Let me be clear, Sa Barack Obama och räddade världen. Igen.

(Barack Obama äntrade talarstolen med allvarligt ansiktsuttryck, men med empatiska ögon. )

Jag är inte här för att tala, jag är här för att agera. Låt mig först få tala. Och tala om en del saker för er. Läs mina läppar: jag ska inte bara leverera en massa fina ord. Det är sant och visst. Så sant jag är en man av fred som bara ska bomba lite först.

Förstå detta: hör mig ut: vi måste nu gemensamt ta ansvar för vår fina, vackra planet. Ingen går fri från ansvaret. Vi kan inte längra bara tala om det.

Let me be clear: miljön och klimatet är det viktigaste vi har. Bara det att jag säger det har betydelse. Jag är för miljön. Jag är för klimatet. Let me clear: jag är positiv och övertygad om att vi kan klara det. Men, vi måste förstå att det krävs ett hårt arbete. Vi har alla ett ansvar. Alla individer har ett ansvar. Vi får inte ge upp. Jag tackar er för er tid och för att ni har lyssnat.

L-e-t m-e b-e c-l-e-a-r: rosor är röda, och snön är vit. På vår planet är det så, än så länge.
Vi har ett ansvar. Jag är fullt medveten om att vi nu måste agera. Alla stora länder måste tänka över sitt ansvar och ta sitt ansvar. Vi ska göra det inte bara prata. Jag är ingen man av onödiga ord. Jag är en handlingens man. Nej, jag är inte här för att tala, jag är här för att agera.

Nu ska jag iväg och rädda en annan del av världen med mina blotta ord. Men jag kommer inte att vara där för att tala utan för att agera. Genom mina ord. De är mina superkrafter. Mina ord är styrkan, kraften – the force. Jag är Luke Skywalker och Stålmannen i ett genom det jag yttrar.

Let me be clear, innan min mandatperiod är över, råder det fred –enligt min och Norges Nobelkommittés definition - och klimatet är räddat. Om ni bara lyssnar på vad jag har att säga. Tack.

Och en sak till. Om ni vill kan ni köpa min senaste bok från bokbordet där längst bak i salen. "Barack Obamas samlade tal: Konsten att agera och inte bara tala." Finns även som ljudbok.

Tack. På återseende, så hörs vi snart igen.

Shopocalypse Now redux: "Konsumera mera... Eller förståndigare?"

Sverige konsumerar 2,5 planeter enligt en rapport vid namn Living Planet Report 2008 från Världsnaturfonden. Men detta räcker inte till någon hög placering på överkonsumtionslistan, eller bland de länder som lämnar störst ekologiskt fotavtryck per capita. Vi hamnar bara på 18:e plats. Detta bör föranleda aktioner från MUF. I individualismens namn naturligtvis. Ungefär som när man från MUF:s sida blev så förbaskade över den bilfria dagen som man uppmanades att ta för ett par år sedan, att man själva i individualismens namn, uppmanade till kollektiv protest mot detta genom att folk skulle ta bilen in till stan och köra runt och tuta.

Och medan man från världsnaturfonden säger att vi står inför ett avgörande val av livsstil för planetens och människornas överlevnad in kommer en politiskt modemedveten bloggs lösning/tolkning av finanskrisen:

”En kort kommentar om finanskrisen, låt dig inte störas alltför hårt av de svarta nyheterna. För mitt i allt ligger det ändå något positivt för oss som handlar, så sluta för allt i världen inte med det. Skäms inte. Om du kan shoppa ska du vara stolt.
Man ska naturligtvis inte konsumera över sina tillgångar, det vore ointelligent. Men om du har pengar och kan shoppa så bidrar du till att bygga upp världens finanser vilket leder till fler arbetstillfällen. Hela världsekonomin är uppbyggd på handel, att någon köper de varor och tjänster som någon producerar.
Så sträck på dig och shoppa loss!” (Via ETC)

Så man ska inte konsumera över sina tillgångar. Det vore ointelligent. (Och om man inte kan shoppa, ska man skämmas då?) Men hur som helst. För att tillverka en t-shirt krävs 2 900 liter vatten. Och från Världsnaturfonden säger man så här: - Världens regeringar övervärderar ekonomin och sätter en alldeles för billig prislapp på våra livsnödvändiga ekosystemtjänster. Förlusten av biologisk mångfald är mycket värre än finanskrisen. Bara skövlingen av skogar kostar miljardtals kronor varje år.

Samtidigt får arbetarna vid fabrikerna ett minimum av löner, för att kapitalet ska få ut maximalt. Pengarna går till ägarna och sedermera går en hel del in på aktiemarknaden för spekulation. Den fattiga delen av världen får göra avkall på sina naturresurser och får ett absolut minimum av ekonomisk ersättning för att hålla igång konsumtionen i den rika delen av världen. Vattenfrågan blir alltmer akut. Liksom skillnaden mellan rik och fattig alltmer. Det handlar inte bara om att ha pengar eller inte, utan handlar just om ökande klyftor, eftersom det förändrar maktvillkoren, förhandlingsvillkoren och rätten till liv.

Shoppingen ökar klasskillnaderna på alla plan: ekonomiska och miljömässiga. Och vi vet vilka som alltid får betala det den största delen av notan för konsumtionsfesten. De fattiga. De som inte får vara med på festen: men som är med och serverar.

(Inom parantes sagt: handel behövs naturligtvis. Och jag tror inte heller att särskilt många skäms för att de shoppar. Men det känns som om vi slösar bort så mycket mänskligt potential i någon naiv tro på kapitalismens och människans odödlighet.)

You Dont Know Dick, Erixon!

Dick Erixon lackar ur angående fredspriset. Även om jag själv kunde känna viss tveksamhet över att Al Gore och FN:s klimatpanel får priset (eller främst att Al Gore får det), så får Dick Erixons reaktion mig att tona ner min tveksamhet.

Och aldrig har väl ett uttryck som "den som sa re han va re" passat bättre än när Dick menar att det är fåntrattarnas triumf och att det är fåntrattar som ger priset till andra fåntrattar.

Nåväl. Det hela är viktigare än det här. Mer än pris och prestige. Oavsett vad det här priset innebär. Inga liberalkapitalsitiska lösningar kan hjälpa oss nu. Socialism eller barbari eller som det också beskrivs: "socialism eller barbeque".

Ekosocialism är det nya. Ekosocialismens manifest är det nya. Och av vikt är naturligtvis att man är självkritisk mot hur socialismen i mångt och mycket tidigare nonchalerat miljöfrågorna.

Jag vill också tillägga att miljöfrågorna är mer än bara klimatfrågor. På daglig basis drabbas människor, främst naturligtvis, de maktlösa och fattiga av miljöskandaler och miljögifter. Klimathypen har delvis att göra med att även privilegierade vita människor riskerar att drabbas.

Se även Arbetarens klimatblogg.

Shoot! Världen Räcker Inte Till.

... Så nu lever vi över våra tillgångar. Men vilka är vi? Ja. Det är faktiskt alla. Alla människor på den här planeten. Men, hej, its a rich mans world, men allas vår solidariska börda.

I går var det Overshoot Day. Det vill säga dagen då vi har förbrukat våra tillgångar för det här året. Den dagen infaller lite tidigare för varje år. Förra året var det den nionde oktober. I år var det den sjätte. 1995 var det den 21:a november. Vi skulle behöva 1,3 planeter tydligen. (Inte för att detta i sig kan vara vetenskapligt bekräftat.) Vi konsumerar för mycket.

Carina Borgström-Hansson sakkunnig på Världsnaturfonden säger att vi har börjat tulla på kapitalet, men hon är hoppfull i sann liberal anda: - Det är så många som börjar uppmärksamma miljöfrågorna och det finns så mycket kunnande redan. Om investeringarna bara går åt rätt håll kan vi nog vända det här.

Om investeringarna bara går åt rätt håll… Jorå. Vi flyttar över miljöskulden och miljöproblemen till de södra breddgraderna och till Kina. Minns Lawrence Summers, tidigare chefsekonom på Värlsbanken, visa ord: ”…borde inte världsbanken understödja fler utflyttningar av de smutsiga industrierna till de minst utvecklade länderna?”. Han menade ju att det rent ekonomiskt sett, var för rent i Afrika. ”Jag har alltid tyckt att länderna i Afrika har alldeles för lite miljöförstöring; deras luftkvalitet är troligen oändligt, ineffektivt hög i jämförelse med exempelvis Mexico City eller Los Angeles”. Människorna lever dessutom kortare där och risken för att drabbas av cancer minskar då.

Nåväl. Insikten om miljöproblemen har hur som helst nått längre. Men vi lever i en kapitalistisk värld. Den kapitalistiska logiken står över miljötänket. Men man kan ändå tjäna pengar här. Det finns en marknad för allt. Slagordet ”Tänkt globalt, agera lokalt” är lika mycket ett kapitalistiskt slagord som ett miljövänsteraktivistiskt. Miljöproblemen är inte enbart lokala. Eller individuella. Men man kan tjäna pengar på miljöproblem.

Det handlar om att hushålla om våra naturresurser på flera sätt och att ta hand om vår miljö. Vi förbrukar för mycket, för snabbt. Samtidigt: I sann liberal anda ska vi alla nu vara med och hjälpa till att städa upp vad gäller miljöproblemen: det är allas individuella ansvar. Vi ska var och en hjälpa till att betala kalaset. På en fest, på ett kalas, som ytterst få, en ynklig minoritet, fått gå på. Och där vissa har spenderat betydligt mer än andra.

Men, mig veterligen kommer festen och kalaset att fortgå för vissa. Andra får väl städa under tiden.

"Det här är ett globalt problem. Det handlar inte om att byta en glödlampa hit eller dit.”

Okej. Jag erkänner. Jag glömde att ha på mig en röd tröja idag. Men mitt hjärta är rött och jag känner med folket i Burma. Det finns dessutom många flyktingar. Likt många andra flyktingar har även flyktingar från Burma behandlats mindre väl i sina grannländer. De utnyttjas och har ofta färre rättigheter och får slita hårt för sin överlevnad. Kanske ser de ett hopp i ett nyuppvaknat motstånd? Och global solidaritet? Men Burma har en stor och stark vän i Kina som jag istället vill kommentera lite kort. Ett annat land som vi vet att vi inte borde gilla. Ett land vi kanske till och med borde bojkotta. Ja. Tänk på OS. (Burma är ju enkelt att kritisera. Burmas junta har inga apologeter.)

I Kina begås det brott mot mänskligheten på daglig basis. Så politiskt försöker politikerna, helst när man är i opposition, att kritisera Kina. Även om man gärna hyllar Kina när man är i Kina.

Men Kina är en stark och växande ekonomi. Inte helt lätt att fördöma. Svenska företag åker dit och alibikollar att arbetsmiljön är bra och att arbetarna åtminstone har några rättigheter. För alla företag har policydokument och jättefina värderingar och så vidare.

Men Kina är bra för kapitalackumulationen. ”Tillväxt! Klapp, klapp, klapp. Tillväxt! Klapp, klapp, klapp.” Bra för företagens vinster och ofta bra för oss så att vi kan köpa billiga produkter. Kina kan även utnyttjas på så sätt att vi exporterar våra miljöproblem dit. Kina får stå för produktionen och vi för konsumtionen.

I veckans Arbetaren konstaterar Shora Esmailian att det är dags att avliva myten om att vi minskar våra utsläpp: istället exporterar vi dem till Kina och andra länder. Så när EU skärper sina krav är det inte riktigt lika säkert att Kina gör det.

I artikeln intervjuas Alf Hornborg, professor i humanekologi. Han säger det som vi egentligen alla vet. Men inte vill höra talas om. ” Vi är den globala överklassen som lägger över problemet på den globala underklassen. Det krävs att vi genomgår en strukturell förändring och slutar lägga ansvaret på den enskilde konsumenten. Det här är ett globalt problem. Det handlar inte om att byta en glödlampa hit eller dit.”

Ja! The Yes Men Gör Det Igen!

The Yes Men har gjort det igen. Med sitt obeskrivliga mod och framfusighet, intelligens, humor och engagemang, tar dessa aktivister sig fram i företagsvärlden. På en konferens om olja där man låtsas vara S.K. Wolff, en analytiker för Washington-baserade National Petroleum Council, och medtalaraen Florian Osenberg, en representant från ExxonMobil, lyckas man åter hålla ett föredrag. Ingen anar någonting förrän man tar det ytterligare ett steg längre.

...För man delar nämligen ut speciella stearinljus till publiken och en av the Yes Men i form av "S.K Wolff" berättar att dessa är ett exempel på ExxonMobils lösning på framtida energiproblem. Reaktionen kommer när publiken får veta att ljusen är gjorda av en vaktmästare på ExxonMobil som dött efter att en vanlig dag på jobbet ha torkat upp giftigt avfall. Konferensvärden kommer då fram på podiet och tvingar då ner The Yes Men från scenen som på vägen ut tar chansen att förklara sig:

– Vi pratar inte om att ha ihjäl någon! Vi pratar om att återanvända det som finns efter att naturen gjort det tuffa jobbet. 150 000 dör trots allt redan varje år som en effekt av klimatförändringarna. Den siffran kommer bara att öka, kanske till och med mycket, mycket mer. Ska de som dör bara bli skräp? Det skulle vara grymt.

Jag rekommenderar The Yes Men och deras bus för alla som inte sett filmen The Yes Men.