänskligheten. Vi är ju mänskliga, men ändå försummar vi varandra. Det som känns mest bittert är att dessa kriser antagligen kommer att vara kvar på listan när så 2009 ska sammanfattas. Det enda som kan få någon petad från listan är om det dyker upp en värre kris. Så gott nytt år? I beg to differ.

Det finns anledning att vara pessimistisk. Men i pessimismen finns en annan styrka: ett intellektuellt. Som hos Gramsci: intellektets pessimism, viljans optimism.

Tar med mig ett citat av poeten Johan Jönsson till nästa år:
"Det är optimismen som är vanmäktig och hopplös. Det är den man blir knäckt av.... För att optimismen innehåller löften som aldrig infrias. Och nu är det större skillnader än någonsin mellan ideal och verklighet."

"Det här är ett globalt problem. Det handlar inte om att byta en glödlampa hit eller dit.”

Okej. Jag erkänner. Jag glömde att ha på mig en röd tröja idag. Men mitt hjärta är rött och jag känner med folket i Burma. Det finns dessutom många flyktingar. Likt många andra flyktingar har även flyktingar från Burma behandlats mindre väl i sina grannländer. De utnyttjas och har ofta färre rättigheter och får slita hårt för sin överlevnad. Kanske ser de ett hopp i ett nyuppvaknat motstånd? Och global solidaritet? Men Burma har en stor och stark vän i Kina som jag istället vill kommentera lite kort. Ett annat land som vi vet att vi inte borde gilla. Ett land vi kanske till och med borde bojkotta. Ja. Tänk på OS. (Burma är ju enkelt att kritisera. Burmas junta har inga apologeter.)

I Kina begås det brott mot mänskligheten på daglig basis. Så politiskt försöker politikerna, helst när man är i opposition, att kritisera Kina. Även om man gärna hyllar Kina när man är i Kina.

Men Kina är en stark och växande ekonomi. Inte helt lätt att fördöma. Svenska företag åker dit och alibikollar att arbetsmiljön är bra och att arbetarna åtminstone har några rättigheter. För alla företag har policydokument och jättefina värderingar och så vidare.

Men Kina är bra för kapitalackumulationen. ”Tillväxt! Klapp, klapp, klapp. Tillväxt! Klapp, klapp, klapp.” Bra för företagens vinster och ofta bra för oss så att vi kan köpa billiga produkter. Kina kan även utnyttjas på så sätt att vi exporterar våra miljöproblem dit. Kina får stå för produktionen och vi för konsumtionen.

I veckans Arbetaren konstaterar Shora Esmailian att det är dags att avliva myten om att vi minskar våra utsläpp: istället exporterar vi dem till Kina och andra länder. Så när EU skärper sina krav är det inte riktigt lika säkert att Kina gör det.

I artikeln intervjuas Alf Hornborg, professor i humanekologi. Han säger det som vi egentligen alla vet. Men inte vill höra talas om. ” Vi är den globala överklassen som lägger över problemet på den globala underklassen. Det krävs att vi genomgår en strukturell förändring och slutar lägga ansvaret på den enskilde konsumenten. Det här är ett globalt problem. Det handlar inte om att byta en glödlampa hit eller dit.”